Politiska sonderingar och svek…

 Knappt har Centern öppnar för ett sidbyte till höger så visar sig SD beredda att avstå sina krav på ministerposter i en högerregering. Få ropade svek och löftesbrott. Vänstern tog inga intryck utan stod fast vid sina löften att inte rösta på en regering utan att få utbyte få ministerposter.  Ministerposter var viktigare  än en vänsterregering. Var det verkligen logiskt och en alltigenom rimlig hållning? Styrelsen böjde sig dock under kongressens beslut.

Flera partier vill ha en vänsterregering, men vill inte avstå (svika) sina principiella villkor som tvingande omöjliggör en sådan regering. Om inget parti ändrar sig blir det ingen sådan rödgrön regering under Magdalena Anderssons ledning. Det samtalas sonderande men alla står fast vid sina utfästelser. Vad är man rädd för? Politik år också att våga och kunna ändra sig! Men ändrar man sig för mycket utan motsvarande politiska vinster blir ordet svek åter aktuellt.

Jensen Huans otrohetsaffärer ledde till börsförluster på hundratals miljoner. Han svek sitt företag och sin hustru, nu måste han betala priset. Är det samma krafter som styr svensk politik? Helt omöjligt är det inte. Även här kostar sveket. Är det därför partier tvingas stå kvar med sina röda linjer ock krav?

Svenska Akademiens ordbok:

”1) om handlingen l. förhållandet att svika förväntning(ar) om hederlighet l. trohet l. trofasthet l. uppriktighet o. d. gm att ådagalägga falskhet l. trolöshet o. d.; ofta mer l. mindre liktydigt med dels: falskhet l. trolöshet, dels: bedrägeri l. svikligt förfarande l. (i sht förr) förräderi; särsk. (jur.) i fråga om att vid rättshandling meddela oriktiga uppgifter l. förtiga omständigheter av betydelse för beslutsfattandet; äv. konkret(are), om handling l. tal innebärande falskhet osv., svekfull handling; äv. personifierat l. mer l. mindre bildl. G1R 2: 95 (1525).”

Skärp er - ge oss en regering!

Veckorna går och partipolitikerna sonderar vem som kan bli en lämplig statsminister. Långsamt går det, som svensk byråkrati sniglar processen sig fram. Under tiden ökar hybridkriget sig och tar fart med attacker mot flygtrafiken och frysdiskarna. 

Vårt land behöver en ny regering och det snart. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet vill sitta i var sin regering, där de varit med och jobbat ihop regeringsunderlaget genom valen. Kraven att sitta med i en regering verkar logiskt, med deras deltagande ökar den politiska mångfalden, på gott och ont.

Den röda linjen är ett nyskapat uttryck. Det innebär att man vill begränsa andra partiers deltagande med ministerposter i en regering. Vi sitter aldrig i en regering med Vänstern… säger Centern. Hör det ihop med kommunisternas tidigare framfart så fanns det tider då vare sig stall och lador var politiskt renhålla.  Kopplingar mellan Bonderörelsen och fascisterna är nämligen inte alldeles okända.

Rör det politiken och värderingar borde C minnas att varje regering förhandlar sina beslut. Här borde Centerpartiet lita på sina egna och övriga partiers ideologier så att man inte blir överkörd av just Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. Nog skulle man kunna hantera både två och tre ministrar från Vänstern. Släpp låsningarna så får ni nog med er de övriga partierna, och vi får en regering. 

Dessutom finns det mycket att ta tag i: som arbetslösheten, biståndet, stödet till Ukraina, upprustningen av försvaret, röja upp i invandringspolitiken, få fart på integrationen, rättvisa skatter, en bostadspolitik som gynnar de minst priviligierade, landsbygdssatsningar, ordna upp kaoset med elpriserna etc, etc! Att vänta på att dessa frågor blir ordentligt behandlade är inte bra.

Så kära Centerpartiet sluta begränsa vilka partier i en regering ni kan jobba med och se äntligen till att vi får EN NY REGERING! Ert parti har nämligen nyckeln till en lösning. Så skärp er och våga byta linje. Vi sparar miljarder om ni vågar….

Farthindren får bilar att hoppa och skumpa

 Det dundrar till och jag slår nästan huvudet i taket. På bilen. Badam, badam låter det eftersom vi åkt över en cementklump mitt i vägen, ett så kallat farthinder. De har vuxit som en farsot, varje gata är infekterad. Och de dyker upp i tre-fyra olika former. Det vill till att vara observant så att.man inte missar vägmärket som varnar, annars kan bilens underrede slå i hindret och skadas.

Självklart är det bra med åtgärder mot fartdårar i städerna. Men som det är nu skramlar vi över hinder och försöker anpassa farten efter alla mojänger i gatan. Bilarnas fjädring är inte anpassade till vägingenjörernas alltför många påhitt som får oss att bromsa in till 5-10 kilometers hastighet. De borde produktutveckla hindren så att de tillåter en mjukare fart och lagom inbromsningar.

Själv måste jag hålla fast mig så att jag inte skumpar så mycket att det känns som om magen tar stryk. Knappt har man passerat hinder som kommer som upphöjda gå- och cykelbanor måste man snedda över sådana studsar bilen 4 gånger och kränger ilsket åt olika håll. Det har blivit en plåga att köra bil på de överbelastade hindergatorna. Lägg därtill att vägunderhållet inte kvalar in som tillfredsställande, vilket leder till potthål och andra onödiga skador på vägbanorna. Illa, eftersom underhållet inte tar hand om alla skador.

Färre väghinder! Bättre vägunderhåll! Smartare farthinder som inte skapar egna små farthindersköer! Skumpandet och bilar som studsar runt vid hindren är inte godtagbart. Så, gör något åt eländet!

Etik och moral…öh?

 Etik och moral, det är ganska krångligt. Särskilt som det anses vara något varje person ska ha tagit ställning till. Och ska ha insikt i. Är du situationsetiskt lagd, eller lutar du åt konsekvensetik? Att moral och etik är samhälleligt viktiga och nödvändiga skjuts gärna åt sidan. Men det förstår vi att petrokemisk industri och vårdinstitutioner behöver ha egna ställningstaganden.

I välutrustade sammanträdesrum har en utvald skara, förmodligen mest män, hackat, täljt och slipat fram en konsensus som ska vägleda det praktiska arbetet. Hur dessa resultat blir tillämpade är ganska olika och osäkert. Men etiska och moraliska ställningstaganden anses viktiga även om ord som ”värdegrund” tappat i betydelse.

På sjukhusen förs det många samtal, särskilt med kvinnor, t.ex. om moraliska dilemman relaterade till barnafödande, abort och omhändertagande. I den mån män förväntas samtala om moral och etik har jag fastnat i fördomen att våra insikter kan leda till inlägg som öh, kanske det, blir det bra? Men så blir det inte så ofta deltagande i interkonfessionella samtal som berör just mig, om några alls.

En del läkarsamtal består i doktorer som står lutade över min säng där jag ligger fastspänd i dialysapparaten. På rummet finns ofta tre patienter till samt en del övrig personal. Bra läge att anförtro sig och samtala om allvarliga frågor om sjukdom, biverkningar och problem? Inte alldeles etiskt godtagbart, eller hur. Någon gång borde jag få klä på mig och sitta i enrum med läkaren för de där betydelsefulla stunderna där jag får stå i centrum för ett samtal om helhet och delar gällande min sjukdom, risker, utveckling. Vi behöver ibland mötas öga mot öga!

Till sist, hur ska vi tänka om miljo, fossila bränslen, el, jordens uppvärmning, fattiga och rika? Och vad ska vi göra?

Avsidestagen och utstött?

 Avsidestagen är ett märkligt ord. Det antyder en vilja som flyttar undan oss. Tar oss bort från gemenskap och socialt umgänge. Extra märkligt idag när allt (det mesta) som bygger murar mellan människor bedöms som skadligt. Vi förstår allt bättre vikten av att ingå i ett meningsfullt sammanhang. Och vi inser att t.o.m. gängen erbjuder tillhörighet och identitet, hur skadliga de än kan vara, som för vilsna7ngdomar tycks övertrumfa den tillvaro de redan har och de sammanhang de ingår i.

Utstötninsmekanismer tycks inbyggda i många av oss, kanske som en förvrängd metod att skydda en redan befintlig gemenskap. Mobbing som söker upp och bryter ner personer som uppfattas som svaga och därför lämpliga offer. Även i kyrkans sammanhang har jag stött på koleriska typer som lyckades få medarbetare att gråta av den behandling de blev utsatta för. Även informella ledare som mår som bäst när de sprider rykten och undergräver de som har fått formellt ansvar att leda och fördela arbetet.

Men det finns andra sätt att hamna utanför. Fysiska hinder t.ex. kan omöjliggöra ett aktivt deltagande. Skörhet och vacklande mental hälsa blir lätt mötta med rädsla och murar av olika slag. Hur föreningar, församlingar och andra sammanslutningar (-slutningar…?) bli medvetna inkluderande och öppna gemenskaper behöver eftertanke och strategier för att inte reflexartat hålla människor utanför, d.v.s. göra dem till avsidestagna.

Bland det värsta som finns är talet om egen stor tolerans och öppenhet när man i nästa sekund ska diktera vad andra ska tycka och tänka. Generositeten och toleransen gäller de egna som redan tänker rätt, feltänkarna ska tvingas tänka om fast sockrat med blomsterspråk. Märker man inte när andra nu löper riskerat bli avsidestagna?

Distansmedlem och lokalt engagemang

I dessa dagar tillbringar jag nästan lika mycket tid på sjukhuset som i hemmet. Inlagd fredag till onsdag. Därefter gastroskopi och annat. Allt det jag tänkt om församlingstillhörighet tycks bortblåst eftersom det är mycket sällan orken räcker till för att delta i högmässan och annat. Distansmedlem är väl vad det handlar om.

Därmed blir också den politiska apparaten, kyrkomöte och kyrkostyrelse än mer avlägset. Det är svårt att följa vad som händer och sker. För partierna verkar det som om det viktiga med kyrkan är att den ska underkasta sig, eller formas efter, politiska partiers vilja. Först när partiernas ideologier plussas på blir det som partifolket önskar, som om först då blir kyrkan till kyrka…

För de flesta kyrkligt aktiva, de som inte är valda beslutsfattare, är kyrkomöte, kyrkostyrelse och kyrkoordning mestadels totalt ointressanta. För dessa medlemmar räcker det lokala  gudstjänstlivet och gemenskapen! Och det kan man förstå, mässan står i centrum.

Tur att man inte är rikspolitiker i spelet om makten…

Vilken tur man inte är politiker och indragen i kampen om makten och regeringen. Vi kan pusta ut och tycka vad vi vill om märkliga inspel, röda linjer och talmansvalet. Vad tänkte Vänstern? Att partiet skulle knäppa S på näsan eftersom de tänkte lämna V ute i kylan. Total missbedömning! S blev så förorättade och förargade att de släppte sonderingen att bilda regering…

Fulspel är inget bra sätt att förhålla sig när makten ska byta fot. På SD-sidan har hela Tidögänget kapitulerat så att ministerposter ska tillfalla SD. Jag ser för min inre blick hur min folkpartistiska far, frisinnad folkrörelsemänniska och saligen bortgången, protesterar med hela sitt jag mot SD:s delaktighet på Tidösidan!

Tänk att hela valrörelsen gick förbi utan att frågan om partipolitikens invandring i Svenska kyrkan togs upp. Vad är det för rikspolitiker som vill styra en kyrka vars bekännelse och tro verkar dem så fjärran. Nu ska man tvinga alla präster att viga enkönat och att gilla det eftersom alternativen ska ryckas loss och bort. Hade denna tankestyrningsprocess introducerats 1975, hade jag inte blivit vigd till präst. Det kastar ett mörker över allt det som varit min tjänst och insats. Vilka ska nu rensas bort?

Tandvård och skräck

Tandläkarskräck är något otroligt lurigt. Den kan visa sig som små svettpärlor av oro eller som en allmän känsla av obehag. Ibland kommer den fullt utvecklad och kräver lugnande sprutor. Lyckligtvis går det att lindra och hantera. Fenomenet kallas också tandvårdsskräck, även om vi en gång träffade en läkare som gjorde skäl för tandläkarskräcken.

Att jag inte har tandläkarskräck är ett under. En gång när jag var på Folktandvården med ett av barnen leddes plötsligt en man ut från vars mun det blödde ymnigt. Väntsalsfolket viskade till varandra:”de har borrat igenom tungan”. Och sedan kom ambulansen. När vårt barn var klar med sin behandling kom han ut i väntrummet där två personer låg och torkade blod, vilket fick effekten att fläckarna täckte ett allt större område. Ett slags mordern konstinstallation…

”Vad har hänt” frågade barnet. ”En liten farbror råkade bita sig i munnen så blodet sprutade. Vilken otur han måste ha haft. Han fick åka ambulans, i alla fall”. Lite sjukdomsvinst i alla fall, tänkte jag. Där kunde skräcken ha bitit sig fast i mig, men jag är nog så trög, så det hjälper inte med en genomborrad tunga.Ett av barnen hade flera lager med tandanlag under överläppen. Han var tapper, tyckte vi, när han satt hulkande i den enorma tandläkarstolen, tillverkad för människor med stor övervikt. Vår pojke försvann nästan i den där överdimensionerade sitsen.

Tandläkaren hade nog gått en kurs i hur man ska försöka lugna barn. Katastrof! Hon satt nära honom och nästan väste: ”om du gråter så där kan jag ju tro att du inte tycker om mig!” Det var då vi beslöt att henne skulle han inte behöva tycka om! Ibland är det nog, gränsen överträdd, helt enkelt. Barnet kunde ha blivit traumatiserad. Och ha fått tandläkarskräck för livet.

Handlingskraftigt nog krävde vi omedelbart en ny tandläkare och fick underbara Gyno, som hon hette. Därefter hotades han aldrig mer hos tandläkaren. Sedan dess blev han älskad för den han var! Och omhuldad och efterlängtat välkommen.

Även jag fick uppleva skräcktandvård. En erfaren tandläkare skulle ta bort en visdomstand på mig, men lyckades krossa den. Därefter gick det inte att boka en ny tid med honom. Han var oanträffbar. Som tur var fanns andra kloka människor som när jag länge haft riktigt ont i munnen skickade mig till käkkirurgen på sjukhuset. När han som skulle operera såg min tand användes starka ord: ”vad är det för en j-vla idiot som ställt till det så här?!

Som tur var visste käkkirurgen vad han höll på med så tanden avlägsnades och såret läkte. Svårighetsgraden på min skräck innebär att jag drar ett extra andetag och sedan är det över. Ganska bra, trots allt, eller hur!

Gode Gud välsigna maten, amen…

Ett TV-team fyllde vardagsrummet hemma hos oss. Den äldre sonen hade upplevt en kallelse att bli franciskan och ansluta till en kommuniteten i Linköping. TV-folket vill filma en måltid hos oss och vi bänkade oss vid det gamla slagbordet. ”Låt oss be”, sa jag. Vår katolske son tryckte till direkt: ”Nej, varför då? Det gör vi ju inte annars!” Det var som att ha blivit stampad på en öm tå, att  ha tappat ansiktet. Minns jag rätt klipptes det korta meningsutbytet bort. Ämnet för filmen var mer omfattande och behövde ingen osämja om bönen till bords.

”Inte alltid, men ofta, Det är klart vi ber bordsbön!” Jag tystnade. Vi kunde väl inte sitta framför kamerorna och diskutera om vi bad till bords. Jag tystnade och maten serverades ändå. Det slog mig att vi ofta bad när vi hade gäster på besök, liksom för att visa att bönen var viktig i vårt hem. Ibland hoppade vi över bönen nästan som en bekräftelse på att maten som redan stod på bordet var en välsignad Guds gåva! Många frågor tål att ställas om bönen till bords. Kräver det mat på vårt eget bord försatt be bordsbön?Är det en välsignelsehandling som i ”Gode Gud välsigna maten, amen?” Ryms där även enbön för den hungrande och svältande världen, eller…”

Vill vi något med vår bön?  Ska den förändra och förbättra? Är det främst hos den som ber som bönens effekt är som störst? Att läsa till bords har de troende gjort i århundraden. En gammal studentvän hälsade på äldre släktingar i Småland. När de skulle äta sa värdfolket till: ”här i huset läser vi till bords.” Det var fint att de sa till, tänkte han. Så vår vän böjde sitt huvud i bön. Men, ingenting hördes, det blev bara tyst. När han tittade upp satt släktingarna med varsin bok vid kaffekoppen. 

Den bön som blivit vanlig när jag ber bordsbön är som följer ”vi prisar dig himmelske Fader som ger oss vänskapens gåva och som mättar oss av ditt himmelska överflöd redan här på jorden. Vi ber att du hos oss skall tända en hunger efter rättfärdighet, rättvisa och fred!”

Luthers bordsbön är kortare och ganska lakonisk: ”Alla ögon vänta till dig, Herre, och du giver dem deras mat i rätt tid. Du upplåter din hand och mättar allt liv med vad behagligt är”. Bordsbönen lär oss att vända oss mot Gud, med tacksamhet eftersom ur Guds hand strömmar det som mättar allt liv med det som är behagligt…

Den demonstrativa bordsbönen har jag nästan bara träffat på hos amerikaner. De böjer sina huvuden och ber högt även på offentliga ställen som restauranger. Som om bönen behövs för att understryka och betona hur fromt och troende just detta sällskap är. Det känns inte särskilt sympatiskt när andras bön invaderar övriga gästers måltid eftersom det går att be på många olika sätt, med respekt för andras övertygelser och tro…

Min yngre bror vill inte ställa ut…

Det är både mycket glädjande och aningen störande att ha en konstnärlig yngre bror. Glädjande för att det är lätt att beundra hans förmågor, störande därför att tävlingslusten sitter i sedan barnsben och för att han förvaltat sin förmåga så att jag känt mig nödgad att ge up. Här kan du söka bilder och exempel från konstnären på Instagram: per.b.sketcher…

Vi har ett trätoämne kvar. Han vill inte ställa ut sin konst och jag menar att det är att beröva släkt, vänner och möjligheten att skaffa en Pelle Stenström och med stolthet hänga den på sin vägg. Lite djärv är han som publicerar bilderna på Instagram. Den stora majoriteten bilder/konstverk har Gotland som ursprung och inspiration. 

Skriv gärna till honom och be att han ställer ut sina konstverk så att en annan publik kan få del av dessa oerhört fina och fängslande bilder! Det är han och hans konstverk verkligen värda. Se själv och instäm!

Eftervalsstress när valet är över

När valet är över händer det något omvälvande med många av oss. Vi har sträckt på ryggarna och känt oss stolta för att vi fullgjort en medborgerlig rättighet och plikt - vi har gjort vår röst hörd! Att ha gjort sitt val och röstat känns bra, vi blir nöjda över att vi gjort vårt för det gemensamma.

Rösterna läggs för att gynna våra egna intressen, det personliga underordnas för det mesta det ideologiska, det gemensamma. Att egenintresset får stort utrymme i valet kan ses som en faktor som gör demokratin livskraftig. När det gemensamma och det personliga samspelar frågar jag mig hur de stora politiska frågorna behandlats eftersom utspelen blivit plånboksfrågor där politikerna lockar med rent personliga erbjudanden som t.ex. ökade barnbidrag.

Men nog smyger en annan känsla sig in. Den skulle kunna kallas Eftervalsstress (EVS) eller Post Election Stress. Vilsenheten och tomheten växer. Detta har hänt, vad kan jag göra med det? Är jag tillbaka som publik för det politiska spelet med sin fastlagda dramaturgi? Att inte kunna göra något särskilt mycket mer när väl rösten är lagd kan bli till stress och kris. Att ha lagt sin röst verkar egentligen inte betyda särskilt mycket. Vemodigt är det. Ska man verkligen behöva gå med i ett parti och arbeta sig fram till en tydligare röst med större inflytande? Är det så det ska vara?

Några dagar till får vi hålla fast vid att det är något politiskt gott för vårt land, och för min egen självkänsla, att ha gjort sitt i valet. Men, de nya rösterna som vill stänga ute, som vill göra det svårt för invandrare och flyktingar, hur stora hot utgör dessa krafter som tappat sin klassiska konservatism stolta humanistiska arv? Eller gruppen med Sverige i namnet, som dykt upp från sitt högerextremistiska arv och drar röster och människors engagemang till sig, blir de ett verktyg för demokratins nedmontering, eller är de någonstans verktyg för att bygga folkhemmet vidare. Vem vet?!

Kantater får jorden att vibrera

Särskilt tänker jag på Bachs kantater som komponerades och skrevs till olika av kyrkoårets fester och helger. (https://whichbachcantata.be/sv). I lördags sjöng Olaus Petri Vocalis till orkestern Drottningholms Barockensemble. Mats Bertilsson ledde ensemblerna med lyhördhet och kunskap. 

Min fru åkte till kyrkan tidigt för att köpa biljett. Den reserverades men skulle betalas med Swisch när den hämtades ut. Vilket inte gick eftersom bredbandet var alldeles för kort och smått. Som tur var hade en god vän bra uppkoppling och la ut för mig så länge.

Fyra kantater framfördes: Herr, Deine Augen sehen nach dem Glauben (BWV 102), Wo soll ich fliehen hin (BWV 5). Was Gott tut, das ist wohlgetan (BWV 99) och Herz und Mund und Tat und Leben (BWV 147). Inklusive en mycket kort paus blev det två timmar då flera av oss liksom svävade, lyfte från kyrkans bänkar!

Kantaten Herr, deine Augen sehen nach dem Glauben behandlade frågorna kring de människor som inte låter sig beröras, utan som är hårdhudade och ”vägrar att omvända sig”. Som predikoämne idag är det nästan ogörligt, att tala om människor som håller ut i sin envishet ty då ”Gud lämnar den i hjärtats mörker in”. Gud söker efter tron hos människan men finner motstånd. I kantatens avslutande koral används argumentet att den som idag är frisk kan imorgon vara död. Säg det i en predikstol, för att mana fram människors tro, den som tror att det fortfarande fungerar som uppmuntrande, manande pedagogiskt råd. Men då var då och nu får vi nöja oss med medan tid är.

Wo soll ich fliehin hin fungerar som en nattvardsteologisk reflektion. En enda droppe av Blodet kan rena hela världens synder. Jesus oskattbara Blod är allas vårt skydd mot djävulen, död och synder, de ska övervinnas.

I kantaten Was Gott tut, das ist wohlgetan möter vi tilliten till Gud. I all nöd vårdar han oss, det är han som får råda. I honom blir hjärtat lugnt och förnöjt. Faderns trofasthet bär när olyckan kommer. Gud kan nämligen vända människans olyckliga öde. Alldeles drabbad blir jag av Eva Hedlunds översättning, som i ett recitativ kan ljuda: Jag vill mig honom giva./ Och fastän alla dagar/ har sina plågolagar/ dock blir, då pinan man stått bi,/när man tillräckligt gråtit,/ så äntligt för vår räddnings tid,/ då Gud sin trofasthet oss visar.

Efter konserten får jag ett sms från en person vars tårar runnit under all den ofattbara körsången och musiken. Även om delar av kantaternas ord blivit svårare att använda i dagligt tal, eller från predikstolen, så är vi många där i kyrkan som drabbas, djupt, omskakande och omdanande. Och alla som inte var där gick miste om mer än man kunde ha förställt sig i förväg. Bach lät evangeliet ljuda utöver världen, förvandlande där den mötte oss med hunger efter skönhet, kultur och allt det som är kyrka och bär kyrkan fram och ut. Helt befriande! SDG!

Är det onormala på väg att bli normalt?

Normalt, vad är det? I någon mening är vi alla mindre normala genom saker vi fäster oss vid, sådant som betyder mycket för oss. Det kan vara att ständigt tänka på tåg, lok och tågbanor. Eller samlare av udda objekt. Trots det faller sådana förtjusningar oftast inom det de flesta kan acceptera som normalt.

I mitt fall kämpar vi för att hålla sjukdomen borta från hemmet så att det finns något, en plats eller ett hem, som präglas av det friska. Om det sjuka tog över mer av tillvaron, vad blev då kvar av det mig som en gång var? Därför har jag inte hemdialys eftersom hemmet då måste inrymma en sjukstuga med vätskor och avancerade apparater. Numera tänker jag på hur jag har det som normalt. Det visar hur det normalas gränser kan och måst justeras och ruckas på.

Mitt tillstånd är därtill permanent. Inga skinande riddare i vita rockar kommer att klä sig i grönt för att ge mig en ny njure. Jag är inte så normal att det kommer att ske. Då gäller det att inrätta sig så att det undantagstillstånd jag lever i - blir det normala! Förmodligen är det klokt, men aningen rubbat. Ingen har nämligen haft den goda smaken att träna oss mentalt för att klara att ligga på sjukhus motsvarande en halv arbetstid, fördelad på tre dagar i veckan. Jämt och ständigt, resten av livet.

Elitidrottare behöver däremot mental träning för att klara idrottslivets ansträngningar, vilket är enkelt att förstå. Njurförbundet borde dock hävda att det är det mest normala att få stöd och hjälp, och då tänker jag inte på allmänpraktiserande kuratorer. Utan här gäller det att vaska fram experter på det undantagstillstånd som svårt sjuka och sjukhusberoende lever under, t.ex. dialyspatienter, svåra cancerfall, brändskadade och många fler.

När Örebropartiets övermännskoideal prognostiseras göra stora valframgångar är det synnerligen onormalt. Att vanligt folk tänder på att alla andra partier i Örebro kallas klägg som ska bort, då luktar det illa som av brunskjorteideologier. Själv förstår jag inte heller SD:s framgångar, som ju med dryga 20 procent av väljarkåren i landet är ett hot med det som vi en gång såg som normalt… Ska vi behöva vänja oss vid att borgerligheten rustar ner biståndet och förstör medborgarskapet genom att göra det tillfälligt. Att detta är det normala? Är det så illa att det normala inte längre är normalt, att nu gäller det onormala…?

Ord som betyder något annat och mer

Radion, SR alltså, fyller tomrum med nya ljud. Ibland krävande för en hjärna som delvis ligger i träda, ibland lättlyssnat godis för öronen. Härförleden påpekades att ord får nya innebörder för nya generationer. Chock förstods innebära förvåning för unga människor.

Utan att förringa de allvarliga och djupa känslor som uppstår vid skoldåd, stora olyckor eller berömda människors död, som t.ex. Dolly Partons, kan man ändå undra vad ordet sorg betyder och inrymmer. Sorg som personlig reaktion på en anhörigs frånfälle inbegriper obegriplig förlust, djup kris och det rister i familjernas vanor och traditioner när en stol står tom, det gör så ont när sorgen övermannar en.

Kanske behövs fler ord än sorg för att fånga det man upplever på avstånd. När Lady Di omkom sörjde ett helt folk, sades det. Detta trots att den bild de flesta hade var mestadels mediernas spegling av vem hon var och vad hon gjorde, och om alla känslor som uppstod var sorg har ordet ändrat betydelse och förstås på ett nytt och annat sätt. Så kanske det blir i det massmediala samhället. Men då kan terapeuter och präster behöva en mer preciserad vokabulär för sorg i nära relationer, och en annan för ”sorg” på distans, för sångare, musiker, kungligheter och kändisar.

I radion och på TV sades det att dådet i Fagersta var hela samhällets misslyckande. Det måste väl betyda att varje tragedi, som den i Fagersta, är ett misslyckande inte bara för stat och kommun utan för oss alla som ingår i samhället. Frågan är om vi någonsin kommer att kunna undvika skoldåd genom att vi i samhället gör något vi inte lyckades med förra och denna gång. Främsta ansvaret vilar på stat och kommun som har resurser för att upptäcka och motverka skjutningar i skolor, på gator och torg. Det är så viktigt att de verkligen har de resurser och medel som krävs…

Örebropartiet ser på andra politiska grupper som ett själviskt ”klägg”…

Välta schackbräden sägs vara ett sätt att komma undan nesliga nederlag. Liknande manövrar kunde upprepas i alla möjliga spel som Monopol, Finans, Kinaschack med flera. Genast när Örebropartiets valmaterial dök upp med posten kom associationen till spelförstörarna, de som känner sig tvingade att inte bara röra om i grytan utan att skvätta, stänka och vända grytan med sitt innehåll upp och ner!

Redan på första sidan attackeras ”klägget”. Klägget ska bort, dvs. alla de andra politiska partierna vars företrädare anklagas för allt möjligt skumrask, att sko sig själva. Att alls tala om sina medmänniskor som klägg är djupt upprörande och avslöjar en människosyn som nedgraderar alla andra och upphöjer sig själv, den egna gruppen, långt över det anständigas gräns.

Att denna politiska kökkenmödding verkar locka ett så stort antal väljare att partiet kan bli ett av de största i Örebro är djupt oroande. Är våra ordinära politiska partier så svagt förankrade att det kan bli möjligt? Vad säger det om tillståndet för demokratin?

Klägget ”lever i en isolerad bubbla”, påstår Örebropartiet. ”Trots att det är du som genom ditt anletes svett betalar för deras uppehälle och vansinnesprioriteringar så föraktar de dig och allt du står för. De ser dig som smuts. Deras mardröm är att du ska få mer makt över din vardag och ditt liv, för vem ska då försörja dem och betala för deras sjuka politik.” 

Här tvingas man dra efter andan. Det finns inga källor som skulle bekräfta att de vanliga politiska partierna ser väljarna som ”smuts”! Endast ett fåtal har sin försörjning av arbetet i kommun- och regionfullmäktige. De allra flesta är s.k. fritidspolitiker som erhåller ganska modesta arvoden. Att de skulle förakta sina väljare eller klassa dom som smuts är bara populistiska knep och påhitt!

Örebropartiet fortsätter:”Vi är inte som de andra åtta (politiska grupperna). Vårt parti går inte ut på att bli en del av klägget, vårt parti syftar till att ta bort klägget. Vi är ditt - enda - politiska verktyg för förändring.” Inom regionpolitikern vill Örebropartiet skära bort tolkhjälp efter tre år. Kultur, teater, konst, orkester, föreningar, studieförbund, dans m.m. ska opereras bort för att spara 154,9 miljoner kronor. Att rikspolitiken slussar pengar till kulturen just via regionerna som alltså har ett viktigt ansvar för regional kultur tycks Örebropartiet totalt strunta i. 

Metoden att destabilisera och undergräva är väletablerad bland demokratins externa fiender. Nu tycks metoden nyttjas för att omstöpa det politiska landskapet även här i lilla Örebro.

Stiltje på stillsam

 Det blev stiltje på stillsam. Inte för första gången. Kraften fanns inte. I flera veckor har jag blivit alltmer trött och orkeslös. Två besök på akuten avverkades där man tog alla prover man kunde tänka. Men inga förklaringar till mitt allt sämre tillstånd.  Magvärk fanns som ett diffust symptom.

I början på veckan såg man att infektionsprovet Crp var på väg upp. Jag hade spytt med lite färskt blod. Sedan blev avföringen svart. Efter dialysen sändes jag alltså till kirurgerna på akutmottagningarna. Jag blev inlagd med en plan att göra en gastroskopi. Det visade sig att jag verkligen hade ett blödande magsår.

Jag blev alltså kvar på sjukhuset med uppgift att inte ens dricka klara vätskor. Så min födelsedag firades med fasta i avskildhet. Inte så jag tänkt firandet…

Gastroskopin visade flera sår som ”häftades” ihop för att stoppa blödningen. Intravenös medicin som skulle dra ihop magsäcken och även den förhindra blodet att läcka. Orsaker till magsåret  kunde inte enkelt förklaras. Starka mediciner i minst 35 år? Stress? Alla diarrébakterier som plågat mig hela våren? Saken undersöks.

Sammantaget har den trötte skribenten bara inte förmått sig att skriva. Men delar gärna ungefärligt vad någon kläckte ur sig i radion. ”Han har målat in sig i ett fack!”  Somliga sitter ett hörn, andra hamnar i ett fack.

Äktenskapssyn är mer och något annat

Ser man kyrkan som en ideologisk statsapparat kan det förklara att de som dominerar andra sådana institutioner (t.ex. skolan) fortfarande har ett intresse av att styra och kontrollera kyrkan. I takt med att kyrkans bekännelser skjuts i bakgrunden och inte längre omfattas, trots läpparnas bekännelse i Kyrkoordningen, så minskar inte kontrollbehovet i samma omfattning. Tvärt om tycks viljan att bestämma, vad människor i kyrkans tjänst skall tycka och tänka, växa till. Och det kan inte bara skyllas på politiska partier. Många har dragit strån till stacken.

Kyrkans äktenskapssyn kan inte sammanfattas i ett ja eller nej till samkönad vigsel. De som vill ha vigsel men inte ha psalmsång i vigselgudstjänsten lär inte bli vigda. Så det kan finnas hinder även för samkönad vigsel liksom det finns för äktenskap mellan man och kvinna.

De olika grupperingarna borde våga samtala om samlivets syftning. Det borde möjligen kunna bli en gemensam och ny startpunkt, om inte samtalet redan är överspelat? Biskopsmötet kanske kan slå fast/bidra till att kyrkan kan ha flera parallella syner och vågar fortsätta att hylla viss mångfald…

Äktenskapet och parternas kärlek till varandra är en avbild av hur Fadern, Sonen och den Heliga Ande älskar varandra. Och de är insatta i församlingens sammanhang att ära och tjäna Gud och medmänniskorna.

Så borde också löftets betydelse och giltighet genom livet inte glömmas, så att det mest blir att just nu, i denna stund, lovar vi varandra varaktig kärlek. Äktenskapets sakramentala drag behöver också beaktas. För min del är jag oroad av motionärernas frontförkortning: vi har endast en äktenskapssyn, så nu gör ni som vi beslutar, in i fållan bara, annars… Dags att konsultera Svenska kyrkans ekumeniska vänner och samtalspartner för att ök förståelsen även för andras hållning.

Mycket står i vägen när man vill se sig själv.

 Lätt är det inte att få syn på sig själv. Inte heller att se hurudan man i själva verket är. Det räcker inte att bara fånga sin egen spegelbild. Inte heller att ta en selfie. Att se sig själv har inte med ytan eller utsidan att göra, det som räknas är vad som finns bakom fasaden.

De flesta, tror jag, vill bli upfattade som rejäla och goda människor, sådana man lita på, osjälviska och medkännande. Och så kan vi naturligtvis uppfattas, om det inte vore för den där träbiten, bjälken, som sitter ögat och hindrar en verklig och sann perception av ens eget jag. 

Jag råkade läsa något jag skrivit och förstod hur långsint, självupptagen och inskränkt jag var, är. Ack så jobbigt att inse ock skrämmande att bli varse. Något hade fått mig att tro att jag var mest det som goda och vänliga ord uttrycker. Ett slags självbedrägeri, hur man nu gör sig kvitt den falska och fördomsfulla självbilden? 

Den berömda Kristuslikheten som mässan kan ge blev svår att tro på. Bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och gör oss delaktiga i denna djupa relation. Möjligen kan det vara sant samtidigt som vi förblir både syndare och rättfärdiga. Nu ber jag att den kärlek och nåd som kan förvandla allt ska ta ett rejält nappatag, även med mig…

Men något lite, förmodligen mycket, lär jag få ta tag i alldeles själv.

Lunch på Loka Brunn…

Utflyktsivern tar oss till många närbelägna platser. Igår åt vi en läcker lunch på Loka Brunn. På vägen dit körde vi igenom Grythyttan och såg gästgiveriets många byggnader. Uppenbarligen har de drygt 800 människorna därinne nåtts av budskapet att Kanadensiskt gullris är en invasiv växt. Det var övertydligt hur invasiv den vackra och gulblommande växten var. Överallt lyste den i trädgårdar och längs vägarna. Vem tar ansvar för att informera och starta röjningsarbetet. Växterna ska till återvinning där man kan destruera dem.

Vid Atletippen i Örebro blev det rent löjligt när vi kom med våra gullrisplantor som som samlades in i en grävskopa och behandlades som farligt gods. Samtidigt lyste kullarna utanför tippen knallgula av enorma mängder Kanadensiskt gullris. Tanke och handling är inte alltid ett!

Lunchen på Loka bestod av ett väl tilltaget salladsbord, nybakt bröd och vit ugnsbakad fisk som man kunde dränka i brynt smör. En vegetarisk pastarätt erbjöds också. Kaffe med Brownie i salongerna avslutade lunchen. Inomhus behaglig temperatur, utomhus darrade ca 30 varma grader…

Vi stannade till i Nora och besökte små affärer. Turisterna hade påtagligt upptäckt staden. Så vi begav oss ganska snart hemåt. Vi orkade bara inte stå i kö för att få lite glass… Närvi väl kom hem igen slocknade jag i sängen och sov länge. Snart var det dags att äta igen. Smörgåsar med bacon och kyckling under ett sufflétäcke, bestående av två äggvitor, majonnäs och senap. Läckert…

Självporträtt

Ryggen som en rasp.
I njuren har personalen gått hem
och allt har grott igen.

Kalufsen har vissnat ner.
Ansiktet, ett skrynkligt papper.
Hud som skört pergament.
Magen en uppblåst ballong
stöttad av tändsticksben.

I den här åldern borde man nog dricka brunn…