För några dagar sedan flyttade jag in i en ny telefon. Där är jag ännu inte riktigt hemmstadd. Skåpen står inte där de borde. Alla lådor i skrivbordet kan inte öppnas. Telefonboken trilskas så att jag hela tiden ringer upp fel personer. Trevligt att tala med en massa människor jag knappt minns att jag känner. Och skriva med tummen har jag inte ens funderat på att lära mig. Livet är med andra ord lite skakigt.
I början när det ringde flydde katten. Så att benen blödde. Inte Sixtens (katten) utan mina. Katter lever efter enkla regler. Höga ljud - fly. Har man bråttom - sätt i klorna! Och stick. Hals över huvud. Nu kan det ringa lagom högt. Så att jag inte hör det i stora sällskap. Så att alla undrar vem det är som INTE HAR STÄNGT AV LJUDET PÅ MOBILEN!
Men plötsligt stängde telefonen butiken. Inga mer e-postmeddelande på skärmen. Ingen telefonbok. Ingen kontakt. Ogiltigt sim-kort, deklarerade den stora pekskärmen. Mitt första simkort gällde Solbergabadet i Visby. Det berättigade till hela tio besök! Där i den nya bassängen tillbringade jag så mycket tid att jag började få fenor på vaderna. Dagens simkort kan andra saker. Än att släppa in badsugna barn i turkosa miljöer.
Utan sim-kort stannar allt. Det är som att ha tappat sin tågbiljett. Fått soppatorsk (slut på bensinen). Inget fungerar. Plötsligt blev det ens stunds stiltje i livet. Ingen ville mig något. Jag kunde tänka en tanke. Från början till slut. Och sedan en till. Nytt rekord, sa mindre vänliga vänner. Som jag träffade på gatan. Kan man inte nås per telefon får man ge sig ut och prata med folk. In person. I realtid! Utan skyddande filter. Det hörs mycket bättre, är en lärdom. Vad folk säger.
Men nu har jag fått ett nytt sim-kort. Så syns jag inte till. Vet ni vad jag gör. Ringer. Kollar mail. Zappar på nätet. Studerar väderprognoser. Spelar spel…
17 april 2012
Vem vet något om kyrka och religion?
En svaghet i det sekulära samhället är bristande insikter i och kunskaper om religion i allmänhet och de närvarande religionerna i synnerhet. Därför kan den religiösa människans bevekelsegrunder förbli obegripliga. Likaså är olika religioners förhållande till trons sanningar alltmer en gåta i en vetenskapsberusad samtid. Någon överordnad skapare erkänns inte, men var och en känner av en utbredd förväntan att bli sin egen skapare, att forma och välja sin egen identitet, sin egen sanning.
Varför nöja sig med att vara oinformerad? Med en växande religiös tillhörighet, särskilt bland människor med utländsk bakgrund, blir det alltmera angeläget att vara välinformerad om religion och kyrka. Tjänstemän inom stat och kommun behöver sådana kunskaper. Liksom det civila samhällets aktörer. Även Svenska kyrkans företrädare behöver lära sig mer om sin egen och andras tradition, övertygelse och lära. Boken Sann mot sig själv - öppen mot andra kan öppna vissa viktiga perspektiv som handlar om samtal och dialog, om religioners möte och religionsteologi.
Om boken skriver Sensus: Innehåll och författare: Boken har tre huvuddelar och en studiehandledning. A) Att tänka om tro - vår egen och andras av Kajsa Ahlstrand. B) Kristna och muslimer i samtal av Jan Henningsson. C) Religionerna, de mänskliga rättigheterna och trons djupaste hemligheter av Carl Reinhold Bråkenhielm. D) Studiehandledning av Marika Palmdahl. Beställ boken från Svenska kyrkans informationsservice, info@svenskakyrkan.se, 018-16 96 00. Eller ladda ner den här.
Det finns ett växande antal utövande muslimer, ortodoxer och romerska katoliker i det svenska genomsekulariserade samhället. Ur denna förändring av det religiösa landskapet växer en möjlighet, ja, en skyldighet, att lära mer om religionernas tro och världsbild!
Olust, fördomar och svart-vita avståndstaganden inför religioner har vanligtvis sina rötter i bristande kunskap. Risken är överhängande att man till exempel förknippar de extrema islamister som genomför terrorbombningar och självmordsattacker med muslimer i allmänhet. Dessa grupper har inget gemensamt med den överväldigande majoriteten av utövande muslimer. Lika lite som massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik i Norge hör samman med eller kan sammanblandas med majoriteten av troende kristna.
Varför nöja sig med att vara oinformerad? Med en växande religiös tillhörighet, särskilt bland människor med utländsk bakgrund, blir det alltmera angeläget att vara välinformerad om religion och kyrka. Tjänstemän inom stat och kommun behöver sådana kunskaper. Liksom det civila samhällets aktörer. Även Svenska kyrkans företrädare behöver lära sig mer om sin egen och andras tradition, övertygelse och lära. Boken Sann mot sig själv - öppen mot andra kan öppna vissa viktiga perspektiv som handlar om samtal och dialog, om religioners möte och religionsteologi.
Om boken skriver Sensus: Innehåll och författare: Boken har tre huvuddelar och en studiehandledning. A) Att tänka om tro - vår egen och andras av Kajsa Ahlstrand. B) Kristna och muslimer i samtal av Jan Henningsson. C) Religionerna, de mänskliga rättigheterna och trons djupaste hemligheter av Carl Reinhold Bråkenhielm. D) Studiehandledning av Marika Palmdahl. Beställ boken från Svenska kyrkans informationsservice, info@svenskakyrkan.se, 018-16 96 00. Eller ladda ner den här.
Det finns ett växande antal utövande muslimer, ortodoxer och romerska katoliker i det svenska genomsekulariserade samhället. Ur denna förändring av det religiösa landskapet växer en möjlighet, ja, en skyldighet, att lära mer om religionernas tro och världsbild!
Olust, fördomar och svart-vita avståndstaganden inför religioner har vanligtvis sina rötter i bristande kunskap. Risken är överhängande att man till exempel förknippar de extrema islamister som genomför terrorbombningar och självmordsattacker med muslimer i allmänhet. Dessa grupper har inget gemensamt med den överväldigande majoriteten av utövande muslimer. Lika lite som massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik i Norge hör samman med eller kan sammanblandas med majoriteten av troende kristna.
13 april 2012
Jag är muslim! Vad är du?
Jag är muslim, deklarerar lille Achmed frankt och självmedvetet i fjärde klass. Han tittar på Sune, och frågar honom, vad är du? Sune vet inte vad han skall svara utan går hem och frågar sin mamma och pappa, vad är jag för något? De förstår inte alls frågan. Vad då är? Man är väl den man är? Men Sune vill gärna vara något, vara någon! Vem kan hjälpa honom?
Nu kommer det de styrande hoppades och trodde var historia åter till Sverige. Religionen återvänder som en formande kraft. Religion som ger identitet återvänder med den växande muslimska minoriteten. Och ställer kyrka och kristendomen inför viktiga val. Hur ska den sekulära staten reagera inför en religion som hävdar att Gud är Gud och att Guds uppenbarelse lägger grunden för lag och rätt (juridik), för familjeliv (äktenskap), för politik och hela samhället är i Sveirge som en allt mera växande minoritet. Islam är en religion som aldrig kommer att kompromissa med det sekulära, just därför att Gud har givit dem sanningen och för människor visat sin vilja. Den väljer man inte bort. Den kompromissar man inte med.
Den kristna trons företrädare däremot har under århundraden lärt sig av med att hävda sin egen profil. Det sekulära samhället har ju i alla fall bestått av kyrkomedlemmar. De världsliga regemenetet har också varit underkastat Guds allmakt. Men - det var länge sedan det gällde! Nu är det andra krafter som regerar. Så reduceras tro och religion till något yttre. Blir till enkla reflexer i modevärldens annaler. Eller till stelnade förbud. Om man ska få dansa eller ej. På Långfredagen.
Följden av alla kompromisser mellan världsligt och andligt är att kyrkans företrädare har låtit kyrka och tro retirera in i bostädernas privata sfär. In i garderoberna! Det finns inte längre någon kristen idé om hur samhället skall struktureras och se ut. Kyrkan har kapitulerat och uppdraget att forma samhället har lämnats till stat och kommun, till de politiska partierna. Kristendomens radikalism har tämjts och stallats upp. Politiken härskar dessutom i alla Svenska kyrkans sammanträdesrum! Den som tvivlar behöver bara studera det senaste valresultatet i kyrkovalet.
Runt omkring oss ser vi hur areligiositeten har brett ut sig. Nyhedendomen har alltmer tagit över. Barn och unga saknar information och kunskap om kristen tro. De får inga redskap eller instrumet med vilka de kan tolka och förstå allt det som inte vetenskapen kan hjälpa till med, sådant som gäller livets innehåll och syfte.I
många fall blir de religiösa analfabeter. Det enda positiva med det är att de saknar religiös beröringsskräck, de backar inte in i fobiernas värld så snart någon ber eller välsignar.
Så har uppenbarelsen devalverats och förminskats. Instrumenten och redskapen för att bygga vårt samhälle har även under 1900-talet utan större protester överlämnats åt den praktiska ateismen som omhuldas och omfattas av de sekulära krafter som styr Sverige. Staten tillåter snart sagt inga välfärdstjänster som produceras av kyrkor och samfund. Men hela Europa uppvisar otaliga exenpel på att det är fullt möjligt. Även med en sekulär stat! Bara de grupper som enkelt klassats som extrema, fundamentalistiska eller högkyrkliga har protesterat. Men till vad nytta?
Hur kan det komma sig att den kristna trons starka kärna inte längre anses ha betydelse för hur Sverige ska formas och förändras? Några exempel som pekar i en annan riktning finns. Satsningen på Kyrka-arbetsliv för några decennier sedan ville tillämpa kristen människosyn och utifrån tron verka för bättre villkor på arbetsplatserna. Men egentligen fick det inga större effekter. Kyrkans bidrag behövde inte tas på något större allvar. Kan det bero på föreställningen att all religion är förbrukad och en historisk anomali? Vi vet att kyrka och religion egentligen ingenting betyder för lagstiftare och politiker. Men så ser vi också en växande förvirring, oro och meningslöshet i vårt samhälle. Det beror på förlusten av högre syften och på en tilltagande idé om att var och en skapar sig själv och väljer sin verklighet. Kommer någon med inflytande och betydelse att våga dra slutsaterna av denna rotlöshet? Går det överhuvud taget att säga sådant i Sverige? År 2012?
Om ingen Gud kallar oss till tjänst åt nästan kan vi själva ta över. Men så blir också allt tal om solidaritet och tolerans en tunn hinna över egenintresset. Det finns ingen Gud att böja sig inför, ingen eller inget som är större som vi i vårt samhälle ödmjukt behöver böja oss inför, ingen som kallar till omvändelse när det går överstyr.
Nu kommer det de styrande hoppades och trodde var historia åter till Sverige. Religionen återvänder som en formande kraft. Religion som ger identitet återvänder med den växande muslimska minoriteten. Och ställer kyrka och kristendomen inför viktiga val. Hur ska den sekulära staten reagera inför en religion som hävdar att Gud är Gud och att Guds uppenbarelse lägger grunden för lag och rätt (juridik), för familjeliv (äktenskap), för politik och hela samhället är i Sveirge som en allt mera växande minoritet. Islam är en religion som aldrig kommer att kompromissa med det sekulära, just därför att Gud har givit dem sanningen och för människor visat sin vilja. Den väljer man inte bort. Den kompromissar man inte med.
Den kristna trons företrädare däremot har under århundraden lärt sig av med att hävda sin egen profil. Det sekulära samhället har ju i alla fall bestått av kyrkomedlemmar. De världsliga regemenetet har också varit underkastat Guds allmakt. Men - det var länge sedan det gällde! Nu är det andra krafter som regerar. Så reduceras tro och religion till något yttre. Blir till enkla reflexer i modevärldens annaler. Eller till stelnade förbud. Om man ska få dansa eller ej. På Långfredagen.
Följden av alla kompromisser mellan världsligt och andligt är att kyrkans företrädare har låtit kyrka och tro retirera in i bostädernas privata sfär. In i garderoberna! Det finns inte längre någon kristen idé om hur samhället skall struktureras och se ut. Kyrkan har kapitulerat och uppdraget att forma samhället har lämnats till stat och kommun, till de politiska partierna. Kristendomens radikalism har tämjts och stallats upp. Politiken härskar dessutom i alla Svenska kyrkans sammanträdesrum! Den som tvivlar behöver bara studera det senaste valresultatet i kyrkovalet.
Runt omkring oss ser vi hur areligiositeten har brett ut sig. Nyhedendomen har alltmer tagit över. Barn och unga saknar information och kunskap om kristen tro. De får inga redskap eller instrumet med vilka de kan tolka och förstå allt det som inte vetenskapen kan hjälpa till med, sådant som gäller livets innehåll och syfte.I
många fall blir de religiösa analfabeter. Det enda positiva med det är att de saknar religiös beröringsskräck, de backar inte in i fobiernas värld så snart någon ber eller välsignar.
Så har uppenbarelsen devalverats och förminskats. Instrumenten och redskapen för att bygga vårt samhälle har även under 1900-talet utan större protester överlämnats åt den praktiska ateismen som omhuldas och omfattas av de sekulära krafter som styr Sverige. Staten tillåter snart sagt inga välfärdstjänster som produceras av kyrkor och samfund. Men hela Europa uppvisar otaliga exenpel på att det är fullt möjligt. Även med en sekulär stat! Bara de grupper som enkelt klassats som extrema, fundamentalistiska eller högkyrkliga har protesterat. Men till vad nytta?
Hur kan det komma sig att den kristna trons starka kärna inte längre anses ha betydelse för hur Sverige ska formas och förändras? Några exempel som pekar i en annan riktning finns. Satsningen på Kyrka-arbetsliv för några decennier sedan ville tillämpa kristen människosyn och utifrån tron verka för bättre villkor på arbetsplatserna. Men egentligen fick det inga större effekter. Kyrkans bidrag behövde inte tas på något större allvar. Kan det bero på föreställningen att all religion är förbrukad och en historisk anomali? Vi vet att kyrka och religion egentligen ingenting betyder för lagstiftare och politiker. Men så ser vi också en växande förvirring, oro och meningslöshet i vårt samhälle. Det beror på förlusten av högre syften och på en tilltagande idé om att var och en skapar sig själv och väljer sin verklighet. Kommer någon med inflytande och betydelse att våga dra slutsaterna av denna rotlöshet? Går det överhuvud taget att säga sådant i Sverige? År 2012?
Om ingen Gud kallar oss till tjänst åt nästan kan vi själva ta över. Men så blir också allt tal om solidaritet och tolerans en tunn hinna över egenintresset. Det finns ingen Gud att böja sig inför, ingen eller inget som är större som vi i vårt samhälle ödmjukt behöver böja oss inför, ingen som kallar till omvändelse när det går överstyr.
11 april 2012
Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?
Nu till något helt annat. Från det roliga till ondskan. Ondskan och det onda hanteras gärna som ett randfenomen. Något i utkanten av tillvaron som inte behöver eller tillåts påverka människosyn och världsbild. Många skulle behöva glasögon med progressiva glas för att kunna se skarpt det som ligger nära och det som finns långt borta.
Det finns till och med politiska rörelser som hävdar att människan som varelse är alltigenom god. Det onda finns inte riktigt på riktigt utan är en avart, en defekt, en sjuka.
I Bagdad och Kabul finns ondskan. På avstånd. Så tänker somliga. I bombdåd och militära övergrepp. Eftersom det är så långt borta kan man bibehålla sin idealistiska människosyn. Det hemska utförs av människor som kan betraktas som förstörda, de ingår i grupper som är lättare att demonisera, som talibaner, självmordsbombare och soldater. Men självklart hoppas man att barnen inte ska titta när inslagen dyker upp under nyheterna i rutan.
På historiskt avstånd möter oss det onda. Inte här och nu. Nazismens, maoismens och stalinismens illdåd och folkmord blir under alla omständigheter svåra att hantera. Om ondskan inte är verklig, egentligen inte finns, inte utövas av vanliga människor – hur gör man då? Man tvingas sjukförklara det onda. Hitler kan inte ha varit riktig frisk. Det är sjukt det nazisterna gjorde. Sådana repliker är inte ovanliga.
Diskussionen i Norge om massmördaren Breivik, där experterna kommer till olika slutsatser, blir intressant. Var han, ska han betraktas som, frisk eller sjuk? Kan en frisk människa verkligen göra det Breivik gjorde? Det beror väl delvis på om man menar att en frisk person kan göra något så ont. Eller om gärningen ses som så sjuk att personen inte kan ha varit fullt frisk. Sedan kan det ju ha varit så att han faktiskt gjorde allt det onda under ett sjukdomstillstånd. Men det måste inte vara så! Skulle han sjukförklaras som psykist otillräknelig, öppnar det för den bekväma förklaringen att ondskan hör hemma hos och utförs av sjuka männsikor.
När kristendomens mer realistiska uppfattning förtvinar, insikten om att synd och ondska inte ligger långt ifrån någon enda av oss eller till och med finns i oss, då blir det svårt att få plats med det onda i en sammanhållen åskådning. Människor hävdar emfatiskt det goda i alla människor men varnar sina barn för alla möjliga faror. Man argumenterar för människors genomgoda läggning men vågar inte gå ut på kvällar och nätter eftersom man är rädd för allt våld och alla övergrepp…?
Hur ska vi kunna uppmuntra det goda och bekämpa det onda om vi har svårt att se och hantera det ondas plats i tillvaron? Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?
Det finns till och med politiska rörelser som hävdar att människan som varelse är alltigenom god. Det onda finns inte riktigt på riktigt utan är en avart, en defekt, en sjuka.
I Bagdad och Kabul finns ondskan. På avstånd. Så tänker somliga. I bombdåd och militära övergrepp. Eftersom det är så långt borta kan man bibehålla sin idealistiska människosyn. Det hemska utförs av människor som kan betraktas som förstörda, de ingår i grupper som är lättare att demonisera, som talibaner, självmordsbombare och soldater. Men självklart hoppas man att barnen inte ska titta när inslagen dyker upp under nyheterna i rutan.
På historiskt avstånd möter oss det onda. Inte här och nu. Nazismens, maoismens och stalinismens illdåd och folkmord blir under alla omständigheter svåra att hantera. Om ondskan inte är verklig, egentligen inte finns, inte utövas av vanliga människor – hur gör man då? Man tvingas sjukförklara det onda. Hitler kan inte ha varit riktig frisk. Det är sjukt det nazisterna gjorde. Sådana repliker är inte ovanliga.
Diskussionen i Norge om massmördaren Breivik, där experterna kommer till olika slutsatser, blir intressant. Var han, ska han betraktas som, frisk eller sjuk? Kan en frisk människa verkligen göra det Breivik gjorde? Det beror väl delvis på om man menar att en frisk person kan göra något så ont. Eller om gärningen ses som så sjuk att personen inte kan ha varit fullt frisk. Sedan kan det ju ha varit så att han faktiskt gjorde allt det onda under ett sjukdomstillstånd. Men det måste inte vara så! Skulle han sjukförklaras som psykist otillräknelig, öppnar det för den bekväma förklaringen att ondskan hör hemma hos och utförs av sjuka männsikor.
När kristendomens mer realistiska uppfattning förtvinar, insikten om att synd och ondska inte ligger långt ifrån någon enda av oss eller till och med finns i oss, då blir det svårt att få plats med det onda i en sammanhållen åskådning. Människor hävdar emfatiskt det goda i alla människor men varnar sina barn för alla möjliga faror. Man argumenterar för människors genomgoda läggning men vågar inte gå ut på kvällar och nätter eftersom man är rädd för allt våld och alla övergrepp…?
Hur ska vi kunna uppmuntra det goda och bekämpa det onda om vi har svårt att se och hantera det ondas plats i tillvaron? Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?
09 april 2012
En rolig påsk
I min vykortssamling, åtskilliga tusentals kort, gapar det ett hål. Bland alla mina påskkort finns det bara en handfull med motiv som kan kopplas till den kristna påskens berättelse och budskap. Jänför man med julens vykort är skillnaden monumental. Åtminstone om man tar äldre julkort. Idag får man leta länge om man ska hitta krubbscener, Maria med barnet, änglar som sjunger i julnatten, vise män...
Det finns enstaka kort med kors på, men de är sällan förknippade med påsk. Därför får det denna Annandag Påsk bli ett kort av Jenny Nyström. Hon som målat åtskilliga motiv hämtade ur Bibeln till jul tycks också ha vikit undan för påskens drama. Här ett typiskt trevlighetskort.
Så därför: en God, Galen, Glad och Rolig Påsk tillönskas!
Det finns enstaka kort med kors på, men de är sällan förknippade med påsk. Därför får det denna Annandag Påsk bli ett kort av Jenny Nyström. Hon som målat åtskilliga motiv hämtade ur Bibeln till jul tycks också ha vikit undan för påskens drama. Här ett typiskt trevlighetskort.
Till och med den annorlunda hälsningen annonserar påsken som en alltigenom mysig och glad helg. Men kunde på de flesta kort hälsa en både en glad och trevlig påsk. Här tillönskas mottagaren en Rolig påsk! Den färggranna tuppen nyttjas av ett muntert barn som PÅSKNÄKTER GAL. Näktergalen gol galet.högt. Då blev det ljud i skällan (?).
Som oftast när Jenny Nyström målat ser man ett välkomponerat och välbalanserat kort. Där finns fina små detaljer. Skosnörena i snörkängorna syns. Knappar på byxorna. Uppkavlade skjortärmar. En festlig och rolig hatt. Något händer som ger liv åt kortet. Tuppen gal och barnet skrattar. De lyckas av någon anledning ha kropparna sträckta åt samma håll (snett uppåt höger). Den som bär en börda lutar sig ju ofta bakåt för att balansera den extra tyngden - även därför blir bilden så naturlig. Så skulle också vi bära. Fina färger höjer kortets lyskraft.
Så därför: en God, Galen, Glad och Rolig Påsk tillönskas!
06 april 2012
Ett hål i förnuftets övertygelse
Ur en långfredagspredikan på ordrik
Korsfäst tillsammans med rövare
skymfad, smädad,
Folk skakar på huvudet åt honom
Om du är Guds son, säger man – hjälp dig själv
stig ner från korset
Till sist: död
Klipper man loss denna berättelse från
resten av evangeliet – skulle det kunna handla
om en vanlig död, ofattbart att kunna säga så
om de oräkneliga dödar
vi känner till, har hört talas om, läser om
ser i TV…
Dödar som tillfångatagna människor
gått till mötes i fängelser och fångläger,
i häkten och koncentrationsläger
några har till och med
mött döden uppradade
på kanten till den massgrav
där de skulle begravas…
Vi behöver inte frossa i beskrivningar
av det djävulska, det onda, som hemsöker jorden
som drabbar så många medmänniskor
våra systrar och bröder
Jag, vi, har svårt att i vår välfärd förstå
att man kan avsky och hata så
att man kan rättfärdiga sitt dödande
få det till att hämnd, vedergällning, utrotning
skulle vara något gott eller rättvist,
att de som fängslats, plågats, torterats, dödats
faktiskt förtjänat vad de fick!?
När Jesus korsfästs görs det med övertygelsen
att han är farlig, hotar religionen.
upprorisk och att han därför förtjänar döden
Tron och hoppet vet att han frivilligt
underkastar sig lidande och död
för att göra ett hål i förnuftets
övertygelse att den som är död
har förlorat, att den människan
oåterkalleligt lidit nederlag
och inte mera finns
Korsfäst tillsammans med rövare
skymfad, smädad,
Folk skakar på huvudet åt honom
Om du är Guds son, säger man – hjälp dig själv
stig ner från korset
Till sist: död
Klipper man loss denna berättelse från
resten av evangeliet – skulle det kunna handla
om en vanlig död, ofattbart att kunna säga så
om de oräkneliga dödar
vi känner till, har hört talas om, läser om
ser i TV…
Dödar som tillfångatagna människor
gått till mötes i fängelser och fångläger,
i häkten och koncentrationsläger
några har till och med
mött döden uppradade
på kanten till den massgrav
där de skulle begravas…
Vi behöver inte frossa i beskrivningar
av det djävulska, det onda, som hemsöker jorden
som drabbar så många medmänniskor
våra systrar och bröder
Jag, vi, har svårt att i vår välfärd förstå
att man kan avsky och hata så
att man kan rättfärdiga sitt dödande
få det till att hämnd, vedergällning, utrotning
skulle vara något gott eller rättvist,
att de som fängslats, plågats, torterats, dödats
faktiskt förtjänat vad de fick!?
När Jesus korsfästs görs det med övertygelsen
att han är farlig, hotar religionen.
upprorisk och att han därför förtjänar döden
Tron och hoppet vet att han frivilligt
underkastar sig lidande och död
för att göra ett hål i förnuftets
övertygelse att den som är död
har förlorat, att den människan
oåterkalleligt lidit nederlag
och inte mera finns
05 april 2012
Synd, gemenskap och svek
Synden är inte uppskattad. Utan ifrågasatt. Den finns inte, utropar en filmares rollgestalter. Även inne i kyrkan bekämpas synden. På flera sätt. Det som väcker tidningars intresse är debatten om synden är så förlegad att den borde slopas. Och synpunkter att försoningsdöden rymmer för mycket blod, väcker obehagliga föreställningar om synd och skuld.
De som tänker så kommer inte att nå framgång. Det rekonstruktionsarbete de har framför sig är enormt. Så blir det om man välter ett av de fundament som kristendomen vilar på. En kristendom där synden är borta får det verkligt kraftfulla fundamentet att vackla. Jesu egen åskådning, hans livsgärning, försoningsdöden och uppståndelsen, förlorar sin betydelse och innebörd. Att bygga en ny kristen tro ur de spillrorna är omöjligt. Trots det blir det oroligt och upprört när välmenande människor vill göra om kyrkans tro till något godare, snällare, mera publikfriande. Det är så utmanande eftersom det gäller fundamentala föreställningar i den kristna tron. Vår arma värld skulle alltså inte vara i behov av förlåtelse? Skulle bestå av idel godhet?
Stilla veckans drama går vidare. Genom lidande. Mot kors och död. Nu med den nära gemenskapen runt bordet och sveket och förräderiet. Det är väl inte jag, frågar Judas. Han som redan har förhandlat och gjort upp om priset. Det är väl inte jag? Frågan blir hängande där vi sitter med stenar i våra händer.
De som tänker så kommer inte att nå framgång. Det rekonstruktionsarbete de har framför sig är enormt. Så blir det om man välter ett av de fundament som kristendomen vilar på. En kristendom där synden är borta får det verkligt kraftfulla fundamentet att vackla. Jesu egen åskådning, hans livsgärning, försoningsdöden och uppståndelsen, förlorar sin betydelse och innebörd. Att bygga en ny kristen tro ur de spillrorna är omöjligt. Trots det blir det oroligt och upprört när välmenande människor vill göra om kyrkans tro till något godare, snällare, mera publikfriande. Det är så utmanande eftersom det gäller fundamentala föreställningar i den kristna tron. Vår arma värld skulle alltså inte vara i behov av förlåtelse? Skulle bestå av idel godhet?
Stilla veckans drama går vidare. Genom lidande. Mot kors och död. Nu med den nära gemenskapen runt bordet och sveket och förräderiet. Det är väl inte jag, frågar Judas. Han som redan har förhandlat och gjort upp om priset. Det är väl inte jag? Frågan blir hängande där vi sitter med stenar i våra händer.
04 april 2012
Barn, uppskjutet åldrande och uppståndelse
Fanns uppståndelsen i bakhuvudet på den konstnär som målade kortet med påskliljan? Kanske. Ur blomman stiger en liten flicka upp. Och med utbredda händer, liksom till välsignelse, hälsar hon Glad Påsk. Ungefär så drä har generationer av barn utstyrts inför sångframträdanden med vårsånger. Ibland i verkliga kostymer, understundom i hattar och dok av kräppapper i alla möjliga färger. Barnen har varit maskrosor och blåsippor, vitsippor och påskliljor.
Nog hände det på den tiden att man fick sjunga den lilla visan nedan. Skriven av Alice Tegnér. Fylld av små påpekanden och uppfostrande tankar. Barn skall vara som små solsken. De ska drömma om att bli stora. Här är den uppfostrande inriktningen tydlig. Hos de barn som sjunger ska inskärpas en önskan att bli lika förståndiga som mor och far. Man får innerligt hoppas att barnens föräldrar verkligen var kloka, insiktsfulla och just förståndiga!
Som barn var det väl inte mors och fars (mammas och pappas) förstånd man eftersträvade. Möjligen deras rätt som vuxna att bestämma saker. Sången slutar med en önskan som fortfarande tycks leva hos en del människor - de vill vara barn så vuxna de egentligen borde vara. I sången därför att barn tillhör Guds rike.
Det finns ett bibelställe som ställer till det. Vi läser alltid i dopgudstjänsten hur Jesus manar sina åhörare: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in (Markusevangeliet 10:13-16). Peter Pan-syndromet handlar om vuxna som inte riktigt vill ikläda sig rollen som vuxna. De stannar kvar i tonåren. Tror sig vara unga, t ex män som kallar sig ynglingar, långt upp i 40-50 årsåldern. Om detta bord skrivas mera, tänker jag. Barnaskapet hos Gud handlar mer om överlåtelse, om att våga beroendet, än om barnslighet, tonårsmentalitet och uppskjutet åldrande.
Dagens önskan tycks vara en dröm om oskuld och frihet som man av någon anledning tillskriver barn- och ungdom. Men fråga barn och ungdomar hur stor frihet de har...
Du lilla solsken som tittar in
igenom fönstret i stugan min,
jag ville vara en stråle klar,
ett litet solsken för ,or och far.
Jag ville också en gång bli stor
och så förståndig som far och mor,
men barn i hjärtat jag vara vill
ty barnen höra Guds rike till.
Hälsningen på påskkortet ovan lyder: (Glad Påsk) tillönskas pappas lilla flicka, som väl dock blifvit gladare, om jag fått komma hem till dig. Har du fått något ägg af mamma då? Du är väl ledsen att det inte kom något från mig? Istället sändas de hjärtligaste hälsningar till dig från din pappa. Påskkortet är poststämplat i Stockholm, den 3 .4.1915 mellan 9-10 fm för att nå adressaten på Norra Köpmangatan i Gefle.
Som barn var det väl inte mors och fars (mammas och pappas) förstånd man eftersträvade. Möjligen deras rätt som vuxna att bestämma saker. Sången slutar med en önskan som fortfarande tycks leva hos en del människor - de vill vara barn så vuxna de egentligen borde vara. I sången därför att barn tillhör Guds rike.
Det finns ett bibelställe som ställer till det. Vi läser alltid i dopgudstjänsten hur Jesus manar sina åhörare: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in (Markusevangeliet 10:13-16). Peter Pan-syndromet handlar om vuxna som inte riktigt vill ikläda sig rollen som vuxna. De stannar kvar i tonåren. Tror sig vara unga, t ex män som kallar sig ynglingar, långt upp i 40-50 årsåldern. Om detta bord skrivas mera, tänker jag. Barnaskapet hos Gud handlar mer om överlåtelse, om att våga beroendet, än om barnslighet, tonårsmentalitet och uppskjutet åldrande.
Dagens önskan tycks vara en dröm om oskuld och frihet som man av någon anledning tillskriver barn- och ungdom. Men fråga barn och ungdomar hur stor frihet de har...
Du lilla solsken som tittar in
igenom fönstret i stugan min,
jag ville vara en stråle klar,
ett litet solsken för ,or och far.
Jag ville också en gång bli stor
och så förståndig som far och mor,
men barn i hjärtat jag vara vill
ty barnen höra Guds rike till.
Hälsningen på påskkortet ovan lyder: (Glad Påsk) tillönskas pappas lilla flicka, som väl dock blifvit gladare, om jag fått komma hem till dig. Har du fått något ägg af mamma då? Du är väl ledsen att det inte kom något från mig? Istället sändas de hjärtligaste hälsningar till dig från din pappa. Påskkortet är poststämplat i Stockholm, den 3 .4.1915 mellan 9-10 fm för att nå adressaten på Norra Köpmangatan i Gefle.
03 april 2012
Skicka Påskkort!
Du skickar väl påskkort? Jag, nu är det säkert för sent. Postgången har knallat färdigt. Men den som samlar vykort, eller har en filatelistisk läggning, vet att det gick flera postturer samma dag. Stämplarna avslöjar det ibland.
Kortet med de små änglarna är rart i sin oskyldighet. Påskkortet skickades den 20/4 1916. Man ser att de små busiga väsendena har haft kycklingarna inspärrade. I bur! Men nu är det påsk och befrielsens timma slår. Nu ska det blomma och grönska. Släpp fångarna loss det är vår!
Kycklingarna är inte sena att skyndsamt ge sig av. Så under ytan bär kortet ett något djupare budskap än att bara vara gulligt med blommor, änglar och kycklingar.... För det kan väl aldrig vara så att änglarna försöker spärra in kycklingarna? Sänka porten innan den sista hunnit fly? Nej, så kan det INTE vara! Inte till Påsk. Aldrig!
Kycklingarna är inte sena att skyndsamt ge sig av. Så under ytan bär kortet ett något djupare budskap än att bara vara gulligt med blommor, änglar och kycklingar.... För det kan väl aldrig vara så att änglarna försöker spärra in kycklingarna? Sänka porten innan den sista hunnit fly? Nej, så kan det INTE vara! Inte till Påsk. Aldrig!
Religionskunskapens brister leder till religiös analfabetism
Undervisningen i Religionskunskap A, dvs i gymnasieskolan, har granskats under år 2011 av Skolinspektionen. Det är en sällsynt intressant läsning, men de många dokumenten kräver gott om tid för genomläsning. Svenska Dagbladet skriver om de upptäckta bristerna i religionsundervisningen i en brett upplagd artikel idag. Det framgår av artikeln att det kan vara svårt att hitta former för undervisningen. Särskilt svårt tycks vara att ge utrymme för analys av det man studerat. Tidningen skriver:
...undervisningen som handlar om allmänna fakta om de olika världsreligionerna fungerar över lag bra, visar Skolinspektionens granskning bland 28 kommunala gymnasieskolor och 19 friskolor.
Men eleverna ska också få möjlighet att resonera kring olika religioner och hur de påverkar en persons identitet och livsåskådning. Lärarna ska hjälpa eleverna att utveckla sina resonemang genom att ställa kritiska frågor, vilket kräver pålästa lärare som vågar ta upp ämnen även om det kan leda till en diskussion som hamnar utanför grundläggande demokratiska värderingar.
Enligt granskningen förekommer det att lärare väljer att inte ta upp ämnen där det riskerar att bli en ohanterlig diskussion.
Särskilt viktigt är att ha ett hum om de etiska och moraliska frågor de olika religionerna uppmärksammar. Kunskap om religioners innersida och trosföreställningar är inte bara allmänbildande utan ger ökad förståelse för livsåskådningens oerhörda betydelse. Den som får god religionskunskap bör också ha fått hjälpmedel för att förhindra de enklaste och mest stereotypiska fördomarna. Om skolorna inte klarar uppdraget kanske religionernas egna företrädare får ta över uppgiften. Konfessionell religionsundervisning är inte okänd. Den lösningen bär naturligtvis också med sig risker för närsynta perspektiv och bristande insikt i andra religioners och livsåskådningars dimensioner. Men en kombination kanhända skulle vitalisera undervisningen?
I en av de 47 granskade skolorna anser nästan hälften av eleverna att innehållet i religionslektionerna inte är relevant för dem. Men nästan alla elever uppger att det de lär sig på dessa lektioner är aktuellt. Aktuellt – men inte relevant?
Risken med bristande religionskunskap är att elever så lätt blir religiösa analfabeter. Skall de kunna navigera i en mera internationellt präglad tillvaro behöver de basala insikter och kunskaper. Detta för att kunna förstå religioners inflytande och plats i andra samhällen och kulturer såväl som dess betydelse i enskilda människors liv. Ävenså i mötet med "frikyrkliga" folkrörelser och den märkliga Svenska kyrkan. Men ämnet är stort och den avsatta tiden knapp. Här måste lärarna våga prioritera! Det kanske inte är lika viktigt att veta mycket om Shintoismen, hur intressant den religionen än kan vara, som att känna vårt eget lands kristna rötter.
Skolverket har på sin hemsida ett antal intressanta dokument om religionskunskapen. De skriver bland annat oerhört naket följande: Alla kända undersökningar visar att såväl elever som lärare säger att livsfrågor är mycket viktiga att ta upp i skolan, men bara ett fåtal lärare tycks göra detta medvetet och metodiskt och räknar det som religionskunskap. Man hänvisar ofta till att livsfrågor är något som dyker upp både nu och då när något är aktuellt i klassen. Naturligtvis är detta både bra och nödvändigt i skolan men uppdraget som ämnesbeskrivningen för religionskunskap ger är att dessa för barnen livsviktiga frågorna ska bearbetas medvetet och metodiskt. Det är konstigt att detta kunskapsområde ofta saknar den planering och schemaläggning som andra kunskapsområden naturligt har. Frågar man lärare om de håller på med matematik brukar man hänvisa till väl genomtänkta arbetsplaner, planeringar och schemaläggning. Sällan säger lärare att man tar upp matte lite nu och då när det är aktuellt i klassen.
Skolminister Björklund behöver nu ta tag även i religionskunskapens område och inte enbart satsa på matematikämnets förnyelse. Några horder av coacher som ska ge lärarstöd, så som matematiken nu får, lär inte komma. Men mer behövs för att underhålla en levande värderingsdiskussion och för att ge livsviktiga redskap till unga människor att kunna orientera sig i en internationaliserad värld. Där man ofta tänker och tror utifrån helt andra inspirationskällor än vi varit vana vid i Skandinavien. Då kanske fler törs närma sig kyrka och tro med nykfikenhet och öppenhet?
...undervisningen som handlar om allmänna fakta om de olika världsreligionerna fungerar över lag bra, visar Skolinspektionens granskning bland 28 kommunala gymnasieskolor och 19 friskolor.
Men eleverna ska också få möjlighet att resonera kring olika religioner och hur de påverkar en persons identitet och livsåskådning. Lärarna ska hjälpa eleverna att utveckla sina resonemang genom att ställa kritiska frågor, vilket kräver pålästa lärare som vågar ta upp ämnen även om det kan leda till en diskussion som hamnar utanför grundläggande demokratiska värderingar.
Enligt granskningen förekommer det att lärare väljer att inte ta upp ämnen där det riskerar att bli en ohanterlig diskussion.
Särskilt viktigt är att ha ett hum om de etiska och moraliska frågor de olika religionerna uppmärksammar. Kunskap om religioners innersida och trosföreställningar är inte bara allmänbildande utan ger ökad förståelse för livsåskådningens oerhörda betydelse. Den som får god religionskunskap bör också ha fått hjälpmedel för att förhindra de enklaste och mest stereotypiska fördomarna. Om skolorna inte klarar uppdraget kanske religionernas egna företrädare får ta över uppgiften. Konfessionell religionsundervisning är inte okänd. Den lösningen bär naturligtvis också med sig risker för närsynta perspektiv och bristande insikt i andra religioners och livsåskådningars dimensioner. Men en kombination kanhända skulle vitalisera undervisningen?
I en av de 47 granskade skolorna anser nästan hälften av eleverna att innehållet i religionslektionerna inte är relevant för dem. Men nästan alla elever uppger att det de lär sig på dessa lektioner är aktuellt. Aktuellt – men inte relevant?
Risken med bristande religionskunskap är att elever så lätt blir religiösa analfabeter. Skall de kunna navigera i en mera internationellt präglad tillvaro behöver de basala insikter och kunskaper. Detta för att kunna förstå religioners inflytande och plats i andra samhällen och kulturer såväl som dess betydelse i enskilda människors liv. Ävenså i mötet med "frikyrkliga" folkrörelser och den märkliga Svenska kyrkan. Men ämnet är stort och den avsatta tiden knapp. Här måste lärarna våga prioritera! Det kanske inte är lika viktigt att veta mycket om Shintoismen, hur intressant den religionen än kan vara, som att känna vårt eget lands kristna rötter.
Skolverket har på sin hemsida ett antal intressanta dokument om religionskunskapen. De skriver bland annat oerhört naket följande: Alla kända undersökningar visar att såväl elever som lärare säger att livsfrågor är mycket viktiga att ta upp i skolan, men bara ett fåtal lärare tycks göra detta medvetet och metodiskt och räknar det som religionskunskap. Man hänvisar ofta till att livsfrågor är något som dyker upp både nu och då när något är aktuellt i klassen. Naturligtvis är detta både bra och nödvändigt i skolan men uppdraget som ämnesbeskrivningen för religionskunskap ger är att dessa för barnen livsviktiga frågorna ska bearbetas medvetet och metodiskt. Det är konstigt att detta kunskapsområde ofta saknar den planering och schemaläggning som andra kunskapsområden naturligt har. Frågar man lärare om de håller på med matematik brukar man hänvisa till väl genomtänkta arbetsplaner, planeringar och schemaläggning. Sällan säger lärare att man tar upp matte lite nu och då när det är aktuellt i klassen.
Skolminister Björklund behöver nu ta tag även i religionskunskapens område och inte enbart satsa på matematikämnets förnyelse. Några horder av coacher som ska ge lärarstöd, så som matematiken nu får, lär inte komma. Men mer behövs för att underhålla en levande värderingsdiskussion och för att ge livsviktiga redskap till unga människor att kunna orientera sig i en internationaliserad värld. Där man ofta tänker och tror utifrån helt andra inspirationskällor än vi varit vana vid i Skandinavien. Då kanske fler törs närma sig kyrka och tro med nykfikenhet och öppenhet?
31 mars 2012
O huvud, blodigt, sårat
Stilla veckans dramatik sammanfattas i O huvud, blodigt, sårat. I flera musikaliska versioner. Felix Mendelssohn Bartholdy har till exempel komponerat musik till den berömda texten, ursprungligen från 1200-talet.
Stuttgart Chamber Chorus – O Haupt voll Blut und Wunden: O Haupt voll Blut und Wunden (Chorus)
O huvud, blodigt, sårat,
av smälek höljt, och spe.
O huvud, slaget, fårat
och böjt i kval och ve.
O huvud som skall siras
med ärans krans en dag,
men nu med törne viras,
dig ödmjukt hälsar jag.
Den börda du har burit
min syndabörda är.
Den skörd som du har skurit
jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer,
hos dig jag söker råd,
mitt rop till dig jag höjer:
Se ned till mig i nåd.
Ur Finska kyrkans psalmbok
I Svenska kyrkans psalmbok finns en vers som också tar fram återlösningen:
Jag vill hos dig förbliva
som återlöste mig
och dig mitt hjärta giva
och alltid älska dig.
När, Herre, du mig sluter
uti din kärleks famn,
jag lugn och trygghet njuter
i denna sälla hamn.
Stuttgart Chamber Chorus – O Haupt voll Blut und Wunden: O Haupt voll Blut und Wunden (Chorus)
O huvud, blodigt, sårat,
av smälek höljt, och spe.
O huvud, slaget, fårat
och böjt i kval och ve.
O huvud som skall siras
med ärans krans en dag,
men nu med törne viras,
dig ödmjukt hälsar jag.
Den börda du har burit
min syndabörda är.
Den skörd som du har skurit
jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer,
hos dig jag söker råd,
mitt rop till dig jag höjer:
Se ned till mig i nåd.
Ur Finska kyrkans psalmbok
I Svenska kyrkans psalmbok finns en vers som också tar fram återlösningen:
Jag vill hos dig förbliva
som återlöste mig
och dig mitt hjärta giva
och alltid älska dig.
När, Herre, du mig sluter
uti din kärleks famn,
jag lugn och trygghet njuter
i denna sälla hamn.
En stillsam erinran om några av Bibelns ord
En ny version av påskens drama har sett dagens ljus. Studieförbundet Sensus har beställt och ett stort antal församlingar har låtit öva in den. I Malmö, Laholm, Säffle, Jönköping, Norrköping, Alingsås, Stockholm, Uppsala, Falun, Själevad, Nyköping och Umeå får man snart möjlighet att lyssna till den.
Den nya Lukaspassionens ord har jag ännu inte läst. Än mindre hört. Men Göran Greiders förenklade one-liners väcker frågor. Nu är korta citat ur en tidningsartikel inte något att bygga en polemik på. Men även i andra sammanhang har Göran Greider fört dessa ståndpunkter till torgs. I Svenska Dagbladets artikel om Passionen står bland annat följande:
När Göran Greider flätar sina texter med utdrag ur Bibelns evangelietext så söker han Jesus-berättelsens plats inne i människor idag. Han menar att de flesta av oss i någon mening är religiösa, fast det mer än dogmer idag handlar om en känsla av religiöst sammanhang.
–Bachs passioner handlar så mycket om skuld och återlösning att de kan vara svåra för oss att bära. Vi kan istället närma oss gestalterna på ett annat sätt idag, säger han när vi ses på ett soligt Årsta torg.
Målsättningen är inte oäven. Att söka nå Jesus-berättelsernas plats inne i människor. Men att hoppa över dogmerna som vore de ett besvärande hinder är stereotypiskt för en anpasslig, moderiktig och oreflekterad modernistisk hållning. Men - på så sätt slipper man ju arvet från apostlarna, den besvärliga kyrkan och den kristna trons grundsatser. Och sådant vill Greider tydligen inte ska belasta Jesus-berättelserna.
Att därtill avfärda Bachs Passioner så svepande slappt som Greider gör i uttalandet ovan är stötande. Det är inte Bachs passioner som handlar om skuld och återlösning utan stilla veckan och påsken och det bibliska materialet. Jag vill inte slå bibelord i huvudet på någon. Men hoppar man över Bibeln som ett enkelt bibelhinder så kanske jag ändå stillsamt kan tillåta mig att i all ödmjukhet peka på några viktiga bibelställen? Som Apostlagärningarna 2:29-40, Romarbrevet 5: 1-11, i Korinthierbrevet 15: 3-19 och 1 Johannesbrevet 1:7-2:2.
Därför blir det spännande att se om den nya Lukaspassionen avspeglar Greiders övertygelse. Eller om han trots allt låtit offerdöden, uppståndelsen och försoningen komma till tals.
Den nya Lukaspassionens ord har jag ännu inte läst. Än mindre hört. Men Göran Greiders förenklade one-liners väcker frågor. Nu är korta citat ur en tidningsartikel inte något att bygga en polemik på. Men även i andra sammanhang har Göran Greider fört dessa ståndpunkter till torgs. I Svenska Dagbladets artikel om Passionen står bland annat följande:
När Göran Greider flätar sina texter med utdrag ur Bibelns evangelietext så söker han Jesus-berättelsens plats inne i människor idag. Han menar att de flesta av oss i någon mening är religiösa, fast det mer än dogmer idag handlar om en känsla av religiöst sammanhang.
–Bachs passioner handlar så mycket om skuld och återlösning att de kan vara svåra för oss att bära. Vi kan istället närma oss gestalterna på ett annat sätt idag, säger han när vi ses på ett soligt Årsta torg.
Målsättningen är inte oäven. Att söka nå Jesus-berättelsernas plats inne i människor. Men att hoppa över dogmerna som vore de ett besvärande hinder är stereotypiskt för en anpasslig, moderiktig och oreflekterad modernistisk hållning. Men - på så sätt slipper man ju arvet från apostlarna, den besvärliga kyrkan och den kristna trons grundsatser. Och sådant vill Greider tydligen inte ska belasta Jesus-berättelserna.
Att därtill avfärda Bachs Passioner så svepande slappt som Greider gör i uttalandet ovan är stötande. Det är inte Bachs passioner som handlar om skuld och återlösning utan stilla veckan och påsken och det bibliska materialet. Jag vill inte slå bibelord i huvudet på någon. Men hoppar man över Bibeln som ett enkelt bibelhinder så kanske jag ändå stillsamt kan tillåta mig att i all ödmjukhet peka på några viktiga bibelställen? Som Apostlagärningarna 2:29-40, Romarbrevet 5: 1-11, i Korinthierbrevet 15: 3-19 och 1 Johannesbrevet 1:7-2:2.
Därför blir det spännande att se om den nya Lukaspassionen avspeglar Greiders övertygelse. Eller om han trots allt låtit offerdöden, uppståndelsen och försoningen komma till tals.
30 mars 2012
Passion utan uppståndelse och försoning?
Stilla veckan närmar sig. Påskens musik är rik och varierad. Matteuspassionen av Bach kommer i det stora formatet. Nu finns det tydligen en nyskriven, och enklare, svensk Lukaspassion som skall uppföras i fjorton svenska kyrkor under den annalkande påsken. Musiken har komponerats av Rolf Martinsson. Passionen har text av Göran Greider som enligt egen utsago inte tror på uppståndelsen! Det kan bli poesi och storslaget drama ändå - men visst är det märkligt att trons perspektiv inte är kriterium när evangeliet och Jesu försoningsdöd ska presenteras i passionens form i Svenska kyrkan...
Så här skriver Svenska Dagbladet: Lukas hör till Göran Greiders favoriter bland evangelisterna, särskilt när han berättar om vandrarna från Emmaus, som deprimerade efter vad som hänt Jesus, tar sig tillbaka till sin hemby. En främling slår följe med dem. Så plötsligt känner de igen honom – då försvinner han.
–För mig är det den viktigaste bilden om vad Jesusgestalten är för något. Jag tror inte på fysisk återuppståndelse, mer att Jesus kan återuppstå inom oss som något att förhålla sig till. Det finns en oerhörd gestaltskapande kraft i våra psyken.
Jesus som förebild och tankefoster ersätter trons perpektiv. Ingen uppståndelse ur graven, ingen försoning, ingen förlåten synd...
Eller - kan det vara så att författaren trots sitt avståndstagande har använt sin kreativa frihet och skrivit något han inte själv står bakom? Flera gånger har Greider understrukit att han inte längre kallar sig kristen och att försoningsdöden kan han inte tro på. Inte bara i Svenska Dagbladet. Utan nyligen vid ett föredrag på Örebro Teologiska Högskola.
(På nätet kan man retuschera sina ståndpunkter utan att det lämnar spår. Därför vill jag berätta att ett frågetecken i efterhand fogats till rubriken. Och att det sista stycket. det med fetstil, lagts till efter det att jag fått det påpekat för mig att Lukaspassionen rymmer de nödvändiga element jag påstått saknades. Anledningen till detta tillägg, daterat den 1 april, är en kommentar till min bloggpost den 31 mars. Det intygades där att: både förlåtelsen och uppståndelsen har sin plats i denna Lukaspassion. Starka, djupt kristna texter om livets seger över hat och död.)
Så här skriver Svenska Dagbladet: Lukas hör till Göran Greiders favoriter bland evangelisterna, särskilt när han berättar om vandrarna från Emmaus, som deprimerade efter vad som hänt Jesus, tar sig tillbaka till sin hemby. En främling slår följe med dem. Så plötsligt känner de igen honom – då försvinner han.
–För mig är det den viktigaste bilden om vad Jesusgestalten är för något. Jag tror inte på fysisk återuppståndelse, mer att Jesus kan återuppstå inom oss som något att förhålla sig till. Det finns en oerhörd gestaltskapande kraft i våra psyken.
Jesus som förebild och tankefoster ersätter trons perpektiv. Ingen uppståndelse ur graven, ingen försoning, ingen förlåten synd...
Eller - kan det vara så att författaren trots sitt avståndstagande har använt sin kreativa frihet och skrivit något han inte själv står bakom? Flera gånger har Greider understrukit att han inte längre kallar sig kristen och att försoningsdöden kan han inte tro på. Inte bara i Svenska Dagbladet. Utan nyligen vid ett föredrag på Örebro Teologiska Högskola.
(På nätet kan man retuschera sina ståndpunkter utan att det lämnar spår. Därför vill jag berätta att ett frågetecken i efterhand fogats till rubriken. Och att det sista stycket. det med fetstil, lagts till efter det att jag fått det påpekat för mig att Lukaspassionen rymmer de nödvändiga element jag påstått saknades. Anledningen till detta tillägg, daterat den 1 april, är en kommentar till min bloggpost den 31 mars. Det intygades där att: både förlåtelsen och uppståndelsen har sin plats i denna Lukaspassion. Starka, djupt kristna texter om livets seger över hat och död.)
29 mars 2012
Att arbeta i gudstjänst och fira
Finns det en klar gräns mellan arbete och fritid? För den som arbetar i Svenska kyrkan och samtidigt har sin kyrkotillhörighet, sitt medlemskap, som en viktig del av det egna livet. Nog vore det konstigt om inte gränserna blev flytande.
Dessutom är jag i den privilegierade positionen att jag får betalt för något av det bästa jag vet – att fira gudstjänst. Men bara om jag har arbetet med att förebereda och har tydligt ledande uppgifter. Om jag hjälper till med att dela ut nattvard till kommunikanterna är det något jag inte behöver ha betalt för. Den insatsen kräver inget förberedelsearbete. Om jag ändå skall delta i gudstjänsten är det inget arbete att ta på ett liturgiskt plagg och räcka gåvorna till människor.
Lediga söndagar vill jag inte fly min församling. Även då behöver jag ju mässans möte med Herren. Som präst i församlingen får jag då självfallet möta människor och frågor som har med arbetet att göra. De flesta har stor förståelse för att jag kanske inte ”är i tjänst”. Men präst är jag ju under alla omständigheter. Det brukar gå bra att styra mera krävande frågor till andra tider och stunder, än just vid kyrkkaffet. Det är otroligt rikt att för en stund ändå få dela tankar om stort och smått.
Att moralisera över hur andra gör är enkelt. Lika lätt är att närsynt idealisera sitt eget beteende. Men lägger man det åt sidan och tänker på en världsvida kyrkans envisa fasthållande vid att fira gudstjänst och samlas runt Ordet och sakramenten - så vore det väl egendomligt om man på våra breddgrader inte längre tycker sig vilja eller behöva...
Det jag kan sakna i Svenska kyrkan är en tydlig förväntan att de som är anställda också är aktiva medlemmar i församlingen. Vi har inga överenskommelser om att varje dag be för församlingen, för kyrkan och anställda och ideella medarbetare. Inget breviarium. Är det så att allt färre kyrkligt anställda regelbundet firar gudstjänst i en församling? Det vore intressant att veta. Intrycken som jag och många andra har pekar i den riktningen. Hur nu detta skulle kunna vara möjligt…
Det är väl den utvecklingen som kallas inre sekularisering. Tiden avsatt åt trons liv begränsas. Även kristna människors liv upptas i allt större utsträckning av annat. Så mycket tävlar med och tränger undan relationen till Gud.
Gudstjänstdeltagandet glesar ut. Där är siffrorna glasklara. Samtidigt är det väl bland oss själva i arbetslag och kyrkoråd den första och viktigaste vändningen kan äga rum. Alla anställda och förtroendevalda möts ju regelbundet. Kontaktytorna genom alla våra verksamheter är omfattande. Vi behöver inte leta upp varandra. Bara övertyga varandra om att gudstjänstgemenskapen och mötet med Kristus i mässan är en källa till liv. Det ska vi fira!
Dessutom är jag i den privilegierade positionen att jag får betalt för något av det bästa jag vet – att fira gudstjänst. Men bara om jag har arbetet med att förebereda och har tydligt ledande uppgifter. Om jag hjälper till med att dela ut nattvard till kommunikanterna är det något jag inte behöver ha betalt för. Den insatsen kräver inget förberedelsearbete. Om jag ändå skall delta i gudstjänsten är det inget arbete att ta på ett liturgiskt plagg och räcka gåvorna till människor.
Lediga söndagar vill jag inte fly min församling. Även då behöver jag ju mässans möte med Herren. Som präst i församlingen får jag då självfallet möta människor och frågor som har med arbetet att göra. De flesta har stor förståelse för att jag kanske inte ”är i tjänst”. Men präst är jag ju under alla omständigheter. Det brukar gå bra att styra mera krävande frågor till andra tider och stunder, än just vid kyrkkaffet. Det är otroligt rikt att för en stund ändå få dela tankar om stort och smått.
Att moralisera över hur andra gör är enkelt. Lika lätt är att närsynt idealisera sitt eget beteende. Men lägger man det åt sidan och tänker på en världsvida kyrkans envisa fasthållande vid att fira gudstjänst och samlas runt Ordet och sakramenten - så vore det väl egendomligt om man på våra breddgrader inte längre tycker sig vilja eller behöva...
Det jag kan sakna i Svenska kyrkan är en tydlig förväntan att de som är anställda också är aktiva medlemmar i församlingen. Vi har inga överenskommelser om att varje dag be för församlingen, för kyrkan och anställda och ideella medarbetare. Inget breviarium. Är det så att allt färre kyrkligt anställda regelbundet firar gudstjänst i en församling? Det vore intressant att veta. Intrycken som jag och många andra har pekar i den riktningen. Hur nu detta skulle kunna vara möjligt…
Det är väl den utvecklingen som kallas inre sekularisering. Tiden avsatt åt trons liv begränsas. Även kristna människors liv upptas i allt större utsträckning av annat. Så mycket tävlar med och tränger undan relationen till Gud.
Gudstjänstdeltagandet glesar ut. Där är siffrorna glasklara. Samtidigt är det väl bland oss själva i arbetslag och kyrkoråd den första och viktigaste vändningen kan äga rum. Alla anställda och förtroendevalda möts ju regelbundet. Kontaktytorna genom alla våra verksamheter är omfattande. Vi behöver inte leta upp varandra. Bara övertyga varandra om att gudstjänstgemenskapen och mötet med Kristus i mässan är en källa till liv. Det ska vi fira!
28 mars 2012
Matteuspassionen i Olaus Petri kyrka, Örebro
För musikälskaren finns en särskild möjlighet skärtorsdagen och långfredagen. Då ges Matteuspassionen i Olaus Petri kyrka - Svenska kyrkan - Örebro. Värt ett besök för att med ett av musikhistoriens främsta verk få del av påskens budskap!
Kyrklig debatt
Kyrklig debatt kan verka begränsad om man enbart följer Kyrkans Tidning, den största plattformen för inomkyrkliga frågor. Har man därtill ett öga på Seglora smedja kan man lura sig att tro att man därmed är kyrkligt bevandrad och insatt. Betydligt flera perspektiv hålls aktuella om man breddar sitt sökande. Tidningen Dagen försöker hålla kyrkliga frågor levande, även om man kan märka begränsningarna i ingångar.
De kyrkliga beslutorganens politisering bidrar naturligtvis till hur kyrkans frågor ser ut. Särskilt det överdrivna intresset för organisation och det betydligt svalare för innehåll, teologi och mission har sina rötter i politikens begränsade horisont. Det går enkelt att lägga ett partipolitiskt perspektiv på beslutsapparatens funktion. När detsamma sker på lärans område blir det svårare, om inte annat för att protesterna blir fler. Men det har ändå skett de senare åren att från partihögkvarteren (läs partiledarna) har utgått ett påbud.
Det är lätt att lägga allt i politikerns skål. Men det finns andra ljus som gömts under skäppor. Alltför många i den kyrkliga världen tiger! Civilkuraget är på sina håll en bristvara. Handlar det om självcensur? Bristande tilltro till egen förmåga och vacklande självkänsla? Tror inte det. Många är ganska kaxiga när de får en predikstol eller någon annan plattform att luta sig mot. En del klarar sig ifrån sitt ansvar att skriva och tala genom att stämma in i det enklaste av rop: att fler borde delta i samhällsdebatten. Vilka är dessa ”fler”? Alltid några andra. Man tänker att den och den borde ta till orda i de inomkyrkliga frågorna. Men jag? Bort det! Undanflykterna blir många.
Det går an att tycka runt kaffeborden. I små grupper. Men att skriva i landets många tidningar verkar svårare. Större frimodighet vore välkommet. En större kör av röster glädjande. Som törs sjunga på sitt sätt, i olika stämmor och i olika tonlägen.
Denna blogg har nu med ett antal andra givits plats och utrymme på en ny plattform: Dagens kyrka. Det är bra att nya initiativ tas för att visa på den större bredd samtal och diskussion i kyrkans sfär har. Och det ska bli roligt att vara med. Kyrkans tidning berättar kortfattat om tilldragelsen.
De kyrkliga beslutorganens politisering bidrar naturligtvis till hur kyrkans frågor ser ut. Särskilt det överdrivna intresset för organisation och det betydligt svalare för innehåll, teologi och mission har sina rötter i politikens begränsade horisont. Det går enkelt att lägga ett partipolitiskt perspektiv på beslutsapparatens funktion. När detsamma sker på lärans område blir det svårare, om inte annat för att protesterna blir fler. Men det har ändå skett de senare åren att från partihögkvarteren (läs partiledarna) har utgått ett påbud.
Det är lätt att lägga allt i politikerns skål. Men det finns andra ljus som gömts under skäppor. Alltför många i den kyrkliga världen tiger! Civilkuraget är på sina håll en bristvara. Handlar det om självcensur? Bristande tilltro till egen förmåga och vacklande självkänsla? Tror inte det. Många är ganska kaxiga när de får en predikstol eller någon annan plattform att luta sig mot. En del klarar sig ifrån sitt ansvar att skriva och tala genom att stämma in i det enklaste av rop: att fler borde delta i samhällsdebatten. Vilka är dessa ”fler”? Alltid några andra. Man tänker att den och den borde ta till orda i de inomkyrkliga frågorna. Men jag? Bort det! Undanflykterna blir många.
Det går an att tycka runt kaffeborden. I små grupper. Men att skriva i landets många tidningar verkar svårare. Större frimodighet vore välkommet. En större kör av röster glädjande. Som törs sjunga på sitt sätt, i olika stämmor och i olika tonlägen.
Denna blogg har nu med ett antal andra givits plats och utrymme på en ny plattform: Dagens kyrka. Det är bra att nya initiativ tas för att visa på den större bredd samtal och diskussion i kyrkans sfär har. Och det ska bli roligt att vara med. Kyrkans tidning berättar kortfattat om tilldragelsen.
27 mars 2012
Vem följer vem när vi handlar som grupp?
Idagsidan på Svenska Dagbladet har en sällsam förmåga att lyfta fram angelägna frågor. Ibland skulle jag dock önska att man inte studsade vidare så snabbt. Artikeln om att Hitta syndabocken - ett evigt behov kunde enkelt ha utvecklats till en hel serie bara den. Den utfrysning som sker av någon som utpekas som särskilt skyldig vid problem och kriser är ett så intressant fenomen att man kunde ha skrivit flera artiklar. Man kunde ha granskat hur man löser konflikter på arbetsplatser. Det är mycket vanligt att någon tvingas lämna båten. En sådan person blir sargad och stigmatiserad trots att det verkliga problemet har legat i styrningsfunktioner eller i den rådande kulturen.
Artikelns ingress låter oss veta följande: Varje dag ägnar vi oss på olika sätt åt utfrysning, mobbning och diskriminering. Eller rasism. Hur kan civiliserade människor hålla på med det? Svaret är kanske obehagligare än du anade: Jo, för att tendensen att utse syndabockar är inbyggd i vår natur. Det menar den fransk-amerikanske filosofen René Girard som nu får allt fler efterföljare.
I texten lyfter man bland annat fram berättelsen i Gamla Testamentet (3 Mosebok 16:20-22)om syndabocken som drivs ut i öknen. På samma sätt drivs ofta en av parterna i en arbetsplatskonflikt bort från sin arbetsplats genom omplacering eller uppsägning. Här kunde det varit intressant att granska några olika verksamheter. Till exempel hur det fungerar inom polisen, skolan eller Svenska kyrkan. Hur det under hårt medietryck går till hos Socialdemokraterna har ju historien om Juholt demonstrerat.
Här ett annat citat ur artikeln: Också moderna, civiliserade människor blir mobbare i vissa situationer. Den omhuldade individualismen är ett tunt lager på ytan. När gruppdynamiken drar in oss i sitt tvingande maktspel – och vi blir en mobb, just – är vi hux flux förmögna att utföra handlingar som vi aldrig skulle drömma om att göra annars.
Det behöver ju inte vara så som denna och dagens artikel på idagsidan hävdar, att Härmapor är vi allihopa. Även om vi är verkliga flockdjur finns det mer att tänka kring. Det skulle ju kunna vara så att vi alla följer John. Förekomsten av informella ledare som från en position utan ansvar ofta styr mer än de formella ledarna komplicerar bilden ytterligare. Då måste man fråga sig vem som följer vem när vi agerar i grupp.
Det skulle också kunna vara så att man i vissa lägen kan, med bevarad individualitet, interagera med många andra, som grupp, flock eller mobb. Flockbeteende och individualitet behöver alltså inte vara varandras motsatser. Många kan tänka sig att ingå i gruppen och flocken, men på sina egna villkor och med sina egna förbehåll.
Sverige är ett land där det individuella står högt i kurs. Vad gäller antalet ensamhushåll är vårt land världsledande. Här ifrågasätts auktoriteter starkt och många människor vill inte inordna sig i andras föreställningsvärld. Ta till exempel frågan om kyrkans tro. Många hävdar att de har en tro, men betonar nästan automatiskt att de inte tror som kyrkan. Vi som i höga nord varit monokulturella och uniformt homgena har alltmer förfinat och utvecklat konsten att på en gång höra till, men ändå inte riktigt vara med.
Om det är så skulle det kunna förklara varför skulden alltid verkar vara, eller är, någon annans.
Artikelns ingress låter oss veta följande: Varje dag ägnar vi oss på olika sätt åt utfrysning, mobbning och diskriminering. Eller rasism. Hur kan civiliserade människor hålla på med det? Svaret är kanske obehagligare än du anade: Jo, för att tendensen att utse syndabockar är inbyggd i vår natur. Det menar den fransk-amerikanske filosofen René Girard som nu får allt fler efterföljare.
I texten lyfter man bland annat fram berättelsen i Gamla Testamentet (3 Mosebok 16:20-22)om syndabocken som drivs ut i öknen. På samma sätt drivs ofta en av parterna i en arbetsplatskonflikt bort från sin arbetsplats genom omplacering eller uppsägning. Här kunde det varit intressant att granska några olika verksamheter. Till exempel hur det fungerar inom polisen, skolan eller Svenska kyrkan. Hur det under hårt medietryck går till hos Socialdemokraterna har ju historien om Juholt demonstrerat.
Här ett annat citat ur artikeln: Också moderna, civiliserade människor blir mobbare i vissa situationer. Den omhuldade individualismen är ett tunt lager på ytan. När gruppdynamiken drar in oss i sitt tvingande maktspel – och vi blir en mobb, just – är vi hux flux förmögna att utföra handlingar som vi aldrig skulle drömma om att göra annars.
Det behöver ju inte vara så som denna och dagens artikel på idagsidan hävdar, att Härmapor är vi allihopa. Även om vi är verkliga flockdjur finns det mer att tänka kring. Det skulle ju kunna vara så att vi alla följer John. Förekomsten av informella ledare som från en position utan ansvar ofta styr mer än de formella ledarna komplicerar bilden ytterligare. Då måste man fråga sig vem som följer vem när vi agerar i grupp.
Det skulle också kunna vara så att man i vissa lägen kan, med bevarad individualitet, interagera med många andra, som grupp, flock eller mobb. Flockbeteende och individualitet behöver alltså inte vara varandras motsatser. Många kan tänka sig att ingå i gruppen och flocken, men på sina egna villkor och med sina egna förbehåll.
Sverige är ett land där det individuella står högt i kurs. Vad gäller antalet ensamhushåll är vårt land världsledande. Här ifrågasätts auktoriteter starkt och många människor vill inte inordna sig i andras föreställningsvärld. Ta till exempel frågan om kyrkans tro. Många hävdar att de har en tro, men betonar nästan automatiskt att de inte tror som kyrkan. Vi som i höga nord varit monokulturella och uniformt homgena har alltmer förfinat och utvecklat konsten att på en gång höra till, men ändå inte riktigt vara med.
Om det är så skulle det kunna förklara varför skulden alltid verkar vara, eller är, någon annans.
26 mars 2012
Vad samlar dom?
Upplever att jag nog borde bjuda på ännu ett musikaliskt kort fyndat på en loppmarknad i Olaus Petri färsamlingshem. Kortet postbefordrades året 1901. Denna gång föreställande Carl Maria von Weber. Det är sänt från Sundsvall den 27/11 1901 till en person i Haparanda med ett för oss ofattbart yrke: den t.f. Gränsridaren Rislund.
Att det handlar om samlare står klart. Texten anger: Mottagit Edert originella kort, hvilket jag anser som ett af de värdefullaste i min samling. Skulle Ni ha lust fortsätta korrespondensen, torde Ni godhetsfullt underrätta, hvad kort jag bör sända...
Men vad samlar de egentligen på? Frimärkena eller vykorten?
Att det handlar om samlare står klart. Texten anger: Mottagit Edert originella kort, hvilket jag anser som ett af de värdefullaste i min samling. Skulle Ni ha lust fortsätta korrespondensen, torde Ni godhetsfullt underrätta, hvad kort jag bör sända...
Men vad samlar de egentligen på? Frimärkena eller vykorten?
Ett musikaliskt kort från 1901
Visst vore det själviskt att undanhålla stillsams vänner ett avkortfynden från loppmarknaden i Olaus Petri. Ett musikaliskt vykort. Chopin i egen hög person. Kortet ingår i en vykortsserie med stora kompositörer. Kortet är enligt tryck på framsida importerat av Axel Eliassons konstförlag i Stockholm. Ett av Sveriges verkligt betydande kortföretag.
Chopinkortet är avsänt från Sundsvall den 6/7 och ankomststämplat i Harapanda den 8/7 1901. Den som fick kortet var e.o. (extra ordinarie) Tullvaktmästaren Hugo Rislund. Meddelandet finns fint präntat på framsidan, eftersom det på baksidan inte finns något utrymme för personliga hälsningar. Den skrivna hälsningen lyder:
B. Hugo.
I Finland har utkommit ett par brefkort med afbildningar af Finlands frimärken och vapen m. m. i färgtryck och med påtryck: ”Till minne af Finlands frimärken”. Om du skulle komma öfver dessa antingen i begagnadt eller obegagnat skick, så sök att förvärfva dem. Kanske de kunna finnas att köpa i Torneå. Jag har visserligen hört att de blifvit beslagtagna, men det oaktadt torde nog en del finnas kvar. – Gust. Olsson och jag gjorde under båda midsommardagarna en tur till Östersund, där vi hade det ganska trefligt, samt uppsökte en del gamla bekanta. På artilleriet gjorde vi en hastig visit – men jag träffade där ingen bekant, utom Fr.Rd. Vi gingo genom stallarne ett slag samt åsågo en hinderridt. Dagen därpå skulle dans och idrottstäflingar försiggå, men vi fingo ej tillfälle att närvara vid dem. – Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad, ordnad som den är på ett mycket vackert och tilltalande sätt. –Här hemma må vi alla bra. Hjärtliga hälsningar! D br P.W. Rislund”
De ålderdomliga språket har sina nästan potiskt klingande uttryck. Vad sägs om: Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad… Besågo, funno, gensägelse...
Chopinkortet är avsänt från Sundsvall den 6/7 och ankomststämplat i Harapanda den 8/7 1901. Den som fick kortet var e.o. (extra ordinarie) Tullvaktmästaren Hugo Rislund. Meddelandet finns fint präntat på framsidan, eftersom det på baksidan inte finns något utrymme för personliga hälsningar. Den skrivna hälsningen lyder:
B. Hugo.
I Finland har utkommit ett par brefkort med afbildningar af Finlands frimärken och vapen m. m. i färgtryck och med påtryck: ”Till minne af Finlands frimärken”. Om du skulle komma öfver dessa antingen i begagnadt eller obegagnat skick, så sök att förvärfva dem. Kanske de kunna finnas att köpa i Torneå. Jag har visserligen hört att de blifvit beslagtagna, men det oaktadt torde nog en del finnas kvar. – Gust. Olsson och jag gjorde under båda midsommardagarna en tur till Östersund, där vi hade det ganska trefligt, samt uppsökte en del gamla bekanta. På artilleriet gjorde vi en hastig visit – men jag träffade där ingen bekant, utom Fr.Rd. Vi gingo genom stallarne ett slag samt åsågo en hinderridt. Dagen därpå skulle dans och idrottstäflingar försiggå, men vi fingo ej tillfälle att närvara vid dem. – Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad, ordnad som den är på ett mycket vackert och tilltalande sätt. –Här hemma må vi alla bra. Hjärtliga hälsningar! D br P.W. Rislund”
De ålderdomliga språket har sina nästan potiskt klingande uttryck. Vad sägs om: Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad… Besågo, funno, gensägelse...
25 mars 2012
Vår loppmarknad blev framgångsrik
Loppmarknaden i Olaus Petri igår resulterade i nästan 20 000 kronor. Två tredjedelar av dem går till Ilemera, skolan i Tanzania. Många jobbade och slet för att få ihop allt med café, korvförsäljning och loppisborden. Några fyndade. Själv införskaffade jag ett antal årsböcker från Grönköping, några extra fina vykort, 3 CD-skivor a 5 kronor styck samt sex ganska ordinära glasassietter.
En katt med ljushållare. Med stiliga blå ränder. Och med en svans som låter hälsa att vi skulle kunna bli vänner... Ingen köpte katten, om jag såg rätt. Stämmer det har han gått vidare till Erikshjälpen i Örebro.
Församlingens målsättning att under året samla in 100 000 kronor till Ilemera ter sig numera mycket realistiskt. Vi har redan passerat 37 000 - vilket innebär att en tredjedel av målet är avklarat.
En katt med ljushållare. Med stiliga blå ränder. Och med en svans som låter hälsa att vi skulle kunna bli vänner... Ingen köpte katten, om jag såg rätt. Stämmer det har han gått vidare till Erikshjälpen i Örebro.
Församlingens målsättning att under året samla in 100 000 kronor till Ilemera ter sig numera mycket realistiskt. Vi har redan passerat 37 000 - vilket innebär att en tredjedel av målet är avklarat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)