Vad är en prost?

 

En repris från 2015, idag utbyggd och omskriven:

Ett prosteri i Närke

En prost är en speciell präst

I byrålådan, dvs i en mapp i datorn, hittade jag nedanstående sammanställning (kompilation) som jag totat ihop från källor jag inte längre minns. Detta skrevs som en kort information för att läggas ut på nätet. Men texten kan lika gärna publiceras här för att lyfta fram en  mindre känd del av Svenska kyrkan...

Ordet prost (av latinets praepositus, med betydelsen överordnad eller förman) är ålderdomligt och uppdraget mycket gammalt. Få är de som vet något om prostar eller om kontrakt. Dessa kyrkliga termer väcker därför ofta förvåning och leder till undran och förundran. Frågorna kan bli många. Vad är egentligen en kontraktsprost? Vad gör en sådan? 

En kontraktsprost är idag en präst som på biskopens uppdrag ska stödja och ha tillsyn över det kyrkliga arbetet i ett kontrakt. Ett kontrakt består av ett geografiskt område med antal sammanhängande församlingar. Uppgiften som kontraktsprost har beskrivits som en vördnadsvärd institution med gamla anor. Under långeliga tider har prosten varit kyrkoherdarnas i kontraktet ledare och förman. Idag ser det annorlunda ut. Trots att det förändrats och delvis urholkats genom åren finns prostämbetet kvar.

Svenska kyrkans stift är än så länge indelade i kontrakt. Till Strängnäs stift under biskop Vilhelm fördes Närke genom ett påvebrev någon gång 1171-72. Från första början var hela Närke ett prosteri. Den förste prosten över allt Närke som man känner till, Gerardus, verkade i övergången mellan 12- och 1300-talet. Under 1500-talet delades detta stora prosteri i fyra mindre. 

I modern tid har man fortsatt att förändra kontraktsindelningen. Örebro omfattade före storpastoratets införande (på nyåret 2014) följande församlingar: Almby, Längbro, Mikael, Nikolai, Adolfsberg, Mosjö-Täby och Olaus Petri.

I varje kontrakt ska det finnas en kontraktsprost enligt Kyrkoordningen

(KO 6 kap 3§). Prosten utses av biskopen efter det att kontraktets präster har hörts. Ofta genom någon form av enkät. 

Kontraktsprostens uppgifter anges bland annat i kyrkoordningen på följande sätt:

Kontraktsprosten skall i sitt kontrakt

1. biträda biskopen med ledningen och tillsynen,

2. biträda biskopen vid visitationerna i församlingarna,

3. på biskopens uppdrag visitera församlingar, samt

4. i övrigt fullgöra de uppgifter som kontraktsprosten enligt kyrkoordningen skall utföra. (KO 8 kap, 6 §)

Eftersom biskopen utnämner prostarna för att de ska kunna bistå i uppgiften att ha tillsyn och att främja församlingarna och det kyrkliga arbetet samlar biskopen regelbundet prostarna för möten av rådgivande karaktär. De övriga uppgifterna betyder bland annat att prosten ska inviga en ny begravningsplats eller en utökad sådan. När en ny biskop ska väljas är prosten valförrättare i sitt kontrakt, t.ex vid biskopsval. 

Prosten har också till uppgift att samla präster och diakoner i kontraktet till gemensamma konvent. Sådana samlingar lär ha förekommit sedan medeltiden.  Dessa möten har nu för tiden ofta formen av samtal över aktuella kyrkliga, teologiska eller andra angelägna ämnen av vikt för församlingarna och samhället. De syftar till fortbildning och förkovran och kan självklart ske i form av föreläsningar eller studiebesök.

Under mina tio år som prost i Örebro gjordes många studiebesök, bl.a. på Nerikes Allehanda, Sveriges television, Libris (ett bokförlag kopplat till Örebromissionen), Regionsjukhuset (numera Universitetssjukhuset) och på Universitetet. Vi läste böcker gemensamt med efterföljande diskussioner och hade åtskilliga gästföreläsare. Kontraktets diakoner infogades under denna period i konventet.

I Svenska kyrkan finns utöver kontraktsprostarna även ett antal domprostar. Så tituleras kyrkoherdarna i stiftens domkyrkor. Domprostarna är prostar över egen församling. Därtill har de uppgifter i sina stift, där de bland annat tillhör domkapitlet (vice ordförande) och stiftsstyrelsen (ersättare för biskopen).

Prosttiteln kan dessutom delas ut av biskopen till dem som anses vara särskilt förtjänta präster. Förr kunde en "vanlig" kyrkoherde bli prost över egen församling och undantogs då från kontraktsprostens tillsyn. Så sker inte idag. Nu för tiden kan man istället bli utnämnd till prost honoris causa. Dessa präster blir hedersprostar och får titeln för ärans och hederns skull. Titeln prost h.c. är alltså ett offentligt erkännande för viktiga insatser i kyrkans tjänst.

Vilka har då varit kontraktsprostar i Örebro sedan början av 1600-talet?

Abel Petri ( -1614

( -1614)

Petrus Mattiae Helsingius

(1615-1618)

Han fick då transport till
Örebro och förordnades jämväl till "Generalis præpositus
(in-spector) Nericiæ", ett inspektorat öfver allt Nerikes
pres-terskap, som han och hans närmaste efterträdare Nicolaus
Bothniensis utöfvade, men som därefter synes hafva
upphört. Kyrkoherdarne i Örebro före Petrus Mathiæ H. kallades
blott "Præpositus Nericiensis" (ej Generalis). Dessa generalprostar
kallades äfven "Ordnarii" och voro ett slags "vicarii Episcopi". (Ur Strängnäs stifts herdaminne)

Nicolaus Benedicti

(1529-)

Sven Gudmundsson (-1550)

(ca1544-1550)

M Nicolaus Stephani,  Ostgotus* (se nedan)

(1551-1557)

Mellan åren 1557-1569 var dåvarande Örebro län som ett eget nyinrättat "biskopsdöme" med en ordinarie placerad i Örebro! Samtidigt var ordinarien kyrkoherde i Örebro pastorat.

Lars Olofsson

*M. Nicolaus Stephani Ostgotus, blev Ordinarie över Jämtland och senare biskop i Växjö

(Ordinarie 1557-1563)

Andreas Suenonis Smältare (

(Ordinarie 1563-1564/65)

Jacobus Johannis (Johansson) Westrogotus, () Blev biskop i Skara

(Ordinarie ca1565-1569)

Här blev Ordinarien åter "enbart" kyrkoherde i Örebro och "bara" prost över Närke.

Jonas Johannis (

(1569-1577)

Esbernus Petri Bose (-1627)

(1577-1606)

Abel Petri Smaltzius (-1614)

(1606-1614)

Nicolaus Jacobi Bothniensis (1578-1655)

(1620-1655)

Isak Isthmenius (1610-1658)

(1657-1658)

Jonas Erici Billovius (1620-1669)

(1659-1669)

Daniel Josephi Fogdonius , läs även här (-1675)

(1669-1675)

Andreas Brun (1620-1686)

(1676-1686)

Casten Magni Rönnow (1638-1691)

(1688-1692)

Johan Bilberg (1646-1717)

(1692-1701) (blev biskop i Strängnäs 1701)

Ericus Aronius (1604-1701)

(utnämnd, hann ej tillträda)

Johan Strömer (1666-1739)

 (1701-1739)

Ericus Danielis Lidius (1692-1774)

(1741-1774)

Erik Waller (1732-1811) (blev biskop i Västerås)

(1776-1798)

Johan Widén (1739-1813)

(1798-1813)

Per Thyselius (1769-1838)) Blev biskop i Strängnäs

(1815-1829)

Per Olof Gravander (1775-1846) Blev Domprost i Strängnäs

(1829-1844)

Ture Annerstedt (1806-1881) Blev biskop i Strängnäs

(1846-1853)

Gustaf Wilhelm Gumaelius (1789)

(1853-1877)

Ernst Jakob Keijser, (1846-1905) Blev biskop i Skara

(1880-1886) 

Karl Erik Edlund (1847-1915) 

Blev kpr 1886 och var det fram till 1914

Gustaf Wilhelm Andersson (1852-1925)

Kontraktsprost 1914-1922

Carl Lönroth (1866-1941)

Blev kpr 1922 och var så fram till sin död 1941

Carl Stenbeck (1879-1969)

Kontraktsprost 1941-1952

Benny Benktsson (1892-1973)

Blev kpr 1952 och var så fram till pensioneringen 1958

Berndt Bäcklund (1903-1982)

Kyrkoherde i Längbro. Blev kpr 1959 och var så fram till pensioneringen 1971

Carl Erik Ekström, f. 1933

Komminister i Nikolai. Blev kpr 1971 och var det fram till 1976

Inge Blomquist, (1923 - 2019)

Kyrkoherde i Almby. 

Blev kpr 1976 och var det fram till pensioneringen 1988

Björn Svärd f. 1938, Här är en hemsida han skrivit.

Kyrkoherde i Mikael. 

Var kontraktsprost 1988 fram till sin pensionering 2003

Lars B Stenström, f 1948

Kyrkoherde i Olaus Petri. 

Var kpr 2003 fram till pensioneringen 2013

Ingemar Söderström, f 1952

Kyrkoherde i Nikolai och därefter den förste kyrkoherden i det nybildade Örebro Pastorat. Han har diktat inspirerat om Örebro kontrakt. Var kpr 2013-2017

En liten kuriositet: Nyårsdagen 2024 var det nyårsfest i Elgerigården i Örebro. Då noterade jag att vi var fyra gamla kontraktsprostar från Örebro var där: Carl Erik Ekström, Björn Svärd och jag, Lars B Stenström samt Ingemar Söderström!

Januari 2018 förändrades kontraktsindelningen i Närke så att det istället för tre kontrakt blev två, ett Norra Närkes kontrakt och ett södra Närke kontrakt. Till gamla Örebro kontrakt fogades följande församlingar: Knista, Glanshammar, Tysslinge och Axberg. Ny kontraktsprost blev:

Tomas Rådehed, f 1965

Kyrkoherde i Axberg. Tidigare kpr i Glanshammars kontrakt. Kpr 2018-2023.

Caroline Edlund, f 1973

Församlingsherde i Edsberg och Mosjö-Täby församlingar. Kontraktsprost 2023-

Fröding, värmlandspoeten, hade sin bild av "Våran prost", en förmodligen välmående och övergödd prost:

Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.
Han lever som vi
och dricker sitt kaffe med halva i
som vi
och ratar icke buteljen,
älskar mat som vi
och är lat som vi
– men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,
vi andra känna oss ynkligt små,
men prosten likasom växer,
för då är han prost från topp till tå
och det en hejdundrande prost ändå
i stort pastorat med annexer.
Jag glömmer väl aldrig i all min dar,
hur vördig han var
här om sistens i kappan och kragen,
hur världens barn
han malde i kvarn
och läste för köttet lagen!
Och prosten grät – tacka för det,
han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,
ty köttet sved
och själen var allt satt i klämma.
Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut
vid tjänstens slut efter prosten ut,
ty rådet var kalladt till stämma.
Men det förstås, vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade: »välkomna
till smörgåsbordet och supen!»

Ingenting "great" med förakt

 Att skilja på sak och person tillhör de lärdomar skolan och hemmet försökte inpränta. De använde inte repliken från filmer om brott och våld: det är inget personligt, det är bara affärer (it´s nothing personal, it´s business). Istället fick man höra att åsikter är en sak och personen en annan, vilket ibland lät misstänkt. Hur skulle man kunna sära på personen och dennes uppfattningar och åsikter? Tanken var förstås att det borde vara möjligt att umgås även om man inte hade samma idéer eller ideologi. Man kunde förakta åsikterna men respektera människan...

I USA blir det allt svårare att upprätthålla den linjen. Politik har i och med Trump blivit totalt personlig. Han har inte förmågan att ideologiskt angripa sina motståndare, han väljer istället förolämpningar och personliga angrepp. Sleepy Joe som gömmer sig i en källare, kan han häva ur sig. Hela Joe Bidens karriär har varit en skänk till Kinas kommunistiska parti,, slänger han ur sig. Lock her up, var smädelserna mot Clinton, ett sätt att i allas ögon försöka förvandla henne till brottsling. 

Att landets evangelikala ledare stöder en person som så till den grad glömt bort kärleken och respekten för sina motståndare är förvånande. Hur får man det att gå ihop att någon som ständigt smädar, förlöjligar och försöka förminska demokraterna och deras presidentkandidat samtidigt skulle vara Guds gåva, sänd av Gud för att göra Amerika great again? Det finns ingenting "great" med sådan respektlöshet och ett sådant förakt!

Rättmätig journalistisk behandling

 Miljöaktivisten Greta Thunberg ska som chefredaktör för en dag få ta över delar av det redaktionella ansvaret på Dagens Nyheter. Beslutet försvaras av chefredaktör Wolodarski bland annat med argumentet att miljö- och klimatfrågorna har inte fått adekvat behandling och uppmärksamhet: Skälet till att vi bjöd in Greta Thunberg är att de flesta redaktioner, inklusive DN:s, under lång tid har misslyckats med att ge klimatet en rättmätig journalistisk behandling. Frågan hanteras inte som en kris, trots att forskarsamhället är överens om att den globala uppvärmningen allvarligt undergräver livsbetingelserna på jorden. 

Visst är det intressant. Samtidigt påpekar Wolodarski att SvD tar emot mängder av miljoner från det politiska systemet genom press- och distributionsstöd. Det betyder inte att deras oberoende och journalistiska integritet är övergiven anser han. Men släpper man in en aktivist för att rätta egna journalistiska tillkortakommanden har man öppnat en dörr där fler kan göra anspråk på att få passera.

Livsåskådning, tro och kyrka är ett anat och mycket väsentligt område där dagstidningarna inte fullgör sitt uppdrag. För berodde det på bristande resurser, har det sagts. Man har inte haft råd med en särskild person med ansvar för att bevaka detta vida fält, rapporteringen blir därefter och ofta behäftad med fel när den alls förekommer. Idag kan man utan att gå till överdrift säga att det beror på ointresse och lathet. Man saknar kompetens på området och vet till exempel knappast ens hur Svenska kyrkan är uppbyggd och organiserad. Därför står man också helt handfallna inför de laddade frågorna om församlingarnas självbestämmande och förskjutningen av makt uppåt i organisationen. Inte heller förstår man komplikationerna med det partipolitiska inflytandet över kyrkans alla områden, även tro, bekännelse och lära! 

Tidningarna har varit i samstämmighet med de politiska krafter som vill förskjuta religion och livåskådning till en diffus privat sfär för att förhindra att sådana krafter får inflytande över politik och samhälle. Det vore hög tid att släppa in ett par kompetenta personer t ex på DN för att försöka något återställa att man inte lyckats ge kyrka, religion och livsåskådning "rättmätig journalistisk behandling"!

Att skilja på journalistik och åsikter

Malin Ekman skriver i en kolumn i SvD idag om hur journalister alltmer, särskilt tydligt i USA, tar ställning. Den opartiska journalistiken som ser till att objektivt sanningssökande står i fokus. Ingen ska hängas ut utan att kunna ge sin bild av ett förlopp så ska t ex verbala angrepp motsvaras av möjligheten till försvar.

Svårigheten är förstås att när felaktigheter och osanningar galopperar behålla och försvara journalistikens oberoende. Då kan risken att halka över i avståndstagande ständigt stå på lur. kan då oberoende journalistik inte ta ställning? Inför lögn, förvrängning och påhitt är det inte orimligt att journalister i sina texter tar avstånd trots att de riskerar att höra och utsättas för talkörerna om "fake news". När mäktiga personer i stat och länder är obalanserade kan den neutrala vinkeln bli alltför svag. Att lära sig hantera den starka anstormning av publika förvrängningar och rena lögner är idag en  otroligt viktig uppgift. Inte för att det är något nytt. Diktatorer och härskare har i andra tider förföljt och hotat de röster som kunna säga emot dem och ge en annan bild. Faran idag ligger i att journalisterna snart glider över i att ständigt framhäva sin egen position inför de fenomen de ska skildra.

På ett sätt är journalisterna skyldiga till att journalismen kommit att bli dominant. Journalister frågar journalister, de intervjuar varandra och framstår alltmer som upphöjd orakel, samtidigt slipper de då besvären med expertutlåtanden. En strid ström av ledarkommentarer, debatt, kåserier och kolumner gör det allt svårare att skilja på journalistik och åsiktsmaterial.

Jäktet att ständigt leverera braskande nyheter gör att faktakontroll och bakgrunder som kan sätta in aktuella skeenden i ett större sammanhang får stå tillbaka. Rapporteringen blir situationsanpassad och dominerad av enskilda händelser. Vi får därför alltmera sällan syn på vad som sker i det som synes ske.

Koreansk serie: Rookie Historian

Koreanska serier finns det många på streamingtjänsten Netflix. En raltivt färsk sådan är Rookie Historian (Shinibsagwan Goohaeryung) om Koreas kungahus och palats. Den utspelar sig under 1800-talet. I drygt timslånga avsnitt (ihopslagna två och två från den ursprungliga serien) får man följa en kvinna som blir en av de första kvinnliga historikerna, ett ämbete med uppgift att notera allt som sker i kungahuset för att historieskrivningen inte ska kunna förändras eller förfalskas.

Kostymer och miljöer är utomordentligt vackra och bildskapandet frossar ibland i det estetiska. Särskilt de romantiska scenerna blir utdragna långt utöver vad som känns rimligt, men fotografiet är så fint att det blir möjligt att stå ut. Annars är serien laddad med politiska motsättningar och intriger, samtidigt är det kvinnor som reser sig och vågar ta plats i ett extremt patriarkaliskt samhälle.

Kungamord och en smittkoppsepedemi stärker dramatiken och fängslar tittaren än mer. 

Mer, fler och brett

Det händer att jag ser Babel i Sveriges Television. Där kan det hända att läsning blir lockande och att författarnamn etableras i mitt sinne. De må vara hur erkända som helst, men landar de inte på min man kanske skulle läsa-lista är det föga troligt att de hamnar på mitt nattduksbord.

Den som sällan eller aldrig ser på Go´kväll eller läser litteraturrecensioner i dagspressen har få möjligheter att få reda på vad som finns att välja mellan för sin hemmaläsning. Rea-katalogerna är ganska tynande publikationer, men om de kommer får man ett visst urval att ögna igenom. Böckerna har blivit ganska anonymiserade. Reklamen, den som alls når några läsare, är ointressant och stereotypisk. Min tro är att det man viskar om vänner emellan är den kanske främsta drivkraften för läsning av böcker som själv skaffar.

Nätjättarna Adlibris och Bokia erbjuder litteratur till så billiga priser att många bokhandlare slagit igen butiken. Därmed blir det färre som fysiskt kan betrakta en bok och läsa baksidestexterna innan de köps in. Några tips får jag förstås via sociala medier. På Facebook till exempel ser jag när några nya detektivromaner kommit ut, mest för att de författarna redan finns i mitt flöde.

Letar jag efter teologisk eller kyrkorelaterad litteratur får jag kunskap via regelbundna reklamblad från något förlag. För den typen av böcker är reklamen om möjligt ännu mera begränsad. Kyrkans tidning och Dagen ger enstaka recensioner, men för det mesta ligger de förlagen lågt. Någon spridning till en livåskådningsintresserad allmänhet märker åtminstone inte jag av.

Samtidigt märks en betydande läshunger i ganska breda kretsar. Där skulle säkert även de "religiösa" förlagen ha en chans, bara de vågade utmana och ropa lite högre på de mediala torgen. Hur får alla vi, de flesta av oss, faktiskt reda på vad som är intressant, läsvärt och av betydande kvalitet? Hur hamnar de böcker Du läser i ditt hem? Planerat inköp? Gåva? Impulsköp? Lån av vän eller från bibliotek?

Till sist en uppmaning: Läs mer! Läs fler! Läs brett! 

Var finns ni?

Varför är det så viktigt för politiska partier att gå in i Svenska kyrkan för att styra den? Och varför tycks hela den statsvetenskapliga expertisen vara så sällsynt ointresserad av denna otidsenliga modell?

För partierna är det ett sätt att kontrollera en än så länge ganska tung institution så att den inte får ett eget och stort inflytande i den politiska sfären. Då skulle kyrkan kunna bli en oönskad kritisk instans som liksom andra organisationer och folkrörelser vill vara med och påverka. Påverka alltså, inte styra. Rädslan är utbredd att kyrkan då skulle fungera som en återhållsam och moralkonservativ kraft. Därför växer en underhållningskyrka fram med syfte att tona ner den profilerade tron och käckt se till att "alla ska med". Kyrkan riskerar bli en allmänning där inget fattas, vare sig dansbandsmusik eller entertainers. Luther och reformatorerna skulle ta sig för pannan.

De akademiska kretsarna har i stort redan bedömt kristendomen och Svenska kyrkan som passé och ägnar den inget intresse. Inte ens det otroliga systemet där livåskådningsmässigt neutrala partier är med och bestämmer om alltifrån nattvardsliturgier, böner och allmänna regler för kyrkan tycks uppröra även om liknande system i odemokratiska och totalitära delar av världen aldrig skulle få goda omdömen. Men hemma i Sverige går det an eftersom religion är klassad som helt ointressant och irrelevant.

Var finns ni alla experter? Har ni fått munhäfta? Var finns ni alla medier? Har ni glömt vår historia? Var finns ni frihetstörstande liberaler i flera partier? Frihet, jämlikhet och broderskap (numera syskonskap) står trots fina slagord inte högt i kurs...

Det brann ofta och nära

Sedan vi skaffade oss 112, SOS Alarm-appen har tillvaron förändrats. Elden har kommit in i våra liv. Det visar sig att det brinner i ur och skur runt omkring. Häromdagen brann det både ca 600 meter ifrån oss och 300 meter. Var och varannan dag tycks det bryta ut eldsvådor. För någon månad sedan varnade först katten. Sedan kom appens larm: Det brinner 30 meter nordost om dig... En lägenhet i grannhuset stod i sk ljusan låga, men det var mest rök som syntes bolma ut och försvåra sikten på innergården..

Appen är så snabb att larmet kommer flera minuter innan vi hör brandbilarnas jagade tutande, Det är bra att man inte är lagd åt att jaga bränder och störtar sig till eldsvådan för att försöka ta häftiga bilder. Bäst är att hålla sig på avstånd och överlåta åt brandkåren, polis och ambulans.

Nu går tankarna till det egna hemmet. Var sitter detektorerna? Finns det brandbekämpningsmaterial? Vad skulle jag ta med mig om lägenheten behöver evakueras ifall det började brinna? Vilka saker? Foton? Vykort? Något konstföremål? Datorn? Det berättas ju om människor som tappar all förmåga att tänka rationellt och tar de med sig något blir det lätt försumbar saker och inte ovärderliga minnen...

Med denna app kan vi möjligen få reda på bränder nästan innan de brutit ut vilket verkar bra. Fast...på ett sätt var det lugnare innan vi visste att det brann så ofta och nära.

Bön i Covidtider

Varje afton kl 18 vill Västerås stift att man skall be. Lovvärt. På Facebook sänder man andakter i det lilla formatet, ledda inte bara av biskop och präster utan av hela mångfalden i kyrkan. Det är ett fint initiativ i tider när alla inte kan eller är riktigt välkomna att infinna sig i kyrkan (av omtanke om dem, sägs det allmänt).

Fick jag önska vore det att stiftet tillhandahöll en liten böneordning för dem som inte kan eller vill sluta upp kring Facebook.

I den kunde man be för

- den nära kretsen, familj, släktingar, vänner

- de som står mig eller oss emot, dem vi har svårt för

- den kämpande kyrkan, om sanning och rätt

- kyrkans mission och vittnesbördet, om att tron ska väckas

- för drabbade och avsidestagna, här hemma och långt bort

- för natur och kultur, miljö, fred och överlevnad

Tacksägelse för all nåd, för Guds godhet och Kristi frälsargärning

För denna dag och den som skall komma

Lov till livets Herre

Till sist en bön om att våga och orka stämma in i bönen klockan 18 eller vid något annat tillfälle

My Country

Nog käbblas det i svensk politik och nog är det etter värre i USA mest beroende på den osannolika presidentens osannolika uppförande. Har istället fastnat i Koreas 1300-tal där politiska motsättningar och maktstrider sköts via fäktning och ständiga mord av motståndare. Serien My Country, The new age, är en streamingsserie på Netflix med nästan långfilmslånga avsnitt.

De ständiga striderna är uppblandade med kysk romantik betonade med moderna och sjungna ballader. Vissa av scenerna går så långsamt att man hinner spela lite dataspel under tiden, vore man lagd åt det hållet. Men stridsscenerna är utdragna och grymt blodiga. Huvudpersonerna syns i ganska många scener med färska blodstrimmor i ansiktena. 

Mest intressant är de olika drömmarna om framtiden som får allianser och konstellationer att ständigt bildas, upplösas och förrådas. Konsten att utnyttja både medlöpare och fiender för sina egna syften är väl utvecklad. Svensk politik framstå som himmelsk vid en jämförelse och till och med situationen i Amerika bleknar till en svag skugga. Anmärkningsvärt är att hjältarna efterhand tycks klara vilka svärd- och sabelhugg som helst.

Den som inte har något bättre för sig och vill sugas in i en välgjord serie med fantastiska kostymer och scener kan med behållning ändå se My Country.

Nya modeller

Vid bloggskrivandet känns det som om detta att bo i gnällbältet änteligen kommer till sin rätt, i ord och text:

Förmånen att be tillsammans i och med församlingen har Covidviruset berövat många av oss som är 70 eller äldre. Man vill helst inte se oss för vår egen skull. Vi ska hålla oss undan så vi slipper bli smittade. På ett sätt kan det vara klokt men på ett annat är det dumt och förödande. Visserligen slipper vi smittas i församlingen mitt, men för varje vecka som går glider vi längre ifrån gemenskapen och vanan att gå i kyrkan förvandlas till en tom reflex. Åtminstone är det så i detta pastorat där vi äldre förstått att vi ska hålla oss borta och att den som är över 70 ska definitivt inte tro att man kan eller får hjälpa till...

Digitala gudstjänster kan ge en viss tröst men det står alldeles klart att dessa sällan är så genomtänkta att de hittar vägar för att inkludera åskådarna vid skärmen. Knappast ens en kollekt uppmuntras man att ge. Det krävs eget födgeni för att lösa den uppgiften.

Normalt har enbart mycket få församlingar regelbundna bibelstudier och i dessa tider ha de flesta upphört. Några digitala inbjudningar till zoombibelstudier skulle vara välkommet. Tänkbart vore också bön vid datorskärmarna i en ny form av bönegrupper, fast då måste nog någon känd person först uppfinna den tulipanarosen. Bokcirklar kunde också genomföras via nätet om någon tog initiativ därtill. Nya modeller för söndagsskola kanske kunde växa fram där man ibland ses "analogt" och ibland via nätet. Ja, ja, vi får väl se om något händer innan Covid klingar ut...

Makten i kyrkan och demkoratin

Margareta Winberg är citerad i dagens Kyrkans tidning med anledning av konflikterna i Härnösands stift där man försöker avsätta biskopen. Så här ser passagen med Winberg ut:

"Vissa tycker att det som sker nu i Härnösands stift är ett uttryck för en kyrka där partier och politiker har för mycket makt, kan du förstå kritiken?

- Nej det kan jag inte. Hur ska man veta var en person står värderingsmässigt om man inte tillhör en nomineringsgrupp med någon form av partikoppling?

- Vår representativa demokrati är den bästa form av demokrati, som vi känner. Den medverkar till att upprätthålla folkkyrkan, vilken jag är anhängare av. För övrigt är kyrkan fylld av politiska ställningstaganden, innehållet i uppdraget är ett tydligt uttryck för detta - om man väljer att se det."

Den första idén om att enbart via politiska grupper kan man veta var människor står värderingsmässigt är en grotesk förvrängning. Det är som om enbart politiska värdringar värdesätts till skillnad från livåskådningsgrundade värderingar. Det är som om politiken föregick den kristna tron och bekännelsen. Denna syn på partipolitik som vore det en välsignelse för kyrkan är både sentida och inskränkt! Dessutom har jag gång på gång under mitt långa liv i kyrkan stött på socialdemokrater som i sammanträden varit bundna av partilinjen och inte vågat annat, men privat och i enskilda samtal efteråt, bedyrat att de egentligen har en egen och annan åsikt!

Med orden "vår representativ demokrati" menas förmodligen den modell stat, region och kommun har i Sverige eftersom kyrkan i stort speglat en sådan modell. Uttrycket erkänner dock att det kan finnas andra former av representativ demokrati! Varför just "vår" form skulle vara den överlägsna och bästa diskuteras inte men det är enkelt att sluta sig till att även det beror på en speciell representativitet partipolitiska alternativ emellan. Självfallet visar enbart de kristna samfunden upp olika former av representativ demokrati och lägger man därtill de svenska folkrörelserna utan partipolitisk koppling finns det många varianter som är likvärdiga och välanvända.

Den representativa demokratin i kyrkan är snedvriden och gynnar politiska partier, som är organisationer utanför kyrkan och ofta livsåskådningsmässigt neutrala, och minimerar församlingarnas inflytande i sin egen kyrka. Svenska kyrkans modell är en avvikelse från modeller för demokrati som andra kyrkor brukar sig av. Om nu de egna modellen är så fantastisk varför tillämpar politikerna inte den inom anda samfund? Ska de historiska arvet efter Gustav Vasa, där "staten" kontrollerade en stor del av Svenska kyrkan och dess apparat, fortsätta hålla kyrkan i grimma i ännu många fler år? Det är tid att skala ner apparaten och byta form av representativ demokrati så att kyrkans basala och centrala nivå, församlingarna, får makten i den egna kyrkan!

Behöver det sägas att Margreta Winbergs kommentarer finns i en artikel om hur Härnösands stifts ledande kyrkopolitiker säger åt sina partikamrater att inte skriva på namninsamlingar till förmån för den biskop politikerna i stiftsstyrelsen vill avsätta?

Vad betyder GT?

Vid frukostbordet och korsordet väcktes frågan: vad betyder GT?

Min första reaktion, en fördomsfull instinkt från ryggraden, blev som följer. 

Nu för tiden när präster säger GT vet man inte om de menar Gamla Testamentet eller Gin och Tonic...

Vem tar ansvar för konsekvenserna?

 Den som inte är beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande bör inte sätta igång projekt och aktioner. Ett axiom som inte integrerats i Svenska kyrkan där ansvar för konsekvenser av beslut och åtgärder sällan utkrävs, särskilt inte av förtroendevalda där det saknas sanktioner för oansvariga beslut och beteenden. Lika allvarligt är utebliven aktion som kan få allvarliga följder om man inte vågat tänka framåt och i flera led.

Inom området för kyrkans rekrytering, där det saknas genomtänkta planer, har det i dagarna uppmärksammats att det råder prästbrist! Fenomenet är särskilt märkbart i glesbygdsområden där den gamla praxisen att utse veniater för att ha lekmannapredikanter och gudstjänstledare har återupptagits. Att det skulle saknas präster har kyrkan kunnat förutse i flera decennier! Eftersom tillströmningen av prästkandidater till universiteten gjorde att fakulteterna bågnade.

Bara från Uppsala kunde år 1975 närmare 200 präster slussas ut i kyrkan. 40-talisterna utgjorde en befolkningsmässig puckel som tydligt avspeglades i kyrkan. Det bord inte ha varit svårt för någon enda att räkna ut att när denna puckel skulle pensioneras skulle brist uppstå. Nu skördar Svenska kyrkan frukterna av sin bristande rekrytering men ingen lär ta ansvar för konsekvenserna.

Covid-19 har starkt påverkat gudstjänstlivet i kyrkan. Särskilt reduceringen av antalet tillåtna besökare till 50 stycken har drabbat de stora församlingarna. Nu uppmärksammas plötsligt de uteblivna kollekt- och insamlingsmedlen till olika ändamål, särskilt till ACT. Denna konsekvens kunde vem som helst ha förutsett. Några särskilda initiativ för att kompensera dessa uteblivna offer/kollekter har inte synts. Nog kunde man ha organiserat några kampanjer för att vidmakthålla ett solidariskt givande, bland annat för att ersätta uteblivna kollekter…

Diskussionen om pastoratsreformens urholkande av självstyret i många församlingar är numera ganska stilla. Det hindrar inte att det kokar rejält ute i församlingar som förlorat inflytande bland annat över sin ekonomi, sina tjänster och fastigheter. Reformens tillskyndare kunde ha förutsett dessa konsekvenser men har hitintills inte velat avhjälpa och korrigera denna fatala utveckling. Inte heller lär de tvingas till ansvar för att på detta sätt ruckat på det grundläggande förhållandet att församlingen är basen och utgångspunkten för kyrkans egentliga arbete och uppdrag. Nära altaret och med utgång därifrån ska förkunnelse, diakoni, mission och undervisning göras och levas. Där är kyrkans mässfirande centrum och där väcks tro och kallas till tjänst.

Ovan finns två fall av utebliven aktion vars resultat man nu tvingas arbete extra mycket med och ett fall där handling och reform fått synnerligen dåliga konsekvenser som kan ödelägga en hel del av det lokala engagemanget och ansvaret.

Kommer de ansvariga någonsin att få ta ansvar för konsekvenserna?

Biskopar till namnet, men inte till gagnet

Biskoparnas plats i kyrkan och deras uppdrag har kommit att stå i centrum för en kyrklig debatt, nu senast beroende på viljan i Härnösands stiftsstyrelse att bli av med sin biskop. Till och med Kyrkans tidning har på sin ledarsida slagit fast att biskoparna behövs i en episkopal kyrka och kan och ska inte enkelt flyttas på.

Biskoparnas uppdrag har sedan den sk demokratiska kyrkomötesreformen i början av 80-talet reducerats och förminskats. Visserligen har de säte och stämma i kyrkomötet, men är berövade sin rösträtt! Så mycket episkopal kyrka är Svenska kyrkan. Argumentet har varit att de ändå har så mycket makt genom att de sitter i läronämnden och har sitt biskopsmöte. Att de samtidigt blivit av med rollen som verkliga ledare och chefer för präster och diakoner när dessa blivit lokalanställda och underställda kyrkoråd istället för biskop, domkapitel och stiftsstyrelse (i vilka biskopen sitter ordförande).

Denna reducering av biskoparnas formella sida av ledarskapet har omvandlat dem till ideologiska personer snarare än egentliga ledare. Dessutom har det på många håll bildats stora pastorat med kontroll över ansenliga tillgångar och enorma personalresurser. Stiftet har fortsatt en roll vid fastställandet av församlingsinstruktioner och vid viss tillsyn,, t ex vid visitationer, för övrigt blir dessa pastorat relativt oberoende och behöver knappast stiftets stöd i några av sina uppgifter. Församlingarna i dessa pastorat kan däremot vara berövade en hel del av sina tidigare befogenheter och de går inte att beskriva som självstyrande längre! 

Episkopaliteten i Svenska kyrkan är satt på undantag, ibland bejakat av biskopar som gärna vill slippa slitet som arbetsgivare och ansvarig för diverse personalkonflikter och -frågor. En ändringen är nödvändig om inte Svenska kyrkan fortsatt ska ha ett konstitutionellt episkopat i linje med kungens statschefsskap, något som ligger i namnet men knappast i gagnet.

Överraskning

Kolonister blir överraskade lite nu och då. Något oplanerat händer. När det ska röjas i potatislandet visar det sig att en potatisplanta tappat sitt bladverk och därför inte upptäckts. En portion färskpotatis visar sig ligga fördold i den mörka jorden. 

När jag ligger på knä och rensar längs ena gången hörs en röst. Hej på dig! Jag svarar oviss om varifrån rösten kommer: Hejsan, Hejsan! Snart blir jag varse en person som står vid kolonigränsen med en elektrisk häcksax i högsta hugg. Får en bild av motorsågsmannen i huvudet. Men detta verkar förstås vara något fredligare även om manen inte presenterar sig. Så då gör inte jag det heller utan låtsas som om vi känner varandra. Han pekar på några SJ-stenar, sådana som fanns som golv i Centralverkstädernas fabriksbyggnader, och säger att de här borde du ta bort! Det går inte att klippa gräs här. Bättre vore att inget låg längs gränsen. 

Nog ser jag att stenarna inte bildar en vacker och rät rad. Men vad gör det? Andra har plank och alla möjliga avgränsningar. Några stenar lär inte hindra särskilt mycket. Det ser inte bra ut, fortsätter mannen.

Jag ser på honom och säger att jag inte orkat. Det har varit en hel del annat att stå i. Till våren kanske, säger jag och vänder mig resolut mot rabatten som jag höll på att rensa. Han återgår till sina häckar. I mitt inre ser jag hur ett högt staket växer fram precis där stenarna nu bildar en inte särskilt rät rad. Undrar vilket betyg den lösningen skulle få av en sådan kritiker? Men irritationen byts snart mot välvilja. Vi är trots att kolonister i samma förening. Då får man tåla ett och annat, till och med mindre god kritik. Nästa gång är det jag som kan kritisera häckmannens lott...

En grön tomat räddas från undergången och får följa med hem för att mogna. Physalisen som stått i kolonistugan i flera veckor klipps ner. Alla frukter i sina vackra papperspåseliknande höljen samlas in och fyller en hel skål. Det trodde man väl aldrig. Vilken fin överraskning.

Vilse i skogen

 Vi tänkte undersöka tillgången på svamp i skogen. Åkte till ett naturreservat som hette Mantorpsskogen mellan Hovsta och Glanshammar.Vi körde på småvägar nästan 4 kilometer från vanliga vägnätet innan vi nådde fram till parkeringsplatsen.

Där, mitt i skogen, stod en cyklist i neonfärger med tillhörande mountainbike och studerade en anslagstavla med en karta. Han hejade och började småprata. Sedan ställde han den viktiga frågan. En som många borde fråga sig lite nu och då i livet. Han sa: Vet ni var jag är?

Tänkte säga: här! Men insåg att det vore förmätet. Istället frågade jag: hur kom du hit? Genom skogen, svarade han, men jag har liksom tappat bort mig. Vet inte när jag var så vilse.

Lösningen var inte att spåra sig själv baklänges. Särskilt inte om man vill vidare. Så jag pekade på den väg vi använt och sa att efter några kilometer är du ute på vägen mellan Örebro och Fellingsbro.

Han cyklade sin väg och vi undersökte tillgången på svamp. Helt utan framgång. Några udda och oansenliga svampar underströk bristen på vanlig matsvamp. Vi får väl vänta in i oktober. Kanske vågar sig trattkantarellerna och trumpetsvamparna fram då? Men man vet inte, dom kanske också är alldeles vilse?

Helgon och förtryck?

Förtryckta grupper har blivit våra nya helgon, är rubriken på ett diskussionsinlägg i SvD av professor Fredrik Sveneaeus. Han menar att det inte brister i engagemanget för religionsfriheten som demokratifråga men att man förvandlat fri- och rättigheter men att man förvandlat "frihet från diskriminering och minoritetsrättigheter – till sin nya religion". Klokt och insiktsfullt formulerar han följande insikt: "Mänskliga rättigheter är utgångspunkten för varje liberal demokrati men bör inte förvandlas till religiösa sakrament som uttolkas med hjälp av ett evangelium som handlar om strukturell och osynlig makt."

Jag har tidigare på denna blogg skrivit att: Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system, på gott och ont även det, med sin tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Men om kristen tro hänvisas till det privata, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget blir ohört.

I sina bästa stunder fungerar kristen tro som ett profetiskt samvete, ett kritiskt korrelat, till rådande ordningar. Denna profetiska uppgift blir oerhört svår när samma politiska partier som styr stat och kommun också kontrollerar landets största trossamfund. Men tron stannar i kyrkan. Utanför kyrkporten byter partierna kappa och blir religiöst neutrala trots att man som parti faktiskt utformar böner och trosbekännelser och vill att barn ska döpas och unga konfirmera sig.

Den kristna kyrkan har med stor samsyn hävdat att moralen inte först och främst är kristen utan allmänmänsklig. Men moralen förstärks enligt kristen syn genom sin förankring i uppenbarelse och tradition. Därtill är den ett uttryck för Guds vilja, det vill säga något som går utöver det tillfälliga och majoritetsbestämda.

Kristendomen ser människovärdet som givet av Gud, då blir det absolut. Inte något som skänks av politiska majoriteter eller springer ur sentida konventionstexter. Vi kan inte dela ut detta värde, än mindre återkalla det! Det är knappast en dogmatisk kristendom som bör enkelt förkastas eller placeras i periferin eftersom den på många sätt kan bidra till att bygga ett hållbart och etiskt medvetet samhälle

Sveneaus argumenterar  om hur de existentiella frågorna flyttat från religionen och in i politiken och får det till att den främsta drivkraften var "en marxistisk kyrka", dvs marxismen övertog kyrkans och religionens roll att vara normdrivande. Hur marxismen som inom svensk politik varit en andrahandsfråga kunde bli ett huvudinflytande kan bara ses som en konstruerad maxim. Denna marxism var lika världsfrämmande, hävdar Sveneaus, som de religiösa dogmer Hedenius exponerade på 60-talet.

Sveneaus argumenterar försåtligt. Läs följande mening "Precis som på 1960- och 1970-talen var andan till en början energigivande och spännande, men har efter hand förvandlats till en ny politisk dogm som förmedlas likt en religiös förkunnelse, faktaresistent och sluten likt en kyrka." Genom en liknelse sprids uppfattningen att "en religiös förkunnelse" är "faktaresistent och sluten likt en kyrka"! Uppenbarligen har han ingen direkt erfarenhet av vad en förkunnelse kan innehålla och hur en kyrka förhåller sig till vetenskap och fakta.

Det tydliga religionsföraktet tar delvis ut de intressanta poänger som finns att fundera över i Sveneaus inlägg. Uppenbarligen har kristendomen som den representeras genom Svenska kyrkan förlorat mark och blivit betydligt mera perifer än den var på 50- och 60-talen. Men författaren erkänner, som han insåg att han låtit totalt avvisande till religion och kyrka, att religionen kan vara en existentiell kraft till politisk förändring. Den insikten hade redan Olof Palme och hans regering som ute i världen insett att kyrkor och kristen tro spelade en oerhört viktig roll i arbetet för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. Det blev uppenbart i de dialoger som regeringen då hade med kyrkor och samfund inom Svenska ekumeniska nämnden.

Sveneaus slutsats lyder att han har "velat peka på hur sekulariserade existentiella projekt tenderar att ärva religionens värsta avigsidor när de förvandlas till politiska doktriner som omges med olika sakrament och delar in världen i trogna och otrogna. Det religiösa arvet borde vi försöka befria oss från i såväl partipolitiken som kulturlivet och akademin."

Nog borde det finnas möjligheter till allianser med kyrkor och samfund för att i samhällslivet undvika och tona ner en dogmatisk överrepresentation av enskilda utsatta grupper som dessutom ofta beskrivs som värre utsatta och mera stigmatiserade än andra med liknande erfarenheter. Men sådana chanser förtvinar genom att religionen återigen får exemplifiera det avskyvärda i en alltför svart-vit världsbild och en doktrinär åskådning - som om det inte var politiska ideologier som under 1900-talet fullständigt ödelade delar av Europa och Asien genom krigen och politiska ideologier som fascism, nazism och kommunismen uttydd som Stalinism och Maoism.

Sveneus skulle, om han kände till kyrkolivet aningen mer, kunna lägga till att tendenserna att överbetona somlig utsatthet och genomgående se deras villkor som strukturellt förtryck riktat mot dessa utvalda personer/grupper även tydligt påverkar kyrkolivet och rent av bidrar till att annan utsatthet och förtryck tonas ner och/eller skyms. Öppenhet och mångfald är ett recept mot denna ensidighet liksom att man med förenade krafter bekämpar svart-vita synsätt som ständigt tenderar att förenkla och överbetona...

En PTA ska göras

 Så mycket får man (jag) vara med om. Blev kallad till en PTA! Bara det. Vem vet vad det kan vara? Denna märkvärdiga procedur innebar att jag måste läggas in på sjukhus för dagvård. Gissar att det innebär att man troligen får åka hem när natten faller på.

Kallelsen var tydlig. Man hade strukit över med markeringspenna i blått vilket datum som gällde. En dag som redan hade passerat! Tur att jag fått en handskriven lapp på dialysen om att det där PTA skulle hända. Med rätt datum. På kallelsen stod att jag skulle infinna mig klockan sju på avdelningen efter att jag förstå gått till kassa. Lydig och ordningsam begav jag mig till kassan. Där var allt mörkt och släckt. De öppnar inte förrän klockan 8.

Väl inskriven på avdelningen med identifieringsband runt handleden togs blodtryck och puls. Man gav mig antibiotika. Intravenöst. Sedan fick jag klä mig i sjukhuskläder innan det blev rullstolsrally till röntgen. Där togs jag emot för en ballongsprängning (PTA). Det kryllade av personal som såg till att jag låg som jag skulle med armen utsträckt på en anordning. Man röntgar och opererar samtidigt. Här fixar man allt möjligt, sa man. Ballongsprängningar av kärlen vid hjärtat, insättande av pacemaker och mycket annat. Betryggande med sådan erfarenhet runt britsen! 

Efter väntetid påbörjades evenemanget. Lokalbedövning gavs i omgångar innan man stack hål på pulsådern. En ingång till min blivande fistel (ett konstruerat blodkärl där man sytt ihop en ven med en artär) var alldeles för trång så blodflödet var för klent så det skulle inte gå att använda kärlet vid en framtida dialys.

Man jobbade sig fram genom kärlen tills man befanns sig vid den trånga porten. Jag nynnade för mig själv: Gör porten hög, gör dörren vid... Efter att ha prövat olika dimensioner av ballonger blåste man upp dem inne i kärlet. Inte skönt. Det ilade och värkte, men gick snart över. Efter ett antal liknande manövrar fick jag beskedet att det gått bra och att det var över. Vi kan alltid göra om det, sa kirurgen uppmuntrande. Hm, sa jag. Man spände på mig ett uppblåsbart tryckförband så att pulsådern inte skulle blöda och läcka.

Tillbaka på avdelningen blev jag ompysslad och nerbäddad. Varje timme släppte man ut ett andetag i taget ur det uppblåsbara förbandet. Trycket lättade påtagligt, ju mer som försvann och blödningen kom av sig helt. Till lunch blev det köttbullar. Sedan dåsade jag till skönsång av Peter, Paul & Mary i mina hörlurar.

Fick åka hem framåt aftonen. Nu svirrar det som det ska i det där blodkärlet.  

En sammanhållen kyrka

En bedjande, bibelläsande och gudstjänstfirande kristen människa borde egentligen vara idealbilden av en medlem i Svenska kyrkan. Underligt nog har den folkkyrkliga drömmen gjort att man kompromissat bort mycket av den personliga fromheten till förmån för de mångas passiva tillhörighet. När politiska partier bygger sin maktbas på denna passiva tillhörarskara blir det uppenbart att de centrala kristna aktiviteterna inte nödvändigtvis hamnar i blickfånget. Det är annat som drar de passivas uppmärksamhet och lojalitet.

Det är kyrkans gärningar som ska vara samhälleligt och altruistiskt goda. Göra gott blir dragplåstret och det för en kyrka som i sitt hjärta har de goda gärningarna som icke meriterande inför Gud. Det har blivit viktigare att locka folk med gärningar än med tron på Gud, med Guds nåd och frälsning. Även jag har fallit i den gropen och räknat upp allt som kyrkan gör för att hålla dem kvar, de som står längst ifrån kyrkans gudstjänstfirande mässcentrum. Det som listats har varit diakoni, besök hos gamla och sjuka, närvaron på sjukhus och fängelser, ungdomsverksamheter, kulturella begivenheter, vackra kyrkor att besöka och mycket annat.

Denna kyrkliga verksamhetsiver har frigjorts från gudstjänsten och tron och blivit till allmänna aktiviteter. Dessa har därtill ofta marknadsförts som lika viktiga som gudstjänsten och ibland setts som helt utbytbara. Det är minsann inte sämre att delta i en öppen pensionärssamling i kyrkans regi som att på söndagen gå på gudstjänst. Det smäller lika högt att delta i samlingar med sina spädbarn i ett församlingshem eller att dricka kaffe och lyssna till dragspelsmusik som att höra till den gudstjänstfirande församlingen, ett begrepp som få ens vet vad det betyder. Som Dag Sandahl lyft fram fyller man på sin håll hellre kyrkorummet med dansbandsmusik (Torups församling i Falkenbergs pastorat, dit det inte går att länka just idag pga en felaktig pop-up om "kakor") än erbjuder det som de faktiskt en gång byggdes för. Folkets hus och bygdegårdar får akta sig, snart är de utkonkurrerade i nöjesbranschen, åtminstone på de håll där man fått för sig att kyrkans uppgift är att ge folk vad de vill ha istället för vad de behöver!

Höger hand vet knappt vad den vänstra gör i en kyrka där aktiviteterna blir losskopplade från varandra och de anställda blir det enda kittet däremellan. Ett klister knappt värt namnet eftersom så ofattbart många av kyrkans anställda inte själva firar söndaglig mässa och till och med ofta luftar sitt missnöje med gudstjänster som otidsenliga, tråkiga, obegripliga och irrelevanta. Detta skulle möjligen ledas i bevis. Men genom åren har jag både läst det och hört det yttras så ofta att jag tar det som en given sanning. Och den som vill invända borde ta sig en rejäl titt på hur det ser ut i den egna församlingen ett antal söndagar i rad...

Värst är nog ändå att även beslutsapparaten inom kyrkan står så långt ifrån församlingarnas gudstjänstliv. Detta påstående, som jag återkommit till upprepade gånger, retar och gör människor både ilskna och sårade, särskilt de som ser sig som kyrkliga politiker och beslutsfattare. Men beslutsvägarna i kyrkan är byråkratiska och långa och tar mycket tid. Beslutsfatteriet har blivit ännu en kyrklig verksamhet där kopplingarna till bön, bibelläsning och gudstjänst tunnats ut. Det bör påpekas att det finns många valda beslutsfattare som är aktiva medlemmar och regelbundet firar gudstjänst i församlingens mitt, men det är inte heller ovanligt att somliga sällan eller aldrig deltar. Skälen kan t ex vara personligt ointresse, tidsskäl eller livsåskådningsmässiga. Just det, livsåskådningsmässiga!

Det finns åtskilliga sätt att försöka komma till rätta med detta avstånd och med att beslutsapparaten blivit en egen verksamhet. Främst är den strävan som vill öka de kyrkliga beslutsfattarnas kyrkliga representativitet och som ser de passiva maktbaserna som ett hot om alienering till kyrkans centrum. Människor med beslutsuppdrag på stifts och nationell nivå bör väljas utifrån sin lokala förankring som församlingsrepresentanter och då företräda den döpta och troende församlingen och inte den passiva maktbasen,

Blir inte detta en återgång till något föreningskyrkligt eller till att en exklusiv "elit" ska få makten, ett återvändande till en "prästkyrka"? Inte alls! Det betyder bara att kyrkans företrädare är förankrade i den egna traditionen på samma sätt som partier väljer in de aktiva och övertygade i sina beslutande sammanhang eller sport- och idrottsutövare ser till att de som ska företräda dem har levande rötter i den egna idrotten eller sporten. Det har ofta påpekats att för att kunna gå in i dialog med andra måste man vara djupt och levande förankrad och kunnig om sin egen tradition. Sådant ska inte bara sägas utan praktiseras!

Det är mycket nu

Om kyrkans betydelse för många handlar om sammanhang och gemenskap har det blivit en lång väg att gå när en gång Covid-19 begränsas och inte längre blir ett så svårt hot. Återvända blir inte så enkelt. Möjligen behöver man finna nya vägar att ge ett meningsfullt sammanhang och en öppen gemenskap. Tänkte inte på det kanske någon säger. Ja, det är mycket nu.

Skogens skafferi var tomt

Det är tur man inte försörjer sig på vad skogen har att bjuda. Idag skulle det letas svamp i trakten av Dalkarlsberg och Skrikarhyttan (Skrekarhyttan i folkmun). Men det fanns inte en svamp trots att det på sociala medier (läs fejan, dvs Facebook) har publicerats muntra tillrop om att trattkantarellerna inte längre var i antåg, utan hade anlänt i närmaste skogsbacke. Ha!

Som tur var kunde vi besöka en loppis. Säsongsavslutning med generösa erbjudanden som: fyll en kasse för 100 kronor. Det mest välfyllda var loppisen där folk trängdes som om Covid-19 vore en skröna. Kön till kassan var så välmatad att det såg ut som när fotbollsstjärnor ska tränga sig genom en kompakt mur av autografjägare. Så jag förblev ute i friska luften beskådande den märkliga uppståndelsen. Det blev att återvända till svampjakten.

Torrt var det i backen, trots de senaste dagarnas ihärdiga regnande. Tomt var det på svamp och på bär. Rikt på ris, på mossor och lavar. Där snubblade vi fram med blickarna ivrigt stirrande ner i backen som vore vi generade eller blyga. Skogens normalt välfyllda skafferi var tomt. Heltomt! Ingenting fanns att samla, plocka eller äta.!

Det fanns spår efter vildsvin. De hade bökat upp stora områden. Omkullfallna träd i mängd, som ett vildsint plockepinn, låg överallt så det blev krångligt att ta sig fram. Djurupplevelserna var begränsade. Behållningen var en stor humla, en spindel och en vilsekommen fluga. Så vi åkte hem. Mätta på friluftsupplevelser.   

Administration och självstyre

 Besinning i det kyrkliga rekommenderas till det Covid - 19-reducerade kyrkomötet. Tanken att majoriteten i alla lägen inte bara har rätt utan har rätten på si sida att driva igenom vad helst man kommit på rimmar illa med den flod av ömsesidighet, ödmjukhet och respekt som Nya testamentet låter flöda fram. 

Det vore förmätet att hävda att det är obibliskt att som  makthavare driva igenom sina påfund, icke desto mindre blir man verkligen fundersam över den trend som urholkar församlingarnas självständighet och självstyre. Pastoratsreformen var ett sådant steg. Många andra finns.

Via adminstrationen av t ex löner är man på nytt ifärd med att reducera församlingarnas fria val och självbestämande. Förmynderi och klåfingrighet kan förkläs i omtanke och välvilja, det har vi redan många gånger sett och erfarit. Dags att efterlysa mindre omtanke och välvilja och mera av gammalt hederlit självstyre!

Rituella debattpositioner

Partiledardebatt i riksdagen. Är inte någon höjdare. Ett rituellt ställningskrig. Där bombasmerna flödar. Nog borde någon språkkunnig docent, eller professor, kunna avkoda de låtsat artiga invektiven så att lyssnare och väljare fick klart för sig hur föga originellt ordkriget är.

Här kommer några av de intagna hållningarna, positionerna, som rent rituellt förekommer. Som någon borde ge sig på att förklara och synliggöra. Kom då särskilt ihåg om man använder dessa positioner som stöd under debatter att alltid och oböjligt hävda statistik och fakta som ser ut som de bekräftar att man själv har jätterätt och de andra helfel.

Position 1. Beskriv läget på ett fördelaktigt sätt så att det egna partiet och dess sympatisörer inser att fel partier sitter vid maken. 

Position 2. Beskyll motståndaren för att stå för allt, eller det mesta, som är förkastligt, skadligt för landet och ekonomin (försvaret, upprätthållandet av lag och ordning, arbetsmarknaden m.m.).

Position 3. Ställ frågor som är omöjliga att besvara såvida man inte bekräftar frågeställarens påståenden.

Position 4. Hävda att du inte fått svar. Alternativt: vägra att besvara motståndarnas frågor. Upprepa envist det egna mantrat: inga svar, undanflykter, inga svar!

Position 5. Erkänn att motståndaren har rätt. Men endast på en fullständigt ynklig och ovidkommande punkt liksom för att inskärpa det milslånga avståndet mellan er. Och att de i övrigt totalt har handlat fel, gjort fel, tänkt fel.

Position 6. Visa känslomässig överlägsenhet genom att generöst tacka talmannen, motståndarna, kollegorna och andra för den givande och avslöjande debatten.

Position 7. Hävda att du/ni vunnit debatten, diskussionen, grälet.

Till skogs!

Hösten nalkas, det märks på ljuset som ter sig helt annorlunda än under högsommaren. Utan att riktigt kunna fånga eller beskriva vet jag instinktivt att så här ser de tidiga höstdagarna ut. Solen läge är ett annat och nog känns det som att skuggorna blir längre allt tidigare på dagen.

På bilens GPS finns några koordinater inprogrammerade med ett extra ord: lingon. En orörd glänta bortåt Fellingsbro lyser röd av alla lingon som ingen plockat. Det syns inte från vägen, därifrån ter sig allt som en grön långhårig matta. På nära håll visar det röda sig som rejäla stänk. 

Den som  plockar lingon måste vara någorlunda smidig och böjlig. Dessutom bör man klara att sitta på huk längre stunder. Min rygg är ovan vid de många böjningarna och säger ganska snart ifrån. Den signalerar redan innan en halv liter är ihopkammad. Dags att sluta, manar den. Gå hem! Vila!  

Begäret motsäger dock ryggens besked och fortsätter ihärdigt med hjälp av en bärplockare. Inte en person utan en tingest av plåt som ser ut som en liten låda med en grovlemmad kam i fronten. För att inte ge upp för tidigt går jag tillbaka till vårt fordon där det finns fällbara vilstolar. Med en sådan under armen återvänder jag till den granna gläntan. Mitt i lingonriset slår jag upp vilstolen och kan sittande fortsätta rafsa in det röda guldet.

Det vattnas i munnen, snålvattnet rinner till, när jag tänker på rårörda lingon. En höjdpunkt på nästan varje måltid. Lingon är ett multitillbehör, ungefär som ketchup, men friskare och ljuvligare. En köttbulle blir sublim med lingon. En stek dansar jigg med lingon. Smaklökarna steppar reda där ute i riset. Att inte fler samlar lingon förvånar. Det växer flitigt och generöst i väntan på att någon ska ta hem de fullmogna bären till sitt kök. Till skogs!

Drottning Sofia på vykort

 Hur kommer det sig att vykort börjat dyka upp på bloggen stillsam igen, trots att det varken är advent eller jul? Jag har varit på loppmarknad i Karlskoga och inhandlat några trevliga gamla kort. Idag visar jag ett kort med kungssången, på kortet står "Svenska folksången", från unionstiden Sverige-Norge av flaggan att döma.

Drottning Sofia syns på kortet som bedömts vara från 1903.

Undrar om Kungssången sjöngs i Norge?

Närhet på vykort och i vården

Visst kan människor överge dig, men din Gud lämnar dig inte...

Ungefärlig rubrik  på vykortet ovanför poemet på tyska. Att Gud inte överger människan åskådliggörs på bilden genom det knippe av strålar som möter patienten vid fönstret. Blommorna understryker att det sköna och goda kan rymmas i sjukhusmiljön. Eller är motivet ett äldreboende? Framför allt kan den omhändertagande nunnan bli en sinnebild, en konkret uppenbarelse, för och av den omsorg Gud visar den som drabbas och blir åsidestagen.

Vykortet kan även bli en påminnelse om att vård genom tiderna varit en särskilt kyrklig angelägenhet. I Tyskland är fortfarande en stor del av välfärdstjänsterna inom vård och omsorg kopplade till katolska, protestantiska (särskilt lutherska) organisationer.

Närheten mellan systern och patienten signalerar inga pandemiska avstånd utan ska förmodligen demonstrera en närhet där det professionella ger utrymme åt det medmänskliga. Denna relation kan fortfarande tacknämligt nog gestaltas även i svenska sjukhusmiljöer.

Kyrklig och historisk distansering

Social distansering fortsätter oförtrutet. Vi sitter metervis ifrån varandra men så pass nära att vi kan höra det som sägs. Alltid något i avståndets tid. 

Kommer att tänka på att så här distanserad har jag inte varit sedan spädbarnsåldern. Inte socialt, utan kyrkligt. Då bars jag till en kyrka vid enstaka tillfällen tills jag blev inskriven i söndagsskolan. Den kyrkliga distanseringen gör att det blivit mycket svårare att diskutera och debattera kyrkan. Delaktigheten förtvinar liksom av sig själv. Engagemanget finns kvar och fromheten, men man är som en övergiven tårtbit där grädden börjar stelna. Inte särskilt lyckosamt eller gott.

Förnyelsen kommer nog vare sig vi vill eller inte. Man får bara hoppas och önska att den medför en omvärdering av den egna historien. Gustav Vasa som har ett eget kor i Uppsala domkyrka var inget föredöme utan en despot och diktator. Hans roll i reformationen har genom historien blivit överdriven och skönmålad när den som drivkraft hade lusten att få akt över kyrkan, hennes sociala kapital och hennes egendomar. Rättegången mot Laurentius André och Olaus Petri är ett exempel på hans maktlystnad. Historisk distansering kunde vi gott få mera av...

Sin morgonkaffe

 Att vara översättare är ett otacksamt jobb. Dels måste detta medium kunna flera språk, vara mycket allmänbildad och ha särskild kännedom om ämnet för alstret. Skrifter brukar kunna få ta tid. Snabbare ska det gå med serier, film- och TV-texter som alt oftare visar svagheter i språkhantering. Stillsam ska inte sitta på höga hästar eftersom här galopperar inte så sällan, stavfel, syftningsfel, svårigheter med ändelser och prepositioner. Trots det vill jag ge ett aktuellt exempel på problemen vid översättning.

En sköterska skyndar med en kopp kaffe till en doktor som vid en röntgenbild utropar att patienten har ett skelett i sig. Sköterskan har troligen vaknat för sent och snubblar på språket. Herrn är i bestämd form men doktorn får inte samma behandling. Doktorn hade syftat på den aktuella medicinaren, men i obestämd form blir det oklart vad som avses.

Lägg därtill en observation om att den stackars läkaren inte fått SITT morgonKAFFE, inte SIN MORGONkaffe. Översättaren har svävat på målet om vad som bestämmer det possessiva pronomet. Possessiva pronomen handlar om tillhörighet. Min, mitt, din, ditt, sin sitt... Språk är dokumenterat svårt. Särskilt tidigt på dagen. Och ibland sent på kvällen.

Vill man lägga genderperspektiv på seriestrippen är den stereotyp. Sköterskan är reducerad till passopp. Men det kanske är humor? Då lär det mesta vara ursäktat.

Försovning varar länge

Att försova sig innebär vanligtvis att man sover för länge, längre än man tänkt sig. Det ruckar dagen och sitter i länge. Det hände mig just idag att jag sov över. Den tid då jag hade tänkt vakna, laga frukost och äta den under flitigt läsande av digitala morgontidningar blev en annan och senare. Annars kunde försova ha betytt att man sover i förväg, för att vara fulltankad med sömn så man kan hålla sig vaken, länge. Vilket sägs vara omöjligt. Utvilad kan man vara men inte påfylld med sömn för senare behov..

Den som inte har några hålltider kan svårligen försova sig. Men håller man sig med ett dagsprogram är det lätt hänt att man tullar på den vana tiden genom att sova vidare. Tur är att det finns väckarklockor. Numera integrerade i mobiltelefonerna. Den tiden är förbi då man behövde en egen liten manick för att se till att man vaknade på avsedd tid. Sömnen är ungefär densamma, men apparaterna skiftar och det snabbt. Men får förstås se upp så man verkligen sätter igång väckarklockan i telefonen och inte tidtagaruret. Då vet man aldrig hur länge och snabbt man kan sova...

I väntan på att få skruva

Få platser är så blöta som kolonilotten när det regnar. Det är ruggigt ute och än värre inne i det lekstugeliknande 9 kvadratmetersstora huset. Inne finns ingen värme så den kyla man ådrar sig utomhus följer med in som ett tillgivet husdjur.

Väl medveten om att det fungerar så blir lockelsen att bege sig till kolonin en regnig dag vänd till sin motsats. Dit åker vi inte! Trots att gräset behöver klippas. Nytt regn gör det bara ännu längre. Grannarna tror nog att vi anlagt en vildvuxen ängsmark för att rädda allas små vänner - insekterna. De som behövs för att trädgården ska leva. Men sanningen är mindre storslagen. Vår eldrivna gräsklippare orkar inte heller med regnväder och rotblötor. Då slukar den batterikraften lika girigt som en ökenvandrare dricker efter långvarig törst. Vem vill klippa en fjärdedels gräsmatta i hällregn?

Den utvunna tiden som inte läggs på plats på kolonin blir till planering av nästa besök. Då ska det bäras in ett bord. Det är fyndat på loppis för en femtiolapp. På etiketten stod det ek, kunde man tro. Men det stod EFK vilket inte är ett träslag utan ett samfund. Hur det kan bli så galet för en van läsare är svårt att inse.

Soffbordet var illa medfaret och behöver smörjas med möbelpolish. Fungerar inte det får det nog en ansiktslyftning med hjälp av målarfärg. Ett väggfast utfällbart bord ska demonteras. För att klara det har det investerats i en eldriven borr- och skruvmaskin. Den ligger nu och väntar på att få göra sin insats. Den är tung så det blir som ett träningspass bara att lyfta det skruvande vidundret. Bara det äntligen blir fint väder så vi kan vara inne i stugan...

Veni Sancte Spiritus!

Upp ur hjulspåren, har länge varit en dröm för dem som tröttnat på den outtröttliga sysslandet med Svenska kyrkans organisation. Förmodligen var pastoratsreformen ett misslyckat försök att blåsa nytt liv i en uttröttad apparat och få den rationell, effektiv och lättstyrd. Denna besatt het av det yttre bidrar till fortsatt utarmning av kyrkans hjärta. Den ropande organisten som inte vill ha andakter i medarbetarlaget kom till tals i senaste Kyrkans tidning. Där förordas fler lediga timmar för att ensam kunna vila i Gud. Tanken att gemensamt tacka för den nya dagen, att överlämna den och det egna arbetet i Guds hand och att be om Andens ledning tycks inte föresväva den missnöjde musikern.

I det kyrkliga kaoset efter Covid - 19 finns alla möjligheter att på nytt låta Anden inspirera och leda kyrkans liv. Denna omvändelse till kärnverksamheten gudstjänst och fokus på tro, bekännelse (inte bara som lära utan i dess utvidgade betydelse som vittnesbörd och mission) och liv. Förnyelse handlar inte om ett ständigt  mixtrande med gudstjänstens form utan fastmer om dess djupare innehåll, dess kärna där tro bygger broar till medmänskliga möten och en relation till Gud. Utan detta nav rullar apparaten åt skogen. Veni Sancte Spiritus!

Kyrkorna åt folket!

Det mista man kan begära i Covid-19-tider är att kyrkorna står öppna på dagtid så att människor som inte kan eller vågar vara där på söndagen ändå har tillträde till kyrkorummen. Med tanke på alla indragna verksamheter borde det vara enkelt att se till att kyrkan välkomnar även på vardagar. Det beds väl ändå tideböner i somliga sammanhang?

Har man för mycket värdefulla kulturskatter får man väl plocka undan. Eller se till att det finns tillfredsställande bevakning. Det är nästan dags att plocka fram ett slagord från den radikala ungdomen: Kyrkorna åt folket!

Coronas fel

En tydlig effekt av den sociala distanseringen som leder till social isolering är att humöret sjunker under fryspunkten. Vi som bor i gnällbältet har äntligen insett att benämningen stämmer, vi har blivit kitsliga, retliga och grälsjuka. Andra har liknande corona-symptom, fast de inte är smittade och sjuka. Vem ska vi rikta dessa uppblossande känslor mot? Inte mot nära och kära, inte heller mot katten. Fast det kan ibland vara svårt det med. Dessa träffar vi och då behöver man inte hålla ansiktet uppe, fasaden alltså. I fokus hamnar fotgängare och andra anonyma individer. Vi domderar. Säger: Dom där som inte gör vad de ska.

Till förtretligheterna hör att våra bästa svampställen förvandlas till kalhyggen. Och de nya ställena saknar svamp.En av oss blir ständigt angripen. Av knott, mygg och bromsar. Hur glad blir man då av att vandra i skogen. Igår plockade vi lingon. Vi upptäckte att bärplockaren hade vi slängt. Muntert eller hur! Men en vän förbarmade sig och lånade ut sin rejäla plockare. Innan vi gav oss av bestämde sig katten för att hosta och kräkas upp en hårboll. Så roligt har vi.

Den som plockade det röda guldet i ett litermått råkade spilla ut alla lingon. Dessutom var lingonen svåra att känna igen. De var ganska vita och omogna. Ungefär som vi själva. En sak är säker. Det är coronas fel.

En plats för alla

Protesterna mot särbehandlingen av äldre börjar höras. Att regelmässigt karantänsätta äldre på hem som haft externa kontakter ifrågasätts också och har till och med hävdats vara olagligt när det pågår länge tider. Så lätt kan det som initialt hävdades vara omtanke bli till tvångströja och hinder för ett någorlunda normalt liv. Likabehandlingsprincipen, som kommuner lyder under, bör kunna gälla även äldre och trots att det pågår en pandemi.

När vi undantagsvis är ute på gator och torg är det vi som tycks ansvara för att rimligt tryggt avstånd hålls. Åtskilliga fotgängare går rakt fram och skyr knappast ens kollisioner med oss äldre. Det är inte ovanligt att trottoarer ockuperas av någon som bara står och hänger, ibland med cykel. Då styr vi utanför den parkerade armadan av bilar och tvingas ut i trafiken för att slippa närkontakt av smittsamma graden. 

Med tiden har vi blivit skickliga genom att inte längre räkna med att kunna gå kortaste sträckan dit vi ska. Vi kryssar oss fram och får på så sätt fler steg på stegmätaren. Hälsofrämjande skulle man ironiskt kunna konstatera. Inte ens om vi bar bjällror om halsen skulle en del yngre masa sig undan och låta oss passera. Man vill ju inte själv anklaga alla i en viss ålder och göra sig skyldigt till lika allvarlig åldersdiskriminering. Nu vinglar vi som kraftiga snedseglare in och ut mellan bilar som kryssande mellan kobbar och skär. Måtte vinden mojna och gångvägarna en plats för alla. 

 

Byta namn på föreställningar?

Får det vara fler än 50 personer i en tågvagn? På en restaurang? På en loppis? I en matvaruaffär? I en bygghandel. På en arbetsplats? Men inte i en teatersalong? På en fotbollsarena. I en handbollshall? I en gudstjänstlokal, dvs i en så kallad kyrka? Skriks det för mycket i kyrkan? Sjungs det för högt på arenorna? Äts det för litet? Sitter man alltför stilla?

Kan man inte namna om en teaterföreställning till en avgång från Örebro teaterstation till svindlande höjder? Eller till en restaurangs berömda trerätters måltid där varje akt bjuder ny och delikat andlig spis? Konsekvens och likabehandling är svårt. Men avslöjar genast hur man värderar kultur och sport. De får stanna i väntsalen. Tills alla andra avgångar ägt rum. 

Det presidenten gör skulle barn aldrig tillåtas

 Den mest oetiske presidenten någonsin häckar i Vita huset. Dag efter dag sprutar han ur sig angrepp mot människor han bedömer som fiender eller motståndare. Vi som är på avstånd betraktar skådespelet med uppspärrade ögon och gapande munnar. Skulle detta vara ”ledaren” av den fria världen?

På kort tid är presidenten orsak till en allt större splittring och djupare klyftor mellan amerikanerna. Samma kan sägas om presidentens internationella åtgärder där man övergett Parisavtalet och avtalet med Iran och har gullat med Nordkorea och hyllat Ryssland och Putin.

På det inhemska planet förstår man inte hur alla föräldrar i USA stillatigande (?) uthärdar denna uppluckring av normer och stil. Tänk om deras egna barn betedde sig som presidenten och sprutade beskyllningar om förräderi och andras skurkaktighet mot dem man inte upplever som stödjare eller efterföljare.

Tänk om barnen skulle börja håna funktionshindrade? Beskylla sina lärare för att bara komma med falska nyheter? Tänk om barnen undergrävda all tilltro till undervisning som bygger på beprövad erfarenhet och vetenskap? Tänk om de krävda att skolan skulle vara stängd för vissa minoriteter och att skolan skulle omges av en mur? Tänk om de talade nedsättande om kvinnor och skröt om att de kunde begå sexuella övergrepp mot dem. Och var överlägsen mot människor med annan hudfärg. Tänk om de skanderade att den och den skulle sättas i fängelse? Eller att de övergav hyfs och civiliserat uppförande? Att de twittrade nedsättande om allt och alla som de inte gillar?

Ett sådant uppförande av barnen skulle omedelbart stävjas och fördömas. Men när presidenten beter sig som mobbare och översittare tiger alltför många. Den som skulle vara någon att se upp till, ett föredöme, solkar i en aldrig sinande ström sitt ämbete och drar uppgiften att vara president i lera och lort. Hur så många kan svälja kameler och sila mygg är en verklig amerikansk gåta!

Kyrka är relation och gemenskap

Den kyrkliga statistiken kommer att visa katastrofsiffror för år 2020. Mest nedslående och nedåtgående kommer antalet gudstjänstbesökare att vara. Det nya normala lär bli ofattbart lågt. Inte för att detta är unikt i Sverige. I åtskilliga länder ser det likadant ut. Icke desto mindre krävs det stora insatser för att det nya normala inte ska bestå.

Kyrkans ekonomi i stort kommer att klara sig bra eftersom medlemsavgiften, kyrkoavgiften, debiteras oavsett hur aktiv eller delaktig man är. Apparaten är säkrad. Vid sidan av gudstjänsten har åtskilliga verksamheter gjort halt eller helt upphört. En nystart bortom Corona - hur ska den ens lyckas uppnå det som förut betraktades som normal nivå? Särskilt som de ofta bärande grupperna över 70 år under tiden vant sig av med sitt deltagande i gudstjänstliv såväl som i verksamheter.

Många kyrkliga och ekumeniska organisationer som delfinansierats via kollekt medel ser stora hål i sin ekonomi. Några insatser för att hjälpa dem att övervintra t ex med hjälp av distanskollekter har åtminstone inte jag sett till. Vilket horderna av kommunikatörer relativt enkelt borde ha kunnat lösa.

Kyrka är relation och gemenskap. När både relationen och gemenskapen upphör krävs extraordinära insatser för återupprätta det som gått förlorat. Relationer måste underhållas. Några få personliga band klarar av att ta upp tråden även om det varit ett längre uppehåll, att det skulle vara lika enkelt för kyrkan att återknyta är svårt att tro. Gemenskap är sällan lätt att känna på digital eller annan distans. Över tid förlorar den sin bärighet och sitt djup. Även om jag uppskattar de digitala försöken kan de inte ersätta den fysiska närvaron och samspelet i verkligt möte. Så vad händer egentligen? 

Kyrklig haverikommission?

 Genom åren har man ropat efter en haverikommission för Svenska kyrkan. En sådan har aldrig varit mera behövlig än nu när man är glad över att några alls firar gudstjänst. Men apparaten består! Den tickar på alldeles oavsett hur illa det går med det liv som andas i gudstjänst och mässa.

Mission har i alla tider varit en strävan efter att väcka tro. Nu kommer inte ens de som tror. Hur de ska väckas på nytt efter covid-19 insomningen är det inga som vet. Alla över 70 år har lämnats bakefter. Knappt någon har velat ta oss i anspråk för att t ex ringa till människor som behöver kontakt. Eller som förbedjare. Kollektgivare. Samtalspartner. Mentorer. Volontäruppgifterna vittrar bort här och där och ruljansen kan enkelt skötas av ett överflöd av anställda.

Ska det alls gå att få ordning på det krisen åstadkommit borde haveridiskussionerna för länge sedan kommit igång. Post pandemin lär bli skakigt värre. Finns det inte bedjande och troende människor i kärnverksamheten blir det kyrkliga mer av en skramlande tunna som en av epistlarna varnar för.

Rensar några decimeter från marken

Nästan varje dag tilbringar vi någon tid på kolonilotten. I dessa dagar har vi haft den ungefär i ett år. Det går fort att vänja sig vid att ha en egen oas, nästan mitt i staden. Det är fler som uppmärksammar det fina med koloniområdet. Det finns med i marknadsföringen av ett bostadsföretag som just uppfört några boningshus, bostadsrättsföreningen Kolonilotten (!), i kanten av Alnängarnas koloniområde. De boende ska blicka ut över lotterna och inspireras.

Från vår lott ser vi grannarnas lotter och blir även vi inspirerade. Det är som att vara mitt i en botanisk trädgård. Olyckligtvis är vår land där vi planterat inte lika välskötta som andras. Grannarna tittar vänligt och kommenterar: och där har ni...? Det ligger nära till hand att svara ogräs, men inte vill man medge att vi inte orkat rensa så att dill och persilja klarat sig. Där är ett virrvarr av andra växter som redan efter några veckor övermannade de oskyldiga små plantorna. Vi fick klara oss utan dill och persilja. Man kan ju alltid besöka torget när handeln pågår. Så plockar vi både skogsbär och svamp. Ingen lär märka om vi skaffar kryddväxter på det sättet.

Vad ska man skylla på? Stela ryggar och oböjliga knän. Vi kommer helt enkelt inte ner ända till backen. Vi är bästa på att rensa några decimeter från markytan, en förmåga som inte är särskilt behövlig på en kolonilott där man vill odla egna grönsaker. När växterna kommer upp i vår specialhöjd är de vi villa ha ofta försvunna. De har drunknat i en grön massa av odefinierbara men vilt växande arter. Då drömmer vi att vi vore Linné. Då skulle vi åtminstone ha vetat vad som sprutade upp ur marken och låtsats att de var tänkta att finnas där.

Hallonhäcken ser ut som en vettvillig tornado gått fram genom den och vinbärsbuskarna är bara trötta. Andra kolonister stirrar förvånat på hur vi kunnat misshandla buskarna så. Vi däremot inser att en av naturens nycker drabbat just oss. Istället för att rensa och ansa läser vi nu i massor av handböcker hur man sköter sina bärbuskar för maximal skörd och frodiga och granna grenar. Tids nog ska vi tillämpa våra nyvunna kunskaper och slå omvärlden med häpnad. 

Våra många verktyg förvarar vi i det nybyggda och rödmålade förrådet. Ventilationen är inte ordnad så istället för förvaringsplats kunde huset tjäna som naturlig bastu. Det är bara att sätta in ett par spann med vatten så har vi snart nog huset fyllt med vattenånga! Det är redan nu nästan så hett att man måste ta av sig flera klädesplagg innan man stiger in i det tjusiga förrådet. Hela dagarna står dubbeldörrarna på vid gavel. Inte för att visa upp våra verktyg som en passerande trodde, utan för att kyla ner dem så att man kan ta tag i dem.

Några ölandstokar (växter inte människor) har vi satt varvade med bolltistlar. När man vattnar dessa minimala buskar och de små tistlarna undrar vänliga kolonister som går förbi vad vi gör. Vattnar du kirskålen och brännässlorna, frågar de. Ja, de är så vackra när de blommar, försöker jag. Då ler de förbipasserande medlidsamt. Jag hinner inte förklara att jag/vi planterat ölandstok och tistlar innan de skyndat vidare. Där står jag och vattnar så att kirskålen jublar. Ölandstokarna och tistlarna bidar sin tid.

Tålamod är lösningen. Och det finns också det i överflöd.

Att blinka för lugn och fred

Samhällsproblem behöver bearbetas i alla möjliga sammanhang. Även på sociala medier och i samtal när det går. Det finns stora problem som verkar omöjliga att påverka för enskilda personer och det finns små problem som kan verka lika omöjliga att råda bot på. Bot var namnet. Kanske ett kännbart åtgärdspaket kunde råda bot på det som för tillfället retar mig mera än mycket annat. Förare blinkar inte när de ska svänga!

Uteblivna blinkningar kan tyckas vara just en minimal svårighet. Men i förlängningen blir den större. Det skapar olust och irritation så till den grad att jag blir en sämre förare. Bilarnas förare blinkar dessutom. när de väl blinkar, inte så sällan åt fel håll. Komplikationer uppstår.

Värst är det när den som ska svänga korsar andras farleder. Då blir det risk för krockar mellan fordon. Men även i filer där man kan köra rakt fram eller svänga vore det en hjälp om det blinkades. Ta också filbyten på stora väger. Plötsligt kan en bil bara dra iväg över till en annan fil utan att ha markerat att åtgärden var på gång. Illa!

Allt färre blinkar. Snart slutar de flesta att blinka och vi får en trafik med stora osäkerhetsmoment. Fordonsförare borde blinka och på så sätt bidra till en fredligare värld. Jag åtminstone skulle bli vänligare stämd och lugnare i trafiken. Som det nu är ropar jag ilsket i min bil: har blinkersen gått sönder? Har du fel på elsystemet?! Vingelpetter! Vart ska du egentligen? Sluta vela - blinka! Du hotar freden!

Väntans tid

 Av misstag drack jag en deciliter juice på morgonen. Detta för att skölja ner morgonmedicinen. Jag skulle till operation på morgonen och inställelsen var redan klockan 7. Strax före 8 skjutsade man mig i säng till kärlthoraxkirurgin. Där fick jag besked om att det inte gick bra eftersom jag hade juice i magen. Som tur var fanns det en ny tid samma dag. Fick resa tillbaka via kulvertarna till avdelningen. Några timmar senare tog jag samma tur igen.

Två timmar höll man på för att koppla ihop några små kärl nära handleden för att på så sätt skapa en fistel som används att sticka i vid dialys. Fisteln växer till och blir ett stort och tjockt kärl med rejäl fart på blodet och som tål att man återkommande sticker där. Vänligt bemötande på alla håll och kanter.

Under operationen som sker med lokalbedövning frågar en av kirurgerna hur det går. Jag är kvar, svarar jag och är nog lite omtöcknad. Man övervakar mig noga genom hela proceduren och sammanfattar till slut högt vad man gjort och vilka hjälpmedel man använt för att genomföra operationen. Det tog tid innan det nya kärlet fick fart. Med sedan svirrade det ordentligt i takt med hjärtslagen. Så som det ska vara.

Nu är det bara att vara försiktig och att vänta. Men det ska väl gå det med. Väntat har jag ju gjort förr på att läka och tillfriskna, ja på mycket annat också.

Tala är silver...

En berättelse i dagens SvD blir skakande läsning om priset en ung människa, 17 år i detta fall, får betala för att göra det rätta. I reportaget får man följa en ung man som blir vittne till fordonsstöld och ringer polisen och filmar brottet. Han får på platsen peka ut de ansvariga och lämnas sedan kvar bland kamrater till de kriminella när polisen åker. Sedan tar det hus i helvetet. Trakasserier, misshandel, förföljelse pågår under lång tid och pojken och hans mamma tvingas till slut att flytta för att kunna freda sig.

Ynglingen konstaterar i artikeln att han aldrig ska vittna igen, inte ens om det gäller mord. Den långa dokumentära artikeln slutar med konstaterandet att : Den kille som slog Nimo (dvs pojken) har redan tididigare dömts för brott. Han rör sig fritt och bor kvar. - Vi är de enda som har förlorat på det här, säger Nimo. 

Eftersom socialtjänst, polis, andra myndigheter eller civilsamhället inte förmår hindra kriminaliteten och övergreppen får ett gammalt ordstäv ny aktualitet: tala är silver, tiga är guld. Vad händer med civilkurage, rätt och fel, sant och falskt när rättvisan på detta sätt sätts ur spel?

Snart går medietåget

För dryga tio år sedan var bloggossfären het. Då var det nytt och intressant att skriva, och faktiskt läsa,  blogginlägg. Då förekom det debatter mellan bloggar och i dagstidningarnas nätupplagor kunde bloggare få in länkar som kommenterade t ex ledarartiklar och annat åsiktsmaterial.

Medieutvecklingen har inte tagit paus. Nu finns det vloggar, videobloggar, med bild och ljud, och poddar, som kan ses som privatproducerad radio. Spotify håller på att lägga till poddar från alla möjliga håll  som ett komplement till musiken för att behålla lyssnare till sitt ljudmaterial.

Covid-19 pandemin har fått fler aktörer som t ex Svenska kyrkan att ge sig in i leken med sina lokala och digitala online-gudstjänster, korta andakter och annat som man vill sprida. Dessa har nog kommit för att stanna eftersom man når länge ut än annars och materialet är enkelt att producera. Ska man trots berömmet ändå vara kritisk är det både enformigt och tråkigt att, under ca 50 minuter till en timma, bara ha en enda bildvinkel att tillgå. 

Ställ upp en mobil på ett stativ och kör har blivit lösningen. Man får hoppas att det bara är början och att intresset växer för att göra mer. I längden kommer det stillastående bildvalet inte att hålla för att tillfredsställa en medievan publik. Mer krävs. Ändå är det med högra ambitioner och krav relativt lätt att få till en riktig bra produktion. Det är dags att lära av SvT och familjen Söderberg som i alla år uthålligt har producerat livsåskådningsmaterial och särskilt gudstjänster för TV-mediet.

De stora pastoraten kunde, om de nu alls ska hålla på med något, se till att man får utbildning och teknik för att utveckla denna nya tjänst. Men det brådskar. Snart går medietåget.

Här dammsugs det

Sixten, the cat har återigen snott till sig utrymme på stillsam... 

Här dammsugs det. Förfärligt. Jag avskyr oljud. Särskilt bullret. Brummet. Från dammsugare. Nu har man fått för sig. Att dammsuga fönstren. Här har införskaffats. En apparat som rengör fönster. Så nu surrar det både högt. Och lågt.

Efteråt blir det fint. Men under tiden. Är det pest. Som att vara förföljd. Av en blodtörstig terrier. Tro mig. Det är inte vägen. Som är mödan värd. Resultatet när det blir rent. Är ok. Men vägen dit. Är skrämmande. Förfärlig. Suger. Som man passande säger. Nu för tiden.

Innebär förändring alltid förnyelse?

En förvandling ska ske. Det har man fått lära sig i kyrkliga sammanhang, förändring har per definition blivit något gott trots många erfarenheter som pekar i en annan riktning. Det har gått fort med somliga ändringar. Erfarenheterna från de gamla ekonomiska samfälligheterna och mera självständiga kyrkoråd är numera obsoleta, tillmäts ingen betydelse. Nu är det nya former som gäller och nya kvastar som sopar.

All förändring är naturligtvis inte av godo. Även när en ändring är behövlig kan åtgärderna gå fel, ställa till det än mer. Tanken på den ständiga reformationen av kyrkan leder fel när den används för all ändring. Ordet förnyelse blir en förskönande omskrivning av lustan att lämna avtryck. Också i kyrkan förekommer det att människor blir upptagna med att bygga sina egna minnesmärken, organisatoriska monument över sin egen betydelse.

Förändringen från att vara värderad medarbetare till att inte längre räknas är en ständigt pågående rörelse, även i en kyrka. Volontärer får uppleva det när de bedöms mindre brukbara. Det kan bero på ålder, sjukdom, flytt eller osämja med andra med betydelse för uppgiftens utförande. Anställda känner av det långt före pensioneringen, extra tydligt när nedräkningen till arbetslivets slut börjat. Kyrkans förtroendevalda (bör inte kallas politiker) kan möta samma förändring när förtroendet i den egna gruppen sviktar eller när ett val gått dåligt.

Förändring är inte automatiskt en förnyelse. Ändring fungerar inte alltid bättre än det som varit förut. Även i framåtsyftande omgörningar måste man överväga otaliga faktorer. Särskilt viktigt är att det man gör inte bara syftar till utan faktiskt kan främja kyrkans uppdrag.

Kolonistens bön

Kolonistens bön

Tack för denna lott på 300 kvadratmeter, men varför växer det så okontrollerat?

Tack för goda grannar med omtänksamhet och erfarenhet.

Må maskrosor förvisas, utvisas och för alltid hålla sig borta.

Jag ber att mördarsniglar ska glida iväg till en granne, eller helst ätas upp av alla fåglar.

Bara de inte lämnar fågelbajs på lotterna, kunde de inte göra sina behov i gångarna?

Må ogräset vissna ner och dö. I landen och i grusgångarna runt omkring.

Och rönnbärsmalen kan gott blåsa bort. Till Vinön, eller så.

Varför kan inte gräset få vila, sluta växa, bara några dagar? Eller resten av sommaren.

Så hoppas jag att de laddningsbara batterierna ska få ny kraft. Så trädgårdapparaterna inte stannar.

Alla som har de vackraste växterna, gör dem generösa, så de delar med sig av perenner och frön.

De som har ingengrodda lotter, låt dem få uppleva undret, hur allt bara ordnar upp sig.

Ge alla med ansvar för området förstånd och låt dem bli klarsynta, lyhörda och jättesnälla så att jag får som jag vill. Varje gång som jag har rätt. Dvs hela tiden.

Låt dricksvattnet strömma fram som en rättviseflod så ingen behöver gå törstig.

Och må åvattnet aldrig sina.

Och låt sopsorteringens välsignelser strömma över alla oss som ska vara här samtidigt. Så det finns plats i sopkärlen när jag ska lämna avfall enligt reglerna, dem som jag alltid följer, uppskattar och gärna sprider...

Den som är satt i beroende är inte fri

Makten över samhället och över kyrkan blev i den tidiga lutherdomen en fråga som bidrog till kyrkosplittringen. De kyrkliga makthavarna, påven, kardinaler och biskopar blev inte bara furstar i det kyrkliga utan även herrar över det världsliga regementet. De blandade sig i det som var andras kallelse, överheten, kungar och furstar sågs som insatta av Gud, och deras domän skulle inte sammanblandas med kyrkan.

Religionen blev något för furstarna att bestämma över, de fick under reformationstiden makten över sina undersåtars religion, det fursten trodde skulle innevånarna tro. Där började sammanblandningen av världsligt och kyrkligt. Idag alldeles totalt sammanblandat i de nordiska folkkyrkorna. Det vore naturligt att lyfta fram principen om icke sammanblandning i tider då den sekulära samhällsordningen med neutrala, icke-konfessionella, praktiskt ateistiska normer för stat, regioner och kommuner är genomförd.

Att ge dem med inflytande över de samhälleliga styresformerna makt även över kyrkan är att utelämna tro, bekännelse och lära till partiorganisationer och därmed neka kyrkan möjlighet att vara sin egen, ett korrektiv och en kritisk instans, som är fria att ge sitt oberoende bidrag till det stat och kommun är och gör. När de statsbärande partierna även tillåts dominera kyrkans beslutsorgan är något allvarligt fel, ty den som är satt i beroende är inte fri!

En fri kyrka i någon rimlig mening är en kyrka där denna sammanblandning är identifierad och upphör. Därför är det oändligt långt kvar till dess kyrkans skiljande från staten och statens undandragande från kyrkan genomförs och fullbordas. Vakna biskopar! Vakna prästerskap! Vakna församlingar!

När spärrarna sätts ur spel

Läser febrilt Eva Lundgrens bok Knutbykoden. I Aftonbladet sågades den av Åsa Linderborg som partsinlaga och en orgie i skvaller. Så kan man läsa boken. Men den kan också läsas som ett exempel på sekters irrationella irrvägar bort från sans och förnuft. Liknande galenskaper har förekommit i alla möjliga sammanhang, inte bara i religiösa kretsar utan även i politiska och slutna grupper.

I Knutby slutade det inte i massmord som i fallet med Jim Jones och Peoples Temple. Men likafullt ändade sektlivet och förvillelsen i mord och död. Den som är någorlunda insatt i det vi kallade för frikyrkor i allmänhet och i synnerhet Pingstförsamlingars liv förstår snart hur avvikande och udda det som skedde i Knutby var. Innerligt trosliv vändes bort från källorna och blev en spelplan man förfogade över, en arena för utflippade fantasier och självförhärligande, allt fördolt som extra fromt. Under- och överordning blir det mönster som förgiftar det en församling normalt är. Man kunde tro att det är listiga och intelligenta personer som driver utvecklingen, men under läsning av boken framstår flera aktörer visserligen som beräknande men främst som narcisisstiska, fåfänga, naiva, okritiska och omogna.

Boken är läsvärd som ett exempel på att mitt i välfärdens Sverige kan galenskap och förvillelse uppstå och ta över.

Som en jämförelse kan man gott läsa Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen, recenserad av Stina Oscarsson,  om en invandrad klan som dominerar mer än ett helt bostadsområde i Göteborg med egen rättskipning och egna regler som står över samhällets. Även i familjens sammanhang relativiseras moral och normer till den grad att allt blir möjligt, som misshandel, övergrepp, narkotiahandel och mord, i Familjens namn. Det finns en hel del paralleller att lägga märke till...

Drömmen om att få personliga uppenbarelser skruvas in i en ledarkult. Åsa Waldau blir den starka ledaren, relationen till henne uttrycks genomgående som okritisk dyrkan av henne. Genom en profetia ges hon extra och hemmasnickrad gudomlig sanktion som Tirsa, vilket driver iväg till föreställningen om Kristi brud som en person med intim relation till Kristus, inte bara andligt utan även kroppsligt!. Denna perverta bibeltolkning anammas snart av de flesta i församlingsledningen. De kommer efterhand att in- och underordna sig. Egentlige är det ett socialt spel som i religionens lånta fjädrar som tar överhanden där enskilda dominerande personer utan större tvekan eller eftertanke låter moral och normer glida iväg.

I så gott som alla församlingar finns det spärrar och korrektiv, därtill en hjälpligt fungerande organisation, som hindrar och korrigerar liknande avvikelser om de alls skulle uppträda. I Knutby sattes sådant ur spel när ledarskapet fick och tog all makt och kontroll.

Som en intressant parallell och jämförelse kan man läsa Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen, recenserad av Stina Oscarson i SvD, om en invandrad hierarkisk klan som bl a dominerar ett enormt bostadsområde i Göteborg och styre ett kriminellt nätverk. I familjen håller man sig med en alternativ rättsskipning och sätter vanlig moral och allmänt omfattade normer helt ur spel. Där kan man rättfärdiga övergrepp, misshandel, mord och narkotikahandel i familjens namn.

Nog kan man fundera över hur det kommer sig att Knutby fick man hejd på men familjen bara håller på oavsett hur många som hamnar i fängelse eller inskränks på något annat sätt. Släkt, blod och heder är förmodligen starkare sammanhållande band än illusoriska svärmerier. Allvarligt är det att inget kan hejda familjens framfart om man ska tro reportageboken Familjen.

Ett omväxlande dialysliv

Lätt låser sig tankarna vid det man inte kan, det man är förhindrad att göra. Inskränkningarna tar över. Allt som är möjligt och kan göras krymper då. I mitt fall är det dialysen som tycks lägga hinder i vägen.

Tre gånger i veckan måste jag till hemodialys (bloddialys) på sjukhuset här. Trevlig personal och effektiv behandling. Men knapert med läkarkontakter. Först passerar man incheckning med en person i förkläde visir och handskar som frågar ut patienten om hälsoläget. Sedan tas temperaturen. Väl inne på avdelningen kopplas jag under minutiös sanitet upp till dialysmaskinen och under fyra timmar ligger jag still medan blodet cirkulerar med 3 deciliter i minuten. Dessutom får man kaffe och smörgås, näringsdryck och till sist en måltid med sig hem. Detta för att dialysen berövar oss så mycket av proteiner och andra godsaker att en rejäl påfyllning behövs omgående efter seansen.

Bundenheten vid hemorten gör att jag måste stanna här. Visst kan jag åka 30 mil bort och ligga på hotell om jag skulle önska. Men det blir en natt och sedan måste jag hem igen. Sedan dialysstarten för snart 15 månader sedan kan jag enbart delvis duscha eftersom jag har en infart i bröstet som man kopplar upp mig med. Snart ska jag dock få en sk fistel där man syr ihop artär och ven och skapar ett jättekärl som tål att sticka i gång på gång.

Gästdialys är en möjlighet att besöka andra platser längre, men Covid - 19 lägger i år hinder i vägen. Förra året försökte jag få resa till Gotland. Då skulle man ha anmält sig till gästdialys i Visby redan i januari månad, men eftersom min dialys började i maj var det inte möjligt. Jag fick möjlighet sent i september, men då blev jag sjuk och Gotland försvann bortom horisonten. I år anmälde jag mig tidigt på nyåret. I april kom beskedet att all gästdialys ställts in.

Hinder bortom hinder är det lätt att tänka. Men möjligheterna är inte försvunna. Tiden när jag är fri och inte befinner mig på sjukhuset är mycket längre. Varannan dag är en dag av lovande utsikter att göra vad man lyster. Vandra i skogen, plocka bär och svamp, besöka grannstäder, påta i backen på kolonlotten, träffa vänner på behörigt avstånd eftersom jag är en extra känslig typ, läsa böcker, se på film och oändligt många andra påhitt och aktiviteter. Då inser jag att jag har det så bra med ett omväxlande och rikt liv.

Tacka vet jag ogräs

Man tror att kolonister, de som har kolonilott, mest skulle diskutera plantering och blomning. Eller ge varandra råd om bärbuskar. Visst förekommer det. Även kommentarer och samtal om hur man inrättat sina små kolonistugor, eller sommarstugor för den delen, sådana konversationer förkommer rätt ofta. Lite hjälp ska man ge varandra.

Det stora samtalsämnet är egentligen två. Dels diskuterar man vattnet på området och dels talar man ogräs. Vattnet är tvåfaldigt. Man har faktiskt å-vatten, hämtat ur granna Svartån, så att man kan vattna det som växer på tomterna. Men så har man dricksvattenställen, där slangarna är uppkopplade mot friskvattennätet i kommunen. Betänk dock att vatten som tvingas ligga i slangar som ringlar längs gångarna i solens sken blir otjänligt ganska snabbt. Där frodas bakterier och annat otyg. Det gillar man inte.

Ogräset, egentligen myriader av ogräs, ringlar inte längs gångarna. De anfaller och invaderar dem. Hur man ska bestrida dem, kriga ner dem, är förmodligen det hetaste av ämnen för kolonisterna. Själv hackar jag gångarna utanför vår lott varannan vecka. Drar upp grästuvor och alla möjliga växter ur gruset. Man kan misstänka att någon gödslat gångarna med rejäla substanser som hästavföring eller kycklingdito. Alla som passerar när jag är i gång i gången stannar och funderar över allt ogräs. Ett evigt bekymmer, säger någon. Det har man fått för sina synders skull, säger någon from. Som ett slags belöning, fast tvärt om. 

Har du provat ättika, undrar någon. Och det har man och fått kommentarer om att det är gurka man ska lägga in inte grusgångar. Vanligast är bekämpning med salt. Det saltas så mycket att dessa gångar aldrig mer kommer att frysa, inte ens under de avgrundskalla vinterdagarna då temperaturen sjunker under 20 grader. Minus alltså. I mina värsta stunder hoppas jag att man ska asfaltera gångarna så att ogräset får lite hårdare motstånd. Men nog har de flesta läst om maskrosor som spränger vägar sönder och samman. Så inte ens då skulle man få slappna av.

På ett sätt är det bra med ogräs. Det får oss alla att tala lite mer med varandra. Ganska skönt i dessa Coronatider. Så tacka vet jag ogräs. Innan vett och sans kommer tillbaka.

Liturgi med länkar

Liturgin står aldrig för sig själv. Den är kopplad till det som hänt före och det som kommer efter. Misstag och felsteg och allt som står mellan oss och den Högste behöver kastas ljus över och rensas bort. Och tacksägelse för det som blivit Gud till ära verbaliseras i tacksägelse och lovsång. Efter mässan kommer tjänsten åt medmänniskan där kärleken som överflödat i liturgin uttrycks i diakoni och socialt engagemang. Utan dessa länkar blir liturgin haltande.

Det borde blåsa

Kan man älska sin kyrka och vara otroligt kritisk på en och samma gång? Svaret är givet. Självklart kan det vara så. Det finns många anledningar att stå frågande inför mycket av det som händer organisatoriskt och administrativt. Likaså finns det anledningar och skäl att fundera över hur lättvindigt det politiska systemet åstadkommit att man kan styra bort från länge omhuldade och starka övertygelser.

Likaså har kyrkans bekännelseskrifter sidoordnats, devalverats och urvattnats. Man ser till att de inte längre läses. Hålls i helgd. Befästs. Bara om det passar vid något enstaka tillfälle får de bli en försiktig fotnot. Utan att ge några starka och rimliga motiv ur Skriften för ändringar låter man den allmänna tidsandan blåsa över och genom kyrkan. Det som borde blåsa - är den Helige Ande!