Om välgörenhet och om att ge de förtryckta frihet

Kyrkan ska stå på de förtrycktas sida har det hetat genom åren. Jag har själv sagt det. Många gånger. Oftare förr än jag gör idag. Det beror inte på att jag blivit så oerhört konservativ som en del av mina forna kamrater har påstått. Inte för att det spelar så stor roll hur de etiketterar mig. Anledningen till att det blivit svårare att använda ordet förtryckta nästan som ett slagord är att det alltid tycks handla om människor långt borta eller om några andra än de som tillhör och utgör kyrkan.

Jesus läste ur profeten Jesaja om ”…att ge de förtryckta frihet”. Ett Guds handlande med drabbade av politiskt och ekonomiskt förtryck, av hunger och fångenskap slagna. Ett uppdrag som ordmässigt anammats av en hel del predikanter och förkunnare. Märkligt nog är det förtryckta alltid de andra, de som vi i kyrkan kan göra något för. De radikala orden till trots blir det vi i den välsituerade och medelklassiga kyrkan som borde göra något för dem. Attityden är inte delaktighetens och ömsesidighetens utan vi och dem, uttryck som just dessa förkunnare sällan missar att gissla i andra sammanhang. Men när de själva ordar om saken blir formuleringarna sällan kritiskt granskade.

Risken är att det faktiskt handlar mera om välgörenhet, vi gör saker för och åt dem, än något som har med vår egen gemenskap att göra. De förtryckta är alltid några andra. Vad säger det om kyrkan som Guds folk? Vilken syn avslöjar det på kyrkan och dess tillhöriga medlemmar? Är den en välordnad sammanslutning för publikaner och skriftlärde för vilka fattiga och hungrande är främmande objekt?

Välgörenhet kan enkelt framstå som något av de goda gärningarnas rättfärdighet, något kyrkan gärna berömmer sig av och torgför via allehanda medier. Samtidigt är hjälp i katastrofen något nödvändigt och den kristnes plikt. Det handlar om att komma varje medmänniska till hjälp och stöd när så behövs.

Välgörenhetstänkandet har numera i många sammanhang gett vika för tanken på rättigheter som staten och organisationer och folkrörelser tillskriver den enskilde utifrån rättighetskataloger som världssamfundet enats om t ex i barn- eller kvinnokonventionerna eller i deklarationen om mänskliga rättigheter. Rättigheterna är nationer och stater garant för men deras uppfyllelse förutsätter och kräver att enskilda inte bara förväntar sig egna rättigheter utan även genom eget ansvar bidrar till rättigheternas genomslag.

Kyrkan har dessutom diakonin som sin arbetsmetod som inte handlar om att bli sedd och uppskattad för de goda gärningarnas skull utan som är ett kristet handlande som utgår från kyrkas gudstjänst, dess altare och den kärlek med vilken Gud i Kristus Jesus bemöter sina barn. I diakonin är medmänniskans mera subjekt och mindre objekt än i välgörenhetens storslagna aktioner och kampanjer.

Hur ska det gå med sådana synfel?

Han hälsar inte längre när man möter honom. Har han blivit högfärdig? Har vi gjort något som gjort honom upprörd? Han är nog sådan innerst inne, det visar sig nu. Bryr sig inte om sia medmänniskor.

Så har det låtit när människor kommenterat en välkänd person som ofta syns på stadens gator. Ivrigt har jag försökt motsäga uppfattningarna som börjar sprida sig. Jag råkar nämligen veta att han ser illa. Därför får man faktiskt själv ta ett initiativ och hälsa. Ropar man hans namn så både hör och ser han. Ja, ser och ser. Men då kan ha chansen att via hörseln och suddiga skuggor sluta sig till vem han möter.

Men jag förstår också funderingarna. Mannen kör nämligen bil som furie. Långa vägar, ofta och flitigt. Hans syn på håll är betydligt bättre, även om det nog även där finns övrigt att önska. Hans bil är sällan bucklig. Men det kan bero på at han skyndar sig att lämna in den till verkstaden när den fått sig en törn. Märk väl att det bara sker när han parkerar. Då kan det bli en decimeter för nära stolpar och betongklumpar.

Själv går jag numera med böjt huvud. Då kan folk inte tro att man inte vill hälsa. Trodde jag. Men det hjälper inte. Jag har hört sägas om mig själv att jag minsann sett bekanta och vänner och passerat dem med böjt huvud för att slippa hälsa på dem! Som tur var finns det människor som inte blygs utan tjoar till. Hallå där! Hej på dig, Lasse! Vilket ger mig en möjlighet att räta på knoppen och försöka upptäcka vem av de suddiga skuggfigurerna som sagt något. Starren har nämligen slagit till. Först som tillfälliga störningar där det blev svårt att läsa skyltar. Sedan var det som en bomullstuss hade parkerat mitt över ena ögat.

Doktorerna sa lakoniskt: se igenom! Man vänjer sig. Och till en början gick det ganska bra. Det skarpa ögat kompenserade dimman. Men nu får jag kisa ordentligt. Som på bio häromdagen. Undertexterna blev svårforcerade. Som vore texten skriven på kyrilliska. Vackert men otydligt. Som tur var talades det engelska på vita duken. Eller snarare i högtalarna. Själva duken teg som brukligt. Men endera dagen får man nog filmdukar som också är högtalare.

Nu finns det andra synfel i samtiden. Bekanta i det stora landet i väster ser en ljusets gestalt där jag ser en narcissistisk person med paranoida drag. Hans bufflighet beror nog också på att han har ett märkligt synfel som tycks vända världen upp och ner, ut och in och bak och fram. Så är han en sådan som stänger gränser och bygger murar och tycker pressen ska tiga. Och är besatt av antalet personer som står på vissa gräsmattor. Ett sådant synfel är förmodligen svårare att rätta till än min enkla gråstarr. Inte ens dagliga påminnelser om hur illa det står till verkar hjälpa. Det är då jag undrar hur det ska gå…

Störande element och samtal

Att utgöra ett störande moment eller inslag är ganska obekvämt. Det är lätt att uppleva det som att man förstör den unisona stämningen och en gemenskap som åtminstone ytligt ter sig tät. I en diskussion eller i ett samtal, om det alls kommer till stånd, kan det märkas på flera sätt. Det ena är att varje inlägg eller synpunkt man bidrar (!) med bemöts med pauser och tystnad varefter samtalet fortsätter som om ingenting hade hänt. Möjligen kommer det någon kommentar om at så kan man också se det, men... Det andra som kan hända är att inlägget bemöts med häftiga invändningar som kan verka oproportionerligt häftiga och starka.

Nu behöver sådana reaktioner inte bero på att man betraktas som udda och utanför. Det har hänt de flesta att likartade situationer uppkommit. Men när det händer flera gånger behöver man inte vara överkänslig för att veta att man inte passar in.

Å andra sidan ser jag hellre att detta händer än att det aldrig blir möten eller samtal där man kan pröva sina tankar och argument mot andra. Svenska kyrkan är ofattbart mötestät och där anstäkllda och förtroendevalda ständigt sitter i arbetslagsmöten, ledningsgrupper, konferenser, utbildningar, beredningar, arbetsgrupper, projektgrupper, verksamhetsråd, kyrkoråd, fullmäktigesammanträden...you name it. Men möten över teologiska och spritualitetsgränser för seriösa samtal för dialogens skull där förståelse av de andras hållningar kan uppstå äger så gott som aldrig rum.

Visst finns det ännu mötesplatser där sådant kan äga rum. Men exemplen är inte övertygande många. Inte ens när det gäller så viktiga frågor som Strukturreformen med storpastoraten eller kyrkohandboksfrågorna! Visst är det märkligt i en kyrka som sägs vara ekumeniskt sinnad och till och med en brokyrka mellan olika internationella traditioner och konfessioner?! Ett ämne vid några sådana möten nu under reformationsåret skulle kunna handla om att diskutera hur man får till stånd mötesplatser. Sedan kunde man gå vidare med i vad mån Svenska kyrkan är katolsk och luthersk och hur man ska se på de mera reformerta tendenserna som tycks stärkta.

Ett annat givet ämne för sådana möten vore att beta av vart och ett av de ekumeniska imperativen som finns uppräknade i Från konflikt till gemenskap. Ta som exempel det tredje imperativet: Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål.

Dessvärre tror jag att väldigt många av kyrkans anställda och förtroendevalda inte på långa vägar håller med om den uppmaningen. Jag tycker mig fortfarande ganska ofta snubbla över avgrunder och kraftfulla avståndstaganden från en sådan strävan. Om det stämmer - vad ska man då tänka om oss som kan se imperativet som en viktig del av vår egen och kyrkans kallelse? Är vi störande element?

Ärkebiskopen pucklar på kyrkomusikerna

Antje Jackelén har skrivit en lång artikel i Kyrkans Tidning om Reformation, lärande och liturgi stora frågor under året. Större delen av artikeln handlar om kyrkohandboken och processen och kyrkomusikernas protest. Det tycker jag inte var så välbetänkt. Jag har haft stor respekt för en hel del av ärkebiskopens insatser. Men mot sådant som påstås i denna hennes artikel måste jag invända…

Musikernas kritik har varit till nytta, skriver ärkebiskopen. Hon menar att det förslag (”som vi ännu inte vet hur det ser ut”) innehåller ett förslag att få ändringar i kyrkoordningen så att man lokalt kan fatta beslut om att använda annan musik än kyrkohandbokens! Ett sådant förslag är naturligtvis både intressant och välkommet, men det strider väl egentligen mot det som har sagts vara handbokens inriktning: att vi ska få en gemensam och igenkännbar gudstjänst i Svenska kyrkan. Avstegen från den ambitionen tycks ha blivit så stora att även om gudstjänstens grundstruktur känns igen så är varianterna mycket olika. Det förstår man av Antje Jackeléns kommentar om att ”vi inte kommer att finna vår egen fromhetstradition i allt, men alla ska kunna se att mångfalden i Svenska kyrkan hålls samman i ett gudstjänstfirande med en gemensam rytm i Samling, Ordet, Måltiden och Sändning”.

Handboksfrågan har för många av oss som förhållit oss kritiska till mycket av det vi sett och prövat inte blivit ett för eller emot. Kritiken har under processens gång varit mångfasetterad och både generell och mycket detaljerad. Att en namninsamling för dem är kritiska inte kan innehålla en detaljerad och partikulär kritik borde kunna förstås av alla. Den bottnar i en frustration över den upplevda bristen på transparens och betydande svårigheter att få utredning och kyrkans ledning att delta i dialog och visa lyhördhet för synpunkter från de kritiska. På den punkten står ord mot ord. Men hur kyrkoledningen kan hävda transparens och lyhördhet samtidigt som en så betydande del av kyrkomusikerna är öppet och påtagligt missnöjda är svårt att få ihop.

Ärkebiskopen har svårt att förstå syftet med kyrkomusikernas namninsamling eftersom förslaget är under bearbetning. Här är hon knappast sanningsenlig. Det är klart att hon inser att man även under det som innebär en slutfas, och som andra skulle önska blev en om- och nystart, kan ha fog för att visa sitt missnöje och signalera att man faktiskt anser sig ha skäl att vara kritisk. När ärkebiskopen avvisar namninsamlingen som att den skulle ”undergräva själva remissarbetet” och därmed ”det viktiga demokratiska verktyg” man har för att ta fram bästa resultat, då tar hon i så det rister i kyrkmurarna. Här anar man att alternativa fakta spelat in för att ärkebiskopen skulle kunna ha upptäckt något sådant demokratiundergrävande syfte! Remissunderlag såväl som sammanställning har dessutom redan blivit ifrågasatt. Det har ingenting med att undergräva demokratiska metoder eller verktyg. Utan med viljan att remisserna och de inkomna meningsyttringarna faktiskt ska hanteras och brukas så att de blir till sådana nyttiga verktyg.

Ärkebiskopen fortsätter med att säga att det (dvs namninsamlingen) kan ge bilden av ”en kyrka som inte respekterar sig själv och sina egna beslutsprocesser, vilket i så fall slår mot oss alla”. Det är inte bilden av kyrkan och beslutsprocessen som oroar utan hur det går till när kyrkan i detta fall utreder och fattar beslut. Därtill är det allt överskuggande hur kyrkans gudstjänst ska firas och dess utformning, gestaltning och innehåll som engagerar. En kyrka som är rädd för hur den ska te sig, när det finns djupgående inre oenighet att diskutera, har betydande problem!

Vad gäller denna text upplever jag att prestigen går före lyhördheten. Kanske är det så enkelt som att ärkebiskopen vill få tyst på kritikerna så att de som har makt att besluta får göra det utan besvärande invändningar och frågor?

Kyrkans politiska ställningstaganden

Den 19 januari skrev domprost Mats Hermansson ett inlägg på facebook. Han sa sig ha läst några kultursidor och debattartiklar där det hävdades att Svenska kyrkan bara ägnade sig åt politik. Den kritiske läsaren kan fundera över hur ordet ”bara” förändrar betydelsen av ett påstående. Ordet får i detta sammanhang innebörden att kyrkan uteslutande eller enbart ägnar sig åt politik eller politiska utspel. Mitt intryck är att artiklar som varit kyrkokritiska har handlat om att kyrkans huvudbudskap, om tro, syndaförlåtelse och frälsning och att uppdraget att fira gudstjänst, undervisa, bedriva mission och diakoni ofta kan framstå som en bisak när Svenska kyrkan agerar.

På fråga vilka han avsåg svarar Mats att han inte kommer att berätta vilka tidningar eller skribenter han läst…

Sedan räknar Mats Hermansson skickligt upp en rad saker som ”vi” (i kyrkan) gör. Äpplen och päron om vartannat. Han undrar vad i denna uppräkning som är utspel och vad som är det kristna budskapet:

- vi ber för rättvisa och rättfärdighet.
- vi delar brödet så det räcker åt alla
- vi står upp för allas lika värde
- vi engagerar oss för utsatta kvinnor
- vi ordnar natthärbärge åt hemlösa
- vi ber för fred i Mellanöstern
- vi verkar för dialog i socialt utsatta områden
- vi samlar in pengar för att stödja utsatta
- vi följer med den utförsäkrade till socialen 
- vi samlar in namnunderskrifter till stöd för 
barn på flykt
Mm - och vi tror och hoppas på Gud som skapat hela härligheten.
Kan någon hjälpa mig sortera?

Så långt Mats Hermansson. Listan låter imponerande och kan ge intryck av att vara heltäckande med exempel från allt det kyrkan gör. Listan kan förstås problematiseras. Hela härligheten, den som Gud skapat, skulle ju kunna inkludera allt det som kyrkan politiskt vill motverka: hemlöshet, kvinnoförtryck, krig i Mellanöstern etc. Men det menar nog inte Mats Hermansson även om det i kyrkohistorien har funnits åsikter om att allt av både gott och ont har Gud som upphov och ursprung…

Man skulle naturligtvis kunna tillfoga andra inslag i kyrkans liv om man ville göra listan mer rättvisande. Här bara några enkla tillägg:

Politiska partier sitter i de flesta av kyrkans beslutande organ på alla nivåer.

Kyrkans representativa demokrati låter de förtroendevalda representera parti men inte församling.

Kyrkopolitiker från sekulära partier har starkt inflytande över biskops- och andra tillsättningar.

De beslutar i kyrkomötet om kyrkans lära t ex genom kyrkans böcker.

De kyrkopolitiska grupperingarna hävdar att kyrkan inte ska agera partipolitiskt.

Samma grupper försvarar att kyrkan ska agera politiskt.

Teologiska eller bibliska argument används sparsamt, om alls, när kyrkan t ex genom sin kyrkostyrelse skriver remissvar eller agerar i samhällsfrågor.

Kyrkklockor har ibland använts som ljudlig protest och för att försvåra för högerextrema grupper att använda sin yttrandefrihet.

Så visst agerar kyrkan politiskt och ibland även tydligt utifrån partiintressen. Att det innebär att det förekommer politiska utspel är därför inte så kontroversiellt. Däremot kan det sakpolitiska innehållet behöva diskuteras. Hur har man nått fram till vad kyrkan som ett trossamfund egentligen bör hävda?Bygger det på allmänna föreställningar eller har det sitt ursprung i Skrift och tradition?

Särskilt problematiskt är att ansträngningarna för att väcka tro och att missionera och undervisa om vad kyrkan tror, lär och bekänner tycks vara synnerligen lågprioriterade!

Svagheter i beslutsfattandet?

Ord trollbinder tänkandet. Säg demokrati och jag får för mig att det handlar om att alla ska ha chansen att bidra till beslutsfattandet. Folkstyret förutsätter ju att många har inflytande. Tanken är att malten utgår från helheter som medlemmarna i en medlemsorganisation eller medborgarna i en nation.

Själv sitter jag i ett stiftsfullmäktige. Vid flera sammanträden har jag haft förhinder och inte kunnat delta. Men det spelar liksom ingen roll om några uteblir. Apparatens tickar på ändå. När man är där är intrycket att besluten inte fattas i  fullmäktigesalen utan redan är uppstyrda och cementerade i processer som föregår själva sammanträdet. I de processerna deltar en mycket liten del av fullmäktigegrupperna. Där är deras företrädare så gott som suveräna att bestämma å sin grupps vägnar.

I debatten i fullmäktige kan man naturligtvis ha möjlighet att se till att den mening man har hamnar i protokollet. Om inte annat så bevars till eftervärlden att någon tyckte något, ibland något helt annat än det som blev beslutat.

Jag minns ett fullmäktige då stiftet berättade om alla de kurser man skulle ha i barnkonvention och barnkonsekvensanalyser för stiftet. Då påpekades att ingen sådan barnkonsekvensanalys var gjord för det man skulle besluta i detta fullmäktigemöte så blev bortförklaringarna genomskinliga. Egendomsnämnden hade däremot skött sig och kunde berätta i detalj om hur man gått till väga och vad analysen betytt. Av stiftsstyrelsens uteblivna barnkonsekvensanalysen syntes om jag minns rätt ingenting i det protokoll som så småningom såg dagens ljus. Året därefter hade man mycket nogsamt genomfört och redovisat en sådan analys...

Det finns en hel del svagheter i beslutsapparatens sätt att fungera. Grupperna gör upp bakom lyckta dörrar. Inte alla informeras om sådana uppgörelser och kan därför tro att det verkligen är ett riktigt beslutsfattande som pågår när fullmäktige möts.

Dessutom känns fullmäktigemöten ibland som något nödvändigt ont där processen kan göras kort och koncis. Allt är ju i princip och därtill faktiskt redan klart oavsett vad som sägs. Då är det naturligtvis bra att man fyller ut mötena med olika föredrag, paneler och informationer så att fullmäktigeledamöterna blir välinformerade om sådant de borde veta och känna till. Så har det varit i många andra och olika sammanhang, i årsmöten och i arbetarkommuner.

Många förtroendevalda i stora möten underordnar sig apparaten och de oskrivna reglerna som styr. Därför revolterar nästan aldrig fullmäktigeförsamlingar i Svenska kyrkan trots att de ibland nog borde göra det. Inte för revoltens skull utan för kyrkans och trons skull. Så att tiden och energin hamnar på kyrkans huvuduppgift och inte på det väloljade maskineriets funktion...

De valda ledamöterna kan utöva sin makt om de väljer att göra så. De kan iklä sig den makt de genom val egentligen utrustats med. Eller de kan vid varje möte välja att låta bli och underordna sig och uppfattas som om de föredrar att låta några få bestämma och själva riskera att fladdra för vinden... Just så som jag upplevt mig och min situation i ganska många sammanträden.

After work

En gudstjänstdag kvar på det vikariat jag innehaft hela hösten. Som församlingsherde. Nybliven mellan chef. I ett stort pastorat. Så en viss inblick har jag fått. Även i den nya organisationens vägar och irrgångar. Nu är det inte organisationen som blir kvar i sinne och hjärta. Utan människor med tro, liv och lust, med engagemang och vilja. Som också har haft att kämpa med församlingslivets upp- och nerförsbackar. Dem kommer jag att sakna! Dem kommer jag att minnas!

Hela den kommande måndagen kan karaktäriseras som after work. Repensionering vore ett annat sätt att beskriva det som komma skall. Men sysslolös lär jag inte bli. Hyresvärden ska bygga om vårt hyreshus. Vindar och källare skall utrymmas för att ge plats för något nytt. Så vi kommer att bo på en byggarbetsplats mycket länge. Men då behöver de lagrade lådorna gås igenom och sorteras. Tusentals vykort ska granskas och rensas. Somliga hamnar i pärm. Andra blir sålda. Somliga går till Hades. Dödsriket.

Det gick väl an när människan samlade rötter och nötter. Men en del annat samlande har en tendens att bli skrymmande. Så på ett sätt är jag glad att det är gamla vykort jag samlar. Och inte bilar. Ferrari eller Porsche. Då hade jag väl fått nöja mig med en framskärm. Eller en ratt. Nu har jag istället fyllt ett otal skokartonger med begagnade och obegagnade vykort från före 1950 och bakåt i tiden.

Ingen har sagt något om detta att läsa andras vykort. Brevhemligheten kan knappast tillämpas när man skriver synligt så att andra kan läsa. Men nog kikar man in i människors privata skrymslen och vrår. Ibland. mestadels är det som med mobiltelefonskonversationer: platsangivele, väderbeskrivning, något trivilat man gjort (ätit, badat, solat, promnerat etc). Men ibland blir det rörande och gripande:

Kära mor. Anländ, allt väl...

Efterlängtad upplysning

Nu skriver jag på lediga stunder ett föredrag. Om Martin Luther. Undrar egentligen varför. Det finns för den vetgirige hur mycket material som helst. Redan på nätet kan man finna en uppsjö av artiklar om reformatorn. Det är ju bara att läsa på.

Men förmodligen tvingas man då sålla bland en mängd information om sådant man inte vet något om. Fredrik den vise till exempel. Vem var han? Varför brydde han sig så mycket om Luther? Snart nog fastnar man i stora ord om skolastik, occamism, nominalism och thomism. Kanske är det sådant man vill undvika?

Eller vill man ha en enkel förklaring till varför denne anfäktade forskarmyra kom att förändra så mycket sätta igång en rörelse som snart nog for åt alla möjliga håll. Bidrog han verkligen till att skapa ett ordnat och förnyat tyskt språk? Gav han makten över bibeltolkningen till varje läskunnig person? På sådant funderar jag denna trettondedagsafton. Med längtan efter en aning ljus. Lite epifania om jag får be...

När kommunikationen bryter samman

Vad händer med den grundläggande tilliten i ett samhälle när man utgår ifrån att den som tänker och tycker annorlunda än man själv gör inte är sannfärdig och uppriktig utan ljuger? Det som håller samhället samman vittrar och eroderar. Istället för att kritiskt pröva argument, och att reflektera över vilka sakförhållanden som kan ge stöd åt en viss hållning, så byter man strategi och avfärdar sådant som pekar i en annan riktning och bejakar ensidigt sina egna påståenden och tyckanden. Åsikter blir till fakta, dvs de egna eller den egna gruppens uppfattningar är sanna. Och det just därför att det är den egna falangen som hyser dem.

Det är svårt att veta vad som krävs för att få en sådan svart-vit hållning att vackla, inställningen där ren sanning står mot smutsig lögn och onda avsikter. Om argument inte biter, om fakta avvisas, om journalisters rapportering apriori ses som förljugen och partisk, om vi har rätt och alla andra fel - varför skulle någon då vara intresserad av samtal, dialog och samarbete? Det blir kulturkamp och politisk strid istället, samtidigt som samhällets grundvalar vacklar...

Det politiska exemplet utspelar sig för tillfället i USA där misstron och klyftorna ökat dramatiskt. Kommunikationen över skiljelinjerna blir sämre och svårare, om den alls är möjlig.

De av oss som verkar inom trossamfund kan behöva fråga sig om det finns en tendens till samma attityder inom vårt sammanhang. Vill vi att de som inte tänker och tror exakt som vi själva ska trängas undan och ut? Eller tror vi på brobyggeri och en gemensam kallelse? Det är ingen udda tanke eller ens unik. Det har sagts många gånger i frågeform. Hur kommer det sig att det verkar enklare att föra dialog och ha samtal med människor som tillhör andra religioner än att finna utrymme för samtal över skiljelinjer inom den egna kyrkan? Tål att tänka på, om någon fick för sig att fråga mig...

Vet någon vad Svenska kyrkan egentligen tror och lär?

Att vara konsekvent vad gäller tro och övertygelse är av stor betydelse. Det blir undergrävande om tron blir situationsanpassad och anpassligt förändras beroende på omständigheter. Att stå fast rotad i sin tro och övertygelse har åtminstone tidigare varit ett kännetecken för kyrkan och dess aktiva medarbetare.

Det har inte betytt att man skulle vara opåverkad av fakta och vetande. Tvärt om har det tillhört den fasta tron att finna sätt att förena tro och vetande och att vara intresserad och välinformerad om vad som rört sig i världen. Risken att bli tidsandans lydiga efterföljare har varit en av de faror man ständigt varit medveten om. Hållningen I världen men inte av världen har hjälpt till att hålla balansen.

Tro och lära har i den lutherska traditionen varit uttolkad i skrift och den  den främsta auktoriteten var den Heliga skrift. Den inställningen har man i stor utsträckning delat med den katolska kyrkan. Reformatorerna betonade gång på gång sin tillhörighet till kyrkan och försökte oupphörligen visa hur man stod i samklang med evangeliet, de tre trosbekännelserna och kyrkofäderna. Mänskliga påfund som stred mot Skriften, även när det gällde ron och kyrkan, prövades av reformatorerna mot vad som gick att utläsa av Bibelordet.

Svenska kyrkan har i sin kyrkoordning en första paragraf som slår fast kyrkans tro och lära:
1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets
profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska 
och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen 
av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

2016 års kyrkomöte ville inte låta nyöversätta Konkordieboken så att den skulle finnas tillgänglig i en auktoritativ och språkligt modern upplaga utan avvisade en motion om saken. Det är som om Konkordieboken och dess förklaringar och kommentarer inte längre vore aktuella eller relevanta för Svenska kyrkan utan mera ett smycke att stoltsera och kokettera med. Men att bruka bekännelsetexterna på allvar tycks inte föresväva kyrkans beslutselit.

Att man här kan hitta ett av de starkaste skälen till konflikterna kring förslaget till kyrkohandbok, bortsett från de musikaliska invändningarna, har få insett eller diskuterat. Om vad kyrkan, tror, lär och bekänner blivit mera approximativt och godtyckligt följer att samstämmighet om andra texter som ska få lärostatus blir oenigheten omfattande. Biskopsmötet och läronämnden borde ha uppmärksammat saken, det är deras ansvar att se till tron och läran, men om även detta illustra sällskap själva påverkats av tidsandan och kompromissar med kyrkans tro som den genom historian stadfästs i bekännelsetexter och dokument, då är läget synnerligen allvarligt.

Därför borde ett nytt bekännelsearbete påbörjas i Svenska kyrkan där de historiska dokumenten dammas av och återges något av sin förlorade status. Det hindrar inte att man arbetar fram en modern luthersk vuxenkatekes med svar på vad Svenska kyrkan tror, lär och bekänner. Att det går an att tro som man vill är inget bra svar till den som undrar vad kristen tro innebär och hur man kan bli en kristen, en troende människa.

Namninsamlingen kring handboken

Så skrev jag häromdagen under namninsamlingen som ifrågasätter den kommande nya kyrkohandboken. Jag gjorde det även om jag kommer att fnysas åt som en före detta aktiv och numera enbart pensionerad präst. Vilket ändå innebär att jag verkat mer än 40 år som präst i Svenska kyrkan.

Mina skäl är flera. Även om de skulle kunna avvisas det ena efter det andra är de mina skäl som sammantaget innebär att jag inte har tilltro till det resultat som det synnerligen skakiga handboksprojektet lär resultera i.

Det har sagts at det är viktigt att det finns en handbok i Svenska kyrkan som kan motverka den brokiga mångfald som kyrkans gudstjänstliv präglas av. Jag har inte förtroende för en tvingande handbok som inte håller fast vid den liturgiska grund som är lagd utan som laborerar med alla möjliga slags nya begrepp och en uppsjö alternativ som spretar.

Även om man kommer att kunna fira en gudstjänst som ligger mycket nära nu gällnade handbok så handlar det om att kombinera alternativ så att överensstämmelsen blir stor. Men lika fullt lär det öppna för möjligheten att välja annorlunda och kombinera så att gudstjänsten inte ens hamnar i samma härad. Med denna plocklådemodell motverkas ju detta med en igenkännbar gudstjänst så att man var som helst finner tillräcklig igenkänning.

För mig har det varit både viktigt och trosstärkande att vid resor utomlands och vid besök i andra gudstjänster i t ex katolska och anglikanska sammanhang har kunnat känna igen den gudstjänst som firats i mitt stifts domkyrka och de kyrka där jag varit verksam. Denna samhörighet bör inte hanteras ovarsamt eller som bestående av pusselbitar som kan fogas samman efter tycke och smak.

Detta är inte en kritik mot kyrkoårsmotiverade variationer eller mot ett nyttjande av den historiska och liturgiska skattkammare som kyrkorna har som ett gemensamt arv. Därför har jag uppskattat den rikedom som förts Noterias och sedan Artos missale uppvisat. Uppenbarligen har den traditionen inom Svenska kyrkan inte ens efter många års troget bidrag till kyrkans liturgi blivit uppskattad eller erkänd som en genuin del av kyrkans liv. Att vår främste liturgiexpert Christer Pahlmblad inte fick ingå i handbokskommittén eller ens anlitats som expert talar sitt tydliga språk.

 

I de första publicerade förslagen när handboken skulle prövas i församlingarna innehöll åtskilligt språkligt och teologiskt undermåligt gods. Att man behövt arbeta med det är självklart och inget som är meriterande. Allt annat hade varit omöjligt. Ändå blir dessa bearbetningar nu till argument för att handboken kommer att bli bra. Att en del av det materialet alls kom i tryck förvånade dem som försökte ta handbokens teologi på allvar – den var trots allt tänkt att ha en framtida status som ett Svenska kyrkans lärodokument!

Den kyrkomusikaliska kritiken av förslagen har stämt väl med reaktionerna från landets musikaliska expertis. Att man inte lyssnat och tagit hänsyn är omvittnat, även om man centralt i kyrkan envetet förnekar det, och det är ett annat skäl för att visa misstro mot handboksarbetet. Denna brist på lyhördhet har många omvittnat och arbetets relativa slutenhet och den oförklarligt skyndsamma brådskan att pressa igenom en handbok som redan från början är så ifrågasatt talar inte för att handbokstroheten inom kyrkan kommer att öka.

En luthersk kyrka mån om sitt allmänkyrkliga, ekumeniska och katolska arv kan man stå ut med många olikheter även i gudstjänsten, om man tänker på adiaforadiskussionen under reformationen, men den kan inte godta teologiska utflykter från det kyrkan genom historien lärt, trott och bekänt! Blomsterspråk och trendiga och teologiskt diskutabla utflykter från läran om treenigheten bör därför inte tillåtas påskynda en redan inom kyrkan pågående inre sekularisering och bidra till än mer av svajande lärouppfattningar. Låt mig nämna några frågor i kyrkans aktuella liv där det blir alltmera oklart vad kyrkan egentligen tror och förkunnar när: synden tonas gärna ner liksom människans oförmåga att av sig själv komma till Gud, rättfärdiggörelsen genom tro i det närmaste är borttrollad och Lilla katekesens undervisning i många stycken är både övergiven och bortglömd!

På grund av ovan angivna skäl, och flera andra, har jag skrivit under namninsamlingen som gäller präster kritiska mot nya kyrkohandboken.

 

 

 

 

 

 

Den betydelsefulla måltiden

Läser om den gemensamma måltidens betydelse i några artiklar i SvD. Att äta ihop är kittet i alla våra relationer, lyder rubriken i papperstidningen den  27/12. Det framgår att det blir alltmera ovanligt att familjer äter långa och gemensamma måltider. Dessutom blir toleransen för den mat som bjuds när man blir bortbjuden mindre och de individuella valen allt fler. Svårigheterna ökar för delandet då det kan bli alltför komplicerat att ordna en måltid. Matallergier och kroppens intolerans för olika födoämnen är en sak, en annan är alla val  man gör som person för att ta klimathänsyn, äta hälso- och bantningsdieter osv,

Det finns fler komplikationer att fundera över. Om barn inte får/ska sitta med vi bordet kan de gå förlustiga det sociala samspel som måltiden innebär. Turtagningen är en sådan förmåga som kan bli sämre. Jag tycker mig ha märkt att det blir fler människor som har svårt att lyssna på andra och som inte kan delta i et samtal. De klarar inte att vänta på en öppning i samtalet. Och ibland betyder det också att när de tar till orda byter de ogenerat ämne och ordar om annat. Ibland sker övergången associativt, vid andra tillfällen alldeles utan koppling till det som pågår.

Om barn inte får något av detta från hemmet blir det en tyngre uppgift för förskola och skola att försöka lära ut hur man i ett samtal både lyssnar och får eget talutrymme. Man tränar sig i att hålla sig till ett ämne och måste och kan inte ständigt mest berätta om egna upplevelser och händelser.

Det vill förstås till att de vuxna även ger utrymme åt barnen och att man inte låter enstaka personer totalt dominera talutrymmet...

Av sådana skäl är den gemensamma måltiden ovärderligt viktig! Även ett enkelt kyrkkaffe eller en sopplunch i församlingshemmet fungerar som måltidsgemenskap.

Lördag 24 december

En bild från 40-50-talet med Maria och Jesusbarnet. Gossen är knappast nyfödd utan begåvad med hårsvall och lugg. Endast Jesus har fått gloria. Han håller ett strå som vore den en spira och blickar ikoniskt rakt mot betraktaren. 

Jesus är placerad i julkortets mitt med Jungfru Maria på den lodräta mittlinjen och en stjärna högt uppe till vänster. Stallet är antytt med hjälp av några bjälkar och av höet i den enkla krubban.

Med denna bild önskas stillsams läsare en Välsignad Julhelg!

Fredag 23 december

Gästfriheten är inte beroende av husets eller hemmets storlek utan av hjärtat och glädjen, om man får tro dagens julkort. Danslaget är homogent så det förslår, men så är kortet också tillkommet i en tid då invandringen var något som hänt längre bak i historien.

Den svenska kojan är dock både välutrustad och bekväm och kan nog rymma ett antal behövande. Särskilt familjeåterföreningar är behjärtansvärt. I en tid då Barnkonventionen ska göras till svensk lag behöver ma har en flyktingpolitik som präglas av humanitet och förståelse för vikten av att barn och föräldrar kan återförenas! Tanken att skilja dem åt är besvärande, generande och stötande!

Julkortet är byggt som en triptyk med fiolspelande herrar på vardera sidan och med en ringdans runt granen i mtten. Girlanger och kurbitsar förgyller detta balanserade och symmetriska kort byggt som en väggmålning eller en allmogemålning från Dalarna. Får mig att fundera över vilka folkliga traditioner som fanns när och där jag växte upp...

Kortet är avsänt i Sundsvall till en adress i Sundsvall. Det är utrustat med ett God helg-märke från året 1932-1933 med en bild av en knäfallande Gustaf II Adolf

Torsdag 22 december

Nog drar det ihop sig alltid! Här är det nog herdar som får syn på det närbelägna Betlehem efter en märklig allsång i himlens höjd. Nu är det bara att bege sig till stallet med krubban.

I vardagsrummet hemma har man också sett stjärnan. Nu undrar man om det är mödan värt att ge sig ut i kalla natten för att bege sig till kristendomens vagga i närmaste kyrka. Eller är det så att stjärnorna på de olika tv-kanalerna lyser minst lika starkt? Minsta besvärets utväg är att förbli i soffan. Då är man modern. 

Man går i kyrkan när, och om, man får lust. Då behövs det kanske häftigare effekter och starkare grejer än en flimrande stjärna? Vetter inte det mot astrologi och sånt där? Stjärntydare är dessutom också på väg. Hmm! Måste vara något vidskepligt, tänker sofforna. Och njuter av yoga, mindfulness, medier och spå-tanter som gissar sig fram.

Onsdag 21 december

Pepparkaksbaket borde vid det här laget ha ägt rum. Men i det moderna samhället hämtas det bakade i närmaste butik. Om man inte själv rört och knådat, gräddat och stått i.  

Som i idrottsjournalistiken står pepparkaksflickan med sin trofé upp- och utsträckt. Kristyren den vita proklamerar budskapet!Allt är prydligt och välordnat. Rosetten knuten och strumporna uppdragna. Korgen är välfylld. Färgerna är ganska varma även om det finns något kalt över platsen. 

Vid närmare betraktande ser hon inte alldeles nöjd ut. Så där man gör när något gott blivit gjort. Tvärt om verkar hennes hållning avvaktande och tvekande. Har har de ställt mig. Hennes uttryck är den existentiella frågans: undrar vad jag gör här?

Men några dagar före jul är tvivlet på uppgiften oftast som bortblåst. Nu gäller det bara att producera och leverera. Så att allt står klart. Alternativet är dock inte obefintligt. Man kan lugna sig en smula och anpassa insatsen till vad som verkar möjligt och personligt hälsosamt!

Kortet gick till Gertrud i Heljeröd.

Tisdag 20 december

Ett nyårskort där inflygande fåglar blir blickfång. Men först noterar jag nyponen på grund av deras storlek och färg, placerade i förgrunden med snö på. Tekniken bär drag både av serieteckning och japanskt träsnitt med ett antal framträdande konturer: på nyponen och på ett av träden.

Är nyårskortet sant? Vad man nu kan mena med det. Avbildar det någorlunda troget en existerande plats? Är det rent av ett konstverk som vilar på ett fotografi som förebild? Blir motivet mindre "sant" om det är en återgivning ur minnet eller rent av en konstruktion av fantasi och föreställningsförmåga?

Vad sanning är tål att tänka på mot slutet av detta år då den amerikanska presidentvalskampanjen fick mig att förstå att sanning inte längre enbart är något objektivt, som kan fastställas och verifieras, utan kan ses mest som en fri social konstruktion. Oavsett fakta kunde nästan vad som helst hävdas, genom att något påstods blev det till dagens sanning. Visserligen omstridd men tillräckligt omhuldad och understödd för att inte behöva ta hänsyn till så besvärande ting som beprövad erfarenhet och fakta.

Den subjektiva förståelsen av vad som är rätt och sant visade sig oerhört faktaresistent. Det förhöll sig man påstod oavsett och i alla fall. De liberala östkustmedierna visste inte hur de skulle hantera situationen. Washington Post och New York Times listade lögnerna och fick ihop flera hundra betydande sådana. Till uingen större nytta än att de åtminstone hade markerat att med sanningen kan man inte förfara hur som helst. Vilket ju var vad den ena kampanjens kandidater gjorde.

Kommer vi att få liknande fenomen på denna sidan Atlanten? Att man medvetet kan sprida villfarelser hur som helst? Vilket vi redan har åtskilliga exempel på... Mer av den varan vore illa. Rent av förödande.

Nyårskortet är aldrig avsänt utan väntar på att tas i bruk...

Måndag 19 december

Skridskor fästa utanpå ett slags balettskor verkar mindre lyckat. Halvrör som spändes fast utanpå andra skodon behövde ju stadga, stabilitet och förmåga att hålla kylan stången. I provisoriska tält gjorda av presenningar fick man sitta i iskyla och snöra på eller ta av sina skridskor. Platsen där jag upplevde slikt var Gutavallen i Visby där allmänheten fick åka gratis. Kväll efter kväll samlades vi på isen och roade oss. Men vi åkte aldrig runt med dekorerade julkvistar i kläder oklanderligt fria från snö och is. Vi såg ut som vita isbjörnar med frost i pälsen. Det var där vi lärde oss spela ishockey och bandy, hjälpligt snarare än bra.

De sista dagarna före jul tillbringades än mer tid på is eftersom då hade skolan uppehåll. Att vi inte förfrös tår och fingrar, näsor eller öron är ett Guds under.

Kortet ovan sändes från Stockholm till Arboga för mycket länge sedan. Konstnären är Florence Hardy. Lägg märke till den grundläggande symmetrin där de två backarna högst upp skapar en mittlinje där fem tomteluvebarn skrinnar fram vända ömsom åt höger och ömsom åt vänster. Men halsdukssnibbarna fladdrar alla åt samma håll...

Söndag 18 december

En kalender inför julen kan innehålla allt och ingenting. En tomte stående på en giftig flugsvamp har lyckats bli vald till president av en massa andra tomtar. Han står där och ler med sin strumpa som höll han ett önskningarnas ymnighetshorn.

I tomtarnas eftervalsdebatt har få diskuterat spridningseffekten. Här kan man tydligt se att flugsvamparna växer till i långa rader. Tänk när denna upphöjda figur är den förebild som andra vill efterlikna. Alla nissar som ska ställa upp i andra och smärre val kanske tar efter den segrande tomtens modell. Då kan man tillverka sin egen sanning, baktala och svärta ner andra, påstå att de är oärliga brottslingar som borde sitta inlåsta. Beprövad erfarenhet och vetenskap kvittar lika, det viktigaste är vad man tycker själv. Ljug och vinn! Hitta på och segra! Prata strunt och triumfera!

Om den segrande tomten lyckades med konststycket att bryta med de flesta vedertagna normer som har med sanning och anständighet att göra, vad är det som hindrar att fler vill pröva den modellen? Hur lyckades den rikaste tomten skrämma tomtesamhällets många medborgare för alla andra miljardärer och företagare? Tomtetider, skogens främsta tidning, tvivlar på att det kommer att gå väl. De befarar att mannamån och favoritism ska slå sönder basen för tomtarnas samhällsordning.

Omgiven av lyckoklöver triumferar tomten i sin egen skog. Han är centralt placerad och dominerar bilden helt. Att han påminner om Alfred E. Neuman betyder ingenting för de flesta. Han tillönskar alla ett Godt Nytt År, men hur det blir med den saken lär vi få se. Senare.

Brefkortet är avsänt från Gullspång 25/12 1906 till Madison Ave i New York, Nordamerika.

Lördag 17 december

Dagens julkort sändes på julafton 1918 från Smedjebacken till Arboga. Det förmedlade julhälsningar till en farfar.

Några obesvarade frågor för den som vill fundera lite extra. Vart är tomten på väg? Nedför backen? Varför har han en getabock i släptåg? Din lilla granen hur ska den användas? Ska den stå på ett  bord någonstans? Tomtens kläder, finns det något att säga om dem? En långrock eller en långskjorta som är röd. En rejäl luva för att matcha ett rejält skägg, eller kan det finnas andra förklaringar?

Månen i gryningsljuset har den någon betydelse? Eller är hela kortet bara en ädre genrébld fylld med schabloner?
Konstnären Gerda Tirén finns det ett och annat att veta om. Läs gärna om henne...

Fredag 16 december

Idag ett julkort med en kyrka på. När man ser en bild kan man nöja sig med att uppleva den och känna om den är tilltalande eller frånstötande, Men för att verkligen betrakta en bild måste flerfaldiga frågor komma till. Finns det något att säga om motivet? Var finns fokus i bilden, dvs vad upptäcker jag först när jag titar på bilden. Vad kommer sedan? Var är de olika delarna placerade? Kyrkan  dominerar placerade som den är mitt på bilden något ovan mittlinjen. Sedan fastnar ögat på personen på väg mot den öppna dörren som är upplyst och signalerar inbjudande värme. Den enda vägen bär till...

Den som vill kan fundera över färgerna som använts. Vad pekar de på? Blåfärgad snö blir vinternatt. Upplyst himmel ovan trädtopparna kan beteckna gryning eller en närbelägen stad. Skogen är inte inbjudande trots at denär mjukt gestaltad. Men den saknaröppinga och inbjudande gläntor. 

Vad kan bilden berätta? Är det är natt för Svenska kyrkan (om det är ens referensram). Men ännu har ljuset inte släckts och de sista besökarna gått hem... Eller vill julkortet inbjuda till egna kyrkobesök under de kyrkligt laddade och mättade helgerna? Är den bara en stämningsbild som ska slå an nostalgisträngen hos betraktaren?

Kortet sändes 1933 från Uddevalla.

Torsdag 15 december

Kälkåkning, snö, granar, julgransljus är några ingredienser i dagens julkort. Därtill en tillönskan om en Glad Jul! En paus från det vanliga jäktet. En stund av förnöjsam fart och rolig lek. Jag uppskattar särskilt den stiliserade granen till vänster med det brinnande ljuset. Det ger en sådan kontrast till utomhusaktiviteterna på kortet i övrigt. Erbjuder en koppling mellan inne och ute. Kälken är på väg mot juleljuset ungefär som vi kan nalkas julens djupare innebörd. Ljuset skulle komma i världen...

Julkortet är poststämplat 6/12 1903 och sänt till New York i USA. En påminnelse om att ska julkort sändas detta år 2017 är det hög tid att få saken ordnad. Men man kan ju alltid sända en nyårshälsning istället...

Onsdag 14 december

Tomtefacket är aktiva att synas medialt genom demonstrationer och events. Här med stiligt standar! Och med strålkastare modell äldre. Ser de arbetande nissarna inte lite slitna ut? DDet kan bli så om man hela tiden måste vara på tårna för att höras och synas. Inte alldeles olikt den grasserande kyrkliga förtjusningen att finnas i bladen och rutorna görandes uppskattade och fina saker. Att göra det goda skulle visst ha ett mått av blygsamhet i sig om jag minns Skriften rätt. Det finns en risk att förtjusningen över den mediala synbarheten förtrollar och blir beroendeframkallande.

Vem vill egentligen att kärnuppdraget (gudstjänst, undervisning, mission och diakoni, dvs att förkunna evangeliet och förvalta sakramenten som det hette när vi ännu talade reformationens språk,) sjunker undan för kicken att få beröm och goda recensioner. Saltet och sältan måste bevaras och försvaras. Evangelium i lerkärl!

Kortet är avsänt 1912 i Kristinehamn till en adress i Örebro.

Tisdag 13 december

Kan man verkligen ägna tid åt julkort och vykort när det finns så mycket viktigt att diskutera? Globala frågor, Trumps framväxande ministerlista, Svenska kyrkans skraltiga handboksarbete för att nämna några ämnen. Julkortens värld är en harmonins höga visa. Förhoppningsfulla och idylliska, konfliktfria och nostalgiska pekar de på en okomplicerad jul och ett gott nytt år.

Julkortsvurmandet är i grunden inte olikt annat specialintresse som får människor att umgås och fokusera på något annat än det dagsaktuella hoten. Folkdans och filateli, numismatik eller en samling av strykjärn kan kvitta lika, dvs göra detsamma. De bidrar till kreativitet just genom att låta tankarna syssla med annat en stund.

Under tiden gror insikter och tankar. Ta handboksarbetet till exempel. Där avfärdas kritiken lättvindigt. Biskop Eckerdal hävdar att arbetet måste gå i mål för at annars raseras samhörigheten i kyrkan kring en gemensam gudstjänst och församlingar jobbar fram enskilda och egna lösningar. Nu kude jag och många med mig ha avslöjat redan innan handboksarbetet att det låg till så. Det har knåpats i stugona på egan nattvardsböner och på ersättningstexter som sägs vara mera aktuella och tilltalande än mässans kyrie, gloria och laudaums, sanctus och agnus Dei. Domkapitlen har sett åt ett annat håll och har man slagit ner på något har det varit tendens att ösa ur den rika skattkammare som kyrkans katolska, allmänneliga arv utgör. Christer Pahlmblads Mässa för enhetens skull visar hur det kan ske pietetsfullt och liturgiskt medvetet! Hans text bör alla handboksintresserade ha läst och studerat! Att han inte involverats i handboksarbetet säger det mesta!

Här vill jag uppmärksamma vad som skrivs i dokumentet Från konflikt till gemenskap om det gemensamma lutherska och katolska högtidlighållandet av reformationsminnet 2017:
11. I länder där kristendomen har varit hemmastadd under många hundra år, har människor på senare tid lämnat kyrkorna eller glömt bort sin egen kyrkliga tradition. Genom dessa traditioner har kyrkorna från generation till generation lämnat vidare vad de har tagit emot i mötet med den heliga Skrift: en förståelse av Gud och mänskligheten, den levnadsvisdom som vuxit fram ur de kristnas livslånga möte med Gud genom generationerna, och den skattkammare som gudstjänstformer, hymner och böner, undervisning och diakoni utgör. Som ett resultat av denna glömska är mycket av det som i det förgångna splittrade kyrkorna idag praktiskt taget något okänt.
12. Ekumenik kan dock inte baseras på att man glömmer traditionen...

Nyårskortet ovan får bli min önskan att det ska bli ett gott nytt år där man tar intryck och verkligen lyssnar på handbokskritikerna. En kyrka där man struntar i konsensus och kör över en stor grupp som ifrågasatt vad man föreslagit bara för att man kan, är ett ovärdigt återfall i överhetskyrkans manér!

Kortet är avsänt 1925 från Östansjö till Kumla  Kan det vara så att det näpna lilla kattdjuret egentligen är en "lussekatt"?

Måndag 12 december

Ett signerat vykort brukar räknas som något extra då det därmed enkelt kopplas till en konstnärs produktion. I detta fall Einar Torsslow. Att nyårskortet är gammalt kan man sluta sig till av den ålderdomliga stavningen. Ingen skriver gott med dt sedan förra seklets begynnelse.

Vinterlandskapet är bedårande och skulle med den speciella himlen kunna platsa som bild i väderlekstjänstens bildtävling som SvT låter tittarna få del av. Ser man närmare på motivet kan man dock genast märka att få skulle bygga sitt hus direkt under stora träd så att snö och grenar kan ramla ner på stugans tak.

Någon med käpp är på väg genom grinden. Att invänta någons ankomst är hela adventstidens skäl att förbereda sig och dess förtätade förväntan. Att denna väntan/längtan efter julens Jesusbarn är alltmera sällsynt har nog att göra med att få tider på året är så totalt överlastade med händelser och evenemang som just adventstiden. Men också på människors materiella intressen. Man hoppas mer på att julklapparna ska infria förväntningar än på det skeende som inleddes genom födseln i Betlehem...

Att det lyser hemtrevligt ur fönstren är en extra noterbar detalj. Liksom att det kommer rök ur skortsenen. Men några kulörta lyktor hade man inte på den tiden. Inga blinkande slingor eller pulserande renar. Elektriciteten var det nog inte så bevänt med. Kortet sändes 1915 till någon i Hällabrottet.

Söndag 11 december

Få saker kan vara så irriterande som att man inte håller på tradition. Är det advent är det advent och inte jul. Men redan i adventstiden är julen på väg. Den har börjat sin kalenderresa mot den 24 december. Passar den tiden är den framme när det är dags att fira. Inkarnationens under. Ett barns födelse. I vilket Gud blir människa. Tål att tänka på...

Julkortet har passande ingredienser: renar, släde, tomte och paket. Därtill snöbemängda granar och ett udda blåvitt ljus. Kortet är avsänt den 23/12 1939 till Odensbacken. På det gröna 5-öresfrimärket tronar PH Ling 1776 - 1839.

Lördag 10 december

Den 22 december 1944 sändes detta julkort från Stora Mellösa till Boo (också beläget i Stora Mellösa). Bilden är från Idyllien. Ett landskap i Sverige som aldrig förändras. Där ligger de röda stugorna tätt. Vatten och björkar förgyller även mitt i vintern.

En tomte, dvs vem som helst av innevånarna, visar omtanke om de mindre bemedlade. Änderna ska få del av julens goda som släpats till platsen med möda stor. En liten tid med stort besvär förvandlar fåglarna till lyckliga och mätta varelser. En nobel handling som man säger just denna dag.

Bilden får mig att tänka på att även små handlingar av generositet är värda att avsätta tid för. Alla har brått, ingen har tid är mantrat jag hör daglig dags. Det sägs så ofta att folk har börjat tro på det. Om de ägnade mindre tid åt att berätta hur jäktat och pressat allting är kanske det blev mera tid över?

I grund och botten är jäkt och stress inför julen en fråga om val. Det går att välja bort somligt eftersom allt inte är lika viktigt samtidigt och hela tiden. Stryk några måsten är då en synnerligen god ide. Några uppgifter mindre på listan lyfter bördor av. Om det inte går se till att fler får bli utförare.

Ser jag på mig själ har jag mycket tid att hänga framför televisionen eller datorn. Med ursäkten att det vill jag göra eller se. Den tiden avsätter jag för eget nöje utan att samtidigt inse hur mycket tid jag faktiskt ägnar åt allt möjligt mindre angeläget eller nödvändigt. Då är nog sysslan att mata änder mera uppbyggligt. Då finns chansen att tänka att man gjort något bra. Och då mår man något bättre. Men då ska man också undvika medmänniskor som är tvärilskna på att någon håller liv i änderna som snattrar om nätterna och lortar ner. Men bortsett från det kan man må riktigt bra och bli avstressat ojäktad.

Fredag 9 december

Dagens vykort hör samman med gårdagens. Det var inte alls ovanligt att vykort kom ut i små korta serier med samma huvudpersoner men med förändringar av uppställning och positioner. Kort som dessa kunde användas för att uppvakta någon och visa sitt intresse för en mer stadigvarande relation.

Utan att riktigt veta hur det gick till hamnade ena parten på dagens kort i en sparkliknande gungstol. Medarna är så konstruerade att det är lätt att välta bakåt men nästan omöjligt att tippa framåt. Det är väl därför en vanlig spark har så långa medar. Och en vanlig gungstol även den har rejäla dito. 

Det är på denna bild ömsesidigheten farit all världens väg. Ser man på minspelet kan man förledas att tro att här finns uppskattning och förtroende. Men belägenheten och placeringen av personerna talar ett annat språk. Det kan kanske kännas som att man är omhuldad och framburen. I själva verket kan den som sitter flyttas runt hur som helst. Någon, oftast och faktiskt i detta fall en man,  har tagit makten och utövar kontrollen. Och kan bjuda på riktiga åkningar åt vilket håll som helst. Äve inför detta kort kan man fundera över hur det står till i Svenska kyrkan med den dubbla ansvarslinjen. Den verkar ha blivit enkelspårig och styrd av en part. 

Bilden av paret är fotografisk men is och bakgrund är uppenbarligen tecknade. Skuggan från den ena meden är överdrivet tydlig. Träden och mannen kastar skuggor. Men kvinnan i stolen verkar ha förlorat även sin skugga. Då är det allvarligt. 

Kortet är sänt till Söderhamn i början av förra seklet.

Torsdag 8 december

Skridskoåkning förutsätter balans. Här samsas två personer på isen tätt länkade genom att hålla varandras händer. Paråkning är en intressant gren i skridskosammanhang. Synkronisering och samspel ska fungera tillsammans med svårighetsgrad i figurer och hopp.

Det var länge sedan paråkningsdräkterna såg ut som på vykortet. Långkjol hjälper knappast om man vill göra lyft, kast och piruetter. Att snurra tre varv i en trippel eller fyra i en kvadruppel är bara att drömma om.  Skridskorna är av en gammal modell och begränsar möjligheterna att fara ivåg alldeles fritt.

Kortet borde ha haft rubriken: Den dubbla ansvarslinjen. Ingendera parten bestämmer och avgör. Det handlar om samspel och ömsesidighet. De kyrkligt bevandrade vet nog med sig att den linjen sedan länge är bruten. Inte ens uppdelningen i styrning och ledning löser dilemmat eftersom den ena parten tillskansat sig alltmer makt på partnerns bekostnad. I beslutssammanhangen råder en sådan demokrati att man inte behöver ha någon större kyrklig förankring eller leva ett församlingsliv med gudstjänst och bibelläsning och bön för att kunna bli mäktig beslutsfattare.

På församlingsnivå i de nya pastoraten har det svängt åt ett annat håll. Där har mellancheferna som nu ska leda församlingen ingen förtroendemannagrupp med beslutsförhet att resonera med. Delegationsordningar har lagt det lokala ansvaret i mellanchefens händer. Den med superlatyiver överösta demokratiska folkkyrkan har tappat stinget och sin dubbla ansvarslinje.

Vi ska inte ha någon prästkyrka heter det, trots att prästerskapets inflytande i kyrkans hela beslutsapparat begränsats och allt färre präster kan numera få ett sådant ansvar. De övriga reduceras till religionsverkets tjänstemän och betraktas som vore de kommunala tjänstemän och de kallas dessutom allt oftare för just tjänstemän. Paråkningen har upphört. Det hävdas i somliga sammanhang att det beror på att den ena parten ibland har det lite si och så med sin skridskoåkning. Ibland gäller det nog båda parterna. Och elitåkare vill många inte veta av. Bara de kommer från en klubb som har en stor och omfattande egen elitverksamhet...

Kortet  är avsänt i januari 1904 från och till Söderhamn.

Onsdagen 7 december

Rödluvorna är i farten. Skövlar skogen. Hugger ner träden. Bär bort dem. Vilket inte är bra för atmossfären utan bara leder till ytterligare utsläpp.

De små följer i de storas fotspår. Man lär sig av exemplet och inte av uppställda regler man inte ens själv vill leva efter. Sådant oroar när man ser på partipolitiken i Svenska kyrkan, det enda trossamfund i Sverige som partierna har lust att styra. En ny generation borde ha möjlighet att bryta mönstret. Göra ett annat vägval. Att skilja på världsligt och andligt regemente. Inte förfoga över dem, blanda dem och ta makten i bägge. Gör er fria, släng granarna och ägna er åt världens angelägenheter. Låt inte världens mönster styra kyrkan...

Kortet är avsänt 1904 härstädes i Tanto. Dvs för 112 år sedan. Innan Svenska kyrkan politiserades mot kyrkans uttalade önskan i samband med kyrkofullmäktigevalen vid 1920-30-talet.

Tisdag 6 december

Ingen jul utan hårt arbete! Ty julen trollas inte fram med några magiska gester, den kräver planering, förberedelser och genomförande. Genom sekler har det hårda kvinnoarbetet lagt grunden för helgdagsfirandet. Vykortet från Sveriges bygder, Skåne och Hekeberga visar hur det gick till att tvätta. På rad nedstigna i vattnet, ofta bedövande kallt, skrubbades mattor och gnuggades kläder dagarna i ända. Hela kroppen tog stryk!

På samma vis vilar stora delar av Svenska kyrkans basarbete på idogt arbetande kvinnor och ett mindre antal män. Männen, åtminstone en hel del av dem, tycks ha nog med att delta i sina hemliga sällskap och får på så sätt utlopp för sin övertygelse som ofta kallas tro. De är glömska om nya testamentets betoning av församlingsgemenskapen, av gemenskapen och de trägna bönerna och brödsbrytelsen. Slutna sällskap kan man naturligtvis roa sig med, men om de får ta församlingens plats undergräver de något de ofta påstår sig vilja gynna. Så skärpning alla medlemmar i loger och slutna sällskap - slut upp i församlingens gudstjänstfirande och dess gemenskap!

På bilden ser det nog så idylliskt ut. Kortet är avsänt 1905 till Villan Marieberg belägen i Drottningholm. Som ett vittnesbörd om ojämlikhet tronar ett slott eller ett herresäte på andra sidan sundet. Kvinnorna påminner mig om de kämpande kvinnor jag för mycket länge sedan såg i Sydafrika. I slummen och hemländerna kämpade särskilt kvinnorna för att hålla förnedring, förtryck och smuts stången. Överallt hängde tvätt som upproriska fanor vittnande om att man ännu inte givit upp!

Måndag 5 december

Vi firar jul varje år

så man kan säga att det har blivit en vana

alla vanor ger inte en tradition

En vana är något man gör så ofta 

att det blivit en del

av ens eget sätt att vara

Riktigt var vana övergår till tradition

kan vi kanske inte få fatt i

men tradition är något vi gör

i samband med firande och högtidlighållande

 

Vare sig besöken i en näraliggande kyrka

under de stora helgerna ar en tradition

eller en vana så förs i kyrkorummet

traditionen från Jesus via lärjungarna vidare

i den apostoliska tron 

Att vi vill höra om Jesusbarnet

på nytt och igen visar

att det fins mer att utvinna och förstå

av julnattens uder

Men i jäktet runt köpfesterna

och längtan efter förströelse

underhållning och håll i gång

kan julens centrum, Jesus

försvinner bland allt julklappspapper

bakom grytor och fat fyllda med mat

Då är då det är så bra att vi har hängt upp

stjärnan i våra hem
den som lyser över inkarnationen
kastar ljus över Guds födelse i människan
så hela skapelsen kan, om den inte är totalt
fördärvad och förvriden
fylkas runt krubba
uttrycket Guds födelse i människan
är hämtat från en bok om kristen
kontemplation och meditation

Vi hänger själva upp en påminnelsens stjärna
som en sentida replik av den
som fäste på himmelen över Betlehem

över platsen där Jesus föddes

När eller om vi glömt
vad allt ihop handlar om

advent, jul och trottonhelgen

påminner stjärnan oss...

Söndag 4 december

Adventstiden hann sätta full fart, likt en oceanångare, innan jag insåg att någon adventskalender med gamla vy- och julkort knappast skulle hinnas med. De första tre decemberdagarna var redan avklarade.

I dessa dagar när expertflykten från handboksarbetet tagit ny fart kan bilden bli symboliskt relevant. Likt en ostoppbar båt ångar handboksarbetet på alldeles oavsett vad som händer. Av bilden att döma stävar skeppet i full fart mot land. På kajen betraktar människor, de som inte haft särskilt stora möjligheter att påverka eftersom deras varningar inte hörsammats.

Tänkbart är förstås att det handlar om något helt annat. Ett skepp kommer lastat med julgåvor och gäster. Träpiren saltbestänkt och våt med spegelbilder och skuggor ger karaktär åt kortet. Vykortet är avsänt från Fiskinge till Odensbacken med en inbjudan i advent.

Felräkning i Skatteverket påverkade begravningsavgiften

Idag är det cirkus! På Kammarkollegiets hemsida ligger pressmeddelandet kvar som hävdar att begravningsavgiften för 2017 ska bli 29,6 öre per hundralapp. Samtidigt kommer kontraorder på Svenska kyrkans hemsida där följande besked står att läsa:

den exakta avgiftssatsen

Avgiftssatsen för 2017 blir 24,6 öre per hundralapp. För en person som tjänar 250 000 kr om året innebär det en avgift om 615 kr per år, eller knappt 51 kr per månad. Läs mer om begravningsavgiften på Kammarkollegiets webb.

I meddelanden frånSvenska kyrkan har tydligen Skattverket räknat fel vad gäller underlaget för beräkningen av begravningsavgiften. Så nu har siffran justerats ner till 24,6. Fortfarande en stor
ökning för alla som haft en betydligt lägre begravningsavgift tidigare.

Uj, uj, uj som man säger i Närke!

Dyr gemensam begravningsavgift

Kammarkollegiet har fastställt den begravningsavgift som ska gälla i hela landet med undantag av Stockholm och Tranås. Varför kan man undra är några inte medtagna? Jo, där är begravningsverksamheten driven av kommunerna och inte av Svenska kyrkan. Därmed slipper Stockholmarna (och Tranåsborna) att solidariskt bidra till att de små kyrkogårdarna på landsbygden kan nyttjas och hållas snygga. Någon matematiskt sinnad person kanske kunde räkna ut vad begravningsavgiften hade stannat på om Stockholmarna hade funnits med.

Naturligtvis kommer det att bli starka reaktioner. I Örebro fördubblas begravningsavgiften - från 15 öre per hundralapp till 29,6 öre! Tydligen går det an i Örebro men inte i Stockholm. Att det är Svenska kyrkan som kommer att få skulden för denna på många håll dramatiska ökning av avgiften behöver man inte tvivla på. Att det i själva verket beror på ett riksdagsbeslut och på ett avgörande i Kammarkollegiet lär hamna i skymundan när enskilda människor, särskilt i stora tätorter, noterar sina ökade kostnader.

Kammarkollegiet informerar på sina hemsidor om begravningsavgiften på följande vis: Alla som är folkbokförda i Sverige betalar en avgift för begravningsverksamheten. Avgiften har inte någon direkt koppling till den egna begravningen.
Du betalar avgiften via skattsedeln. Beloppet baseras på din inkomst.
Kammarkollegiet bestämmer avgiftens storlek för alla som ska betala begravningsavgiften, förutom för dem som bor i Stockholm och Tranås kommuner. Där är det kommunerna som bestämmer avgiftens storlek.

I sitt pressmeddelande om den nu fastställda begravningsavgiften skriver man:

 Avgiftssatsen för 2017 blir 29,6 öre per hundralapp. För en person som tjänar 250 000 kr om året innebär det en avgift om 740 kr per år, eller knappt 62 kr per månad.

Vilka blir följderna?

Kyrkan får bära hundhuvudet för samhällets krav på enhetlighet och utjämnade kostnader. Resultatet blir ökade utträden där ett antal människor tröttnar på att betala dryga avgifter för medlemskap och vill kompensera sig för utgiftshöjningarna i den gemensamma begavningsavgiften.

Starkare krav på förstatligande av begravningsväsendet. Men hur det ska gå till lär ingen kunna lösa eftersom så många begravningsplatser ägs av kyrkan och hör samman med en kyrkobyggnad.

Kritik mot de många små och i drift dyrbara små begravningsenheterna. Det lär i sin tur leda till ökade krav på stordrift och storskalighet något som går stick i stäv mot kyrkans väsen som självstyrande gemenskaper runt Ord och sakrament i en församlingskyrka.

Att bära varandras bördor uppfattas som en kristen plikt och dygd. Men man får nog övertolka den bibliska tanken rejält om man på så sätt ska kunna försvara en fördubbling av sin begravningsavgift. Det handlade nog om andra och mera existentiella bördor…

Svenska kyrkan bör protestera mot den modell av en gemensam begravningsavgift som nu presenteras. En för alla, Stockholm för sig är en undermålig lösning.

 

Gudstjänst som haltar

Smått triumfatoriskt konstaterar en och annan att gudstjänsterna 1 advent minsann var synnerligen välfyllda och oerhört fina. Det är fint att fira gudstjänst. Särskilt upplyftande tycks det vara när många kommer samman. Nu talas det om att julnattsmässan samlar ännu flera än gudstjänsterna 1 advent. Som om allt vore frid och fröjd med gudstjänstfirandet.

Av erfarenhet vet jag att även de "små" mässorna och de mindre sammanhangen kan vara väl så uppbyggliga som det som sker i de stora samlingarna och kyrkorna. Ibland känns det ödsligt att enbart få tänka på gemenskapen med andra kristna som samlas på plats efter plats utöver världen.

Gudstjänsten krisar på flerfaldiga sätt. Ett är det som åstadkoms av bristande respekt för planering och ordning, för igenkänning och möjlighet att bli en aktiv deltagare och inte en passiv åskådare. Det kräver en bra och stabil gudstjänstordning som ger deltagarna möjlighet att veta  var och när i gudstjänsten de kan be och läsa med, kan stämma in i den liturgiska sången och när man bär stå och sitta (om man kan).

Alltför ofta har man sett att de som leder kommer på saker i sista stund och måste rusa runt och ordna det man glömt. Hämta stolar, ordna nya mikrofoner. Flytta papper. Leta efter ljus eller jaga textläsare. Till exempel. Eller tänk på sådana gudstjänster där man inte tycks ta det som bes och sjungs på allvar utan det avverkas likt ett beting som ska klaras av snabbast möjligt. De som läser bloggen stillsam har säkert tusen egna sådana erfarenheter av sådant som skaver och upplevs som störande onödigt.

Tanken att gudstjänsten är medlet för att vinna ny kristna, och att den därför bör vara så kort och enkel och tillrättalagd som möjligt är en dröm som sällan har med verkligheten att göra. Främst är gudstjänsten de kristtrognas möte med sin  Herre och Guds möte med sin församling. Inte heller tycks det över tid vara så att församlingar växer och frodas enbart på grund av att man firar storslagna gudstjänster. Det behövs mer av personliga möten, av öppenhet och mottagande och av övertygelse och medveten tro för att något ska hända. En förlitan på den Helige Ande. Därtill en församling som lever sin kristna tro...