Att bekänna sin synd

En kollektiv syndabekännelse, en som sker gemensamt och i församlingens mitt, handlar om mycket mer än erkännandet av gemensamma brister och tillkortakommanden. Mitt i gemenskapen är det jag som förväntas göra bekännelsen till min. Den bekännelse som sker enskilt, t.ex. i bikten, är helt fokuserad på personen, jag, som under ledning av en själavårdare bekänner och ber om mina synders förlåtelse. Bekännelsen följs som alltid av förlåtelseord, tillsagda på Guds uppdrag och vägnar.

I högmässan och i andra mässor förkommer ofta följande bekännelse formulerad i jag-form:

"Jag bekänner inför dig, helige Gud,
att jag ofta och på många sätt har syndat
med tankar, ord och gärningar.
Tänk på mig i barmhärtighet
och förlåt mig för Jesu Kristi skull
vad jag har brutit."

I katolska mässor, och ibland i Svenska kyrkan, följs frasen "tankar, ord och gärningar" av ordet underlåtelser, dvs. det man låtit bli att göra fast man borde kan också vara eller bli till synd.

Hur många gånger människor reagerat med avståndstagande inför tanken att bekänna sig som syndare vet jag knappast. Genom åren har många berättat om sina svårigheter att identifiera sig med det bekännelsen formulerar. Insikten om att vara en syndare har hos åtskilliga människor bytts ut mot tanken att vara "en vanlig hygglig människa" som gör så gott hon kan. För dem innebär det att inte bära på vare sig synd eller särskilt mycket skuld. Skrapar man lite på dessa tankar visar det sig att även dessa personer kan ha en rudimentär syndakatalog i bakhuvudet, och det som finns i den har de inte gjort, inte som de vet om i alla fall. Märkligt nog handlar sådana "synder" så gott som alltid om handlingar och inte om ord och absolut inte om sådant man tänkt.

Känslan av, eller erfarenheten av, förlåtelse, befrielse och upprättelse står nog i proportion till hur mycket den bett med i syndabekännelsen uppfattar att Gud som hör bön ytterst är den som förlåter. Behovet av att bli förlåten av gemenskapen, församlingen, uttalas i Svenska kyrkan så gott som aldrig. I de gamla frikyrkorna där moralen ofta framhävdes fick särskilt de som haft utomäktenskapligt sex ibland stå mitt i församlingen för att erkänna och be gemenskapen om förlåtelse. Ibland blev denna bön besvarad genom uteslutning, dvs. någon syndaförlåtelse fanns inte att få av församlingens medlemmar. Hur de tänkte att Gud kunde godta eller underkasta sig den brist på nåd och förlåtelse som uppvisats är aningen oklart.

För mig är syndabekännelsen alltid relaterad till Guds nåd och förlåtelse, den som i Kristi försoningsdöd visade sig ta på sig och utplåna vår skuld och synd. Varför fortsätter vi då bekänna? Vi är både syndare och rättfärdiga. Rättfärdiggjorda genom Kristus men fortfarande syndande människor som lever i världen med förmåga att fortsätta att vända sig bort från Gud, att göra oss själva, medmänniskor och skapelsen illa, därtill är vi ständigt utsatta för lockelser och fällor.

Även om andra inte förstår syndabekännelsen eller inte tycker sig behöva bli förlåtna är det för mig en nödvändighet. Där får jag hjälp att göra upp med sådant som syndens alla brister, som belastar, hindrar och tynger, för att med rak rygg och omsluten av förlåtelse och nåd få kraft att gå vidare...

Om tanken på synd och skuld inför Gud avvisas är det anmärkningsvärt hur nära ett sekulärt syndabegrepp många kommer i sin kritik av andra. Vi kan se det t.ex. i partipolitiken där andras felsteg kritiseras i så hårda ordalag att tanken på ett slags synd ligger nära. Även de som utifrån kritiserar politiker, polisen eller vården och deras beslut, eller sätt att fungera och vara, kan formulera sig så hårt att det framstår som att dessa aktörer ständigt gör fel och dessutom vägrar att inse sina fel och brister. 

De som inte är tillräckligt miljövänliga eller förstår allvaret i klimathoten kan bli utpekade som bristfälliga och nästan som "syndare". Exemplen kan mångfaldigas. Synd är alltså inte bara något som längre handlar om bortvändhet från Gud utan från alla möjliga risker och hot i samtiden. Dessa sekulära synder handlar verkligen om tankar, ord, handlingar och underlåtelser om man ska tolka och förstå den hätska retoriken!

Sedan blev jag dialyspatient...

2019 besökte jag Gotland senast. En plats som lovsjungs och omhuldas av många. Sedan dess går jag i dialys och kan inte komma dit. Nu får jag nöja mig med minnen och bilder. De första dialysåren ville jag i alla fall försöka att besöka hemön. Men lyckades inte få till det Sedan blev jag svårt sjuk och låg 7 månader på sjukhus och samtidigt dök Covid upp som en verksam hämmare, i princip allt begränsades eller ställdes in. Men träget har jag de två senaste åren försökt att få besöka Gotland och få den livsnödvändiga gästdialysen i Visby.

Den 17 juni förra året skrev jag på bloggen stillsam följande om detta: Gästdialys på Gotland har jag försökt få i 4 år. I några av dessa har pandemin anförts som hinder. Men oklarheterna är stora. När måste man anmäla sig? Är det bara den som anmäler sig snabbast som får plats? Tas några hänsyn till ömmande omständigheter? Hur länge kan man få gästdialys? En vecka? En månad? Ingen vet egentligen eftersom inga tvingande regelverk verkar vara på plats. Transparensen är med ett understatment - bristande.

Förra året 2023 anmälde jag behovet av gästdialys tidigt på året. Tanken var att få komma ner någon gång under juli eller augusti. Besked skulle komma fram emot sommaren. Det blev avvisande. Sedan ringde min fru Margareta för att höra om det ändå inte gick att ordna ett agustibesök för att fira min 75-årsdag och för att hjälpa till att sortera en del pinaler i ett dödsbo. Tvärnej! Vilket ledde till att jag blev intervjuad i Gotland under rubriken: Lars kan inte åka hem - får inte tid på dialysen. Till artikeln fogades en bild av mig där jag visar mig så besviken och ledsen som jag varit och är. 

Dessutom skrev jag en artikel i Hela Gotland den 14/7. Där stod bland annat följande: I min familj kände vi oss tvingade att sälja vårt sommarhus i Gothem när jag hamnade i dialys. Ändå finns längtan att resa till Gotland. Den som ringer dialysen i Visby uppmanas att ställa sig i kö. De som kommer först i kön erbjuds dialys. Nyårsnatten är bästa tiden att sända sin anmälan till sommardialys i Visby. Men då kan man inte veta om något händer som nödvändiggör en resa till Gotland.

Dialyspatienter med ömmande skäl som t.ex. dop, bröllop, begravning får otroligt svårt att delta eftersom platserna redan bokats upp. Själv har jag goda skäl för att få dialys i Visby i augusti men det avvisades bryskt. 

Eftersom beskeden var glasklara och avvisande åtog jag mig att ha en begravning på hemmaplan av en god vän. Döm om min förvåning när det efter ett tag damp ner ett tjockt kuvert i brevlådan med besked om att nu hade jag plötsligt beviljats några gästdialyser i Visby! Det skrivna ordet har tydligen fortfarande en aning inflytande! Men en jordfästning av en vän är inget man bara plötsligt avbokar - så nu var det jag som hade fått förhinder! Vilket jag inte orkade skriva i tidningarna om.

Den 20 januari i år anmälde jag intresse av att få gästdialys i Visby  sommaren 2024. Besked skulle lämnas tidigast i slutet av maj fick jag besked om. Så sent som den 22 juni hade jag inget hört varför jag mailade dialysen och frågade om något beslutats eftersom det kan vara svårt att få biljetter på färjan med bil. Svaret från kliniken sändes samma dag:

"Hej Lars,

Som situationen är just nu kan vi inte erbjuda någon plats för gästdialys.

Vi beklagar givetvis detta och om möjlighet uppstår kontaktar vi dig om ledig plats.

Önskar dig en trevlig sommar...."

Där gick femte försöket... Ja, ja, nu vet jag/vi åtminstone vad vi har att rätta oss efter. Någon gång försökte jag få draghjälp på hyfsat nära håll. Den läkare som jag begärde hjälp av för att få till det med ett besök på Gotland svarade lakoniskt: "Vad ska du dit och göra? Det finns många andra platser att resa till." Visst, så är det. 

Möjligen borde jag åka till London, Chicago  eller Berlin, då lär det gå att få gästdialys. Visserligen blir det ofattbart mycket dyrare för regionen - men chansen lär då vara mångdubbelt större!  Sorgligt nog tvingas jag nog betrakta min hemö som ett avslutat och historiskt kapitel! Hej och farväl! Jag föddes 1948 i Visby och flyttade därifrån 18 år senare. Jag har med några enstaka undantag sedan dess tillbringat semestrar och somrar på Gotland. Sedan blev jag dialyspatient...

Hundar i högmässan

Härförleden läste jag följande synnerligen intressanta inlägg i en grupp på facebook: Vi har i Brunskog-Mangskogs församling och Arvika pastorat fattat beslut om att välkomna husdjur - vi tänker främst på hundar - eller snarare människor med hund vid sin sida - på alla gudstjänster i Brunskogs kyrka. I en del av kyrkan och med egen ingång. Att människor som inte fixar att gå hemifrån utan sin hund, eller som har en hund som de inte kan lämna ensam, eller som bara tycker om att vara med sin hund ska kunna komma på gudstjänst - då även dop, vigsel och begravning. Vi har skrivit en noggrann konsekvensanalys och har 10 kyrkor till i pastoratet och en kyrka till i församlingen där det firas gudstjänst utan husdjur.

Kan det vara något för fotbollssverige att tänka på? Eller för Kungahuset och landets meditationsgårdar? Om det inte vore så allvarligt menat och tänkt skulle jag raljera över förslaget och beslutet. Kanske borde någon berörd tipsa Grönköpings veckoblad om utvecklingen i Värmland?

I veckobladet kunde kanske följande text tänkas:

Hundars gudstjänstvanor skall kartläggas

I Grönköpings församling har förändringens vindar blåst. Under kyrkoherde Hilarius Boklunds semester har pastorsadjunkten Jehu Abrahamsson inbjudit alla hundägare att ävenledes låta sina fyrfota hundvänner (ja, även trebenta förstås, så ingen lämnas utanför) att delta i gudstjänsterna. Hr bataljonsveterinär Orvar Åkerström har varit synnerligen aktiv för hundarnas deltagande i de ordinarie gudstjänsterna. -Då kan våra korum även bli hundrum, säger han. - Äntligen får vi hjälp att få lite hyfs och fler fromma hundar vid mina veterinärsdagar, slår han fast. 

Jehu anser att gudstjänsthundarna är rekryterande. -På så sätt kommer hundarna att föra med sig både hussar och mattar till kyrkan. Ett utomordentligt beslut, om jag får säga det själv, säger Jehu till Veckobladet. Han fortsätter: - Vi har kontakt med en saneringsfirma om nöden är framme och de svarta påsarna inte räcker till! Notera att än så länge har vi inte öppnat kyrkbänkarna för hundar, de gör sig bäst på kyrkans golv. Om husdjuren skall nödgas lämna kollekt blir en senare fråga. Vetenskapen skall också kallas in för att göra en serie kartläggande djupintervjuer så att hundarnas nymornade gudstjänstvanor skall bli allmänt kända, menar pastorsadjunkt Jehu.

Beslutet har väckt många yrvakna reaktioner. Sällskapet Katt, kanin och ekorrar har reagerat starkt på det diskriminerande i att deras små keldjur inte är välkomna. Kyrkans trösklar visar sig åter vara alldeles för höga, skriver föreningen i ett uttalande till kommunstyrelsen eftersom ytterst är det ändå politikerna som bestämmer, även i kyrkan. 

En anonym källa, en för tidningen välkänd och respekterad socialchef, är det inte otänkbart att föreningen kommer att göra civilt motstånd genom att under pastorsadjunkt Jehus långa predikoharanger smuggla in sina små vänner i kyrkan. Tanken är att ett stort skällande skall uppstå vilket demonstrerar att alla, både folk och fä, skall bli sedda och är välkomna.

Hur länge ska auktoritetstron breda ut sig?

Framgångarna i Europavalet för högerkrafterna framstår som en längtan efter starka auktoriteter som ska göra tillvaron enklare med uppgiften att leverera en mer svart-vit världsbild. Kristider har ofta fått sådana konsekvenser. Med kriget i Ukraina och Rysslands imperiedrömmar, med pandemi och inflation, med hårt tryck vid gränserna att lyckas få en politisk eller ekonomisk fristad i Europa så är det inte konstigt att starka ledare blir efterfrågade, som Jean Marie Le Pen i Frankrike och Giorgia Meloni i Italien. Även utanförskapet i USA får Trump att bli "landsfader" trots alla sina brister.

Behovet av starka ledare är släkt med gudsdyrkan. Det finns många belägg för att nästan vad som helst kan inträffa utan att det rubbar tilltron till och förlitan på de starka ledarna. Sverigedemokraternas järnrörskandal eller trollfabrik har inte rubbat förtroendet särskilt starkt. Eller ta Trumps ständiga lögner, stormningen av Kapitolium eller hans tystnadspengar till sexpartner; han vinner trots det ny mark.

I kyrkor och samfund utöver värden finns det en tro på Gud som knappast kan kullkastas vad som än händer. I medgång och motgång står tron stark trots att existensens frågor gör sig gällande: varför Gud den orättvisa, detta förtryck, alla sjukdom och död. Det är som i Psaltarens psalm 13, "Hur länge skall min fiende triumfera?" vilket snart vänder till: "Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp...". Den som upplever sig fattig, övergiven och utlämnad väntar i alla fall på Guds ingripande. Rättvisa går framför Gud och fred och välgång följer honom, det är trons längtande svar. Också när allt pekar i annan riktning. 

Nu finns det många fler sätt, än underkastelse och dyrkan, att förhålla sig i tron på Gud. Sällan, åtminstone i vår del av väst, är gudstron blind för de krafter som verkar och styr socialt och ekonomiskt. Tro kan verkligen gå hand i hand med vetenskapens ständiga sanningssökande och frågor. Dessutom, tvivlet, dvs. en kritisk grundhållning, är en omfamnad realitet även långt in i kyrkornas inre rum. Ibland blir det rent av något att stoltsera med. Det kan ses som ett friskhets- och sundhetstecken att tvivla, för då är det som att bevis finns för att tron är levande! 

Mer komplicerat blir det när gudstro och tilltron till politiska auktoriteter förenas eller rent av sammanblandas. I USA syns exempel på hur evangelistiska och fundamentalistiska grupper och ledare ursäktar i princip allt som Trump gör och har gjort utifrån föreställningen att han är Guds utvalde som ska omhulda och stärka dem. Vi so inte ser det så behöver enligt anhängarna omvändas till att se sanningen och inte förlita oss på falska nyheter och media som i hemlighet styrs av fiender...

Det enda rimliga är att fortsätta argumentera med och mot denna nya auktoritetstro som bär populismens kläder. Förr eller senare kommer det som är rätt att urskiljas och bli tydligt. I väntan på det kan vi med Psalaren 6 sucka: "O Herre, hur länge?" 

Talesätt

Talesätt förekommer i alla slags former. Klart som korvspad. Eller hur. Så sant som det är sagt. Vill man så går det. Vi har ett och annat talesätt inbäddat i vårt eget ordförråd. Somligt med bibliskt ursprung. Snabbt som ett Jehu. Lika svårt som för en kamel att komma igenom nålsögat...

På radio för någon vecka sedan hörde jag någon mixa till ett eget talesätt. Jag tror att det var en reporter som talade om vikten av att ha fakta på sin sida. Förmodligen kan detta bli ett bevingat ord. Lägg det gärna på minnet: man måste ha belägg på fötterna!

50 år, födelsedag eller guldbröllop

För vår del är det redan drygt 25 år sedan. Som vi fyllde 50! Nu för tiden passar vi på att fylla 75 eller ännu mera. Det hindrar inte att det finns 50-åringar att fira. Både de som faktiskt uppnått ett halvt sekel i egna år. Eller de som delat åren med varandra. Där hittar paren som firar s.k. Guldbröllop! Att ha levt samman så länge är i våra tider en gyllene bedrift, därav epitet guld! Fast kanske inte. Om relationen har hållit är det mer av en gåva och bygger på en överlåtelse till varandra att hålla ihop i medgång och motgång. Att det inte alltid går vet de flesta av oss genom vänner och bekanta eller av egen ofta smärtsam erfarenhet.

Människor skiljs eller blir sjuka och kan dö ifrån varandra. Att där finns lidande och smärta är oundvikligt. Men det hindrar inte att det kan vara på sin plats att fira med dem som fått nåden eller kämpat sig fram till de 50 gemensamma åren.

Härförleden totade jag ihop några rader till Ida:s visa för att fira ett guldbröllop. Här en av verserna:

Ni ska inte tro det blir vardag

igen på en himla lång tid

ett bröllop här firat sin årsdag

och vi stannar länge därvid!

De ser på varandra med blicken

så där så det hoppar och far

i hjärtat som upplever kicken:

vi två, ett sjusärdeles par!

I det aktuella fallet finns det en hoper barnbarn och därför tillfogades denna vers:

En mormor, en morfar är bra att ha

då vet man att nån sätter fart

en farmor, en farfar är lika bra

kalas, det blir fest, ja, så klart!

De gör så att alla ska trivas

ha roligt, bli mätta, till sist

om detta ska visor ju skrivas

Hurra, dom är bäst, först som sist!

Efterlev vägskyltarna!

 

En av de vägskyltar som behöver åtlydas är varningen för att det finns människor som arbetar på, vid eller nära en väg. Riskerna för att bli skadade är alldeles för höga för vägarbetare, ofta beroende på att trafikanter inte bryr sig om att köra sakta eller varsamt. Trots många regler och förordningar för att göra arbetet säkert sker olyckor. Och trots att viktiga prioriteringar görs så tycks det inte räcka till. I sommar blir det extra viktigt att notera denna och liknande vägskyltar för allas säkerhetför allas säkerhet!

Här är en sådan prioritering som görs, man ska:

1. Leda om trafiken så arbetet inte berörs.
2. Leda om trafiken så att fordonen passerar på betryggande avstånd.
3. Skilja trafiken från arbetsplatsen med trafikanordningar, vid behov även med skyddsanordningar som hindrar eller avleder trafiken från att komma in på arbetsplatsen.                                                                                                                                                                                                        Skulle  detta vägmärke nyttjas vid predikningar kan den enkla bilden av en arbetare leda till många associationer. Den som gräver en grop åt andra faller själv däri. Det låter som ett bibelspråk och kan finnas antingen i Psaltaren eller Ordspråksboken [27] Den som gräver en grop faller själv däri, den som vältrar upp en sten får den över sig.                                                                                                                                                                                                             Varifrån kom gropen som grävdes åt andra? Har någon med kännedom om den mänskliga naturen tillfogat att gropen var avsedd för någon annan att trilla ner i? Förresten kan de flesta gropar som grävs vara grävda på entreprenad åt någon annan, så gropen för andra behöver inte ha onda avsikter och vara listigt illasinnad!                                                                                                                                                                                                                                                     Arbetaren är värd sin lön (i Lukas 10 där Jesus sänder ut de 72 lärjungarna) kan mannen med spaden också bli en illustration till. Och arbetets villkor att människan behöver arbeta i sitt anletes svett för att tjäna ihop till sitt dagliga bröd. Just i dagarna tänker många av oss på vårdförbundets blockad och strejk som i det mesta syns både berättigad och lovvärd. De som betjänar de svagaste behöver få göra det under anständiga villkor! Som patient förstår jag vårdpersonalens frustrationer när besparingar ständigt gör arbetet svårare och mera krävande...                                                                                                                                                                                        När prästens kall blev mer av ett reglerat lönearbete uppstod risker och kriser. Även den vigde kyrkoarbetaren är värd sin lön och anständiga villkor. Absolut. Men aspekten att den som är kallad att tjäna Gud och församling behöver se det som en livsstil mer än som ett schemalagt jobb kan inte bara trängas undan. I nästan alla arbeten kan den medmänskliga sidan inte helt trängas undan av avtal och regleringar. En medmänniska i nöd behöver alltid en nästa! Samtidigt vet jag att det finns präster som hellre skulle ta upp en spade och gräva sig trötta än att navigera i den moderna kyrkans märkliga arkipelag av politik, känslor, antipatier och moraliska och teologiska konflikter.

Det vi får, har och är

Den 15 maj skrev jag senast om vård och sjukdom. Nu är det dags igen. Mycket hinner hända på en tre-fyra veckor. Trots att vi var väldigt reserverade och höll oss på vår kant kunde vi inte avhålla oss från Otto Olsson-konserten i Olaus Petri kyrka den 26 maj. På morgonen samma dag hade jag dessutom fått predika i Olaus Petri vilket var en glädje. 

Nu laddade vi för att Maggan skulle opereras i Lindesberg den 30 maj. Allt var inriktat på att få det att fungera. Jag skulle skjutsa Maggan dit upp på torsdag morgon var det tänkt. På fredagen skulle hon få åka hem igen, men då låg jag i dialys så det fick bli en sjukresa, Det var inte utan att jag tänkte på Murphys lag, om saker som kan gå fel, när jag på onsdagskvällen upptäckte att hela min mage och bål var smultronröd, jag hade fått rosfeber, igen! Natten blev förfärlig med hög feber, som tur var hade jag redan antibiotika hemma så medicineringen kunde sättas igång.

Vänner fick kallas in för att hjälpa Maggan till Lindesberg. Där gick operationen med bistånd av en särskild robot, som gör ingreppet mera precist, säkrare och förhoppningsvis bättre, helt enligt plan och påföljande dag tog hon en sjukresa hem och lyckades (med vänners bistånd) hasa sig in i lägenheten. 

Sedan dess är Maggan konvalescent här hemma i vilket ingår dagliga övningspass för att få upp rörlighet i ben och knä. Det krävs tapperhet och uthållighet för att få till det! Hoppas min beundran märks. Och visst har det fungerat bra även om värken dagligen och stundtals har varit besvärande. Nyligen och strax före hennes operation hade tre av våra vänner genomgått i princip samma operation och på samma sjukhus. Dock utan robot sägs det. De har alla kommit hem med nya knän. Så märks och upptäcks det att vi numera tillhör ett hyfsat ålderstiget gäng. Vi behöver (ganska ofta) lappas och lagas, underhållas och vårdas.

Om vi vore dansanta bleve det snart en svängom av pur glädje över ny rörlighet och frånvaron av värk. Nog skulle det vara värt en frihetsvals... Här en strålande bild utgiven som vykort, målad av Aina Stenberg föreställande en livlig svängom med dansare från Rättvik i Dalarna.

Ibland tänker jag på orden en god vän yttrade efter en natt av ryggbesvär och värkande kropp: vi börjar bli rivningshus. Ett och annat havererar och fungerar både sämre och dåligt. är det inte syn är det rörlighet, är det inte armar och ben är det hörsel. Fast allt behöver självfallet inte packa ihop samtidigt. Att det finns ynnest och nåd att locka fram ur varje ny dag säger sig självt. Vi lever på, så gott vi kan! Och med stor tacksamhet för det vi får, har och är...

Studenters hörsel, vad händer med den?

Studentexamen frestar på trumhinnorna. Åtminstone alla flakbilar med extrema ljudanläggningar får fönstren att skallra längs med färdvägen. I Örebro hade man gjort ett schema så skolorna skulle låta studenterna springa ut på lite olika tider. De bästa kalkyler kan spricka. Först strömmade oerhört många bilar med anhöriga in i staden och cirklade runt för att hitta parkering, ett ganska lönlöst företag.

Vi råkar bo nära ett par skolor som skickade ut sina nybakade studenter i världen i onsdags. Långt innan studenterna skulle rusa ut till vänner och anhöriga såg vår park ut som vilken parkeringsplats som helst. Föräldrarna måste ha tänk att poliser och parkeringsvakter har också ungdomar som ska ta studenten, de har inte tid med oss. Hur som tar vi hellre böterna än missar utspringet.

Själv skulle jag mitt i röran bli skjutsad till dialysen. Eftersom det inte gick att ta sig in till oss fick jag gå till en gata lite längre bort. Telefonen hade jag i fickan men trots att flera försökte nå mig gick det inte att höra signalen. För att inte förvärra min brusande tinnitus fick jag hålla ett finger i örat, andra handen bar och höll paraply och väska med saker som skulle med till sjukhuset.

Studenterna såg glada ut trots att de inte kunde sjunga: Fy fan vad vi är bra, eftersom ingenting kunde uppfattas annat än dundrande popmusik. Hur deras hörselgångar och trumhinnor mådde dagen efter vore intressant att veta. Till sist fick jag kontakt med min vänliga chaufför som hade stannat ytterligare ett par gator bort då all trafik i princip stod stilla.

Jag hade begett mig hemifrån strax före klockan 13 och var på sjukhuset efter 50 minuter, en resa som normalt tar 6-7 minuter. Ordentlig som jag är hade jag ringt och förvarnat dialysen att studentfirandet proppade igen alla farbara vägar, så det kommer att ta tid.

Som för att bidra till all oordning kom det plötsligt ett några minuter långt skyfall. Dyblöta föräldrar och vissna studenter syntes springande försöka ta sig bort från eländet. Det blir som det blir även om man planerat och organiserat noga. Många studenter fick sin dag till slut och hade alla möjligheter att skapa goda minnen. När de får sina välkomna gratulationer är risken stor att de bara kan svara: va?

Trump dyrkas okritiskt och tillbedes

Offentlig moral är ett bra ämne för forskare. Den moral som myndigheter och politiker står bakom, åtminstone med läpparnas bekännelse. Likabehandling och allas lika värde brukar stå högt på listorna över de värderingar och normer man tillämpar och följer. Sanning och rätt hör till sådant man säger sig tillämpa och följa.

Men vad som har hänt i och med fenomenet Donald Trump är ofattbart. Dels hur snabbt hans brott med vedertagna värde och normer accepterats, särskilt i USA, men även av andra högerkrafter utöver världen.

Jag vet mer om detta någon/några andra, kan Trump klämma ur sig om allt möjligt. Om Putin och Ryssland, om militär strategi etc. trots att det inte är sant fortsätter han och får jubel och tillbedjan av miljoner anhängare och missnöjda medborgare. Lögnen som politisk metod har på nytt tagits i bruk av Trump, vi såg sådan under nazismen och kommunismen, fast han påstår sig stå för och säga det som är sant. 

När något går emot Trump heter det att det är en häxjakt, att det är president Bidens fel, att allt är riggat av demokraterna eller andra krafter i Washington. USA:s rättssystem har i flera hundra år fungerat som en balansernande kraft i det amerikanska samhället oberoende av den politiska makten. Trump gör vad han kan för att riva ner den bilden av rättsväsendet eftersom han själv blivit och blir åtalad. Domarna är mutade och ute efter honom och bakom alltihop sägs president Biden och justitiedepartementet stå.

Allt detta ovan vet de flesta här och i USA. Att någon ens kan tro att något av det Trump påstår skulle stämma är svårförståerligt. Det börjar likna sekt- och religionsbeteende där ingenting kan ske eller hända som kullkastar tron på gudomen. När dessutom en stor del av den amerikanska konservativa kristenheten sväljer Trump med hull och hår, även talet om det riggade valet, trots att det var Trump som försökte välta valet över ända, då är det okritisk dyrkan som är i farten. 

I National Catholic ReporterNational Catholic Reporter skriver Heidi Schlumpf en lång artikel om katoliker och Trump. Följande avsnitt säger något om förändringar på gång: "This trend toward the Republican Party has happened across demographic groups of Latinos," including gender and educational level, he said, although the shift toward the GOP is stronger among Latino men and those without college degrees.

These trends — while good news for Trump and Republicans and not-so-good for Biden and Democrats — actually signify that the Catholic vote will matter less in this election, according to political scientist Steven P. Millies.

"Catholic voters no longer are a representative sample of the United States," said Millies, professor of public theology and director of the Bernardin Center at Catholic Theological Union in Chicago. That's because what it means to be Catholic is shifting, Millies said, noting that disaffiliation among more progressive Catholics has reduced Catholic identity to cultural opposition to issues such as abortion, LGBTQ issues and others.

Steve Millies, director of the Bernardin Center at Catholic Theological Union in Chicago (Courtesy of Steve Millies)

What it means to be a Republican also has changed, he said. "Republicanism is no longer a political party, it's a brand of cultural dissatisfaction. It's not about governing; it's about opposition."

As with evangelicals, political identity trumps a religious one, even as the whole religious sector of the electorate is shrinking, Millies said. And Catholics no longer represent a swing constituency."

Om Trumps brytning med en rimlig offentlig moral skulle sprida sig till allt fler personers egen moraliska hållning skulle kaoset växa. Ett underkänt körkortsprov beror förstås på sammansvärjning och att provet var riggat. Dåliga studentbetyg eller misslyckade tentor på universitetet beror självklart på en korrumperad lärarkår som vill sätta åt somliga elever. Vi kan i samtal och överläggningar börja med att angripa dem vi talar med. Vi kan hävda att de är partiska mot oss. Attack är bästa försvar inte bara ibland utan så gott som alltid.

Vi upphöjer kompisar till oss, oavsett deras formella meriter, och avsätter dem när samarbetet havererar, vilket det oftast (alltid) gör. Vi ljuger oss fram och hävdar att vi vet mer om vad som helst än någon annan. Vi skulle förstås bli av med alla vänner och bli ensamma eftersom vi inte har några miljoner som hyllar, tror och dyrkar oss på avstånd. Om Trump skulle vinna valet i USA är inte bara USA utan världen illa ute...

Appen vill veta nästan allt om dig!

Vem kunde tro att jag skulle ge mig djävulen i våld? Eller att du som råkar läsa detta även skulle göra det? Det blev nödvändigt att undersöka med Svenska Akademiens ordbok om det alls går att formulera sig så. Och det gör det visst. Där hitade jag ett citat av Swedberg från 1710: "Wilt tu ännu .. hin onda påkalla, och honom i wold til lif och siäl tig och tin nästa ännu bortgifwa?"

Vadan detta allvar? Jo av en tillfällighet råkade jag försöka få igång en app som jag använt när det varit ruskiga blixt- och åskoväder. Då ville den få mig att godkänna allt möjligt med ett enda tryck. Så gör numera alla appar. Vad vi råkar godkäna tål att ta reda på. Den som tvekar och går vidare utan att godkänna får plötsligt möjligheten se vad som kunde ha fått mitt/ditt medgivande:

Leverantörerna, dvs appen ville kunna lagra och/eller få tillgång till information på min enhet (dator).

De vill använda begränsade data för att välja reklam (som jag ska se).

De vill skapa profiler (dvs även av mig) för personaliserad reklam. Läser man vidare står det klart att aktiviteten på appen kan kombineras med annan information om tidigare aktivitet på den här tjänsten (appen) "och på andra webbplatser eller appar eller liknande användare. Det står dessutom ”att informationen används sedan för att skapa eller förbättra en profil om dig (som kan omfatta möjliga intressen eller surfvanor)".

Listan fortsätter över vad appen vill du ska, eller från början lurats att helt, godkänna. Appen vill tillsammans med samtycke av 65 leverantörer och med ett berättigat intresse (vad nu det kan betyda) från 26 leverantörer förstå målgrupper genom statistik eller "kombinationer av data från olika källor". Genom att trycka på en länk får man ett exempel på hur det kan gå till: "Ägaren till en onelinebokhandel vill ha kommersiell rapportering som visar andelen besökare som besökte och lämnade bokhandelns webbplats utan att köpa något, eller som tittade på och köpte månadens kändisbiografi, liksom medelåldern och och fördelningen av män/kvinnor i varje kategori. Uppgifter som rör din (min kursivering) navigering på webbplatsen och dina personliga egenskaper används sedan och kombineras med andra sådana uppgifter för att ta fram denna statistik".

Inte ens de som finns i ditt hemmanätverk kan gå säkra. Appen utgår från att fler är kopplade till samma nätverk och vill stödja sitt eget kontrollsyfte. Och allt detta och mer kan en enkel knapptrycking medge! Bekräfta därför aldrig när det står Godkänn alla utan läs vidare vad du är på väg att godkänna. 

Johanna Lundberg har skrivit ett dokument "Användarvillkoren som ingen läser". Där går hon noga igenom hur informationen om oss kan användas. En av hennes slutsatser är "Användarvillkoren är ofta alldeles för långa och krångliga för att någon ska vilja eller orka läsa igenom dem, men det är därför viktigt att du förstår vad det egentligen är du godkänner. Dina digitala rättigheter regleras delvis av dem, och det är du som ska ha kontrollen över vilken information du delar med dig av och som andra kan använda. Inte företagen."

På sidan 12 tipsar hon om att vi kan testa hur vi är under uppsikt. Gå in på nätet och sök efter en speciell produkt. Själv har jag ibland sökt efter gräsklippare, skor eller vin. Det lär inte dröja länge förrän du under olika nätaktiviteter märker hur annonser och erbjudanden dyker upp. Johanna Lundberg avslutar sitt tips så här: "Gå in på Facebook och skriv en statusuppdatering som innehåller ett specifikt ord, till exempel ett klädmärke eller ett resmål. Ofta räcker det att göra det en gång för att du sedan ska få se annonser från företag som tillhandahåller det du eventuellt letar efter."

Ge dig inte djävulen i våld! Metaforiskt skrivet naturligtvis, men alla data om dig har, i mitt exempel ovan,  de 126 leverantörerna inte med att göra bara för att någon vill se var blixten och ovädret härjar. De kommersiella krafterna vet mer om oss än vad som är nyttigt för ett samhälle och en demokrati som ska vara transparent! Vem visste att Big brother flyttat in i varenda liten app och har koll på om du läser erotisk litteratur, vad du handlar på nätet eller om du kollar vetenskapsfilosofiens klassiker? Det är inte bara algoritmer som kan förvränga vår uppfattning om tillvaron...

Till sist. Ticketmaster har blivit av med uppgifter om 560 miljoner kunder! Vad visste de om dig? Hade de dina kontonummer. Vad hade företaget/appen mer?

Undrar om AI har något att säga om saken?

Predikandets glädje

Äntligen stod jag i predikstolen. Så kändes det. En kollega hade hastigt sent lördagskväll fått förhinder och pratade med mig. Och plötsligt hade jag erbjudit mig och var anlitad som predikant. Roligt och aningen utmanande. Förr när jag predikade låg texterna och skvalpade i hjärnkontoret minst en vecka. Då fanns det tid att undersöka frågeställningar som inte bara dök upp och försvann.  Hur  var det egentligen med publikanernas fromhet. Var den övernitisk och nästan fundamentalistisk, eller...? Hur balanserades makten mellan Herodes och den romerske ståthållaren? Hur kritisk var Jesus till att folk hörde men inte lyssnade? Månglarna i templet var där eftersom de var tillåtna - hur mycket av civilt motstånd idag kan liknas vid, eller motiveras av,  det Jesus gjorde? osv.

Olika kommentarer och texter letas reda på och läses. Ofta blir jag själv stärkt och uppbyggd genom det som samlas i hjärta och huvud (känsla och förnuft). Det visar sig att ny kunskap är så berikande. Då blir jag tacksam över alla som forskat, funderat och tänkt och lyckats bevara sina tankar så att jag kan få del av dem. Predikoarbetet, för det kan vara mödosamt också, är trots allt med ett ålderstiget ord gagnerikt!

Som gammal och sedan länge pensionerad präst finns det en stark dragning till förkunnelsen. Något kan nog hänföras till lusten i att bli den på vars ord församlingen en stund verkligen fokuserar. Som from ska sådant väl knappast erkännas, att det ligger en lockelse i att stå i centrum? Men sådana impulser bleknar vid sidan av längtan efter att genom bibeltexter söka efter Guds vilja med och för oss idag. 

Att brottas med texten för att något lite mera komma till tals med mening, sammanhang, tonvikter och innebörd. En teknik som tar lite tid att applicera är att sätta sig in i de olika personerna och gruppernas tänkande och situation. Det är som att genom texten även få syn på vår egen tillvaro och verklighet. Frågorna kan bli: Om jag var Marta som hamnade i köket, om jag var Maria som satte sig vid Jesu fötter, om jag var Jesus... Varför sas det som sas, hur tänkte man? Vad säger texten om oss människor nu, om våra liv, vad säger den om Gud?

Trots att jag går med käpp gick det bra att ta sig upp i predikstolen. Där hade jag redan placerat mitt manus. Jag tände en liten lampa för att se bättre, drog efter andan och började. Sedan är det som om jag själv kan uppleva hur orden blir levande, hur de bär och är något mer än det jag själv kommit på. Där och då blir jag ett redskap.

Predikningar kan recenseras, men det är inte mitt uppdrag. Men uppmuntrande ord sades i alla fall efter högmässans slut. Min företrädare som kyrkoherde i Olaus Petri i Örebro tog efteråt i sakristian mig om armarna med båda händerna och sa: "Lars, i predikstolen är du i alla fall inte bruten!" Gott att få höra eftersom jag så ofta bara blir mina sjukdomar. Nu såg och hörde han något annat, vilket gjorde mig både glad och nöjd!

Tidskriften NOD, ambitiös och utmanande

Vad är en nod bra för? Det finns inte särskilt många som vet. Det kan vara den som prästen håller i när han lyfter kalken. En nod kan också vara en led eller knut på en trädstam. Men nod kan dessutom också vara den punkt på en kropp i svängning där amplituden är noll... Därtill kan nod vara ett astronomiskt fenomen där banor och linjer skär  varandra och där ett negativt värde övergår till ett positivt. En tidskrift som heter NOD kan med andra ord ha ganska många uttolkningar. Ett bra namn på en variationsrik och högklassisk tidskrift.

Teologi- och kulturtidskriften NOD som utkommit sedan 2004 har en spännande målsättning, nämligen: "...att utifrån ett reflekterat kristet perspektiv betrakta och analysera det som sker i vår samtid, oavsett om det gäller politik, kultur eller vetenskap. Profeten Jeremia var och är en förebild, även om vi inte kan leva upp till den. Han förhöll sig trogen och samtidigt modigt ifrågasättande till den tradition han fostrats i, och var helt orädd i förhållande till de makter som dominerade hans samtid, eftersom han var rotad i något större". 

Sedan våren 2023 utges tidningen av föreningen NOD:s vänner vilket innebär att tidskriften fortlever som en mycket ambitiös och ibland utmanande produktion. Den som t.ex. läser de tre senaste numren 3/23, 4/23 och 1/24 lär bli glatt uppmuntrad och rent av lycklig att en sådan tidskrift finns. Varje nummer har en genomgående konstnär vars bilder bidrar till attraktionen. Konstnär Maj Ström smyckade nummer 3/23, Janeric Johansson präglade nummer 4/23 och Samuel Sander hade nummer 1/24 som sin palett. 

De olika utgåvorna är delvis tematiska. Vad sägs om följande temata: Jesus var inte kristen - om judendom, kyrka och Israel, Fruktan och förtröstan i rädslans kultur, Drömmar, stulna, förlorade, förbjudna, fördjupade? Vid läsning är det, åtminstone för mig,  som att på nytt få dricka friskt källvatten, eller som att få ta del av vitala texter och samtal där man uppfylls av ny kunskap blandad med spänstiga reflektioner. Här några exempel på artiklars ingresser vilka kan kan ge en aning om vad som väntar vid läsning.

"Lundasociologen Olof Hallonsten beskriver hur 1900-talet kan betraktas som kulmen av de frigörelseprocesser som sattes igång av "1968" och hur de följande decennierna visat utvecklingens avigsidor."

"Med utgångspunkt i tv-serien Severance beskriver litteraturvetaren Martin Ånestrand en samtid där den digitala världens plattformar alltmer styr våra liv."

"Caroline Cedon undrar om vi måste hålla oss till våra individuella skitdrömmar inför en inställd framtid. Eller vågar vi hoppas på något mycket större?"

"Drömmar om ett förindustriellt samhälle löser inte katastrofhoten i en komplex och globaliserad värld. Maria Küchen tror att vi också behöver släppa drömmen om religionens roll i offentligheten."

Redaktionen tror på och uppskattar samtal vilket märks på artiklar där teologer samtalar men också på att samtal finns i fler varianter än så. Allt blir därmed inte tvärsäkert utan fler perspektiv får utrymme. Ansvarig utgivare är Pekka Mellergård. En prenumeration (4 nummer) kostar 399:- för ett år och sker bäst via hemsidan. Så varför inte skaffa sig bra och tankeväckande läsning!

Otto Olsson, den förmodligen främste kyrkomusikern i Sverige

Konserterna står som spön i backen. Bilden är aningen udda men lär syfta på hur intensivt ett spöregn kan vara, hur mycket regn som öser och störtar ner från himlen. Men även om musiklivet i en stad tycks nästan överetablerat är det faktum att det finns ett livligt och aktivt högkvalitativt musicerande ett vittnesbörd om kärlek till musik.

I Örebro finns åtskilliga duktiga körer: Örebro kammarkör, Stella, Örebro studentsångare (som nyligen firat 30-årsjubileum) och många flera men här onämnda. Därtill bor den internationellt kända och hyllade Svenska kammarorkestern i vårt konserthus! I söndags kväll ägde en Festkonsert med musik enbart av Otto Olsson rum i Olaus Petri kyrka. Höjdpunkten var Te Deum av organisten och kompositören Otto Olsson, en av Sveriges främsta, om inte den främste, inom kyrkomusiken någonsin.

På Heliga Trefaldighets dag så var det talande att vid inträdandet i kyrkan möttes besökarna av en vägg med stolar på gradänger, som en sinnebild för den himmelska härskaran som ständigt lovar och prisar Gud. Omkring 50-60 sångare skulle jag tro att det var i körerna Olaus Petri Cantores, Ungdomskören OPQ och Olaus Petri Vocalis (med uppskattade internationella framträdanden) som samsjöng galant och otroligt fint denna afton. Dirigent var organisten i OP Mats Bertilsson, som ledde med trygg och fast hand. Musiker, säkert ett tjugotal, ur Drottningholms Barockensemble medverkade också med fin klang och lyster, framför allt i Te Deum. Orgeln trakterades av Björn Gäfvert, organist i Immanuelskyrkan i Stockholm (Equmenia) och ordförande för Drottningholms Barockensemble.

Innan konserten brusar det en aning av lågmäld konversation. När körerna tar plats, iklädda röda fotsida kördräkter, ökar förväntningarna och sorlet avtar. Från predikstolen hälsas alla välkomna, publik såväl som de olika musikgrupperna som denna kväll ska gjuta liv i Otto Olssons kompositioner. Dirigenten inleder också med några intressanta kommentarer om giganten Otto Olsson, som bl. a. var sakkunnig och kontrollant när Setterquistorgeln i Olaus Petri togs i bruk 1913.

Om Otto Olsson stod det bl.a. i konsertprogrammet att han tidigt rönte "stor uppskattning för sitt virtuosa orgelspel och för att han i sina tonsättningar uppvisade stor skicklighet i att kombinera utomordentlig kontrapunktik med ett senromantiskt tonspråk."

Förmodligen var vi kring 150 personer som avnjöt konserten i Olaus Petri. Med en stormusikalisk satsning som denna borde kyrkan med sina närapå 500 sittplatser (bänkar och extra stolar) varit sprängfylld! Sedan länge är det en ganska fåfäng förhoppning att Nerikes Allehanda, Tvärsnytt eller Radio Örebro ens skulle råka nämna konserten, än mindre låta någon insiktsfull och kunnig recensera den. På måndagen visade det sig att Allehanda söndag afton hade en kritiker på plats på Frimurarlogen där några sångare och band hade uppträtt. Om den klassiska musiken, inkluderande all kyrkomusik, negligeras alltmer blir det ett allt större och viktigare upplysningsarbete för oss som uppskattar klassikerna. Avanti!

Det går bara inte att vara med överallt, brukar det heta. Både från media och utebliven men presumtiv publik. Vilket är sant. Min tanke är att körer som tar del av varandras teknik, stilar och förmågor bara kan gynnas av den erfarenheten. Därtill kan de få en bild av hur rikt och omfattande körlivet i trakten är! 

I Olaus Petri har gudstjänstdeltagarna i alla fall glädjen av att se och höra de egna musikgrupperna i gudstjänsterna ganska ofta enligt uppgjort och på nätet synligt schema. Där och då tillkommer fler än de tre grupper som fanns med i den aktuella konserten som t.ex. Ceciliakören, Gosskören och Musikkåren!

Vad fick vi då lyssna till under den förnämliga konserten i Olaus Petri? Följande verk fanns med:

Tantum ergo sacramentum op 23:1 (1906)

Inför den Eviges ansikte op 60 (1948)

Ave Maria op 23:2 (1909)

Advent (1908-16)

Jungfru Marias lofsång (1908-16)

Påsksång (1905)

Allt fullkomnat är, o Jesu (1913?)

Pingstsång (1905)

Säll den (1917)

Te Deum op 25 (1906)

Dagarna innan konserten spelade körer och orkester in en skiva vilken även lär ska finnas på Spotify! Så något av det människor missade denna söndagskväll kan inhämtas vid ett senare tillfälle...

Här en annan konsert med Otto Olssons Te Deum från Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm:

https://youtu.be/wU-BBzIUu8Y?si=DWgAqRJdi5LnwmjI

Man ska inte klaga?

Utdrag ur en predikan på Ordrik

 Man ska inte klaga, sägs det ibland

och ändå finns det en bok i Bibeln som heter Klagovisorna!

Och frågar du hur någon mår, kan svaret bli

jag ska inte klaga!

Varför ska jag och du inte klaga?

Vi kan ju ha de bästa anledningar

för att oja oss, beklaga oss

eftersom motgångar och svårigheter tillhör livet

Det kan faktiskt lätta en aning om vi

törs säga som det är:

idag orkar jag inte så mycket,

min huvudvärk du vet

gräsklipparen har gått sönder

och jag ha försökt i ett halvår att få den reparerad,

det går bara inte

reparatören sa bara: köp en ny

jag missade bussen,

bilen fick punktering

jag har så få vänner

och känner mig totalt ensam,

jag har fått en svår sjukdom,

sorg efter någon nära,

maten jag köpte var inte fräsch

Det är som om vi inte vill belasta andra

med det vi själva kämpar med…

Kanske vill vi inte klaga för att vi ska bli 

jämförda med andra som också har skäl

att beklaga sig. För alla lider vi en smula

av jämförelsesjukan

Kristendomens förvandling?

För oss som ibland läser The Tablet, the International Catholic Weekly, blir det många väckta, angelägna och intressanta frågor. I ett nummer från 2 mars finns en artikel, Out of this darkness, som behandlar att kristendomens nedåtgående trend inte pekar på dess undergång utan på kristendomens förvandling! I artikeln hänvisas till de latinamerikanska biskoparnas möte i Aparecida i Brasilien år 2007. Där blev temat mer att urskilja och reformera snarare än att beklaga och fördöma.

En tjeckisk präst, Fr Tomás Halík, skriver och talar i samma anda menar artikelförfattaren Austen Ivereigh. Tiden har kommit för kristendomen att transcendera sig själv, skriver Fr Halík, att gå utöver sina nuvarande mentala, institutionella och kulturella gränser och att fråga hur Anden handlar för att finna ett nytt kulturellt hem. Det liknar på ett ungefär vad Jorge Mario Bergoglio, biskop av Buenos Aires, sa till övriga kardinaler innan de valde honom till påve, skriver Ivereigh, nämligen att kyrkan måste gå utöver sig själv, att öppna sig för periferierna, och ta emot det nya som Anden gör.

Den tjeckiske prästen Halík stod klart och modigt upp under kommunisttiden bl.a. när han skulle hålla ett tal vid promotionen så slängde han det tal han förlagts att hålla och talade om sanningen som är större än makten. Han blev naturligtvis utestängd från akademierna. Han var under 1980-talet en av de ledande i den underjordiska kyrkan, alltså under kommunisttiden. Han har skrivit en bok om den tiden som även finns på Storytel.

Brottningen med hur kyrkan ska möta och forma sin framtid kan inget kristet trossamfund fly undan. De enkla lösningarna där gammalt snabbt ska bytas mot nytt håller förstås inte. Modernisering blir lätt ett sätt att slippa reflektera mer och djupare över vad som är kyrkans esse i vår egen tid, och än mer vilka former detta kärnuppdrag kan behöva. Hur är det att vara en apostolisk och aktivt levande kyrka nu, idag?  Fr Halík menar efter att ha hört somliga predikningar och biskopliga uttalanden att vi behöver inte bara undersöka varför människor lämnar kyrkan, utan också var de som stannar kvar får sin kraft och sitt tålamod... Kanske ska vi börja där?

Förhandlingar och fred!

Lidande och smärta kan inte jämföras, påstås det. Ändå faller det sig naturligt att gradera och skatta värk och svårigheter. I Hasse Alfredssons dialog med Tage Danielsson replikerar Hasse Alfredsson på kamratens påstående att han fått en spik i foten:  "Spik i foten!! Du kommer här med spik i foten! Men jag ska tala om för dig att på Franska Revolutionen gjorde dom processen kort med adelsmännen. De högg av huvudena av dem som limpskivor... tjopp tjopp tjopp tjopp...".

Inte så sällan blir det en tävlan också om att göra mera eller mest gott, speciellt när det pågår stora insamlingar till fina ändamål. Även om effekten inte alltid är avsedd så värderas stora bidrag oftast mera. Insamlingar behöver verkligen de många små donationerna. 

Ondskans olika grader blir också vägda och bedömda. När det i pressen sker jämförelser mellan det onda Hamas gjort med det som Israel gjort blir det också som en jämförelsetävlan. Israel är en demokrati heter det och gör därmed mycket gott. Hamas är en terroristorganisation, slås det alltid fast. 

Men om den skada man åstadkommit skulle jämföras vinner Israel med hästlängder. Bara den materiella förstörelsen av Gazas byggnader och infrastruktur är ofattbart monumental. Redan i februari rapporterades det från Lunds universitet att 72-84% av bebyggelsen i norra Gaza hade förstörts. Antalet skadade och döda galopperar vidare som om det inte funnes någon gräns. Ändå värjer sig många för att fördöma Israels totalt oproportionerliga vedergällning. Att man därtill anser Hamas attack långt mera vedervärdig blir en gåta inför det omänskliga kriget där man tvingat miljoner på flykt och hindrat införsel av livsmedel och vatten. Sjukhusen har attackerats och förmenats möjligheten att verka på anständig nivå eftersom de inte har vare sig dugliga lokaler längre eller vad som behövs av mediciner och apparater. Enligt FN är antalet döda i Gaza över 35.000! När glömde man bort öga för öga...?

Det onda går kanske inte att jämföra. Men med en enkel uppskattning av proportioner blir övermaktens krig mot militära Hamas något som orättfärdigt drabbar den oskyldiga civilbefolkningen, främst kvinnor och barn, det är chockerande! Läs vad Unicef skriver. Själv vill jag ropa ut: Eld upphör! Vapenvila! Fria humanitära insatser! Uppbyggnad av vård och sjukhus! Förhandlingar och fred, ty det urskillningslösa dödandet måste ta slut!

Israel lyckas förmodligen genom skalan på det krig de genomfört att för århundraden befästa hat och hämndlystnad som kommer att bli hinder för fredlig samexistens under överskådlig tid. Är det förnuftigt? 

Business as usual duger inte längre

Mina övertygelser trumfar kyrkans! Så öppet sägs det sällan, men med åren har alltfler hållit hårt på sina egna förbehåll och invändningar, så till den grad att de tvingar sig själva att tystna under den universella kyrkans trosbekännelse. Född av jungfru Maria, på tredje dagen uppstånden igen, med flera ställen tappar några röster eftersom trossatserna kan verka utmanande för det egna trossamvetet.

Det kritiska tänkandet hyllas formellt i vår tid av nästan alla och överallt, men i själva verket tror människor på allt möjligt som borde ifrågasättas och tänkas igenom. Att ha svårt för trosbekännelsen men ständigt kolla horoskop, delta i spel på nätet, sätta tilltro till kristaller, medier som kontaktar andra etc. rimmar illa.

I kyrkans nya läge blir det ohållbart att inte ha introduktionskurser i kristen tro för vuxna, samtalsgrupper om gudstjänst och liturgi, böne- och meditationsgrupper. Business as usual räcker inte i tvivlets och okunskapens tidsålder...

Pingsten, visst var det då Jesus for upp till himlen?

En ung vuxen bestämde sig för att prata med mig. Hon visste om mitt engagemang i kyrkan och att jag var vigd till präst i Svenska kyrkan. Först småpratade vi och jag förtäljde om en äldre kolonist ( innehavare av en kolonilott) som kom förbi när vi slet med vårbruket. Han inriktade sig på min fru och sa till henne, man ska väl inte svära när en präst är i närheten, men ojoj så varmt det är... Ungefär som det finns ett stort svordomsfredat område utstakat även kring en ålderstigen präst.

Hon, den unga vuxna, vill fråga mig om pingsten, för visst var det då som Jesus for upp till himlen? När jag berättade om Babels torn och språkförbistringen och den första pingstdagen då anden fick alla slags tungomål att bli begripliga så skakade hon sakta på huvudet. Hur ska man kunna hålla reda på allt sånt där+ Och Gud var väl Gud och Jesus en son, men den där anden vad är det för nåt? Därefter kom en finurlig fråga. När han dog, Jesus, hamnade han i helvetet då, för himlen är ju uppåt och neråt det måste ju bli helvetet, eller...? Varje läsare av den här texten kan ju fundera ut vad svaret skulle bli!

Vilken uppenbarelse! Inte för henne, utan för mig. Det är nog ganska många som inte riktigt vet det mest basala om kristen tro och trons värld. Vi är på väg tillbaka till ett läge då kunskapsbrist och fallerande allmänbildning gör fältet vidöppet för grundfrågor om tro och kristet liv. Vad gör vi nu då?

Minskar intrycken när man blir äldre?

När någon blir äldre, ett antal år förbi pensioneringen, minskar synfältet (metaforiskt), sägs det. Många kontaktytor klingar av. Arbetsplatsen är ett minne blott. För den kyrkligt anställde finns förstås alltid gudstjänsten och andra församlingsaktiviteter, som vetter mot det gamla arbetslivet, kvar. Föreningsengagemangen tunnar ut och tonar av. Fast jag vet att åtskilliga verkligen lever med i förenings- och sällskapsliv som oerhört aktiva äldre.

Stämmer det verkligen att äldre lever i en trängre och mindre bubbla? Är inte också det ett uttryck för vad som numera kallas ålderism? Åtskilliga äldre håller uthålligt fast vid sin morgontidning och får en relativt omfattande allmänbildning. De är ofta flitiga radiolyssnare och håller fast vid Rapport och Aktuellt, såvida de inte gått över till TV 4. Ungdomarna och unga vuxna däremot skaffar oftare sina informationer från nya medier som dessvärre är betydligt mindre tillförlitliga. Därtill blir den digitala världen allt mer tidsabsorberande vilket kan bli ett allvarligt hot mot aktiviteter och föreningsengagemang IRL (i verkliga livet). Ska sanningen fram är min egen skärmtid skrämmande hög och mobilen och paddan är mestadels inom räck- och synhåll.

Å andra sidan går det inte att förneka att ju äldre vi blir desto färre blir intrycken från omvärlden. Samtalsämnena riskerar att bli färre när orken blir mindre och minnet tycks överfyllt. Hon den där vad hon nu hette som var kusin med honom... kan det låta. Men rätt vad det är glimmar det till och vi kan nämna Carmina Burana, Dalhems kyrka och Ola Ullsten direkt när det någon gång, fast alltmera sällan, behövs. Därtill har t.ex.
ännu inte It´s a Wonderful Life, regisserad av Frank Capra med Donna Reed och James Stewart, fallit i glömska! Vilket är aningen imponerande, eller hur. Det mesta finns kvar därinne någon stans, bara vi ger eftertanken tillräckligt med tid.