Kantater får jorden att vibrera

Särskilt tänker jag på Bachs kantater som komponerades och skrevs till olika av kyrkoårets fester och helger. (https://whichbachcantata.be/sv). I lördags sjöng Olaus Petri Vocalis till orkestern Drottningholms Barockensemble. Mats Bertilsson ledde ensemblerna med lyhördhet och kunskap. 

Min fru åkte till kyrkan tidigt för att köpa biljett. Den reserverades men skulle betalas med Swisch när den hämtades ut. Vilket inte gick eftersom bredbandet var alldeles för kort och smått. Som tur var hade en god vän bra uppkoppling och la ut för mig så länge.

Fyra kantater framfördes: Herr, Deine Augen sehen nach dem Glauben (BWV 102), Wo soll ich fliehen hin (BWV 5). Was Gott tut, das ist wohlgetan (BWV 99) och Herz und Mund und Tat und Leben (BWV 147). Inklusive en mycket kort paus blev det två timmar då flera av oss liksom svävade, lyfte från kyrkans bänkar!

Kantaten Herr, deine Augen sehen nach dem Glauben behandlade frågorna kring de människor som inte låter sig beröras, utan som är hårdhudade och ”vägrar att omvända sig”. Som predikoämne idag är det nästan ogörligt, att tala om människor som håller ut i sin envishet ty då ”Gud lämnar den i hjärtats mörker in”. Gud söker efter tron hos människan men finner motstånd. I kantatens avslutande koral används argumentet att den som idag är frisk kan imorgon vara död. Säg det i en predikstol, för att mana fram människors tro, den som tror att det fortfarande fungerar som uppmuntrande, manande pedagogiskt råd. Men då var då och nu får vi nöja oss med medan tid är.

Wo soll ich fliehin hin fungerar som en nattvardsteologisk reflektion. En enda droppe av Blodet kan rena hela världens synder. Jesus oskattbara Blod är allas vårt skydd mot djävulen, död och synder, de ska övervinnas.

I kantaten Was Gott tut, das ist wohlgetan möter vi tilliten till Gud. I all nöd vårdar han oss, det är han som får råda. I honom blir hjärtat lugnt och förnöjt. Faderns trofasthet bär när olyckan kommer. Gud kan nämligen vända människans olyckliga öde. Alldeles drabbad blir jag av Eva Hedlunds översättning, som i ett recitativ kan ljuda: Jag vill mig honom giva./ Och fastän alla dagar/ har sina plågolagar/ dock blir, då pinan man stått bi,/när man tillräckligt gråtit,/ så äntligt för vår räddnings tid,/ då Gud sin trofasthet oss visar.

Efter konserten får jag ett sms från en person vars tårar runnit under all den ofattbara körsången och musiken. Även om delar av kantaternas ord blivit svårare att använda i dagligt tal, eller från predikstolen, så är vi många där i kyrkan som drabbas, djupt, omskakande och omdanande. Och alla som inte var där gick miste om mer än man kunde ha förställt sig i förväg. Bach lät evangeliet ljuda utöver världen, förvandlande där den mötte oss med hunger efter skönhet, kultur och allt det som är kyrka och bär kyrkan fram och ut. Helt befriande! SDG!

Är det onormala på väg att bli normalt?

Normalt, vad är det? I någon mening är vi alla mindre normala genom saker vi fäster oss vid, sådant som betyder mycket för oss. Det kan vara att ständigt tänka på tåg, lok och tågbanor. Eller samlare av udda objekt. Trots det faller sådana förtjusningar oftast inom det de flesta kan acceptera som normalt.

I mitt fall kämpar vi för att hålla sjukdomen borta från hemmet så att det finns något, en plats eller ett hem, som präglas av det friska. Om det sjuka tog över mer av tillvaron, vad blev då kvar av det mig som en gång var? Därför har jag inte hemdialys eftersom hemmet då måste inrymma en sjukstuga med vätskor och avancerade apparater. Numera tänker jag på hur jag har det som normalt. Det visar hur det normalas gränser kan och måst justeras och ruckas på.

Mitt tillstånd är därtill permanent. Inga skinande riddare i vita rockar kommer att klä sig i grönt för att ge mig en ny njure. Jag är inte så normal att det kommer att ske. Då gäller det att inrätta sig så att det undantagstillstånd jag lever i - blir det normala! Förmodligen är det klokt, men aningen rubbat. Ingen har nämligen haft den goda smaken att träna oss mentalt för att klara att ligga på sjukhus motsvarande en halv arbetstid, fördelad på tre dagar i veckan. Jämt och ständigt, resten av livet.

Elitidrottare behöver däremot mental träning för att klara idrottslivets ansträngningar, vilket är enkelt att förstå. Njurförbundet borde dock hävda att det är det mest normala att få stöd och hjälp, och då tänker jag inte på allmänpraktiserande kuratorer. Utan här gäller det att vaska fram experter på det undantagstillstånd som svårt sjuka och sjukhusberoende lever under, t.ex. dialyspatienter, svåra cancerfall, brändskadade och många fler.

När Örebropartiets övermännskoideal prognostiseras göra stora valframgångar är det synnerligen onormalt. Att vanligt folk tänder på att alla andra partier i Örebro kallas klägg som ska bort, då luktar det illa som av brunskjorteideologier. Själv förstår jag inte heller SD:s framgångar, som ju med dryga 20 procent av väljarkåren i landet är ett hot med det som vi en gång såg som normalt… Ska vi behöva vänja oss vid att borgerligheten rustar ner biståndet och förstör medborgarskapet genom att göra det tillfälligt. Att detta är det normala? Är det så illa att det normala inte längre är normalt, att nu gäller det onormala…?

Ord som betyder något annat och mer

Radion, SR alltså, fyller tomrum med nya ljud. Ibland krävande för en hjärna som delvis ligger i träda, ibland lättlyssnat godis för öronen. Härförleden påpekades att ord får nya innebörder för nya generationer. Chock förstods innebära förvåning för unga människor.

Utan att förringa de allvarliga och djupa känslor som uppstår vid skoldåd, stora olyckor eller berömda människors död, som t.ex. Dolly Partons, kan man ändå undra vad ordet sorg betyder och inrymmer. Sorg som personlig reaktion på en anhörigs frånfälle inbegriper obegriplig förlust, djup kris och det rister i familjernas vanor och traditioner när en stol står tom, det gör så ont när sorgen övermannar en.

Kanske behövs fler ord än sorg för att fånga det man upplever på avstånd. När Lady Di omkom sörjde ett helt folk, sades det. Detta trots att den bild de flesta hade var mestadels mediernas spegling av vem hon var och vad hon gjorde, och om alla känslor som uppstod var sorg har ordet ändrat betydelse och förstås på ett nytt och annat sätt. Så kanske det blir i det massmediala samhället. Men då kan terapeuter och präster behöva en mer preciserad vokabulär för sorg i nära relationer, och en annan för ”sorg” på distans, för sångare, musiker, kungligheter och kändisar.

I radion och på TV sades det att dådet i Fagersta var hela samhällets misslyckande. Det måste väl betyda att varje tragedi, som den i Fagersta, är ett misslyckande inte bara för stat och kommun utan för oss alla som ingår i samhället. Frågan är om vi någonsin kommer att kunna undvika skoldåd genom att vi i samhället gör något vi inte lyckades med förra och denna gång. Främsta ansvaret vilar på stat och kommun som har resurser för att upptäcka och motverka skjutningar i skolor, på gator och torg. Det är så viktigt att de verkligen har de resurser och medel som krävs…

Örebropartiet ser på andra politiska grupper som ett själviskt ”klägg”…

Välta schackbräden sägs vara ett sätt att komma undan nesliga nederlag. Liknande manövrar kunde upprepas i alla möjliga spel som Monopol, Finans, Kinaschack med flera. Genast när Örebropartiets valmaterial dök upp med posten kom associationen till spelförstörarna, de som känner sig tvingade att inte bara röra om i grytan utan att skvätta, stänka och vända grytan med sitt innehåll upp och ner!

Redan på första sidan attackeras ”klägget”. Klägget ska bort, dvs. alla de andra politiska partierna vars företrädare anklagas för allt möjligt skumrask, att sko sig själva. Att alls tala om sina medmänniskor som klägg är djupt upprörande och avslöjar en människosyn som nedgraderar alla andra och upphöjer sig själv, den egna gruppen, långt över det anständigas gräns.

Att denna politiska kökkenmödding verkar locka ett så stort antal väljare att partiet kan bli ett av de största i Örebro är djupt oroande. Är våra ordinära politiska partier så svagt förankrade att det kan bli möjligt? Vad säger det om tillståndet för demokratin?

Klägget ”lever i en isolerad bubbla”, påstår Örebropartiet. ”Trots att det är du som genom ditt anletes svett betalar för deras uppehälle och vansinnesprioriteringar så föraktar de dig och allt du står för. De ser dig som smuts. Deras mardröm är att du ska få mer makt över din vardag och ditt liv, för vem ska då försörja dem och betala för deras sjuka politik.” 

Här tvingas man dra efter andan. Det finns inga källor som skulle bekräfta att de vanliga politiska partierna ser väljarna som ”smuts”! Endast ett fåtal har sin försörjning av arbetet i kommun- och regionfullmäktige. De allra flesta är s.k. fritidspolitiker som erhåller ganska modesta arvoden. Att de skulle förakta sina väljare eller klassa dom som smuts är bara populistiska knep och påhitt!

Örebropartiet fortsätter:”Vi är inte som de andra åtta (politiska grupperna). Vårt parti går inte ut på att bli en del av klägget, vårt parti syftar till att ta bort klägget. Vi är ditt - enda - politiska verktyg för förändring.” Inom regionpolitikern vill Örebropartiet skära bort tolkhjälp efter tre år. Kultur, teater, konst, orkester, föreningar, studieförbund, dans m.m. ska opereras bort för att spara 154,9 miljoner kronor. Att rikspolitiken slussar pengar till kulturen just via regionerna som alltså har ett viktigt ansvar för regional kultur tycks Örebropartiet totalt strunta i. 

Metoden att destabilisera och undergräva är väletablerad bland demokratins externa fiender. Nu tycks metoden nyttjas för att omstöpa det politiska landskapet även här i lilla Örebro.

Stiltje på stillsam

 Det blev stiltje på stillsam. Inte för första gången. Kraften fanns inte. I flera veckor har jag blivit alltmer trött och orkeslös. Två besök på akuten avverkades där man tog alla prover man kunde tänka. Men inga förklaringar till mitt allt sämre tillstånd.  Magvärk fanns som ett diffust symptom.

I början på veckan såg man att infektionsprovet Crp var på väg upp. Jag hade spytt med lite färskt blod. Sedan blev avföringen svart. Efter dialysen sändes jag alltså till kirurgerna på akutmottagningarna. Jag blev inlagd med en plan att göra en gastroskopi. Det visade sig att jag verkligen hade ett blödande magsår.

Jag blev alltså kvar på sjukhuset med uppgift att inte ens dricka klara vätskor. Så min födelsedag firades med fasta i avskildhet. Inte så jag tänkt firandet…

Gastroskopin visade flera sår som ”häftades” ihop för att stoppa blödningen. Intravenös medicin som skulle dra ihop magsäcken och även den förhindra blodet att läcka. Orsaker till magsåret  kunde inte enkelt förklaras. Starka mediciner i minst 35 år? Stress? Alla diarrébakterier som plågat mig hela våren? Saken undersöks.

Sammantaget har den trötte skribenten bara inte förmått sig att skriva. Men delar gärna ungefärligt vad någon kläckte ur sig i radion. ”Han har målat in sig i ett fack!”  Somliga sitter ett hörn, andra hamnar i ett fack.

Äktenskapssyn är mer och något annat

Ser man kyrkan som en ideologisk statsapparat kan det förklara att de som dominerar andra sådana institutioner (t.ex. skolan) fortfarande har ett intresse av att styra och kontrollera kyrkan. I takt med att kyrkans bekännelser skjuts i bakgrunden och inte längre omfattas, trots läpparnas bekännelse i Kyrkoordningen, så minskar inte kontrollbehovet i samma omfattning. Tvärt om tycks viljan att bestämma, vad människor i kyrkans tjänst skall tycka och tänka, växa till. Och det kan inte bara skyllas på politiska partier. Många har dragit strån till stacken.

Kyrkans äktenskapssyn kan inte sammanfattas i ett ja eller nej till samkönad vigsel. De som vill ha vigsel men inte ha psalmsång i vigselgudstjänsten lär inte bli vigda. Så det kan finnas hinder även för samkönad vigsel liksom det finns för äktenskap mellan man och kvinna.

De olika grupperingarna borde våga samtala om samlivets syftning. Det borde möjligen kunna bli en gemensam och ny startpunkt, om inte samtalet redan är överspelat? Biskopsmötet kanske kan slå fast/bidra till att kyrkan kan ha flera parallella syner och vågar fortsätta att hylla viss mångfald…

Äktenskapet och parternas kärlek till varandra är en avbild av hur Fadern, Sonen och den Heliga Ande älskar varandra. Och de är insatta i församlingens sammanhang att ära och tjäna Gud och medmänniskorna.

Så borde också löftets betydelse och giltighet genom livet inte glömmas, så att det mest blir att just nu, i denna stund, lovar vi varandra varaktig kärlek. Äktenskapets sakramentala drag behöver också beaktas. För min del är jag oroad av motionärernas frontförkortning: vi har endast en äktenskapssyn, så nu gör ni som vi beslutar, in i fållan bara, annars… Dags att konsultera Svenska kyrkans ekumeniska vänner och samtalspartner för att ök förståelsen även för andras hållning.

Mycket står i vägen när man vill se sig själv.

 Lätt är det inte att få syn på sig själv. Inte heller att se hurudan man i själva verket är. Det räcker inte att bara fånga sin egen spegelbild. Inte heller att ta en selfie. Att se sig själv har inte med ytan eller utsidan att göra, det som räknas är vad som finns bakom fasaden.

De flesta, tror jag, vill bli upfattade som rejäla och goda människor, sådana man lita på, osjälviska och medkännande. Och så kan vi naturligtvis uppfattas, om det inte vore för den där träbiten, bjälken, som sitter ögat och hindrar en verklig och sann perception av ens eget jag. 

Jag råkade läsa något jag skrivit och förstod hur långsint, självupptagen och inskränkt jag var, är. Ack så jobbigt att inse ock skrämmande att bli varse. Något hade fått mig att tro att jag var mest det som goda och vänliga ord uttrycker. Ett slags självbedrägeri, hur man nu gör sig kvitt den falska och fördomsfulla självbilden? 

Den berömda Kristuslikheten som mässan kan ge blev svår att tro på. Bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och gör oss delaktiga i denna djupa relation. Möjligen kan det vara sant samtidigt som vi förblir både syndare och rättfärdiga. Nu ber jag att den kärlek och nåd som kan förvandla allt ska ta ett rejält nappatag, även med mig…

Men något lite, förmodligen mycket, lär jag få ta tag i alldeles själv.

Lunch på Loka Brunn…

Utflyktsivern tar oss till många närbelägna platser. Igår åt vi en läcker lunch på Loka Brunn. På vägen dit körde vi igenom Grythyttan och såg gästgiveriets många byggnader. Uppenbarligen har de drygt 800 människorna därinne nåtts av budskapet att Kanadensiskt gullris är en invasiv växt. Det var övertydligt hur invasiv den vackra och gulblommande växten var. Överallt lyste den i trädgårdar och längs vägarna. Vem tar ansvar för att informera och starta röjningsarbetet. Växterna ska till återvinning där man kan destruera dem.

Vid Atletippen i Örebro blev det rent löjligt när vi kom med våra gullrisplantor som som samlades in i en grävskopa och behandlades som farligt gods. Samtidigt lyste kullarna utanför tippen knallgula av enorma mängder Kanadensiskt gullris. Tanke och handling är inte alltid ett!

Lunchen på Loka bestod av ett väl tilltaget salladsbord, nybakt bröd och vit ugnsbakad fisk som man kunde dränka i brynt smör. En vegetarisk pastarätt erbjöds också. Kaffe med Brownie i salongerna avslutade lunchen. Inomhus behaglig temperatur, utomhus darrade ca 30 varma grader…

Vi stannade till i Nora och besökte små affärer. Turisterna hade påtagligt upptäckt staden. Så vi begav oss ganska snart hemåt. Vi orkade bara inte stå i kö för att få lite glass… Närvi väl kom hem igen slocknade jag i sängen och sov länge. Snart var det dags att äta igen. Smörgåsar med bacon och kyckling under ett sufflétäcke, bestående av två äggvitor, majonnäs och senap. Läckert…

Självporträtt

Ryggen som en rasp.
I njuren har personalen gått hem
och allt har grott igen.

Kalufsen har vissnat ner.
Ansiktet, ett skrynkligt papper.
Hud som skört pergament.
Magen en uppblåst ballong
stöttad av tändsticksben.

I den här åldern borde man nog dricka brunn…

God vård är som att ha guldbyxor?

Vänner kallar mig ibland för pojken med guldbyxorna. Benämningen kommer från en roman av Åke Lundgren som också blev en TV-serie. Pojken hittar ett par byxor där det finns pengar när han stoppat ner handen i fickan. För min del tror jag det är bra med att det också finns viss offentligt finansierad bra privat vård. Med guldbyxorna handlar inte om det.

När uttrycket används om mig anspelar det på att jag ständigt blivit mött med god vård av skickliga medarbetare. Sådan tur tycks inte riktigt alla ha haft. Det kan förstås betyda att vårdpersonalen fått kämpa för att hålla mig vid liv. Många insatser har lett till många konsultationer mellan olika professioner i vården som sedan bidragit till att man kämpat vidare.

Ett annat uttryck som klistrats på mig är att jag är multisjuk. Då blir det grannlaga hur jag ska behandlas. Det har hänt att jag blivit kallad tapper och hoppfull när kriser stött till. Vänliga ord om mig som bara försöker åka med i hälsans berg- och dalbana. Beundransvärd är inte jag utan vårdpersonalen som uthålligt gör det som behövts och behöver göras!

Flera vänner och bekanta har haft svårt att få den vård de behöver eftersom köer ställt till det. Många lider i någorlunda tysthet, andra vänder sig till Patientnämnden för att i görligast mån få sina behandlingar inom stipulerad tid. Men vad gör man när alla är på semester och man måste höra av sig för andra eller tredje gången…?

Någon annan som går med ständig värk har inte lyckats få hjälp utan känt sig tvingad att anlita vård utanför systemet. Ingenting har hjälpt och den ständiga värken måste åtgärdas på något sätt. Där gick stora besparingar åt för att få den hjälp som ordnade åtminstone en del av den arbetsskada som låg i botten. 

När jag vid halv två kommer lufsande upp på tredje våningen där dialysavdelningen ligger så sitter det alltid några utanför som väntar på hemtransport med sjukresor. De säger triumferande att de redan är klara. De har klarat av sina fem- sex timmar, jag har min pers kvar. Några orkar inte säga något, trötta och urlakade som de är. För några väntar dessutom flera mil långa resor i en skranglig buss.

Den goda vården får alldeles för lite offentlig uppskattning. Hälsan sägs tiga still, likaså kunde det heta: den goda vården tiger still!

Återbud efter en natt på akuten…

Fick uppleva att lämna återbud i torsdags. Vi var två par som skulle åka och bese Grönsöö slott där Carl Gustaf von Ehrenheim vårdat och bevarat slott och miljö. Han var välkänd för sitt starka kyrkliga engagemang, lokalt och nationellt.

Efter besöket där skulle vi övernatta på Sigtunastiftelsen kurs- och konferensgård. Nåväl. Strax efter midnatt blev vi tvungna att åka till akuten på USÖ efter att ha rådgjort med 1177. Jag hade feber, högt infektionsvärde, magbesvär samt sjukdomskänsla. Väl där blev vi väl emottagna av undersköterskor, sköterskor, läkare och transportörer. 

Alla prov som går att ta togs. Blododling, avföringsprov, ett helt batteri provrör för min blodstatus, odling i näsan etc etc. Tidigt på morgonen blev det även en röntgen. Ingen enkel förklaring fanns. Vaksamhet på symtom anbefalldes. Sköterskan som drog infarten erbjöd oss att ta med smörgåsar eftersom vi inte kunnat äta på hela natten. Vi köpte nybakat bröd på Hemköp när vi for hem. Klockan åtta var vi hemma igen. Torsdagen ägnades åt att sova…

Redan tidigt morgonen togs kontakt för att lämna återbud. Våra vänner ställde då in sin resa. Som skäl väger en natt på akuten tyngre än tungt! Rumsbokningen tog även dom hänsyn till den uppkomna situationen. Stor förståelse och vänlighet mötte oss.

Även idag fredag, har det blivit några extra timmer sömn. Det tar på krafterna att vara sjuk. 

Konsten att lämna återbud…

 Någon gång i slutet av sjuttiotalet skulle jag lämna återbud till Norska kristna studentrörelsen möte där jag skulle hålla ett föredrag om profeten/-erna Jesaja. Det blev att ringa och försöka förklara att jag bara inte kunde komma eftersom jag var utsliten och utbränd. Jag ursäktade mig på alla möjliga sätt och höll på så länge att personen blev irriterad på mig. Hon slutade med att nu visste hon i alla fall att jag inte skulle komma. Så jag sände mitt redan skrivna föredrag och hörde inget mer. Inget lyckat återbud.

Flera gånger tycker jag det är så sorgligt att lämna återbud att jag utförligt beskriver hur gärna jag skulle vilja komma, så till den grad att mina ursäkter drunknar och reaktionen blir: varför ändrar du dig inte och bara kommer…

Poängen jag måste få fram är att det inte är ointresse som gör att jag inte kan komma. Ofta har min fru tvingats lämna återbud för oss båda eftersom min vacklande hälsa gång på gång ställt till det. Han ligger på sjukhus är en glasklar ursäkt vid ett återbud. Han mår illa smäller inte lika högt, men godtas. Han har höga infektionsvärden och ska helst inte träffa folk, brukar tas emot men ibland känns det som det finns många outtalade följdfrågor.

Återbud till bokade tider i sjukvården lämnas som i andra falls snart hindret uppenbarats. Det händer att undersökningar kolliderar med min dialys, den går först i de allra flesta fallen. Jämt, skulle jag säg. 

Konsten är att vara öppenhjärtligt tydlig med skäl och orsaker samt att vara inkännande artig. Återbud kan ju ställa till det. Särskilt om det kommentator inpå en middag, en fest, ett evenemang där man har en uppgift. 

Att säga nej till en uppgift, en vigsel, ett dop, en begravning kan bli krångligt om det finns en stark förväntan att just jag ska göra det. Svårt att först trott sig klara det men något tillstött som gör det omöjligt. Då känner man som en svikare trots att det verkligen inte kan bli av. Och det kan ställa till det. Sanningsenlighet och artighet räcker sällan för att dämpa andras besvikelse i sådana fall.

Att ta emot andras återbud hjälper i alla fall till för att inse vad ett återbud kan sätta igång och ställa till det. Då får planerna ändras och nya inbjudningar, t. ex. utfärdas. Livet löper inte alltid som man vill, det spårar helt enkelt ur, ibland…

Halvåret när man arrangerar rundor

Sommarhalvåret är 186 dagar långt. Uttrycket norpar en bit av våren och hösten så att de fyra årstiderna inte längre ligger i orubbat bo. Klimatförändringarna verkar i längden för att vinter- och sommarhalvåret vinner mark. Snart nog kanske sommar och hösthalvåret?

Det är synnerligen aktiva 6 månader med lokala och regionala evenemang. Sommarteatrar och speciella helger. Tornrundan i Hjo-trakten där man kan bese medeltida klockstaplar och -torn. Ljusstråket i norra Bergslagen är en annan kulturell aktivitet. Konstrundor eller matevenemang tillhör fenomenet. Förförra helgen var det Loppisrunda i Östernärke. Och förra helgen ägde Lekebergsrundan rum. Åtskilliga platser att besöka med varierat och spännande utbud. 

Vad sägs om självplockning potatis och möjlighet att köpa 25-kilossäckar med havre, havrekross och mycket annat. Vid vägning av potatisen, som kostade 25:- kilot, berättade vågen att det skulle bli 104 kronor. När jag påpekade att det som fanns i hinken näppeligen kunde vara fyra kilogram justerades vågen. Nu blev priset 31 riksdaler. Väl hemma kokades färskpotatis och avnjöts,som det heter, i fulla muggar. Hm. Gott var det likafullt.

Mitt ute i ingenstans låg en liten presentbod och ett minimalt café. Kanelbullarna var färska och läckra. Ett annat ställe, knappt möjligt att hitta, erbjöd en bod med retrovaror. Utanför stod två orenoverade bilar från 40-50-talet, en Pointiac och en Chevrolet. I affären inköptes tre gamla kaffekoppar med gräddsnipa och sockerskål för ansenliga 45 kronor! Bara inpackningen i papper och plats verkade värt mera. Damen som skötte stället var imponerad att även utsocknes dykt upp. Ett par från Malmö och ett annat ifrån Göteborg. Tänka sig!

Nu spanar vi efter nästa liknande arrangemang för att få besöka andra delar av våra trakter. Överallt arrangeras liknande rundor och turer. Värt att hoppa på…

Att fånga upp välsignelsen

 När högmässan (!) är slut lyfter prästen sin högra hand, eller båda händerna, för att utdela välsignelsen. Här och där i kyrkorummet sträcker den stående församlingen ut sina händer, eller håller dem som en skål, för att fånga upp och ta emot Guds tilltal genom prästens ord. Vad som hamnar i de skålade händerna talar vi sällan om, än mindre hur vi hanterar den uppsamlade välsignelsen.

Ibland när jag uttalat och utdelat välsignelsen är det som om det pirrar i handen/händerna. Som vore jag ett kärl för spridning av den gudomliga omsorgen med löfte om Guds tillvändhet och nåd, och om Guds lysande fokus med frid.

Att bli omsluten av välsignelsens ord mot slutet av mässan gör oss redo för mötet med den värld där vi är satta att vittna och tjäna…

Välsignelsens grammatik öppnar för flera förståelser. ”Herren välsignar…” säger många idag och använder sig av presens indikativ. Ord som betonar det som händer och sker. Används ”Herren välsigne…” kan det uppfattas mer som en bön om det som ska ske, konjunktiv eller optativ. Men dessa former kan också fungera som en bekräftelse eller förmedling av det som redan pågår och är. Välsignelsen uttalas och äger rum, kommer från Gud och strömmar vidare ut genom prästen som har Guds och kyrkans uppdrag att förmedla välsignelsen till församlingen, till var och en av de närvarande. 

Partier stavas ofta: jag!

Simona Mohamsson. Liberalernas partiledare. Hon har snabbt växt in i uppgiften att vara företrädare och talesperson. Så till den grad att hon är liberalerna. Hon personifierar ett helt, visserligen litet, politiskt parti. Hon säger oftare jag om partiet än vi. Även andra partiledare lider av sjukan: jag och mitt. Undrar hur det känns för kämpande representanter utöver landet?

Vore jag partiledare skulle jag akta mig för att så identifiera mig med uppgiften att vi och vårt förminskades och JAG blev stort och ständigt betonat. Partiers folkrörelsekaraktär vittrar och betoningen på en eller ett par ledande personer lyfts ständigt fram.

Så lär valaffischerna också betona ledaren med stort L. Men så har det dessvärre sett ut ganska länge. Är det medias fel som vill ha igenkända personer att fråga ut? Eller beror det på att partierna köpt kändisvärldens personfixering? Handlar det om att vi här också odlar tankar på den starka ledaren? Se även på kyrkan där framför allt ärkebiskopen ska stå i centrum. Sammantaget är detta alltför personkultaktigt i detta vårt omhuldade folkrörelseland…

Vett, information och politik

Vart tar vettet vägen när vi vet allt mer som egentligen inte betyder något? Att bli informerad om konflikter i kungahusets olika familjer båtar föga, särskilt som det mesta tycks vara båg och dikt. Eller som när aftontidningarna berättar om vilka som skilt sig och fått barn med några andra. Eller vad berikar det mig att höra om missbrukande sångare, konstnärer eller skådespelare?

Realitysåpor fyller upp informationsutrymmet med strunt och supertrivialiteter. Någon är arg på någon annan, någon upplever sig lurad eller känner sig sviken. Så håller jag på tills jag inser att en hel del av de böcker jag läst är inget annat än rena påhittet och inte ett dugg mera upplyst klargörande än kolorerad veckopress och mängder av instanser på nätet. Språkligt elegantare dock…

Förmodligen är min irritation bottnad i erfarenheten av att andra inte ens försöker följa med inom politik och internationella frågor. Den erbarmliga asyl- och flyktingpolitiken som försämrats gång på gång de senaste åren känner de knappt till. Ideologi är ganska okända begrepp. Den mest kända exponenten för detta fenomen är förstås president Trump som vräker ur sig beskyllningar om demokrater som är landsförrädare, marxister, kommunister och samhällsomstörtare. Att media inte kräver honom på bevis och exempel?  Ställer frågan om vad innebär marxismen...

Nåväl, här i vårt avskilda hörn av världen stundar det till val. I demokratier förväntas väljarna vara så pass insatta i de politiska partiernas idéer och göranden att de kan göra rimliga och logiska val. Och betänk jag sätter mig inte på höga hästar. Själv är jag visserligen någorlunda insatt, men kan tveka om det är tillräckligt? Och minns tillbaka på den tid då partierna gav ut grundliga dokument och pamfletter som läsarna skulle ta del av för att göra upplysta val.

Just i detta nu sitter mitt hjärta till vänster, tål att tänka på vad det kan betyda...

Midsommarhelg

 Midsommar firades mitt i en fågelsymfoni. Traditionsenligt med bordets gåvor och goda vänner. Och med ett sommarväder som bjöd på lagom värme och blå himmel. Idylliskt så det förslår. 

Idag är det söndag och vädret består. Den ansträngning som krävs för att gå i kyrkan gick inte att uppbringa. Nöjde mig med minnet av vad mässan erbjuder. Där kan allt politiserande i apparaten kyrkan, eller Sverige för den delen, glömmas. Rörelsen mot altaret, mötet och det brutna brödet och vinet som gör oss hela. Vad mer behövs? 

Sänd ditt ljus och din sanning...

Känslan av att höra en händelse återberättad av någon som inte var där, den är speciell. Somliga detaljer är alldeles borta och andra betonas. Det hände mig härom dagen att något jag varit med om återgavs. Anledningen var att kungaparets sällskap hade sjungit "Vi går över daggstänkta berg, fallera..." som svar på en dansuppvisning vid något statsbesök, kan det ha varit i Nya Zeeland? Då kom sssociationen…

Nåväl, denna gång gällde det de svenska biskoparna på utlandsbesök. Vi, biskoparna och övriga medresenärer, hälsade på i Taizé och deltog i en gudstjänst. Kyrkan var överfylld med ungdomar när biskoparna hälsades välkomna och bjöds att sända en hälsning till gudstjänstdeltagana. Ärkebiskop Gunnar Weman funderade över vad vi kunde göra gemensamt, alla vi som var med. Då kom han på idén att vi skulle sjunga "Sänd ditt ljus och din sanning..." Det blev alldeles tyst i den enorma kyrkolokalen. Alla lyssnade, andäktigt får jag förmoda, på den spröda och icke uppmickade sången. Minns jag rätt blev det rungande applåder.

I den återberättade versionen lär någon sedan ha kommenterat: "Sjunger ni fortfarande sånt? Det har vi slutat med för länge sedan.." Det kan ha sagts, fast jag inte hörde det.

Vid samma tillfälle blev jag varse att allt nattvardsbröd som går åt vid mässorna i Taizé är konsekrerat i katolska församlingar och kloster runt omkring i bygden. Gunnar Weman fick celebrera mässan men bara konsekrera det bröd som den svenska delegationen sedan bjöds. Alla får vi del av ett och samma bröd… ja hur blir det egentligen? 

Vid ett annat tillfälle sjöng Gunnar Weman själv "Sänd dit ljus..." vid ett besök i Konstantinopel och i en kyrkoruin. Det klingade fint under de gamla valven...

Tänk att detta introitus som betydde så mycket för min generation tycks alldeles pensionerat och bortglömt. Jag är alldeles säker på att denna växelsång skulle älskas av många! Nya generationer kyrkobesökare har aldrig fått höra sången, än mindre erbjudits lära sig den och sjunga växelsången. Det kan förstås kyrkomusikerna råda bot på...

Hälsa och sjukdomsprat

 Vår tid sägs vara förtrollad och fanatiskt upptagen av frågor om välbefinnande och hälsa. Ska jag bekänna tillhör min ringa person denna tidsanda. Det egna måendet tar upp nästan varje dag, timme, minut och sekund. Om sådana som jag träffar andra sjuka personer kan det i vissa fall liknas vid ett kortspel. Den andre säger att hans reumatism inte går att bromsa in, och ont gör det, trots välgörande sprutor. Svaret kan bli att min dialys, du vet, är som att springa ett maraton, det sliter en del. Då spelar samtalspartnern ut att hans maligna melom tycks ha blivit framgångsrikt bortopererat. Någon kan ju dessutom ha visat totalt ointresse för andras lidande, helt bunden av sin egen situation. Man inser tidigt att det då inte går att dela med sig av (spela ut?) sina egna plågor och våndor. Det är som ingenting hos andra tillmäts betydelse. Jag och mitt övergår allt annat. Ibland är det faktiskt jag som är så där fast i mina sjukdomar.

Förresten kan det sägas i en sådan sjukdomsdiskussion, min prostatacancer har inte blivit behandlad än. Hudutslag, problem med magen, värk med mera blir som olika trumfkort, som om sjukdom i vissa samtal vore en tävling. Men nästan alltid bromsar vi in ett sådant ingående sjukdomsprat i god tid. Vem har tid och ork att höra? Kanske en och annan bloggläsare?

Min vecka blev annorlunda. Dialys på måndag. Tisdag kväll köptes en kebabtallrik in i en helt tom pizzeria. Redan då borde varningsklockorna ringt. Det blev en natt med flera hastiga promenader till badrummet. Och jag som nyligen haft en bakterie som öppnat alla slussar, så att säga. På onsdagen skulle det dialyseras igen. Då hade armen med min konstgjorda goretex-åder blivit rödblå på flera ställen. 

Två alternativ bollades av läkarna, en ny tillfällig dialyskateter kunde opereras in i halspulsådern eller hemgång med antibiotika. Misstanken var att ådern blivit infekterad. Stora batteriet prover togs i den minimala metallburk jag har inopererad i bröstet med slang in i någon stor åder, en portacath, en subkutan venport, för att underlätta för svårstuckna patienter.

Fick åka hem för att återkomma på fredagen för den dialys som uteblev på onsdagen, eller för att få den där dialyskatetern på halsen. Beslut skulle fattas där och då. Men, tack och lov, eller som jag ofta säger, tack gode Gud, så visade missfärgningen sig vara någon blodsutgjutning som nu hade retirerat en hel del. Dialys med andra ord, en session som gick riktigt bra. Har bara lovord för undersköterskor, sjuksköterskor och flera läkare som fylkats runt mig, stöttande och kloka! En välsignelse, rent av…

Nu hoppas jag bara på att slippa blöjorna och få magen under kontroll. Imorgon ska Njurförbundet i Örebro äta en sommarlunch. Då kommer hälsan att stå mig bi, eller…

En sky av vittnen, i blått

Vision 26 hette Equmeniakyrkans årskonferens i Örebro. Vi deltog i avslutningsgudstjänsten med ordination. mottagande av ordinerade från andra samfund samt sändning av missionärer. Över 1000 personer var samlade i Örebros kongresshall Conventum.

För mig som varit med på någon konferens inom Missionsförbundet, och på Kristna riksmöten i Västerås och Örebro, och som ibland firat gudstjänst både i baptist- och missionskyrkor och kapell blev det en smärre kulturchock. Den i och för sig välsjungande gospelgruppen och det samspelade bandet med elgitarrer, sax, syntar och trummor satte tonen. Det var högt så det vibrerade. 

Lovsångsstuket hade tagit över psalmsång. Visserligen sjöngs O store Gud, men mitt i psalmen infogades en annan lovsång, sedan slutfördes psalmen. Tankarna gick till Livets Ord och Pingströrelsen vars gudstjänstformer numera tycks ha vunnit över hela den "frikyrkliga" rörelsen. En skillnad var förstås att gospelgruppen inte sjöng sina lovsånger i alla oändlighet utan blev till mer avgränsade framträdande med lovsånger församlingen stämde in i. 

Pastorer och blivande diakoner och pastorer tågade ner för gångarna i sin blå gudstjänstdräkter. Inget kors och inga ljus bars i processionen. Vilket kändes udda. Equmenia har valt den blå färgen på sina röcklin. Förklaringen som ges är att det är himmelens och hoppets färg. Blått påminner om vattnet och hänvisar på så sätt till dopet. I den världsvida kyrkan har de flesta vita liturgiska dräkter för sina ämbetsbärare. Enda gången jag sett ett blått röcklin i Svenska kyrkan var när en dövpräst tecknade. Det mörkare plagget gjorde att teckenspråket blev tydligare.

Den som vill se gudstjänsten kan hitta den på Youtube! Gudstjänstordningen innehöll ingen nattvard. Ingen vanlig syndabekännelse och avlösning, inget kyrie och inget gloria. Det var som en utsmyckad temagudstjänst med stor fromhet och bilbelläsning och bön. En fin predikan levererades dessutom. Men som liturgisk gudstjänst var det hela mindre framträdande...

Ordinationen var högtidlig men det blev trångt på scenen när alla skulle ta plats längs det framställda knäfallet. Flera tidigare vigda togs emot ifrån Pingströrelsen, EFK, något utländskt samfund samt en från Svenska kyrkan. Hur överströmningen från Equmenia till Svenska kyrkan ser ut vore intressant att veta. Där är ny ordination alltmera bortglömt i en något oklar ekumenisk anda. Om Svenska kyrkan skall förbli en luthersk kyrka behöver de reformerta personer som "går över" bli särskilt skolade. Den som går från ett sammanhang utan normerande bekännelseskrifter till Svenska kyrkan har mycket att förhålla sig till. Att erkänna varandras ämbeten är något mer komplicerat än bara ja och nej. Det borde innefatta gemensam nattvards- och ämbetssyn, kyrkosyn och ett bejakande av kyrkans bekännelseskrifter. Med handen på hjärtat borde både förtroendevalda och ämbetsbärare inom Svenska kyrkan också stå för och bejaka denna vår kyrkas bekännelse och identitet!