Bekämpa mal med ångstrykjärn

Vädra inte för mycket under vår och sommar. Då kan ett par malar smita in och förpesta hemmet. Det kan dröja månader innan de blir så många att ingen kan undgå att inse att något är fel. Enstaka malar kan verka oskyldigt, men dessa flygande kryp kan lägga så många ägg att invasionen snart är ett faktum. De flyger maliciöst omkring. Retfullt för de är snabbflygare. Men förmodligen tröttnar de fort. Så dom sätter sig gärna på en tapet så man kan ta dom. Ha!

Klädesmal och pälsmal ska bekämpas! Vi har letat efter deras angreppspunkt. Till sist fann vi malarnas Shangri-La i den orientaliska mattan under TV:n. Där upptäckte vi larver som hade ätit hål i mattan. 4 gånger 4 centimeter hade förbrukats. Resten av mattan fungerar utmärkt. Vi får se till att dölja angreppet under ett bord, eller en TV... De silvergrå/beiga flygfäna var så pass många att hade vi inte tagit i med hårdhandskarna hade många fler mattor, raggsockar, tröjor etc fått ovälkomna vädringshål. Vad göra?

På internet via google fanns många tips. Men inget särskilt bra för en sådan matta. Men uppfinningarnas moder infann sig, dvs nöden. Värme tar kål på skadeinsekterna. Och ullen i mattan tål ånga. Så vips togs ångstrykjärnet fram och vi gav både mattan och malarna stryk...ningar. Ett härligt ångbad för skadeinsekter. Ett par omgångar krävdes och sedan gav dom sig. Oförbehållsamt. Totalt. För säkerhets skull har vi lagt små träbitar av ceder på mattan. Mal avskyr nämligen ceder.

Vi har innan lösningen infann sig tapetserat hemma med malfällor - de flesta helt ineffektiva. Därtill har vi haft cederträsbrickor i lådor och skåp. Men tills vidare är ångstrykjärnet vår räddare i nöden.

Kris när internet ligger nere

Många kriser, stora och små, möter oss alla förr eller senare. Igår blev det kris i vårt hem. Internet slutade fungera. Jaha, tänkte jag först. Sedan slog det mig att TV:n inte heller fungerade när nätet låg nere. Paddornas bränsle är internet. Liksom numera telefonerna. Surf utan internet kostar på och går långsamt. Utan nätet händer ingenting. Inte ens spelen, de barnsliga som vi håller oss med, fungerade. De flesta har med karameller att göra...

Efterhand växer frustrationen. Varför finns det ingen lathund, en instruktion för vad man gör i olika steg för att fixa problemet, i en situation som denna? Det blev till att rycka i alla sladdar. Stänga av apparater och sätta på dem igen. Ingen reaktion. Routern fick flyttas för att den skulle kollas i ett annat uttag. Fiberboxen måste startas om. Därefter telefonkö till leverantören av TV-tjänsterna. Dom kunde i alla fall veta om felet satt i väggen eller i någon av våra apparater. Förresten, varför får vi inga mail? Eller uppdateringar på Facebook? Vädret kan SMHI inte heller hjälpa oss med. Ska man behöva lyssna på väderleksrapporten igen? Verkligen? Really?

När TV-leverantören efter oerhörd väntetid sagt sitt meddelades det att det var internetleverantören som skulle kontaktas. Det kunde dom sagt för tre samtal sedan. Visserligen sa dom att min box hade uppdaterats så nu borde det fungera om jag bara lät TV:n stå på en timme utan att röra en knapp eller ett reglage.

På kvällen försökte vi starta DVD:n. Men det hade vi inte gjort på länge så frustrationen växte rejält innan skivan blev inmatad. Vi roade oss med att se Hitchcocks Spellbound med Ingrid Bergman och Kirk Douglas. En lite udda Hitchcockfilm om psykoanalys. Fast Ingrid Bergman är magnifik. Hennes rollfigur kan tydligen allt och är både psykoanalytiker och kirurg! Sådana kombinationer ser man aldrig nuförtiden?

Nu fungerar nätet och jag kan hacka ner tangenterna igen så att ord formas och ett nytt stillsamt bloggavsnitt kan se och upplysas av skärmens ljus. Märkligt så sårbara vardagens vanor är. Nu gick det knappast att sitta framför TV:n och äta. När DVD:n kom igång var vi redan mätta och belåtna vordna ute vid köksbordet och med radion som tröst i bakgrunden. I morse kunde ingen läsa morgontidningar eftersom vi numera under veckan enbart läser dem på nätet. Vi fick försöka kommunicera med varandra vilket gick sisådär eftersom vi inte är så vana att tala tidigt om morgnarna.

På radion sa någon som hade krigserfarenhet från Ukraina att man inte behöver alla våra bekvämligheter, egentligen. El till exempel kan man klara sig utmärkt utan. Nöden har förstås inte någon lag. Då gillar man läget fastän man avgrundsdjupt ogillar det. 

Jag har hört att någon from människa som tar fastan på allvar stänger av sitt internet. Drastiska puckar. Själv kan jag kanske avstå från en eller annan långfilm eller serie. Och anstränga mig för att gynna det goda. Och bekämpa det onda. Som S:t Göran! Som besegrade draken. Internet kanske är en drake, när allt kommer omkring. Nog finns det väl någon bra film som handlar om sådant? Ska kolla...

Först en temla!

När persiennerna drogs upp i morse låg det ett vitt täcke på marken. Någon måste ha tappat det. Från höga höjder. Det vita fluffet smälte bort. Nu speglar det en blå himmel som vattenpuss. Vilket får mig att längta till vår och sommar…

Vildtulpanerna här intill hjälper mig att minnas hur mycket jag uppskattar blommor och blader. Först ska bara julen avklaras. Men det var inte sant, för det var inte sant, för däremellan kommer fastan. En enda karnevalsdag kvar innan askonsdagen infaller. Då återvänder allvaret. På nytt. Kom ihåg, o människa, att du är jord. Omvänd dig och tro evangelium - så ungefär låter hälsningen i askonsdagsmässan vid tecknandet av kors på pannan.

Bra uttryck, på nytt. Då kan något man redan varit med om återupplevas, men ändå innebära något nytt. Som stillsam. Först en temla förstås. Som Åke Holmbergs Ture Sventon sa…
 

Man borde promenera

Idag får ett pekfinger jobba. Det andra vilar eftersom det sitter på en relativt nyopererad arm. Alvedon får mig att härda ut. Ett slags bedövning av mild modell. Har visserligen lust att testa om vin fungerar som smärtlindrare, men har ännu för ont för att vilja och våga pröva. Öl är uteslutet eftersom då krävs det större volymer. Och dryck i mängd är i alla fall uteslutet... i mitt fall. I princip allt jag dricker stannar kvar i kroppen och måste dialysernas bort.

Nog märks det att egna problem lätt ställer sig i vägen för tankar och reflektioner med större perspektiv. det egna blir till en hög tröskel, en sådan som många påstår kyrkorna håller sig med. Men där har dom fel. Få gemenskaper har så låga trösklar som kyrkorna. Ibland är de så låga att det blir som en rutschbacke (eller ska det heta rutschkana?) in i kyrkorna. Nog händer det atten och annan liksom halkar in i en kyrka och blir kvar. Inte för att tröskeln är så hög att det är svårt att ta sig ut. Det blir gärna varmt, nära och upplyftande där inne.

Istället, som en slags kompensation så det inte blir alltför enkelt att komma in, håller kyrkor sig med personer som lätt stöter sig med alla möjliga. I vissa fall slutar det med att man kastar pengar på dessa personligheter så att dom avgår (av sig själva, brukar det heta). Idag får dessa personer som tvingats bort, i vissa fall utan rejäla anledningar, förböner från min kammare.

Nu börjar pekfingret krokna. Slut på förnumstiga associationer. som en vän nyligen skrev till mig: man borde promenera. Så det ska jag pröva... Då kanske tankarna på de stora frågorna tar fart.

Ett dagsverke på sjukhuset

Operationen är nu avklarad. Inställde mig måndag morgon kl 07.00 på avdelning 93, USÖ (Universitetssjukhuset i Örebro). Fick skala av mig det civila ytterhöljet och prydde mig i sjukhusvitt. Kvällen innan och tidigt på morgonen var det dusch och tvagning med bakteriedödande duschkräm. Snart nog sattes en infart i bröstet och en lugnande stesolid fick sväljas.

En sköterska rullade iväg mig till kärlkirurgen och operationssalen. Nerver i halsen bedövades och fick hela handen att ”försvinna”. 4 timmar på operationsbordet krävdes för att kirurgerna skulle bli nöjda. De konstaterade igen att mina ådror är rejält kalkade. Varför, undrar jag, men vet nog svaret. Mer än tre decennier av tunga mediciner, bl.a. immunhämmande sådana. Nu gäller det att cirkulationen i den konstgjorda ådern av goretex ska fungera och låta blodet flöda friskt! Tankar och böner uppmuntrade mig och kanske stärkte det de tre ovetande kirurgerna, narkosläkare och sjuksköterskor i salen. väl omhändertagen var jag.

Vid 18-tiden fick jag återvända hem igen. Då hade jag hunnit att äta köttfärssås och spagetti. Och visst hade jag sovit en stund. Vilket dagsverke! Dagen efter var det först en koll på kirurgmottagningen för övre buk innan jag knallade genom sjukhuset för att komma till dialysen. Där ville man inte ge mig blodförtunnande p.g.a. blödningsrisken så nära inpå operationen. Naturligtvis höll det bara några timmar innan blodet i apparaten började koagulera, då fick man avsluta. Nu skvalpar en del överflödsvätska i kroppen och jag måste drick mer sparsamt än annars. Idag har jag ledigt, imorgon är det dags igen…

Strömmande fantastiska serier från Sydkorea

Strömmande TV har blivit allt större. Fler tjänster tillhandahålls mot ersättning. Människor som påstår sig inte ha tid att titta verkar ha moraliskt försprång framför oss som "kastar bort" vår tid genom att titta på filmer och följa serier. På ett sätt har dom rätt, det finns så mycket meningsfullt att hålla på med inom Svenska kyrkan, Rädda barnen, Röda korset m.fl. Men streaming är på ett sätt som att läsa böcker och det skambeläggs sällan såvida det inte handlar om s.k. skräplitteratur.

Själv har jag fastnat för serier från Sydkorea! Långa, innehållsrika, mångfacetterade serier har jag upptäckt på Netflix. Rookie Historian (Shinibsagwan Goohaerung) är en av de bästa och självfallet har den blivit rejält kritikerhyllad. Serien utspelar sig vid det koreanska hovet där en ung kvinna försöker bli historiker, en sådan som dokumenterar allt som sägs av kungen och hans medhjälpare. Serien är spännande och rolig, men även allvarlig med en hel del romantik. Inte minst är serien vacker. Estetiken flödar med hjälp av traditionella koreanska dräkter. Se, bara se!

Låt mig räkna upp ett antal andra koreanska serier på Netflix värda att se:

The Kings affection

Extraordinary Attorney Woo

Mr Sunshine

Under the Queens Umbrella

En graft, ska det vara nödvändigt?

På måndag skall jag begåvas med en konstgjord åder så att man äntligen kan få ordning på mina dialyser. En sk graft skall opereras in i min vänstra underarm och kopplas ihop med mina egna kärl (här en överkurs för den osedvanligt intresserade). Jag ska alltså berikas med en graft och undrar förstås om det ska vara nödvändigt? Ja, är det enkla svart. I mitt fall är svaret ja.

Min centrala dialyskateter har förorsakat precis de problem som kan bli följden: blodproppar i högerarmen. Två försök att anlägga en fistel har misslyckats så nu försöker man med en graft. Det är livsviktigt, i bokstavlig mening, att de lyckas ordna anslutningen till min blodbana så att dialysen ska fungera optimalt vad gäller rening av blodet och dragning av vätska. All vätska, det jag dricker och det som finns i det jag stoppar i mig, måste avlägsnas genom dialys. 

Ibland är det nästan så hallucinationer uppstår eftersom jag dricker så sparsamt. Det är nämligen inte så enkelt att dra ur kroppen mycket vätska. Min gräns går vid dryga 2,7 liter. Särskilt glappet mellan lördags och tisdagsdialysen blir det lätt att ha fått i sig så mycket och mer. Rekommendationen är att inte dricka mer än 8 dl per dag. Försök själva ska ni se hur enkelt det är, dag efter dag...

Nåväl, på måndag gäller det att kärlkirurerna är duktiga och att mina ålderstigna kärl håller sig någorlunda pigga. Ni får gärna tänka på mig med knäppta händer (dvs be).

Tala med krukväxter

I öster stiger solen opp. Det vet väl alla? Därför mår många krukväxter bra av att få stå i fönster som vetter mot öster eller söder eftersom då får de tillräckligt med sol. Men krukväxter behöver mer än sol. De skall vattnas och även ges en aning växtnäring eftersom de har knappt med jord runt sina känsliga rötter. Ibland måste de ansas och torkade blad rensas undan och någon gren som vuxit vilt kan behöva kortas.

Förr hände det att krukväxtvårdarna uppmanades att prata med sina växter för att de skulle må riktigt bra. Däremot skulle skäll och skrik undvikas eftersom det kunde "skrämma" växterna. Under pandemin, när människor var isolerade från varandra, fick säkert fler krukväxter "höra" mänskliga röster. Det pratades med krukväxter!

Husdjur inbjuds ofta till samtal av sina hussar och mattar. Djuren lyssnar synbart uppmärksamt och det händer att men riktigt ser hur de försöker klura ut vad den där tvåbenta varelsen försöker kommunicera. På stan går folk och pratar högt för sig själva, så ser det i alla fall ut. Små tingestar i öronen avslöjar att de har kontakt och är inbegripna i ett samtal. När jag växte upp under femtio- och sextiotalet hände det också att människor på stan pratade högt för sig själva. Vad dom hade kontakt med visste ingen. De som höll på så misstänktes för att vara snurriga och "störda".

Vad visste våra föräldrar om solbränna

Vad visste våra föräldrar egentligen? Under barndomen framstod mamma och pappa som lärda och kloka, välinformerade och så gott som allvetande. Ju fler år under bältet desto mer bleknade den idealiserande bilden av föräldrarna. Mamma var född 1914 och pappa 1917. Deras ungdom ägde rum under 1920- och 30-talet. Mycket av det vi vet idag var då okänt.

Nere i Högklintsviken badade vi som barn eftersom vi hade ett sommarhus längs vägen upp och ut mot utsikten. Timmar, ja dagar, tillbringades nere på stranden. Eftersom vi var ljushylta och därtill rödhåriga brände solen ständigt sönder oss. Det hände att vi fick sitta upp på natten eftersom det var för smärtsamt att ligga med våra sönderbrända ryggar. Ibland hälldes potatismjöl över de brända partierna för att lindra och svalka. Solbrännan inte bara sved, den värkte länge och blev till blåsor. Aj och oj så illa det var. Ja, vad visste våra föräldrar egentligen?

Idag går jag till hudkliniken varje kvartal för att hålla efter basaliom och ev ibland även skivepitelcancer. Förmodligen åsamkat av alltför stor och långvarig exponering för solen under uppväxttiden. Min äldre bror har gjort samma resa och måste regelbundet få särskilt flinten opererad. Och när huden på skallen inte räcker till blir det hudtransplantation för honom. Det man inte visste när vi växte upp, känns till idag. Åtskilliga barn på badstränder bär nu för tiden hattar och långärmat, tack och lov, eftersom deras föräldrar nu vet det man inte visste då...

Vänskap är något förunderligt

Vi börjar med en fanfar för vänskapen! Härförleden (!) fick vi besök av en gammal vän. Egentligen syftar jag inte på att han var ålderstigen, vilket han är 75 år vorden, utan på att vänskapen är gammal. Vi fick minnas och räkna och insåg till slut att vi varit vänner i mer än femtio år! Berättade det för en av de många sköterskor jag regelbundet möter. Hon kontrade med att hon inte fyllt femtio än. En vänskap som varat längre än många andra levat. Särskilt vid årsdagar och högtider får vi anledningar att ta kontakt. Då sträcks händer ut för att gratulera eller beklaga sorgen, vänner emellan.

Vänner har dessvärre försvunnit under livet. Somliga har växt ifrån oss, eller vi dem, och de består ibland enbart som en adress i vår julkortslista, eller inte alls. Vi tappade bort varandra under vägen. Andra flyttade och kontakten glesades ut tills den blev obefintlig. Somliga har gjort stora avtryck och påverkat. Minnena av andra är mera vaga, kanske beroende på egen ouppmärksamhet, vad vet jag. Men förklara hur detta isärglidande kommer sig, det kan jag inte.

Vi har många vänner vi inte sett på flera år. Men ringer vi eller om vi skulle bestämma oss för att mötas är det som ingen tid förflutit. Tråden, vänskapstråden, plockas upp direkt och utbytet och samtalet bara fortsätter. Har alltmera insett vilken gåva det är att affektion och tillgivenhet bär över avstånd i rum och tid, dvs geografiskt och kalendermässigt.

Ögonblicksbilder från förfluten tid hittas i fotografialbum, sådana man höll sig med förr. En sekund av frusen tid är väl vad bilder egentligen är. Många vänner vi tillbringade så mycket tid tillsammans med för länge sedan, till exempel under studietiden i Uppsala, har spritts för vinden. Noll kontakt. Andra är just de där som fortsätter fånga och ibland vårda den berömda tråden.

Vänskap är förunderligt. Det till synes oförenliga i läggning, ideologi och åsikter kan bli starka och varaktiga band, samstämmighet kan ibland nästan bli ett hinder, eller tvärt om. Något enkelt mönster finns inte. I alla fall kunde vi inte sällan förstå eller upptäcka vad som gått snett. Fast alla måste ju inte vara vänner med varandra heller. Dock, övertygelser kan bli smärtsamma. När jag lämnade det största partiet var det vänner som omedelbart blev forna. De ville inte hälsa och vände sig bort när vi möttes. Så egendomligt! Alla verkade veta vad som fått mig att ändra uppfattning utan att någonsin ha frågat eller undrat. Det var lätt att begripa att de kände sig svikna. Men svårt att förstå att de nöjde sig med känslan utan att själva försöka ta reda på vad som hänt.

Märkligt nog, fortfarande kan även vi gamlingar få nya vänner! Förunderligt! Och vi kan härligt nog behålla många gamla vänner!

Havererade samlingar

Samlare finns överallt. En prost här i Örebro, nu saligen avsomnad, samlade på strykjärn. Imponerande. Tog mycket plats, men mindre än vad det tar för samlare av motorfordon. Under studietiden var böckerna för mig på väg att bli ett samlarområde, idag finns bara rester kvar av det som höll på att bli ett imponerande bibliotek. En boklig ruin, med andra ord. Oj, vad jag letar efter böcker jag en gång haft, men nu bara saknar och minns. En hyllmeter frimärken, bland annat med många fina från USA, står orörda. Enda gången de tas fram är för att se om det bland de svenska ostämplade märkena finns några rabattfrimärken kvar. De kan användas till julkort eller vanlig post med, för den delen.

Samlarvurmen är djupt nedlagd i oss. Intresset kanske väcktes när våra föregångare samlade nötter och rötter? Det känns tryggt och gott att ha, åtminstone något. Och mycket vill naturligtvis ha mer. En bekant samlade ihop så gott som alla gotländska vykort, över 24.000 tror jag han fick ihop. Nu har han gjort sig av med hela samlingen. Innan dess var han myntsamlare. Den samlingen fick lägga grunden till vykortssamlingen. Vad som nu samlas på vet jag inte. Men säkert är det något. Då fylls tillvaron med jakt på något objekt som saknas. Sedan ska det helst ordnas och katalogiseras. Då hinner TV:n inte sluka all tid. Men rätt var det är tar orken och lusten slut... Samlarvurmen stillnar. Innan den väcks på nytt. Något är det som triggar igång jakten.

Ett antal tvåkronor från förrförra sekelskiftet utgjorde begynnelsen av en sorglig myntsamling. Där finns idag vare sig systematik och ordning, inte heller särskilt många mynt. Enda glädjen är väl att de sitter i en pärm så de inte repas ännu mer av att skramla omkring. Men nog minns jag barndomens bankbesök där mina tjugofemöringar växlades upp till stiliga tvåkronor. Så rik jag kände mig fastän tvåkronan redligt betalats med veckopeng och intjänade småslantar. En grossistfirma köpte begagnade men fina pappkartonger - gav hyfsad förtjänst om lyckan varit framme och man hittat någon hög med tomkartonger. Ett slags tidig återvinning.

Den enda samlarvurmen som någorlunda håller i sig är de gamla vykorten. Inte heller där finns det så mycket ordning. Ett av mina problem är att sätta gränser. Nu samlar jag på alltför många gamla kort (före 1950): dukade kaffebord, julkort, påskkort, midsommar, pingst, Örebro, Visby och Gotland, romantiska kort och många fler. Antalet pärmar med vykort är stort, orimligt stort. Ibland får jag för mig att människor är intresserade. Kommer det en gotlänning på besök släpar jag fram Gotlandskorten. Snart upptäcker jag gäspningar och snabba ögonkast på klockan. Intresset är med andra ord på topp!

Acklamation och trosbekännelse

Acklamation är ett märkligt ord, ett ord att lägga märke till. "Bifallsrop (af en församling)" står det i SAOB, Svenska Akademiens Ordbok. Det har med sammstämmiga och enhälliga beslut. Rösten får visa att man stämmer in. Visserligen stämmer dåligt med ordspråket: Den som tiger samtycker. I så fall skulle både som ropar acklamatoriskt och de som tiger förmodats vara eniga.

Det finns många situationer då tigandet inte alls måste förstås som ett instämmande. Det är bara att tänka på tvånget i psykvården där det knappast räcker att tiga, än mindre att protestera. I övergreppssituationer kan tystnaden bero på skräck och förtvivlan, därför håller inte ordspråket.

Acklamation under pandemin blev ibland i nätsammanträden utbytt mot att alla som teg hade beslutat. Jag tolkar tystnaden som att förslaget bifallits, kunde en stiftsfullmäktigeordförande få ur sig. Ett slags andäktig acklamation?

I gudstjänstens sammanhang ljuder trosbekännelsen, både den apostoliska och den nicaenska. Det är inte ovanligt att både präster och lekfolk uttalar sig om sina svårigheter att "läsa med" i olika delar av bekännelsen. Det kan gälla jungfrufödelsen, "född av jungfru Maria", treenigheten, "och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen", eller Kristi uppståndelse, "som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna". Tveksamhet och tvivel må ibland vara hänt, men avståndstagande kan betyda stor distansering och förnekelse.

En lösning kan vara att frimodigt läsa med och låta acklamationen lägga grunden för den kommande och möjliga tron. Acklamation är det likafullt. Att läsa med och braska åt sig (härtill är jag nödd och tvungen) ett personligt undantag blir också egendomligt och ganska stötande. Men det markerar skiftet från församlingens och kyrkans gemensamma tro till mitt och jagets tyckanden och ställningstaganden. Personens upplevelser, känslor och tyckanden verkar ha fått företräde framför kyrkans apostoliska tro. Om något i bekännelsen verkar skorra kan en möjlighet förstås vara att låta andras tro bära mig(!) Det går också att tystna och tiga (och betona sin egen övertygelse att inte samtycka).

Men, i kyrkan behöver inte alltid nuet vara totalt tvingande och betyda allt. Där möts "det som har varit, är, och skall komma". Även från framtiden kommer Kristus oss, i vår svaghet, till mötes...

"Hygglig prick"-kristendom

Vardagskristendom kan inte existera utan söndagskristendom! Tanken att var och en av oss kan vara kristen på sitt eget sätt låter inbjudande. Det är bara att sätta igång med att vara kristen, på sitt sätt. Visserligen är det sant att vad som döljer sig i hjärtats djup vet bara vår Herre. Men det finns naturligtvis en uppfordrande poäng med att redan de första kristna regelbundet och uthålligt samlades för bön och brödsbrytelse. Gemenskapen runt Ordet och sakramenten var den plats där mötet med Jesus Kristus och hans försoning äger rum. Brödet som vi delar stärker oss och håller oss samman. "Så är vi fastän många, en enda kropp..."

En välkänd och riktigt uppskattad författare gjorde ett nummer av sin kristna tro. Det visade sig dock vara en hemsnickrad variant där Kristi död för våra synders skull och uppståndelsen på tredje dagen elegant hade plockats bort. En var sin egen Mästare (byggmästare, alltså). Så vad återstod då av den kristna tron? Det som alltför många idag tror är trons bärande bjälke: människors lika värde och att människan ska/måste försöka vara en hygglig prick.

Tänk så det är

Människor kan faktiskt lämna Dig, men Din Gud överger Dig inte. Ett budskap som kan tyckas antikverat, dvs förgånget och föråldrat. Dock när man ligger där i sjukhussängen, natt efter natt, så kommer tankarna på utgången smygande. Om jag är så här sjuk, hur kommer det sig då att jag lever? Mina sköterskor har inte dykt upp i nunnedok, men likafullt har de ofta varit änglar sända från himlen. Trötta, ibland ledsna, slitna, men ändå har de burit hopp och förtröstan. Tänk så det är!

 

Mer gemenskap i Strängnäs stift

 Stiftsgemenskap låter som något väldigt fint. En gemenskap andas samhörighet, delande, något som binder människor samman inom en familj, en förening eller inom en organisation som ett stift. Men hur bevaras och förstärks en sådan gemenskap? Genom att människor inom familjen etc ses och umgås. I längden lever en sådan gemenskap stark av att man delar liv med varandra.

I Strängnäs stift fanns för länge sedan en fortbildning som genomfördes som prästkurser, oftast på stiftsgården Stjärnholm. Prästerskapet möttes alltså inte bara i kontrakt eller på prästmöten utan även inom stiftets kursverksamhet. För prästernas sammanhållning och stiftskänsla var det viktigt. Även andra kategorier av anställda hade ibland tillgång till liknande kurser. Numera är präster och diakoner ofta samlade på stiftsnivå eftersom biskop och domkapitel har ett särskilt ansvar för människorna inom vigningstjänsten. Sådana verkliga mötesplatser behövs också för vanligt församlingsfolk.

Stiftet ger ut en tidning som heter Portalen. Namnet tillkom när det även fanns portaler på internet (och inte bara i kyrkor). Förr erbjöd stiftet också en regelbunden sistasida i Kyrkans tidning. Den är numera puts väck. Även stiftsboken som publicerades varje år, Till Hembygden hette den, har försvunnit. Boken fungerade som en stiftskrönika över det gångna året och med rejäla nedslag här och där genom specialartiklar. På det sättet var man i stiftet ganska välinformerad om vad som hände på olika platser och i olika församlingar och pastorat. När årgångarna las till varandra gav det naturligtvis människor i stiftet kännedom en den gemensamma utvecklingen och historien. Numera är historielösheten stark eftersom dokumentationen och berättelserna sinar. 

De som styr och bestämmer upplever det förmodligen inte lika starkt eftersom de regelbundet möts i olika beslutandeförsamlingar som t.ex. stiftsfullmäktige och stiftsstyrelse. Visst finns det ett stiftsmöte som drar ihop människor från stiftets olika hörn, men dit kan inte alla åka... Det är viktigt att minnas att inte bara präster och diakoner eller andra anställda utgör majoriteten av de i stiftet engagerade och intresserade. Stiftet är visserligen ett eget pastoralt område men består i huvudsak av församlingar och pastorat vars medlemmar också förtjänar att få sin stiftssamhörighet underbyggd och förstärkt

Tänker man seriöst på stiftsgemenskapen i Strängnäs stift så borde den underhållas mer och på fler sätt. En enkel åtgärd vore att upprätta stiftssidan i Kyrkans tidning och att på nytt och årligen ge ut en stiftsbok. Särskilt för oss som har svårt att resa och som inte längre så enkelt kan delta i kurser och möten, men ändå är livligt intresserade av att kunna följa med i vad som händer och sker, vore det viktigt att underhålla samhörigheten i bild och skrift! Även publikationer utgör en omistlig mötesplats!

I Örebro för ett antal år sedan behövde gemenskapen församlingarna emellan stärkas. Då togs initiativ till att församlingars arbetslag besökte varandra för att dela erfarenheter. Dessutom sammanlystes några gudstjänster för att försöka uppmuntra gemenskap över församlingsgränserna. En gemensam publikation kom till, först som bilaga i Kyrkans tidning och sedan som en egen produkt. Förståelsen för varandras olikheter växte, så vitt jag vet. Även gemensam fortbildning av de förtroendevalda kom då till och bestod bland annat av besök i församlingar och med goda föredrag på programmet. 

Strängnäs stift kan behöva ta tag i frågan om samhörighet i stiftet utifrån deras intresse, de som inte har möten, kurser och konferenser inom nära räckhåll. Vi är faktiskt viktiga länkar i det som ska vara en stiftsgemenskap!

Lättkränktheten är monumental

Här möter Sverige Turkiet? Uppvaktar med trevligt beteende och ursäkter (?) för att vår demokrati saknar maktmedel. I en demokrati kan man inte göra det man kan i Turkiet för att förtrycka minoriteter och ge sig på minsta lilla kommentar om maktahavare, t ex som Erdogan. Den fria pressen är satt under förmynderi. Meningsmotsåndare görs till politiska fångar. Turkiets formella demokratikostym visar sig alltmer innehålla autokratiska drag. Den sjukliga rädslan för ironi, parodi och humor leder till fängelsedomar. Så sopar man undan yttrandefrihet för att det finns en rädsla för medborgarna i det egna landet. Lättkränktheten är monumental...

Det är illavarslande när Turkiet tillåts utpressa Sverige för att bevilja NATO-medlemskap. En kedja är inte mer hållbar än dess svagaste länk, sägs det. Inte kan det finnas någon mer anfrätt länk än Turkiet, kan jag undra eftersom Turkiet dessutom håller hela NATO på sträckbänken.

Turkiets hållning liknar utpressning mer än vuxen diplomati. Sverige måste vara den vuxne i rummet och stå upp för fri- och rättigheter!

Frivillig, lekman eller volontär...

Under många år vacklade benämningen av personer som valde att ta uppgifter i församlingar utan ekonomisk ersättning. Länge gick det bra att kalla dessa personer frivilliga. De gjorde sina insatser fritt och villigt för att någon behövdes som utförde uppgifterna. Många upplevde att dessa uppgifter också var som ett kall. De behövde utföras, alltså gjorde man dem. Som en fri tjänst åt församling och vår Herre.

Men så började det knorras. Är inte de anställda också personer som frivilligt utför sin åtaganden? Om somliga andra är frivilliga antyder det inte att en del anställda är motvilliga? Så kan vi väl inte ha det.

Så många frivilliga blev plötsligt volontärer. På franska betyder volontaire just precis frivillig. I Svenska Akademiens ordbok hittar man följande ålderdomliga citat över hur ordet volontär används:

"Guds tjänst .. wil hafwa .. sådana volontairer eller friwilliga, som tjäna Herran med munterhet, glädje och god application til deras hufwudsak. Rydén Pontoppidan 116 (1766)". Redan då gick det tydligen an att vara både ock. Men friwillig var inte på något sätt underordnad och olämplig! 

Förr kunde det vara så att ordet lekmän användes om frivilliga insatser eftersom då var det nästan uteslutande präster anställda i församlingarna. Idag är många som inte tillhör vigningstjänsten också anställda på egna meriter och sakkunskaper. Så det ordet har nästan helt kommit ur bruk. Idag kanske det läggs gendersynpunkter på ordet. Allt som slutar på -man eller -män blir då laddat. Inte heller blir ordet lek- enkelt att bruka då det förknippas med barns aktiviteter. Ursprungligen är ordet laikos från grekiskan och betyder att man tillhör eller kommer ur folket. Det är i sin svenska version som svårigheterna kan dyka upp. Och ja, det går lätt troll i ord.

Detta är skrivet av en lekman och inte av en professionell författare. Meningarna är frivillligt formulerade och inte alls motvilligt.

Prokrastinering, dvs uppskjutandebeteende

"Här skulle Ni vara, så kansje Ni kunde få lära er att skrifva svar på bref. Många hälsningar Oscar".

Kort och koncist. Hur ska vi kunna hålla kontakt när svaren aldrig kommer? Visserligen kan sms och messinger och andra meddelandetjänster göra upprätthållandet av relationer enkelt. Jag beundrar dom som ser till att hålla kontakter vid liv! Själv har jag svårt att få till det. Ingenting finns heller att skylla på än en läggning som lutar åt prokrastinering. På wikipedia sägs det vara ett uppskjutandebeteende som innebär "vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser".

Beskrivningen är magnifik med sina stora ord, nästan poetiskt när man läser högt med högtidlig röst. Dessvärre är denna tendens att låta saker bero skadlig på många sätt. Skall därför försöka bättra mig. Inte som ett nyårslöfte, men som en norm jag skall försöka införliva i mitt levnadsmönster. Lycka till till mig... 

I alla år har jag tänk att min fallenhet för att skjuta upp arbetsuppgifter till sista minuten har berott på att "jag jobbar bäst under press".Det dröjde inte många år innan en insikt gick upp som solen och jag tydligt kunde se att gränsen mellan press och misslyckande var millimetertunn. Lördagsnätter när familjen gått och lagt sig grep jag mig verket an att formulera den predikan som skulle hållas om några timmar. Då var telefonerna tysta, TV och radio var avstängda, lugn och ro infann sig. Då blev tankarna tydligare och försvann inte längre flyktigt undanträngda av allt möjligt som pockade på uppmärksamhet. 

Ett minne är när jag lovat att skriva en uppsats till en arbetsgrupp som hade ett ekumeniskt uppdrag. Det sköts upp och trängdes undan. Till sist blev det för sent att skriva och då började jag skjuta upp det hemska telefonsamtal jag borde ringa till en professor Hallencreutz. Än i dag vållar den episoden mig obehag och viss vånda. Gissa om jag fick skämmas. Inga ursäkter fanns. Bara min skrämmande oförmåga att komma igång med en uppgift. Tänk om jag bara hade satt pennan mot papperet (detta var före datorernas tid).

 

Konsten att läsa morgontidningen

Så märkligt, jag trodde mig behärska konsten att läsa en dagstidning, Så fel jag hade. Morgonens avis avklarades på 20 minuter av ivrigt läsande. Men när tidningen (e-versionen på läsplattan) las åt sidan var den överväldigande upplevelsen vemod och förstämning. Här skulle jag ha glädjen att bli informerad och delaktig i nyhetsflödet, om än i textform och försenad av tryckpressar och distribution åtminstone i jämförelse med media på internet. 

För många år sedan läste jag tidningar bakifrån. Sedan jag själv prövat på att skriva några kyrkliga ledartexter har jag tänkt om och börjar från början. Vad har bedömts så viktigt att det platsade på ettan, dvs första sidan? Där säger ÖB det många redan tänkt, nämligen att nedrustningen gick för långt. En Rysslandskännare är överraskad av Putins brutalitet och menar att "Väst måste tänka det otänkbara".  En liten blänkare finns också om att någon i häkte medgivit att någon dött efter misshandel. 

I en ledartext på sid 2 hävdas att Plikt bör inte bli prejudikat. Skribenten fruktar att en civilplikt kan innebära att vi får "en växande byråkrati som skapar sysselsättning åt ett växande antal personer med avtagande motivation och förmåga att besätta de tänkta posterna".  Min reaktion blev, varför inte forma en modell där administration och byråkrati minimeras till förmån för att arbeta med motivation och vilja? Står det så illa till med lusten att ställa upp för landet och det gemensamma?

I en debattartikel menar justitieminister Gunnar Strömmer att Verktyg mot terrorister (också) krävs mot kriminaliteten. Sverige befinner sig i en trygghetskris, skriver han, men fortsätter att det är avgörande att vi inte tillåter oss att trubbas av eller ge upp. Själv har jag knappast några redskap mot den ena eller andra.

Så där fortsätter det. Granskningen av partifusk med bidrag läggs ned. Jaha, vem trodde att det skulle gå på något annat sätt? Upp med handen! Ingen... Två unga kvinnor misstänks inblandade i en misshandel  som ledde till en bekants död. En annan kort artikel berättar att två dömda advokater inte får sina domar prövade i HD.

Ägg återkallas efter nya risker för salmonella. Försök att skada hundar i Malmö. Misstankar stärks för pojkmord. Ryssland när sin första framgång på ett halvår. Lokala bedömare: Bolsonaros tystnad triggade stormning. Tyska klimataktivister försöker rädda en by (som nog försvinner för att en enorm kolgruva byggs ut). 17 döda i protester mot nya presidenten i Peru. Så där håller det på. Överväldigas av tanken varför jag fortsätter läsa om allt beklämmande svåra, om krig, hot och mord. Kanske därför att jag under läsningen åtminstone tyst talar med vår Herre om det jag läser. Trots att önskan att skrika högt mot himlen också finns där.

Så minns jag en tidigare tanke jag burit på. Att det finns sådant som är värre. Att ingenting veta och ändå tro sig ha överblick. Tänk om de som har makt att besluta har tröttnat och inte längre orkar med att ta in vad som händer och sker. Och hur ska väljare som inte följer med egentligen kunna veta om och när de blir förförda av populism och fördomar? Ja, säg det!

Dumdristigt generösa avgångsvederlag

 

Det nya året är ännu så nytt att det fortfarande är lätt att skriva det  förflutna 2022 istället för vårt nya 2023. Ett tecken på att det är lätt att hålla fast vid det som varit? Kanske en viss tveksamhet att ta till sig det som är nytt?

Ibland förefaller det som om den gemensamma nämnaren med andra människor blir allt mindre eftersom vi inte tar till oss nyheter och information från någorlunda gemensamma källor. Men villkoren som drar åt våra svångremmar delar vi förstås och kan gemensamt känna viss rädsla inför alla farsoter (virusar och diverse smittsamma sjukdomar) som är i svang. Den dyra elen och den höga inflationen med ökade levnadsomkostnader är som ett hål i mångas plånböcker. Och den har en sparad slant märker kräftgången på börsen. Något knaprar på minsta belopp. För en stund tycks villkoren lite mer rättvisa eftersom den som har mycket faktiskt mister mer.

I svarta stunder får jag för mig att jag misskött mig som aldrig blivit utköpt. Inga stora belopp har kastats efter mig som kunnat bygga upp ett försvarligt och privat sparkapital. Den dumdristiga frikostighet som t.ex. Svenska kyrkan visar dem som inte klarat av sitt uppdrag, eller rent av misskött det, upprör. Inte ens kyrkan törs skicka med ett förbehåll om att den som får ett nytt jobb inom en viss tid då måste återlämna delar av utköpssumman, det s.k. avgångsvederlaget. Vidlyftigheten i utköpen rimmar synnerligen illa med de allmänna sparbetingen som mängder av församlingar och pastorat dignar under. Och nog är det rätt att bli upprörd när skälen till utköp mörkas i hemliga avtal, som  t-ex. i Örebro, vilket omöjliggör en prövning av de styrandes fögderi. Vem tar ansvaret för att "fel" personers anställts? Inte sällan är det samma grupp som varit inblandad i anställningarna som frikostigt anslår orimligt generösa ersättningar vid avskedanden. Ibland mörkade som egen avgång eller gemensamt beslut. Då kan det heta att: när vi är där vi är kom vi överens om att en annan kompetens behövs... Kan just tro det.

Men, vid vissa tillfällen är utköpen orättfärdiga av andra skäl. Den utköpte kan ju ha drabbats av olämpliga och oskickliga politiker! Ett kyrkoråd kanske ogillar en kyrkoherdes tillsynsansvar även över det egna kyrkorådet? Herden kanske vägrar att beordras göra än det ena än det andra som vilken tjänsteman som helst. De styrandes brister kan förstås inte köpas ut eller bort. Då skulle den förmenta demokratin sättas ur spel. Ytterst är det församlingarna och de anställda som får ta smällen. En liten paragraf i kyrkoordningen kanske kunde öka transparensen och skärpa biskoparnas tillsyn när politiker visat sig mindre dugliga...