Se upp - asteroiden kommer

En asteroid cirklar runt i rymden. 2007 TU24 passerar på sin resa strax utanför månen. Och då blir den synlig från jorden. Nasa har mer informationer om denna himlakropp. Och på YouTube hittar man en video som ger en ganska alarmerande och uppskakande bild av vad som kan hända... I bakgrunden spelas en sång om hur sårbara vi är.

Man kan lätt hitta fler videosnuttar om riskerna och farorna med asteroider och annat som flyger runt i rymden...

Tidningarna, till exempel Expressen och Dagens Nyheter m fl berättar just nu om möjligheten att med kikare få syn på denna fria himlakroppsradikal - 2007 TU24.

Populär Astronomi undrar för sin del: Skräms vetenskapsjournalisterna om 2007 TU24? Klockan halv tio på tisdag susar asteroiden 2007 TU24nämnde häromdagen. Bara 1,4 gånger månens avstånd bort, blir den den närmaste asteroid i sin storleksklass på 22 år. Inget kommer att krocka med jorden (läs till exempel Astroprof om den), ändå har just den här asteroiden väckt stort intresse...

Populär astronomi hänvisar också till Universe today vars observationstips man kan ha nytta av. För mitt inre stiger bilden av Gotlandsbåten fram. När jag var barn tillhörde det nöjena att samlas i hamnen för att se båten komma in. Ett storartat skådespel blev det när automobiler med hjälp av lyftkran togs fram ur båtens inre och hissades över relingen in på land. Och när båten for fanns det ibland stora skaror som samlats för att vinka av den. Det var nästan något eskatologiskt över det hela.

Vi ses kanske aldrig mer. Och mer än en gång har jag hört sången om himlen sjungen med röstdarr, längtan och vemod från kajkanten: Tänk när släkt och vänner alla samlas där, på den gyllne stranden...

Dramatik och något unikt. Något som väcker frågorna om uppbrott och om vår stund på jorden. Just det. Ungefär samma känsla som när en asteroid far förbi. Vi samlas för att se den och vinkar av den när den far förbi... SF-kännare vet att Arthur C Clarkes Möte med Rama är en av de stora böckerna i genren. Clarkes bok Den handlar om en cigarrformad kropp som ur rymdens djup en dag kommer inom räckhåll för en expedition. Farkosten är ihålig och inuti ryms en värld med kontinenter, landskap och annat som är människan obekant. Harry Martinssons Aniara är också tänkvärd i sammanhanget.

En asteroid, en båt och några litterära verk kan var och en bli en påminnelse om vår belägenhet på stoftkornet någonstans i en oändlig rymd.

Andra bloggar om: 2007 TU24, Asteroid, Nasa, Arthur C Clarke, Möte med Rama, Aniara, Gotlandsbåten

En 11-årig gubbe

Åren går. Jag har blivit 11 år. Jag vet att få vet hur det fungerar att en snart 60-årig gubbe räknar sig som 11. Är han en av dem som lyckats bevara barnet inom sig? Eller är han bara ovanligt barnslig?

För min del börjar det i tjugoårsåldern. Då fick jag besked om att jag hade en njursjukdom. Alports syndrom gissade man på – men tecknen stämde inte helt med den osäkra diagnosen.

Åren gick och 1995 hamnade jag efter några för mig dramatiska turer i dialys. I mitt fall handlade det om hemodialys. Besöken på sjukhuset för att kopplas upp till dialysapparaten blev många. Där filtrerades blodet tre gånger i veckan. Hela tillvaron förändrades, så kändes det särskilt i början. Snart hittade jag och familjen nya rutiner. Vi inrättade oss efter det som var nödvändigt.

Då när det blev dags att gå i dialys upplevde jag hur min sjukdom tog över. Att vara sjuk blev dominerande och tvingade till många omställningar. Trots mångårig njursjukdom hade jag levt som folk gör mest. Nu gick inte det längre. Sjukdomen och detta att vara sjuk invaderade min kalender och min planering, hela mitt tänkande ändrade sig. Det var som att ha fått en ny identitet. Jag hamnade i en kris, jag var ju sjuk, inte frisk!

Hade jag inte varit omgiven av så många kloka personer, privat och i vården, hade jag nog inrättat mig helt efter att vara sjuk. Mitt beroende av andra riskerade verkligen att gå längre än nödvändigt. Som tur var fanns det människor som betonade det som faktiskt var friskt hos mig. Det finns en term för detta perspektiv - att betona det friska är att anlägga ett salutogent perspektiv. Viktigt inte bara för den enskilde - utan för omgivningen och för vården.

Även om njursjukdomen var mycket påtaglig och dialysen satte sin prägel på varje dag i veckan betydde inte det att mitt jag, min personlighet, behövde stämplas som sjuk. Mitt jag var inte sjukt, min identitet blev påverkad men inte i grunden förändrad. Men risken fanns hela tiden där. När jag flåsade som en trött 85-åring efter 200-meters promenad börjar man tänka om och se på sig själv på ett annat sätt. Ibland när orken fanns kunde jag vandra iväg lite längre, bara för att upptäcka att jag inte orkade återvända hem utan en oändligt lång paus för återhämtning…

Trots det stora beroendet av andra fanns det saker jag kunde. Trots svaghet fanns där fortfarande styrka. Genom åren har jag hos många som fått sin frihet kringskuren och sina förmågor begränsade av sjukdom funnit så mycket av integritet och stolthet, av mod och styrka.

När Riksförbundet för Njursjuka (Nu: Njurförbundet) gav ut sina Riktlinjer för en god njursjukvård var och är det ett friskhetstecken. Man anpassar sig inte som enskild eller som grupp hur långt som helst, blir inte passiv. I den skriften ser man hur människor vill förbättra, förändra och förnya! Vi arbetar för god vård, för att ännu mer av det friska, av läkedom och hälsa ska få utrymme i vården.

Nära sjukdomen finns mycket friskt. Viljan och förmågan att fånga upp och uppmuntra det friska är så viktigt. För oss som har allvarliga sjukdomar är det extra viktigt!

1996 i augusti fick jag en ny njure av en levande donator. Från den dagen började ett nytt liv. Därför har jag fått en ny tideräkning vid sidan om min ursprungliga. Gubben är fortfarande ung! Och tänker på sig själv som frisk - inte sjuk!

Jag läser min blogg som någon annan

Bloggandet ger oss bloggare möjlighet att exponera våra tankar. Inte bara för andra utan också för oss själva. Vi får syn på oss själva genom att gå in på vår egen blogg och där bli varse vad vi egentligen tycker och tänker. Vårt inre landskap står där på skärmen. Och förmodligen är de flesta av oss ganska nyfikna på oss själva och hur vi framstår. Därför läser vi vår egen blogg som vore vi någon annan.

Men bilden som blir till genom våra texter och ord är både förskönad och stiliserad. Vi skriver med många filter som rensar bort massor av material som också är en del av vårt inre. Allt vill man inte visa. Så stor är inte exhibitionismen. Självcensuren slår på med automatik för de flesta, även om somliga gjort sig rätt stora bloggnamn genom att vräka ur sig sådant som filtren normalt avskiljer. Elakheter och absurditeter, infamiteter och snusk kan ge stor uppmärksamhet. Möjligen kan den som blir läst av många uppleva sig verkligare än om bara några få hade tagit del.

Ytligheten uppmuntras eftersom ytan har sådan betydelse för tillfället. Även när man visar upp vem man är visar man egentligen någon annan. På ytan och utifrån är jag en annan än den jagets gåta som finns i mitt inre djup.

De flesta av oss vill nog ändå framstå i lite bättre dager, bli lite fagrare och klokare och roligare och… än vad vi i själva verket är. Den bild vi målar av oss själva blir efterhand i alla fall mer skiftande och nyansrik, för att inte säga motsägelsefull och komplicerad.

Professor Peter Gårdenfors skriver under strecket i Svenska Dagbladet (080125) om Den svåra konsten att få syn på sig själv. Han återger Susan Sontags ord om människor som blir fotograferade, att de vill ha den idealiserade avbilden, ett fotografi av sig själva när de ser ut som bäst. De känner sig kränkta när inte kameran återger en bild av dem som är mera attraktiva än vad de egentligen är. Han menar att det är därför människor gärna har bilder på sig själva som unga.

Genom århundraden har det inte varit så lätt att få en bild av sig själv utifrån. Speglarna har inte hållit måttet. Och hur såg man sig själv innan spegeln fanns? Man var beroende av vad andra sa. Gårdenfors: Du speglar dig i andras uppfattning om dig och ser därmed dig själv genom de inre (och yttre) egenskaper som andra tillskriver dig. Genom dialogens andrapersonsperspektiv tar språket över spegelns roll. Självbilden konstrueras framför allt genom den ära och heder som tillkommer dig. Ditt utseende får en underordnad roll.

Vi klarar att samtidigt ha flera bilder, intryck och upplevelser, både av oss själva och av andra. Andras bilder har en sådan kraft att de ibland inte bara blandar sig med självbilden utan helt tar över den. Den behandling och det bemötande jag får säger mig hurudan jag är. Jag formas av, och blir sådan som, andras behandling säger mig att jag är. Jag blir till den de säger att jag är. Min självbild får jag då av andra. Och blir på ett sätt en annan. Det inflytande andra har över mig och min självbild pekar på hur viktigt det är att handling, omdömen och bilder innehåller bejakande, positiv bekräftelse och kärlek.

Här blir frågan om personlighet och karaktärsdrag aktuell. Och till detta kan man lägga åskådning med värderingar och normer. Att i denna härva av inflytelser och egenskaper lyckas få fatt på vem man egentligen är kan vara svårt. Finns det egentligen en sammanhållen och sann kärna i mitt inre som är jag, och som kan speglas på utsidan? Mitt svar är att visst finns ett jag, en personlighet, som är min. Och för en kristen är detta jag alltid relaterat till Gud, till ett Du för att referera till Martin Buber.

Men jaget är inte en solid och homogen entitet. Och denna kärna, svår att avgränsa, hur förhåller den sig till den del av min inre värld jag själv har svårt för och kämpar med?

Gårdenfors: Descartes dualism delar upp en människa i kropp och själ. Även om man inte har samma grundsyn som Descartes är det klart att det finns två sidor av en själv: den man visar utåt och den som man visar genom tal och handling. Den första ser man i en spegel och den andra genom självreflexion. Dialogen och skriften ger oss ytterligare möjligheter att se oss själva inifrån.

Gårdenfors, Självbild, Ego, Martin Buber,

Religiösa copycats

Även en ateistisk humanist kan självklart behöva distansera sig till sitt förflutna. Tomas von Martens skriver i kommentarerna till en tidigare artikel att man som ”nyfrälst” eller nybliven kristen också tar över språkbruket i sitt nya sammanhang. Det betyder också att man använder orden som är i svang mot det sammanhang man lämnat.

Beteendet är inte olikt det man anammar när man kravlar sig upp ur olika träsk och beroenden. Levi Pethrus stiftelsens (LP-stiftelsen) antidrogarbete resulterade ibland i nyblivna kristna. De kom snabbt in i jargongen och lät som om de varit med på vägen i 150 år. Den starka identifieringen med det nya blev en skyddsväst mot beroendet tidigare i livet. Risken blir förstås stor att det nya också öppnar för en mer slavisk och icke förankrad tro. Den ersätter tidigare beroende med ett nytt - om än oändligt mycket mera uppbyggligt, livsbejakande och sunt.

Nu är det inte bara fd pastor Jan-Ove Olsson som ser sig otroligt befriad ur en förtryckande kristendom. En sådan person presenterades i SvD (30/12 -07) som ex-kristen och avhoppad. Han gick så starkt inför sin tro att han tappade fotfäste och balans. Men nu har han både svurit och gått på systembolaget!

Samma fenomen om än i lindrigare form drabbade en och annan av de prästvigningskamrater man kort efter vigningen träffade. De förlorade lite av sig själva. De blev personlighetsförändrade. Och det var inte bara genom en ny roll som de kunde kliva ur eller i. De gick in i en ny fas, ett nytt rum, ett nytt sätt att vara och tänka. På några veckor hade anlagt ett grötmyndigt och prästerligt tonfall.

Prästprästerna talade i vardagslag med samma predikoton som på söndagen. När de hälsade såg jag mig ibland om för att se varifrån ekot och efterklangen kom. Dyre broder, kunde de plötsligt säga, vilken fröjd att se dig! Förr hade de sagt: hej på dig din gamle galosch. Hur mås? Och det nya prästlivet var så underbart att de redan lyfts till den sjunde av himlarna och där stod jag kvar med fötterna nerkörda i kyrkbackens lera och slask.

Jag kände mig bortkommen inför dessa så hastigt självsäkra kopior av ett förflutet prästideal. Ska sanningen fram härmade och karikerade jag nog i min enfald dessa nybörjarprästers manér. Vid en kopp instant coffee roade vi oss på bekostnad av vigningen rört upp något i dem. Instant copy kallade vi dem mellan skål och vägg. Religiösa copycats. Bombasmen och darret på stämman var inte svårt att imitera.

Så studerade jag noga grandet i andras ögon. Vilka olater jag själv skaffade mig var lite svårare att få syn på. Men förmodligen höll jag på att prata ihjäl mina medmänniskor, inklusive förvånade kollegor, i varje diskussion. Minsta åsikt som någon uttryckte retade oppositionslustan och formuleringsivern. Så hade jag också tillbringat en tid bland ungliberalerna som kunde konsten att koka spiksoppa. Den tunnaste tanke förvandlades till en tjock och fet anrättning med doft, färg och krydda! Lustfyllt och tanklöst.

Nåväl, även om man kan förstå fenomenet med distansering till det förflutna och anslutning till det nya så måste man ju inte acceptera det. Inte heller behöver man med tolerans och förstående låta fiendebilder florera alltför vidlyftigt.

Problemet att insikten om egen syndfullhet skulle drabba så till den grad som humanistkonvertiten Olsson beskriver står jag frågande inför. Men visst finns det en syndaförkunnelse som arbetar efter pedagogiken att inte förrän man tryckts så långt ner i lorten det bara går, kan man lyftas. Men den maskteologin (maskar vi äro) är och förblir en avart av insikten om vår syndfullhet. Att vi både är syndare och rättfärdiga borde kunna leda till en mer balanserad hållning. Underkastelse och blind lydnad har man dåligt skriftstöd för.

Till slut bör vi nog fråga oss också vad som händer när den nyväcktes entusiasm för sitt nya liv går över. Hur blir det då. Ett nytt uppbrott? Ungefär som förra gången kan man eventuellt se tillbaka på en lära som lovade betydligt mer än man själv lyckades utvinna. Då är det skönt att peka finger. Någon annan bär ansvaret. Hoppas att det inte behöver hända igen. Men en del av dem som brände sig i framgångsteologins trosrörelse upplevde (läs presens för somliga som ännu upplever) bristande tilltro till allt vad övertygelse och tro hette. Fanatismen eller hängivenheten (hur man nu vill se det) svedde av en långt större livsåskådningsyta än de faktiskt själva förfogade över. Bränd mark - är det ödet som drabbar avhoppare?

I söndags läste vi i Sverige i högmässan en underbar text ur Salomos vishet (11:22-26). Gud kallas visserligen härskare – men det man tänker när man hör den är inte blind lydnad och underdånighet. Texten var en nyupptäckt för somliga, för andra avlyssnad med igenkännandets smil: Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig? Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande.

Andra bloggar om: Ateism, Kristen tro, Copycats, LP-stiftelsen

Pastor omvände sig - blev humanist

Tomas von Martens återger på sin blogg en artikel ur Humanisten. Den är skriven av Jan-Ove Olsson, konvertit från Missionsförbundet (pastor) och Svenska kyrkan (diakoniassistent) till Humanisterna. Fd pastor Olsson vänder sig nu mot sin bakgrund och sitt förflutna:

Då gick det inte att tro på de sagor jag lärt mig skulle vara sanna: att det fanns en Gud som begärde vår underkastelse och vårt krypande inför en vitklädd förmedlare av Hans nåd. Tron blev snarare en pajaskonst än det allvarliga steg av överlåtelse Skrifterna föreskrev.På något sätt har jag mognat till att överlåta mina beslut åt tanken. Hjärtat i all ära, men utan tankens klarhet mognar man inte som människa, en som också är redo att hjälpa andra på vägen genom livet.

Min kommentar: Vilken kristen tro hamnade Jan-Ove Olsson i? Under mina många år i kristna sammanhang har jag inte själv träffat på en förkunnelse eller undervisning som talat om underkastelse, som begärt något "krypande". Att böja sig under Guds vilja gör man av ödmjukhet och man ber t ex med Psaltarpsalmen 25 om att få ledning, hjälp och förlåtelse. Tron som pajaskonst är inte jag bekant med. Och trosrörelser där man sätter förnuftet på undantag lär väl ändå tillhöra det sällsynta slaget?!

Att kunna tro på livet självt och det vi upplever med våra sinnen är fullt tillräckligt. Vi behöver inte förhålla oss till någon högre makt som vi inte vet något om.

Låt oss istället avslöja de människor som utnyttjat föreställningen om ett ”högsta väsen” och i detta väsens namn tjänat sitt uppehälle och skrämt andra till tystnad och underkastelse!

Min kommentar: All respekt för Olssons övertygelse och nya klarsyn. Sinnesförnimmelse och erfarenhet behövs. Trons människor brukar för sin del hänvisa till sina erfarenhet och upplevelser, tydliga sinnesförnimmelser, av Gud. Man kan klara sig utan - men för många av oss är det inte så dumt att ha ett sådant stöd i livet. Att skrämma till underkastelse och tystnad är inte kyrkans och den kristna trons metod. Att det i historien funnits sådana inslag ska vi självklart erkänna. Sådana tillkortakommanden är bara till skada. Men ordens hätskhet kanske är ett svar på tal. Somliga kristna ska prompt triumfera med berättelser om ateistiska humanister som blivit kristna.

Att det under senare delen av 1900-talet skulle ha förekommit förtryck och skrämsel i svensk kristen och kyrklig kontext gör mig konfunderad och alldeles perplex. Enstaka fanatiker kan ingen rörelse helt svära sig fri ifrån - men det antyder inte texten. Här ska man avslöja dem som utnyttjat föreställningen (ska väl utläsas som låtsasövertygelsen eller som något påhittat). Varför denna bittra och hätska anklagelse? Hur stor besvikelse ligger inte dolda mellan dessa den nye humanistens meningar. Handlar det om den före detta pastorn själv? Eftertankens kranka självinsikt? Eller gäller det andra? Vilka? När? Var?

Vad är uppmärksamheten värd?

Dagens nyhet på klimatområdet handlar om ett förslag att producera träkol med mobila förbränningsanläggningar. Lars Hylander, docent i miljöanalys vid Uppsala universitet, vill göra träkol direkt på avverkningsplatser, utan att det som förbränns fattar eld, för att sedan gräva ner träkolet. Denna nya teknik ska användas för att begränsa växthuseffekten. Den sägs kunna öka markens bördighet och tillvarata förbränningsgaser för att göra bränsle...

Samtidigt... SLU-kampanjen om Koldioxidens vänner och dessa påhittade aktörers bristande faktaunderlag har tidigare uppmärksammats. Intresserade kan till exempel besöka stimulansbloggen. Där framgår att kampanjen också innebär stora banners i tunnelbanan (Resumé).

När kampanjen drog igång kom ytterligare en stimulerande kritisk kommentar. Och på Arbetarens klimatblogg återges kommentarer av professor Bengt Kriström. Han reagerar på kampanjens bild av att den som ifrågasätter rådande klimatförändringsteorier skulle vara inskränkt och korkad.

Kvar står ändå den etiska frågan om man kan hitta på fiender som man sedan tvålar till. Detta är en egendomlig undanflykt eftersom de verkliga måltavlorna helt klarar sig undan, eller hur?! Men dem (oljeindustri, kolproducenter, bilföretag etc) vågar man naturligtvis inte ges sig på. Kanske med tanke på deras resurser att möta kampanjen med egna. Kanske fruktar SLU också deras jurister?

Vad är sanning, undrar man efter en sådan kampanj. Tänk om annan polemik också handlar om påhittade fiender för att väcka sympati för den egna saken och ståndpunkten? Tilltron till idéannonsering har blivit en gnutta mindre efter denna kampanj.

Tänk om annonskampanjen därtill leder till sympati för Koldioxidens påhittade vänner? Risken kanske inte är överhängande - men SLU:s metod är så tveksam att effekten inte helt kan uteslutas. Och vad har man i så fall vunnit? Ett skamfilat rykte? En liten stund i uppmärksamhetens centrum? Är det verkligen värt det?

Andra bloggar om: SLU, Annons, Kampanj, Lars Hylander, Miljö, Växthuseffekten

För och emot synden

- Hur var det i kyrkan idag?
- Bra. Prästen predikade om Gud och om synden.
- Jaha, vad hade han att säga om synden?
- Han var emot den!

Jag är för synden. Jag är absolut för synden - eftersom jag är emot den! Ingen vill väl så gärna se synden? Erkänna dess realitet. Psalmens ord om Herrens vägar och stigar syftar på vår livsstil, hur vi lever. Går vi enbart våra egna vägar tappar vi bort oss. På Guds väg besegras synd.

Men synd förresten… De flesta har ingen förståelse eller ens föreställning om synd. Jag som är hygglig och supersnäll! Vad har jag med synd att skaffa?Vid en familjemässa fick två barn ställa sig med ryggen mot varandra. Det här är synd, sa prästen Kjell Kallenberg. Ni är bortvända från varandra. Och många har vänt sig bort från Gud. Synden är det som skiljer mig från Gud och andra, får mig att missa målet. Tycker du det är synd att ordet synd finns? Borde vi använda andra ord? Mer ur söndagens dialogpredikan finns på predikobloggen ordrik.

Hewlett-Packard kollrar bort läsare

Hewlett-Packards annonsmakare är inte buskablyga. Den helsidesannons HP hade i fredagens Näringslivsdel (18/1) i Svenska Dagbladet, den var djärv. På mig gjorde den starkt intryck. Annonsen bestod av en blå sida och sparsamt med text, i huvudsak med vita bokstäver mot den blåa botten. Men vilken text! Jag förstår nu att jag är fullständigt passé och stenålders. Det var som att höra nytestamentlig grekiska; koine. Eller möta ett långt citat ur Vulgata. Så här löd annonsen:

Alternativa funderingar kring IT-infrastruktur:
Mindre ger mer: mindre strul, mer resultat.

HP BladeSystemc3000, även känd som Shorty, ger dig mycket mer för mycket mindre. Tillsammans med HP ProLiant BL460c bladeserver med Intel Xeon processor med fyra kärnor, får du en server- och lagringsinfrastruktur som du kan hantera som en enhet. Shorty använder integrerade switchar, vilket reducerar kabeltrasslet med upp till 75%. Och när du väl har konfigurerat, kan du uppdatera dina LAN-, SAN- och serverinställningar utan att stänga ner systemet.

Teknik för lönsammare affärer!

En helsidesannons för de redan insatta – de som redan känner till och förstår terminologin (switch, processor med flera kärnor etc) och är minst licensierade nätverkstekniker eller utvecklade datanördar. Och deras glädje över annonsens budskap är väl på något sätt beroende av att vi andra lämnas på efterkälken – tanken är att de ska känna sig insatta och utvalda. Och vi andra ska uppleva oss bortkollrade. Totalt borta. Respekten för HP:s teknik och kunnande kan ju öka på det sättet. Här annonserar man minsann inte för Andersson och Pettersson och Lundström och jag (eller mig) ...

Man kan få en videopresentation där illusionen är att produktchef Magnus Wetterberg (för ProLiant) talar mer av vardagsspråk, han beskriver två serverbröder... Men han talar till små- och medelstora företag, där förstår man nog precis vad han säger. Uppfattar människor utanför trons sammanhang vårt fromma tungomål, vårt kyrkliga språk och vår teologi, på samma sätt? Tanken svindlar...

Minskat kabeltrassel är en sak jag också kan identifiera mig med och det både låter trevligt och är efterlängtat. Men i övrigt blir min upplevelse att HP struntar i mig och mina behov. Så jag lär nog inte skaffa mig en Shorty med integrerade switchar. Inte i första taget. Jag förstå ju inte ens vad jag ska ha den till? Som soffbord? Bokhylla?

Andra bloggar om: Hewlett-Packard, Shorty, Teologi, Annons

Påhittad organisation kritiseras

Läs annonserna! Se på dem, ta in deras budskap, deras bilder. Tänk på vilken känsla de vill skapa hos Dig. Vilka behov vill de reta och locka fram? Bygger annonsen på kända fakta? Vems fakta?

En hel del intryck fastnar från annonsering utan att jag egentligen läst eller studerat annonserna i detalj. Därför försöker jag ta mig tid för att försöka förstå vad annonsören vill åstadkomma och vad jag förmodas göra som ett svar på budskapet i annonsen.

Hur ska man då reagera på en intresseväckande annons (egentligen två annonser) från Sveriges Lantbruksuniversitet? De hade fejkat en annons på ena sidan och den kommenterades och sågades på motsatta sidan. Den påhittade annonsen (de angav i sin egen riktiga annons att det skedde utifrån påståenden i en film för fossila bränslen) innehöll följande text: FOSSILA BRÄNSLEN: Vår Framtid!

De bränslen som skapar koldioxid har befriat oss från en värld full av slitsamt arbete. De lyser upp våra liv, låter oss skapa och transportera det vi behöver och de människor vi älskar. Nu vill några politiker beteckna koldioxid som miljöförstörande. Tänk om de lyckas. Hur ska våra liv se ut då?
http://www.koldioxidensv%c3%a4nner.se/ KOLDIOXIDENS VÄNNER, DE KALLAR DET MILJÖFÖRSTÖRING. VI KALLAR DET LIV. Annonsen var bildsatt med en liten flicka som på en grön gräsmatta, mot bakgrund av en blå himmel, tar ett glädjeskutt med bägge armarna sträckta rakt upp i vädret.

På uppslaget motsatta sida bemöts den fiktiva annonsen av SLU. De skriver: UTAN RIKTIGA FAKTA KAN MAN PÅSTÅ VAD SOM HELST. Och det finns de som gör det, som i annonsen på förra sidan. Därför är det viktigt att det finns universitet som SLU som forskar, utbildar och samlar in objektiva miljöfakta. Se mer på slu.se. (Med mycket mindre och svag stil infogas ytterligare ett par meningar) Texten i annonsen för Koldioxidernas Vänner är citerad från en kampanj för fossila bränslen. Se den via slu.se.

Är det godtagbart att man annonserar för en åsikt som ens meningsmotståndare har? Och att man gör det med en fiktiv avsändare? Avsikten är naturligtvis att få uppmärksamhet för den ”verkliga” annonsen där man tar loven av budskapet i den påhittade annonsen. Roligt? Jadå. Fyndigt? Absolut. Tekniken är klassisk – men nu utförd i storslagen och mångdimensionell form. Fiendebilden lyfts fram och sedan skjuter man mot bilden. Fienden är t ex en organisation som SLU på låtsas berömmer: CEI, Competetive Enterprise Institute, en fin liten intresseorganisation i USA som gjort filmen CO2 – they call it pollution, we call it Life. Ett exempel på de organisationer med goda vänner inom bl. a. oljeindustrin som vi har alldeles för få av här i Sverige

Annonserna ingår i ett helt paket där man har skapat en snygg och tokig hemsida för Koldioxidens vänner. Här förväntas den uppmärksamme förstå att koldioxidens vänner är ett påhitt men så pass sant att man ska begripa att det handlar om stora och mäktiga intressen som lever på att producera, sprida eller använda icke förnyelsebara energikällor. Man kan på hemsidan lyckas klicka fram en person som "avslöjar" att det hela är ett påhitt. Kampanjen använder slagorden "utan riktiga fakta". Det ställer höga krav på att de verkligen redovisar vilka fakta de i själva verket hänvisar till - annars kan de också påstå precis vad som helst. SLU lever alltså själva i riskzonen eftersom vi som läser inte i annonserna får del av deras fakta...

Är det med uppfunnen och påhittad annonsering en metod som universitetsvärlden kan använda för att egentligen locka fler till sin forskning och undervisning? Eller ska de stå för det korrekta och sanna? Borde de inte ha angripit dem som de nu inte öppet utan enbart i andra hand ger sig på? Metoden går ut på att förlöjliga och driva med motståndarna. Är inte deras väldiga makt alltför stor för att skoja och spexa med? Är inte hotet för överhängande med klimatförstöring och utsläpp?

Annonser och etik måste fram i debatten. Nu mot bakgrund av denna påkostade satsning. Förmodligen finansierad med skattemedel.

Andra bloggar om: SLU, Koldioxidens vänner, Annonser. Fakta, Fossila bränslen

Bibel för tjugo procent

Svenska Bibelsällskapet har med SIFO undersökt Bibelns betydelse för människors egen moral och etik, berättar TT. Bibelbarometern ger till svar att var tredje svensk anser att Bibeln har stor betydelse för den egna moralen och etiken.

I en öppnare fråga om det finns någon skrift som påverkat den egna moralen och etiken starkt blev svaret något modifierat. Cirka 20 procent nämner Bibeln. Därnäst kommer FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som ungefär 4 procent har tagit starkt intryck av.

Stora siffror kan tyckas? I ett land där analfabetismen inte är särskilt stor är svaen ändå mycket låga. De tyder på att vi är moderna plockmänniskor som monterar samman lite intryck här och några tankar där.

Vill man se vilket genomslag denna "nyhet" har kan man följa TT-bulltinen via Google. Där kan man i olika inramning möta texten i Svenska Dagbladet, Dagen, Uppsala Nya Tidning, Privata Affärer (!) och i Metro för att bara välja några...

Att Bibelbarometern kommer just nu hänger säkert samman med att Bibelns dag snart ska firas. Den 20 januari sker det. Samma dag som den ekumeniska Böneveckan för kristen enhet går av stapeln. På söndag och nästkommande söndag beger sig många kristna till ett annat samfund eftersom då sker ofta ett prediksstolsbyte. Så håll utkik efter Bibelkns dag och predkstolsbyten! Förutsatt att Ni läser predikoturer och låter Er inspireras...

Kan man kalla kalla bloggare bloggare?

Kan man kalla kalla bloggare bloggare? Har på länge inte haft tid eller ork att knattra ner snabba och glödande ord på tangentbordet. Än mindre har jag kunnat följa andra bloggares tanketrådar och deras aldrig sinande ström av åsikter, synpunkter och tyckanden. Den stillsamt brinnande bloggaren har de senaste veckorna blivit nedkyld. Tiden och orken behövdes till annat!

Finns det verkligen något annat än sfären där bloggaren svävar, Facebook där vännerna fylkas och bildtelefonering via bredband så man kan se hackiga pixlar dansa? Absolut. Världslitteraturen växer under den tid då jag rör mig i de triviala känslornas värld. Filmer har premiär. Orkestrar gör formidabla prestationer där ens inte klarnar. Men istället tvära kast, högre fart, och mera papper, dokument och protokoll. Det ringer. E-posten svämmar över postlådan. Fortare, snabbare, mer och fler. Trivialisering är just det hot som svävar över oss alla. Häftigare, kortare, ytligare.

Bloggen inbjuder till en ständig betygssättning av vad andra gjort eller sagt. Betygsskalan är fullständigt vidvinklad och ger utrymme för allt det godtycke min alldeles egna och subjektiva mening tillåter. I skrivandets stund ter det sig, jag medger det, klarsynt och logiskt, genomtänkt och inte så särskilt sällan klokt och balanserat. Och det är ju inte klokt med tanke på hur lättvindigt och snabbt man kan publicera sin subjektiva och obalanserade partiskhet.

När jag inte bloggade - vad gjorde jag då? Även det en sanningsfråga. Ersatte jag mitt enkla tidsfördriv med annan tidsspillan? Några aktiviteter har tagit stor del av min tid - jag har gått på möten och sammanträden. Och då har jag tänkt att nu står jag inte längre ut med alla möten dit människor kommer oförberedda - men helt beredda att säga vad som faller dem in. Handlingarna har de sällan läst och de som har läst får uthärda långa föredragningar där det som står i handlingarna återupprepas.

Ett sammanträde är som ett antal bloggar som läses muntligt. Var och en tycker att den egna tanken är bäst eftersom det är den tanke man lyckats omfamna. Har man dålig kännedom om ämne och underlag svajar också tankekonstruktionen betänkligt. Oftast märker andra det, men eftersom de är upptagna att säga vad de anser, tycker eller menar får andras överbyggnader svaja likt gräs i storm.

I varje möte finns det frågor så alla bjuds in i dansen. Tranorna flaxar och bugar trots att frågan är avgjord långt innan dansen tråddes. Men vi får alla en liten stund i rampljuset. Se hur jag kan kråma mig, blir du inte imponerad så dansa bättre om du kan... Och dansens turer fortgår.

Men just där och då har också funnits små stunder av genuint utbyte och lyssnande. Korta ögonblick av klarsyn och insikt. Och det är stort. Vi såg varandra och förstod...

Ett antal gudstjänster har jag både förberett och firat. Och där har jag saknat många som jag förväntade skulle vara där. Men jag har inte låtit det ögonblicket fördärva glädjen över dem som var där. Tillsammans har vi blivit Guds kyrka. Ibland få ofta riktigt många som förenas av annat än samma åsikter. Också det har varit stort.

Och så är jag då tillbaka på arenan, bugande, virvlande och flaxande trår vi dansen.

Andra bloggar om: Bloggare, Klarsyn, Tranorna dansar, Sammanträden

Varför stjäla stuprör?

Ibland landar andra människors verklighet även i kyrkans värld. Här har man i månader läst om ökade kopparstölder. Ledningar som skalas och stjäls, tak som försvinner...

Döm om vår förvåning när en dag stuprören på Olaus Petri kyrka försvunnit. Bortryckta och bortforslade. Varför stjäla stuprör? Är de så eftertraktade? Jomenvisst, de är ju gjorda av koppar. Ska vi behöva ha stuprör av plast för att få behålla dem?

Men saken var större än så. Det förstod vi när vi fick höra att skydds- och takplåtar stulits från Norra kyrkogården och från Längbro. Mest upprörande och uppseendeväckande är nog ändå stölden av Ingermanländarnas minnesmonument direkt utanför ingången till S:t Mikaels kyrka, också den i Örebro. Det är den plats där man brukat lägga blommorna direkt efter begravningsgudstjänsterna. Nerikes Allehanda informerar, och på webben har man ett reportage på webb-TV om stölderna.

Inte ens kyrkor, kyrkogårdar eller minnesmonument får vara ifred. Tjuvarna tar vad de kommer över. Men när så många kyrkliga platser drabbas förstår man också att tjuvarna inte bara är tillfällighetsbovar - de rekognoserar och planlägger noggrant var och vad de skall stjäla. Och man bär ju inte direkt bort ett par stuprör över axeln. Inte heller klarar man ett rejält konstverk utan lyft och fordon.

Här står vi nu och funderar över budet: Du skall inte stjäla. Och känner oss som om någon släppt en av stentavlorna på våra fötter.

Har Du koppar i närheten så var vaksam - kopparsamlandet verkar ha gått helt överstyr!

Andra bloggar om: Koppartjuvar, Minnesmonument, Ingermanländare, Kyrkor

Stenkastning som språk med syntax

Hade Predikaren rätt (kap 3)? Har allt sin tid? Finns det en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar? Räddningstjänsten vill avsätta pengar för forskning om mekanismerna bakom stenkastning mot polis och brandkår. Är stenkastning alltså på väg att bli en form av vedertagen kommunikation? Ett språk med syntax och betydelse?

Kastar jag grus innebär det att jag har spridda små kritiska åsikter om Räddningstjänsten. Färgen är fel på bilarna och gruset vill liksom hjälpa till att skrapa lacket av fordonen. Anser jag att eld och olyckor tillhör det människan inte skall ingripa i kastar jag klippblock som hindrar all framfart. Vill jag bara för stunden hejda samhällets insatser blir det kullerstenar och annat som man kan ta skada av om man ställer sig i vägen för dem. Och den som gör det får skylla sig själv?

Och har man en serie av diversifierade åsikter blir det spridda skurar av granit och gnejs med varierande storlek, som en konstfullt sammansatt mening där man använder olika uttrycksfulla former av stenkastningens kommunikation. Det råder brist på tolkar för att uttyda budskapen. Och vi måste nog öka den kulturella förståelsen av de budskap som uttalas. Vill någon kommunicera med stenkastare ska man då kasta sten på dem – dvs tala med det språk de själva använder?

Ett tips finns på Jägareförbundets och stensamlarnas hemsida. Där kan man läsa:

Skaffa en bok om olika bergarter.
Ta med anteckningsbok, penna, lupp,
små burkar eller påsar att lägga stenarna.
Titta på dina fynd genom luppen och
jämför med bilder i boken – till slut vet du
vad det är för sorts sten du hittat.

Ett gott och aktuellt råd. Så leve geologin, samla sten!

Stenkastning mot brandmän och polis

Under femtiotalet åkte vi bil. Varje gång var det något storslaget och fantastiskt. Tre barn med tillhörande föräldrar fick plats i den svarta Ford Anglian. Utflykterna begränsades ibland av att grusvägarna kunde vara dåligt underhållna.

Åkte man mot Klintehamn fanns det en farlig passage. Strax efter dansbanan i Västergarn stod ibland en krokig gumma vid vägkanten. Då tryckte far på gaspedalen. Tanten kastade nämligen sten på bilar. Högljudda vidunder som for nära hennes hus var kanske mer än hon kunde tåla. Eller också såg hon något annat hotfullt när bilarna kom farande. Stenarna flög och Forden frustade. Men det fanns viss förståelse för en ensam förvirrad gammal tant.

Dessa minnen dyker upp när jag i dagens Svenska dagblad i en liten notis läser att det blir allt vanligare att brandmän och poliser utsätts för stenkastning när de rycker ut. Genast hittar jag en liten artikel i Smålandsposten om händelsen. Kastas det verkligen sten på utryckningsfordon? Kastas det sten på dem som ska upprätthålla ordningen och släcka bränder?

Vid utryckning till stadsdelen Charlottesborg utsattes räddningstjänsten för stenkastning under nyårshelgen. Nu vill de inte rycka ut till området utan poliseskort. Med andra ord fler att kasta sten på…

Smålandsposten skriver: Håkan Axelsson är avdelningschef vid Räddningsverket. Han menar att den kommunala räddningstjänsten saknar kunskap om andra kulturer.
– Den behöver förbättras och det skulle kunna ske genom att exempelvis anställa personal från andra kulturer, säger han.

På sikt kanske sådant kan underlätta - men ett utryckningsfordon på väg på uppdrag ska inte behöva stanna och förklara sin etniska sammansättning. Och hur är det ens möjligt att rätt folkgrupp tjänstgör vid utryckningstillfället? Det kan ju vara någon som har sitt ursprung i en angränsande nation eller kultur med vilken uråldriga motsättningar upprätthålls.

Oförargligt kan någon tycka, men då har de fel. Här handlar det inte om en ensam och desorienterad gammal gumma. Det är något som blivit en samhällsfara, något som händer på flera platser och med flera upproriska kastare. Det är upprörande och förkastligt (om ordet tillåts). Någon intifada i Kristianstad har man ju inte hört talas om, och den behövs inte heller. Var finns föräldrarna? Det är väl barn och ungdomar som kastar? Eller är det vuxna som uttrycker sin frustration över brist på delaktighet och ett övermått av utanförskap? Det vore värt artiklar och forskning.

Räddningsverket satsar nu 2,7 miljoner kronor i ett forskningsprojekt som ska öka kunskapen om de mekanismer som ligger bakom attackerna. Det treåriga projektet genomförs tillsammans med forskare från Malmö högskola och inleddes vid årsskiftet, skriver Smålandsposten.

Men förståelse tar tid. Någon bör väl omedelbart kunna förklara vad som ska gälla? Några samhällsfunktioner finns väl i området som kan se till att saken inte upprepas. I väntan på en förklaring bör bara de som är utan synd kasta sten – och då vet alla att inget mer kan hivas på någon annan!

Andra bloggar om: Räddningstjänsten, Polis, Brandkår, Stenkastning, Smålandsposten, Svenska dagbladet

Kameler står tjudrade vid kyrkans södra portal

Ute på stigarna och vidderna vilar lugnet. Naturen har synbarligen gått i idé. Vanligtvis är detta en plats där man kan vara säker på att få göra på de mest olika iakttagelser. Men vänta, långt därborta syns en skugga med en stör. Och där i snön syns egendomliga spår. Två rutiga avtryck går fram och bredvid dem en spolformad kanal, som om man där dragit eller släpat en halvmeter lång medvurst.

Förra året på denna plats kunde man notera parallella spår. Strax före klockan tio på söndagar träder de ibland försiktiga och vaksamma varelserna fram för att bege sig till det som för dem är en oas av värme och trygghet. Alldeles strax kommer de med vaksamma ögonkast att våga sig ut på sin vandring. Andra tar sig fram obehindrat och med spänstiga steg. Alla lämnar de sina boplatser för att söka gemenskapen bland sina artfränder. Halv tolv har så många tagit sig både fram och tillbaka denna väg så att deras avtryck gjort framkomligheten betydligt enklare. De har likt ökendjur på väg till sina vattenhål röjt väg och trampat upp leder och stigar.

Här och där viker spåren av från leden och följer man dem kan man se att de tar slut vid många olika sorters boplatser. Där är ett hyreshus, en villa, ett radhus…

De rutiga avtrycken lämnar farbror Karlsson i sina Tre Tornstövlar (storlek 49). Han bor i nästa kvarter och han har som hundägare brukar motionerat sin hund, en kortbenad korthårig svart tax. Så enkelt det blir när man kan sin naturlära (och känner sina grannar)!

Skuggan med stör visar sig vara en man med en snöskovel som skottat undan nattens ymniga snöfall framför porten till det hus där han senare under dagen ska ha besök av släktingar.

De parallella spåren har gudstjänstdeltagare med rollatorer åstadkommit. Efter gudstjänsten ser man vilken samhällelig betydelse Svenska kyrkan och de andra samfunden har. När många andra sover har kyrkan gjort sin samhällsinsats – genom att gå till sin kyrka har man trampat upp framkomliga stråk på de av snöröjningen jungfruligt orörda trottoarerna. Kyrkfolket har träget röjt undan den snö man förr fick undanröjd och förflyttad med hjälp av sina skattepengar.

Om gudstjänsten varit en hockeymatch, en underhållningsgala, en konferens på stadens stolta konferenscenter hade gatorna nog legat skinande snöfria, sandade och preparerade. Snöröjningen hade gått igång. Nu var det bara (?) kyrkan som samlades för att påminna varandra om vikten av att tjäna medmänniskornas bästa.

Från mitt fönster kan jag se andra märkliga spår på väg mot kyrkan. Det är som en karavan dragit fram alldeles utan hänsyn till gator och trottoarer. Genom parker och över parkeringsplatser går spåren. Och faktiskt, jag kan knappt tro mina ögon, men där borta vid kyrkans södra portal står ett antal kameler tjudrade. De verkar helt oberörda av all snö och det konstiga klimatet. De bär utsirade kamelsadlar och mycket packning, och har nog kommit långt fjärran ifrån. Att de är från österns länder är uppenbart.

Här har jag tagit en kort en paus i skrivandet. Telefonen ringde. Kyrkvaktmästaren bad mig omedelbart komma till kyrkan. Ett resande sällskap har packat upp framför kyrkans altare. De har fallit på knä framför kyrkans krubba därframme och tagit fram guld, rökelse och myrra! Ska jag ringa kommunfolket? Det här borde de verkligen se!

Andra bloggar om: Kameler, Snöröjning, Gudstjänst, Guld, rökelse och myrra, Rollatorer

Religion och politik i gemensam kamp mot fanatism

Religion och politik hör inte ihop, utbrister chefredaktören Jackie Jakubowski för Judisk krönika ut i en artikel på ledarsidan Nerikes Allehanda den 4/1 2008. Jag kan bara beklaga att NA:s webbupplaga saknar intresse för papperstidningens debattartiklar och inte återger dem. Därmed blir webbtidningen ointressant ur mer seriös debattsynpunkt. Nåväl, Jakubowski tycker sig ha sett en allt mer aggressiv religiös militans på frammarsch samtidigt som politiskt engagemang är på reträtt och politiska ideologier uppträder i kvasireligiös förpackning.

Chefredaktör Jakubowski skriver om den messianism som kännetecknar totalitära rörelser och ideologier. Messianismen drömmer om ett himmelrike på jorden, ett idealt och i de flestas ögon ett utopiskt samhälle. Jackie Jakubowski nämner och exemplifierar naturligtvis med islamismen, men undviker, naturligt nog (?) att diskutera dess judiska motsvarighet. Trots denna hans enögdhet har han intressanta poänger. Så noterar han till exempel att den typ av totalitarism, som innebär ett helgande av politiken, har fyllt det tomrum som sekulariseringen skapat!

Jag menar att det fenomenet har gjort att politiska partier, trots allt färre anhängare, mycket ofta ser sig som ägare av lösningarna på alla slags samhällsproblem, som de vilka besitter störst insikt och medvetande, de som har tillgång till sanningen. Uppenbarligen är det så att politik bär många drag av religion liksom religion av politik, konstaterar Jakubowski.

Jakubowski skriver: Det är också ett faktum som få kan förneka att de värsta uttrycken för den totalitära människosynen har alltid kunnat samexistera med både utövarna av och de högsta företrädarna för de olika religionerna. Så är det förvisso – men är det något märkvärdigt? Liksom alla slags företag och varuproducenter försökt överleva under totalitära regimer så har även olika folkrörelser och ideologier slagit vakt om sitt eget fortbestånd. Denna överlevnadsinstinkt har idrotten, välgörenhetsorganisationer, vetenskap, musik och de flesta andra av människans intellektuella och kulturella verksamheter. Finns det överhuvud taget någon rörelse som inte samexisterat? Somliga helt utan och andra med mer eller mindre drag av oppositionsrörelse?

Jakubowski gör en poäng av religionernas anpassning till totalitära regimer som vore den något unikt. Den är högst naturlig och mänsklig och är alltså inte ett särdrag hos religionen. Samtidigt visar många kyrkor upp starka tendenser till motstånd istället för underkastelse. Jakubowskis slutsats att religion och politik inte hör ihop och att de bör utövas så långt ifrån varandra är en alltigenom idealistisk konstruktion. Han tror att samhället och dess medborgare mår bäst av denna åtskillnad. Lättköpt och inskränkt!

Men tar man totalitära regimer och ideologier som exempel ger det ingen ledtråd för hur man ska se på religion och politik i våra västliga demokratier. Partipolitiken bör förvisso inte blandas in i religionernas ledningsfunktioner – men religion kan inte utövas utan politiska dimensioner eller inverkan på ett samhälles politiska liv. Tror Jakubowski att det är möjligt är det för att hans ansats är teoretisk och inte den religiösa praktikerns.

Den politiska och religiösa extremismen är visserligen en faktor av betydelse i vår värld – men omfattas av ytterligt små minoriteter. Det stora problemet är inte att religion och politik överlappar varandra, det kan man också göra i försvaret av demokrati och människovärde, utan att kunskap och insikt om hur värden och värderingar utvecklas och befästs är outvecklad och rudimentär. Hur vi från politiska och religiösa utgångspunkter bemöter, eller ignorerar, fanatismen och extremismen – det är den springande punkten. Den gemensamma kampen är knappt påbörjad i vårt samhälle...

Andra bloggar om: Messianism, totilitarism, Islamism, Judisk krönika, Jakubowski, Religion och politik

Vi är väl inga syndare...

Så besvärligt med ett dike
fyllt med präktig idealism
där man inte vidkänns egna brister
däremot ser man den goda viljan som det verkliga
Synden finns inte, ondskan är en chimär

I välfärden låtsas till och med politiska partier
att människan är god
Det är den nya bekännelsen
Trots att man vill minnas nazismens
(och möjligen kommunismens) offer
har man ingen bra förklaring till människors ondska

Förra seklets förfärliga folkmord
skulle de bara ha berott på
en förvirring, en sjuka
Kan ondskan verkligen förstås
med hjälp av sjukskrivning
och tillfällig sinnesförvirring?

Övertron på den egna godheten och präktigheten
(vi som gör så gott vi kan
är väl inga syndare)
kan kanske förklara hur det kommer sig
att så få i vårt land, i vår kultur, i denna tid
blir gripna av och påverkade av Jesus
Denna ideologiska blindhet
hindrar människor från att se
behovet av nåd, frälsning
och syndernas förlåtelse

Utdrag ur predikan på Nyårsdagen
Kan läsas på ordrik