Äntligen lite nordisk närhet och samverkan

Kyrkomötet klarar sig undan. Är inte det konstigt? När allt annat ska slås samman. Till stora enheter. Med färre beslutsfattare. Färre förtroendevalda. Vilket slöseri att ha en Svensk kyrka med ett enormt kyrkomöte! Vi ingår faktiskt i ett nordiskt samarbete. Det finns ju till och med ett nordiskt biskopsmöte. Har jag hört. Det måste vi utnyttja. Göra något av.

Vi kunde väl slå samman våra olika folkkyrkor till en nordisk kyrka. Se till att vi fick ett kyrkomöte och en kyrkostyrelse. Fiffigt! Så kunde varje land få ett eget kyrko-råd. Utsett av det nordiska kyrkomötet.

Det skulle rida spärr mot kommande ekonomiska kriser. Så mycket pengar skulle sparas. Vi skickar helt enkelt ansvaret uppåt. I kyrkan. Till nordisk nivå. Och så hävdar vi att det innebär större inflytande för varje lands kyrka! Ingen skulle väl tro på det. Egentligen. Men sägs det tillräckligt ofta, så... Tänk vad vi skulle spara. Färre ledamöter. färre resor, färre utredningar.

Subsidiaritetsprincipen, detta att besluten ska tas på lägsta möjliga nivå, kunde vi utveckla. Göra något bra av. Ordet är så krångligt så nästan ingen ens kan uttala det. Det gynnar vår fina reform. Vi hävdar helt sonika att subsidiaritet sköts bäst på nästa nivå. Ovanför. Där man har nödvändig överblick. Utblick.

Nu så blir den nordiska kyrkliga arbetsmarknaden äntligen öppen. Pipkragarna kunde få spridning! Personellt och ekonomiskt. Lyfts alltså ansvaret till högre höjder. Det skulle man kunna utveckla teologiskt. Jag lyfter ögat. Upp min tunga. Vi borde nöja oss med en ledande biskop. Som chef. Andra biskopar får bli arbetsledande biskopsmedhjälpare. Ett slags katolsk ledningsmodell. Energisparande!  Färre får göra flera personers jobb. Över andras huvuden. Senkrecht von oben! Det är modellen! Anpassad för lutherska kyrkor i den höga och kalla nord.

Vi kunde kalla reformen något som slår an. Något vänligt och övertalande. Något klokt och förståndigt. Som sammanfattade vad vi vill åstadkomma. Nu vet jag. Vi kallar reformen Närhet och samverkan.

Kantarellkartell

För första gången på länge blev familjen tvungen att plocka kantareller. På torget. Våra svampskogar stod tomma och övergivna. Svampen i Örebro (inte turistattraktionen vårt vattentorn) kom från Dalarna eller Bergslagen. Men i de närbelägna skogarna stod inget gult svampguld att finna.

Torgkantareller fick det bli. Till ett rejält tilltaget kilopris. 180 riksdaler! Det märkliga var att priset var ett och detsamma i alla stånden. På hela torget. Min prisundersökning började naturligt. Som jakt på billigare svamp. Men torghandlare efter torghandlare gav mig samma besked. 180 kronor. Den enda lilla variationen bestod i att några försäljare tog ett högre hektopris. 180 kronor kilot eller 20 kronor hektot, sa de. Man får hoppas att ingen begärde 10 hekto. Då hade det nästan blivit som vid den kyrkliga försäljning där någon ropade ut priset på en vara, 5 kronor styck, 20 kronor för 2.

Kantarellkartell, tänkte jag när denna prissamverkan stod klart för mig. Men till slut stod en nygräddad kantarellpaj på bordet. Hemmavid. Då glömdes priset. Och annat oroande. Då gällde bara ren och oförställd njutning...

Tro och politik, en gång till

Tro och politik hör ihop är rubriken på Strängnäsbiskopen Hans- Erik Nordins ledare i stiftstidningen Portalen. Nr 4, 2013. I sin korta text polemiserar han mot dem som hävdat att Svenska kyrkans företrädare uttalar sig mest i politiska och etiska frågor. Men vad vi behöver nu är mer av Gud och Jesus. Biskopen anser att påståendet väcker två frågor: dels frågan om och varför kyrkan ska syssla med politiska frågor, dels frågan om trosfrågorna ska föras ut på torget.

Redan dessa frågor, denna problemformulering, bortser i stort från sammanhanget och kontexten där kritiken lyfts fram. Tydligast i Svenska dagbladet där Maria Ludvigsson i en uppmärksammad ledare i juli skrev att det behövs mer Gud i kyrkan! Hon påstod bland annat följande:

Den socialdemokratiska ambitionen att ”demokratisera” det civila samhället och inlemma varje frivillig gemenskap i det partipolitiska projektet, har sannolikt bidragit till den kommunalpolitiskt organiserade kyrkan. När kyrkan 2001 skildes från staten blev hon, slarvigt uttryckt, av med pengarna och medlemmarna men satt kvar med den politiska strukturen. Trots att hon nu kunde slippa partioket och de kyrkopolitiker som hellre gick på sammanträden än infann sig på högmässorna, fann hon sig och lät allt vara som förut.

Med den partipolitiska ordningen blev naturligt nog även politiken kvar. Svenska Kyrkan har exempelvis åsikter om miljö, socialförsäkringar (minns Påskuppropet), Israels säkerhetspolitik och biståndspolitik. Vill man däremot få veta vad samma kyrka anser om synden och förlåtelsen eller livet efter döden är det svårare.

Synpunkterna om behovet av Gud och Jesus i kyrkan har dessutom, särskilt under debatten inför kyrkovalet, formulerats av flera andra. I en artikel i Världen idag kritiseras flera nomineringsgrupper/partier för att de i valrörelsen glömde Gud och Jesus.

Hans-Erik Nordin frågar i sin ledare om kyrkan ska agera i klimatfrågan, i flyktingfrågor och i frågor som berör de utförsäkrades situation? Är detta exempel på en kyrka som förlorat sin själ och gått över till en politisk agenda?

Hur man svarar på den frågan beror väl på hur grunden för agerandet, skälen till engagemang, ser ut.  Om ställningstagandet hämtar kraft och inspiration från kyrkans tro och tradition, dess bibeltolkning och egna övertygelser så blir det ganska oproblematiskt med politiska ställningstaganden. Men om aktionerna drivs fram huvudsakligen utifrån nomineringsgruppernas partipolitiska sympatier, då blir det betydligt mera kontroversiellt!

Kyrkan behöver inte låna ideologiska fjädrar från andra utan har en alldeles egen livsåskådning (!) som kan och ska motivera eventuella ställningstaganden. Om en kyrkas hållning då råkar sammanfalla med olika politiska gruppers ställningstaganden är en helt annan sak, än om de motiveras och drivs som relativt sekulära kampanjer. Alternativet är inte det Nordin tycks frukta – utebliven aktion.

I valrörelsen har efterlysningen, mera Gud och Jesus, handlat om en uppenbar och påtaglig brist vad gäller kyrkans tro i valmaterialen. Istället har partiideologierna lyfts fram. Ett exempel är när man eftertryckligt drivit att i kyrkan behövs t ex  socialdemokratiska värderingar. Överbetoningen av det partiideologiska och mörkandet av kristen tro är det dilemma kritikerna pekat på när man efterlyst mera Gud och Jesus i valrörelsen och i kyrkan. Svaret på en sådan kritik kan rimligen inte vara att Gud finns i allt som sker.

Hans-Erik Nordin fortsätter: För det andra behöver kyrkans röst i trosfrågor höras i offentligheten. Det kan inte vara rimligt att de profilerade trosuppfattningarna stängs inne i kyrkorummen och i gudstjänstens sammanhang. Då undrar jag självfallet vem eller vilka som har menat att tron skulle låsas in i ett gudstjänstrum? Har någon drivit en sådan inlåsningsstrategi? Det diskutabla är väl om det kyrkan gör offentligt inte har sin förankring i kyrkans inre liv, i gemenskapen kring Ord och sakrament utan blir mera ett tyckande utifrån allmänmänskliga hållningar. Inte för att det är något fel på det gemensamt mänskliga utan för att en kyrka inte kan reduceras till vanlig hygglig medmänsklighet. Kristi kyrka har faktiskt något mer att erbjuda.

Biskopen skriver: Det finns inget att dölja. Vad kristen tro har att säga idag om synen på skapelsen, Kristi gudomlighet, Jesus uppståndelse och om andlighet i stort är i högsta grad relevant. Jag tror att det är viktigt att hålla samman tro och liv, tro och etisk reflektion, tro och politik. Här blev det enklare att hålla med. Men sker det verkligen att kyrkomötet till exempel agerar så? I valrörelsen fanns det anledning att tvivla på att alla nomineringsgrupper tänker så. Då, alldeles nyligen, var det från partipolitiskt håll ofattbart tyst om att man ville hålla samman tro och liv, tro och politik. Därav efterlysningarna.

Det har stor och avgörande betydelse om man ser kyrkan som en institution vilken som helst där majoritetens åsikt ska råda. Eller om man förstår att kyrkans själ hör hemma i dess centrum, nära altaret och i mässans mysterium. Det borde vara självklart för alla som styr i Svenska kyrkan att kyrkans tro inte är något som ska avgöras genom politiska majoriteter. I så fall vore Svenska kyrkan snart utan både barnet och badvattnet.

Tro och politik ska hållas samman. Absolut! Där är jag helt överens med biskop Nordin. Men då handlar det inte om partipolitiska ställningstaganden, vilket alla Svenska kyrkans biskopar oftare borde inskärpa med stor tydlighet.

"Eliten" ska växa

Samtliga borgerliga partier, förutom Centern, har tagit ett steg tillbaka från direkt partiengagemang i Svenska kyrkan. Om det kan man tycka att steget är för litet och fortfarande ger partipolitiken för stort inflytande, även om partikanslierna i de flesta fall tagit flera steg tillbaka. Så noterade de borgerliga partierna också överlag sämre valresultat än tidigare. Det skulle kunna återspegla att partiapparaterna i moderpartierna inte mobiliserats för att partianhängarna skulle gå och rösta.  

Om partipolitiseringen av Svenska kyrkan lär striden efterhand stå allt starkare. Det blir ohållbart när man kan börja tala om en centerförsamling eller en socialdemokratisk församling. Ett trossamfund, en kristen kyrka, kan inte ha politisk partifärg. Det borde även biskopskollegiet våga tala tydligt om. Särskilt inte om kyrkan ska vara en kyrka för alla, som man här och där påstått i valrörelsen.

Dessutom, och det upprör mig, fortsätter talet om troende människor som en elit! Det är rent åsiktsförtryck! I en kristen kyrka mobbar man de som vill leva i enlighet med sin tro. När ledande personer i kyrkan tar sådana ord i sin mun för att döma ut kyrkans kärna, utan att bli motsagda, är krisen ett faktum. Själva tillhör de ofta partieliten. Den inre kärna som får bestämma, t ex om kyrkopolitik!

Enligt kyrkordningen ska arbetet i kyrkan inriktas på att människor ska komma till tro på Kristus. Det måste väl också handla om det egna partiets medlemmar? Motsägelsefullt eller hur. Det finns alltså krafter som har beslutsansvar i Svenska kyrkan som arbetar för att ”eliten”, som man vill hålla nere, ska bli större! Eller?

Sverigedemokraterna fick gratisreklam i kyrkovalet

Riskfritt är det inte! Att utse ett obskyrt och extremt parti till huvudmotståndare i ett val. Som Socialdemokraterna gjorde. Tack vare all reklam och uppmärksamhet lyckades Sverigedemokraterna fördubbla sin representation i kyrkomötet!

Sverigedemokraterna har inte haft mycket till egen kampanj. Några enstaka insändare i lokalpressen har varit det mest synliga. I Örebro ställde SD inte ens upp i det lokala valet!!! Tack vare skrämselpropagandan och det egendomliga valsystemet kunde SD trots bristande församlingsengagemang göra en förstärkt inbrytning i Svenska kyrkans kyrkomöte. Som om kyrkan nationellt vore något utan levande församlingar!

Negativa kampanjer riskerar alltid att förstärka den eller de som angrips. Det är naturligtvis så generande att Socialdemokraterna kommer att förneka denna koppling. Jag hoppas att erkända och kloka valanaylitiker kan hjälpa kampanjmakarna att förstå detta samband...

Nu blir det spännande att se alla Storpastoraten i praktiken. Kommer gudstjänstlivet och det lokala engagemanget att blomstra? Blir det stor självständighet? Lokalt självbestämmande? Eller...?

Osmaklig valkampanj visar sig vara s-märkt

Socialdemokraternas kampanj inför kyrkovalet blir alltmera generande och avslöjande. Man målar en hotbild som ska skrämma folk till valurnorna. Så gör det stora partiet Sverigedemokraterna till sina värsta fiende – som om de idag vore ett verkligt hot inom kyrkan. Enda hotet är väl att valsystemet gör det möjligt att utan församlingsförankring använda kyrkomötet som plattform inför andra partipolitiska val! På församlingsnivå saknar Sverigedemokraterna i princip säte och stämma. Direktvalen till högre nivåer är den inträdesbiljett de behövt. På sikt kan SD komma att blir ett verkligt hot. Där är vi inte idag med partiets antikverade nationalism och marginella roll på ytterkanten.

Man undrar, jag frågar, vad det är för en kyrka de ser, dessa näst intill anonyma fiendebildskonstruktörer? Var finns alla dessa fanatiker och hatare? Vilka är de? 

Kampanjen Vem orkar rösta bygger på att röra ihop Sverigedemokrater och andra enstaka personer och  udda exempel för att de gemensamt ska framstå som verkliga hot. De är osmakligt och ger en grovt felaktig och skev bild av vilka som går och röstar i kyrkovalet. Även människor med åsikter man avskyr har ju rätt att rösta. Syftet med denna konstruerade hotbild kan inte vara någon annan än att till valurnorna skrämma fram alla dem som dåligt känner förhållandena inom Svenska kyrkan. De som inte har samma inblick eller intresse för kyrkans liv och vardag som de aktiva besitter.

Denna kampanjsida svarar på sin egen retoriska fråga om vem som orkar gå och rösta på följande vis:

Män som ratar kvinnor som präster

(En artikel i Världen idag om Dag Sandahl och Bo Brander sägs vara ”källa”.)

De som vill förbjuda homosexuella att bli präster

(”Källan” är en artikel om en kyrkoherde som betett sig diskriminerande mot en arbetssökande. Har inte med något förbud mot homosexuella präster att göra.)

De som kämpar för en ”svenskare” kyrka

(Källan är ett tidningsreferat av ett tal som SD:s partiledare hållit.)

De som vill stänga kyrkans dörrar för flyktingar

(Hänvisning till Avpixlat)

KD-anhängare som vill förbjuda äktenskap mellan samkönade

(”Källan” utgörs av en artikel från 2008, innan samkönade äktenskap fanns.)

Sådana som översätter ”jämställdhet” med ”tokfeminism”

(En enstaka bloggare får utgöra ”källa”, en SD-anhängare som uppmanar människor till att gå med i kyrkan, rösta på SD och sedanlämna kyrkan (för att slippa betala medlemsavgiften)

Den konservativa, bokstavstrogna, kristna högern

(Ett debattinlägg i diskussionen om könsneutrala äktenskap på Brännpunkt i SvD år 2009 anges som ”källa”)

De som vill motarbeta dialog mellan religioner och trossamfund

(Hänvisning till Avpixlat)

Homofober som föraktar kärlek mellan personer av samma kön

(Som ”källa” länkas till en artikel som Erik Johansson skrev 2009 om förslaget till samkönad vigsel i Svenska kyrkan. Det är orimligt att kalla Erik Johansson eller hans artikel för homofobisk)

Så där håller det på. Här följer resten av påståendena man lyfter fram för att visa hur hotad Svenska kyrkan är av att somliga människor röstar:

De som tycker att feminism är ”osakligt tjat”

De som säger att ”modemedvetna och utseendefixerade homosxuella män” är ”hedonismens överstepräster”

De som tycker att en biskops deltagande i regnbågsparaden ”uppmanar till promiskuitet”

De som påstår att islam ”ger jordmån åt terrorism och heligt krig i religionens tecken”

De som använder bibeln som konservativt slagträ

Präster som umgås med ökända antisemiter på sin fritid

Abortmotståndare och Ja-till-livet aktivister som vill begränsa kvinnors makt över sina kroppar

Sverigedemokrater som vill använda sitt inflytande i kyrkan till att jaga papperslösa

De som kombinerar svensk kyrkopolitik med tysk nazism

Man kan se Vem orkar rösta HÄR.

Tidningen Dagen berättar idag om denna sajt och dess innehåll. Där kan man läsa en kommentar från en ledande socialdemokrat. Olle Burell, S-ledare i kyrkovalet, berättar att en lokal S-förening ligger bakom hemsidan. Han tycker sig inte se några problem med vare sig "anonymiteten" eller innehållet i texten

-Den som upprörs av påståendena där har problem, inte jag, säger han.

Att sakna sensorium för fair play och inte uppröras av svepande och grova beskyllningar är verkligen ett problem! Måhända var det naivt, men jag hade för mig att i kyrkans sammanhang var okvädingsord, etikettering och stämpling av motståndare något som tillhörde det förflutan. Så fel jag hade.

Det har varit betydligt renhårigare att dels tydligt ange vem som står bakom sajten och dels att på allvar diskutera Sverigedemokraternas politik och att ifrågasätta den. Att som nu med stereotypa etiketter måla f-n på väggen och stämpla vitt och brett känns mest osmakligt och olustigt. Jag förväntar mig mer av ett etablerat och stort riksdagsparti!

Vem frågar Lööf och Löfven hur människor ska komma till tro på Kristus?

Stefan Löfven säger i dagens Kyrkans tidning följande: Vi tycker att våra värderingar om solidaritet och jämlikhet ligger rätt i kyrkan och också ska prägla Svenska kyrkan… Man kan verkligen undra vems värderingar och vilken åskådning som ska prägla kyrkan. Den svenska arbetarrörelsen växte fram under 1800-talet och uppfann naturligtvis inte själva en hel hoper värderingar. Den franska revolutionens stridsrop skallade långt tidigare.

De första kristna församlingarna som uppstod ungefär 1800 år före svensk arbetarrörelse hade en uttalad ide om att solidariskt dela sina tillgångar, allt det man hade. Ibland har olika politiska vänsterrörelser velat hävda detta som sina egna idéers ursprung. Urkommunism har denna delandets praktik t ex kallats. Men idag har man vänt på förhållandet. Det är det egna partiets värderingar som ska prägla kyrkan. Det är då diskussionen om vilken betydelse Gud och Jesus har blir aktuell.

Mer än lovligt vagt är påståendet att Jesus är en naturlig del av kristendomen. I själva verket finns ingen kristendom utan en tro på den levande och uppståndne Herren Jesus Kristus.

Ledarna för de politiska partier som ställer upp i kyrkovalet som partier slipper oftast undan. Möjligen ställer Dagen och Kyrkans tidning några initierade frågor. Men reportrarna på de stora drakarna tycks helt missa den märkliga inställningen att religiöst neutrala partier samtidigt har beslutat att man vill att människor ska komma till tro. Står de som partier verkligen bakom förhoppningen att alla ska komma till tro? Uppmanar man sina partimedlemmar att låta döpa sina barn eller uppmuntras de unga att gå och läsa för att konfirmera sig?  

Kyrkoordningen formulerar församlingarnas och kyrkans uppgift så här: Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Vem frågar Stefan Löfven hur det ska gå till? Vem kräver besked av Annie Lööf? De partier de leder vill detta. Åtminstone så länge de befinner sig innanför kyrkportarna. Men i nästa sekund är sådana tankar som bortblåsta. Hur trovärdigt är det?

Kyrkan som riskerar att alldeles glida isär

Riskanalys är väl ett sätt att försöka begränsa skadeverkningar i många olika sammanhang. Mig veterligt är Svenska kyrkan inte inne på det spåret. Trots att det kunde vara befogat. Kyrkan håller sig nämligen med en organisation där det finns faror och risker.

Svenska kyrkans olika nivåer borde hållas samman på ett helt annat sätt än vad som sker. Direktval till stifts- och riksnivå klipper av de band som rimligen bör hålla samman kyrkans olika nivåer. Risken är att nivåerna betraktas som varandra oberoende. En betydande risk är också att man i vissa frågor från nationell nivå helt enkelt underlåter att ta reda på, alternativt struntar i, hur och vad man egentligen tänker i församlingarna. Oerhört allvarligt!

Svenska kyrkans olika övergripande nivåer kan inte och ska inte vara oberoende uttryck för vad kyrka är. Risken att få kyrkomötesledamöter vars engagemang i en församling är svalt eller obefintligt kan med nuvarande valsystem komma att växa. Övertygelsen om att den nationella nivån är en slags sammanfattning och den främsta representanten för kyrkan förklarar också till viss del varför åsikten att medlemmen först tillhör Svenska kyrkan och sedan, i andra hand, hör hemma i en församling. Hela varumärkestänkandet understryker först företaget, den övergripande organisationen. När det är det omvända som gäller.

Vad man med ett sådant tänkande riskerar att förlora är insikten om att det är varje församling som bär kyrkans helhet. Inte strikt sociologiskt eller organisatoriskt, men teologiskt och andligt. Församlingsgemenskapen är den plats där kyrkans uppdrag utförs. Bland människor där de bor och verkar. Där firas gudstjänst, där undervisas, där utövas mission och diakoni. Viktigast av allt är själva kyrkans källa. Där firas gudstjänsten med Evangeliet och Kristus själv i centrum. Eukaristin gör oss åter och åter till ett Guds folk. Vi binds genom Kristi utgivande närvaro samman inte bara med stiften och den nationella nivån utan med andra kyrkor och samfund i vår närhet. Ja, med hela den världsvida kyrkans stora familj!

Den rimliga ordningen är att det sker lokala direktval till uppdragen på församlings- och pastoratsnivå. Därefter borde indirekta val äga rum. Då kan inte de olika nivåerna inte lösgöras från församlingens uppdrag att förvalta sakramenten och rent och klart förkunna Guds heliga ord! Då inträder också tanken att man inte bara är representant för en nomineringsgrupp (!) utan faktiskt representerar församlingen, inte bara meningsfränderna, och dess uppdrag på kyrkans övriga nivåer.

När kyrkovalet äger rum den 15/9 bör man lägga sin röst på dem som hävdar att kyrkan ska ha lokala direkta val men indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomötet! För att undvika risken att kyrkan alltmer går i otakt, glider isär och går sönder.

Hemförsäkring, ångervecka, returrätt

En ny dag. Vad ska det bli av den? Jag har redan hunnit gräla med en sjuksköterska per telefon. Inte för egen räkning, utan för någon annans räkning. När risken började bli överhängande att vi inte skulle bli mottagna på vårdcentralen utan bara hänvisade till en annan - då höjde jag rösten. Tänk att det ska behövas i Sverige? Behandla en sjuk hjälpsökande som något man helst vill slippa. Ring någon annan. Vi vill inte...

Dessutom visade det sig att det beställda avbeställningsskyddet för den resa vi skulle gjort, om inte hälsan vacklat, inte stod med på räkning. Det borde jag ha kollat - men har man beställt har man väl? Aldrig mer en beställning utan att ha undersökt hemförsäkring, ångervecka, returrätt och avbeställningsskydd. Aldrig mer ta något för givet. Varje räkning ska läsas. Som vore det Ett testamente, nytt eller gammalt. Hade jag bara betalat med kort hade kortet garanterat avbeställningen.

Man kan tycka, jag tycker, att ett läkarintyg verkligen ska gälla. Att sjukdom inte räknas såvida man inte betalat pengar för länge sedan är så sjukt! Ett hundra procent får man betala om man avbeställer tätt inpå. Så varför alls avbeställa?

Får höra att en vän blivit lurad av en telefonförsäljare. Ska man nu behöva sluta svara? Eller själv spela in alla telefonsamtal. Men, man kanske kan kolla med NSA om de kan orda en kopia? På vad som verkligen blev sagt. Om leverantören försöker glömma att köparen har rätt till en kopia på deras inspelning av det "ingångna" avtalet...

Ett radioklipp

Så fick jag komma till tals i Radio Gotland. Kändes hedrande och stort för en numera ganska gammal      
hemöpatriot. Lyssna själv, om du får ork och lust:
HÄR

Tack och åter tack.

Några tacksamhetens ord efter många års tjänst...-

Om festen än Mig haver prisat

förutan Er vore jag snart

helt vilsen. Som livet oss visat

gemensamt vi kan skåda klart.

Må allt gott som skett bliva prisat:

Er insats är stor! Underbart!

Jag önskar så innerligt Tacka!

För vänskap, gemenskap, för allt!

Ty åren som gått minns vi, ack, ja!

I hjärtat mitt gömmer jag allt!

Min darrande läpp, ord som hackar

får tala när rösten gör halt!

Jag ärones ord högt hört skalla

- de landar hos dig och hos dig...

Församlingen byggs utav alla

och äran är Guds i all tid!

Barmhärtigt och nådigt han kallar

ett vandrande folk hem till sig

Vad har jag inte hållit på med?

Backspegeln kommer allt oftare till användning. Inte bara vid bilkörning. Utan vid funderingar över det arbetsliv som varit mitt. Så otroligt mycket spännande och meningsfullt jag fått vara med om. Skribent i Kristet forum. Ordförande i KRISS. Studentpräst i Örebro. Ratats vid prästerskapets val till domkapitlet. Utsågs till generalsekreterare i Svenska Ekumeniska Nämnden. Rest i Sydafrika under apartheiddiktaturen. Tolkat Desmond Tutu i direktsänd TV. Deltagit i Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Vancouver. Arbetat med grundandet av Life & Peace institutet i Uppsala.

Kyrkoherde i Längbro församling. Sjungit i kyrkokören i Längbro. Tappat rösten under en predikan. Tillhört Livsåskådningsredaktionen vid TV 2 i Örebro. Varit kulturskribent och kolumnist ( under rubriken Närsynt) i Nerikes Allehanda. Varit länsordförande i Hyresgästföreningen. Suttit i kyrkomötet. Arbetat som ärkebiskopens högra hand. Varit med vid den koptiske påvens besök i Uppsala. Utsedd till Chefredaktör för Kyrkans tidning. Besökt Kina och olika kyrkor där. Intervjuat kardinal Cassidy om Rättfärdiggörelseläran. Gått i dialys nästan ett år. Blivit njurtransplanterad efter en unik vändonation. Och hur mycket mer som helst. Vad har jag inte hållit på med, undrar jag ibland.

Arbetat fantastiska 14 år som kyrkoherde i Örebro Olaus Petri församling. Ömsom vin och ömsom vatten. Tvingats strida, t ex för katolikers rätt att arbeta i Svenska kyrkan och för församlingars självstyre. Och nu på söndag blir det avskedspredikan.

Vill man tjäna kyrkans Herre?

Kyrkovalet gäller något mycket mer än att få kandidater valda till kyrkliga förtroendeuppdrag. Det handlar om hur man ser på Svenska kyrkan och hennes uppdrag. Om kyrkan förstås som en organisation, vilken som helst, kan man förmodligen anse att tros- och religionsneutrala sammanslutningar och partier bör ställa upp sina kandidater. Men kyrkan är något annat, något mer, och hur "nomineringsgrupperna" förhåller sig till en sådan profilerad kyrka blir en verklig prövosten.

Sekulära politiska grupper och partier erkänner inte något som står över folkviljan. I Svenska kyrkan är Kristus kyrkan huvud, hans namn är över alla namn! I han namn skall alla knän böjas. Lyhördheten för och viljan att göra Guds vilja är i en kristen kyrka det allt överordnade.

Nu börjar röster höras som verkar vilja raljera med kyrkans tro och då blir det som om man önskar förlöjliga denna kyrkans grund. Tävling i fromhet ska väl kyrkovalet inte vara, säger man. Spelar det någon roll om man nämner Guds namn eller Jesus i valprogrammen, frågas det retoriskt. Svaret är enkelt. Klart att det spelar roll.

Hur de personer som väljs och deras basorganisation förhåller sig till Gud och Kristus avgör deras handlande. Om partiet eller gruppen inte ser som sin främsta uppgift att tjäna kyrkans Herre, i och utanför Svenska kyrkan, finns det anledning att kräva besked om vilka intressen som skulle kunna vara viktigare!

Dessa frågor kan självfallet reta och uppröra. Men de är ställda av uppriktigt intresse. Och av förvåning över svårigheten hos flera grupper som vill leda Svenska kyrkan att låta kyrkans tro genomsyra valprogrammen. På intet sätt vill jag ifrågasätta deras kandidaters uppriktiga tro och goda vilja. Men tänk om det är så att personerna vill arbeta i enlighet med en gudomlig vilja, men att partiet eller gruppen aldrig kan gå med på att en sådan Guds vilja ens finns...

Hur blir man delaktig i en gudstjänst?

På facebook invände någon mot tankarna i mitt förra blogginlägg om gudstjänsten. Tveksamheten formulerades sålunda: Hmmm, gudstjänsten är väl en mötesplats, en fest där alla inbjudna bidrar till "stämningen"? Inte en föreställning som framförs av några aktörer för en publik som passivt tar emot "underhållningen" och sedan applåderar eller kastar tomater? Vart tog delaktigheten vägen?


Att gudstjänsten skulle vara en föreställning lär jag vare sig ha påstått eller antytt. Tanken att gudstjänstdeltagare är passiva får mig i min tur att undra. Duger enbart det deltagande som innebär att man som person blir hörd eller sedd av alla? I en gudstjänst är knappast målet att man ordnar den festliga ”stämningen”. Vad menas egentligen med att alla bidrar till stämningen? Är det ett allmänt vittnesbördsmöte som avses? Betyder det att alla måste säga något med egna ord? Eller att var och en som person ska göra något speciellt utanför liturgins mönster och ram?

I en högmässa finns många uppgifter som ska utföras. Då är det bra att många medverkar. Somliga församlingar löser det genom gudstjänstgrupper. Andra genom att fler olika grupper ansvarar för bestämda uppgifter som t ex värdskap, textläsningar, sånginsatser, förböner med mera. Men alla lär knappast kunna få sådana uppgifter, även om vi säkert kan bli bättre på att öka den typen av delaktighet. Även barnen ska kunna få meningsfulla uppdrag i en gudstjänst!

I min församling finns det särskilda gudstjänster under året då alla går med i processionen. Vid Palmsöndagens intåg i Jerusalem går vi alla runt koromgången med palmblad i våra händer och hosiannasång på våra läppar. Påsknatten följer vi på liknande vis påskljuset.

I den dialogiska gudstjänsten är församlingen, alla, indragna i skeendet. Det är inte prästens, eller några få aktörers, gudstjänst. Tillsammans och gemensamt gestaltar man liturgin som C-H Martling ofta framställt som ett möte, ett samtal, en interaktion mellan församlingen och Gud. I församlingen bekänner man och får Guds förlåtande gensvar: avlösningen. Med världen ropar vi vårt Kyrie och med änglarna står vi runt Guds tron och sjunger vår stora lovsång. Guds ord bärs fram till alla och var och en av oss stämmer in i tacksägelsen: Gud vi tackar Dig! Evangeliet läses mitt i kyrkan som ett tecken på att det är församlingen som tar emot det glada budskapet och bär det vidare. Med orden Lovad vare Du, Kristus tar församlingen emot det heliga evangeliet i sina hjärtan.

Församlingen bär fram sina gåvor, kollekt och bröd och vin. Gud förvandlar gåvorna till under i världen för rättvisa och rättfärdighet. Bröd och vin blir till Kristi försonande närvaro i nattvarden, i oss, när vi delar gåvorna. Också vi kan i detta möte förvandlas till större Kristuslikhet.

Sveriges radio, fast på Gotland

Sixten, the cat har idag fått låna stillsams utrymme:
Det ringde i telefonen. Jag kunde inte låta bli att höra. Min människa skulle bli inspelad. Förevigad. I Gotlands Radio. För en gotlänning i exil är det inte illa. Inte alls. Tvärt om. Han brukar kalla sig vinterfastlänning. Men det är nog mest för att han inte vill vara sommargotlänning. Gotlänning är man året runt, muttrar han.

Inte hade människan tid att leka med mig. Han blev stirrig. Bläddrade bland cd-skivorna. Till vad nytta kan man undra. Han har ju sina skivor i en stad i Mellansverige. Jag ska välja musik, berättade han. För mig. Ta något om en katt, sa jag genast. Man vill ju ha kvalitet när det spelas något i radion.

Om Du nu ska tala i radio, sa jag. Då finns det en sak du måste berätta. Människan undrade genast vad det kunde vara. Om mig naturligtvis. Jag som är ditt stöd i livet. Din lekkamrat, så vuxen du är. Sixten, the cat, en unik kombination av intelligens och humor, av leklust och jaktinstinkt… Passar inte det kan du alltid säga något om att du samlar vykort. Mera Gotland blir det inte. Än när du sitter och suckar över någon gränd i Wisby, stavat med dubbel w. Eller faller i trans. När du hittar Källunge kyrka på ett gammalt skamfilat kort.

Dagen kom och reportern med den. Fast sent på eftermiddagen. Jag drog mig undan. Kröp under ett täcke. För att få vara i fred. Det talades och pratades, snackades och ventilerades. Länge och väl. Om allt möjligt. När rösterna tystnade ropade min människa på mig. Sixten, kom hit. Man vill se dig! Du är berömd. Ja inte så mycket så att du behöver bli mallig. Men lagom.

Jag träffade radioreportern. Som nu hade blivit pressfotograf. Titta in i kameran, sa hon. Jag är proffs. Inte behöver jag uppmanas att se in i kameralinsen. Det kommer naturligt och alldeles av sig själv.     Kameran älskar mig. Vilket nästan alla fotografer påpekar. Med människan är det värre. Han flackar  med blicken och ser mera på mig. Så jag tänker inte klaga. Särskilt mycket.

När reportern blivit avvinkad. Återvände man in i huset. Rasande trevlig person. Sa människan. Hon kände till din blogg. Trevligare än så kan det inte bli, sa jag. Förresten. Jag utgår från att det betyder att ni talade en del om mig. Människans nickade.

Och vad sa du om dina vykort, frågade jag. Inte så mycket, svarade han. Hur mycket då, undrade jag nyfiket? Ingenting, sa han till sist. Absolut ingenting. Genast försökte han dölja sitt misstag. Skoja bort sin glömska. Det är ju radio, sa han. Vykort gör sig sällan i radio. Mycket ovanligt. Händer egentligen aldrig.

Vad är en bra gudstjänst? Egentligen?

Rubriken på Fredrik Modéus ledare om gudstjänst i dagens nummer av Kyrkans tidning är Inte kyrkligare – utan mänskligare. I den ställer han den fantastiska gudstjänsten i motsats till den sorgliga upplevelsen av en taffligt gestaltat liturgi som man gäspar sig igenom, ytlig förkunnelse som inte hjälper till ansvar i vardagen eller ett föråldrat språk som borde förpassas till historiens skräpkammare. Orden tafflig, ytlig och föråldrad låter bestickande. Men med dessa och liknande oprecisa ord kan man nog döma ut det mesta som sker en söndag i landets kyrkorum. Jag har varit med om att de mera erfarna prästerna förklarade för relativt nyblivna präster att Gud förmår möta människor även i det som är litet, osäkert, taffligt, enkelt eller gammelmodigt.

Då uppfattade jag det mest som ett försvar. Genom åren har jag insett att förutsättningarna är olika. Det moderna i Stockholms innerstad kan skorra ganska illa i en del resurssvaga landsbygdssocknar, och inte bara där. Dessutom har Gud mött och talat till människor där jag för min del inte trodde det vara möjligt.

Liturgins språk är ett annat än modernitetens faiblesse för ord som uttrycker mer av trend och tidsanda. Det krävs förvisso övning att gå in under andra ord och uttryck än mina egna – men så är gudstjänsten till för en gemenskap där vi är olika, väldigt olika varandra i åsikter och erfarenheter.

Modéus tar fram några synpunkter från reaktioner på tidigare ledare han skrivit. Han slås av hur klokt det är att fråga varför medarbetare och förtroendevalda inte firar gudstjänst istället för att uppmana dem att finnas där. Svaret sägs vara att gudstjänsten inte är tillräckligt bra! Modéus sammanfattar: Gudstjänsten kan avvaras. Annat står på dagordningen.

Finns denna bra gudstjänst som skapar villiga och flitiga gudstjänstdeltagare av kritiska och
frånvarande anställda och förtroendevalda? Och de flesta kyrkotillhöriga, medlemmarna, som inte alls tänker sig vara med. På några enstaka platser har sådant skett. Att en ny rörelseriktning kom till stånd som ledde in i gudstjänsten istället för bort. Men undret låter sig sällan upprepas eller kopieras. Under tiden, ja, under tiden firar vi troget våra gudstjänster kallade därtill av Herren själv. En kallelse man inte kan avvisa bara för att man saknar lust eller tycker att det inte är häftigt, tufft eller modernt.

Hur ser den gudstjänst ut som inte är tillräckligt bra? Läser man inte Guds ord? Ber man inte? Bekänner man inte sin synd i längtan efter förlåtelse och upprättelse? Hörs inte Guds tilltal? Ljuder inte trons urgamla ord? Lovsjunger man inte med änglarna? Ber man inte om att Gud ska förvandla våra jordiska gåvor till himmelrikets överflöd? Bryter man inte brödet och delar vinet? Delar inte Kristus sig själv med sin församling? Är man inte en del i en världsvid kyrka på den ort och plats där man samlas? Blir man inte välsignad?

Talet om en bra gudstjänst kan leda till att vi gör gudstjänsten till något vi kan och ska välja, eller välja bort. Gudstjänsten blir till en företeelse bland andra och som ska uppfylla just mina individuella behov och preferenser. Om jag inte tycker att gudstjänsten passar så kan det var stund ursäktas med att det är för dåligt, inte tillräckligt bra. Gudstjänsten är församlingens möte. De döptas och troendes lovsång och bön. Ett ömsesidigt och ett gudomligt möte. Då blir inte frågorna om gudstjänsten drar eller lockar särskilt framträdande. Men det Modéus till sist lyfter fram är då angeläget. Att Guds folk rustas för vardagskampen. För visst är det väl fortfarande så? Att det finns ett Guds folk som regelbundet samlas…

Där ligger de och viskar

En blogg är som en talarstol. Där framför talarstolens innehavare alla möjliga budskap. Där tycks det, anses och påstås. Rakt ut i bloggosfären. Om någon bryr sig verkar inte spela roll. Formuleringslusten övervinner bristen på åhörare eller läsare.

En dag kan någon se i backspegeln för att konstatera: vad var det jag sa?! Till vad nytta? Glädjen av att ha hittat korn av sanning förtas lätt av den brist på eftertanke som är rådande. Majoriteten är flest. Vilket inte betyder att den alltid har rätt, vet bäst eller förstår mest. Det märkliga är att i den stora massan finns alltid en liten grupp som bestämmer vad som ska gälla. Deras talarstolar är förstås redan från början förgyllda med makt och position. Vad betyder väl då då en enstaka röst som argumenterar och håller på?

Förresten, denna stillsamma blogg är idag nog mest en byrålåda. Där lapparna med klotter hamnar. Där ligger de och viskar. Mest för sig själva.

Valprogram

Några valprogram inför kyrkovalet 15/8 2013

Centerpartiet

Socialdemokraterna

POSK

Frimodig kyrka

Nya Moderaterna

FiSK

Kristdemokrater för en levande kyrka

Miljöpartister i Svenska kyrkan

Partipolitik att begära vallöfte på nätet

En valrörelse pågår "under radarn". Det är bland annat Arbetarpartiet Socialdemokraterna som mobiliserar inom partiet inför valet i Svenska kyrkan. För att få de berömda soffliggarna på fötter tar man i detta val till en ny teknik. Man vill få människor att avge ett löfte att de ska gå och rösta.

Intressant metod att be människor att själva avge ett "vallöfte". En teknik man kan beskåda här. På sidan får man även klart för sig att partiet anser att valet står mellan öppen kyrka och en sluten. Vem eller vilka anser partiet vill ha en sluten kyrka? Har någon någonstans sett eller hört någon som vill ha en kyrka stängd eller sluten? Här handlar det nog om att utmåla ett hot, en fara, som man absolut måste hjälpas åt att avvärja. Men inga kyrkopolitiska grupperingar av någon som helst betydelse lär känna igen sig, eller uppleva sig träffade, av denna svart-vita hotbild.

För inte kan det vara så att det stora partiet SAP lägger all energi på att utmåla kyrkans framtid som om det vore Sverigedemokraterna som fick bestämma? Är det så man vill skrämma upp sina egna väljare? Med Sverigedemokraterna som alla andra kyrkopolitiska grupper av betydelse sedan länge markerat emot!

Alla någorlunda kyrkligt initierade vet att SD inte har någon stabil kyrklig plattform, att de är en partipolitisk rörelse i ytterkanten. Enda skälet till deras ringa inbrytning i SvK är det för partipolitik öppna valsystemet. Lokalt, i församlingar och pastorat, skördar de inga framgångar att tala om. Så när det stora partiet skrämmer för det pyttelilla spelar man på att den egna väljarkåren inte känner förhållandena inom den kyrka man formellt tillhör.

I texten finner man en passus som förmodligen ska peka på vilka svåra motståndare man har att kämpa mot. Krafter som "försöker vrida klockan tillbaka. Som vill riva upp det historiska beslutet om äktenskap för alla. Som vill ge de kvarvarande kvinnoprästmotståndarna fritt spelrum i Svenska kyrkan. Som vill förbjuda kyrkans anställda att erbjuda en fristad för flyktingar..."

Samma fråga bör ställas här. Vem eller vilka syftar man på? Det har faktiskt ingenting med Centern, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Frimodig kyrka eller POSK att göra! Kanske befinner sig dessa hotfullt utmålade motståndare sig också under radarn?

Den 15 september är det kyrkovalet. Då kan man lägga sin röst på sekulära politiska partier. Om man vill att kyrkan ska vara mera partipolitisk...

Utsatthet, kritik och generalisering

Hörde en förskräckande berättelse ur levande livet. En ung utbytesstudent placerades i en ultrakonservativ familj. Någon stans i det amerikanska bibelbältet. Där utsattes studenten för påstridiga försök att låta omvända sig och bli döpt enligt familjens religiösa övertygelse. Studenten som objekt var intressant. Som människa mer ett störande inslag. Från fritänkarnas och hedningarnas förlovade land.

Sådana familjer borde aldrig mer få ta emot utbytesstudenter. Eller au pair-ungdomar. Organisationerna som ordnar sådana arrangemang och resor borde gottgöra dem som drabbas. Det sker i dessa sammanhang ibland även andra övergrepp. Vem tar ansvar för det? Vem gör något åt det?

Religiös fanatism är förfärlig och frånstötande. Den hotar förnuft och tanke. Breder dessutom ut sig. Så att man lätt får för sig att sådan är religionen. Den kristna tron. Förtryckande. På alla områden är det klokt att inte låta avarterna stå som representativa. Det sämsta hos någon annan står sig slätt mot det bästa i det egna. Den lärdomen påpekas ofta för dem som ger sig in i religiös dialog, ja i all slags dialog.

 Avvikarna utgör inte mönstret. Vare sig bland muslimer, kristna eller inom olika politiska strömningar. Inte heller bland värdfamiljer som öppnar sina hem för studenter. Men kritiken får inte tystas ner av sådana skäl. Övergrepp är övergrepp och skall som sådana fördömas.