Gud beskydde vårt hem!

 

Denna tavla sitter sedan många år nära ingången till vårt hem. En påminnelse om att be om beskydd och omsorg. Inte bara till ödet eller högre makter i största allmänhet. Ty den Gud som tros i detta hem är inte något diffust i största allmänhet. Det är Bibelns och Kyrkans Gud som genom Jesus Kristus visat oss nåd och som med Anden som hjälpare kommer till oss och är med och för oss. En närhet som står öppen...

Beskydde är ett härligt optativ, släkt med konjunktiv! Som har med önskan, förväntan och möjliga förhållanden att göra. Nog vore det fint om välsignelsens presens kunde utsträckas till även en kommande och framtida förväntad välsignelse. Det ständiga nuet kan få semester så att Herren välsigne och bevare Dig kan återkomma. Nog vore det fint. 

Tänk att tavlor som denna fanns i många hem. Den som följer auktioner och går i andrahandsaffärer ser nu och då liknande tavlor som överlevt i sekulariseringens tidsålder. Förr var det en utbredd bön - att få bli välsignad. Idag är välsignelse mera avlägset och rent av obegripligt. Betydelsen har delvis svängt till att betyda att dela med sig av sin välvilja, att vilja någon väl. Skillnaden är Guds eviga kärleksfulla förmåga, jämför gärna med vår tillfälliga känsla och begränsade kraft.

Tavlan ja. Ibland är det som om själva tavlan ber för oss. Vi glömska människor kan behöva påminnelser och hjälp att tänka på annat än oss själva. För när vi ber Gud beskydde just vårt hem går vår bön oftast vidare till andra. För hemmen med de stora behoven, för att brist och nöd ska minska. För dem utan hem. För dem vill vi bedja!

Förresten, hittade en konjunktivens vers på nätet:

• Om människan ginge i ide.
• som visornas björnar och vide.
• och sjutton i knegandet gåve.
• och låge istället och sove.
• och slöte sitt öga och tege.
• tills vårsolen småningom stege.
• ur mörker och frost och elände.
• och väckte en vår som den vände.

Det är dom små, små, detaljerna som gör det

Regnet får följder. Det är blött överallt och fuktigt. Gräset växer som aldrig förr. Gräsklippning i strilande regn är oskönt. Kläderna klibbar och svetten rinner, trots att vi har en batteridriven gräsklipparmaskin. Den väger nämligen inte så mycket. Och den har många små detaljer gjorda i plast.

Döm om vår förvåning (betyder väl att ni ska anse den riktigt betydande) när ett ynka litet plasthandtag gick av. Manicken ska hållas in vid start, annars går inte klipparen igång. Vi åkte till Granngården med handtaget för att beställa ett nytt. Nej, si det gick inte. Granngården ligger i köpcentret Marieberg en dryg mil utanför stan. Först skulle vi åka tillbaka till koloniområdet på andra sidan Örebro för att hämta gräsklipparen och sedan lämna in den. Därefter skulle Granngården köra den till Arboga (!) där reparationsverkstaden höll till. Sedan skulle apparaten bedömas och eventuellt handtag bytas. Vi skulle få kostnadsförslag. Hur som helst behövde ju maskinen återvända till Örebro och Marieberg. Vi skulle åka ut igen till Marieberg för att hämta den. För ett handtag som väger 22 gram! Vi bytte affär...

Bauhaus ägnade beställning av handtaget 45 minuter. Sedan betalde vi 42:-, den minsta ordern personen som hanterade ärendet hade sett.

Just idag hade det gått snart 3 veckor sedan butiken beställde det illgröna handtaget och inget hade vi hört. Vi åkte naturligtvi tillbaka till Bauhaus, som också ligger i Marieberg, för att eventuellt skaffa en ny klippare. Gräset växer alldeles för snabbt för att vi ska låta det bero. Ny besvikelse. Handtagsbeställningen hade dessvärre inte gått iväg. Nu skulle det ta åtskilliga veckor innan det kunde bli en ny beställning ty företaget byter datorsystem!

Så vi tittade på nya gräsklippare. Vi fastnade för en ny eldriven maskin med viss rabatt. Men den ingick inte i Ryobis gamla batterisystem +One där samma batterier passade i alla andra av företagets maskiner, ja, överallt. Ny laddare och nytt batteri krävdes. Efter långt och grundligt etiskt övervägande tittade vi med viss ruelse på en bensindriven Stiga-klippare. Gräsklipparen var den sista av den modellen som fanns hemma och den hade en tid fungerat som butikens utställningsmaskin. Den vill vi ha, den ska vi ha. 

Vi slog till... trodde vi. En upptäckt ägde rum. Vad?! På maskinen fanns inget lock. Inte på en annan maskindriven klippare heller. Skruvlocken var borta, försvunna, saknade. Kanske går där miljövänner och stjäler lock så det blir svårt att sälja fossilt drivna apparater? Stackars oss, sådan var känslan och reaktionen, vi fick ingen maskin med oss hem. Vi vet ju hur svårt det är att beställa små plastdetaljer. Gräsklippningen som stod på programmet stupade på ett handtag och ett lock. Det är de små små detaljerna som gör det!

En kyrklig droppe kan urholka en sten?

Tänk att få bli den där droppen som urholkar stenen, inte genom sin kraft utan genom att falla... Eller att få vara som Cato den äldre som ständigt för övrigt ansåg att Karthago skulle förstöras ("Ceterum/Praeterea censeo Carthaginem esse delendam" ). Här är mitt bidrag i sammanhanget:

Frågorna kvarstår: varför ska trosmässigt neutrala politiska partier bestämma över en kyrka? Varför bara i ett av alla samfund? Varför ska politiska partier fatta beslut om tro och bekännelse? Och bara i en av religionerna?

Talande tystnad eller text

Att sitta framför skärmen och stirra är som at ha ett tomt vitt ark av papper framför sig. Vare sig tangenter eller penna har ämnen i sig. Ska det skrivas måste min tystnad brytas. För när ingenting skrivs finns inget att läsa. Den talande tystnaden göre sig icke besvär! Det är bara tomt och tyst utan text.

Kanske kunde en text om själva skrivandet av en blogg bli läst? Fast jag tvivlar. Då borde intresset för bloggen vara större, så där som det kunde vara för mer än tio år sedan. Nu är det som om jag tjattrar på mest för mig själv. Och på ett sätt har ju tystnaden då uppnåtts - även med skriven text?

När jag mödosamt formulerade ledare i Kyrkans tidning blev mina texter lästa. Kritik fanns förstås ändå. Eftersom jag ibland inte bara veckopendlade utan dagpendlade blev trafiken något jag iakttog varje dag timmar i sträck. Farligt och våghalsigt var det ute på vägarna. En hel del borde påpekas.Du skriver för mycket om trafik, sa kritiker. Kyrkfolket är inte intresserade av sådant. Andra påstod att mina texter hade predikoton, för mycket from undervisning. Det hade jag svårare att ta till mig, än trafikpåpekandet, som en befogad invändning.

Du ifrågasätter för mycket! Kyrkopolitikerna gillar inte det du skriver. Förresten gör inte de flesta biskopar det heller. Nåja, kanske var det ett hyfsat betyg eftersom det hade fått dem att formulera en åsikt och tänka kritiska tankar. Sådant räckte långt. Det dög! Då publicerades sällan texter i affektion och för snabbt. Sociala medier har skyndat på processen att snabbt få ur sig precis vad som helst. Följden är att så mycket dumt och obalanserat trams sett dagens ljus. Hat och hot lär grassera.

Några gånger har jag fått be om ursäkt för direkta felaktigheter och personsammanblandningar, vilket är illa. Rätt ska verkligen vara rätt när det blir offentligt. Mindre allvarligt är syftnings- och meningsbyggnadsfel såväl som undermålig stavning. Även det är illa nog. Jag borde veta bättra. Ibland har det rent av varit omöjligt att förstå vad jag menat och hävdat. Har fått grubbla över vad som avsetts. I längden ökar dock klarheten även om de syntaxiska skönhetsfelen delvis består.

Alla människor borde skriva. Om inte annat lär man sig en del om sig själv. Någon sa för länge sedan: först när jag sa något fick jag reda på vad jag ansåg. Talet gick möjligen fortare än tanken, men fler har gjort samma erfarenhet. När orden trillade ut ur munnen hörde örat vilka åsikter som fanns gömda därinne. Inte alltid en angenäm upplevelse...

Idag hade jag inte mycket att berätta. Men en uppmaning: skriv! Det fungerar som att tala och öppnar möjligheter att se och höra vad man själv tänker och värderar. Dagbok, brev, insändare, artiklar, essäer eller bara någon rad om precis vad som helst kan fungera...

En debatt i taget eller fler

 En fråga eller högst ett par frågeställningar tar det mesta syret i debatterna. Just detta klagas det ibland på. Även jag har tyckt att det blir för tradigt när bara en tanke tycks gå att hålla fast vid i taget. Men, detta återkommande och invändande men. Hur skulle det vara om debatterna spretade vilt åt alla håll. Nog skulle jag tycka att det blev kaotiskt. Ingenting kunde väl bli av denna vildvuxna diskussion.

Just nu tycks dock frågan om koranbränningar (detta nya ord) stå i fokus. Förr talade man ibland om Koranen med viss förundran och en aning respekt. Nu talas sällan om Koranen och nästan uteslutande om koranbränning. Vore det inte av intresse att veta vad denna bok innehåller. Vet alla som diskuterar dess brännbarhet, och som har mycket bestämda åsikter i frågan, vilka budskap och religiösa idéer den rymmer? En hel del är hämtat från Bibeln. Så till den grad att muslimska barn ofta vet mer om Abraham och Mose. Hm...

Andligt liv på undantag?

Få frågor borde vara viktigare i Svenska kyrkan än att utveckla och understödja ett aktivt och personligt andligt liv. Även om kyrkan är en gemenskap som vi individer infogas i för att både leva församlingsliv med mässfirande, bön och lovsång och ett aktivt liv i samhället, i familjen, arbetslivet eller på andra arenor.

Märkligt nog verkar det som om allehanda andra aktiviteter prioriteras före att underlätta och stödja det personliga kristna livet. Många gånger har jag förvånats och upprörts över att församlingar underlåter att hjälpa sin medlemmar in i Bibelläsning genom samtals- och studiegrupper. Hur ska Skriften kunna kasta ljus över livet om den förblir oöppnad och mest obekant? De som regelbundet ber tideböner får förstås en daglig dos av bibelord.

Inte heller får särskilt många stöd för att bli bedjande människor. Inte ens bords- och aftonböner uppmuntras särskilt. För att inte tala om hur få bönegrupper son fungerar i Svenska kyrkan. Ibland får jag för mig att bönen överlåtits åt andra kyrkor att handha. Särskilt i de gamla frikyrkorna lever bönen både personligt och i grupper. Fortfarande är många församlingar där indelade i grupper som möts i hemmen för bön och samtal. Varför så sällan i Svenska kyrkan? Står vi liksom över sådant? Är det andliga livet satt på undantag...? Det som levs personligt under varje veckans dagar…

Ödets ironi och vården

Ödets ironi! Vad betyder ödets ironi egentligen? Att något som borde gått vår väg som av händelse går oss emot. Igår tänkte jag att brevet som ramlade in i brevlådan gav ett ödets ironi-besked. Vad jag vet händer något liknande inte så ofta. Bedöm själva.

För en tid sedan skrev jag till Gotlands Allehanda och till Gotlands tidningar om den bristfälliga gästdialysvården på Gotland. Artikeln publicerades på nätsajten Hela Gotland. Några dagar därefter hade Allehanda en artikel om "Njursjuke Lars kan inte besöka Gotland!" Stor uppmärksamhet vilket gladde mig.

Anledningen var att jag åtskilliga gånger försökt få dialys i Visby men inte lyckats. Det senaste var att Maggan (min fru) och jag gärna skulle ha besökt ön kring den 13 augusti. Vid förfrågan blev det ett ganska bryskt nej. Jaha, så går det. Livet går vidare...

I brevet som damp ned igår fredag erbjöds jag plötsligt dialys i Visby den 8, 10 och 12 augusti. Precis det jag önskat. Det såg äntligen ut som om saker gick min väg. Hurra, tänker säkert någon. Men inte jag. Pensionärer och dialyspatienter sitter inte bara hemma, stirrar i taket eller tittar på TV! Många av oss planerar våra liv, de liv vi har, och bokar in saker. Så nu hade jag planerat läkarbesök och en begravning jag ska ha samt en del annat. Flera saker som inte går att ändra. Ett definitivt nej brukar betyda ett absolut nej. Så beskedet togs på högsta allvar. Därav artikeln till tidningarna.

Efter den publika uppmärksamheten fick jag märkligt nog plats på dialysen! Alltså! Det jag önskat i flera år. Nu måste jag  av flera skäl tacka nej. Ödets ironi? Så kändes det absolut. Dialysen hade "plötsligt" fått möjlighet att erbjuda mig dialys. Nog kunde det ha varit möjligt att saken diskuterats per telefon för att se om förfrågan, som helt avvisats tidigare, stod kvar eller kunde ruckas på. Jag suckade några gånger, tog telefonen, ringde och tackade nej...

Att gå käpprätt med yrsel

Yrsligt är vad det är. Med balansen alltså. Inte efter inmundigade drycker, utan av själva varandet. När jag går är det vingligt. Ibland när jag tar mig till bilen på gatan och sätter mig i förarsätet väntar jag bara på att någon ska ringa. Beruskad förare satte sig i sin bil! Det är som att ha berusningens effekter men inga av dess eventuella muntrationer. Men fokusera kan jag, och se. Så bilkörningen fungerar faktiskt utmärkt.

Sjukhuset tog yrseln och obalansen på allvar. De scannade min hjärna och påstod i alla fall att den/jag var normal! Så åtminstone det har jag läkarord på. En viss tröst när jag hos sjukgymnasten irrar utanför strecken som är ca 20 cm isär och idogt försöker gå mellan dem. Svårt för att inte säga omöjligt.

Balansen är oerhört viktig för välbefinnandet. När den fallerar går det åt mängder av energi för att försöka hålla linjen och stilen. Vilken tur att jag då kan gå käpprakt dit jag vill. Rollatorn får ibland ersätta käppen. Fin uppfinnning. Märkligt att flera jag känner har så svårt för att uppskatta det stöd en rollator utgör. Har man rollator är det förstås svårt att upprätthålla bilden av att man är ung och rask. Fast det ser man på dessa personer i alla fall, att åldern, som det heter, tar ut sin rätt. Vilken rätt åren nu har att göra somliga av oss svaga, krumma och vingliga.

Straff eller sociala åtgärder?

Kriminalpolitiken tycks vara ett av de verktyg politikerna vill använda för att trycka tillbaka gängens systempåverkande ( läs samhällsfarliga) verksamhet. Längre straff för gängkriminella och mindre mängdrabatt. Ungefär som i gamla Konsum, den som handlat mycket får återbäring. I rättssystemet får den som varit ihärdig i sin brottslighet också procent, men i det fallet avdragen på straffets längd.

I USA lär människor kunna dömas till flera livstidsstraff att avtjänas i följd. Brottens straffvärde plussas helt enkelt bara samman. Straff väger mycket tyngre än tanken på, drömmen om, att kunna rehabilitera de kriminella. 

Inte för att så många av oss varit med i kriminella gäng, men gäng och kompisgrupper vet vi ungefär hur de fungerar. De kriminella har oerhört mycket strängare regler än de som samhället lägger på oss. Där bestraffas bristande lojalitet i tanke, tal och handling. I vänkretsarna infinner sig lojalitet och sammanhållning utan sanktioner. Det går att få det eventuellt positiva i kriminalitetens gäng i andra sammanhang. Där borde samhället sätta in mer resurser och civilsamhället borde våga ta tag i problemen. Det blir förmodligen långt effektivare än nya och större fängelser.

Den sociala bekämpningen av gängens skadeverkningar och utbredning - vilka utredningar behandlar det?

Gör människor till socialt ansvarstagande personer istället för till gängkriminella. Ett slags släpp fångarna loss - innan de spärrats in!

För en generösare invandringspolitik!

 För stillsams läsare är det tur att det inte skrivs texter varje dag. Redan nu spretar ämnesvalen rejält, Tomgång går det inte på, så ofta. Skulle orden bara rinna fram bleve (!) det alltför mycket. Visserligen skall här rymmas högt och lågt, angeläget och mindre engagerande, allmänt och mera personligt. Redan som ledarskribent i Kyrkans tidning fick jag rådet att förhålla mig riktigt fri till ämnesvalen: blanda de stora ämnena med personliga reflektioner.

Dagens reflektion: Sverige har råd och borde därför också ha vilja att vara generösa mot fler av världens flyktingar. Sverige borde få vara en fristad för fler! För en generösare invandringspolitik!

Omstridd prästkrage

Tänk att en liten prästerlig instickskrage kan förorsaka sådan uppståndelse. Vrede hos somliga på vänsterkanten, försvar från diverse kyrkligt håll. Statsministerns fru åkte på Natomöte i Vilnius iförd prästskjorta och krage. Diskussionen tydliggör att Svenska kyrkan är ambivalent till de prästvigdas kläder, inga bindande regler, ja, inte ens tydliga rekommendationer, finns. Det enda alla tycks veta är att kaftan med elva är lika med sekulära högtidsdräkter.

Det hävdas att Birgitta Ed inte var i tjänst i Vilnius och därför inte borde ha haft kragen och skjortan på. Prästvigningen gäller förstås inte bara när lön utgår och timmarna är schemalagda. Viningen sitter i även efter pensioneringen, så det så. Eller för de yngre även när de reser utomlands någonstans, till Vilnius t.ex. I brist på bra rekommendationer om när präst bör vara prästklädd, om så bara iklädd en skjorta med vit instickskrage, så blir valet den enskildes.

Själv har jag åkt tåg i det forna Jugoslavien iförd prästkrage. När vi passerade den italienska gränsen och in i Juguslavien blev det oroväckande tomt just kring mig. Då ville ingen sitta vid prästen. Jag var på väg till en studentprästkonferens. Den ägde rum i ett franciskankt kloster. Efter vesper tog munkarna av sig sina bruna dräkter, tog på sig träningsoveraller och började servera i baren... Där ungefärgissar jag gick deras gräns.

I Strängnäs stift var det länge så att präster jämt bar någon typ av prästkläder. Kragen var alltid med. Till sportevenemang, på krogen, vid trädgårdsarbete. Sådan var den oformulerade normen. Riktigt bra, tänker jag.

Kommunarrest och gästdialys

 Idag är debattartikeln nedan införd i Hela Gotland. Där är artiklarna låsta så för att stillsams läsare ska få del av mitt inlägg publiceras det här nedan:

För att överleva måste dialyspatienter, oftast 3 gånger i veckan, få dialys. Vanligast är bloddialys på sjukhus. Patienten är uppkopplad till en dialysapparat, normalt i 4 timmar. Då filtrerar maskinen bort vätska som patienten inte kan göra sig av med (p.g.a. begränsad urinproduktion, eller ingen alls). Lika viktigt är att blodet under dialysen renas från diverse orenheter och slaggprodukter som njurarna inte kan ta hand om.

Dialyspatienter är så bundna till sitt hemsjukhus att det blir till ett slags kommunarrest. Därför är det för oss patienter oerhört viktigt att det finns kapacitet på landets dialysavdelningar för gästdialys! Nyligen gjorde dialysen i Uppsala det möjligt för mig, som bor i Örebro, att delta i en begravning. Det fungerade utmärkt!

Visbydialysen, som handhas av företaget B. Braun, berättar på hemsidan om företagets världsvida verksamhet i nästan 30 länder. Där kan man läsa: ”Klart det är möjligt att resa med kronisk njursjukdom... Därför kan våra patienter njuta av en välförtjänt semester.” Beskrivningen stämmer i begränsad mening.

I min familj kände vi oss tvingade att sälja vårt sommarhus i Gothem när jag hamnade i dialys. Ändå finns längtan att resa till Gotland. Den som ringer dialysen i Visby uppmanas att ställa sig i kö. De som kommer först i kön erbjuds dialys. Nyårsnatten är bästa tiden att sända sin anmälan till sommardialys i Visby. Men då kan man inte veta om något händer som nödvändiggör en resa till Gotland.

Dialyspatienter med ömmande skäl som t.ex. dop, bröllop, begravning får otroligt svårt att delta eftersom platserna redan bokats upp. Själv har jag goda skäl för att få dialys i Visby i augusti men det avvisades bryskt. En enda dialys hade räckt för min del.

Förmodligen är det komplicerat att möta behovet på så uppskattade resmål som Visby och Gotland. Alla som är skrivna på Gotland har självklart företräde, men det är illa ställt om dialyserande människor som har goda skäl att göra ett kortare besök på ön hindras därför att alla klinikens platser är uppbokade. Rimligen ska det finnas resurser att ta emot patienter med relativt kort varsel!

Njurförbundet har flera gånger tvingats ta tag i frågan om gästdialys i Visby eftersom det inte fungerat bra. Nu måste något ske! Om och när regionen kan tänkas ta över dialys- och njursjukvården på Gotland måste det avsättas medel så att fler gästdialyser kan äga rum, även med ganska kort varsel.

Lars B Stenström

Gotlänning i Örebro

Bokbränning igen

 Alla gillar inte mitt försök att skriva skämtsamt om koran- och bokbränning. Kanske är ämnet alltför eldfängt och mångbottnat. Det kan ju verka som om själva fenomenet bagatelliseras. I grunden anser jag att bokbränning är något allvarligt och stötande. Men samtidigt är det svårt att förstå de bokbrännare som nyligen agerat, de är tämligen uppblåsta och tar sig själva på ett obegripligt allvar. Dessvärre gör media det också. 

Varför skulle just deras aktioner förtjäna att bli omskrivna och utsända? Vem minns namnen på dem? Paludan möjligen, men han har åkt runt och bränt Koraner som om han inte hade något annat att göra. Att han tas på allvar är också egendomligt. En enskild får sina drömmar om uppmärksamhet tillfredsställda för att han basunerar ut att han bränner Koraner. Simpla provokationer som dessvärre tycks landa som seriösa. Hans islamkritik vet knappast någon vad den går ut på. Troligen hatar han islam i största allmänhet.

Min lilla satirsnutt ville antyda att de som bränner inte lyckats artikulera någon begriplig eller intelligent kritik. Frågan är om de ens läst boken de bränner. Läsförmågan och förståelsen av vad man ragglat sig igenom är väl inte skrytsamt stor. Kanske kunde man rent satiriskt vrida den ganska oreflekterade tolkningen till något nytt?

Utrensningar på bibliotek, t.ex. i USA är inte heller det något upplyftande. Tankens frihet ska begränsas, det är vad sådana aktioner handlar om. Så uppfattar jag också Paludan och andra copy cats. De vill censurera och begränsa. Inte står de upp för tankens frihet i alla fall. Och yttrandefriheten som alla åberopar å deras vägnar är inget de egentligen vare sig vill eller kan försvara, egentligen bara utnyttja. Men som med alla friheter följer också vissa skyldigheter, anser jag. Den som åberopar yttrandefrihet för sin egen del får vara beredd att försvara den när andra utnyttjar den! Som t.ex. genom att trycka, utge och sprida Koranen.

Koranbränning kan betyda vad som helst!

Yttrandefrihet är svår materia. Länge levde jag i föreställningen om att det handlade om ord som yttrades eller skrevs. I min vildaste fantasi kunde jag inte förknippa det med något man gjorde. Koranbränning har blivit mode bland högerextremister och människor som dokumenterat sig som anti-muslimer. Inte bara islamister där terrorn legat nära, utan muslimer i största allmänhet tror de representerar hot mot allt traditionellt västerländskt (eller svenskt som det kallas).

Några frihetshjältar är dom inte, dumskallarna som bränner böcker. Sådant märks på att ingen citerar orden, det dom möjligen har att säga. Vad det djupast sett handlar om förstod omvärlden redan under nazisternas förskräckande framfart. Någon eller några ska tystas, hindras att stå för sin mening, åsikt, övertygelse. Att försvara det tryckta ordets frihet har inte hörts av, inte för stunden i alla fall,  som om värdet  devalverats. 

Vad är det då som sägs när en bok bränns? Ingen vet, men alla, nästan, menar att handlingen ska kunna ske, förekomma, yttras fritt. Lätt är det inte att förstå vad handlingen verkligen betyder. Här är några tolkningsförslag på vad en bokbränning skulle kunna tänkas betyda. Alla nästan lika trovärdiga.

- Jag försökte läsa, men det gick inget bra så jag bränner eländet!

- Jag älskar att bränna saker, men bränner jag något stort blir jag pyroman, så jag nöjer mig med en bok.

- Vedeldning släpper ut så många partiklar, en bok får räcka! Man vill ju inte förorena naturen.

- Tänkte bränna lagen, men den är för sjutton alldeles för tjock och svårbrunnen. Något tunnare måste räcka.

- Har nyss tecknat en brandskadeförsäkring och behövde testa om den även gäller småsaker, som en bok eller så.

- Ville mest understryka att islam sprider sig som en eld över världen, det är imponerande.

- Rökelse symboliserar ju hur bönen går mot himlen, så detta är egentligen en bön om hjälp. Snart har jag inga tändstickor kvar. Hjälp!

- Älskar att reta Erdogan. Han tål inte småbränder. Men berätta inte att det jag brände egentligen var en gammal telefonkatalog...

- Vill testa om eldningsförbudet är beroende av om man är i staden eller i en skog...

- Missade Valborgsmäss och ville bara ta igen det.

- En Koran kan man ju inte slänga bland soporna, det frommaste tänkte jag var att bränna den eftersom jag dessvärre råkat spilla kaffe på den.

- Ingen lyssnar när jag talar, så jag bränner böcker istället…

Saknaden efter en TV-serie

Bävar, det gör jag. Oroar mig och lite till. Verkar banalt, men likafullt gnager det i mig. Det triviala skälet är att en sydkoreansk TV-serie snart tar slut. Två avsnitt har jag kvar att se. Därefter tar den drygt 16 timmar intensiva serien slut. Jaha, det var det. Färdigt. Borta. Då infinner sig den märkliga tomheten. Frågan är om det är saknad jag känner? Gestalterna, personerna, har blivit lika bekanta som andra jag känner. Om jag träffade någon av dem på gatan skulle jag säkert hälsa och vara frestad att inleda ett samtal. Vilket skulle bli svårt eftersom min sydkoreanska inte är eller finns. Får jag inte träffa de här figurerna igen? 

När serien tar slut påminns jag, nästan utan att förstå hur det gått till, om andra som jag saknar. Tänk, jag kunde sakna mina föräldrar när jag flyttat hemifrån. Ibland så pass att jag skrev brev eller ringde. Nu saknar jag dem ännu mer, nu, när de sedan länge är döda. De är inte kvar att rådfråga eller diskutera med. I livet blir det inga repriser när någon lämnat scenen. Ännu kan jag förstås förnimma dem inom mig och känna hur de ville att jag skulle vara...

Läsupplevelser kan vara väl så intensiva som streamade serier. När en bok tagit slut blir personerna kvar. Redan barnböckerna fyllde den inre scenen med liv och lust. Emil och Paradis-Oskar vandrade rakt in i minnets depåer. Därifrån kikar de ibland fram för att ge några reflektioner och associationer. Karl-Oskar och Kristina tycker jag också jag känner väl. De kan också ge sig till känna När ord som tyar eller astrakan dyker upp. Men även när uppbrott från en arbetsplats sker eller en resa ska göras finns hela deras öde som en klangbotten.

Det händer att jag diskuterar läsupplevelser med sköterskorna på dialysen. Flera där liksom min fru har betonat att när de väl läst en bok så letar de gärna upp fler av samma författare. har dom tur ingår boken i en serie man kan följa. Då känns berättartekniken såväl som personerna ofta igen och man behöver inte anstränga sig för att komma ihåg. Man har liksom stigit in i en alldeles egen värld. Mari Jungstedt och Anna Jansson kan få exemplifiera.

Så är väl också de bibliska berättelserna med en människa. De ligger väntande på att få fungera som klangbotten och fördjupning till allt möjligt man får vara med om. Separation, kris och konflikt, svek, närhet, medmänsklighet, frånvaro, solidaritet, humanitet - för att allt för kort nämna något.

I seriernas värld kan det gå att börja om och se på nytt. Eller också kan det komma en ny årgång. Men ändå kan saknaden finnas efter det som redan utspelat sig. Nu tror jag det är dags att sätta sig framför skärmen för att dyka in i det näst sista avsnittet. Lite tveksam är jag förstås. Jag både vill och inte vill. Varför ska något behöva ta slut? Kan det inte bara få
hålla på?

Fler biskopar och det snart!

 Svenska kyrkan tänker storskaligt! Vem kan betvivla det efter storpastoratsreformen då många bärkraftiga församlingar förenades under en kyrkoherde i ett pastorat. Samtidigt, paradoxalt nog, finns det mänder av mycket små enheter som fortfarande får ha eget fullmäktige och styra sig själva. De stora har blivit större och avståndet mellan de stora och de små därmed markerats ytterligare.

Man skulle ju kunna beskriva storpastoratsreformen som ett hafsverk eftersom så många församlingar och pastorat "glömdes bort" och "slapp undan".Centralstyrningen förstärktes genom att många församlingar berövades sitt självbestämmande. Ännu tio år efter genomförandet väntar vi på en övergripande utvärdering.

I denna storskaligheten kyrka finns det rejält utrymme för reformer. Biskoparna har knappat tid att fungera ute i stiften annat än i högtidliga situationer som nyinvigningar av kyrkor, mottagande av kyrkoherdar, jubileer etc. Vid en enkel utblick över landet ser jag behovet av fler biskopar. När jag har skrivit det hör jag invändningarna att det har vi inte råd med, tänk nya stiftskanslier med fullmäktige, styrelser och domkapitel. Nåväl, organisera då om stiften så de klarar att härbärgera två biskopar. I Lunds stift kunde Mälmö behöva en egen biskop som får dela beslutsapparat med Lunds stift.

Göteborg kan behöva få en egen biskop, liksom Norrlands inland. Strängnäs stift kunde gott ha en Närke- och en Sörmlandsdel med egna biskopar, men med beslutsfunktionerna kvar i Strängnäs. Fler platser finns där en ny biskop kunde göra stor nytta. Dåk kunde även prostarna få bli några fler kyrkan och församlingarna till nytta...

Biskopen skulle få verkliga möjligheter att vara pastor pastorum i vidsträckt mening, dvs att ha tid för flera möten och samtal med olika anställda och förtroendevalda. Dessutom kunde biskopen få fler vardagskontakter både i fungerande och krisande sammanhang. Då kunde tillsynen inte mest delegeras till olika stiftsfunktionärer. Biskopen bär enhetens ämbete för kyrkans skull. Då måste biskpen också få möjligheter att se stiftets grundläggande nivå inte bara i helgdagsljus utan i vardagens enträgna slit. Då kan biskopen ha chans att göra insatser för att "bygga kyrka" där det verkligen räknas. Långt borta från rubrikernas nivå.

Den som har mest vinner

Den som har mest vid dödstillfället vinner. Alla har väl hört denna sammanfattning av individualismens tidsålder. I kyrkornas värld gäller nuförtiden ungefär detsamma. Särskilt på individnivå. Det är inte längre skuldbelagt att vara rik och sträva efter att bli ännu rikare. Kapitalismen är inte längre mest ett samhällssystem utan även många människors privata bekännelse. Så bör man leva sitt liv. Så ska jag leva.

Det går inte att gräva ner sitt pund eftersom då får man ingen ränta. Men nu för tiden är det nästan lika illa att ha pengarna på banken. Men enligt Skriften är det berömvärt att få (läs: skaffa sig), avkastning. Ett sällan citerat men ofta efterlevt bibelställe. 

I takt med att stödet till invandrare minskas verkar det som om stödet istället behöver komma från enskilda. Det ryktas att bostadsstöd och annat eventuellt ska minska för invandrare. Dumsnålt och inhumant!  När samhället inte länge fyller uppgiften att se till att varje person har anständig levnadsnivå utmanas vi alla att bidra med det vi kan och förmår. Då blir det läge att börja tala om den medmänsklighet som enligt bibliskt föredöme erbjuder sina skjortor, går en extra mil och delar sitt bröd. Vi föreslås att stanna vid vägen för att hjälpa den slagne och vi uppmuntras att älska vår nästa som oss själva. Hur nu det ska gå till?!

Kan man tävla i kristendom

Syskongnabb, små konflikter, inget att särskilt bry sig om. Så såg det ibland ut utifrån när man betraktade den dåvarande samfällighetens ekonomi. Församlingar tävlade med varandra. Samtidigt pågick diskussioner om att htta kriterier för att fördela den gemensamma ekonomiska kakan. Befolkning, antalet medlemmar, verksamheter, sociala omständigheter etc. etc. övervägdes som faktorer. Hur mycket som satsades på gudstjänst, undervisning, diakoni och mission ingick sällan, eller aldrig, i diskussionen. Vi behöver mer för vi har stor invandrad befolkning. Vi vill ha mer för vi ligger i centrum. Vi finns på landsbygden och behöver extra pengar. 

Jämförelserna gjordes aldrig med de stora kyrkorna i världen där mångtusenhövdade församlingar kunde samlas varje söndag. Tillväxten av omvändelser aktiva kristna verkade obegripligt stor, nästan som om Anden vore inblandad. Våra blygsamma gudstjänstsiffror, trots mängder av anställda och enorma medlemstal, vägdes aldrig riktigt ordentligt. Att det var skillnad insågs lätt.

Ibland här hemma blev det till missnöje med vad andra fick. Saftglasargumenten kom i bruk. Du har fått mer än jag. Det är orättvist! Särskilt församlingen på norr ansågs ha fått alldeles för mycket pengar till sina körer! Se, vi har nästan ingenting! Jag ska låta det var osagt om andra inte visste bättre eller om de lägligt bara glömde bort att pengasatsningen på musik byggdes upp under många år allteftersom musiken levererade med musikkår och sex-sju körer. Mycket folk i verksamheten och många på uppträdanden och konserter gav allteftersom växande anslag. Annat där det gick något trögare fick nöja sig med en aning mindre. De klagande församlingarna hade lagt sina pengar på annat och därför inte brytt sig om att bygga just musiken på samma sätt. Tänk att det just i budgettider kunde glömmas bort.

Tongångarna dyker ibland upp när det gäller Eurovisionsatsningarna. Det går år hiskeliga pengar för att hålla showen igång. Protestanterna frågar varje gång om man verkligen kan tävla i musik. I kyrkan borde frågan också ställas: kan man tävla i kristendom?

Nätbedrägerier är invasiva!

Bedrägerier på internet och per telefon grasserar. Dessa listiga försök är utbredda, många och invasiva! Naturvårdsverket skriver om invasiva arter: "Invasiva främmande är arter som med människans hjälp flyttats från sin ursprungliga miljö och i sin nya omgivning börjar sprida sig snabbt och orsakar allvarlig skada för ekosystem, infrastruktur eller människors hälsa vilket medför stora kostnader för samhälle och enskilda." Utan stor möda kan det negativa transponeras till nätbredägerier. Lurendrejeriet är snabbspridande och omfattande, orsakar stor skada på det mänskliga samspelet, grundläggande tillit och orsakar förfärande ekonomiska förluster!

Vi satt igår runt ett kaffebord i strålande sol på vår lilla kolonilott, med skugga från ett nyinköpt parasoll, då en av gästerna fick ett sms med försök att få en inbetalning för ett obeställt och obefintligt paket. Alldeles innan hade vi pratat om beskedet vår familj hade fått: "Hej mamma, jag har bytt telefonnummer, kan du ändra dina uppgifter och ringa mig..." Självklart, någon son hade inte bytt telefon!

Ett annat bedrägeriförsök var en uppringning på söndagen efter midsommar då ju alla vet att bankerna är som flitigast? "Hej, jag ringer från IKANO-bank. Om det där lånet du hade ansökt om..." Responsen blev ett förvånat: "Vad säger du?" Då kontrade uppringaren med att frågande ange den uppringda personens alla förnamn. "Är det inte X X". Beslutsamt avslutades samtalet.

Att dessa banditer bara orkar. Anledningen måste vara att det är extremt lönsamt att luras via nät och telefon. Många av oss är snälla, godtrogna och fyllda av en grundläggande tillit till våra medmänniskor. Den egenskapen håller invasionen av bedrägerier på att förstöra. De gör om oss till misstänksamma, oroliga och besvikna människor. Ska det verkligen behöva vara så?

Repris: Servitrisen löser problemet

 Sommartider öppnar för fler restaurangbesök när människor vill känna att de har semester. Besöken brukar vara trevliga, men besökarna behöver känna sig ha rätten (!) att klaga på rätten de fått in om den inte uppfyller rimlig standard. På rak arm (!) kan jag erinra mig åtskilliga maträtter som jag borde att sänt tillbaka med precisa klagomål. Särskilt minns jag en potatisgratäng på Fårö som var delvis torr och delvis fullständigt massakrerad vilket lät oss förstå att den åkt in och ut ur ugnen flera gånger. Smaken var vedervärdig. Och än idag skäms jag att jag klagade så onödigt artigt och återhållet!

Bläddrade i gamla inlägg på stillsam och hittade ett restaurangbesök från 3 oktober 2006, värt att åter lägga ut inför sommarens restaurangbesök...

Servitrisen löser problemet. 

Hon har fler bord än de andra. Därför kör flera gäster om oss och får beställa sina kroppkakor långt före oss som redan väntat längre. Ålderspresidenten vid vårt bord pekar ilsket på matgästerna vid närmaste bord och påpekar med osedvanlig kyla i rösten att de där kom minsann efter oss. De oskrivna turordningsreglerna sitter i ryggraden…

Men servitrisen löser problemet. Hon som har grannbordet. Vi lyckas nämligen få kontakt med grannbordets servitris. Vid något besök i köket överförs vår begäran till henne vi väntar på för att åtminstone få diskutera matsedeln. Hon som ansvarar för att vi får mat på bordet dukar på och av andra bord och passar upp på gäster i en annan del av restaurangen. Efter ytterligare en stund joggar hon fram till vårt bord och tar beställningen. Vitsås eller skirat smör, frågar hon uppfordrande och antecknar något i sitt block redan innan någon hunnit svara. Sedan försvinner hon och vi misstänker att det är för alltid.

Vi roar oss med att se de andra gästerna i lugn och ro redan leta efter skattgömman med stekt fläsk i kroppkaka nummer två. Så kommer hon den efterlängtade med salladsfat, bestick och en brödkorg med nybakat bröd och vinddraget får oss att se efter om något fönster står öppet. Vi letar på golvet runt omkring oss för att se om några brödbitar eller salladsblad eventuellt fladdrat sin väg. Här var det fart och fläkt, undslipper sig en av personerna i vårt sällskap. Servitrisen hör inte för hon har redan rusat vidare i livet.

Därefter väntan. De diminutiva bröden och den sorgsna salladen trycker vi i oss – nästan på trots, som om vår utsvultna brådska kunde påskynda nästa led i denna utdragna upplevelse. När de övriga lunchätarna börjar famla efter portmonnäer och plånböcker rusar servitrisen fram till vårt bord med maten. Någon gissar att hon haft en tidigare karriär som kortdistanslöpare.

Skinnet har börjat växa på kroppkakorna. Som tur var är knivarna vassa och har man väl lyckats lägga ett snitt i potatisbullen doftar och smakar det angenämt. Vårt sällskap skall samma afton bese en teaterföreställning: Vi betalar inte, vi betalar inte. När det vatten vi beställt inte kommer upprepar vi titeln gång på gång och gäster som anlänt senare stirrar misstänksamt på oss. Vet vi något de snart ska få reda på? Vid vårt bord funderar vi på om service verkligen ingår i lunchens pris.

Ny väntan. Nu på att få betala. När vi inte tyar längre reser vi på oss och stöter som av en händelse samman med servitrisen som är ute och springer. Vi känner medlidande. Hur står hon ut? Vi är ganska mätta men ännu mer trötta och stressade – hur ska inte hon känna det i en ständig jakt för att komma ikapp?

Här uppenbaras förnyelsen: konkurrensen i restaurangbranschen har förvandlat serverandet av mat till en tävling. Kan vi få betala, säger vi och berömmer oförmodat den goda maten. Man vill ju inte genera någon som springer så bra och så mycket.