Socialdemokraterna vill inte att alla trossamfund ska behandlas lika!

Återigen blir det tydligt hur socialdemokraterna spelar ett politiskt spel med Svenska kyrkan som testarena. Det gäller de samkönade vigslarna. Ett riksdagsparti som borde inse att, som de själva säger, alla ska behandlas lika har i riksdagen möjligheten att stifta lag som innebär att alla vigselförrättare i Sverige ska vara beredda att viga samkönade par. Men något sådant förslag har ingen hört eller sett.

Enligt Kammarkollegiet finns följande trossamfund eller delar därav som har vigselrätt. Dessa ska alltså, förutom Svenska kyrkan som återfinns långt ner i listan, fortsätta utan några socialdemokratiska ingrepp att viga på ett begränsat sätt, ett som just nu i Svenska kyrkan uppfattas som diskriminerande.

Anglikanska Kyrkan
Bosniakiska Islamiska Samfundet-BIS Länk till annan webbplats.
Bröderna Kristen Gemenskap Länk till annan webbplats.
Equmeniakyrkan Länk till annan webbplats.
Eritreanska Ortodoxa Tewahdo Kyrkan i Sverige
Estniska evangelisk-lutherska kyrkans kontrakt i Sverige
Etiopiska Ortodoxa Tewahdo Kyrka Ärkestiftet i Sverige
Evangelisk Luthersk Mission - Bibeltrogna Vänner Länk till annan webbplats.
Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen
Frälsningsarmén i Sverige Länk till annan webbplats.
Förenade Islamiska Föreningar i Sverige Länk till annan webbplats.
Grekisk-Ortodoxa Metropolitdömet av Sverige och Skandinavien (Grekisk-Ortodoxa kyrkan)
Imam Malek center Trossamfundet i Sverige Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Islamic Center i Malmö Länk till annan webbplats.
Islamiska Fatwabyrån i Sverige (IFBS) Länk till annan webbplats.
Islamiska Kulturcenter Unionen i Sverige
Islamiska Shi'a Samfunden i Sverige (ISS) Länk till annan webbplats.
Islamiska Sunni Centret Trossamfundet i Sverige (ISC) Länk till annan webbplats.
Islams Ahmadiyya församling i Sverige Länk till annan webbplats.
Jehovas vittnen Länk till annan webbplats.
Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga Länk till annan webbplats.
Judiska Församlingarnas i Sverige Centralråd Länk till annan webbplats.
Liberala Katolska Kyrkan i Sverige Länk till annan webbplats.
Makedonska Ortodoxa kyrkan
Pingst-fria församlingar i samverkan Länk till annan webbplats.
Romersk-katolska kyrkan i Sverige Länk till annan webbplats.
Ryska Ortodoxa Kyrkan - Kristi Förklarings ortodoxa församling Länk till annan webbplats.
Scientologi-Kyrkan i Sverige Länk till annan webbplats.
Serbisk-ortodoxa kyrkan i Sverige Länk till annan webbplats.
Sjundedags Adventistsamfundet Länk till annan webbplats.
Svenska Alliansmissionen Länk till annan webbplats.
Svenska Islamiska Församlingarna
Svenska Ortodoxa Kyrkan Länk till annan webbplats.
Svenska Ortodoxa Prosteriet
Svenska kyrkan Länk till annan webbplats.
Sveriges Muslimska Förbund Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Trosrörelsen
Vännernas Samfund i Sverige, kväkarna

Om situationen är så allvarlig att s vill införa samkönad vigsel som ett nytt kriterium för prästvigning i Svenska kyrkan, hur kommer det sig att detta parti som leder regeringen och är störst i riksdagen inte går den politiska väg som leder till att alla, både de som viger och sådana som önskar vigsel, blir behandlade lika? Det vore den politiskt rimliga vägen att gå.

Den nuvarande situationen i Svenska kyrkan innebär att samkönade par blir vigda i varje församling, men att par inte kan beställa vilken präst som helst utan ansvaret ligger på församlingen att tillhandahålla en vigselförrättare. Vad som är så anstötligt i detta förfarande, som redan det går långt utöver vad de flesta andra trossamfund erbjuder, är svårt att förstå.

S törs inte driva detta som en allmän politisk angelägenhet, en fråga om att alla i landet blir behandlade lika, det är den bistra insikt som infinner sig när listan på trossamfund med vigselrätt gås igenom.

Biskop Jonas fick en dikt av Tranströmer

 Biskop Jonas Jonson fick en vänbok publicerad med titeln: Samtal på väg. I den finns bidrag bl av biskop Caroline Krook, Abd al Haqq Kielan, Ylva Eggehorn, Torsten Kälvemark, Desmond Tutu och Katrin Åmell. För den poetiskt intresserade finns en liten pärla som Tomas Tranströmer överlämnade till Jonas. Det är inte så många som känner till att den finns. Dikten skrevs förmodligen på 60-talet och då på insidan av en boks bakre pärm. Där vilade den länge dold och bortglömd. När den nu blivit synlig och överlämnad borde mer ljus falla på den. Dikten är berörande stark och den förtjänar att bli känd, först och främst av alla Tranströmerläsare men även av många fler!

Impromptu

Också i välfärdsstaten

finns den ensamma kvinnan

som bultar i våningen

med sina tårars hammare

 

Och hopkrupen i rocken

en man på kaféet

som stöter och stöter

samma ord i sin muns mortel

 

Och pojkarna på anstalten

som tatuerar varann

för att markera

att de hör till en annan stam

 

Skönhetens närvaro

kan vara farlig

Skönhetens frånvaro

är livsfarlig

Vad gör den som väntar?

Vad innebär det att vänta? Frågan är inte alldeles olik frågan: vad gör den som ber? Allt färre människor lär be. Men väntar, det gör dom! I varuhus, i telefonköer, på sjukhus eller att en högtidsdag ska komma och inte dröja längre. Väntar på besök gör somliga och på att teaterföreställningen ska starta eller på att semestern ska räcka en tid till. Någon väntar på en älg andra på en buss. Jag har väntat på ett amen och andra på ett kyrkkaffe som verkar alltför avlägset. Vi väntar på att få sjunga eller hålla ett föredrag eftersom dagarna, timmarna och minuterna innan det vi väntar på blir verklighet kan vara långa och utdragna som en vandring på ett fjäll eller i en öken. 

Väntan är vår arvedel. Den som väntar är människa. Att syssla med något annat när det väntas är nog det vanligaste. I väntrum läser knappast någon längre tidningar och tidskrifter. De glor på sin telefon. Förmodligen för att det där finns ett fängslande spel som kan fördriva tiden.

I Sverige väntar vi i tur och ordning. Minsta misstanke att någon smiter före i en kör eller på en väntelista får sinnena att slå om från stiltje till full storm. Misstänksamma blickar far genom väntrummen. Han där kom efter mig men får komma in före. Det behöver inte bli irriterande utan kan vara ett sätt att uppöva sympati, medkänsla och en gnutta tålamod. Det går säkert att hinna med en snabb välgångsbön till vår Herre för de andra i det där rummen avsedda för väntan.

Själv väntar jag på besked från kirurger. Det finns ett besked det vet jag eftersom min situation varit uppe i Huddinge och vänt. Det visste jag för en vecka sedan. Nu ska jag vänta till slutet av augusti för att få träffa någon som då sk avslöja det man vetat i flera veckor. Den väntan är grym eftersom fantasierna får en så utdragen scen att spela på. Kan det...? Är det...? Blir det...? Så håller det på eftersom jag går i väntans tider. 

Raka och snabba besked är att föredra framför långbänksutdragen väntan. Fast... det blir bra mycket tid för bön. Har jag insett. Som tur är glömmer jag bort att jag väntar lite nu och då. Och se, då går det riktigt bra att vänta. Bästa vänan är kanske den man inte kommer ihåg eller vet om...

Vigselfrågan i kyrkan

Vilken är poängen med att införa samkönad vigsel som ett obligatorium för den som ska prästvigas? Någon större praktisk nytta gör inte ett sådant krav eftersom de samkönade vigslarna är så förhållandevis få och det är församlingen som garanterar att en vigsel kan äga rum om och när de formella förutsättningarna finns.

Är skälet att de som har en annan uppfattning i just vigselfrågan ska drivas bort från kallelser och tjänst? Ska åsiktskorridoren göras trängre? Frågan om hbtq med fleras rättigheter tillgodoses knappast genom kyrklig vigsel. Framför allt är mänskliga rättigheter, även för hbtq m fl, något som staten självklart ska se till att garantera så att man som medborgare har lika rättigheter. Det kan präster som inte gärna viger samkönat också mena och hävda. 

De som anser att vigsel är den sekulära statens angelägenhet och att kyrkans uppgift är att välsigna och fira gudstjänst skulle, om insnävningen blir av, inte ha plats och utrymme i kyrkans tjänst längre. Svenska kyrkan har inte tvåsamhet med vigsel som ett sakrament även om synen på äktenskap har sakramentala drag. Tänk om vigningskravet genomförs och riksdagen i framtiden beslutar om att alla äktenskap ska hanteras av stat och kommun, vilket inte är otänkbart, vad har då uppnåtts? Nej det bästa är om vigselrätten dras in och kyrkan får slippa myndighetsutövning och istället kan fira gudstjänst och välsigna. Ja, det finns mycket att fundera kring och tänka på. Vilket jag här gjorde i all hast...

Vad är vänstern egentligen?

Vad vänster är, eller för den delen höger, avgörs av var en person eller ett parti befinner sig. Vanligtvis är motsättningen höger-vänster uppfattad som en simpel skala eller linje med vars hjälp bedömning sker. Detta trots att nästan alla vet att begreppet höger vänster är betydligt mera komplicerat och mångfacetterat än så. Att se det som en linje utefter eller på vars olika sidor grupper eller personer inordnas betyder att det lätt blundas för andra parametrar som bör vägas in.

Allt som oftast är vänstern ett samlingsbegrepp där mängder av olika synsätt för enkelhetens skull klumpas ihop. Tillvaron blir så mycket enklare när det går att befäste dom där andra. Ta begrepp som 68-vänstern eller kristen vänster så är de sällan ordentligt preciserade så att det går att förstå precis om vilka eller vad det talas. Där hamnar rosa socialdemokrater och vissa liberaler samt vänsterpartiet och olika marxistiska falanger. Vem tror på allvar att de utgör en enhetlig och samstämd grupp?

Under studietiden såg jag mig själv som kristen och marxist och kunde inte alls mena att alla de som benämndes kristen vänster hörde hemma i en sådan kategori. En sådan brokig skara uppfattningar kunde knappast inordnas under ett vänsterparaply. Skillnaderna var inte enbart frågan om reformism eller revolution utan fastmer en fråga om politiskt tänkande och marxistisk teori. 

För min personliga del var det situationen i världen speglad i den omfattande internationella rapporteringen, bl a från läget och utvecklingen t ex i Sydostasien eller i Södra Afrika, som blev omöjlig att ignorera. På något sätt måste politik och tro påverkas av tillståndet i världen och jag som var liberal förde det till nya oväntade ståndpunkter och perspektiv.

De som enkelt talar om vänster och höger behöver nog utöka sitt synsätt genom att skaffa ett antal nya  bedömningsgrunder. Här kunde t ex teoretisk-praktisk, hård-mjuk, livsåskådning, världsuppfattning, humanism ingå som saker att ta hänsyn till när vänsterståndpunkter ska klassificeras och analyseras!

Att bara vara

Kristen djupmeditation är en andaktsform som nyttjat erfarenheter bland annat från religiösa ordnar och zenmeditation. Att den är kristen förstår den som deltar bland annat genom de råd och instruktioner som ges utöver sådant om hur sittställning och andning bör vara. Ingången kan vid en meditation anges som: Gud är kärlek. Eller Jesus Kristus, världens frälsare, förbarma dig över mig. Sådana meningar blir en referenspunkt, ungefär som att återställa en dator till en tidigare punkt, och ett sätt att rensa tankarna när de tar alltför konkret form och börjar vrida och vända på något konkret problem eller en specifik upplevelse.

Att andakter kan ske i många former är en insikt som skulle behöva förmedlas och spridas. Kristen djupmeditation fungerar ofta för en grupp, men kan lika gärna utövas som enskild andakt. Den är en vaken stillhet och vätter inte mot att falla i trans. I början kan så mycket stiga upp från de inre djupen att det blir svårt att inte landa i medveten bearbetning. Men syftet är att bli stilla inför Gud och låta alla omdömen, åsikter och tyckanden falna. En beskrivning av vad det handlar om låter nästan som en klyscha men har verklig innebörd för den som använder sig av denna andliga metod: att bara vara...

Tro, hopp och framtid

Tro, hopp och framtid - att vara kristen i en galen tid, så lyder det övergripande temat för de kristna humanisternas sommarmöte 2021. Stora ord kan leda till viktiga reflektioner. Ändå, hur ska någon lyckas hantera denna treklang där vart och ett av orden kan betyda nästan allt... och inget. En profilerad och genom seklerna preciserad och formulerad tro kan kontrasteras mot diffusa föreställningar om något som kanske finns. Tro kan bli en aning eller en känsla men också den mogna kristendomens relation till DU.

Spänstigt är det att ge sig på så stora utmaningar och ställa det i en kontext som benämnts: en galen tid. Visst, tiden är galen i metaforisk betydelse, men galenskapen sitter fortfarande i människors girighet och hybris som inte tar den hänsyn som krävs till medmänniskors väl och ve eller till planetens välmående. Galenskapen sitter i maktlystna regimers sätt att reducera människor och deras mänskliga rättigheter till damm. Och ibland sitter den i mitt eget hjärta som synd och bortvändhet från Gud.

Hinder kan bli möjligheter

Församlingsrådens begränsningar har kritiserats här på bloggen stillsam. Kreativa personer kan ibland vända frågeställningarna upp och ner. Hindren kan granskas utifrån vilka möjligheter som trots dessa ligger öppna. Inget hindrar församlingsråd från att ta olika initiativ, särskilt om det sker i samstämmighet med den prästerliga representanten i rådet.

Inget hindrar församlingsråden i ett pastorat att träffas över församlingsgränserna för att ta upp gemensamma frågor och se om det finns sådant som går att förbättra och förändra. Kanske kan det bli frågan om att kräva ökade befogenheter och mera ansvar.

Projekt kan initieras för att dokumentera den egna församlingens moderna historia genom att studera dokument, samla in fotografier och filmer, bara fantasin behöver sätta några gränser.

Gruppen som samtalar mycket men knappt får besluta något

I ett samtal kom vi att beröra församlingsrådens roll i Svenska kyrkan. Det blev ett ovanligt samstämmigt utbyte av tankar och idéer. Ett första konstaterande var att församlingsrådens roll är mycket mindre än de kunde och borde vara. På flera håll har dessa råd fått skriva versioner av den kommande församlingsinstruktionen bara för att se ett resultat som avvikit och ändrat det församlingsrådet menat var uppgift, inriktning och mål. En variant kunde vara att församlingsråden i alla fall publicerade sina dokument så att det fanns dokumenterat vad detta råd, där några lokalt valda fortfarande kan sitta, kom fram till och verkligen ville.

Det andra vi lyfte fram var att rådet mestadels är en grupp utan reell makt som samtalar om det som försiggår i församlingen och i bästa fall kan komma med rekommendationer. Det måste ses som ett demokratiskt underskott när kyrkan anser sig ha råd med att lokala grupper inordnade i organisationen ges ett inflytande som är så marginellt.

En tredje poäng var att den kapacitet som finns i församlingsråden underutnyttjas och uppdraget kommer på sikt att upplevas allt mindre meningsfullt eftersom verkligt utrymme att styra den egna församlingen sällan eller aldrig ges. De ekonomiska besluten av större dignitet för den löpande verksamheten ligger alltid hos kyrkorådet och inte i församlingsrådet. Ledamöternas uppdrag måste med nödvändighet utökas så att dessa personer inte ger upp och ser helheten av sin insats som ganska meningslös, även om det alltid kan vara trevligt att samtala om saker som engagerar. Men ord utan koppling till handling kan i det här sammanhanget bli något som skapar tvivel på varför man als ska vara med där.

I KO 4 kap § 21 anges ganska vagt att "Församlingsrådet ska fullgöra de uppgifter som anges i kyrkoordningen och i församlingsinstruktionen samt de övriga uppgifter som kyrkorådet beslutar." Dit hör tillsättandet av kyrkvärdar. Vill man veta vad uppgiften är får man lusläsa KO.

I Kap 17 anges det i 6 § "Kyrkorådet i en församling eller församlingsrådet får efter samråd med församlingens präster och kyrkomusiker besluta vilka i kyrkohandboken angivna former av huvudgudstjänst som utöver högmässa ska användas i församlingen. (SvKB 2012:14; 2017:14)". 

Och i samma kapitel 9 § står det att "Kyrkoherden fastställer efter samråd med församlingens kyrkoråd eller församlingsråd, präster och kyrkomusiker en plan för församlingens gudstjänster."

Ett missnöjt församlingsråd kan enligt KO inte väcka ett ärende i kyrkofullmäktige! Men viss rätt att yttra sig finns eftersom "innan kyrkofullmäktige avgör ett ärende ska det ha beretts av kyrkorådet. Om ärendet särskilt angår en församling i ett pastorat ska församlingsrådet ha beretts tillfälle att yttra sig i ärendet."

Ändring behövs och det med det snaraste!

Besvär som inte behöver ordas om

Sendrag i axel och hals ska gå över på ett par tre dagar om man läser på nätets alla hälso- och sjukdomssajter. Det är något att hoppas på. Denna natt har drömmarna varit fyllda av besvär pga värk i axel och hals. Det var ett vågspel att dra på sig strumporna i mors. Och att nu sitta böjd över tangentbordet vållar också det bekymmer.

Tänk att något sådant bagatellartat påverkar livskvalitén så kraftigt. Då tänker jag som många andra, ska jag gnälla för en smula tillfällig värk. Alla de som har verkligt svåra besvär utan att skriva det på nätet är veritabla hjältar. Därför skriver jag inte mer om detta. Just idag i alla fall.

Kort samtal

Godmorgon Gud, kan jag inte säga. Det ska väl uttalas med svenskfinsk dialekt för att låta vänskapligt och hurtigt. Så där som Lennart Koskinen gjorde, när det begav sig. Men något är väl klokt att börja med. Ungefär som ett namn på någon. Käre Herre, blir uppfattat, av människor, som ett alltför maskulint färgat tilltal. Men kan användas ändå. Det duger bra. Du, den Allrahögste, har ett maskulint uppfattat e på slutet. Språk är svårt.

Nuförtiden händer det att ett tilltal börjar med ett gutturalt ljud, som ett öhh! Öhh Du, kan knappast jag säga som är aningens för gammal för en sådan harklande inledning.

Sebaot, kan bli en kompromiss eftersom det låter som ett gammaldags personnamn. Den som väljer namn ska också överväga vilka slangformer namnet kan få. Sebbe kanske kan vinna anklang? Ungefär som Abba? Nej, det blir för alldagligt och uttrycker ett slags förfogande. Så trodde de gamla i det Heliga landet, att namnge någon eller något ger makt och inflytande över det benämnda.

För enkelhetens skull väljer jag att säga DU, det DU som hänger samman med KG Hammars förkärlek för att skriva Gud med versaler: GUD. Så blir det en hänvisning till den ursprungliga relationen med den andre, den mellan ett Jag och ett Du, som Martin Buber påminde om. Mötet emellan dessa två måste inte innebära ett avstånd och en motsättning. Astrid Lindgren visste det och fick Emil att bekräfta närhet och samhörighet med Albert, drängen. Du och jag, Albert! Så beskriver somliga även sin relation till GUD, inte barn utan vänner. 

Jag: DU, vad är det för tid vi lever i? De där yttersta tiderna, är de på väg nu? Klimatet rasar samman och värmen bara stiger, monsterregn och flodvågor far fram på platser som sluppit undan förut. Varför är det på detta viset?

DU: Mina händer är fulla av blommor, världar och universa. När ordningen rubbas blir det oordning och ganska rörigt. Det har hänt förr att balanser kastas över ända. Har du försökt att ställa det tillrätta? Världen ligger inte bara i mina händer - utan lika mycket i dina!

Jag: Min sopsortering ger väl ett plus, en liten fördel kan man väl få för att man sköter sig och gör gott? Annars gillar jag Greta och vetenskap. Jag tänker mycket på klimatet. Vill göra bra och gott så uppvärmningen stannar av. Flyger sällan. Bilen vi skaffat har stora batterier så den förbrukar mindre fossilt mot hur det var förr. Och vi äter mycket grönt, fast sjukhuset säger att jag behöver så många proteiner att kött blir svårt att undvika. En hel del plus och något minus? 

DU: Det sägs att jag har en bok där allting skrivs upp i med- och motgång, synder, underlåtelser och sådant som borde kunna räknas människor tillgodo inför det som komma skall. Ni är alltför upptagna med att räkna och försöka få ett balanserat livsbokslut. Räknenissar som tänker på om en god gärning kan sudda ut något av den synd och ondska som kan finnas i en människas liv och tillvaro. Som om det inte är tillräcklig väldoft i att utbreda rätten och plantera ett himmelrike på jorden, om du förstår hur jag menar?

Jag: DU får förlåta mig, och jag försöker inte vara rolig, men kan vi, eller jag, rå för hur livet formar sig för oss? Är vi inte summan av arv och miljö, händelser och omständigheter, sådant vi inte kan kontrollera eller råda över? Om vi då framstår som upptagna med att uppväga det som är skadligt och dåligt, må väl vara hänt. Räknenissar är inte så många av oss. De flesta höftar till det och försöker göra så gott det går i varje situation. Att sådant leder till att vi inte kan förstå Din vilja med oss, vi som tycks dömda på förhand att misslyckas med klimatet, jorden och framtiden. Och våra egna liv blir sällan något att skryta med, alltså vara stolt över, menar jag. Förresten, många är både stolta över sig själva och anser att det räcker att lägga manken till och göra så gott de kan.

DU: En hel det teologi har jag fått utstå som säger än det ena än det andra om mig, hur jag är och kommer att handla. Jag sägs ska vara bunden av den ordning jag lagt ner i skapelsen och inte kan bryta mot mina egna regler. Vem skulle hindra mig? Eller vad i ordningar och naturlagar skulle göra det omöjligt för mig? Skulle mänsklig logik binda mig? Mina tankar är inte som era tankar.

Människans utgångsläge är att hon inte av egen kraft kan upphäva människosläktets gärningar där krig och förtryck har färgat jorden röd av blod. Min kärlek till er kan förvandla människor så att de, trots arv av synd och ont, är så pass fria att de eftertänksamt skulle kunna göra gott och skydda det som är svagt och hotat och behöver andras insatser för att kunna leva. Människan kunde tänka: jag har blivit välsignad alltså välsignar jag, jag har blivit älskad alltså älskar jag...

Nytt nummer av Kyrkans tidning

Ett nummer är ute av Kyrkans tidning, nr 31-32 2021.  Upplevelse är att det skulle behövas en dubbelt så tjock tidning så att det som skrivs på ledar- och debattsidor verkligen kunde diskuteras och inte enbart blir bloss som tindrar en stund.

Ledaren tar upp krav som reses att det borde vara ett villkor att viga samkönat för att få bli vigd till präst! I ledaren nämns kraven som kyrkan har för vigningen: kandidaten ska vara medlem, döpt och konfirmerad samt samarbeta med andra i vigningstjänsten oavsett kön. Att nu lägga till ett ytterligare krav på vigsel av samkönade är vare sig klokt eller välgrundat.

Antalet samkönade vigslar är mycket lågt så många präster kan arbeta ett helt liv utan att få frågan av ett par om de kan viga (samkönat). Att då ställa upp ett sådant vigselkrav ter sig mot den bakgrunden egendomligt. Det är kyrkoherden i församling och pastorat som ansvarar och ser till att de medlemmar som önskar och är hindersprövade kan bli vigda och inte den enskilde prästen. Ytterst är det biskoparna som avgör vilka personer som kan och får vigas till kyrkans ämbete. De är också de som i läronämnden ska pröva om ett "vigseltvång" stämmer med den evangelisk lutherska kyrkans bekännelse och lära.

De som hävdar  kravet att viga samkönat argumenterar sällan med läroargument eller söker stöd i Skriften för sin hållning. Det som anses föråldrat och som skaver mot samtiden ska sorteras bort.

På debattsidorna finns flera inlägg som skulle behöva nagelfaras och diskuteras. Lars-Ivar Ericson hävda att alla medlemmar ska kunna utöva sin rösträtt utan att genomgå granskning av tron! Vem vill granska och bedöma de röstandes tro? Däremot vore det bra om de som ska väljas är intresserade och gärna aktiva. Debattören poäng att människor kan gå på en fotbollsförenings årsmöte utan att gå på matcher. De lär inte bli valda till någonting om de inte är passionerat intresserade av fotboll. Och där skulle ALDRIG politiska partier kunna gå in för att styra!

En märklig artikel har Karl-Eric Hansson (ÖKA) från Grebbestad skrivit. Rubriksättaren har fastnat för det mest egendomliga påstående som framförs. Dagens människor får dock inte ut något vettigt av kyrkans gudstjänst. Meningen och åsikten är kyrkofientlig och får det att framstå som om endast inskränkta och forntida relikter ägnar sig att gå i gudstjänst. Nå, kan han verkligen mena det han skriver? Säkert! Han fortsätter: Vi kyrkfolk (han inkluderar åtminstone sig själv i den kategorin) har tillåtit själva gudstjänsten i sitt varande att utveckla sig själv till en slags underhållning för de sista entusiasterna... 

Tänk om det är just den attityden som driver bort människor från en gudstjänst som många till och med i kyrkan dissar och förkastar? När mässan och liturgin avfärdas som underhållning av "kyrkfolk", när vi inte själva är stolta, vetgiriga eller alltför sällan fungerar som ambassadörer och vägvisare - då är inte lösningen att popularisera och göra gudstjänsten urvattnad gällande sin bibliska förankring och sina rötter till de tidiga kristna församlingarnas gudstjänst. Hitta på nytt är inte något svar. Att fördjupa och öka kunskapen och förståelsen är vägen framåt! Som det har sagts: ad fontes!

Det mellersta fingret i trafiken

Turistströmmarna drar fram över Sverige med en intensiv trafik till följd. Som vanligt kör några alltid mycket aggressivt och ska om till varje pris. Den som håller de skyltade hastigheten blir tutad på och får ibland se det mellersta fingret på medtrafikanters händer. De som markerar missnöje, även långtradare, lägger sig så nära att det vid nästa stopp är bäst att kontrollera så att inga märken finns i lacken.

Att en enstaka förare av något skäl har extremt bråttom kan man kanske stå ut med, men att fyra-fem fordon i rad ger sig på den som håller hastigheten är illavarslande. Stämningen blir hotfull, Trafikrytmen rubbas. Det är som om hastighetsangivelserna på trafikskyltar uppfattas som en vid rekommendation. Om du har lust skulle du väl kunna tänka dig att inte köra väldigt mycket snabbar än det skylten visar? Snälla...

Ett exempel var bilen som körde om, trängde sig in precis framför vår bil och tvärbromsade med någon meter mellan våra bilar. Anledningen? En trafikkamera stod beredd att avläsa om bilisterna höll hastigheten 80 kilometer i timmen! Den omkörande kom säkert i drygt 100 kilometer i timmen, såg kameran och ställde sig på bromsen utan hänsyn till bakomvarande fordon med ett antal medmänniskor i. Livsfara uppstod! Då kliade det i det mellersta fingret trots att detta tecken är avskytt av oss som färdas i den långsammare bilen. Vi tvingas stanna vid närmaste parkeringsficka för att djupandas och tacka för skyddsänglarna som omgav vår bil denna dag...

Gamla tankar vilka är som nya.

Hur kan någon få för sig att mötet med Gud ska utvärderas och bedömas som vore det en revy eller varieté? Poängsättas som vore det en sångprestationstävling likt Idol och andra liknande evenemang? Skall gudstjänsten jämföras med och värderas utifrån televisionens galor eller superstjärnornas föreställningar? Är lättsmält underhållning kriteriet utifrån vilket allt graderas? Uppfattar gudstjänstens kritiker, även inomkyrkliga sådana,  bara yta och prål? Har de förlorat förmågan att se vad som verkligen ÄR? Skulle det vara tråkigt att lovprisa Gud? Att tillbe och bekänna? Att höra Guds heliga evangelium? Att dela bröd och vin med Guds församling? Att bli förlåten, förvandlad och förnyad? Att bli sänd i världen som ambassadör och representant för att utbreda rätten och plantera ett hörn av himlen på jorden?

Gamla tankar vilka är som nya.

Överlämnar dagen

Må denna dag bli en välsignad dag, en dag "under Guds beskärm"! Bara detta att få överlämna det som ska komma i Guds "händer" ger en trygghet och en tillförsikt. Stora ord, men så gott känns och blir det. Tankarna kommer till ro och oron för det obekanta och oförutsedda sjunker undan. En ny dag! Tack gode Gud!

Medtrafikantvänligt?

Irritationen över andra trafikanters sätt att framföra sina fordon blir till sist en tjuv. Den stjäl min uppmärksamhet och gör att mitt fokus snarare ligger på andras brister än den egna förmågan och den egna automobilen. Medveten om att det kan förhålla sig så gör att jag trots allt blir tillräckligt inriktad på att framföra den egna bilen på ett trafiksäkert och medtrafikantvänligt sätt.

Idag tar jag paus från bilkörningen. Inte för att slippa bli irriterad utan för att alldeles strax ska jag fotledes bege mig till sjukhusets dialysavdelning i den regelbundna lunken. Apostlahästarnas hastighet är så begränsad att få fel hinner begås eller uppstå. Istället kan man insupa miljö och natur. Stortorget i sin morgonglans. Svartån glittrande glad. Slottet en solbelyst jätte... 

Trafiken en gissningstävling

Att köra bil har blivit alltmer av en gissningstävling. Den som kör bakom en annan bil måste ofta gissa om bilen tänker svänga eller köra rakt fram. Deras blinkers har slutat att fungera. Kör man länge efter samma bil kan glädjen infinna sig, tillfredsställelsen att trasiga blinkers mirakulöst lyckats laga sig. Snart infinner sig medlidandet när det orangea blinkljuset gått sönder igen.

I rondeller får man leva osäkert och gissa desto mer. Det svängs åt alla möjliga håll direkt från innerfilen lämnar någon plötsligt rondellen. Tur att den egna automobilen har utmärkta bromsar. Vill någon byta fil borde det synas tydligt. Men bilar girar till synes oplanerat ut i en annan fil, om de alls släpps in. 

I stora korsningar utan trafikljus är det också osäkert vad som ska hända. Det gasas på för att slippa släppa fram någon som behöver svänga. Fotgängare kliver ut i trafiken lite hur som helst. Då krävs att det finns förmåga att räkna ut oberäkneliga beteenden. Ständigt kikar vi efter polisbilar, inte för att vi då ska bli mera laglydiga, utan för att andra borde bli det! Säkerligen tänker de andra på samma sätt...

Åk till Stadra i sommar!

Gårdagen ägnades åt en utfärd till Stadra teater längs väg 224 och några mil förbi Nora. Där gavs Hjalmar Bergmans Dollar av en stor ensemble. Intrigen är ganska enkel men tangerar många både aktuella och viktiga frågor. Är privatmoral detsamma eller något annat än moral i affärer? Hur långt klarar sig religiösa föreställningar som ser sig som överlägsna, representerade av den amerikanska dollarstinna släktingen, i kamp med vetenskapen, personifierad av den lokala doktorn? 

Tre par på ett fjällhotell inväntar besök av en amerikansk släkting som kan satsa pengar i Sveaverken som befinner sig i finansiell kris. De tre paren är inblandade i en dans av attraktion och sympatier och verkar hellre umgås med någon annans fru eller man. 

Spelet drar igång och det tar en stund innan de olika personerna och paren är så pass etablerade att man kan följa med i vad som händer. Men sedan kan man mest bara njuta av det som utspelar sig i dialog och sång och musik. Recensionen i SvD var översvallande.

Dollar finns inspelad från 30-talet med Ingrid Bergman i en av rollerna. Tutta Rolf, Edvin Adolphsson, Håkan Westergen, Birgit Tengroth och Georg Rydeberg har också roller i filmen. En sådan uppsättning skådespelare från förr är bara det en fröjd att se! Dollar går att hitta på You Tube för den som vill roas en dryg timme!

Uppsättning på Stadra involverade följande personer enl uppgifterna i SvD 

Regi

 Lena Engqvist Forslund

Medverkande

 Bodil Carr Granlid, Magnus Wetterholm, Rune Jakobsson, Kajsa Ekström, Måns Hammarström, Lovisa Carlson, Caroline Rauf, Lasse Forss m.fl.

Var

 Stadra Sommarscen

Text

 Hjalmar Bergman

Koreografi

 Catrin Örman Oscarsson

Scenografi: Ebba Forstenberg. Kostym: Agneta von Gegerfelt. Musikarr: Anders Ortman. Ljus: Kenny Nilsson.

Tyckmycket Sverige

Sverige har blivit ett tyckmycket land. Det tycks, pratas och hävdas åsikter, utan annan grund än att det känns rätt. Åtminstone av den person som förfäktar sin mening. Tänk så lätt det går att häva ur sig något om någonting. Invandringen är ett sådant område där vad som helst kan hävdas utan bas i fakta och verkliga villkor. Här snickras en egen världsbild ihop utan att veta vad som gäller. Det ställs inga krav, heter det. De får ekonomiska bidrag som överglänser "arbetande svenskars" inkomster. Myter och skrönor om allt som vräks över dessa invandrare och flyktingar förfäktas och sprids. Här kan man ta reda på något av det som gäller.

Hur kan det komma sig? Delvis beror det på att en pedagogisk och samlad information om vilka villkor som möter flyktingar och invandrare inte finns att tillgå. Det behövs detektivarbete för att  ta reda på bidragen och villkoren för att få dem eller för att veta vad som gäller för SFI. När är det tillåtet att arbeta för att bekosta sitt eget uppehälle och vad gäller för barnen?

Jag tycker att det borde finnas samlad information från stat och kommun för att hindra allt egenuppfunnet tyckande om vad som gäller! Så det så!

Individualismen övertrumfar tro och bekännelse

Ska den kristna tron utformas av varje person så att den passar de egna preferenserna och tankarna eller är kristen tro något som utformats och utmejslats av och inom kyrkan genom historien? Om det senare är fallet går det att med en aning historisk insikt och kyrklig kännedom spåra hållningen i olika lärofrågor. För Svenska kyrkans del råder stor osäkerhet även bland de teologiskt utbildade. I Svenska kyrkan har oförmågan att skapa nya katekeser och auktoritativa dokument om lära och bekännelse, så som den romersk katolska kyrkan t ex har gjort, betytt att det finns stor osäkerhet i och om grundläggande frågor som nattvardsteologi, kyrkosyn, kristologi för att nämna några.

Den alltmer grasserande individualismen i samspel med en tilltagande allmän brist på respekt för kunskap och auktoriteter har lett till att personlig tro och uppfattning lätt övertrumfar det kyrkan lärt och trott. En kyrka förändras i samklang med tidens stora frågor och dilemman men om tro och bekännelse ändras och "utvecklas" kräver det omfattande diskussioner och utredningar där kyrkans tidigare hållning skärskådas och andra kyrkors hållningar vägs in. Att ändra för att grupperingar i största allmänhet tycker att det bör ske är inte anledning nog att rucka på tro och bekännelse. Teologisk begrundan, studier och noggranna argument måste krävas!

Exklusiv, elitisk och reaktionär?

I organisationen av ett "civilsamhälle" finns det en rågång mellan en mängd olika folkrörelser, institutioner och organisationer och stat och kommun. Dessa organisationer står avgränsade och relativt oberoende, ibland stöttade med olika stats- och kommunalbidrag men utan inblandning av de politiska partier som organiserats för att sköta kommuner, regioner och stat. När gränsen mellan partier och deras åtaganden och civilsamhället suddas ut uppstår mängder av komplikationer. 

Det är en principiellt viktig gräns som dras mellan politiska partier och civilsamhället så att de olika målsättningarna och uppgifterna inte sammanblandas. Särskilt viktig är gränsen i ett samhälle som vårt där religionsfriheten är en av de grundläggande fri- och rättigheterna. De som tillhör politiska partier som vill styra och påverka Svenska kyrkan ser sin inblandning som bra och viktig så att alla medlemmar, även de som bryr sig föga om kyrkan som trossamfund med en bestämd tro, bekännelse och lära. Den som vill att de intresserade och kyrkligt aktiva ska styra i kyrkan häcklas som exklusiva, elitister och reaktionära.

Så är då jag och många med mig exklusiva, elitister och reaktionära? Vi som i en sentida samstämmighet med de reformatoriska ledarna anser att det ska finnas en gräns mellan ett världsligt och ett andligt regemente? Genom historien, och särskilt i totalitära system även i nutiden, är politisk inblandning i civilsamhället ett stort problem. Syftet är inte bara att utifrån civilsamhällets egna hållningar verka i sitt samhälle utan att stöpa om och utforma civila organisationer så att de stöttar den politiska agendan som råder inom politiken.

Principen om oberoende gäller tydligt inom idrotten. Medlemmar som som stöttar en fotbollsklubb låter inte de som är ointresserade av fotbollen på planen bli styrande. Ingen skyller den hållningen för exklusiv, elitistisk eller reaktionär. Varför ska det gälla andra principer för en kristen kyrka och dess tro, bekännelse och lära? 

Nedtystat val?

Om 2 månader är det kyrkoval. Radio och television kommer knappast att fullgöra sitt uppdrag som public service eftersom det handlar om en kyrka. Att den har en stor del av befolkningen som medlemmar spelar ingen roll utan den religiösa neutraliteten slår till så hårt att någon kritisk granskning av denna jätteapparat knappt står att finna. Inte heller lär den politiska inblandningen i ett trossamfund få någon att höja på ögonbrynen, dvs bli förvånade eller upprörda.

På sin höjd lär det komma några insändare som pläderar för än det ena än det andra. Vore det något med program som Människor och tro eller Uppdrag granskning skulle de arrangera en kyrkopolitisk debatt så att de opolitiska alternativen kan utmana de sekulära politiska partierna och deras vilja att ha grimma på kyrkan och deras ovilja att låta tro och teologi styra kyrkans inriktning. Eftersom sådant aldrig händer är slutsatsen rimlig: det handlar om ett nedtystat val. Detta trots att Svenska kyrkan är landets största och mest inflytelserika trossamfund och en organisation som även i jämförelse med andra folkrörelser tillhör de ledande i landet. Men munkavle och tvärtystnad råder...

Nytt fotografi

 

Några år ha förflutit sedan förra fotograferingen. Kalufsen har växt på mig och nu har Olle och pappa båda slips! Men ser man noa efter har jag denna gång begåvats med en fluga! 

Våra kavajer pryds av olika märken, kanske finns bland nålarna Simborgarmärket och några av de märken som följde därpå när man simmade vidare i graderna?

Denna gång finns det en rebell i sällskapet, en som är mer intresserad av kameran än att blicka bort i fjärran. Pelle tittar stint och pillemariskt in i kameran. Det kan ha varit vid någon sådan session som hans fotointresse väcktes. Många kameror blev det för honom.

Mamma Igge arbetade på socialkontoret och hade bland annat mycket skrivarbete med protokoll och sådant. Hon satt ofta och länge i sammanträden, men fortsatt genom livet med insatser på den sociala sidan, bland annat genom att vara med och bygga upp barnomsorgen på Gotland. Pappa Carl-Bertil var nog bankkamrer på DBW:s Sparbank i Visby vid den här tiden, dit han kom som kamrer från Arthur Perssons byggfirma. Han var en tid anställd av Företagarföreningen och blev senare folkvald och utsedd till kommunalråd.

Sitt still och gör som fotografen säger!

 

Det fanns en gång en tid då det var dyrt att ha en kamera och betala för film och framkallning av bilderna. När processen var klar fick man i en fotoaffär tillbaka bilderna och negativen så att man skulle kunna beställa fler bilder om någon fick för sig att det behövdes.

Att gå till en fotograf för att bli fotograferad var på 50-talet då jag växte upp något högtidligt. Vi fick klä oss i fina kläder och infinna oss vid Studio Fuchs i Visby. De som ägde och skötte ateljén var goda vänner till föräldrarna och hade till och med varit med på deras bröllop på 40-talet. 

Pappa hade fluga (!) något som inte inträffade så ofta, han blev efterhand mer av en slipsmänniska. Olle hade också fått en fluga, en med prickar på. Här är min familj fotograferad med mamma Igge (Inga-Greta), pappa Carl-Bertil och oss pojkar: Olle, Lasse och Pelle. Lägg märke till att vi har blivit vattenkammade dagen till ära.

Så gällde att se fin ut på bilderna. Sitt still och gör som fotografen säger, var den givna ordern. Dessutom skulle vi försöka le, något som genom livet varit svårt att göra på uppmaning. Något så naturligt blev ganska onaturligt, det syns på andra bilder från uppväxten. 

För en gång skull lyckades det riktigt bra. Både att smila och hålla sig stilla. Vad jag vet sändes några bilder till släkt på olika håll och en bild blev inramad och fick en hedersplats hemma så att vi skulle komma ihåg vilka vi var, vårt ursprung och vår basala gemenskap. Bilden är något udda eftersom ingen av oss får titta in i kameran utan kikar på något vid sidan om. Nog ser det ut som om vi skådar något i fjärran med förväntan och en aning lycka. Familjeidyllen skulle på detta sätt dokumenteras och bevaras. Pappas ögon är i stort sedd dolda i glasögonbågarnas skugga. Då var fotografiet nutid. Idag har bilden ändrat betydelse och blivit en del av familjens personhistoria. Båda föräldrarna är sedan länge döda och vi som då var ganska små pojkar är idag alla tre över 70 år gamla.

Den heliga mässan

I Finska kyrkans katekes, antagen 1999, står det: Nattvardens gåva är syndernas förlåtelse. Denna gåva får vi del av när sakramentet utdelas med orden: ”för dig utgiven”. När vi i tro på dessa ord tar emot brödet och vinet får vi del av en andlig måltid som förnyar vårt liv och ökar vår kärlek till medmänniskorna. I nattvarden förenas vi med Kristus och med varandra…

Självfallet finns det hur många andra liknande beskrivningar och förklaringar som helst. Men dessa enkla ord räcker för att göra det till en gåta att församlingar och kristna människor under långa perioder lägger ner nattvardsfirandet och/eller ringaktar den heliga mässan.

Att avstå från den förnyade och förvandlande relationen till Kristus som skänks genom nattvarden är som det en fisk råkar ut för om den hamnar på land. I nattvarden syresätts den kristna människan, hon får näring och en bekräftande och uppbyggande gemenskap med Kristus och hans församling.

I mässan bär vi fram oss själva så att vi likt bröd och vin kan förvandlas till större kristuslikhet. Där kommer vår tacksamhet och tacksägelse för Guds väldiga frälsningsgärningar i skapelsen, frälsningen och helgelsen till uttryck.

Nattvarden är vårt levda minne av Kristus (åminnelsen) och ”är grundvalen för och källan till all kristen bön. Så faller vår bön tillbaka på och förenas med den uppståndne Herrens ständiga förbön. I nattvarden skickliggör Kristus oss till att leva med honom, lida med honom och genom honom framföra våra böner som rättfärdiggjorda syndare, vilka fritt och med glädje utför hans vilja”. ( Dop, Nattvard, Ämbete, avsnitt II B. 9, sid 28)

Fastna i saknaden?

Känslor kan låsa sig, sägs det. Någon påstås fastna i sin sorg, besvikelse eller bitterhet. Kan det bli så att känslorna förblir under tiden som allt annat förändras? Om en känsla, t ex av sorg och saknad, blir tillräckligt stark och djup så kan det fungera som en bassäng av vatten man dyker ner i. Vattnet verkar bestå trots att dagarna blir olika. Men en chimär lika fullt.

Första sommaren utan katt är det för oss på ett drygt decennium. Ingen fyrbent liten pälsvarelse att ta hänsyn till och interagera med. Inga hälsningar vid dörren med välkomnande rullningar. Ingen katt som kommer smygande och lägger sig tätt intill. Men inte heller oro vid sjukdom och färder till veterinärer. Ingen överhettning de varmaste dagarna. Någon enstaka gång hugger saknaden till. Tomrummet och frånvaron stör det som faktiskt är. Katten som inte är lever märkligt kvar i minne och känsla.

Oförändrat är det inte. Nu ler jag oftare än jag blir bestört. Saknaden är mera vemod. Det vi hade, har varit och tillhör nu minnet och det förgångna. Så bra och fint det var. Nu gäller det att vara här i det som är nu och beredd på det som komma skall. 

Rätt att ha öppna hjärtan och se invandring som en tillgång

Ulf Kristersson har gjort en osedvanligt stark markering mot invandringen till Sverige. Han menar att en mycket hög andel av kriminalitet, hedersproblematik, sociala problem och trångboddhet uppenbart kan hänföras till invandringen till Sverige. Orden som kom i en intervju i Sveriges Radio ligger oerhört långt bort från statsminister Fredrik Reinfeldts vädjan till svenska folket att öppna sina hjärtan!

Inför ett sådant påstått kapitalt misslyckande vad gäller invandring kan man direkt fråga vilket ansvar politikerna har! De har planerat, stiftat lagar om och genomfört det sätt på vilket invandringen sker. Det är lika tokigt att på detta sätt ge invandringen totalt underbetyg som att se åt ett annat håll när ett övergrepp sker. Nu är det så dags att komma med underbetyg och avståndstagande!

Åtskilliga debattörer har lovordat och berömt invandringen som något som stärker Sverige och blir "lönsamt" i längden. Min uppfattning är att de har ganska rätt, invandring kan i längden gynna Sverige på många områden. Och det kan ju rimligen inte vara invandringens fel att vårt lands politiker inte kunnat förstå och inse vad en stor invandring av de mest förföljda och fattiga skulle kunna betyda för bostadsområden, skolor och deras resultat eller för utanförskap ekonomiskt, socialt och kulturellt. Om lokalsamhällena, företagen och arbetsmarknaden inte varit förberedda så att de kunde ta emot och medvetet arbeta för en god integrering kan inte invandrare lastas för. När ett misslyckande sker och avståndstagande mot människorna som kommit ökar doftar det ofta unket, främlingsfientligt och isolationistiskt.

Tar man emot människor från krigszoner, flyktingläger och kriszoner, människor med andra normer och värderingar, t ex vad gäller kvinnors och barns rätt och ställning, är det självklart att sådan problem måste adresseras! I sådana frågor kan inte jästen kastas in i ugnen efteråt.

Som ett världens rikaste, lyckligaste och med rik välfärd försedda länder har vi både råd och skyldighet att ge behövande människor rätten att söka asyl och att bli respekterade och humant bemötta. Invandrarfientlighet och rasism är en sjuka som grasserar alldeles för vilt och omfattande. Men det måste påpekas och det eftertryckligt att man kan önska en restriktiv invandringspolitik utan att vara rasist. Dock, det är inte heller ovanligt att dessa två, invandringsskepsis och främlingsfientlighet håller varandra i handen. Var finns vaccinerna som kan hjälpa oss slippa drabbas av invandrarfientlighet och nationell hybris?

Inte skulle väl det få fortsätta?

Om problemen i så kallade utanförskapsområden fanns på andra områden - skulle de då ha fått fortsätta? Om en grupp personer tog över och dominerade ett klassrum, med mobbing och övergrepp mot kamrater och lärare, nog hade väl rektor och skolledning gjort något åt det? Kanske polis och socialtjänsten också? Eller om stora företag körde med och dominerade små och mindre dito så att de nästan blev rättslösa, inte skulle det accepters och godtas?

Eller om staten tog över skogsägares skogar och benämnde dem med fina namn, inte skulle väl det få hålla på? Och om hyresgästers kostnader vida skulle överstiga dem som ägare av småhus, radhus eller insatslägenheter hade, nog skulle någon göra något åt dessa grundläggande klyftor? Och om somliga politiska partier skaffade sig inflytande över organisationer eller trossamfund, inte skulle väl sådan inblandning få fortsätta ostört?

Sorg i Örebro

Ofattbart att ett flygplan med fallskärmshoppare störtat vid Örebro flygplats. En förfärlig olycka som leder till förtvivlan, sorg och gränslös saknad. De förolyckade och deras familjer, släkt och vänner omsluts idag av medkänsla, omtanke och förbön!

Måtte inga reportrar börja fråga präster och diakoner utanför Nikolaikyrkan, som föredömligt öppnats särskilt för sörjande idag, om vad man talat om och hur det känts därinne i kyrkan. Måtte inga kyrkliga anställda börja svara på sådana frågor. Här handlar det om själavårdande samtal och sådana ska inte recenseras eller berättas om. Hoppas de kyrkliga personer som finns där idag får vishet och kraft i uppgiften att vara där för de sörjande!

Levnadsregler från Oscaria

Kan inte undanhålla ett tidsdokument från ett antal decennier tillbaka. Det handlar om råd, ordnings- och uppföranderegler för anställda vid Oscaria. Minns jag rätt hittade jag anslaget i Skofabrikens i Kumla affär. Väl värd att besöka! 

Idag skulle denna uppräkning säkerligen kallas för en uppförandepolicy. Vara hur det vill med det, reglerna är intressanta och åtskilliga av dem blir till viktiga påminnelser om vad som ansågs vara ett korrekt bemötande och uppförande. För min del funderar jag över vilka av dessa regler jag uppfyller utan att ha dem listade så här.

Skor med nedgångna klackar eller andra brister får ingen Oscariaförsäljare uppträda i. Strumporna skall vara välputsade, strumporna hela och rena! Så det så!

Eller vad sägs om denna uppräkning "dygder": Vinnlägg Er om ett vårdat språk och uttal. Visa artighet och takt, tålamod och självbehärskning, hjälpsamhet, gott humör, punktlighet.

Särskilt värt att notera är avsnittet om att den anställdes ord och handlingar är Oscarias! Om varje anställd, förtroendevald och församlingsmedlem i Svenska kyrkan tänkte så, vilken kyrka vi skulle ha!

Örebro kommuns dåliga arbetsmiljö

Kan det vara så illa att det finns arbetsgivare använder dålig arbetsmiljö som ett sätt att kuva personal som har det  ganska bra? I Örebro kommun finns  ett antal exempel som kan tyda på att man genom schemaomläggning tvinga anställda att ambulera och resa åt alla möjliga håll för att utföra de uppgifter arbetsgivaren ålagt dem. Kommunens återvinningsstationer är ett sådant exempel där anställda som huvudsakligen arbetat på en närbelägen station nu tvingas fara kors och tvärs. Nerikes Allehanda har skrivit om problemen på ledarplats och i artiklar inne i tidningen.

Omorganisering och nya arbetsplatser är en åtgärd som arbetsgivare använt för att rikta om kritik och missnöje. Kritiken sugs upp av all den energi som går åt för att sjösätta och genomföra den nya organisationen. Tänk om det fanns sådana motiv när storpastoraten genomfördes mot åtskilliga församlingars uttalade vilja...? Var den sk reformen ett förslag för att slippa kritiken mot de gamla samfälligheterna?Tål att tänka på.

Back to basics

Kunde människorna under 12-, 13- och 1400-talet bygga fantastiska kyrkorum borde det inte vara så svårt för oss i nutiden, vi som är många fler, att ta hand om vår egen kyrka och församlingen eget arbete. Helt utan anställda blir det svårt att hålla en församling igång, men sällan har kyrkans tjänster utvärderats ifrån hur stor verksamhet de genererar och tar hand om. Frågorna om antalet anställda väcktes av Kjell Kallenbergs debattartikel i gårdagens SvD.

Genom åren har gång på gång inom Svenska kyrkan folkkyrkan ställts mot föreningskyrkor och svaret ha ansetts självklart redan i förväg: folkkyrkan är överlägsen och bättre än föreningskyrkan. Denna fördomsfulla jämförelse kunde förstås ersättas av en mera rättvisande betraktelse av olika kyrkomodeller. En avgörande skillnad är förstås de omfattande och okristligt dyra kyrkovalen som sägs ska garantera och säkra den demokratiska folkkyrkan. Att det kan finnas andra och väl fungerande modeller som med råge uppfyller rimliga demokratikrav, dvs att medlemmar ska kunna påverka sin kyrka, är ett faktum. 

En annan skillnad är att i en sk föreningskyrka tar medlemmarna hand om församlingens styre och verksamhet, ofta utan särskilt många anställda. Folkkyrkans mera anonyma, och från tron losskopplade, medlemskap kan bidra till att tro,bekännelse och lära får allt mindre inflytande över församling och kyrka. Nog finns det behov och utrymme för betydande förändringar av Svenska kyrkans organisatoriska system i riktning mot ett lokalt och aktivt ansvarstagande, dvs en annan riktning än den centralistiska strömning som lägger allt större vikt vid stora pastorat och direktvalda enheter på stifts och nationell nivå.

Back to basics eller på svenska: ad fontes!

Hög tid för kyrkovalsfrågor att debatteras!

Drygt 2 månader kvar till kyrkovalet! I pressen är det väldigt tyst. Men idag tog Kjell Kallenberg bladet av munnen i en välskriven debattartikel i Svenska dagbladet. Rubriken är passande: Kyrkan hindras från att vara kyrka! Kallenberg sammanfattar sitt inlägg i två punkter. 1. Svenska kyrkan bör avstå från att sälja av sina fastigheter för att driva sin ordinarie verksamhet. 2. Kyrkan bör halvera antalet anställda. 

Alldeles uppenbart kunde Kjell Kallenberg ha dragit en tredje slutsats utifrån synpunkt att ett arbete på evangeliets grund har blivit något annat, en livsstilskyrka. Hans pregnanta formulering lyder: Svenska kyrkan utvecklas snabbt, inte minst på grund av en accelererande inre sekularisering, från ett trossamfund på evangeliets grund, till en livsstilskyrka. Kyrkans innehåll påverkas rejält av politiska och sekulära krafter! Allvarligt så det förslår! Det är hög tid att kyrkovalsfrågorna debatteras!

Jag passar idag

 Nu lär det vara möjligt att skaffa ett vaccinationspass för att kunna resa mera fritt i omvärlden. Därtill kan det vara läge att kolla att det svenska passet, handlingen som ska visas vid gränskontroller och stärka ens identitet, är aktuellt och giltigt. Det har visst hänt att dokumentet kan betraktas som obrukligt trots att det kan vara ett halvår till det att dess giltighet går ut.

Pass är ett av de mera mångtydiga orden i svenskan. Passgång gäller inte gränspasseringar utan hur vissa fyrfota djur tar sig fram. Pass kan vara en period tid för tjänstgöring på sjukhus eller t ex för poliser. För militärer kan pass vara en handling som tillåter någon någonting. Pass är ibland en trång passage i naturen eller kroppen. Jägare håller sig också med pass. Kanske går de ner från sitt älgtorn vid pass klockan tro? Ungefär alltså.

Hur pass förhåller sig till instrumentet passare eller bollspelens passning vet inte jag. Men om jag läser Svenska akademins ordbok kanske det klarnar så pass att jag inser hur saker förhåller sig...

En påpasslig liten fundering inför denna dag? Men ska jag jag efter det digitala vaccinationsdokumentet? Pass! Dvs jag avstår just nu.

En gång till är allting nytt?

Om varje dag innebär en ny start, en ny möjlighet, hur ska allt det uppfattas som tidigare var en ny start och en ny möjlighet? Är nystarter en fortsättning av sådant som redan påbörjats? Hur skulle det då kunna vara en ny start?

Ibland går det verkligen troll i allt ordmakeri, laddade uttryckt som ska få oss att känna, längta och ge järnet igen och igen och...

Men när Skriften förmedlar att Han gör allting nytt, då vill i alla fall jag tro det! Se, dagen är kommen...

Hemsterdag i Arboga

Färden idag går mot Arboga. Väl där ska de två kyrkorna beses, andrahandsaffärer brandskattas och en lunch intagas. Kanske är det sådana äventyr som numera benämns hemester? Fast någon semester är det inte fråga om för oss som jämt är lediga. Utflykten blir svaret på den ständiga frågan: vad ska vi göra idag?

Solen ska gömma sig bakom moln har väder-apparna berättat. Någon timme ska det bli mulet innan det åter blir molnigt och temperaturen håller sig ovan 20 grader. På väg in i Arboga fick vi köra ett extra varv i en rondell och ta en lång omväg. Avfarten hade spärrats av en stor lastbil och vägarbetare som jobbade med gatubeläggningen. Omvägen blev ca en halv mil (!).

Väl i Arboga besökte vi först den gamla Arboga landsförsamlings kyrka, S:t Nicolai kyrka, med ett fantastiskt altarskåp från 1500-talets Lübeck och med ett myller av figurer i den centrala framställningen. Detaljer finns av Jesus. I häftet om kyrkan påpekas att Pilatus skrivare håller på med överskriften till Jesu kors. Nedanför finns en pietà (Jesus i Marias famn) och en gravläggningsscen. Framför ett sådant skåp kan man bli stående länge!

Vi vandrade därefter de ca 400 metrarna till kyrkan i centrala Arboga, tidigare franciskanernas helgedom: Heliga Trefaldighets kyrka. Fantastiska väggmålningar och enorma malmkronor som väger ca ett ton vardera.

Lunch på restaurang Ågården belägen vid Arbogaån blev en fin och välsmakande avslutning på denna utflykt till Örebros grannstad Arboga. 

Hyllning till Visby

 Idag en läsövning. En hyllning till Visby på ett ålderdomligt språk som blommar och flödar över. Vad skulle jag kunna beskriva och måla på liknande sätt? 

Visby af John Österlund och Carl R. af Ugglas

 Det är de röda solnedgångarnas stad, den mörka och rika grönskans, valnötträdens och murgrönans stad och de mossbelupna tegeltakens, de tysta, bladöfverskuggade gatornas och de stilla trädgårdarnas, där solskenet darrar i vaggande ljuscirklar på sandgångarna och luften är full af humlesurret kring lindkronornas honungsblommor och rabatternas aklejor och pionstånd. Det är staden vid det blå hafvet, som går strandlöst ut mot en horisont så aflägsen, att man tycker den stupa rakt ned i själfva det oändliga hafvet, öfver hvilket sommarhimlen spänner sig varmt disig och tom och molnlös och ur hvilket om kvällarna månen stiger upp, stor och röd, och lägger en väg af guldkoppar ända bort ifrån den yttersta synranden till strandens runda, dyningsomspolade stenar. (s 7)

Partiledares sjuka

Partiledarna lider av en sjuka som förmodligen är svårbotad. Symtomen dyker ständigt upp, särskilt i direktsändningar i radio och TV. Alla märker inte det sjuka trots de uppenbara tecknen på att partiledarna, och en del andra partiföreträdare, angripits. Då blir det särskilt svårt att ordinera åtgärder så att de angripna blir bättre.

Namnet på åkomman är: jag-sjukan. När partiledare menar, eller borde mena, vi säger de jag. Vi i partiet anser, har beslutat, driver frågan etc kommer sällan fram ty partiledarna betonar sitt jag. De identifierar sig själva så starkt med partiet att de blir partiet. De personifierar det kollektiva partiet så till den grad att det tar emot att hänvisa till det gemensamma kollektiva, partistyrelsen, årsmötet/kongressen, etc.

Smittan sprids förstås av att medier så gott som alltid vill höra partiledarna när de ska ta reda på hållningar i vissa politiskt angelägna och viktiga frågor. Undantagsvis kan en partisekreterare eller en minister eller talesperson för vissa frågor bli utfrågad. Och då är det en person som skall spegla ett partis politik eller hållning.

Svenska kyrkan utsätts för samma smitta eftersom ärkebiskopen för medierna, och säkert en bred allmänhet, är den främsta talespersonen, den som ständigt efterfrågas. Men i ett trossamfund som Svenska kyrkan kan många tala för kyrkan! Då säger de ofta jag för att inte göra anspråk på att hela kyrkan står förenad bakom dem, men risken finns att detta jag överskuggar kyrkans vi. Vad ett kyrkans vi menar om tro, bekännelse och lära är förstås en synnerligen oklar historia. Det räcker inte med att Kykoordninegn slår fast i sin portalparagaraf förljande:

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Denna paragraf slår fast vad som gäller för kyrkans vi, men uttolkas ofta fritt och vidlyftigt. Då kan det "löna sig" att använda ett vi för att torgföra sina personliga åsikter och uppfattningar. Till exempel: Vi i kyrkan får tro som vi vill, det räcker att kyrkan har en tro personligen är det inte så viktigt, du kan vara och tro som du vill. Jag tycker mig ha hört följande kommentar som en variant på temat att alla ska med på sin egen tro: och de där bekännelseskrifterna från 1500-talat bryr sig ingen om idag. 

Utom jag förstås. Eller vi. Vi som tycker kyrkoordningens sammanfattning är angelägen och gäller oss alla i Svenska kyrkan!

Tillönskan!

 Detta kort har jag även lagt ur på Facebook, men där läser inte alla. Kortet för förmedla min önskan denna helg!

Kyrkan och tron främst!

Lokalpressen och Kyrkans tidning fylls efterhand med insändare och debattartiklar som lyfter kyrkans val och valfrågor som kan vara aktuella. Representanter för de politiska partier som representeras i kyrkomötet och deltar i kyrkovalet, S, C och SD, yttrar sig lite här och där. Då tonas det problematiska med sekulära partier som deltar i valet ner, eller ignoreras helt. Varför är det galet med partiernas vilja att styra i kyrkan? Det innebär att sekulära partier med politiska ideologier i botten som inte erkänner Jesus Kristus som kyrkans Herre och som inte står bakom kyrkans uppdrag att missionera och sprida evangeliet.

Enbart i kyrkan gäller den kristna identiteten och den missionerande hållningen. Ingen har t ex hört talas om S-ledamöter i kyrkan som i det socialdemokratiska partiets inre sammanhang står upp för dop och konfirmation eller som uppmuntrat till tro och kyrkogång. Valdeltagande tycks vara den främsta aktivitet som framhävs och det för att motverka att eliten, präster och gudstjänstfirare ska få för mycket inflytande över kyrkan. 

Partierna avgör själv vilka program man går till val på och vilka som ska stå på listorna. Det innebär att många icke-medlemmar och människor med annan livsåskådning, både ateister och andra, har inflytande över det som kan och ska ske i kyrkan. Att partiets ideologi och politiska program då övertrumfar kyrkans tro, lära och bekännelse är faktiskt ingen överdrift. Kyrkans skall ofta ändras, det kallar man utveckling och demokratiskt genomslag, men aldrig partiets politik.

Indirekta val utom på församlingsnivå skulle göra de valda mer till representanter för lokala församlingar på både stifts- och nationell nivå. Människor som idag representerar politiska partier och ideologier i kyrkan borde kunna våga ställa upp till val med och för kyrkliga program utan politiska partiers överdragskläder och ideologier. Kyrkan och tron främst! 

  

Delat ansvar i liturgin?

På nätet, i en facebookgrupp, har jag läst mängder av kommentarer i en diskussion om hur några präster delat uppdraget att leda gudstjänsten genom att mitt i instiftelseorden byta liturg. Nog är det ett udda beteende i en kyrka som ofta förordar och stipulerar att en präst ska leda mässan och som ibland visar en obegriplig avoghet mot koncelebration. 

Att koncelebration finns i den romersk katolska kyrkan är märkligt nog för många ett skäl emot denna kollegiala praxis. Det sägs att det betonar prästämbetet på lekfolkets bekostnad. Å andra sidan kan liturgin bli mera omväxlande, rik och varierad vilket faktiskt kan öka församlingens aktiva deltagande i sina gensvar och acklamationer. Det är det rimligt att det vid koncelebration finns en liturgiskt motiverad dialog även vid altaret och en genomtänkt linje för vad huvudcelebranten och de övriga ska göra, säga och läsa.

För den som är van att bistå vid altaret och med utdelning av sakramentet blir det egendomligt när mässan betraktas som en plats för instruktion och utbildning, inte sällan av konfirmander utan tillräckliga förberedelser och förklaringar. Mässfirandet är fel tid och plats för att diskutera och instruera vad som görs och måste utföras! 

Kyrkans ordning håller på att ändras så att det till varje pris alltid ska finnas icke vigda personer som medhjälpare och assistenter vid altaret. Ska de som är vigda för uppgiften då sitta och titta på? Ministranter bör, om de ska göra tjänst i gudstjänsten, helst ingå i en grupp och absolut få särskild undervisning, träning och uppmuntran! 

Det blir lätt rörigt och pratigt om förberedelserna inför mässan är obefintliga eller eftersatta. Inte ens den liturgiskt ansvarige prästen ska "göra på sitt sätt" eftersom gudstjänstens liturgiska utformning bör vara ett sammanhållet helt i en församling. Prästerlig individualism och otyglad påhittighet i mässfirandet är knappast något som gynnar gudstjänstdeltagandet för den aktiva och medfirande församlingen!

Riksdagsval och kyrkoval i september?

Regeringen är avsatt genom misstroendeomröstningen i riksdagen. Nu spekuleras det i vad som ska hända. Tidningar redovisar möjliga utvägar och diskuterar vad som är möjligt och rimligt. Åsikter går isär om huruvida Vänstern har skulden eller Centerpartiet.

Sverige behöver lösningar som ger stabilitet på många områden. Det är ingen tillfällighet att båda sidorna i omröstningen åberopat pandemin och vårdpersonalens situation som något som måste skötas och fungera. Ett extraval är förmodligen den metod som bästa kan lösa upp låsningarna. Att det kan innebära både riksdagsval och kyrkoval i september kommer att på verka viljan att rösta i kyrkovalet. Då kanske de opolitiska alternativen i kyrkovalet äntligen kan få rejält med luft under vingarna så att partierna kan dra sig tillbaka utan generande prestigeförluster...? 

Kyrka, samhälle och liv

När jag blev anställd på Kyrkans tidning på 90-talet, dvs för mycket länge sedan, fick jag rådet att ledarsidan måste kunna spegla mer än kyrkans aktuella läge eller samhället och det politiska klimatet. Särskilt vardagar och egna upplevelser och erfarenheter måste kunna få plats, det ökar ofta igenkänning och möjlighet att relatera även till frågor där man inte delar alla synpunkter som framförs i texterna.

Välkomnandet blev omtumlande eftersom majoriteten i facket på tidningen inte ville ha mig och såg mig som ärkebiskop Gunnar Wemans utsända hantlangare som skulle tysta det fria ordet. Det finns kulturartiklar och radiointervjuer som bekräftar saken. 

Att hälsan ganska snart gav vika var vare sig förväntat eller bra. Tiden blev personligen extra turbulent eftersom min njursjukdom klev fram, blev akut och allvarlig och starkt påverkade min ork och arbetsinsats. Detta trots tidiga försäkringar att jag skulle hinna dö i något annat innan sjukdomen skulle göra det. 

Vi vidtog åtgärder för att minska återverkningarna för tidningen och lejde naturligtvis duktiga och kyrkliga skribenter som fick tillträde till ledarsidan så att reflektions- och opinionsarbetet inte skulle upphöra. Den åtgärden blev ifrågasatt mest inom kyrkans egen organisation. Men det fungerade och det väl.

Nu ligger detta långt bakom mig. Härom dagen fick jag en ny jobspost på vägen ur dialysen och mot transplantation. Man hade upptäckt en cysta på ett av mina inre organ. Än en gång måste en särskild utredning till. Mera väntan och fortsatt osäkerhet. Min utredning tickar nu på 25-26 månaden. Bra att saker blir utredda - men denna långa berg- och dalbana är utmattande och tärande. Så är det förstås för alla som får oväntade och ovälkomna besked och bara har att inrätta sig i köerna så att någon hinner undersöka och eventuellt åtgärda problemen. Under tiden fyller kolonilotten livet med arbete, avkoppling och glädje. Liksom församlingstillhörigheten och gudstjänsterna öppnar andra dörrar i livet. Där glömmer jag för en stund alla de restriktioner och inskränkningar som präglar just mitt liv.

Även jag ser många andra som har det värre. Med dem lider jag extra mycket eftersom jag åtminstone en smula kan ana vad de måste gå igenom. Hoppas de har en kolonilott eller något annat som ger en stunds rast och vila från det som överskuggar deras tillvaro. Idag lyfter jag dem mot himlen som mitt särskilda böneämne...

Ruelse, ånger och annat sådant

Ruelse är något som ibland slår sig ner på mina axlar. Den borrar sig in i bröstet och eldas av gamla och ofullständiga minnen. Den yngre generationen har säkert samma upplevelser även om den saknar referenser till och bekantskap med ruelse.

I Svenska Akademins Ordbok kan man läsa: (numera i sht i vitter stil) ånger; numera i sht om en djup o. häftig ånger som utmärkes av förtvivlan l. förkrosselse l. dyster sinnesstämning l. grubbel o. d. Ruelse över, förr äv. för ngt. Gripas av (stundom äv. falla i l. få) ruelse. 

Förkortningen sht som verkar kryptisk står för i synnerhet! Ånger, förtvivlan, förkrosselse är tunga begrepp som kan tynga ner en människa. Dyster sinnesstämmning och grubbel är inte så mycket muntrare. Men dessa känslor kan komma över en människa när minnet plockar fram sådant som ingen kan vara stolt över, där det sagts eller gjorts något dumt, sårande och nesligt. Stort och smått blandas och väcker ruelsen, ångern och sorgen över att jag kunde säga och göra det som nu väcker mitt eget avståndstagande. Livet har förstås gått vidare och åren lagts till år. Hur ska då minnets taggar kunna dras ut? 

När ruelsen blir tung och stor är det början till en befrielse att inför himlen och omvärlden erkänna: Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.   

Samla inte...

 Du kan ingenting ta med dig när du dör, är en refräng som gnolats på. Samma innebörd har olika bibelord som betonar det fåfängliga (!) i att samla på sig saker och ting. Det var sådana texter Edith Södergran använde när hon skrev "Samlen icke guld och ädelstenar". Här några rader:

Människor,
samlen icke guld och ädelstenar:
fyllen edra hjärtan med längtan,
som bränner likt glödande kol...
Människor, samlen icke skatter
som göra er till tiggare;
samlen rikedomar
som giva er konungamakt.
Skänken edra barn en skönhet
den människoögon ej sett,
skänken edra barn en kraft
att bryta himlens portar upp.

Här är det varaktiga gåvor som ska säkras genom att nästa generation får gåvor, sådana som verkligen betyder något för deras eviga väl. Dock och men. I samlarvurmen finns det tillfredsställelse för stunden. Där erbjuds en avkoppling från bekymmer och ororsmoment. För en stund existerar bara myntet, frimärket, vykortet som studeras på alla sätt och vis. Visst, skulle den överskuggande motivationen bli det pekuniära (pengamässiga) samlarvärdet kan det snart gå fel. Eller som många sa förr: käpprätt åt h-vetet.

Samlare vet att en dag tar det slut. Antingen är samlingen komplett eller också tryter orken, hälsan och livet. Men fram tills dess har detta att samla på någonting varit ett sant nöje som de flesta borde unna sig. Pennknivar, korkskruvar, strykjärn, grodor, änglar, jultomtar, glasfåglar, kaffekoppar och det mesta utöver det går att förvandla till meningsfyllda aktiviteter. Så tänker jag som under samlandet gott hinner reflektera över eviga värden och ett himmelskt hemland...

Luften gick ur 2-kronorna

Luften har gått ur mina gamla 2-kronor. Under flera år har de haft pyspunka, dvs värdet har långsamt försvunnit ur de flesta mynten och kvar finns bara silvervärdet minus vad det kostar att utvinna silvret. Och jag som var så stolt över de få 2-kronor jag lyckades få fatt på innan myntet försvann.

Ännu värre är det med mina frimärken. Det visar sig att de säljs på lokala auktioner så billigt att man knappt får frankeringsvärdet tillbaka! Nu har mina häften fått brandskattas för att vid de enstaka tillfällen vi använder posten bli frankering. I SAOB kan man på ett ålderdomligt språk bl a läsa om frankering:

på förhand (medelst påsättande av frimärke(n) till vederbörligt belopp) betala avgift för postbefordran av (en försändelse); å (postförsändelse) påsätta frimärke(n) till vederbörligt belopp. Frankera med svenska frimärken.

Av boksamlandet blev det ingenting. Tappade intresset eftersom böckerna var mest attraktiva för läsning, Men läs-exemplaren behövde inte vara förstaupplagor, det gick bra med pocketformat och billigt papper. Innehåll före paketering och form, skulle man kunna säga. Men i allmänhet är de flesta böcker som utgivits av föga intresse för samlare. Inte ens andrahandsaffärer bryr sig om böcker och antikvariaten för en tynande tillvaro, åtminstone ute i de svenska provinserna.

Inser att det var guld som skulle samlats. Fast - guldvärdet skulle behöva dippa ordentligt för att man ens ska våga försöka intressera sig för guldföremål. Nu är det för sent att börja, suckar jag och tar fram några kartonger gamla vykort som faktiskt ännu tål att beskådas oavsett samlarvärde. Många av vykorten har hunnit bli hundraåriga och historiskt och socialt intressanta fotnoter. Tänk att dessa kort kan bereda en samlare så stort nöje!

Ny dialysdag

Dialysdag igen. Veckans första som denna gång inleds med ett besök på mottagningen för genomgång av prover och hälsoläget. Bra att få veta hur jag egentligen mår. Själv är jag inte så duktig att precisera läget, särskilt inte eftersom det hela tiden skiftar. Blodtrycket till exempel far upp och ner. Trötthet infinner sig plötsligt, orken tar slut. Ibland mitt i en mening.

Beundrar därför de dialyserande patienter som klarar av att arbeta vid sidan om denna tidskrävande behandling. Hur de gör förstår jag inte. När jag försökte för 25 år sedan gick det inte så bra. Efter transplantationen blev det fart på alla möjliga sätt. Då infann sig övermodet och jag trodde mig klara av allting, vilket visade sig vara omöjligt. Jag pendlade till jobbet i Stockholm, gick på kurs i Göteborg och skulle dessutom regelbundet producera en ledarsida. Klart att jag kroknade.

Men där befinner jag mig inte nu. Denna gång är jag piggare som dialyspatient än jag var förra gången. Då klarade jag knappt att gå 200 meter innan allt tog stopp när jag hamnade i dialys. Nu jade jag ganska mycket ork och energi kvar även om det tog emot att bestiga trappor. En del av kraften hänger fortfarande med, som tur är. Ikväll blir det tidigt i säng fast Sverige spelar mot Spanien i fotboll. Nu har Sverige blivit totalt utspelat och alla är nöjda! Här hemma. 1 poäng är säkrad. Vunnen! Spanjorerna ägde bollen och lånade ut den bara ibland. Av tio minuter hade spanjorerna bollen i 8 minuter. Sverige fick slå bort den i 2 minuter. Jajamen!

Sov sedan djupt och gott. Det gäller att vara hyfsat pigg före sitt sjukhusbesök så man inte bara är ett urlakat vrak efteråt...

Döden gavs prioritet

Med stigande ålder blir runorna och dödsannonserna i tidningar mer angelägna. Inte för att personer blir mer morbida när åren läggs till utan därför att sannolikheten att det finns vänner och bekanta bland de avlidna ökar. Ändå är det så att människors död går oss förbi om kontakten med vänner och nätverk inte sker ofta och regelbundet. Är han död?! Förvåningen blir stor när beskedet kommer i samtal med andra. När hände det? Och begravningen, var ägde den rum? Vem hade den? Var den kyrklig eller borgerlig? Frågeställningarna hopas.

Ett antal bekant och vänner har lämnat jordelivet utan att vi haft en aning om det. Men även när besked nått fram har begravningsgudstjänster varit begränsade och reducerats till kretsen av de närmaste. Inte ens alla släktingar har fått plats när besöksantalet satts till 20 personer. Men även före pandemin var det inte alltid så enkelt att ta sig till begravningar. Vi tillbringade åtskilliga somrar på Gotland och att ordna en resa till fastlandet är sommartid ett osäkert äventyr. Ska man därtill få med sig bilen börjar det bli riktigt krångligt och dessutom extremt kostsamt. Andra planer och uppdrag la inte sälla hinder i vägen, som läkarbesök eller inbokade arbetsuppgifter under andras semestrar där det var svårt att finna ersättare...

Under min uppväxt var ett dödsfall alltid högsta prioritet. Inte bara kalendrarna rensades på mera vardagliga bestyr, resor och annat ställdes in. Idag lär det ibland vara tvärt om - resorna har försteg framför begravningstiderna. Någon tar studenten, en annan ska på en intervju och en tredje kan bara inte boka om något som varit inprickat sedan länge.

När sedan begravningen skulle äga rum hände det att en bilburen begravningsprocession kom farande i låg fart. De igenkändes på at begravningsbyråns "likbil" körde först och efter kom en rad fordon med tända lyktor. Överallt avstannade arbetet och människor rakade av sig sina huvudbonader, mössor och hattar. Gatuarbetarna stängde av sina maskiner och stod med böjda huvuden för att visa sin respekt när fordonen for förbi. Vem det var som hade dött påverkade inte beteendet. Döden och de som drabbats, blivit sörjande, visades respekt. Sorgekläder bars länge och även barn fick sorgband knutna runt en arm som skulle bäras även i skolan...

Församlingsplantering

 Pensionärerna kunde gott få en egen kyrka att ta hand om. Det vore ett spännande "projekt" för att se till att fler högmässor firas och en församling får rimliga möjligheter att samlas till gudstjänst. Med tanke på alla övertaliga kyrkor kunde den anglikanska kyrkans församlingsplanteringar bli en inspiration och vägledning. Med den här modellen handlar det om redan befintliga kyrkor och mötesplatser men där antalet gudstjänster och mässor drastiskt minskat och allt färre hittar vägen dit när det äntligen händer något.

En kategoriförsamling handlar det inte om även om de som leder gudstjänsten är "gamla" präster, diakoner, kyrkvärdar etc. Snart nog kommer säkert människor ur andra åldrar att söka sig dit för att med viss regelbundenhet få delta i mässfirandet. Här skulle inte verksamhet stå i fokus utan uppdraget gudstjänst ur kyrkoordningens precisering av en församlings uppgifter skulle vara inriktningen.

Helst bör en sådan kyrka ligga så att det enkelt går att ta sig dit med buss och färdtjänst. Ett litet kollegium av intresserade samlas för att planlägga insatsen för att med tro och övertygelse få vara med och göra en insats. Nog borde det gå att se möjligheter istället för problem med en sådan "plantering"!

Församlingsråden båtar föga

Församlingsrådet i Mikaels församling i Örebro har skrivit en insändare i Kyrkans tidning om det märkliga med nomineringsförfarande i församlingarna till församlingsråden när man inte tar hänsyn till dessa förslag utan ledamöter sedan ändå fördelas proportionellt mellan nomineringsgrupperna!

Församlingsrådet kunde dessutom lyft frågan om vilken uppgift ett församlingsråd har när man knappast fått någon uppgift på delegation! En samtalsklubb vars uppgifter är så begränsade att man då funderar på om förekomsten av råden är ett sätt att hålla kloka och insiktsfulla medlemmar i råden sysselsatta med sammanträden som båtar föga, inte har någon större betydelse. Då blir de till mindre besvär för dem som behållit makten i pastoratets centrala förvaltning, ett slags Kyrkans hus på det lokala planet som allt ska bestämma och bestyra.

Tala om demokrati i kyrkan när församlingarna för det mesta får finna sig i vad som kommer ovan ifrån, dvs inte för kyrkans Herre, utan från administrationen och kyrkorådet...

Ett kristenliv på undantag

Anders Kristoffersson har skrivit en artikel i Kyrkans tidning om församlingarnas uppgift i Svenska kyrkan. Gudstjänst, undervisning, mission och diakoni är uppdragen som kyrkoordningen lägger särskild vikt vid. Det har ofta samtalats om hur dessa fyra områden förhåller sig till varandra. Är något överordnat, ibland har man föreslagit mission, eller överlappar alla varandra?

Att gudstjänsten i sig kan rymma de tre andra nämner Anders K. För en kristen församling är Gudsrelationen med bekännelse och förlåtelse, förbön och lovsång central. Särskilt församlingens möte med Kristus, t ex genom evangeliet och nattvarden, är det som syresätter och håller en församling vid liv. I gudstjänsten är bekännelsen och tron så intimt sammankopplade att alla blir berörda.

Ur relationen till Gud växer uppgifterna fram, vi förstår vad vi är kallade till: att undervisa, vittna och missionera samt att göra det goda genom diakonin. Att försöka underordna gudstjänst låter sig inte göras. Utan gudstjänst blir de övriga uppdragen tomma och konturlösa. Relationen till Gud är inte heller enbart något enskilt och personligt. Det är som församling, en gemenskap i Kristus, som vi blir utrustade, sända och kan utföra uppdragen i världen!

Självförverkligande och andra idéer om mig och mitt, hur viktigt det än kan vara för mig, underordnas i det gemensamma och kollektiva uppdraget att fira gudstjänst och att tjäna Gud. Utan församlingen blir kristenlivet ett flyktingliv, som ibland är en tvingande verklighet under krig och andra omvälvande omständigheter, men som här hos oss är ett ofullständigt kristet liv, ett undantagsliv. 

Därför har det varit så allvarligt med politikers och hälsomyndigheters nedstängning av kyrkor! Då har vi som församling förnekats kyrkans innersta liv. Enskild andakt och bön har för många fått ökad betydelse och förvandlats till den främsta andliga livlinan i brist på församlingsgemenskap. Nu väntar vi på en församlingsväckelse där gemenskapen i Kristus betonas i samlingen runt Ord och sakrament. 

Demokratins garanter? Pyttsan!

Nu borde vi börja räkna artiklarna och ledarna i dagspressen om kyrkovalet den 19 september. Svenska dagbladet har idag en ledare som menar att bara de kristna borde rösta i kyrkovalet. Artikeln börjar med liknelsen om hur vi skulle reagera om någon annan kom hem och bestämde vad fredagsmyset skulle innehålla. Så är det för de kristna i kyrkan är slutsatsen.

På bloggen stillsam har jag i åratal begärt att dagstidningarna skulle skriva om partipolitiken i kyrkan. Nu finns dessutom en avslöjande och faktaspäckad bok om kyrkopolitiken, skriven av Klas Hansson. Tiden borde vara mogen att överge övertron på partiernas förmåga att med sina ideologier "förnya" kyrkan och att bevara den demokratisk. Närsyntheten är besvärande när man tror att partierna är de som garanterar folkkyrkans demokratiska styre. I partierna har man alltså inte sett att det finns mängder av modeller för en kyrkas demokratiska utformning. Eller också har man vetskap om det men vill inte förlora sin maktställning som ger dem inflytande över hur kyrkan tolkar och förstår sitt uppdrag, sin liturgi, sina böner, vigningstjänster, sin tro, bekännelse och lära.

Öststatsfasoner kan man kalla partiernas inblandning. Sådant hålls diktaturer med, men i en modernt samhälle bör partierna ägna sig åt att styra samhällets utveckling och låta kyrkan sköta sitt! Så tänkte reformatorerna också när de diskuterade de två regementena som inte fick sammanblandas utan måste hållas åtskilda! 

Demokratins garanter? Pyttsan! Skulle ideologier som blev partier i slutet av 1800-talet eller senare kunna ersätta eller förnya kyrkans evangeliska tro och lära?  Dessutom - om partier var demokratins garanter kan man undra varför denna "välsignelse" inte vederfarits muslimerna i landet, eller för den delen Katolska kyrkan, Equmenia eller EFK???