Trosgrund

Vari ligger det lutherska? Frågan ställd till den Svenska kyrkan som tycks sväva på målet alltför ofta. Särskilt när den inför omvärlden skall göra någorlunda reda för den trosgrund man som medlem i kyrkan står på. Här en fråga ställd i reformationens tidervarv. En fråga som med ansenlig tyngd och med udd in i varje del av Svenska kyrkan hävdar en poäng:

Ty att med egna krafter kunna älska Gud över allting och fullgöra Guds bud – vad är detta annat än att besitta den ursprungliga rättfärdigheten? Och om den mänskliga naturen hade så stora krafter, att den genom sig själv kunde älska Gud över allting, såsom de skolastiska teologerna frankt påstå, vad skulle då arvsynden vara? Vartill skulle vidare Kristi nåd behövas, om vi kunde bli rättfärdiga genom vår egen rättfärdighet? Vartill skulle vi ytterligare behöva den helige Ande, om människan genom sina egna krafter kunde älska Gud över allting och fullgöra Guds bud? (Den Augsburgska bekännelsens apologi Art 2.9-10)

Kristna friskolor drabbas av politikers feghet

Liberalernas partiledare Jan Björklund har gått ut med kravet att stoppa nya religiösa friskolor. Egentligen är det muslimska friskolor där man kan misstänka islamistiskt inflytande som avses. Det är inte fel att hävda att liberalernas oro för salafisterna leder till att man vill förbjuda kristna friskolor!

Det gamla folkpartiets frisinne är nya helt förpassat till sidlinjen. Det är sekularismen som ska råda. Det frihetliga partiet blir alltmera bekväma md tankar på förbud. Istället för att benämna problemet och ta itu med det som är fel passar man på att sätta stopp för alla slags nyetableringar som kan kallas för religiösa eller konfessionella friskolor.

Santidigt hävdar gymnasieminister Anna Ekström i SvD (4/9) där hon ifrågasätter muslimska skolors sätt att bedriva undervisning med att hävda att "Socialdemokraterna inte vill ta ifrån elever och föräldrar rätten att utöva sin religion. Vi vill bara att det inte ska ske i skolan". Återigen är det problemet med salafismen som man vill åtgärda genom att porta allt annat som kan menas vara religion. Att man inte samtidigt diskuterar Waldorfskolorna religiösa pedagogik visar att man använder orden lättvindigt och diskriminerande.

Tanken att göra skolor till ett religionsfritt område är första steget på vägen till att mota undan kyrka och tro från andra sammanhang. Som om det vore möjligt för en kristne att vara det enbart på den tid man är ledig från skolan eller någon annan offentlig arbetsplats.

Extra förvånande är att även moderaterna ansluter sig till ett stopp för religiösa friskolor. De tycks även där ha blivit förförda av tanken på att en praktiks och/eller en ideologisk ateism är något neutralt. Religion och tro ska däremot hänvisas till det privata. Att ett samhälle där man allt mindre förstår kristendomens betydelse för samhällets hälsa och bestående värden och värderingar breder ut sig är ett hot både mot samhällsgemenskap och kyrka!

Det finns få sammanhang där solidaritet med förtryckta och drabbade utöver världen levt så starkt som i kyrkor och samfund. Om de kringskärs och motverkas förvagas också de medmänskliga och solidaritetens band som krävs för att deviser om människovärde och rättvisa ska klinga rent och klart! Uppenbart finns det negativa folkhälsoeffekter av att människors tro och tillit vacklar, under tillskyndan av ledande politiker.

Sluta fega när det gäller vad som är problematiskt med ett begränsat antal konfessionella friskolor och släng inte ut barnet med badvattnet!

Religionsfrihet och val

De politiska partier som vill kontrollera kyrkan ser ut at komma undan även detta val. Inga journalister tycks förstå partistyrning av ett trossamfund som demokratiskt dubiöst och anstötligt. De partier som är särskilt viktiga att diskutera frågan med är centerpartiet, arbetarpartiet socialdemokraterna och sverigedemokraterna. Det är dessa partiers ordföranden som åtminstone någon gång borde ställas mot väggen för sin kyrkopolitik!

Politikerstyrda organisationer är ofta krångliga eftersom rollerna kan bli svårgenomskådliga. Oftast får präster stå till svars för de beslut som den politikerdominerade kyrkan fattar i sina beslutsinstanser. Alltför sällan är det politikerna som diskuterar frågorna eller framträder offentligt som företrädare för den kyrka de är med och leder. Ytterst ansvariga är fortfarande partiernas ordförande - någon gång borde de få relevanta frågor om hur man kan försvara partipolitisk inblandning i ett trossamfunds ledning och styrning. Hur kan "religiöst neutrala" partier vara med och besluta om nattvardsböner, kyrkohandböcker och andra frågor som gäller kyrkans tro, lära oh bekännelse?

Sammanblandningen mellan partipolitik och civilsamhällets organisationer leder till betydande problem. Rågången mellan det offentliga som leds och styrs av de politiska partierna och civilsamhället, t ex trossamfund, behöver vara tydlig både för samhällets skull och för att kyrkorna ska kunna utöva den rättighet som religionsfriheten innebär.

Galgberget och S:t Göran

Ett av de många gamla vykort som finns från Visby. Här en vy från norr och taget från Galgberget. Där finns Visbys gamla avrättningsplats. Synlig på långt håll.  Än idag kan man ta sig dit upp. Där ligger galgen numera granne med en speedwaybana.

Den som väntar sig en vy likt den ovan lär bli besviken. Träd och bebyggelse skymmer det mesta av det som är synligt på detta vykort.

Säkerligen finns det en och annan som är intresserad av vykorthistoria? Då bör man läsa den artikel som berättar om utforskandet av den serie vykort med vyer från hela landet som bilden ovan ingår i. Även en följande artikel om serien är mycket intressant och upplysande.

Den kyrkoruin som syns mitt i bilden och utanför Visbys murar är S:t Göran. Kyrkan påminner om att spetälska funnits i Sverige. Kyrkan var kopplad till en inrättning för vård av leprasjuka, vilket också förklarar placeringen av kyrkobyggnaden utanför stadens ringmur. Kyrkogården har även använts för pest och kolerasjuka under senare århundraden. Kanske kan denna koppling till svåra sjukdomar och epidemier förklara att den ofta "glöms bort" när turister visas runt.

Sommaren 1969 grävdes ruinen ut bl. a. under Erland Lagerlöfs ledning, en av författarna till flertalet monografier om gotländska kyrkor i serien Sveriges Kyrkor. Jag fick delta eftersom jag fullgjorde vapenfri tjänst på avdelningen Sveriges Kyrkor (Narvavägen 25, i madame Kollontajs lägenhet) på Riksantikvarieämbetet.

Man anar Högklint i fjärran. I hamnens syns vagt ett antal master från dåtida segelfartyg.

På väg åt skogen

Vykortssamlare roar sig ibland med att diskutera sina finaste och värsta vykort. Eller de vackraste och de fulaste. Alternativen är subjektiva så det förslår.

Ett av de bättre sämre korten jag sett är ovanstående. Förmodligen har jag hittat det på nätet för länge sedan eftersom jag inte hittar kortet i min samling. Men bilden har jag i datorn. Vykortet har en överskrift: På väg till kyrkan. Någon kyrka syns inte till så det är till att promenera vidare.

På väg till kyrkan - ungefär så karaktäriserar man inom Svenska kyrkan dem som sällan eller aldrig dyker upp. Vilket visar en from och förhoppningsfull läggning. Det handlar om Pia Desideria. Inte i Speners mening. Utan i betydelsen fromma önskningar som saknar rimlighet. Det visar sig också att ytterst få av dem man menar är på väg till kyrkan egentligen är på gång dit. I själva verket är de i full fart på väg åt annat håll. Men förr eller senare, tycks de tänka, och om man har tur, så kanske förhoppningen besannas? Och går man och går så dyker det förr eller senare upp en kyrka. Någonstans. Då får man hoppas att den är öppne. Och att den har något att erbjuda. Något annat än det man kan finna i närmaste förening som arbetar för människors lika värde och fred på jorden.

Det händer att kyrkligt aktiva berättar om varför de är verksamma i kyrkan på ett sätt som får mig att tro att de berättar om Amnesty, Röda korset eller Rädda barnen. Vällovliga och behövliga organisationer. Men en kyrkas syfte och mening är något annat. Vilket inte hindrar ett engagemang för rättvisa och människors levnadsvillkor.

Ett vykort som det ovan kan knappast tänkas idag. Och om det funnes, skulle förmodligen ingen använda det. Paret kan ju vara på väg åt skogen. Där menar många att man idag finner sin kyrka. För där får man vara ifred. Slipper psalmer, böner och orgelbrus. Förnöjd blir man av vindens sus och solens strålar. Men någon vidare församlingsgemenskap erbjuder skogens kyrka knappast.

Att skiljas är att dö en smula

Under min uppväxt i Visby under 1950-talet och framåt var det vanligt att människor följde avresande semesterfirare och andra besökare till båten. Församlade gotlänningar vinkade av dem. Det var inte ovanligt att färjan som sakta lämnade Visby följdes av körsång eller ropade välgångsönskningar. Refrängen i En sjöman kom ofta till bruk: Farväl, farväl, förtjusande mö... eller Tänk när släkt och vänner, alla mötas där, på den gyllne stranden... Det kunde verka glatt och uppsluppet men inte sällan innehöll avskeden vemod och saknad. Något slutade och annat skulle ta vid.

Vykortet har ofta fått mig att tänka i andra banor. Kvar i hamnen står kyrkans medlemmar. Reser gör de som lämnar kyrkan. De saknas, kanske mest för sina kyrkoavgifter. Deras eventuella tro verkar sällan betyda något alls. Intäkterna behövs för då ser det som allt är som det ska. Krisen blir försumbar om sekinerna kommer in. Då kan man ignorera att det inte längre handlar om en nedåtgående spiral, utan om ett fritt fall mot djupet.

Ofta förorsakar utträdena febrila aktiviteter för att få dem att stanna kvar. Jag har med egen penna skrivit små artiklar med (t ex) åtta skäl att tillhöra kyrkan. Då räknas äpplen och päron samman. Tänk så mycket ni får för era pengar. Så mycket gott som uträttas av kyrkan och dess anställda. Tänk på all musik, barn - och ungdomsarbetet, på stödverksamheter i fängelser och på sjukhus. Eventuellt har det bifogats en kort vers om andlighet, gudstjänst och i bästa fall har det sagts något om kristen tro. Slutsatsen har alltid varit densamma: Ska ni inte stanna kvar?

Den utbredda avskyn för realistiska beskrivningar av den kyrkliga verkligheten leder till att situationens allvar döljs. De som leder blir aktörer i en cover up-operation. De ekar Per-Albins blå dunster om att Sveriges beredskap är god. Men ingen behöver besöka särskilt många sommargudstjänster för att inse att läget är oerhört kritiskt.

Vykortet kan också tänkas symbolisera hur de som tror att all förändring är av godo, bara det är nytt som med handboken, och modernt, som med dagspolitiska ställningstaganden. De seglar iväg och tror sig vara på rätt väg mot förnyelse och tillväxt. Kvar står de (vi?) som numera skälls för konservatism, som påstås verka för präststyre och elitism, för fundamentalism och bakåtsträveri. Vi vinkar så att de ska veta att de är uppmärksamma och ser vad som skett och sker.

Att skiljas är att dö en smula, sägs det. Gemenskapen blir fattigare och urholkad när man inte längre talar med varandra utan tystar och osynliggör en betydande del av kyrkan som förhåller sig kritisk till det som är på gång. De som åter vill sätta Ordet och tron i centrum av den evangeliskt katolska kyrka som Svenska kyrkan bör vara och skulle kunna vara...

Kort korthälsning

Vykortet ovan visar bebyggelse på Klinten i Visby. Särdeles bildskönt är det inte. En skäggig man framför ett ganska ruffigt hus med tillhörande plank, vint och snett. Några prunkande rosor syns inte till. Som semesteridyll inte så speciellt lockande...

Men försändelsen är intressant. Kortsamlaren trollbinds ofta av de kärnfulla beskeden som lämnas. De är egentligen inte så väsensskilda från det man rutinmässigt rapporterar i sin mobiltelefon. Man svarar på frågor som: Hej var är du? Vad gör du?

Du blir väl ej litet förvånad, när du får höra att jag nu är i Visby. Vi stanna här en vecka. Många hälsningar från Magda.

Samlarens tröst

Årets vykortssamlarträff går av stapeln i afton. Åtminstone för oss som samlar vykort från Visby och Gotland eller någon del därav. Samlarområdena är många. Ringmuren är ett sådant område där kort där minst några stenar av muren finns med räknas. Någon samlar vykort från Karlsöarna, från Fårösund eller Fridhem och Högklint.

Min samling växer numera långsammare än förut. Ju fler kort man har desto svårare är det att hitta just dem man saknar. Åtskilliga gånger har jag kommit hem från någon storloppis med det jag trodde var rariteter, bara för att finna att jag skaffat ytterligare några dubletter.

Vykortssamlarna dras till varandra eftersom där finns det sympati och förståelse. Fler av oss har försökt öppna upp denna intressanta bildskatt bara för att finna att intresset är lika stort som för intetsägande semesterbilder på fötter i vatten, suddiga figurer som badar, vyer över utsikter eller byggnader från ställen man aldrig besökt. Jag vet vad klockan är slagen när gästerna börjar gäspa redan efter fyra-fem vykort.

Däremot kan det röna viss uppskattning att visa påskkort eller julkort från förr. Igenkänning och häpnad kan då bli belöning för mödan. Särskilt om man visar korten för glada pensionärer. Viss tröst i samlarens tillvaro...

Att höra till genom att hålla sig borta

Efter högmässan i Ardre kyrka härförleden kommenterar en gudstjänstdeltagare det märkliga i att man måste åka långa vägar för att hitta en kyrka där en vanlig högmässa firas. Den miljömedvetenhet som kyrkan berömt sig av är som bortblåst eftersom det bildas små karavaner av människor som hungrar och törstar efter gedigna högmässor. Men så blir det om man inte finner det tillfyllest att sitta på uttorkade ängar och gulnande hagar under lovsång till sommarens grönska. Klen tröst är den medhavda matsäcken eller kaffekorgen som dukas upp efter det att striden med flugor och getingar avklingat.

Firas mässa är det vanligt med någon kortform som inte ber Herren förbarma sig eller sjunger lovsång med den himmelska härskaran. Kort ska det vara. Dessutom bjuds man till altarbordet för att få del av så kallat kommunionsvin, en saft som kan tillhandahållas av någon specerihandlare. Vin är det inte. Ja, drycken är inte ens avlägsen syssling till vin. Visst var det så att Laurentius Petri förhindrade mässfirandet i Sverige när importen av vin inte fungerade. Några vattniga substitut dög inte!

Detta har till exempel diskuterats i en artikel av Markus Hagberg (SPT, No 7, 2014). Han skriver:
Understödda av Erik XIV var kalvinisterna på frammarsch, och flera av riktningens företrädare blev biskopar, bl.a. Johannes Ofeegh i Västerås. Denne menade att nattvardens materia saknade betydelse. Under det Nordiska sjuårskriget (1563–1570), då man fick problem med vinimporten, menade han – konsekvent utifrån sin kalvinistiska grundsyn – att man lika väl kunde använda öl eller vatten. Så kallade vattenmässor firades också, bl.a. i Västerås domkyrka. Mot detta opponerade sig ärkebiskop Laurentius Petri våldsamt. Han menade, att saknades bröd eller vin, då var det bättre att låta bli – någon nattvard blev det i alla fall inte om man bytte ut bröd och vin mot något annat. Laurentius Petri, som jämte Gustaf Vasa, är den som mer än någon annan påverkat den efterreformatoriska kyrkan i Sverige, menar, att det alkoholhaltiga vinet är en pars substantialis, dvs. en substantiell del i nattvardens instiftelse, och därmed en substantiell och tvingande del i nattvardens firande. Så långt Laurentius Petri.

Även om frågan är överkurs för de flesta kyrkotillhöriga, där den avgörande. För den som nöjer sig att höra till genom att hålla sig borta blir det en ickefråga. Varför de ska ha representanter som kan avgöra sådana frågor i kyrkomötet övergår allt förstånd, är bortom rim och reson!

Under sommaren är det smärtsamt påtagligt att obotfärdiga förhinder drabbar vitt och brett. Jag ska bara... Vi ska bara... Nej, inte kyrkan en dag som denna (solig, regnig, blåsig, avslagen, håglös, upptagen). En  ökenvandring kunde tillståndet liknas vid när alltfler viker av, håller sig borta, förkastar via sacra och blir sin egen måttstock och stigfinnare.



 

Missbruk av kyrkklockor

När domprosten i Visby ringde i klockorna för att han uppfattade att det var fara å färde hördes klangen för en gångs skull till och med på landets ledarsidor. Ringningen som avsåg att tysta ett möte och en talare, Thomas Gür, som nyttjade kyrkbacken så som den genom tiderna använts - för att ventilera aktuella spörsmål. Kyrkklockor har visserligen använts för olika ändamål utöver att kalla till gudstjänst. Tidens gång markeras när ett nytt år rings in. Man har ibland ringt för att minnas Hiroshima och för freden. Men det är ett nytt bruk att använda klockorna för att överrösta och tysta.

Domprost Hermansson lät undslippa sig en kommentar som få har lagt märke till eller brytt sig om. 4 Juli berättade Dagen om ett samtal med Mats Hermansson:
Han förklarar att det budskap som framfördes utanför kyrkan inte alls rimmade med det som kyrkan står för, utan att det han hörde handlade om "hur svenska kvinnor våldtogs av utländska män."
– Det var ett otrevligt och konfrontativt budskap, säger han.

Skälet till den starka reaktionen sägs vara att det som hördes på kyrkbacken stod i strid med det som förkunnas inne i kyrkan. Men att det som Hermansson hörde inte alls yttrades påpekades av föredragshållare och seminariedeltagare. På vad sätt ett påstående om att svenska kvinnor våldtas av utländska män strider mot kyrkans förkunnelse förklarade Hermansson inte. Våldtäkter begås av svenska män, av män med utländsk bakgrund, av alla möjliga sorters män. Våldtäkter är förkastligt och upprörande, vilket var föredragshållarens ståndpunkt som hävdade att straffen bör skärpas för detta vedervärdiga.

Hur domprost Hermansson snabbt kunde avgöra, dessutom felaktigt, att det som  sades stred mot kyrkans förkunnelse är en gåta. Intuitiva och känslomässiga reaktioner leder lätt fel, vilket hela incidenten är en bekräftelse på. Domprost Hermansson dömer snabbt ut innehållet i ett seminarium lett av en borgerlig debattör utifrån "det kyrkan står för" och gör därigenom sig själv till måttstock för kyrkans lära. Innebär det att präster med borgerliga sympatier med samma argument framgent skulle kunna ringa ner vänsterpolitiska åsikter? Vilket liv det skulle bli om det hände!

Aftonbladets skruvade ledare med rubriken Visby domprost är ett föredöme klumpar ihop seminariet utanför domkyrkan med nazisternas beteende under Almedalsveckan. Ledaren påstår: Händelseutvecklingen under Almedalsveckan visar tvärtom att fler borde ha antirasistiska reflexer som domprosten. Aftonbladet klassar alltså domprostens agerande som antirasistiska reflexer och utropar honom dessutom som föredöme. Därmed visar Aftonbladet att ledarsidan själv inte alls är något föredöme. Man insinuerar nämligen att seminariet var rasistiskt och ska kopplas till nazismens härjningar under veckan. Dumt så det förslår. Det är så enkelt och lätt att klistra etiketter på dem som tänker annorlunda och att utdefiniera dem genom att fösa in dem i rasismens fålla. Att argumentera i sak faller inte ledarskribenten in.

Hermansson har halvhjärtat gjort avbön med att klassa ringningen som överilad. Klockringningen var ett rejält misstag, en maktdemonstration med avsikt att stämpla och tysta. Kort sagt, ett missbruk!

Är scoutbön uttryck för religiös extremism?

Besökte under måndagen i Almedalsveckan Equmeniakyrkans seminarium om: är scoutbön ett uttryck för religiösa extremism? Bönen har i Göteborg föranlett avslag på sedvanligt aktivitetsbidrag som kommunen stöder meningsfull barn- och ungdomsverksamhet med. Någonstans måste man sätta ner foten har ett kommunalråd angett. Och så satte man ner foten i scouternas bön som lyder med de gamla orden:

Käre fader i din himmel

du som alltid hjälper mig.
Vart jag går i världens vimmel
hör min bön som söker dig.
Hjälp mig leva dig till ära
hedra Sverige, mor och far.
Min och andras bördor bära
hjäp mig lyda scouters lag.

En ny version har formulerats av Caroline Krook:

Livets Gud, som söker alla
du som ser till var och en,
till vad än du vill mig kalla
är jag redo bli din vän.
Tack för staden och naturen
och för glädje varje dag.
Tack för människor och djuren.
Hjälp mig följa scouters lag.

Politikerna i diskussionen (David Lega, KD, och Daniel Bernmar, V) var tydliga med att man ur kommunal synvinkel behöver skilja på aktiviteterna och på den regelrätta religiösa verksamheten. Diakonalt arbete sett som utåtriktat socialt arbete nyttigt för samhälle och kommun kunde tänkas få uppbära bidrag. Däremot kunde man inte tänka sig ge till den religiösa verksamheten.

Synpunkterna mötte motstånd eftersom man knappast kan ta bort själen ur kyrkors verksamhet. Kyrkor kan inte förvandlas till kommunala stödtrupper med aktiviteter som frigjorts från kyrkans och församlingens drivkrafter! Lektor Joel Halldorf och generalsekreterare Carin Dernulf var mycket tydliga med att i framtiden behöver stat och kommun övervinna sin beröringsskräck och istället se till helheten av de insatser som sker. Gynnar de ett gott samhälle, är de gemenskapsbefrämjande, så kan de inte uteslutas från samtal och samverkan enbart för att de klassats som ”religiösa”.

Steget från statskyrkan och dess roll som officiell religion till dagens mångreligösa palett med allt starkare offentliga gränsdragningar kan tyckas långt. Men de som går i bräschen för den hållningen där all utövad religion utesluts från det offentliga gör det alltför lätt för sig. Då drar de jihadistiska salafister och fredliga frikyrkogrupper över en kam. Alla riskerar att just för sina religiösa övertygelser buntas ihop och diskvalificeras som diskriminerande sammanslutningar som inte ska främjas utan stävjas.

 

I framtiden lär man behöva klara att göra betydligt mera nyanserade och insiktsfulla bedömningar. Risken är annars att den sekulära staten och kommunen blir verktyg för att osynliggöra och kväva samhällsnyttiga och goda krafter. Ett religionslöst samhälle är inte vad en sekulär stat ska försöka åstadkomma. Tvärt om behöver stat och kommun ideologiskt levande trossamfund. Då kan det också behövas nya möjligheter för samverkan mellan trossamfund, kyrka och stat, kommun.

Idag kan exemplen mångfaldigas för hur man alltmer begränsar sin samverkan med trossamfunden. Familjecentraler där kyrkan medverkat drar sig kommun och landsting ur. Församlingars och kyrkors kulturaktiviteter får knappast något statligt eller kommunalt stöd. Trossamfundens kontaktytor gentemot skola och universitet begränsas på sina håll radikalt. För att inte nämna kampanjen mot de konfessionella friskolorna. Sammantaget är tendensen otvetydig!

Man kan märka att inom kyrkor och församlingar sker en anpassning till det staten och kommunerna vill att de ska göra och vara. Styrmedlet är pengar och olika åtgärder att isolera trossamfunden. Särskilt upprörande är då den partipolitiska inblandningen i svenskt kyrkoliv genom Svenska kyrkan. Det blir till en kniptång i den utveckling som inskränker trons frihet att vara och verka!

Ur Strix år 1900

Några skämt hämtade från Strix år 1900. Skämten är ibland grova och därtill inte främmande för att driva med det mesta. Så här bör en så kallad disclaimer infogas, en sådan som snart nog varje långfilm från US of America är utrustad med för att undvika att bolaget ska ställas till svars för åsikter och synpunkter som man inte står bakom. Min ser ut ungefär så har: The comments and opinions expressed in this article do not reflect the views of the blog stillsam...etc.

Den nye pastorn till prosten: Hur länge bör man ligga kvar på knä, sen man läst välsignelsen?

Prosten: Hm, ja, - jag brukar räkna till femton. Somliga räkna nog till tjugofem, men det tycker jag är fjäsk.

Joan Agust i Basebo (efter provpredikan): - Kal Efraim, hva töckte I om prästen?

Kal Efraim i Mosaröjera: - Jo dä va allt fasen te präst te predike. Han predikte om hälseke änna som han hade vore barnfödd där.

Den nye pastorn: -Hvem var det som skrek så ohyggligt i psalmsången idag?

Klockaren: -Dä va Efraim i Hästhagen. Han är så vindögd så han måste ha två likadana psalmböcker å titta i, men i da hade han fått två olika å därför sjongde han falskt.

Kapten (som vinglat om): - Kors, sju tunnor tusan. – Detta bär ju ända ini själfsvedda helvette..

Pastorn: -Det går väl an för bror som kan språket.         

 -        Tycker du inte själf, Olagus, att dä ä syndit å sitta å bälja i dej toddi midt på blanka söndasförmiddan?

-        En ska ha rolit mens en lefver, för en a dö möcke längre än en lefver.

 Den blifvande makan: - Det är så ledsamt med Adolf – han är skeptiker… drifver med allting… tror ingenting1

Den blifvande svärmodern: - Var du lugn, barn lilla, vi båda ska nog få honom att tro på ett helvete åtminstone

Kistsnickar´n Jöklund (som länge varit ogudaktig och nyttjat svordomar, i synnerhet då någon kommit åt hans onda fötter, men som nu omvänt sig och blivit en bättre människa, utbrister, efter att ha blifvit trampad på foten): Gud välsigne dej mitt barn - - - du förstår väl hva ja menar.

Konfirmationsundervisning.

Pastorn: Hvad var Josef i Egypten?
Efraim: ???
Pastorn- Han kom i stor härlighet och - - - nå?
Efraim: ???
Pastorn: - och blef näst kungen. Då kan du väl gissa hvad han var för en karl.
Efraim: Då va han la e´ dam.

 

 

 

Öppna bank

Riksbanken verkar förtvivlad över kronans dåliga värde eftersom den förstärker kassan med
311 500 kronor i gamla sedlar som sonen till en för länge sedan avliden hittade i faderns garderob. Ska nog också öppna bank och behålla folks pengar! Lukrativt!

Organisationens immunförsvar

Varje organisation med självaktning ser till att ha ett starkt immunförsvar. Det förhindrar att beslutsapparaten angrips eller urholkas. Försvaret inriktas på att bevara strukturen för att på så vis även garantera det lilla liv som kan råka finnas inne i formen.

Om organisationen hamnar i kris genom att man agerar utanför organisationsplanens små boxar ordnar immunförsvaret genast ett möte. Där samtalar man inte bara om den aktion som verkar rubba ordningen utan man går verkligen på djupet. Genom att man tar sig an frågor om varför organisationen finns till vidgas diskussionen så långt att det som uppfattats som ett hot krymper. Diskussionen suger upp överskottsenergi och ger utrymme för alla slags visioner. Snart nog blir det alldeles obegripligt varför man ska ägna sig åt det som nyss verkade så omstörtande och farligt.

Dessutom uppdagas att det där initiativet tillkommit mer av slump, så att säga nästan av sig själv. Ett antal blanketter saknas som behövs för att säkra ekonomin. Dessutom var ju saken inte påtänkt en eller ett par år i förväg och finns alltså inte med i budgeten. Ännu mindre finns rimliga formuleringar i en välstrukturerad verksamhetsplan. Så saken får skrinläggas. Ska den alls tas upp får det gå den demokratiska vägen och kommas på av dem som sägs ha förtroende. Flera volontärer och anställda vill inte heller befatta sig med saken och är mycket undrande inför mening och syfte eftersom de inte själva kommit på idén.

I gamla folkrörelser och organisationer blir immunförsvaret inte sällan överaktivt och bidrar till förstelning genom en förstorad administration som kloggar igen olika flöden. De interna mötena tar allt mer av verksamhetstiden och det blir allt mindre tid över för utåtriktade möten. Man nöjer sig med att projicerar bilder av hur man tycker att organisationen borde uppfattas. De olika verksamhetsgrenarnas särdrag undertrycks till förmån för vård av det gemensamma varumärket. Särdrag och olika ingångar gråmålas efterhand alltmer så att allt ter sig lika trist för alla. Så uppnås något som liknar jämlikhet.

Organisationen står stark och kan rulla och gå alldeles oavsett om det finns så mycket innehåll eller liv att ägna sig åt. Apparaten finns kvar och behöver än mer framförhållning, planläggning och tillsyn. Ty någon ”välsignad” ordning måste det ju finnas även i en kyrka.

 

 

 

Är förhindren viktigare?

Det påstås, ibland maliciöst, att allt färre präster enbart går i kyrkan om de får betalt. Med det syftar man på att de huvudsakligen är där om de är i tjänst och får lön. Andra tillfällen blir mera sällsynta. Beteendet sägs även vara spritt bland övriga anställda i Svenska kyrkan. Stillsamt har denna blogg många gånger påpekat sådana tendenser och citerat präster, ja, även andra kyrkligt anställda, som beklagar sig över gudstjänsten som tråkig, oengagerande, överdrivet fokuserande på synd och skuld. Att beskriva församlingens möte med kyrkans Herre i högmässan i sådana termer avslöjar mycket av den egna distansen till församlingens centrum.

Tankarna drabbade mig på nytt i gårdagens högmässa i en församling i staden. Där avtackades en person som tjänat sin församling i 19 år bland annat som kyrkoherde och sedemera, efter pastoratsreformen, som församlingsherde. Denne herde har under många år tagit stort ansvar för det gemensamma bästa för kyrkan och församlingarna. Han har varit chef och ledare för åtskilliga.

 

Ändå var det påfallande hur mycket avtackningen var en affär för pastoratet i sin helhet (kyrkofullmäktige och kyrkoherde). De skötte det bra. Och för den egna församlingen. Som uppriktigt och rörande visade sin stora tillgivenhet för sin herde. Men - få andra församlingar var på plats med representanter för att säga sitt tack och farväl. Då ska man betänka att personen som avtackades är älskad av åtskilliga och därtill allmänt omtyckt, uppskattad och respekterad. Ändå uteblev kollegor från de flesta andra församlingarna.

 

Jag har själv ibland lämnat återbud till liknande avtackningar och vet att det finns förhinder som inte lätt kan flyttas undan. Ibland har det varit viktigt att finnas i den egna församlingen. Men under senare tid tycker jag mig skönja ett mönster. Man säger sitt tack vid någon privat tillställning, eller samfällt i ett sammanträde, och känner att man därmed gjort sitt. Hur det ser ut för dem som eventuellt kunde ha varit där, men inte var det, vet jag inte. Det skulle samtidigt firas gudstjänster i de egna församlingarna. Det fanns säkert andra legitima hinder. Men ändå... 

I gårdagens gudstjänst poängterades den världsvida kyrkan och att personen som nu går vidare till en annan församling inte flyttar sin väg. Det finns egentligen inte hemma och borta i den världsvida kristna kyrkan. Sas det. Men om samhörigheten och kollegialiteten inte poängteras och synliggörs vid de speciella tillfällen som dyker upp, så försvagas hela kyrkan.

 

Från de tidiga präståren minns jag hur kyrkoherdarna, och även andra av församlingarnas anställda, slöt upp vid installationer och avtackningar. Det var en självklarhet att de andra herdarna skulle delta i gudstjänsten och liturgiskt klädda gå i processionen som ett synligt uttryck för gemenskapen och enheten i kyrkan, Kristi kropp. Är det den som vittrar? Eller är förhindren nuförtiden så mycket viktigare?  

 

  

De heliga räknas inte

Lokal kyrkohistoria är underskattad. Tänk på 1900-talets dokument som numera huvudsakligen tagits över av staten och arkiverats centralt. Som om kyrkorådsprotokoll och kyrkböcker berättar särskilt ingående om livet i en församling...

Här och där i något församlingshem kan det ligga en fotopärm. De jag har sett har från början varit ambitiösa så att även tidningsurklipp fått plats. Efterhand glesar bilderna ut och man förstår att de är inklistrade av någon som inte vetat vad bildernas föreställt eller vilka som funnits med. Decennierna blandas och det hoppar och far som på en illa underhållen byväg. Dessutom - fotografierna har sällan uppgifter på vilka bilderna föreställer. Upprörande är att inga personer är utsedda att samla ihop sådant material för att vårda och dokumentera. De lokala arkiven är skingrade och material, som borde samlas in och tas om hand, glöms bort!

Personer på bilder från 1900-talets mitt är redan bortglömda och anonyma. Av dem som minns är inte så många kvar i församlingen eller livet. Jag undrar hur det kan komma sig att vi hanterar arvet så vårdslöst? Ett skäl har nog varit påståenden om att livet och verksamheten nu är så angelägen och viktigt att annat får stå tillbaka. Så har församlingar ett fläckvis fungerande minne. Men det håller knappt samman. Hålrummen är desto fler.

Det finns församlingar där man inte ens dokumenterat och sparat konfirmationsbilderna, utan de är nu spridda för vinden. I samband med ett jubileum för några år sedan i Olaus Petri församling försökte jag mig på uppgiften att samla in gamla konfirmationsbilder och föremål (t ex souveni

rer, målningar, sniderier, vykort etc) som föreställde eller hörde samman med kyrkobyggnaden och församlingens liv. Ett par trätallrikar med kyrkan som motiv inkom liksom ett par konfirmationsfoton. Uppgiften väntar ännu på att bli utförd.

Kyrkans minnesförlust betyder att kunskaper och lärdomar går förlorade. Livsöden och föredömen tappas bort. Det är som om de heliga inte räknades...

Gör upp med kyrkopolitiken

Förhållandet mellan kyrka och politik har ibland uppfattats som relationen mellan eld och vatten. De är oförenliga. Men om politik är de goda gärningar som en kristen kan åstadkomma som en följd av sin tro så är politik helt enkelt något oundvikligt. Särskilt när handlingarna har konsekvenser för det gemensamma och inte bara det personliga och privata blir det politiska påtagligt. Tron har och måste få ha sådana politiska konsekvenser.

Men när vi börjar godta kyrkopolitik som en variant av allmän politik, den som berör hur samhället organiseras och styrs, har vi godtagit att det sekuläras ordningar kan tillämpas i och på kyrkan. Kyrkopolitik blev ett sätt för dem som har makten i det världsliga (regementet) att ta greppet om kyrkan.

Vi fick kyrkopolitiker som också kunde vara aktiva församlingsmedlemmar, men inte alltid. Somliga såg det som lika hedervärt och rimligt att människor som inte delade kyrkans tro kunde vara med och styra och ställa i kyrkans värld. Kyrkomötet har en del ledamöter som nästan berömmer sig av den hållningen. Är de ateister eller agnostiker? Osäkert. Men det händer att tron på något ersätter den klassiska kristna tron.

Kyrkopolitikern placerar inte sällan tonvikten på det politiska ledet. Det är inte tankarna på den gudstjänstfirande aktiva församlingen som blir referensen utan annat såsom den politiska ideologin. Den svenska reformationen handlade om en kyrka beskyddad av regenten och med självständighet och eget styre. 500 år senare är det världsliga inflytandet så institutionaliserat att den som kritiserar det skylls för illojalitet och ränksmiderier.

Att politiken har makt att styra i kyrkan är egendomligt med tanke på att politiker annars ofta ifrågasätts. Förtroendet för de politiska partierna är inte heller på topp. Ändå tycks Svenska kyrkans medlemmar föredra att politiker och partier har avgörande inflytande i kyrkan – annars skulle de väl låta bli att rösta in dem? Ett första steg vore att säga nej till kyrkopolitik och bejaka att en kristen kyrka har sina egna utgångspunkter som hör samman med teologi, bekännelse och tro!

 

 

Brunnslock och historisk omvändelse?

Den svenska historien är mycket selektiv. Oändligt mycket sållas bort för att försöka få fram en någorlunda begriplig föreställning om händelser och skeenden. Historierevisionism, detta att man medvetet tvättar bort och försöker utplåna sådant som hänt, är en mer spridd åkomma än jag tidigare insett. Särskilt när det varit konflikt och strid blir bilderna överdrivet entydiga och svart-vita.

Nyligen har reformationen ihågkommits. Ett jubileum som inte skulle firas utan minnas tillsammans över de forna konfliktgränserna. Lutheraner och katoliker förenades i försök att tolka och förstå reformationen.

I det sekulära Sverige är reformationen undanträngd. Glömd. Betraktad av många som fullständigt ointressant och irrelevant. Den som ibland besöker Tyskland upptäcker snart ett annat förhållningssätt. Ledande politiker deltar regelbundet i de stora kyrkodagarna. Tonen är ofta insiktsfull och präglas av respekt.

Ända ner på gatunivå kan det reformatoriska arvet bli synliggjort. Som i Eisleben där Martin Luther föddes 10 november 1483. Där vittnar brunnslocken om att detta är en Lutherstadt.

Varför kan sådant gå an där? I Örebro finns namnet Olaus Petri på en skola, en vårdcentral och en kyrka och en staty utanför kyrkobyggnaden. I övrigt är Olaus Petri ganska osynlig. Men att kalla sig för Olaus Petri-staden verkar otänkbart, omöjligt. Snudd på religiöst. Kan man hoppas på omvändelse?

Skyltar vid vägen

Alldeles nyligen åkte jag bil i norra Tyskland. Det blev som så ofta en resa i kyrkoarkitektur och liturgiska rum. Vilket betyder att många kyrkor besöktes och skärskådades. Onekligen är det intressant att läsa vägskyltar i ett annat land. Utanför många små byar eller städer informeras man om hur många "bumps" man håller sig med. Vägbulorna annonseras redan vi infarten.

Än mer intressant är att det dyker upp en hel del skyltar vid samhällenas infart med information om när gudstjänst firas om söndagar! Det är inte det kulturhistoriska arvet man till nöds håller fram, utan kyrkans levande funktion. Både evangeliska och katolska gudstjänster kan vara framlyfta.

Vägbulorna i Sverige är ibland så dåligt skyltade att det kan ses som en förhoppning att några fartsyndare, androm till varnagel, ska förstöra sina bilars framvagnar. Att några gudstjänsttider skulle framhållas i vårt land är uteslutet. Enbart skylten skulle uppfattas som förargelseväckande och otillbörligt missionerande. En provokation som inkräktar på det offentliga rummet. Där kyrka och religion numera blir alltmera bannlyst.

Samtidigt ska "svenska värderingar" alltmera tydliggöras för flyktingar och invandrare så att de vet hur man ska vara och uppföra sig på våra breddgrader. Man ska inpränta en slags mental skylt i var och en så att integrationen ska bli smidig och bra. Som om svenska värderingar en dag bara dök upp ur intet som ett sammanhållande band och förenade folkhemmets lyckliga innevånare. Att värderingar har historia och ideologiskt ursprung glöms lätt bort. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna fantiserades inte fram inom FN, utan grundar sig i olika kulturer, livsåskådningar och samhällens levda erfarenhet. En kompilation av de bästa normer och etiska regler som går att härleda ur flera livsåskådningar, alldeles uppenbart kan man se tydliga spår från Bibel och kristen tro.

Kanske borde det börja vid gränserna med skyltar som berättar att här gäller "svenska värderingar"? Så har man fått det sagt. I informationsblad kunde myndigheterna informera om att här håller vi oss med en folkkyrka, men den hör hemma i det privata. Just därför engagerar sig somliga politiska partier extra mycket för att se till att folket inte tar skada av en alltför ivrigt religionsutövning. Värderingar och annat viktigt tar stat och kommun hand om.

Dock, den som tror att värderingar som är någorlunda allmänt omfattade står fria från kristendom har en och annan kurs i idéhistoria att traggla sig igenom. 

Bokbidrag

Bidrag till elcykel är inte inom räckhåll för alla. Än mindre bidrag till elmotor för båtar. Om sådana subventioner går an kan man undra varför Rutavdraget får sådan otrolig kritik?

Efter Svenska akademins offentliga praktvurpor behöver nog den breda litteraturen få en extra dusör. Ropen skalla - ett bokbidrag till ALLA.