Ja, här gäller tränga sig fram...

Ingen hinner först om man undviker folk
här gäller knuffas framfusigt.
Hänsyn måste vika, för här kommer vi
ingen får stå som ett hinder.
Om det än är trångt
med mänskor överallt,
vill du komma fram
så kör ditt eget race.
Ingen hinner först om man släpper fram folk
Ty då förloras sekunder!

Inspirationen kom från Psalm 265 med motivet att här gäller tränga sig fram. Dessutom upprördes jag över folks beteende vid besök på Biltema, parkeringsplatser och trottoarer. En mamma som bar på ett litet barn och höll en 4-5-åring i handen höll på att bli omkullknuffad av en familj med tonårsbarn. De vek inte undan utan mamman fick hastigt hoppa åt sidan. Att det finns väjningsplikt när det kommer människor som har svårt att flytta sig snabbt tycks inte längre vara aktuellt. Här kommer jag, här kommer vi, håll er undan.

Själv går jag med käpp och har behövt komma på ett knep för att inte bli undanknuffad med risk för att smälla rakt ner i golvet. Jag tvärstannar med käppen en bit framför mig. Där står jag. Märkligt nog blir jag genast upptäckt av dom där som nyss inte alls varseblev min närvaro. Märkligt.

På flera parkeringsplatser gicks det tanklöst bakom backande bilar eller framför fordon som svängde in på en parkeringsruta. Det var inga enstaka händelser, vi är fotgängare och vi går som vi vill. Vi såg förstås också bilar där förarna nog tänkte: min bil är stor så alla gör bäst i att hålla sig undan. Vårdslösa omkörningar och ringa hänsyn. I längden fungerar det förstås inte. Personer kommer att bli påkörda.

De motoriserade sparkcyklarna är ett problem som nu när vädret blir varmare manifesterar sig i snart sagt varje gathörn. De stirrar rakt fram och tror sig ha förkörsrätt även när de brassar diagonalt över en gatukorsning. De kör också bakom backande bilar och framför parkerande fordon. Somliga sparkcyklar tycks gilla slalom eftersom det är så de tar sig fram bland cyklar och fotgängare. Hua!

Det blir nog till att skaffa en sådan där siren som används på fotbollsmatcher. Närhelst det knuffas och körs vårdslöst kan en liten signal lätta på trycket? Kanske kan ljudet höras till polisstationen så att oljudet måste undersökas. Tills vidare lever jag på hoppet att utvecklingen kan vändas och hyfs och vett återvänder i våra butiker, på gator och torg!

Engelsk svenska

 ”Jag vill vara rakt bak”! Tänk vilka meningar som flyga ur munnen på en. Detta yttrade jag 1967 när jag just kommit tillbaka till Visby flygplats efter ett år i Illinois, USA. ”I’ll be right back!” Hette det ju på engelska när man måste göra något snabbt för att sedan komma tillbaka till det man höll på med. Just där och de blev jag stirrad på. Fast det gick fort att återerövra det svenska språket.

Idag smyger engelskan allt djupare in i vårt eget språk. Nu för tiden vill man ”göra skillnad”, vilket man inte gjorde förr. Då gjorde man intryck, avtryck och påverkade. Och man skilde mellan ting och personer. Skillnad var någonting som separerade saker och ting. ”Make a difference” är förstås ursprunget. 

Överallt smyger sig de engelska uttrycken sig in. Jag hör mig själv säga:"fine!" Ofta med viss ironisk knorr. Jag ger mig, du har rätt:"fine!" Nyss sas det i imn närhet: "So far..." Ibland med fortsättningen underförstådd eller uttalad: "...so good."

Asap är en akronym som smugit sig in från amerikansk engelska där sådana förkortningar är vanliga. Så snart som möjligt med betoning på att det verkligen ska gå undan är innebörden.

I antikrundan sa en expert:"meant to be" och avsåg att det nästan var förutbestämt att det blev som det blev. I SvD har jag de senaste dagarna funnit uttrycken "Kiss and tell" och "printmedia". Vart man sig i Sverige vänder dyker orden upp: "sale", "love", "f#ck", "take care", "see you later alligator...","morning" och många fler ord och uttryck. Nice, eller hur? Eller no way?!

I teologin myntade Paul Tillich uttrycket: "ultimate concern", dvs. det som ytterst och djupast angår oss, och den formuleringen citeras alltid just på engelska. Själv är jag förtjust i uttrycker: "so what?" så det slinker lätt in i mitt språk. Men just nu framstår: "enough" och "the end" som särskilt passande! 

THE END

Pastorat med underskott

I Kyrkans tidning torsdagen den 7 maj, nr 19,  står att Örebro pastorat räknar med flera års underskott i 10-miljonersklassen. Underfinansierade budgetar är ett otyg. I artikeln berättar Timmy Leijen om varför verksamheten är så dyr och säger bland annat att det dels är den friska personalen och de ökade konfirmandgrupperna. Reportern kan knappast ah fördjupat sig i bokslut och budget eftersom inga underbyggda frågor fick utrymme. Att det ska bli sparbeting är inget ovanligt. Det har Örebro pastorat haft många genom åren, som när barnverksamheten och "Pappis" fick flytta från Olaus Petri församling till Almby...

Pastoraten är ibland något av en Robin Hood insats där de rika församlingarna underhåller de fattiga och icke självbärande. En omfördelning ska ske och den sker. Hur länge beror nog på hur pastoratens ekonomier utvecklas...

Det är inte svårt att dra slutsatsen att fler pastorat hanterar sin ekonomi på likartat sätt. Tidningen borde ha signalerat en uppföljning om hur det står till utöver landet. Även Svenska kyrkan lär behöva bli mer beroende av frivilliga insatser för sin verksamhet i framtiden. Den omställningen har dröjt länge och är inte någon påfallande aktiv process.

Sällskapslivet har sina sidor...

Att umgås med vänner och bekanta är inte alltid så lätt. Somliga säger och kommenterar sådant som andra kan finna inte bara onödigt, utan opassande och långt över det acceptablas gräns. Det är som om det fanns olika oskrivna regler för vad som hör hemma i umgänget. En vän som blir bjuden på chilenskt vin kan få för sig att läxa upp värdarna för att de bjuder på vin som färdats över Atlanten. Närodlat ska det vara, eller åtminstone europeiskt.

Under minglet kom en person fram som nyligen publicerat en artikel i en dagstidning. Av en av de närvarande fick skribenten lovord av det glorifierande slaget. Bara personen gått vidare visade det sig att inte ett ord var sant. Han tror att han är något mer än vi andra och med en sådan usel argumentation var det konstigt att han alls fick sin artikel på pränt, yttrade samma person. Då är det på sin plats att fråga hur man både kan glorifiera och avsky beroende på om personen är närvarande! Fjäsk och diss i samma mun.

Även om här listas diverse komplikationer och problem är sällskapslivet och att umgås kring en måltid något ofattbart fint och värdefullt. Gemenskap och vänskap som ger livet guldkant. Oftast hanteras eventuella problem världsvant och finkänsligt så inget blir konstigt och stämningen håller oss samman. Ämnen växlar, högt och lågt, skoj och allvar, viktiga frågor, allt ryms!

Svårt blir det när man är ett sällskap som umgås och några är mest intresserade av en eller två andra och ignorerar de övriga. De blir osynliggjorda och negligerade. Eller när någon tar det mesta avtalutrymmet. Kanske för att berätta om sig själv och egna upplevelser, men utan intresse för vad andra har at dela med sig av.

Lite krångligt blir det också med personer som inte klarar av att befinna sig i samtalet utan konsekvent tar upp en helt annan tråd, varje gång. Som om personen inte kunnat eller velat lyssna på de andra. Som om jag skulle bryta samtalet och säga, Ni vet De Badande Wännernas Botaniska trädgård i Visby, jag ha hittat en gammalt och unikt vykort från Botan (som trädgården kallas i folkmun). Vet nu hur jag fick tag på kortet? Jo, förstår ni... Inte alldeles lyckat, eller hur?!

Misogyna kommentarer och rasistiska stereotyper och generaliseringar kan också höras ibland. Även i kyrkliga sammanhang. Ibland obetänkt men inte sällan medvetet och övervägt. Då måste någon, jag och du, sätta en gräns för vad som kan sägas och förklara varför det är olämpligt. Det där vill vi inte höra! Yttrandefriheten ska inte utövas överallt och när som helst. Särskilt inte för att nedvärdera och förtala människor.

På slottet Stjärnholm där Louis De Geer växte upp fanns det ett skrikrum dit barnen hänvisades efter uppträden för att göra sig av med okvädningsorden och ilskan. Rum för totalt olämpliga påståenden skulle få oss att slippa sådana dumheter...

Ibland yttras det sådant vi behöver höra, men inte vill. Eller människor klär och för sig på ett för oss ovant och oprövat sätt. Det påminner mig om ung och nära släkting som skulle komma på besök. Han skickade en bild på sig själv och kommenterade att han ville förbereda oss på hur han såg ut nu, eftersom det var flera månader sedan vi träffats.

Bilden föreställde en ung man med piercingar i öra, näsa och läpp. Därtill en blaffig tatuering långt upp på halsen. Vi ryste till när vi så bilden, den fungerade som näring för våra fördomar. Bra att ibland bli påmind om att man har sådana! Skulle vi kunna gå ut på staden och på restaurange med honom när han nu hade bytt utseende så?

Nåväl, den unge mannen infann sig. Vi tittade storögda på honom. Så lång han hunnit bli. Och så fri han var från tatuering och piercingar. Ville bara skoha lite med er, blev hans kommentar. Han var och är en insiktsfull och härlig ung människa. Han visste vilka knappar han skulle trycka på. Förresten så är det hans ensak hur han väljer att se ut. Oavsett hur han ser ut är vi stolta över honom och går gärna ut och äter, bara vi får umgås!

Idag något de flesta helst inte talar om…

 Idag ligger jag på enkelrum. Blev transplanterad i tisdags. Inte med en ny njure, utan med magbakterier! Har haft svåra diarréer i februari, mars och april. Bästa sättet att slå ut de besvärliga bakterierna är att få friska, nya, magbakterier, https://www.google.se/search?q=fekal+transplantation%2C+wikipedia&ie=UTF-8&oe=UTF-8&hl=sv-se&client=safari . De nya bakterierna ska bekämpa och besegra de elakartade (Clostridium difficile)! Nu är det andra gången gillt. Första gången höll det bara i 3-4 dagar. Peppar, peppar, ta i trä, som de lite vidskepliga personerna säger. Nu ska det väl ändå lyckas.

Det är inte roligt att läsa om sådant här, än mindre beskriva och tala om det. Men ändå är det just detta jag lidit av i ett kvartal. Ibland får svaret på frågan om hur det står till bli det undflyende: hyfsat, bortsett från lite bekymmer med magen. Tänk så lätt det är att fega ut och släta över ett veritabelt elände. Alla vill förstås inte veta…

Tarmar och avföring är inga populära samtalsämnen, har jag insett. Så det har blivit nödvändigt att utveckla sensibilitet för vad som går att prata om. Infektionsläkarna påpekade att särskilt dialyspatienter var drabbade av det jag haft. Trots det har ingen påpekat det förr. Men med immunnedsättande mediciner och sämre allmäntillstånd än de flesta så kan det tydligen bli så. Särskilt om man haft många kurer med antibiotika som inte klarar att göra skillnad på onda och goda bakterier.

Så, nu har jag berört det ofta onämnbara. Skönt för mig, förmodligen sämre för dig. Det blir till att lyfta blicken t. ex. mot politiken och invandrings- och migrationspolitiken. Där händer det mycket som inte kan kallas gott! Och med fuskare från SD som anmälde sig i kvittningssystemet, men ändå infann sig och röstade. Fusk, brukar liknande beteende kallas. Att inte stå vid sitt ord, skulle det också kunna benämnas. Allt för att beröva folk sina permanenta uppehållstillstånd. Skit, anser jag, om uttrycket tillåts…

TV-serier på Netflix

Min skärmtid överskrider alla rekommendationer. Mest på paddan och därefter kommer telefonen, långt därefter. Ännu har inte så många kommenterat äldres bundenhet till sina skärmar, men även där absorberar skärmen tid som kan användas till annat, och kraft som inte får komma till utlopp. Ett par timmar om dagen borde vara ett rimligt riktmärke för skärmexponering. Det kanske kommer, så småningom. För äldre går det ju sällan särskilt fort.

Åtminstone 12 timmar i veckan ligger jag uppkopplad till en dialysapparat. Då passar det ganska bra att även koppla upp sig mot nätet för att streama nyheter, serier och filmer. En serie som nyligen fångat min uppmärksamhet bygger på böcker av Tony Hillerman. Serien heter Dark Winds och handlar om Navajopolisen Joe Leaphorn. En spännande serie som utspelar sig i Navajo-reservatet. Ursprungsfolkets spiritualitet gör sig påmind och spelar en viktig roll. Delar av serien handlar tydligt om majoritetssamhällets kapitalism med skrupulösa företag som utnyttjar och fördärvar.

Efter att den första vurmen att se sydkoreanska serier (Rookie historian, Mr. Sunshine, Extraordinary Attorney Woo, The Kings affection, Daily dose of sunshine, Once upon a small town, Under the Queens umbrella, Juvenile justice, Captivating the king, osv.) gick över (den höll i sig mycket länge) har jag äntligen fastnat för en ny serie. Thyphoon Family heter den och handlar om en ung man som måste axla ett stort ansvar och ta över ett nedläggningshotat företag. Vändningarna är överraskande och ibland helt oväntade. Som en Deus ex machina dyker t. ex. en lastbilsförare upp och lyckas vända det fullständigt hopplösa läget. Sevärt!

Ett tredje serietips är en indisk polisserie som stundtals känns mörk och främmande, men likafullt är spännande och intressant. Kohrra heter den och det känns som tittaren får en realistisk inblick i indiskt polisiärt liv. Intressant att se serier från kulturer ganska långt bort. Så, ge serien en chans!

Samkönad vigsel med många dimensioner

Varför det politiska etablissemanget anser att alla präster ska viga sam- eller enkönade par är en gåta. Och varför så många grupper i kyrkomötet anser detsamma och vill kräva det för prästvigningen är en märklig ekvation. Principen är att alla ska ha samma åsikt vad gäller vigsel så att inget samkönat par ska behöva bli "kärlekslöst" bemötta. Målet har blivit att över 3000 präster ska stå beredda för sådana vigslar trots att många av dem aldrig kommer att möta uppgiften under sitt prästliv.

I normalfall är det inte den enskilde prästen som bokar in "sina" vigslar, utan vigseln bokas via pastoratet och arbetsfördelningen åligger kyrkoherde/församlingsherde. I praktiken har detta fungerat väl och knappast stört eller kränkt någon. Så frågan är inte praktisk. Inte heller särskilt teologisk eftersom den inte handlar om äktenskapsskillnad eller t.ex. vigseln sakramentala drag. Främst handlar det om ideologi och om att besluta fram en ”rätt” åsikt och övertygelse. 

Min långa erfarenhet är att ingen präst önskar att någon ska bli kränkt eller illa bemött och det verkar som det har varit så hittills! Men nu ska det bli skamligt och diskriminerande om inte alla omedelbart står beredda att viga.

Om ett vigselpar önskar en bestämd präst inom prästens arbetstid och tjänstgöringsområde är det lika fullt upp till en herde eller en arbetsledare att se till att det fungerar. Blir det en vigsel där ett par vigs någon helt annan stans men vill ha en präst hemifrån blir det aningen annorlunda med hur det beslutas och ordnas.

Fortfarande kan präster säga nej till vigslar av olika skäl. Om kyrkans vigselordning inte accepteras, man vill t.ex. inte sjunga psalmer eller ha bibelläsning. Om någon som vigts kyrkligt flera gånger på nytt vill vigas i kyrkan kan präster också avstå från att viga. Om sådana invändningar har inte några synpunkter ventilerats. Eftersom det redan finns undantag råder inget regelrätt vigseltvång i Svenska kyrkan.

Dessutom kan präster med rätta kunna hävda att myndighetsutövningen vid vigsel borde vara en statlig/kommunal angelägenhet och inte ett kyrkligt uppdrag. När den frågan diskuterades för ett antal år sedan hävdades att kyrkan vid en sådan ordning skulle förlora en viktig kontaktyta med folket och därför borde kyrkan fortsätta sin myndighetsutövning.

Så frågan om samkönad vigsel har många dimensioner. Att se till att frågan blir ett villkor för prästvigning är att se till att många står beredda för en uppgift de aldrig kommer att möta...

Guds fria natur...

En förmiddag fick vi lust att hitta på någonting. Vad göra? Besöka loppisar? Handla varor som vi letat efter länge och nu tror oss veta var de står att finna? Stanna hemma och läsa? Eller göra ett besök i naturen, den som vi i barndomen lärde oss kalla: Guds fria, eller friska, natur. Vilket med åren på sina ställen har blivit betydligt mindre sant!

Vi hade sett på nätet att vänner besökt Söröns naturreservat och deras bilder med hav av vitsippor lockade oss. Dagen innan hade en sköterska på dialysen försökt tipsa om samma område men kunde inte beskriva riktigt var det låg eller vad det hette. Men det var samma ställe som gällde. Sagt och gjort vi letade oss utåt Norrbyås och fann en avtagsväg som snart blev smal och den skakade bilen som for den på en gammal tvättbräda. 

Väl framme insåg vi att många andra kommit på samma goda idé som vi. Enstaka parkeringsplatser fanns kvar. Vi hade utflyktskorgen med fylld med thé och smörgåsar, apelsinklyftor och gurka. Mums. Rollatorn lastades ur och vi gick i sakta mak in på området med dess prunkande överflöd. För min del räckte ett par hundra meters vandring gott.

I Sverige finns över 5000 naturreservat som bara väntar på att vi ska besöka dem för att se och lära om flora, fauna och annat levande i naturen. Många av oss besöker sällan nationalparker och naturreservat, vilket är att beklaga.

Fast alldeles utan problem är det inte. Flera som fått sina ägor omvandlade till naturreservat har haft det mycket krångligt. En bekant fick sin skog i närheten av en fågelsjö klassad som skyddat eller reservat vilket hindrade honom att fortsätta sköta sin skog med maskiner och nödvändiga hjälpmedel och inte heller kunde han avverka sin egendom...

En liten rättelse är på sin plats. I förra veckan for vi till Garphyttans nationalpark för att se hur långt våren kommit. Där var besökarantalet mindre, trots att det är ett betydligt större område i kanten av Kilsbergen. När sommaren börjar komma är det betydligt fler som traktar efter att besöka området, medförande picknickkorgar och all möjlig skaffning.

Vill man göra sin ganska ordinära utflykt mera spännande och intressant förslår jag att man använder ordet exkursion, ett slags naturvetenskaplig utflykt i lärande syfte, om sin utflykt!

Svemester eller hemester kan ganska enkelt förvandlas till exkursioner i nationalparker, naturreservat och andra delar av Guds fria natur! Ganska enkelt att genomföra... 

Paus eller påfyllning?

Läser i tidningar om behovet av att ta paus från stressen och kraven som ofta leder till låsningar och ångest. Detta nu när det sägs att utmattningssyndrom inte längre ska vara en diagnos. Lugnet och vilan kan naturligtvis leda långt när de kroppsliga symptomen blir många. Fast någon särskilt effektiv problemlösning lär inte detta att dra sig tillbaka för återhämtning vara. Särskilt som det ofta är arbetslivet personer retirerar från, som om jobbet är alla svårigheters upphov. Från arbetet kan man bli sjukskriven, vilket är betydligt svårare från sin egen historia och sitt övriga liv.

En kombination med andlig, känslomässig och intellektuell påfyllning och regelmässig meditation och bön (!) som en paus från stressen vore nog att föredra. Om man orkar förstås. Ibland är krafterna så försvunna att allt utanför den egna bubblan blir ytterligare stress och pina.

Men nog kunde ett stycke Schubert, Haydn eller Bach kunna verka läkande om så bara på platta eller via Spotify. Det är inte nödvändigt att klara av att skaffa biljetter till konserthus och trängas med folk för att få njuta av den musik som får annat att för en stund te sig overkligt eller åtminstone trivialt.

När jag själv har prövat under pressande perioder har musiken hjälpt till att förlösa några av de låsta knutar som kan uppstå. Så har även mässan, den kristna djupmeditationen och bönen verkat förlösande. Något som verkar svårt att förstå till den dag då man själv får vara med om det, nåden att bördorna lyfts av och att det övertunga jaget blir buret...

Jag älskar att läsa

 Tänk vad en god hälsa betyder. Kraft och ork att ta itu med sådant som behöver göras och ordnas. Skjuta upp-genen kan hållas under kontroll. Prokrastineringsförmågan blir själv satt på sparlåga. Också där behövs det energi för att orka skjuta upp.

Mina medmänniskor gör en snabb okulärbesiktning och konstaterar: ”oj, så frisk du ser ut! Ja, som hälsan själv…” vad kontrar jag med då? Att skenet bedrar? Eller med att det är det som finns i, inuti eller på insidan människan som räknas? Ibland får jag lust att brista ut i klagovisor, men vad nyttar det till? Jag får nöja mig med att jag står upp, och att jag kan stå en stund till bara jag får något stadigt att hålla i. Men, alla som säger något vill väl, har jag förstått. Därför nickar jag mest och ler…

Orken har gått och lagt sig i något hörn. Jag irrar runt och försöker hitta den. I yngre dar när det fanns nästan outslitlig energi läste jag kopiöst med böcker. Massor av facklitteratur men även mängder av skönlitteratur avnjöts. Då både var jag och kände mig bildad. Fortfarande köper jag, och får även en hel del, böcker. Tidningar och tidskrifter strömmar in. Men läsningen går trögt. Därför har även bildningen flagat och avtagit.

Då tröstar jag mig med att bildning det har jag. Inom räckhåll! Enklare kan det inte bli, det gäller bara att sträcka ut en arm för att lyfta intressant läsning framför ögonen. Bildningen tycks mig närmare än för dom som tycker att böckerna gör sig bäst i bokhandlar och antikvariat. Eller på bibliotek.

Men vet detta: jag älskar fortfarande att läsa. Bara jag lyckades hitta den försmädliga orken som länge lekt kurragömma med mig.

Han, galningen, den ljugande typen

Vid frukosten råder det nästan klosterystnad. Ingen av oss här är särskilt pratsam strax efter uppstigningen. Det kan krasa av att någon tuggar knäckebröd, men konversationen ligger nere. Man kan nog säga att vi om morgnarna är kontemplativt lagda. Bättre det än sällan annars…

Dock finns det undantag. Dessa har under senaste året varit mer frekventa än förut. Någon säger: "Vet du vad han har sagt? Han ska bomba en hel civilisation till stenåldern!" Eller också säger en av oss. ”Vet du vad galningen har påstått nu? Att hela Nato är svikare för att de inte rusat fram för att hjälpa till. Varför skulle de stötta hans olagliga och krigsbrottstäta självstartade krig? Först informerar man väl och sedan diskuterar man och därefter får man möjligen uppbackning?!”

För några dar sedan lät det så här: ”Vet du vad den där ljugande typen tänker göra nu? Han ska stjäla mellanårsvalet genom att tvinga fram att alla ska ha identitetshandlingar som pass för att få rösta och att poströstning ska förbjudas. Det är enda sättet för reblikanerna att möjligen vinna valet. Miljoner berövas då sin rösträtt! Ingen skam, ingen moral!”

Han, galningern och den ljugande typen kan alla lista ut vem det är. Att inte hans rövslickande lydparti kan göra det är en gåta! Aldrig någonsin har en amerikansk president tagit vår uppmärksamhet och vår tid som den nuvarande. Och vi har låtit det hända. Men så är också risken för ett slags statskupp överhängande med en oförutsägbar påverkan på hela västvärlden, Ryssland och Kina till glädje...

När jag tolkade Desmond Tutu och fick hålla hand med Palme

Några korta tillbakablickar på vad jag som präst några år under 1980-talet fick arbeta med:

1982 ringde Olof Sundby, ärkebiskopen, och erbjöd mig utan några krusiduller att bli generalsekreterare för Svenska Ekumeniska Nämnden i Stockholm. Min biskop Åke Kastlund hade framhållit att jag kunde vara lämplig. Snabbt marscherat från att bara ha haft några års församlingstjänst och en stiftsadjunktur i Strängnäs. Men precis den typ av uppgift jag ville ge mig i kast med.  

Nämnden var en samarbetsorganisation för kyrkor och samfund i Sverige, med kontakter främst till Kyrkornas Världsråd. När jag väl började satte det fart direkt. Ekumeniska nämnden och Svenska kyrkan och Sverige som land bjöd in till en internationell konferens i Uppsala april 1983, Life and Peace. En av talarna var Olof Palme. Kapprustning och det kalla kriget höll ännu på. Kärnvapen var ett stort och allvarligt hot. I slutdokumentet står att framtiden ”hangs in the balance”, den står och väger. Efter konferensen fick bland andra ekumeniska nämnden i uppdrag att organisera en grupp eller styrelse för att kunna bilda ett fredsforskningsinstitut med namnet Life and Peace.

Under sommaren 1983 fick jag på nämndens uppdrag delta i Kyrkornas Världsråds Assembly i Vancouver, Canada. Kärnvapenhotet var fortfarande aktuellt och följderna av provsprängningar diskuterades intensivt. Även ursprungsbefolkningarnas levnadsvilkor och rättigheter fanns på agendan. Ärkebiskop Sundby ledde den svenska delegationen. Under mötet fanns Per-Arne Axelsson och Livsåskådningsredaktionen från Örebro på plats och jag fick bland andra intervjua Dorothee Sölle, en världsledande mystiker och teolog feminist och oppositionell, på deras uppdrag.

Ett kristet riksmöte med flera tusen deltagare arrangerades i Jönköping i augusti 1983 (J83). Där blev det ett marsch genom Jönköping. Och vi uppmanades att hålla varandra i händerna. Efter 15 sekunder väste Palme: "du, det här struntar vi i". Men han var mycket språksam och gillade särskilt när vi gick inne i staden bland bostadshusen. Där hängde klasar av människor ur fönstren som ropade hans namn. 

Ekumeniska nämnden och regeringen såg till att det blev samtal mellan kyrkoledarna och Palmes regering. Det blev intressant. Vi bjöds till Harpsund där vi hade långa samtal, bjöds på fin mat, sov över och for hem. En svarsinbjudan fick jag ordna så att Palme och hans närmaste rådgivare kom till stiftsgården Stjärnholm. Olof Palme bad mig visa honom slottet. Särskilt intresserad var han av biskop Gustaf Aulén. På slottet hade faktiskt under 1800-talet Sveriges Justitiestatsminister, senare Sveriges förste statsminister, Louis De Geer, bott!

Under många månader hade det kampanjats för att Desmond Tutu, ärkebiskop i Episkopala kyrkan i Johannesburg. Sydafrika, skulle kunna få Nobels fredspris. Han tilldelades fredspriset i Oslo och seden var att fredspristagare inbjöds komma till Stockholm och erbjudas att tala/predika i Storkyrkan där Ludvig Jönsson då var pastor primarius. Jag blev utsedd att tolka Tutus TV-sända predikan.

Hela dagen åkte vi tillsammans runt för att träffa alla möjliga kyrkliga och samhälleliga företrädare, bland andra utrikesministern. Flera gånger bad jag att få en aning om hans predikan. Berätta något om vad du ska säga", bad jag. "Det ordnar sig", sa han. När vi till sist på kvällen steg upp i predikstolen visste jag ingenting om vad han tänkte säga. Det lär ha gott så bra att ett annat Tv-program använde tillfället som ett exempel på hur tolkar bör tala och uppträda. När det var 30 sekunder kvar av sändningstiden sa Desmond Tutu sitt AMEN! Det blev jubel ute i sändningsbussen!

Tilltron till staten och välfärden rämnar…

Hemförlovad från sjukhuset. Antibiotikan gjorde susen. Tiden på sjukhuset fick mig att fundera över min egen och mångas upprördhet över hanteringen av flyktingar och invandrare som etablerat sig i Sverige och det på ett bra sätt. Särskilt deras barn har löpt stora risker att utvisas när de blivit 18 eller äldre. En anledning till de starka reaktionerna som sällan benämnts är hur staten och myndigheterna genom sitt agerande skadar tilltron till att människor i vårt samhälle behandlas bra och rättvist.

Exempel efter exempel visar på motsatsen. Detta har fått fortgå trots att mängder av remissinstanser pekat på just dessa risker med de nya lagarna inom området. När uppmärksamheten inte gått att ignorera längre har bortförklaringarna kommit. Till sist skulle det bli en ventil för 18-åringarna om ändå sent och uppenbarligen för smal. Det har blivit en tydlig misstro mot regering och myndigheter att de vill rätta till lagars negativa konsekvenser med livsavgörande inverkan på människors liv och framtid.

Min tilltro till välfärden, de politiska makthavarna och staten har skadats. En tilltro och en förlitan på att i vårt land kan en utsatt finna en ny och trygg tillvaro har allvarligt påverkats och försvagats. Vårt samhälle är beroende av att vi som bor här kan lita på lagar och myndigheter. Om denna grundläggande övertygelse och tilltro rämnar vad har vi då kvar av det kitt och den ömsesidighet som hela samhället vilar på? 

Misstron mot regering, ministrar och myndigheter riskerar att fortsätta sprida sig och växa. Det om något är samhällsfarligt! Om vi inte kan lita på att människor och familjer behandlas värdigt och rimligt har utförsbacken redan blivit för brant!

Man får ta sig om magen och rusa

Sedan i onsdag ligger jag på nytt på sjukhus. Som om det inte fanns roligare saker att hålla på med. Snart tar mina åkommor över mig, min identitet. Som när min fru nyligen fick kommentaren i ett stort sällskap där hon inte kände riktigt alla: ja, men det är ju du som har en sjuk gubbe. Just så. Jag är en sjuk äldre man som hamnar på sjukhus för sådant som immunförsvaren normalt klarar av, men så blir jag rejält utslagen…

Boven denna gång fanns med vid förra inläggningen i slutet av februari, en riktigt elak bakterie: Clostridium difficile. Den klarar sig bl.a. med hjälp av sporer när antibiotika lyckats göra kål även på de goda små medhjälparna i den normala bakteriefloran i en mage! Det kan bädda för återfall. Man får ta sig åt magen och rusa. Efter en lång så gott som sömnlös natt mestadels på toaletten blev det akuten och inläggning. Natt två, nu på avdelning, blev värre. Natt tre fördes statistik: 15 toalettbesök, med lika många förbrukade blöjor, under 10 timmar och en del magsmärtor som därtill urlakade och punkterade all kraft och energi. 

Ledsen att skriva så konkret eftersom bajs och diarréer inte tillhör de mest uppskattade och lyckade konversationsämnena. Särskilt för alla mer eller mindre äckelmagade. Men min spärr försvann nog redan förra diarrévändan på hospitalet. Hela personalen på min AVA-avdelning har både sett och pratar ledigt om sådant. Men oj, vad de fick springa för att fylla på blöjförrådet…

Nog tänker jag på hur det kunde ha varit om jag bott i USA med dålig eller obefintlig sjukförsäkring. Hua! Eller befunnit mig i närheten av krig, fattigdom och konflikter. Då kan mitt tillstånd ha blivit dödligt, som om det inte räckte med krig, förtryck och fattigdom…

Nu satsar jag på att bli frisk, så frisk jag någonsin kan. Och vet att även då är jag en multisjuk gubbe. Hur hamnade jag här?

Decennier som präst...

Återhämtning tar tid. Efter min sjukhusvistelse har det tagit en vecka med antibiotika och ännu fler dagar för att hitta tillbaka till kraft och uthållighet. Det är bara att konstatera, det tar tid. Vilket även betytt att avhålla sig från större samlingar som högmässor och annat trevligt...

Om några veckor ska jag försöka sammanfatta 50 år som präst vid en herrfrukost i Olaus Petri församlingshem här i Örebro. Åtskilliga episoder och möten kan förstås beröras, men att vara präst har varit något mer och något annat. Hela raden av föregångare som stått i samma ämbete, det som man blir varse när man böjer knä vid ett altare som har sin historia ner till 11-1300-talet. 

Enkelt uttryckt är det inte jag som varit särskilt speciell, sånt som man kan bli kritiserad för, att tro sig vara förmer än andra. Men uppgiften, kallelsen till att som präst tjäna Gud var annorlunda, det var högtidligt och stort att vara en s.k. ämbetsbärare. Alltid medveten om att det inte är mitt ämbete att förfoga över, utan Guds och kyrkans.

Flera tidiga påminnelser fick mig att förstå att det inte var jag som skulle stå i fokus i uppgiften som präst. Redan under den praktiska delen av undervisningen fick jag gå till en talpedagog för att slipa bort min egen gotländska, dess klang och dif- och triftonger. Det gällde att bli hörd och förstådd. Likaså när de liturgiska kläderna skulle på fanns det böner att be för varje nytt plagg man ikläddes. Då skulle mer av Gud återspeglas än min egen personlighet. Den fick naturligtvis också bli en prisma för det evangeliet, men kläderna signalerade och återspeglade Kristi rättfärdighet.

Samtidigt var det viktigt för mig att inte bli en blåkopia på de ganska prästerliga föregångarna som fick ett helt annat uttryck som kunde verka både förmätet och högdraget. När somliga präster jag stött på genom mina tidigare år talade fanns predikorösten med sin speciella klang redan där. Att somliga jämnåriga mycket snart lät som de varit präster i 30 år bekymrade mig en aning. Hur kunde det gynna kommunikation och samtal utanför kyrkorummet?

Ett astronomiskt virus slår till!

 I tisdags när vi hade gäster hemma började jag frysa. Alls inget ovanligt trots att vi bor i en varm lägenhet . Är numera ganska mager om benen, tillika med armar och hals, fast magen envisas med att vara avvikande. Det hela blev till hutter och rysningar, frossa alltså. När febern kom ringde vi 1177 och fick bra stöd. ”Åk till akuten!”

Där blev det åtta timmar av prov, små samtal med läkare och sjuksköterskor som gjorde det hela uthärdligt. Man stack emellan med en röntgen av magen. När klockan drog sig mot sex på morgonen kom beskedet, ”det blir inläggning”. Skönt att bli omhändertagen eftersom det utöver huttrandet hade skavt inne i magen där mitt bukspottkörteldränage satt. 

Blev ånyo på avdelningen provtagen och klämd på. Som tur var har jag en permanent infart till blodomloppet så man slipper göra så många oanvändbara hål i mina stela och kalkade ådror. Nu värkte det en aning mera i magen. ”Hm, du har förmodligen en tarmficka som är inflammerad”. Under dagen blev det dialys, så jag rullades på säng genom halva sjukhuset. Fantastiska transportörer som skjutsar patienter och går tiotusentals steg varje pass! Magen hade satt igång så det blev till att ha blöjor på dialysen.  Väl tillbaka på avdelningen, fyra timmar senare, blev jag illamående flera gånger och fick medicin mot just det. Det hjälpte. Antibiotika insattes.

Framåt natten satte perilstatiken igång totalt. Inga kladdiga detaljer här. Men som ovan, inte däruppe alltså, att bära blöja blev jag snart tillvand. En blöja i timmen, minst, gick åt. Tvätta torka,  på med ny blöja, ner i sängen och snart upp igen. Efter en ganska sovfri akutnatt försvann det mesta av sömnen även nästa. Man blir ödmjuk och tacksam att det finns bra personal som tar hand om oss när det krisar. Det ska torkas tvättas och bytas, inte så lätt när musklerna värker och orken tryter. Även när man sitter och suckar över eländet mitt i natten får jag hjälp. Släpper stoltheten och blir som ett barn som måste skötas…

Om morgonen prover med sedvanligt blodtryck, temperatur och syresättning. Gick väl så där. Febern hade marscherat upp över 39. Ronden kom och förklarade hur man såg på saken, hur det kunde ligga till. Det blev ny röntgen, nu med kontrast. Nåväl, jag ska bespara er många detaljer och episoder.

En trygg och förtroendeingivande läkare lugnar sin patient och konstaterar att övertrycket visserligen är 79, men du ser för frisk ut för intensiven, det får bli vätska så vi får upp trycket. Sammantaget, efter flera ronder, vet jag att det är en tarmficka, en infektion och en liten vätskeansamling vid pancreas och en inflammerad tjocktarm. Därtill först vad de trodde var en kräksjuka som ggjorde att jag snabbt blev isolerad. Prover visade att jag inte hade kräksjuka, hurra, men ett annat virus, oj då! Ett astronomiskt vackert magsjukevirus har hittat mig, ser ut som liten stjärna och har därför fått namnet astro. Googla gärna och beundra det flera miljoner år lilla livet…

En relativt godartad virussmittade, en åkomma med jobbiga diarréer, muskelvärk och förstås, synnerligen smittsam. Normalt övergående på 2-4 dagar. För oss med dåligt immunförsvar kan det bli hjärninflammation. Efter några dagar har jag lyckligtvis inte fått någon huvudvärk! Men ett besvärande faktum var att det fick bli flytande kost för min del, kanske i en vecka. Inte någon dröm för en person med vätskerestriktioner.

Vilket äventyr, vilken utmattande resa. Hoppas den inte behöver upprepas. Men att det varit allvarligt vittnar snabbsänkan om som steg till 247. Idag lördag är den nästan halverad till 147.

Har tänkt att skaffa mig en t-shirt med texten: Antibiotika byggde denna kropp! Ett tillägg på baksidan kunde vara: Och sjukvården höll den vid liv!

Min lovsång till vårdens undersköterskor, syrror och läkare bara fortsätter. Min tacksamhet för deras möda  och ofta otacksamma slit mitt i vår välfärd är stor och får mig därför att pränta denna summariska text.

Just nu är jag sjuk, avskedstagen och rätt isolerad.  Får se hur länge innan kraft och ork, ja hälsan, återvänder. Lev väl!

Ett öppet och välkomnande samhälle?

 Det inte bara hettar till, utan brinner, i den migrationspolitiska debatten. Joel Halldorf är en av debattörerna som retat upp KD-politikerna. Ett samtal mellan Stockholms biskop och politikern (och prästen) Hans Eklind har ytterligare satt sprätt på diskussionen. I Expressen recenserades samtalet till Hans Eklinds fördel eftersom Biskopen inte hade svar på vad och hur man skulle ordna till migrationen.

En annan anledning till den hårdnande debatten är de många rapporterna om orimliga utvisningar av 18-åringar som tvingas ut och bort från sina familjer. Därtill hotades ett spädbarn av utvisning trots att föräldrarna kunde stanna i Sverige.

Även den som inte är insatt i alla detaljer har naturligtvis både rätt och viss skyldighet att reagera när rapprterna om dåliga konsekvenser av lagar och regler uppdagas. Som icke politiker behöver man naturligtvis inte kunna ge svar på frågor om vad som göras annorlunda vilket skulle kräva en expertis som mycket få besitter. Icke desto mindre är det rimligt att ifrågasätta det som tidningarmna ganska samfällt rapporterar som avarter och inhumana konsekvenser av en lagstiftning.

Därtill är det både rätt och naturligt att hävda att spårbyte bör förkomma och de som missbrukar systemet, dvs begår brott, istället bör lagföras! Idén från Tidöregeringens håll att slopa permanenta uppehållstillstånd skulle göra Sverige till ett synnerligen slutet och ogästvänligt land. Och rättsosäkert i den meningen att de med uppehållstillstånd tvingas leva i tvivel om sin framtid, det blir svårt och nästan orimligt att försöka planera sin framtid. De kan inte veta när viljorna vänder och ser till att upphäva uppehållstillståndet för att utvisa människor...

En skiljelinje i diskussionen har varit om det som gäller för en kristen människa också ska kunna gälla för ett samhälle, en stat? De kristna värderingarna bör knappast ta sig olika ut på mikro- eller makronivå. Även med viss restriktivitet kan ett land vara öppet och välkomnande, massinvandring behöver inte, bör inte, accepteras. De politiska integrationsförsöken har inte varit särskilt lyckosamma. Inte ens Sveriges välutvecklade civilsamhälle (kyrkor, idrottsföreningar, moskéer m.fl.) har förmått att avgörande bidra till en välfungerande integration. Följden har blivit utanförskapsområden där rotlösheten, fattigdomen och arbetslösheten är mycket större än på andra håll.

Men tanken på gästfrihet, rättvisa, mänskliga rättigheter och skydd för förföljda och förtryckta så löses inte det av enskilda människors kristna tro eller av de rikas välgörenhet. Det krävs natyuligtvis åtgärder på systemnivå. Men på de lagar och regler som stiftats eller är på väg att bli till har både enskilda och kyrkor rätt att ge sina synpunkter!

Märkligt är att uppleva hur USA (Vance och Rubio)som kritiserar Europa för att ha alltför öppna gränser har varit en av de större aktörerna för att se till att flyktingströmmarna satt fart från t.ex. från Afghanistan, Syrien, Irak och Iran, Palestina m.fl. ärtill är det amerikanska samhället byggt på mångfald och multietniska axlar..

Rysslands angreppskrig är en annan flyktingskapande idioti. Det som kan leda till mindre flyktingströmmar är  demokrati och fred, som något mer än frånvaron av väpnad konflikt och krig. Må det bli så snart...

Nedbäddad tack vare tusentals händer

Tänker på vad jag brukar har tankarna. Alla möjliga konstiga saker. Till exempel på hur julen kan motverka storsvenska tankar om våra egna unika traditioner. Julklapparna kan höra ihop med de vise männens gåvor eller med helgonet Nicolaus, biskopen av Myra som delade ut pengar till fattiga. De utländska rötterna och referenserna är många. Vi är beroende av många olika länders och kulturers bidrag för att se och förstå våra egna föreställningar och traditioner.

När det någon gång varit svårt att somna har tanken dykt upp att på lek spåra ursprunget som alla föremål i vårt hem har. Lakanen och överkastet har mycket bomull i sig. Ursprungligen har det t.ex. växt i Kina, Indien, Pakistan, USA och Brasilien. Där har människor odlat och skördat. Bomullen har förädlats och blivit textil. Det kan ibland ha färgats och mönstrats av andra människor. Det har hanterats och fraktats, ibland långa vägar. Slutligen har det sytts upp, förpackats och hamnat i butiker. Så småningom packade vi upp dessa varor och njuter nu vår sömn nerbäddade tack vare världsvida insatser, många människors händer och arbete.

Hela hemmet vittnar om hur beroende vi är av tusentals människors arbete och slit, varav många i länder långt borta. Det gör mig något mera ödmjuk. Och även tacksam. Globalismen som är så avskydd på andra sidan Atlanten, och ibland även i vårt land, är beroende av att handelsvägar hålls öppna och att människor samverkar över alla möjliga slags gränser. Sedan utesluter inte det vikten av att försöka påverka så att de varor vi köper är framställda under rimliga arbets- och levnadsvillkor.

Vi har en Kelimmatta under våra sängar. När jag frågar på Google hur en sådan matta kommer till får jag svaret: Att tillverka en äkta, handgjord kelimmatta är en hantverksprocess som ofta tar flera månader och bygger på uråldriga traditioner. Processen går från design och materialberedning till en komplex plattvävningsteknik, och resulterar i en vändbar matta utan lugg. 

Demokratiskada, något som brer ut sig

För mer än ett decennium sedan skrev jag om "snällhetsskadan", den som inträffar när man inte upprätthåller normer och regler utan gör undantag, ursäktar och förklarar bort när reglerna inte upprätthålls. Idag har vi exempel på en motsvarande skada som skulle kunna kallas demokratiskadan! Den som inträder när valda personer inte följer de regelverk som de är satta att upprätthålla samtidigt som de ska leda och styra ett land, ett samhälle.

På lokalnivå finns åtskilliga exempel på sådana avvikelser som blir till korruption och aktiviteter för att sko sig på sitt uppdrag. Uppdrag granskning och Kalla fakta har haft många inslag om liknande avsteg från det egentliga uppdraget.

Den stora demokratiskadan följer vi via media från andra sidan Atlanten. Där är avstegen från vad som har gällt monumentalt många. Och den skada som redan åsamkats det amerikanska samhället lär inte kunna avhjälpas och rättas till inom en överskådlig tid. 

Att det ens varit möjligt för Trump och hans familj att sko sig med hjälp av en egen kryptovaluta är ofattbart. I nästan vilken västerländsk demokrati som helst skulle det ha varit omöjligt. Även i USA är det omöjligt och fungerar bara därför att det republikanska partiet i senat och kongress inte orkar, dvs. vågar, göra något åt det. En ofattbar ryggradslöshet! 

Många demokratiskt valda bidrar fortfarande till denna demokratiskada. Och alla vet att skulle Obama eller Biden ens varit i närheten hade de åtalats (fått utstå impeachment) och blivit avsatta! Att republikanerna gång på gång ger Trump carte blanch är demokratiskt förödande. Hur kan upprätthålla samhällsmoral och fungerande samveten om de högst uppsatta och valda kör med dubbel bokföring?

Nedmonteringen av viktiga samhällsfunktioner fortgår. Det verkar som om juristerna inte förmår hålla emot därför att de styrande inte bryr sig särskilt mycket om de fälls i domstol. Man har ju inte ens lyckats repare allt det skadliga som Eklon Musk och hans gäng hann tillfoga de statliga institutionerna. 

När demokratin tas över och utnyttjas för andra ändamål än den är till för, att göra det bästa för alla medborgare avsett åsikter, hudfärg, religion osv och istället berövar många möjligheten till sjukvård till rimliga kostnader, inte åtgärdar inflation och stigande kostnader och bostäder till rimliga kostnadert utan satsar på de rikaste av de rikaste, då urholkas och undermineras den sammanhållning och de normer som håller ihop ett samhälle!

För den som vill läsa en rejäl översikt på svenska över Trumps skadeverkningar bör läsa Utrikespolitiska institutets artikel om demokrati och rättigheter i USA.

Det är lätt att glömma hur förändringen av invandrings- och asylpolitiken förändrats från att vara ganska generös till att sikta på att bli hårdast (dvs. sämst) i EU. Splittrade familjer tycks inte störa de som tillämpar lagarna. Barnkonventionen tonas ner vilket leder till att även barn och unga tillåts att bli drabbade. Väl fungerande och integrerade familjer skickas iväg, ibland till länder där de vara sig har släkt eller vänner, eller med stor sannolikhet kommer att råka riktigt illa ut. Det har blivit motsatsen till att öppna era hjärtan. Slut förmågan till medkänsla och barmhärtighet (det som hjärtat står för) och stäng gränserna för dem som behöver få komma när de är i stort behov av en fristad och skydd!

Förhållandena börjar bli till ett tryck på manga andra utrikes födda som har kunnat känna att Sverige varit välko0mnande och värderat att de nya svenskarna kan vara av stor betydelse för vårt gemensamma samhälle. När Sverige var betydligt mera välkomnande v ar det många som gömde flyktingar för atrt ge dem en chans att på börja ett gott liv här. Att det inte alltid var så lyckat har vi nu erfarenheter av. 

Något måste ju göras för att förhindra att Sverige blir ett slutet samhälle som är till först och främst för de människor och familjer vars släkter levt här flera generationer. Den oginhet mot de behövande, mot främlingen, kan bli till ett slags demokratiskada. När det nu tycks sprida sig att invandrare och flyktingar ärt en kostnad och ett allvarligt problem så blir vårt land alltmer uppdelat och splittrat. Så kan vi väl inte heller ha det?

Patient - för vilken gång i ordningen?

Upp i arla morgonstund för att inställa sig på dagkirurgin. Så var det i måndags. Dusch morgon och kväll med bakteriedödande ämne. Fasta från midnatt. Nu ska kirurgerna ta itu med bukspottkörteln igen. Körteln och magen måste rensas upp efter tidigare försök att få stopp på läckaget. Vid inskrivningen råkar jag stå först i kön. När det är nästa persons tur råkar jag säga: Näste man till rakning! Varför man idag skulle säga något dylikt? Som tur var det en äldre herre som stod efter mig.

Man sätter infarter så det ska gå att befukta och söva mig. En narkosläkare vill sätta en så kallad artärnål i min arm. Nej, det går inte, envisas jag. Ådrorna är så förkalkade att nålarna böjer sig. Svaret blir att han ska göra endast ett försök.

Nog handlar det väl om yrkesstolthet? Att två tidigare narkosexperter misslyckats att sätta nålarna är oväsentlig information, tycks det. Kan själv! Det ska bara stickas en gång utlovas det. När jag vaknar på post-op vet jag att det har stuckits rejält i armen. Handleden är mörkblå och jag räknar till sju stickhål. Tre verkar vara mer ambitiösa för där har det blött ordentligt. De andra var kanske för att kolla att bedövningen satt. Jag suckar. Så gick det med löftet om ett enda försök att sätta nålen. Ska kanske tatuera in en stoppskylt på handleden...?

Men operationen har gått bra. Man har rensat bort gamla metallkulor, coils, som inte gjorde avsedd verkan. De lyckades inte stoppa rännilen av amylas som rann in, eller snarare ut, i min mage. Kirurgerna är nöjda, men de fick hålla på i gott och väl tre timmar!

Äter lunch i den lilla matsalen med plats för närmare tjugo personer om man räknar med TV-fåtöljerna. Funderar över hur folk presenterar sig. Arne, säger en patient. Jag säger Lars eller Lasse. Så nu får jag heta LarsellerLasse. Andra uppger sitt efternamn först om någon annan sagt vad det heter med både för- och efternamn. Några vill inte tala sjukdom och sätter sig gärna för sig själva. Somliga tvekar inte att berätta om kroppsvätskor, var och blod när vi inmundigar sejfilé med  sås. 

Även på sjukhus hittar man människor som är duktiga på att ta över ett samtal. Det verkar som om några alltid har varit med om det som någon berättat, fast ännu mera och värre. Spännande. Undrar varför det verkar tryggare att ta ordet och behålla det, än att ge varandra talutrymme? Märk dock att beteendet inte enbart är en företeelse särskilt på sjukhus. Ofta händer det i vanliga samtal och mellanmänskliga möten att någon talar närapå på in- och utandning. Då hinner ingen annan flika in något. Kan det bero på ett underskott av andra att prata med? Eller är det egna livet så mycket mera intressant?

Tänk om alla först behövde ställa minst 2-3 frågor till någon annan och lyssna ordentligt på vad de hade att säga innan de själva la ut texten. Det vore något av en saltomortal!

På kvällen ligger jag kvar på sjukhusets avdelning 39. Där får man, dvs jag, utmärkt vård. Men det kan krångla. Dränaget fungerar inte vid kvällsspolningen. Saltlösningen som ska in i magen rinner ut direkt. Hål på slangen? Området kanske är för svullet? Det får bli röntgen dagen efter. Där dyker en röntgenläkare och två av kirurgerna, dessa härliga människor som brukar ha hand om mig, upp. De samarbetar för att lägga dränageslangen i magen på alldeles rätt plats. Alla blir belåtna med resultatet. 

Senare på eftermiddagen får jag åka hem. Så har jag då varit patient igen, för vilken gång i ordningen? Är trött och ganska medtagen. Snart nog har jag repat mig, igen.