Artos Missale än en gång

Tanken att infoga Artos Missale i Svenska kyrkans handbok gav en hel del reaktioner. De flesta som hörde av sig var positiva. Men en och annan tvivlade på att den goda viljan skulle finnas i kyrkomötet. Varför sådana tvivel fått fäste kan man undra. Kanske för att tendensen blivit så tydlig. Ett handboksprojekt där rötter och släktskap med andra världsomspännande kyrkor snarare rensas ut än bevaras och infogas klarar nog inte en sådan mångfald.

Är du handboksfundamentalist, var den fråga jag fick av biskop Lennart Koskinen en gång i samband med en tjänstetillsättning. Handboken är viktig och betydelsefull. Så pass tungt vägande att man inte klipper och klistrar hur som helst. Handboken är inte reducerbar till en låda med förslag. Handboksfundamentalism, om den alls finns, handlar väl om att använda gudstjänstordningarna som en rikslikare som huvudsakligen ska rida spärr mot Svenska kyrkans katolska arv och tvinga fram en mera utrerad reformatorisk protestantism. Ett bruk av handboken för att med makt och myndighet dra en skiljelinje mot Svenska kyrkans uppgift som brokyrka i syfte att forcera fram en redan förlorad uniformitet.

Svårt att fördra vore om man förvandlade kyrkans huvudgudstjänst till ett gör det själv-evenemang. När tilltron till liturgiska texter är så låg att man här och där hellre skriver egna varianter än förlitar sig på den världsvida kyrkans samlade erfarenhet - då är det kris. Behovet av att uttrycka sig själv och lägga till sitt eget bidrag riskerar då att förvandla gudstjänsten till ett hemsnickeri eller en förverkliga dig själv-aktivitet. För mig ligger problemen åt det hållet snarare än på den kant där man tydligare vill relatera till, höra samman med och vara ett uttryck för Kristi kyrka på jorden och då våga och kunna låna ur den världsvida kyrkans stora liturgiska skattkista.

Liturgisk text ska vara tillräckligt allmängiltig för att kunna fånga och kanalisera merparten av församlingens längtan och hopp men också vara tillräckligt partikulär för att fungera som ett genuint uttryck för dess tro och tillbedjan. En sådan handbok behöver Svenska kyrkan och den bör därför inrymma Artos Missale.  

Urholkat uppdrag?

Huvudsaken är väl att vi får ett och annat uträttat. Man kan ju inte begära att de som vill arbeta diakonalt OCKSÅ ska behöva gå i gudstjänst... Argumentationen är inte ovanlig. Åtminstone har jag träffat på den mycket ofta. Ju fler desto bättre. Alla ska med.

Att göra gott är stort och det är vällovligt att engagera så många man kan i medmänniskans tjänst. Men bandet till diakonins upphov kan inte klippas utan att det blir medmänskliga och sociala tjänster i största allmänhet. Men det borde väl räcka att några finns med i gudstjänsten, sägs det. Diakonerna går väl åtminstone dit? Det får man hoppas. Liksom att alla kristna firar Kristi uppståndelses dag.

Poängen är inte var gränsen går för deltagande i kyrkans  gudstjänst. Motivet och drivkraften kommer ju därifrån - det vi får från Gud genom Kristus i mässan driver de kristna ut i världen till tjänst. Det är vad vi tror och hoppas. Om den förbindelsen är otänkbar blir det diakonala agerandet försvagat och svårt att förstå. Att tro och gärningar hänger samman menar de flesta. Men gärningarna tycks vara fullt tillräckligt. Vilket riskerar att bli till en ny och annan sorts gärningslära. Handla gärna, men detta med tro och gudstjänst kan gott få vara...

Om man i kyrkan har svårt att förstå varför man firar gudstjänst blir det knappast lättare för andra, som brinner av lust att göra gott, att koppla samman det som sker i mässan och det som sker i vardagens tjänst. Att undanhålla dessa den goda viljans människor från den erfarenheten och insikten är ur diakonins perspektiv att urholka uppdraget.

Infoga huvudparten av Artos Missale i nya handboken

De av oss som tyckt om att fira gudstjänster med stöd av Artos Missale har svårt att förstå att Svenska kyrkan skulle ha något att vinna på att dra ett streck över den liturgiska rikedom som där tagit form. Trots några enstaka skönhetsfläckar öser man frimodigt och friskt ur den världsvida kyrkans erfarenhet och visar därmed på flera sätt att Svenska kyrkan, trots tydliga tendenser i andra riktningar, fortfarande är en brokyrka!

Den som beslutar om kyrkans gudstjänst borde fråga sig vad det är man vill öppna för och vad man vill förhindra. Blir svaret att man än mer vill tona ner eller helt enkelt klippa banden till den katolska och anglikanska kristenheten för att istället understryka ett växande samband med protestantiska och reformerta strömningar - i så fall står det illa till. Nyspråket i flera av de föreslagna liturgiska texterna mer än antyder den utvecklingen.

Slagorden om den försonade mångfalden klingar inför det som tycks komma alltmera illa. Tankar om rikedomen i att flera andliga strömningar ska rymmas i kyrkan och erbjuder fler vägar till mötet med Kristus måste få komma till konkreta uttryck. Fromma ord behöver materialiseras. Därför bör handboksarbetet i Svenska kyrkan öppna för de liturgiska vägar Artos Missale berett.

Tiden har kommit för Svenska kyrkan att bejaka och glädjas över den rikedom som kommer till uttryck i åtskilliga församlingar bland annat med hjälp av den spiritualitet Artos Missale företräder. Det är min fasta övertygelse. Svenska kyrkan är tillräckligt stor och omfattande för att, istället för att förbjuda och låsa in i giftskåp, generöst erbjuda församlingar som så önskar att ta tillvara den rikedomen!

  

Feminist och kristen, till namnet

Etiketterna är många. Själv kan jag bära klisterlappar där det står: människa, man, gotlänning, vykortssamlare, pensionär numera, broder, kusin, bilförare, cyklist, njurtransplanterad, strängnässtiftare, präst, filmälskare, läsare, kristen. Ska alla etiketter få plats tvingas man nog klistra över några stycken. Längst fram ska åsiktsetiketterna stå. Hur ska man annars veta vilka man inte håller med?

Ibland är det etiketterna som avgör vilka man kan tänka sig vara vän med. Jag har genom åren bytt ut några etiketter. Därför att jag förändrats. Nästan ingen ville veta vad som förorsakat förändringen. Men omedelbart märktes ett avståndstagande. Ryggarna blev fler och ryktena likaså. Efter det att jag intagit nya ståndpunkter blev jag, hos en liten grupp av tidigare meningsfränder, varse en påtaglig ovilja att mötas och hälsa, än mindre samtala.

Den etikett som nästan alla måste ha i vårt land är feminist. Min stilla undran är om etiketterna verkligen är viktigare än vad man tänker och gör? Namnfeminismen kan nog jämföras med namnkristendomen? Detta att nominellt tillhöra ett trossamfund vars bekännelse, tro och övertygelser man knappast delar eller rent av tydligt tar avstånd ifrån.

Det är enligt en utbredd uppfattning förmätet att säga och skriva sådant. Att påstå att det finns feminism och kristendom som mest till ytan och mindre till innehållet är värd benämningen. Det förutsätter i själva verkat att det finns något som kan kallas feminism. Eller kristendom. Och om det är så kanske man ändå borde sätta på sig ett par etiketter. 

Jag har dock fått för mig att de flesta är mera intresserade av att bedöma och karaktärisera andras hållningar och egenskaper och snabbt klistra etiketter på dem. Jag vet. För det händer att även jag utvecklat en viss skicklighet i att tala om hur den eller den är. Fram med etiketterna avsedda för andra. Som om inte varje person hade nog med sina egna etiketter. 

Socialdemokraterna har faktiskt makten i Svenska kyrkan

En återblick. Kyrka-statreformen som genomfördes år 2000 blev genomgripande. En lag om Svenska kyrkan stiftades som slog fast att Svenska kyrkan skulle vara evangelisk luthersk och landsomfattande. Kyrkan styrdes inte längre av kyrkolagen utan av en egen kyrkoordning. Medlemsavgiften upphörde att vara skatt. Regeringen utnämnde inte längre biskopar. Biskoparna och domkapitlen förlorade uppgiften att vara prästernas chef respektive arbetsgivare, istället blev prästerna lokalt anställda, civilministern var inte kyrkominister. 

Reformen har nu verkat i 13 år.  Den dyraste kyrkliga reformen i modern tid – blev den vad man tänkte och önskade? Vilka problem löstes och vilka uppstod? Blev Svenska kyrkan en friare kyrka, mera kyrka och mindre statlig och kommunal? Ingen vet med säkerhet – reformen har inte utvärderats! Bara det en skandal. Trots frånvaron av en verkligt genomgripande analys genomförs vid årsskiftet en gigantisk pastoratsreform! Här och där firas storpastoraten triumfatoriskt som för att riktigt visa att de segrande hade rätt. Motståndet mot stordrift och centralisering inom kyrkan är nedkämpat. Men bara för stunden, det kan vara viktigt att minnas i yran.

I september hölls kyrkoval. I politikens smältdegel - Almedalen - var kyrkovalet obefintligt. Det togs inte upp i talen och journalisterna struntade som vanligt kyrkan. Socialdemokraterna sa tidigt att de ville ha en valrörelse ”under radarn”, dvs. riktad till de egna och därför osynlig för omvärlden. Partiet utsåg ett litet ytterlighetsparti som Sverigedemokraterna till sin huvudmotståndare. Denne motståndare drev ingen kampanj värd namnet. I Örebro ställde SD inte ens upp i det lokala valet!

SD angreps på nätet med skickligt utformade blänkare och hemsidor, vilket jag har skrivit om tidigare. Flera aktiva kristna grupper som skälldes för att vara konservativa, fundamentalister och kvinnoprästmotståndare klumpades försåtligt samman med SD. Trots bristande församlingsengagemang kunde SD i valet fördubbla sin representation i kyrkomötet. Möjligt genom denna uppmärksamhet och därför att kyrkan har direktval till stifts- och riksnivå.

Socialdemokraterna blev åter det största partiet i kyrkomötet. Och det största partiet i samtliga stift utom i Visby stift (där de anslutit till en opolitisk koalition). Den mäktigaste gruppen i Svenska kyrkan är fortsatt Arbetarpartiet Socialdemokraterna!

Systemet med politiska val är en ödesfråga för Svenska kyrkan. Genom att sk nomineringsgrupper kan ställa upp i valen har man bäddat för partierna som har stor erfarenhet av att organisera valrörelser och mobilisera väljare. Kyrkans val är en ren blåkopia på de allmänna valen. Senaste kyrkovalet kostade 145 miljoner (!) har man räknat ut. Även om demokratin är dyrbar så nog kunde man finna vägar till både billigare och effektivare sätt att utse sina förtroendevalda.

Det väckte stor uppmärksamhet när de nya moderaterna 2012 deklarerade att man inte skulle ställa upp i kyrkovalet. Moderata sympatisörer ställde istället upp som Borgerligt Alternativ (från 41 till 31 platser). Andra politiska nomineringsgrupper heter ganska fantasilösa saker som: Fria liberaler i Svenska kyrkan, Kristdemokrater för en levande kyrka eller något liknande.

Partierna som ställer upp i valen är Arbetarpartiet – Socialdemokraterna med 73 platser i kyrkomötet, Centerpartiet med 30 platser och Sverigedemokraterna med 15. Tillsammans har de 118 av kyrkomötets 251 ledamöter. Övriga med ett politiskt parti i bakgrunden: Borgerligt alternativ, Fria liberaler, Kristdemokraterna, Miljöpartisterna och Vänstern, sammanlagt ytterligare 69 platser. Tillsammans har de politiska grupperingarna 190 av kyrkomötets 251 ledamöter i Svenska kyrkans högsta beslutande organ.

Sifferexercisen är mindre viktig än den underliggande problematiken – ska partipolitik vara urvalsprincipen i styret av en kyrka i en sekulär stat, i ett postmodernt samhälle? Även om kyrkan som folkkyrka är något mer än en kristen kyrka i traditionell mening. Den stora reformen kyrka-stat syftade till att göra kyrkan oberoende av staten. Notera att de politiska partierna beslutar om kyrkans predikotexter, syndabekännelser och nattvardsböner, om kollektändamål. Samtidigt säger sig partierna vara religiöst neutrala! Icke-konfessionellt parti kallar SD sig.

Partiernas inblandning i kyrkan gör det svårare med det som ibland kallats profetisk samhällskritik. Uppgiften att vara salt i världen, att vara en kritisk instans, blir svårare. Politiska partiers företrädare kan vara fromma, mycket fromma, men de företräder inte sällan genom sina partier, direkt eller indirekt, ett sekulärt inflytande.

Det är svårare att tänka sig partipolitisk ledning av Evangeliska frikyrkan, Equmeniakyrkan, eller av de muslimska församlingarna. Det talar för att det snart blir orimligt även för Svenska kyrkans del.

För trossyskon i världens alla kyrkor är det stötande att sekulära organisationer styr en kristen kyrka. Denna sammanblandning partipolitik och kyrka påminner om den mindre fria världen. En evangelisk luthersk kyrka ska först och främst styras med inspiration från Guds ord, utifrån sin tradition och bekännelse, och inte utifrån sekulära partipolitiska program! En kyrka är ett Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.

Partierna ser ofta som sin uppgift att företräda dem som inte är aktiva. Men i partierna organiserar man sig inte så. Där har de inre cirklarna kontroll över sin organisation. Och man ser alltid till att de mest politiskt insatta och aktiva bestämmer. Där duger det. Men i kyrkans sammanhang skäller man nedsättande på de aktiva, kallar de aktiva för ”eliten”.

Under senare år har partiernas totala dominans brutits och flera icke-politiska alternativ kommit till t ex Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) och Frimodig kyrka. Särskilt POSK har i senaste valet flyttat fram sina positioner.

Sakta, men obönhörligt rör sig utvecklingen mot att partiernas grepp om kyrkan släpper. Ett sätt att påskynda utvecklingen vore att införa personval! Att låta de röstande få välja personer de har förtroende för oavsett partitillhörighet. Låt alla nominerade hamna på en gemensam lista och de röstande kryssa för vilka de vill se invalda. Det innebär att man skulle kunna rösta på en Socialdemokrat, några partipolitiskt oberoende och ett antal aktiva utan direkta grupptillhörigheter… Så tänker jag mig den närmaste vägen mot framtiden.

Risker med denna utveckling? Jo, det kan tänkas att partierna inte bara drar sig tillbaka utan att även en hel del av partifolket finner det mindre intressant att vara aktiv i kyrkan. Ett ännu större medlemstapp skulle kunna följa. Och en krisartad tid kan behöva genomlevas innan nya beslutsformer och valordningar kommit på plats. 

Trots det är det dags att ända den babyloniska fångenskapen och släppa loss Svenska kyrkan ur sekularismens och de religiöst neutrala partiernas starka grepp!

(Valdeltagande: 2013: 12,8%, 2009: 11,9%. Förändring valdeltagande: + 0,9% Antal röstberättigade: 5 453 234, Avgivna röster: 695 834 )

Släpp kyrkan loss, det är vår

Hur var det han sa, president Kennedy, den 19 juni 1963 vid sitt viktiga besök i dåvarande Västtysklands del av Berlin? Ich bin ein Berliner! Ett uppskattat och omtalat sätt att visa nära samhörighet och delat intresse. En behövlig solidaritet för de kringrända.



Förmågan att leva sig in andras villkor är en förutsättning för mänsklig samlevnad. En empatisk förmåga som borde leda till mera insiktsfulla relationer och större förståelse för andra människors omständigheter, övertygelser och beslut. I dagens Kyrkans tidning skriver framträdande socialdemokrater, Gunnar Edqvist, Sören Ekström och Mats O Karlsson, om att deras parti, såväl som Centerpartiet och SD, borde ta steget tillbaka från kyrkopolitiken.

Ett viktigt argument och skäl är den religiösa och livåskådningsmässiga mångfald som råder i vårt land. Edqvist, Ekström och Karlsson har förstått att till exempel katoliker, muslimer och hinduer inte vill att sekulära krafter ska styra deras religiösa sammanslutningar. Eftersom Arbetarpartiet Socialdemokraterna är ett sekulärt parti, ett religiöst obundet parti, bör det inte, ska det inte, styra någon kyrka eller religion.De skriver: Ett sekulärt och livåskådningsmässigt öppet parti kan rimligen inte fastställsa program för hur ett visst trossamfund bör styras och inte heller mena att engagemanget på ledande nivå i ett visst trossamfund måste ske via partiet. 

I den meningen är artikelförfattarna goda företrädare för förmågan att leva sig in i andra människors omständigheter och övertygelser. Katoliker, muslimer och hinduer vill inte att politiska partier ska styra deras trossammanhang. Vi är alltfler inom Svenska kyrkan som inte vill att vår kyrka ska domineras av sekulära eller religiöst obundna politiska partier!Släpp kyrkan loss, det är vår. Snart åtminstone...

Papperslös flykting, rom och palestinier

Kan man verkligen fritt välja vem man ska vara och bli? I floden av nyårsönskningar märks ofta längtan att på något område få starta om, att kunna göra annorlunda och bli någon annan. Det händer dessutom att den möjligheten dyker upp i reportage och livsberättelser i media. Viljan styr vem jag är just idag och vem jag väljer att vara imorgon. I de enklaste versionerna skaffar människor sig några ”typiska” attribut och vips har man blivit en annan. I mera insiktsfulla skildringar framgår att identitet trots allt ligger oerhört mycket djupare än tillfälliga sociala rollspel i privatlivet. 

I Bibeln byter och bryter Jesus perspektiven genom att öppna för ett nytt sätt att uppfatta den sociala och politiska verkligheten: han utropar sig som hungrig, törstig, naken och i fängelse och ställer oss alla inför frågan hur vi då skulle handla. Inför det nya året skulle fler av oss kunna våga språnget genom att undersöka hur det är att bli några andra än dem vi vanligtvis är. 

2014 vill jag pröva tanken: även jag är papperslös flykting! Inför organiserat främlingshat och järnrörspolitik är det viktigt att Sverige bemöter alla människor med respekt så att ingen ens i de politiska ytterkanterna behöver tvivla på att varje människa i vårt land har samma värde och rätt till värdighet. Diskriminering och beskurna rättigheter för att stöta ut och hindra människor att etablera sig i vårt samhälle är förkastligt. Som papperslös förstår jag hur många brister i mottagandet och problem i integrationen som bara måste lösas!

2014 vill jag pröva tanken: även jag är rom. Som rom vet jag vad det är att leva i ständig utsatthet och bli systematiskt misstänkt och illa behandlad. Jag blir allt som oftast extra övervakad av polis och andra myndigheter. Det händer att jag blir registrerad. Det är svårt för mig att kunna tanka, bli hyresgäst eller handla i butiker. Fördomar och rädsla görs till min arvedel. Som rom ser jag att misstänksamhet och ojämlikhet bara måste få ett slut!

2014 vill jag pröva tanken: även jag är palestinier. Det är ofattbart och outhärdligt att se hur ens land styckas sönder i apartheidliknande enklaver och allt fler byar och samhällen splittras och isoleras med hjälp av fängelsebetongens murar. Det är ovärdigt att låsa in djur i trånga burar – hur anstötligt är det då inte att fängsla och krympa människor i ett isolat som Gaza. Som palestinier vet jag att ockupation och förtryck måste få ett slut.

Min förhoppning är att få bättre insikter och större vilja att arbeta för förändringar av vårt gemensamma samhälle lokalt och globalt under 2014 om även jag, trots begränsad inlevelseförmåga och många sociala hinder, solidariskt mötte det nya året som, vore jag åtminstone i tanken, papperslös flykting, rom och palestinier!   

Att hoppas på inför storpastoratsreformen

En ödesfråga för Svenska kyrkan är hur det blir med församlingarna och deras självbestämmande i framtiden. På randen till den ödesdigra storpastoratsreformens genomförande, den 1 januari 2014, är det fortfarande frågan om församlingarnas plats och roll i det nya som reformen står och faller med.

Inte så att om församlingarna i ett antal storpastorat reduceras i betydelse och liturgiskt och teologiskt motas in i en strömlinjeformad fålla så havererar organisationen. Apparaten kan rulla vidare även om det skulle skramla betydligt mer om en allt tommare tunna. Svenska kyrkans organisation är så utformad att den kan fortsätta operera och fungera även om gudstjänstlivet urholkas och trons värld förminskas. Det nya står och faller med församlingarna i den meningen att utan levande lokal gemenskap och gudstjänst blir kolossens lerfötter allt svagare och skörare.

Min förhoppning är att de nyvalda församlingsråden består av församlingens aktiva lekmän och gudstjänstfirare och att den kyrkopolitiska hemvisten inte blev det första och viktigaste urvalskriteriet. Jag hoppas att församlingsråden ganska ograverat får tillbaka alla de rättigheter de gamla kyrkoråden ägde vad gäller budget och personalansvar. Och att de tillförsäkras rätten att bygga det lokala arbetslaget genom att själva anställa medarbetare och på så sätt medvetet kunna styra församlingens arbete. Jag hoppas att de inte bara på papperet utan även i realiteten får fortsätta att vara juridiska personer genom att utifrån egna avgöranden kunna sluta avtal på församlingens vägnar.

Min förhoppning är även att de nya övergripande kyrkoråden ska ha klokskapen att inte försöka kontrollera församlingarna genom att detaljstyra och - reglera. Ta församlingsdiakonin som exempel. Den är oerhört viktig eftersom den arbetar utifrån personlig kännedom om den lokala nöden och utsattheten och måste ha den närheten för att snabbt kunna möta behoven. Diakonal stordrift kan med sitt helikopterperspektiv möjligen ha ett inflytande på systemnivå - men på individnivå är det ögonhöjd som gäller. Då är det avgörande viktigt att resurserna och besluten om deras användning fattas så nära det levande livet som möjligt, dvs i församlingen och ingen annans. Då är man åtminstone på spåret...

Kort Adventskalender 24

Som sig bör. I lucka 24 möter oss Jesusbarnet. Tillbedjan, tro och levande historia!

Kort Adventskalender 23

 

Ett gammalt favoritkort i repris. Med en sublim och subreligiös antydan om julens innehåll. En ängel med förgyllda vingar och med en gyllene harpa ska snart sjunga ut sin julhälsning. Man behöver inte vara bibelsprängd för att förstå att det blir ett Ära åt Gud i höjden och på jorden fred...

I bakgrunden en upplyst kyrka med korsvirke av guld. Där ska Julevangeliet från Lukas 2 snart läsas, höras och sjungas, inandas av församlingen, som en påminnelse om hur barnets födelse gör Gud gripbar. Människosläktet påminns om varje människas värde och värdighet. 

Både ängel och kyrka kan rikta den här betraktarens tankar till kontinuitet och trygghet, skydd och fest. Ängeln är belyst (framifrån och från ovan) som av en gudomlig strålkastare. En frommare uttolkning skulle kanske hävda och fastslå att det är Guds ansiktes ljus som välsignande vänds mot ängeln. 

Kortet är tummat och brukat. God Jul tycks slitet. Det hindrar inte mig från att sända just en sådan önskan med ett stort utropstecken efter till stillsams läsekrets. God Jul!

Kort Adventskalender 22

De som gått före, alla våra döda, kan de be? Kan martyrer, helgon be. Kan den Heliga Ande be? Om de kan be vore det väl en nåd att vara innesluten i deras förböner? Andens bön kan de flesta ta till sig eftersom Bibeln berättar om Andens trägna vädjanden för oss. Men de övriga? Om de inte kan be, vad spelar det för roll att vi önskar deras förböner. Och om de kan be, vad skada gör det att vi vädjar om förbön? Kan vi då säga och mena ora pro nobis, bed för oss? Eller är det bara i sång och musik vi i den evanglisk lutherska Svenska kyrkan håller fram denna övertygelse?

Ur Ave, Regina caelorum
Virgo gloriósa, super omnes speciósa; vale, o valde decóra, et pro nobis Christum exóra.

Och ur Ave Maria

Ave Maria, gratia plena,

Dominus tecum,

benedicta tu in mulieribus,

et benedictus fructus ventris tui Iesus.

Sancta Maria mater Dei,

ora pro nobis peccatoribus,

nunc, et in hora mortis nostrae.

 

Dagens kort är sparsmakat med Jungfru Maria och barnet centralt placerade, som i en medaljong mot mörk bakgrund. Ett stiliserat ljus dominerar bildens vänsterkant. Barnets och Marias glorior är svagt angivna. Det verkar rent av som om Marias hår är självlysande och dess ljus tränger genom hennes slöja (!).

Kort Adventskalender 21

Den heliga Maria, Herrens mor. Sankta Maria, Theotokos - Gudaföderskan. Många är de skulpturala framställningarna av Maria även om reformationen medförde hård och okänslig utrensning. Till den moderna bilden av Maria måste också diskussionen om jungfrufödseln läggas. Om flera av trosbekännelsens formuleringar i den "moderna" kyrkan även av oss, dess företrädare ifrågasätts - så bidrar denna nyfilosofiska distansering svårigheter att öppna trons värld för nya bekännare! Förbehållen blir för många.

I en möjligen orättvis betraktelse kunde det rent hypotetiskt låta:
Hur är det med tron egentligen? Behöver man tro på Jesus Kristus, Gud son, vår Herre?
Njaää. Men medge att satsen är en elegant språklig konstruktion. Som om han hette Kristus i efternamn.

Och tron på att Jesus var född av jungfrun Maria?
-Njaää. Man behöver inte hålla det för sant. Sådant kan ju biologiskt sett inte hända.

Ska man tro vad orden beskriver: uppstigen från dödsriket?
-Njaää. Fakticitetsproblemet, om det som hände har hänt, lämnar vi därhän. Det är ju biologiskt omöjligt. Men synnerligen betydelsefullt. Idag.

Hur är det med de dödas uppståndelse? Ett evigt liv?
-Njaää. Här spökar biologins lagar igen. Låt oss istället tro på att det finns en mening. Med sådana påhitt. Särskilt här och nu. Där och då kan flyga och fara.

Hur som helst - dagen innan Mariadagen den 4 Advent kan Maria lyftas fram som mor, Jesu mor, med hjälp av ett morsdagskort. Kaprifolens snirkliga girlanger inramar en liten vers som  mycket väl kunde handla om hennes stora kärlek!

Kort Adventskalender 20

Övertygelser låter. De hörs. Slagord skanderas. Sånger ljuder. Även den domesticerade kristendomen har kvar en och annan ljudillustration. Då tänker jag inte främst på ett amen utsagt med eftertryck i mässan eller gensvaret på evangelieläsningen: Lovad vare du, Kristus! Inte heller på bönebrus, eller mummel. Det skulle kunna vara psalmsång och sakral musik. Men inte heller det hörs över nejden. Det ljud som i många sekler mest förknippas med kristendom är klockornas klang. Kyrkklockorna som inbjuder folket att samlas i kyrkan med hjälp av olika ringningar och klämtningar.

Ringningssederna kan vara så mångskiftande att de behöver dokumenteras. Läs gärna Gotlands kyrkklockor och ringningsseder av Ingvar Rohr.

Ringen, I klockor, ja ringen i midnattens timma.
Glimmen, I stjärnor, som änglarnas stjärnögon glimma.
Frid till vår jord kommer med himmelens ord.
Ära ske Herren i höjden!
SvPs 427:1

Dagens kort visar en orkester som handringer klockor. I USA och i Kanada såväl som i mängder av andra länder kan man fortfarande hitta ensembler som på detta vis låter klockklangen ljuda konsertant.

Här ett smakprov på hur det kan låta:

Kort Adventskalender 19

Sans och måtta är goda ingångsvärden när julborden skall avätas. Om man inte vill slippa helt, som en debattartikel bland annat föreslår i dagens Kyrkans tidning. Tanken att det ligger något omoraliskt i att äta tillsammans tarvar nog en längre diskussion. Det är inte heller så enkelt att man genom att avstå genast kan avhjälpa hungern eller bygga vattenverk någon stans i de fattigaste delarna av världen. Avståndet mellan vilja och genomförande kan vara både lång och besvärlig.

Påminnelsen om de som inte fick plats vid borden är i kyrkans sammanhang många. Man kan naturligtvis som i Skriftens liknelse gå ut på gator och torg och nödga andra att delta när de som var bjudna fick eller skaffade sig förhinder. Den ofta obligatoriska andakten brukar bli till en påminnelse om de som saknas och som är drabbade och utsatta. Ett extra kuvert vid bordet är en annan tankeväckare.

Men vikten av och glädjen i att som arbetskamrater samlas och med måltidsgemenskapen avsluta en termin och ett arbetsår behöver kanske understrykas. Goda avslut öppnar för bra fortsättning eller en nystart (som det kan heta i kick off-sammanhang, när man sätter ny fart med hjälp av festligheter). Att avslut sedan kan ske på väldigt olika sätt är värt att fundera över. Även ett enklare kafferep i en paus ger samhörighet och gemenskap. Baderskorna vid Porla Brunn hade nog slitit hårt och kunde behöva en stunds avkoppling.

Kortet kanske inte användes och skickades vid juletid, men stunden där i den soliga gläntan ser behaglig ut. Möjligheten till avkopplingen mitt i slitet är något att bära med sig i förberedelserna och julbestyren. En enda och plommonstopsprydd gubbe har fått plats vid bordet. I bakgrunden betraktar några män (förmodligen avundsjukt) kalaset.

Kort Adventskalender 18

Ordet shalom har i Bibeln har många skiftande betydelser och innebörder. Det kan betyda välgång, oberoende, integritet, frälsning och fred. Det krävs ganska många ord för att ringa in dess olika betydelser. Minns jag rätt sas det under studietiden att shalom motsvaras av över 20 olika begrepp på svenska.

Ibland hör jag hur de präster som i mässans slut uttalar välsignelsens slutord inte tycker det räcker med Guds frid. Herren vände sitt ansikte till Er och give Er frid, nej de tillfogar ett "fred och frid" som för att med fredens nämnande även täcka in en mera sociopolitisk innebörd.

Kanske borde de inte nöja sig utan faktiskt säga mer ändå, mycket mera. De kunde väl fortsätta uppräkningen för ett verkligen ringa in begreppet. Förslagsvis: ...giver Er frid och fred och oberoende och integritet och harmoni och självständighet och frälsning och..? De gamla pingstvännerna hälsade varandra ständigt med ett Frid, syster, Frid broder! I gamla tider önskade man vid inträdet i någons hem ett Guds fred i stugan! En laddad önskan om den uttalades i slott och herresäten.

Själv nöjer jag mig med dagens ordliga budskap format av blommor och blader. Ty less is often more!

Den pastorala idyllen i vykortets övre vänstra hörn antyder en uttolkning av denna Guds fred som inrymmande natur, skönhet och lugn. Rosor, prästkragar och liljekonvalj ger en extra accent åt denna rika välgångsönskan som firman Fröbergs i Finspong låtit importera. Shalom! Guds fred!

Kort Adventskalender 17

Vattenvägen är en vanlig väg. Inte enbart för ö-bor, vars krav på landsväg till fastlandet är förklarlig och en fråga om fortsatta möjligheter för en fattig del av landet.

Vattenvägen är det som står till buds för afrikanska flyktingar. En påminnelse som säkert stör. Vem vill tänka på det när julen står för dörren? Flyktingar färdas över Medelhavet, i knappt sjövärdiga farkoster och livsfarligt överlastade, flera katastrofer har visat det. De är på jakt efter en dräglig tillvaro. Desperat köper de en plats i en båt för att om möjligt få stanna och kunna förtjäna sitt uppehälle. För en del är detta helt enkelt en fråga om överlevnad.

Julnattens ogina brist på plats i härbärget ringer som julnattens klockor i många känsliga personers öron. Vi kan inte alldeles förtränga hur det förhåller sig: att vi alla som lever med överflöd, inte minst i den rika delen av världen, är värdshusvärdar...

Men vem vill bli påmind om sådant när granen ska hem som på detta norska julkort. I ett, ovanligt färgbemängt, kustsamhälle som på bilden blir båten det naturliga medlet för samfärdsel. Det är kallt och vindstilla. Röken stiger rakt upp. Vattnet ligger blankt så isen har ännu inte fått platsen i sitt grepp. Någon tycks ha glömt en hummertina på stranden.

Snart ror roddaren sin båt ut ur bilden. Den där gröna granna granen kanske inte ska hem till den egna tomtebolyckan utan är på väg till hemmet för ensamkomna flyktingbarn. Som troligen ligger där i närheten. Eller också är allt detta bara fantasi. Vem vet..?

Kort Adventskalender 16

Men mor, var har Du fått tag på den förskräckliga granen? En bordsgran? Var ska alla våra pepparkakshjärtan hänga? Flaggorna? De levande ljusen? Det får inte ens plats några julklkappar under den. Ja vill bara gråta. Håll om mig. Vad blir det för jul i år? Är det vad flickan tänker? Eller handlar det om ett deltagande i sorgen. En frånvarande fader? En handelsresandes familj. Någon som blivit fördröjd av snökaos och frusna tågväxlar?

Julkortet var förmodligen tänkt att förmedla närhet och sammanhållning inför den fröjdefulla julen. Men bilden lyckas inte med ett sådant tankekonstruerat uppsåt. Istället utstrålar den blekt pastellfärgade situationen lidande och besvikelse. Som modernismens dekonstruktioner ofta leder till!

Halvt inramade av stiliserade jugendmönster blir den kvinnliga omfamningen som en pose, en uppvisning och demonstration av samhörighet i det svåra. Kanske handlar det om hur i spåren efter höga förväntningar de stora missräkningarna kan följa. Men det måste inte bli så. Det är fullt möjligt att ta helgerna som de kommer.

Å andra sidan kan det "frusna" ögonblicket stå för en stunds eftertanke och vila. Ett kort ögonblick då ömhet gavs och togs emot. Frågar man mig skulle jag inte välja att skicka just detta kort. Däremot visar jag det gladeligen för andra. En illustration över hur svårt det kan vara att kommunicera.

Kort Adventskalender 15

En söndag för vägröjning. Om man får tro Evangelieboken, den samling texter som styr och vägleder församlingarna i Svenska kyrkan i deras gudstjänstfirande. Då vill det till att man har så pass andligt och teologiskt ingenjörskunnande så att vägen går åt rätt håll. Vanliga vägar går åt helt olika håll. Vägen mellan Kumla och Örebro går per definition inte främst till Kiruna eller Piteå

Jag upprepar gärna min stora förvåning i en japansk trädgård i Kyoto där en vägskylt pekade åt helt olika håll. På skylten stod: This Way! Men alla vägar bär inte till Rom. Inte heller bär alla vägar som en bro till tro.

För gotlänningarna finns ingen annan väg än vattenvägen. Några få kan flyga. De flesta packar in sig som sillar tillsammans med turister och andra. Båttrafiken är Gotlands landsväg. Därför måste staten se till att det blir någorlunda rimliga och rättvisa villkor för de som bor och verkar långt därute i Östersjön. Röj vägen! Och tänk även på en annan slags vägröjare när Ni tar tag i färjetrafiken till och från ön...

Kort Adventskalender 14

Två flickor, tätt uppställda som till fotografering, befinner sig ute i vinternatten. Den rödklädda tösen har pälsbrämad kappa och en matchande pälsmössa. Därtill bär hon eleganta damsker. Flickan i blått har fått en något enklare klädsel men trots det elegant.

Blåsten får kappor och ett skärp att fladdra i vinden. De står ganska nära skogsbrynet. Kvällen är klar med sin stjärnbeströdda himmel. Julens stjärna lyser så klart att det blir ljust som på dagen. Flickorna kastar till och med skuggor i snön!

Osynlig för människor hålls stjärnan av en ängel. Den är dimmad i vitt och blågrått så vi ska förstå att ängeln är där - men ett annat slags väsen, en himmelsk varelse. Tecknaren kunde inte låta bli utan utrustade och smyckade ängeln med slitsade ärmar, ett halsband och en gloria.

Rörelsen i bilden, utöver de av vinden fångade kapporna står ängeln för. Den ser ut att ha flugit in i bilden ifrån vänster, den utdragna dräkten som liksom upplöses antyder riktning och fart. De åt ett annat håll utbredda vingarna avslöjar att här bryts riktningen. Ängeln hovrar, svävar, inte hotfullt som en rovfågel på jakt utan beskyddande rakt över flickan i blått.

Korgen är fylld med äpplen och en trumpet signalerar att här finns det också leksaker. En rar och julmättad bild. Hur kortet uppfattas beror på i vilket sammanhang, vilken kontext, man tänker sig det. Så tänk om. Strax utanför bild till vänster ligger en tiggare på knä med en utsträckt skål och säger i ett och samma andetag Hej! och Please! Flickorna på väg till den välbeställda släkten med julgåvor stannar upp. Tvekar. Ska vi ge? Eller inte?

De går snart vidare. De träffar då på bösskramlare för tyfonens offer i Filippinerna och för Syriens barn. Än en gång tvekar de. Ett nytt beslut måste till. Flickorna befinner sig långt från riskkapitalisternas räntesnurror som bygger nya Babelstorn av obeskattade rikedomar. Dessa barn har inga berg av tillgångar. En enkel korg med några gåvor.

Där de befinner sig, nära marken, måste dessa flickor bestämma sig. Det är nämligen snart jul. Ska det bli en God Jul? För vilka?

Kort Adventskalender 13

Denna Luciadag kliver jag ner från de höga stegarna med Hjärtliga Gratulationer till alla som denna dag fullgjort sin insats i något av de otaliga Luciatåg som genomkorsat landet.

Hurra, för all strävan och god vilja. Hurra, för Olaus Petris ungdomskör OPQ som med den äran lät sin skönsång klinga från höga fjäll till sydlig sandstrand!  Jag gör vågen! Med lyckönskan genom ett eget fyrverkeri  bestående av fyrklöver och Förgätmigej!

Vågen! Igen och igen...