Demokratins garanter? Pyttsan!

Nu borde vi börja räkna artiklarna och ledarna i dagspressen om kyrkovalet den 19 september. Svenska dagbladet har idag en ledare som menar att bara de kristna borde rösta i kyrkovalet. Artikeln börjar med liknelsen om hur vi skulle reagera om någon annan kom hem och bestämde vad fredagsmyset skulle innehålla. Så är det för de kristna i kyrkan är slutsatsen.

På bloggen stillsam har jag i åratal begärt att dagstidningarna skulle skriva om partipolitiken i kyrkan. Nu finns dessutom en avslöjande och faktaspäckad bok om kyrkopolitiken, skriven av Klas Hansson. Tiden borde vara mogen att överge övertron på partiernas förmåga att med sina ideologier "förnya" kyrkan och att bevara den demokratisk. Närsyntheten är besvärande när man tror att partierna är de som garanterar folkkyrkans demokratiska styre. I partierna har man alltså inte sett att det finns mängder av modeller för en kyrkas demokratiska utformning. Eller också har man vetskap om det men vill inte förlora sin maktställning som ger dem inflytande över hur kyrkan tolkar och förstår sitt uppdrag, sin liturgi, sina böner, vigningstjänster, sin tro, bekännelse och lära.

Öststatsfasoner kan man kalla partiernas inblandning. Sådant hålls diktaturer med, men i en modernt samhälle bör partierna ägna sig åt att styra samhällets utveckling och låta kyrkan sköta sitt! Så tänkte reformatorerna också när de diskuterade de två regementena som inte fick sammanblandas utan måste hållas åtskilda! 

Demokratins garanter? Pyttsan! Skulle ideologier som blev partier i slutet av 1800-talet eller senare kunna ersätta eller förnya kyrkans evangeliska tro och lära?  Dessutom - om partier var demokratins garanter kan man undra varför denna "välsignelse" inte vederfarits muslimerna i landet, eller för den delen Katolska kyrkan, Equmenia eller EFK??? 

Mediala förändringar

Måndagens Nerikes Allehanda var en sorglig produkt. Så har det varit en längre tid, och så fortsätter det! Nedskärningarna på den redaktionella sidan inom tidningsbranschen visade sitt fula tryne. Då fanns 7 artiklar signerade /TT, Tidningarnas telegrambyrå, vilket innebar flera sidors centralproducerade artiklar. Lägg därtill att materialet från Örebro numera ganska ofta är så begränsat att landsbygdsrapporteringen i tidningens del 2 övertrumfar residensstadens nyheter.

Förändringen som innebär att NA måste köpa "syndikerat" material är sorglig. Ska lokalpressen klara sig framöver måste det finnas journalistiskt material, framgrävt och bevakat, som är relevant för områdets befolkning. Förr hade NA en kultursida värd namnet med mängder av lokala skribenter. Kulturen drunknar numera i nöjesrapporter och platsen blir allt mindre för egna recensioner av böcker och konserter som inte är populärmusik. Livsåskådning, kyrkor och samfund finns knappast på kartan, 

Därtill kommer för vår personliga del ett Boxerabonnemang som inte tillåter oss att se de lokala TV-nyheterna när de sänds. Vi hänvisas till att på SvT-Play se tidigare lokala sändningar. Uselt! Men TV-cheferna bryr sig inte. Vi ska alltså boende i centrala Örebro dag efter dag se Stockholms (!) lokalnyheter.

  

Fryst vatten

I dessa dagar springer jag till frysboxen och gläntar på dörren. Där innanför ligger fyllda 50-centilitersflaskor. Jag tror att de ska vara bottenfrysta snart efter det de hamnat i frysen. Har nu lärt mig att det tar tid, Minst 2 till 3 timmar innan det är värt att ens titta efter.

Dessa frysta dricksvattenflaskor ska följa med ut i den starka junivärmen och efterhand erbjuda isvatten till en varm och svettig person. Lärde mig det vid ett besök i Rom och Colosseum. Gatuförsäljare sålde djupfryst vatten i flaskor som kunde hållas mot överhettade pannor och armar för att sedan drickas upp. Ett problem var förstås att isen smälte lika långsamt, nästan, som det förmodligen tagit att frysa in den. Men de svalkande dropparna hugsvalade torra strupar och hettande kroppar.

Vad tar ni med er?

Nog dyker sportsändningarna upp i de flesta hem. Radio eller TV är flitigt ifärd med att göra sporterna till något oundvikligt. I vilket medium man tar del av idrott och sport har intervjuerna av utövare, spelare och ledare en given plats. Den obligatoriska frågan ställs: hur känns det?

På senare tid har en annan fråga blivit lika frekvent: vad tar ni med er från matchen, loppet eller tävlingen? Ja, vad tar de med sig? Och hur gör de det? Maler in i huvudet att kortpassningsspelet var lyckosamt? Lägger insikterna i trunkar som förvaltarna får ta hand om?  

I nya matcher då det är på väg att gå illa gäller det att hitta det där man tog med sig. Var sjutton la vi det där kortpassninsspelet? Känslan av framgång vem fick hand om den? Var är den? Förresten, kommer någon ihåg vad vi tog med oss? Och var vi la det där, vad det nu var...

Nu väntar spridningseffekten av den numera så populära frågan: vad tar ni med er? Efter partiledardebatterna tar partierna med sig, vaddå? Att dom andra aldrig svarar på några frågor. Att motståndarna inte bara är dumma, de har fel också. Hur väljarna kan rösta på dem och deras undanflykter är en gåta. Vi var bra på det mesta. Och självfallet är det medias fel att våra siffror inte är på topp, det tar vi med oss.

På Arlanda fungerar frågan sämre. Badkläder, ett par ombyten och en deckare. Pass och vaccinationsintyg. Antikroppar. Eller dator och papper, telefon och kostymer.

Från bloggskrivandet, vad tar du med dig? Att bloggläsning har för dålig smittspridning. Och att inget ämne slår mode, matlagning och skvaller. Kolla influencerna, de låter som influensa och sprider sig till miljoner. Så mode, matlagning och skvaller - det tänker jag ta med mig!

Hur ta emot det som komma skall?

Böckerna i bokhyllorna har skaffats på olika sätt. En betydande del har jag recenserat genom åren i olika tidskrifter och tidningar. Klippsamlingen av artiklar och recensioner bildar tjocka buntar så jag måste ha varit flitig. Flest bokomdömen har jag fått publicerade i Nerikes Allehanda under kulturredaktören Gunnar Lindéns tid.

För tillfället läser jag en bok om andligt åldrande som ska resultera i en anmälan och ett omdöme. Varje sådan uppgift väcker nya tankemönster och associationer. Det egna åldrandet och döden stiger den hår gången fram ur skuggorna och tar gestalt som verkliga delar av det liv som är mitt. Hur kan vi förhålla oss till det som skall komma och som vi kan vara osäkra och ibland även rädda för? Hur omfamna och ta emot det som vi inte känner eller vet så mycket om. Med förväntan? Motvilligt? Som något ovälkommet och fruktat?

Gräsmattan ersattes av plattor

Denna dag blev en plattläggningsdag. I gassande sol grävdes ett hörn av gräsmattan bort under myggornas vinande jubel. Tungt värre. Plattor forslades hit och dit. Lades på hög innan de spreds ut som ett nytt golv. Inga snörräta rader behövdes. Bara underlaget var någorlunda platt skulle det ordna sig. Tänkte jag som tänker kreativt och fritt.

Hur det gick sedan berättar jag idag den 2 juni 2021 på bloggen: En koloni - i vått och torrt. Kolla gärna den...

Gräv där du står!

Ibland fungerar det egna livet som en termometer som tar tempen på samtiden. När jag växte upp i 50-talets Visby visste alla vem som var landshövding, biskop, general och kommunalråd. Sådan kunskap sjunker undan och idag vet man knappast vem som är landshövding, biskop eller prost. Än mindre är det kyrkliga livets olika sidor kända. Kyrkoåret är en gåta och de liturgiska färgerna obegripligt långt borta från de flesta sfärer. Sådant som är viktiga beståndsdelar i min tillvaro är noll och ingenting för åtskilliga människor jag känner.

Fortfarande lever flera av Örebros tidigare kontraktsprostar och därtill finns många prostar honoris causa, dvs sådana som har fått prosttiteln genom att göra viktiga och avgörande kyrkliga insatser. Men vilka dessa prostar är vet inte ens många inom kyrkan. De tidigare generationernas insatser bleknar snabbt och bevaras inte annat än i små och udda anekdoter.

Församlingarna borde ha någon utsedd person som får till uppgift att organisera upp den egna historien vad gäller viktiga dokument, foton, filmer och se till att man vet vilka som gjort vad i olika kyrkliga funktioner. Inte för att onödigt glorifiera eller försköna det som varit utan för att kunna minnas och till och med lära av historien. Vilka församlingar vågar utmärka sig med sådana projekt som går ut på "gräv där du står"!?

Bloggen stillsam till någon nytta?

Min bloggvärld är sedan länge omsprungen Twitter, Instagram, vloggar och poddar. Ändå fortsätter jag att ropa i denna numera ganska övergivna kanal. Antalet läsare har minskat drastiskt och ligger nu nere på 15-25 per inlägg där det förr kunde vara minst det dubbla. Många fler besöker av misstag bloggen stillsam det ser man på siffrorna över internationella besök. De snubblar in lika snabbt som de vänder ut, dvs inte mycket till läsare.

När jag började publicera mig så här på nätet år 2006 fungerade bloggen någorlunda som opinionsbildare och blev vederbörligen citerad och republicerad på Facebook och i andra kanaler. Alla de inläggen ligger ju kvar och är åtkomliga! Då uppstod också debatter med andra bloggare i alla möjliga ämnen så det verkade vara en vital kanal. Dessutom kunde man spegla i bloggen till Finland via Kyrkpressen. Där och då stod bloggintresset i topp och hundratusentals besök noterades!

Några år utnämnde Kyrkans tidning även årets bloggare, men det lär inte längre vara särskilt intressant att ägna sig åt? Och varför skulle man om detta medium hamnat i bakvatten och medieskugga. Vem håller då på dag efter dag och år efter år?

Under en kort period fick min blogg även flera citat införda i Svensk Pastoraltidskrift (SPT) vilket kändes som en ära. Någon läste och några brydde sig. Sedan dess tystnar det kring min och andras bloggar. Det är val bara möjligen Donald Trump som lyckas skapa uppmärksamhet genom en nystartad blogg om det som kommer från hans skrivbord! Åtminstone om man ska tro CNN och andra nyhetsförmedlare.

Så varför fortsätta blogga? Tid tar det och viss eftertanke. Bloggen är fortfarande en lättillgänglig samling kommentarer, kåserier och debattinlägg i samtidens frågor. Nätet gör bloggarna lättåtkomliga trots att de i allmänhet inte blir lika eftersökta. För mig har det blivit ett sätt att vara tänkande och aktiv när arbetslivet tonat bort alltmer. Ibland fungerar stillsam som dagboksfunderingar ibland som furiösa kommentarer till sådant som upprör och engagerar. Här säger jag min mening istället för att bombardera kulturdebatt och insändarsidor. Till någon nytta, får man hoppas... Annars får det duga ändå.

Den rungande tystnaden

Tystnad är något mäktigt om man är många som avstår från att ge ljud ifrån sig. I en gudstjänst kan tysta partier bli särskilt laddade då man som deltagare får tid att bara vara. Saker händer med oss människor i tystnad som ger oss utrymme att inuti hinna ikapp alla sinnesintryck.

I bön är tystnad en naturlig ingrediens. Blir tystnaden längre närmar vi oss meditation och kontemplation. Något som blivit allt vanligare i takt med att kristen djupmeditation brett ut sig i många församlingar. Detta gudstillvända lyssnande mot de inre djupen är i början kakofoniskt då så många tankar, upplevelser och känslor stiger mot ytan. Den uthållige kan erfara hur Guds röst kommer hörbart nära.

I en kultur där tystnaden ofta kan vara både påbjuden och önskvärd är det extra laddat när den uteblivna reaktionen i ett fullmäktige möte läggs till grund för beslut.

Ordföranden säger: Kan vi göra så? (Kort paus) Jag tolkar tystnaden så att vi bifallit förslaget. Frågan som tillhör ett vanligt fullmäktig är: någon däremot? En möjlighet, som likställer alternativen ja och nej med varandra och låter utgången vara öppen, har nu försvunnit. Tänk vad det digitala kan få oss till! Tänk hur en pandemi kan tvinga fram en helt ny tystnadskultur.

Överfört till andra beslutsorganisationer ökar den rungande tystnaden snabbt. Ska det verkligen vara så?

I fullmäktige tiger man sig till beslut

 På stiftsfullmäktige, Strängnäs digitala fullmäktige, fick jag uppleva något jag aldrig trodde var möjligt. Man hade infört vad man kallade tyst acklamation! Om ingen sa något innebar det att deltagarna teg och samtyckte! Fram- och bakdemokrati kan tyckas. i SAOB uttyds acklamation som bifallsrop av en församling - hur kan då en tyst acklamation äga rum?

Dessutom ska man ju avge sitt bifall, lägga sin röst, göra den hörd, ge den tillkänna, dvs rösta genom en aktiv åtgärd. Då blir olika alternativ, om de finns, likvärdiga. Det kan inta vara tekniskt svårt att hitta en modell för rösträkning av aktivt avgivna röster. Jag undrar om det ens är lagligt att låta tystnaden innebära att beslut fastställs? 3 Kap i Kyrkoordningen är tillämplig även för stiftsfullmäktige:

31 § När överläggningen är avslutad lägger ordföranden fram förslag till beslut. Varje förslag ska utformas så att det kan besvaras med ja eller nej. Ordföranden redovisar därefter sin uppfattning om vad som har beslutats och befäster beslutet med ett klubbslag, om inte någon ledamot begär omröstning. 

32 § Om en ledamot begär omröstning, ska den ske öppet, utom i ärenden som gäller val. 

33 § Vid en omröstning gäller den mening som mer än hälften av ledamöterna är ense om.

När tystnaden avgör blir det näst intill omöjligt att rösta och säga ja och nej. Då blir tystnade ett ja och den som vill rösta på annat sätt måste då personligen yttra sig. Silent majority har kommit oss obeskrivligt nära. Är det verkligen rimligt och möjligt att ett fullmäktige i församling och stift kan tiga sig till beslut?

Bråka om trafikproblem

En ny dag när man runt om fortsätter bråka om busslinjer, ombyggnad av gator och trafikstörningar. Och det är en god sak att viljor korsas och meningar bryts mot varandra. Då finns det möjlighet att få en fråga belyst ur flera aspekter. Odemokratiskt är det inte om beslutet som ifrågasätts ändå står fat. Det betyder bara att en majoritet står bakom det. Om det blir bra får vi se om några år.

Om jag skulle lägga mig i, vad skulle jag bråka om då? Om alla trafikfällor runt vår stad. Det borde finnas, om det inte finns, en tjänst där man på en karta kan pricka in vilka svårigheter man upptäckt. På en plats kör cyklister åt fel håll på cykelbanan. Inget stort problem kan man tycka, förrän någon kolliderar och skadas svårt eller rent av mister livet! På en sträcka vid södra infarten till vår stad kör bilisterna alltid 20-30 km för fort vilket utsätter andra för fara. 

På ett annat ställe är skyltarna så förrädiska att flera bilister svänger in på en cykelbana när de vid koloniområdet Alnängarna ska vika av ut mot en restaurang, Naturens Hus. Många fler har jag noterat men anmäler inte. Varför? För att vi i flera år försökt få hjälp med att få igång en gatlykta över korsningen där vi bor. Där blir mörkt om natten och överfall har ägt rum. men någon tänd lykta har inte dykt upp. Hur svarar kommunens tjänstemän? De jobbar med frågan...

Vem granskar utköpen?

Problemen kring utköpet av kyrkoherden i Örebro kommer att kvarstå under lång tid eftersom beslutsfattarna mörkar eller ljuger om vad som hänt och anledningar till att man bedömde utköpet som nödvändigt. Det ska inte vara upp till "privatspanare" att begära ut dokument som kan förklara situationen. Så kan knappast en ordförande sekretessbelägga ett avtal som detta. Om de som begär ut handlingar i ärendet avvisas kan man överklaga. 

Det borde vara självklart för Kyrkans tidning att på det sättet engagera sig i vad som hänt i Örebro och inte bara gömma sig bakom suddiga benämningar som inte ens pekar ut platsen där detta hänt! Tidningen har både resurser och ambitioner att vara undersökande i sin journalistik! Om någon borde gripa sig an utköpslusten inom Svenska kyrkan genom att granska enskilda fall och försöka avslöja mönstren bakom, ska det självfallet vara Kyrkans tidning. Inte heller när det gällde utköpet av Mats Hermansson i Visby tog tidningen på allvar tag i frågan. Misstanken att det kan ha berott på tidningens engagemang i Visbys kyrkvecka, som en och annan låtit antyda, ska inte ens kunna förkomma!

Det har sagts att det egentligen inte finns några dokument att hämta ut eftersom allt skett muntligt! Om det är sant är också det ett sätt att undgå revision och granskning av det skäliga i besluten och synnerligen anmärkningsvärt. Vilket också det är värt att detaljerat berätta! Det ska helt enkelt inte gå att föra medlemmarna och allmänheten bakom ljuset om vad som i Örebro förekommit haver!

Ekumenik i bakvatten

 Under ett antal år på 80- och 90-talet hade jag förmånen att ha tillgång till de flesta tidningar och tidskrifter som gavs ut av de kristna samfunden. Så informerad om vad som rörde sig i kristenheten i Sverige har jag inte varit sedan dess. Det har blivit ganska svårt att hålla sig informerad. Det är som om de ekumeniska perspektiven inte bara svalnat utan blivit allt mer av en expertfunktion istället för ett folkligt intresse. Samfundstidningarna har svårt med sin omvärldsbevakning, till och med av något så näraliggande som andra samfunds liv och verksamhet.

Samfundsledarna och deras krets av styrande är naturligtvis bättre informerade om utvecklingen och frågeställningarna i andra kyrkor och samfund. Men nog kan man undra om ekumeniken verkligen ska reduceras till sådana diplomatiska möten och aktiviteter som förr erbjöds av Svenska Ekumeniska Nämnden (SEN) och numera av Sveriges Kristna Råd (SKR)?

Intresset för det egna samfundet är inte heller det överallt på topp. Ofta uppslukas de aktiva, förtroendevalda, präster och pastorer såväl som det i övrigt engagerade lekfolket av nuet och det senaste. Liten tid ägnas åt historien eller kyrkans fundament av tro, bekännelse och lära. Den konfessionella identiteten blir därmed ganska suddig och skör. 

Tanken att den som känner sig själv blir bättre på att möta andra gäller även inom kyrkor och samfund. Ett steg på vägen mot ökad ekumenisk aktivitet vore att hitta metoder att digitalt ömsesidigt erbjuda kyrko- och samfundstidningar och tidskrifter. Ett annat vore att när pandemin släpper greppet stimulera till gränsöverskridande studie- och samtalscirklar. En bra bok (fortfarande!) att börja med är Dop, Nattvard, Ämbete, det sk Limadokumentet om viktiga inslag i allt kristet liv!

Pingst, vad katten är det?

Pingst, vet folk i allmänhet vad pingsten är för en helg? Har de fått lära sig i skolan om pingsten och dess innebörd för kristenheten? För varje år som går försvagas kunskaperna om något så elementärt och basalt som pingst. Färre vill lära sig och anser sig inte ha någon anledning att komma ihåg fakta om pingsten eftersom de vilken dag som helst kan slå upp ordet på nätet och Wikipedia.

För att spara läsare den energi det tar att slå upp pingst på Wikipedia återger jag här det två första styckena i nätencyklopediens uttydning:

Pingst är en kristen högtid som firar att den helige Ande gavs till apostlarna i Jerusalem och de »började tala främmande språk» (Apostlagärningarna 2:1–13, 37–39). Enligt Bibeln var detta första gången tungotal förekom (ett tecken på uppfyllelse av Helig Ande) och den dagen döptes nästan 3 000 människor i Jesu namn till syndernas förlåtelse. Den kristna kyrkan anses ha fått sin begynnelse i och med pingstdagen. Pingsten anses vara en motsats eller ett upphävande av det som hände i Gamla testamentet när Gud förbistrade människornas språk och spred ut dem över jorden, alla kunde förstå vad som talades i församlingen. Pingstdagen infaller 10 dagar efter Kristi himmelsfärdsdag.

Ordet pingst härstammar från det grekiska ordet Πεντηκοστή, vilket betyder den femtionde. Den femtionde syftar på att 50 dagar förflutit sedan påsk. Pingsten betecknas ofta som "kyrkans födelsedag", eftersom det var då som Jesu lärjungar började att organisera en församling och missionera. I kyrkoåret innebär pingsten påsktidens avslutning.

För den vetgirige finns det mer att läsa, men något ska människor göra själva. Då får ni "googla" och leta vidare! Kyrkans och församlingarnas födelsedag. Den dagen kunde man åter förstå varandra efter den språkförbistring som spreds över mänskligheten vid byggandet av Babels torn. Kommunikation istället för ordkrig och oförståelse. Samling och gemenskap istället för splittring och främlingsskap. Den Helige Ande utgöts över människor så de talade i tungor och alla hörde sitt språk talas.

Om sådana teman och om pingstens förhållande till påsken skulle vi kunna tala och skriva hur länge som helst. Entusiasm, engagemang och inspiration ligger nära till hands för den som träder i pingstens nya gemenskap. Varför inte ta några steg in i den verkligheten...?! 

Två års transplantationsutredning

Tvåårsjubileum har det blivit. Men det är inte mycket att fira. Två år i dialys. Under tiden har man gjort min transplantationsutredning. Den är ännu inte riktigt klar! Två hela år. Visst det har varit pandemi och somliga undersökningar slutade man nästan helt med. Dessutom har utredningsresultaten ibland ställt till så att det verkade som att allt hopp om ett normalt liv utan dialys vore utom räckhåll. Men hindren har övervunnits.

Men väntetiderna kan inte bara ursäktas med pandemin eller komplikationer. Det måste ju finnas en lista på utredningar som ska göras och det borde inte vara alltför svårt att några av remisserna verkar parallellt för att skynda på det hela. Redan för två år sedan sas det att vi ska skynda på ditt ärende så mycket vi bara kan. Trots utfästelserna har flera av undersökningarna behövts göras två gånger eftersom några av de redan avverkade som t ex tandstatus och ultraljudsundersökningar av hjärtat hann bli för gamla! Då förstår man att det har tagit tid och blivit extra kostsamt för sjukvården.

Inte vet jag hur det har gått för andra, men att en sådan utredning skulle ta två år är för mig obegripligt. Det båtar föga, som det heter, att orera, gnälla och anmäla. Nu vill jag bara få reda på hur planeringen ser ut och hur länge det verkligen kan dröja? Lite böneunderstöd kanske vore på sin plast!

Fred och välstånd?

Staten Israel har rätt att försvara sig. Så är det. Men i längden blir det orimligt att varje gång militanta palestinier från Gaza angriper Israel så blir svaret inte bara mångdubbelt utan tiofalt. Olagliga och fortsatta ockupationer och konfiskation av palestiniers mark och fastigheter är inte heller förenligt med alla påståenden om den enda verkliga demokratin i Mellanöstern. I demokratier ska människor behandlas likvärdigt och de mänskliga rättigheterna gälla lika för alla.

Man blir inte heller antisemit för att man mår dåligt och illa av hur Israel agerar. Det finns många israeler som på samma sätt reagerar mot det de finner vara övergrepp och trakasserier. Den som någon gång stått vid en checkpoint mellan palestinskt område och Israel vet hur många orimligheter som förekommer där människor godtyckligt kan hindras bege sig till sina arbeten eller släktingar. Och den som stått i skuggan av de murar som Israel satt upp kan hisna över hur mycket arbete och kraft som går åt till att skilja människor från varandra istället för att finna vägar till samverkan och samexistens.

Även den som sett olagliga bosättningar växa som svampar ur marken på vad som är ockuperad palestinsk mark kan undra hur makthavarna tänker när mark och egendom utan sanktioner och åtal bara tas över och inkorporeras i ett expanderande Israel. Vanmakten hos den som drabbas blir obeskrivlig. Som demokrati har Israel otroligt mycket att ändra och bevisa.

När jag skrivit detta vet jag att det är lätt att bli sorterad som antisemit. För mig handlar det dock inte om ras eller folkslag utan bara detta enkla att alla människors lika värde, västvärldens höga visa, bär råda även i Mellanöstern. Ingen av parterna bör angripa den andre med militärt eller annat våld. Fred och välstånd står på vacklande grund om orättvisa och övergrepp tillhör de grundstenar samhällsbygget vilar på.

Öppenhet och sanning ska hålla varandra i hand

Att avtala bort öppenhet, förutom det som gäller individens integritet, är inte acceptabelt. Särskilt inte om det gäller hur man utfört sitt uppdrag. Det uppdraget som kyrkoherde och präst är man bunden att sköta enligt speciella regler. Man har i sina vigsellöften och i samband med mottagningsgudstjänsten förbundit sig att tjäna Gud och kyrkan på sådan sätt att Gud blir ärad och församlingen uppbygd. 

Den som inte hållit sig till dessa uppgifter har med andra ord avvikit från uppdraget. I Örebro har inga än så länge använt ord som felrekrytering, men det ligger snubblande nära eftersom tjänsteinnehavaren klarade ungefär 4 år men slutar så tidigt och går med en lön för sex år. Man får inte glömma att räkna arbetsgivaravgifter och sociala avgifter, ca 30 procent (?), utöver de nästan två miljonerna som KR:s ordförande och arbetsutskottet givit bort.

Vad kan ha skurit sig så totalt att det var värt ca 2,5 miljoner kronor? Alla detaljer ska inte bli offentliga men kyrkans företrädare som bankar klubbor i bordet måste kunna stå till svars för sina beslut och då kan vare sig besluten eller anledningarna hållas hemliga! Sekretessklausuler utöver vad Kyrkoordningen stadgar kan inte godtas!

Öppenhet och transparens är inte förhandlingsbart. Sekretess utöver ett rimligt skyddande av det som kan vara till skada och men för individen är helt enkelt fel! Hur ska politiker annars kunna stå till svars för vad de gör? Vi vet hur den forne presidenten Trump gång på gång använt yppandeförbud för att skydda sig och sitt handlande. Vi ska inte gå år det hållet, inte ens en aning! Öppenhet och sanning ska hålla varandra i handen oavsett vad man försökt trolla bort avtalsvägen och genom att ha handlagt ärendet muntligt!

Kyrkoarbetare ska sminka sig lila i september

På nätet har jag sett att anställda i Örebro inför kyrkovalet ska sminka sig lila i sina ansikten som en påminnelse om valet. Ett lyckat skämt, eller hur. Hur man tänkte då när man bestämde sig för sprattet lär vi få veta senare. Den biskopliga lila/violetta färgen är inte så skrikig i smink, även om man ibland kan haja till inför neonliknande skjortvarianter. Men många trodde till en början, liksom jag, att det var på riktigt. Det säger något om hur lågt ställda förväntningarna blivit på Svenska kyrkan...

På Svenska kyrkans hemsida förklaras den lila färgen så här. Violett eller lila är botens och ångerns färg. Den symboliserar förberedelse och syns därför under advent i väntan på julen och under fastan i väntan på påsken.

På Finska kyrkans hemsida skriver man: Violett är ångerns, väntans och bättringens färg. Och enligt Wikipedia är violett/lila i katolska kyrkan: Violett är eftertankens, lidandets och botgöringens färg och används under fastan och advent.

Bot, ånger, lidande, förberedelse och bättring är bra ingångsvärden när man tänker på kyrkans val. Fortfarande är det en parodi på civilsamhällets frihet och oberoende av statsmakten och de partier som bär upp det politiska systemet. Där behövs verklig både bot och bättring! Ty att sekulära krafter och partier styr i en kyrka är ett lidande. 

Kan de lila kyrkoarbetarna väcka eftertanke och få igång förberedelser till en ny ordning vad gäller kyrkans val vore det bra och välgörande ty då kanske vi äntligen kan lämna Gustav Vasas modell där kyrkan styrs av de världsliga makthavarna för att kontrollera och tygla kyrkan och dess inflytande.

Tala sanning om utköpet i Örebro

Utköpet av kyrkoherden i Örebro är en skandal. Inte för att utköpet ägde rum, vi vet ännu inte någonting om vad det handlade om. När vi vet mer kanske även utbetalningarna av 2 årslöner på drygt 1,9 miljoner + sociala avgifter (!) ter sig oskäligt och som ett slöseri med de kyrkotillhörigas pengar. De ekonomiska medel storpastoratet i Örebro hanterar är medlemmarnas avgifter. Om de placerats i fonder eller hanteras på något annat sätt förändrar inte ursprunget - de sköts på medlemmarnas vägnar och uppdrag.

Skandalen består i att KR:s ordförande Timmy Leijen mörkar och slirar. Han låter avtalets sekretess bli viktigare än den öppenhet och transparens som Svenska kyrkan hyllar och har åtagit sig! Sanningen blir lidande och de kyrkotillhörigas rättmätiga möjlighet att kunna ställa frågor och utvärdera politikernas handlande omöjliggörs. 

Hur rätt KR:s ordförande än tycker han har gjort ljuger man inte offentligt om utköpets natur. Där ska ja vara ja och nej vara nej, dvs sanning ska talas. Ingen får 2 årslöner i avgångsvederlag om inte arbetsgivaren anser att situationen blivit omöjlig genom starka meningsskillnader och nästintill olöslig konflikt. Den officiella versionen är bara dumheter. Så börja tala sanning så väljare och revisorer kan granska handlandet!

https://www.facebook.com/200893939929701/videos/1698308556854891

Filmtime

Youtube erbjuder en djungel av långfilmer. Många med så dålig kvalité och upplösning att man orkar se någon inut innan man ger upp. Suddiga ansikten och röriga miljöer orkar man inte med så länge. Men efterhand hittar man också sådant som är värt att lägga några timmar på. Eftersom filmerna saknar svensk text får man vara glad över engelsk textning, ibland sämre än högstadieengelsk nivå.

Nu senast har jag beskådat en tecknad ortodox film: Serafima, Christian Orthodox animation. Värd att se enligt min åsikt. Eler vad says om State of the Union med Spencer Tracy och Katherine Hepburn. Eller vad sägs om en utflippad fantasyfilm från China? Den hittas under rubriken Best Chinese Movies 2020 - Chinese Latest Fantasy-Films - Films New Adventure och publicerad ac Zim Xi. Filmen har bara setts av drygt 1000 personer så den ligger inte högt på några listor. Filmen är 1:36:20 lång.

En kinesisk film som tävlat internationellt är Xuan Zang om en buddhistmunk på väg för att finna gamla buddhistiska texter, vacker och mycket sevärd. Eller så kanske en film noir från USA passar? Ledande skådespelare är Burt Lancaster och filmen är också underhållande att se: The Young Savages, 1961. Film time och engelskträning!