Minskar intrycken när man blir äldre?

När någon blir äldre, ett antal år förbi pensioneringen, minskar synfältet (metaforiskt), sägs det. Många kontaktytor klingar av. Arbetsplatsen är ett minne blott. För den kyrkligt anställde finns förstås alltid gudstjänsten och andra församlingsaktiviteter, som vetter mot det gamla arbetslivet, kvar. Föreningsengagemangen tunnar ut och tonar av. Fast jag vet att åtskilliga verkligen lever med i förenings- och sällskapsliv som oerhört aktiva äldre.

Stämmer det verkligen att äldre lever i en trängre och mindre bubbla? Är inte också det ett uttryck för vad som numera kallas ålderism? Åtskilliga äldre håller uthålligt fast vid sin morgontidning och får en relativt omfattande allmänbildning. De är ofta flitiga radiolyssnare och håller fast vid Rapport och Aktuellt, såvida de inte gått över till TV 4. Ungdomarna och unga vuxna däremot skaffar oftare sina informationer från nya medier som dessvärre är betydligt mindre tillförlitliga. Därtill blir den digitala världen allt mer tidsabsorberande vilket kan bli ett allvarligt hot mot aktiviteter och föreningsengagemang IRL (i verkliga livet). Ska sanningen fram är min egen skärmtid skrämmande hög och mobilen och paddan är mestadels inom räck- och synhåll.

Å andra sidan går det inte att förneka att ju äldre vi blir desto färre blir intrycken från omvärlden. Samtalsämnena riskerar att bli färre när orken blir mindre och minnet tycks överfyllt. Hon den där vad hon nu hette som var kusin med honom... kan det låta. Men rätt vad det är glimmar det till och vi kan nämna Carmina Burana, Dalhems kyrka och Ola Ullsten direkt när det någon gång, fast alltmera sällan, behövs. Därtill har t.ex.
ännu inte It´s a Wonderful Life, regisserad av Frank Capra med Donna Reed och James Stewart, fallit i glömska! Vilket är aningen imponerande, eller hur. Det mesta finns kvar därinne någon stans, bara vi ger eftertanken tillräckligt med tid.