Objudna klippare

Ett högt stängsel ska hålla objudna "gäster" ute och låsta dörrar ska släppa in alla som har nyckel. Ändå nöjer sig somliga inte, de respekterar inte gränserna. Nyligen var stängslet som omgärdar vårt koloniområde uppklippt på flera ställen. Kanske någon som glömt sin nyckel och var desperat för att hämta rädisor och potatisar till en fransk potatissallad? Fast då skulle personen som glömt nyckeln varit utrustad med en rejäl avbitartång eller en stadig bultsax. Möjligt, men inte troligt. 

Bultsaxmarknaden är enorm. Utbudet vet inga gränser. Att behovet var så stort kunde ingen tro. Användningsområdet är ändå begränsat. Möjligen kan man klippa mördarsniglar lite bekvämt genom att slippa böja sig så långt. De flesta av oss behöver knappast klippa plåt, stängsel eller kedjor...

Kan det ha varit en turist som ville slippa att betala mer än 1200 kronor per natt på ett hotell? Och tänkt att bland dessa flera hundra små stugor finns det nog en stuga med en skön säng i och med en ljuvligt mjuk madrass som jag kan "låna"? Men så var det förstås det här med bultsaxen. Få turister åker väl land och rike runt med en sådan i bakfickan.

Alla vet att det är populärt att vara kolonist, dvs. innehavare av en kolonilott. Om längtan blir för stark kanske bultsaxarna åker fram. Vägen från brottets bana till ett hälsosamt odlarliv kan förstås börja bättre än att välja ta sig igenom ett nyuppklippt stängsel. Vanligast är nog att man har en liten balkong där växterna till slut inte får plats. Byta lägenhet eller jaga kolonilott? Valet ter sig enkelt.

Troligast är att man velat "göra ett klipp" för att komma åt dyrbara tillhörigheter. Nu förvaras sällan guld och diamanter på kolonier. Och på ett område som saknar el och rinnande vatten i stugorna är fina möbler inte att tänka på. Inte heller stora 65-tums platta TV-apparater. En liten kokplatta är förstås inte att förakta eller en fin handdriven gräsklippare. Eller var det fler bultsaxar man var ute efter? Vem vet? Tjuvarna förstås. Uppdrag granskning kunde leta upp dessa typer för att fråga vad de vill stjäla.

I vår stad har nyligen, för vilken gång i ordningen, koppartjuvar klippt av stuprör på kyrkor för att komma åt metallen. För många år sedan blev jag intervjuad i lokal-TV av samma anledning. Då hade bovarna gått runt kyrkan och ryckt eller klippt av ca 2 meter av varje stuprör. Ljudlöst kan det inte ha varit. Oljud i nattens mörker brukar väcka uppseende. Frågan blev: vad tycker du om dessa stuprörsstölder? Svar: Om dem tycker jag inte!

Sedan måste marodörerna ha burit rören till en skåpvagn eller -bil. De har lastat in och kört iväg utan att bli upptäckta? Hur är det möjligt? Hade de rånarluvor så att ingen skulle bli identifierad om de fastnade på bild? Falska skyltar på bilarna? Låtsades de vara stuprörsreparatörer om någon förbipasserande frågade?

Tydligen var dessa kopparligister på turné eftersom någon natt senare, efter att ha härjat i Örebro, hade de berövat Adventskyrkan i Hallsberg sina stuprör. Vanliga plåtrör borde i framtiden duga, åtminstone längst ner. Om de målas för att likna koppar för tjuvarna tji, nästa gång. 

Att en sådan liga klarar sig undan är obegripligt eftersom de måste vara flera som omringar en kyrka som rycker, sågar, klipper, bär och står i. Kanske kan en energisk vaktmästare hålla koll och ringa i kyrkklockorna när rören avlägsnas? Dags att inkludera stuprören i bönen: vaka över mig, Herre?Kameraövervakade stuprör lär bli framtidens melodi. Det kan i alla fall inte vara kränkande eller något som trampar på integriteten. Stuprören lär inte klaga...

En butik för lindring och helbrägdagörelse

Affären är elegant och inredningen både ljus och mestadels vit. En affär för hopp och längtan. En svensk drugstore. Ett välkomnande apotek dit människor kommer med längtan efter att slippa huvudvärk, bli feberfria eller för att få hjälp att bekämpa de svåraste av åkommor. En butik som tillhandahåller vapen väl beprövade i strid mot de värsta fiender som tänkas kan. Inget är för litet och inget är för stort, för här kämpas för lindring av småkrämpor och för nära på mirakulösa segrar mot dödliga sjukdomshot. Besökarna längtar efter räddning och helbrägdagörelse med mirakulös hjälp av piller och tinkturer.

Till besökarnas hjälp finns en hord av vitklädda experter som vet det mesta som finns att veta om mediciner, deras kemiska sammansättning och biverkningar. Det är inte ovanligt att det på större butiker finns köer och många kassor. Tålamod i änglaklass krävs i denna rörelse. Där måste personalen hantera ilska, vemod och besvikelse. Va, har receptet gått ut? Det har ingen sagt! Måste jag verkligen på ett läkarbesök för att få ett nytt recept? Varför har ni inte medicinen jag har recept på? Vad då, generica? Vad har senap med mediciner att göra? Kan ni beställa? När kommer medicinen hem? Måste jag verkligen komma hit flera gånger bara för att ni inte har det jag behöver? Äsch!

Besöken hos apoteket sker nu oftare än möten med goda vänner. Att dessa medicinuthämtarbesök (!) är så många och sker så ofta beror på att mitt hemma-apotek blivit så omfattande att det snart kan konkurrera med de kommersiella dito. 17-18 recept ligger och trängs i datorerna. Även om ambitionerna är att besöken hos apoteket ska bli så få som möjligt strular det snart och ofta.

Anledningen är att somliga recept innehåller medicin för nästan 3 månader, andra kan ha betydligt kortare intervall för uthämtning. Efter ett antal veckor, ja kanske någon månad, är det som skulle vara regelbundet uthämtande sönderslaget. Nu måste mediciner hämtas varje vecka. Ju längre tid som går desto fler blir besöken.

En annan anledning till fler besök är att somliga mediciner ibland justeras och ökar eller minskar i styrka. Nya besök behövs. Den taktfasta besöksgången byts efterhand ut mot Flamenco, dvs. att bege sig dit en gång varannan vecka blir till flera besök i veckan. Väl i butiken måste man ta en kölapp för att bli betjänad. Då syns det vilken levande miljö ett apotek är. De två öppna kassorna var nyligen upptagna av en äldre man och en gammal kvinna. När mannen var klar blev det komplicerat. Min fru får betala, sa han och pekade på damen i den andra kassan. Diskussioner om hur man överför betalning från en kassa till en annan uppstod. Krångligt blev det eftersom hon dessutom inte var klar med sina egna beställningar.

Nu började paret diskutera. Fast något helt annat. Mannen insisterade plötsligt på att hon skulle beställa en medicinvara åt honom också. Hon sa myndigt: du kan använda min! Han svarade högt: Jag vill ha en egen! Jag hoppas att beställningen inte gällde tandborstar utan något enklare som flaskor med fluor, eller något sådant. Kvinnans linje vann!

Själv försöker jag räkna ut vad som måste hämtas nästa gång. Det blir nämligen allt krångligare att hålla ordning på när mediciner ska hämtas ut. Plötsligt finns det bara 3 tabletter kvar i en burk. Och receptet har gått ut. På min dialysavdelning har man sagt att var 6:e vecka kan vi beställa nya recept och justera medicinerna. Jag börjar tro att jag behöver en assistent för att sköta mediciner, recpt och apotek. Kanska AI kan ordna upp oredan åt mig...?

Vad gör Svenska kyrkan för de kriminellt exploaterade barnen?

 I den öppna. mångfaldiga och inkluderande Svenska kyrkan är det alldeles för mycket där förbud ansös lösa problem. Senaste förslaget till förbud handlar om att fäder inte ska få överlämna döttrar i vigselgudstjänsten. Att det finns patriarkala tolkningar av brudöverlämning, en far som haft makten över dottern låter nu uppgiften gå vidare till den blivande mannen, men även andra möjligheter finns. En nära anhörig, far, mor, syskon etc., beledsagar, följer, en dotter eller syster in till en livsavgörande händelse, vigseln. Denna amerikanisering, inspirerad av populära filmer, kan utan förbud säkert motarbetas av förklarande och pedagogiska präster vid vigselsamtalen.

Svenska kyrkan har länge försökt lyfta barnperspektiv i sin verksamhet och vid sina beslut på olika nivåer. En av de allra allvarligaste barnfrågorna är den organiserade brottslighetens rekrytering och missbruk av barn som utförare av allehanda brott, även av de yttersta och oåterkalleliga - morden! 

Polisen berättar om riskerna för barn och unga som dras och lockas in i de kriminella nätverken. Själva rekryteringen är ett brott! Risken är överhängande för dessa barns sociala och mentala hälsa. Brottsförebyggande rådet skriver så här på sin hemsida: "

Barn i 12–15-årsåldern rekryteras till kriminella nätverk av andra unga som ofta är 15–20 år. Rekryteringen kan gå snabbt, ibland på mindre än en dag. För de kriminella nätverken är nyrekryteringen ett sätt att bygga ut distributionskedjor för narkotika i närområdet. Det är svårt för ett barn att lämna ett kriminellt nätverk, men ibland uppstår tillfällen till avhopp när barnets rekryterare lämnar landet eller hamnar i fängelse och därmed inte kan övervaka barnet på samma sätt. Det visar en ny rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå."

Var är då kyrkans initiativ till att ingripa och bekämpa detta missbruk av barn och unga i vårt samhälle? Vad görs för att stötta de drabbade familjerna?  Vem samlar de interreligiösa krafterna till gemensam kamp mot de samhällsomstörtande och destruktiva kriminella krafterna som, utan respekt för sårbara unga eller för hälsa, liv och egendom, bara rullar på?

Vem skriver ett uppfodrande biskopsbrev om dessa frågor? Vem stöttar församlingarna i de aktuella områdena så att de kan göra något meningsfullt för att bryta den onda cirkeln där barn dras in och görs till brottslingar och mördare? Hjälper några inom Svenska kyrkan till för att avgifta de exploaterade barnen? 

En kyrka utan gudstjänstfirare kan inte leva!

Krismedvetandet i Svenska kyrkan är lågt, åtminstone om vi ska tro frågorna som diskuteras. Prioritering nummer 1 verkar vara att hålla kvar så många som möjligt av de betalande medlemmarna (s.k. kyrkotillhöriga). Samtidigt oroas färre av det vikande gudstjänstdeltagandet, särskilt vad gäller kyrkans huvudgudstjänster, dvs söndagens högmässa.

Glädjen över hyfsade konfirmandsiffror är inte svår att förstå. Därtill upprymdheten över att kyrkan lyckas behålla många av de konfirmerade som unga ledare. Men om dessa framgångar inte leder till nya deltagare i gudstjänsten - då fortsätter den sorgliga kräftgången. En kyrka utan gudstjänstfirare kan inte leva. Den kan finnas, som organisation eller som ett skal, men inte leva!

Nu har Svenska kyrkan genom sin storpastoratreform hamnat i läget (enligt kyrkoordningen, förkortad KO)att det räcker med en huvudgudstjänst i ett pastorat. Så här lyder formuleringen i Kap 17 och § 3: "I varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat ska en huvudgudstjänst i form av den allmänna gudstjänsten firas alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat." Hmmm. Varför församlingarna i ett pastorat ska vara undantagna från firandet av huvudgudstjänster är obegripligt. Texten innebär att det är fritt fram att svälta bort lokala gudstjänstgemenskaper. Lokala kyrkor kan läggas i träda eller i malpåse.

Paragraf 3 rimmar illa med inledningen till detta gudstjänstkapitel i KO. Vad sägs om följande stycke? "Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten. Kyrkans dag för huvudgudstjänster är söndagen, eftersom Jesus Kristus uppstod på söndagen, Herrens dag." Vad händer då på de platser där söndagens gudstjänster inträffar sällan och oregelbundet?

Inledningen har mer att säga: "Gudstjänsten är hela församlingens gåva och uppgift. Alla i församlingen är kallade att delta i gudstjänsten och komma med sina erfarenheter och livsfrågor till det gemensamma mötet med Gud. Kyrkorådet, församlingsrådet och kyrkoherden har gemensamt ansvar för gudstjänstlivets utformning och utveckling. Prästen, kyrkomusikern, kyrkvärdarna och den gudstjänstfirande församlingen gestaltar tillsammans varje enskild gudstjänst." En gåva och uppgift som ska ske söndagligen hackas på en del ställen sönder och istället hänvisas till en oftast större kyrka mera centralt belägen. Den lokala gemenskapen undandras möjligheten att fortsätta trots att man där ofta tidigare kunnat fira söndagliga gudstjänster.

Den starka inledningen till Kap 17 avslutas: "I gudstjänsten får tron näring genom förkunnelsen av evangeliet, firandet av den heliga måltiden och gemenskapen i bön och lovsång. De som firar gudstjänst sänds ut för att i vardagen vittna om evangelium och göra kärlekens gärningar, till mission och diakoni..."

Kyrkan har alltså lyckats konstruera en apparat som kan fortsätta rulla på oavsett om antalet gudstjänstfirare snabbt minskar och platserna där firandet sker blir allt färre. Det innebär att redan idag är kyrkan på god väg att bli andligt astmatisk. Dess medlemmar har svårt att söndagligen syresättas, förvandlas och sändas ut att vara Guds efterföljare och vittnen. Denna minskning ser allt mer ut som ett självspelande piano. Dags att fundera och diskutera hur fler människor kan bli aktiva och deltagande gudstjänstfirare!

Inget vigseltvång i Svenska kyrkan

I Nerikes Allehanda pågår en insändarkampanj för att brännmärka en kyrkoherde på landsbygden som kärlekslös för att han inte viger samkönat. Flera av insändarna har dessutom varit anonyma. Det är som om man har ett förstoringsglas som fokuserar på en enda punkt och låter den bli tolkningsnyckel för helheten. Slutsatsen blir att den som inte viger samkönat därmed demonstrerar kärlekslöshet och vägrar att välkomna alla, särskilt hbtqui+ i församlingen.

Så här står i en av insändarna: "Extra illa, i just detta fall, eftersom en av de HBTQI-skeptiska prästerna är kyrkoherde. Det är hans uppgift att se till att alla känner sig välkomna i församlingen. Det låter enkelt och självklart men om denne är obekväm med en viss grupp, exempelvis HBTQI-personer, blir dessa individer exkluderande.

"Jag avskyr er sexualitet men ok, jag får väl fixa en präst som kan tänka sig viga er trots allt", skulle kyrkoherden givetvis aldrig säga men det är ju den signal han sänder. Och läsning/predikan kring "Kärlekens lov" (1 Kor 4-13), som ju slutar "Men nu består tro hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken" ekar bara tomt då detta budskap inte omfattar alla som bor och verkar i Viby församling. Tråkigt och oacceptabelt!"

Här fantiseras först kyrkoherdens inställning fram och sedan kritiserar insändaren vad kyrkoherden framfantiserat menar och tänker. Varför skulle han ha åsikter om personernas sexualitet? Argumentet kärlekslöshet används för att få församlingen att ge sig på sin kyrkoherde. Det gäller att tvinga alla präster till att ha samma inställning oavsett om det i just den församlingen blir aktuellt att viga samkönade eller inte. Den enskilde prästens inställning, oavsett motiv och teologi, ska utmålas som kärlekslös för att i förlängningen förbjudas. 

Både prästen som kallar in andra vigselförrättare och församlingen kan vara accepterande och inkluderande vad gäller tillhörighet och delaktighet även om någon annan städslas för att viga. I botten kan det finnas en längtan att få slippa agera statlig myndighet genom att sköta det legala kring vigslar. Kyrkan borde be för par och välsigna och staten och kommunerna sköta myndighetsutövningen.

I Svenska kyrkan råder än så länge inget vigseltvång. Präster kan säga nej till att viga personer som t.ex. inte vill ha vare sig psalmer eller böner i en vigsel. Det går fortfarande att säga nej till att viga frånskilda. Extra tydligt blir dilemmat när en person efter flera skilsmässor fortfarande vill stå i kyrkan och lova att älska sin maka/make "tills döden skiljer oss åt". Sammantaget betyder det att kyrkan inte ålägger präster ett vigseltvång, utan de har rätt att avstå från att viga. I en hel del fall erbjuder församlingar ändå någon annan vigselförrättare.

 

Högmässan en dialog, inte punkter i ett program

Vad tänker vi om det som vi deltar i och är med om? Den som går på en teaterföreställning har en idé om vad de ska vara med om. Något gestaltas levande på scen och ska upplevas och tas emot. Men hela processen innan föreställningen blev till ägnas nog inte så många tankar just då. Det sker liksom i det fördolda även om det är känt hur det brukar gå till.

Vad tänker de som firar gudstjänst om det de deltar i och är med om? Om de alls reflekterar över vad en gudstjänst är så liknar förväntningarna förmodligen ganska mycket det som händer på en teater. Något ska hända och gestaltas och de som är där ska delta, uppleva och ta emot. 

En bok som betytt en hel del för hur gudstjänsten uppfattats och gestaltas är Per-Olof Sjögren och hans bok Kyrkans lovsång, ett kompendium i liturgik. I den berättar han om den kristna kyrkans gudstjänströtter i templet och synagogans gudstjänster, om tidegärden och den söndagliga gudstjänsten inom kristenheten. Han citerar Justinus Martyrens Apologi från 140-talet och kursiverar det vi enkelt fortfarande kan känna igen av gudstjänsten ordning : "På den dag, som kallas söndag, kommer alla som bor i städerna och på landsbygden tillsammans, och apostlarnas hågkomster och profeternas skrifter läses, så länge tiden tillåter. Sedan föreläsaren slutat, tar biskopen (vid denna tid närmast = kyrkoherden) till orda för att undervisa och ana till efterföljd av de goda föredömen, som blivit framställda. Därefter stiger alla gemensamt upp, och man håller bön, och, såsom jag sagt, frambär man, när bönen är slut, bröd ,och vin och vatten. Biskopen ber och gör tacksägelse, så mycket han förmår, och hela folket instämmer däri med Amen. Man utdelar till var och en hans del av eukaristien, och det bäres av diakonerna till dem som icke är närvarande...." 

Gudstjänstens beståndsdelar är idag i stort desamma. Mönstret är uråldrigt och gemensamt för den kristna kyrkan. Per-Olof Sjögren betonar inte särskilt gudstjänstens dialogiska karaktär även om mötet med Gud genomströmmar mässan. Carl Henrik Martling har på ett mycket tydligare sätt betonat gudstjänsten karaktär av dialog mellan den enskilde och församlingen å ena sida och Gud å den andra. Inta bara som läsandet av repliker i ett manus utan som ett verkligt skeende. Det är nödvändigt, menade Martling, att höra även med ögat vid sidan av örat.

I boken Möte mellan två, om högmässans dubbla enhet, lyfter Martling fram den dialogiska karaktären på högmässan. Det är en händelse med de deltagande mer än något som bara sker för dem. Om detta har jag i ett tidigare inlägg på stillsam (Hur blir man delaktig i en gudstjänst) skrivit: "I den dialogiska gudstjänsten är församlingen, alla, indragna i skeendet. Det är inte prästens, eller några få aktörers, gudstjänst. Tillsammans och gemensamt gestaltar man liturgin som C-H Martling ofta framställt som ett möte, ett samtal, en interaktion mellan församlingen och Gud. I församlingen bekänner man och får Guds förlåtande gensvar: avlösningen. Med världen ropar vi vårt Kyrie och med änglarna står vi runt Guds tron och sjunger vår stora lovsång. Guds ord bärs fram till alla och var och en av oss stämmer in i tacksägelsen: Gud vi tackar Dig! Evangeliet läses mitt i kyrkan som ett tecken på att det är församlingen som tar emot det glada budskapet och bär det vidare. Med orden Lovad vare Du, Kristus tar församlingen emot det heliga evangeliet i sina hjärtan."

Om det aktiva deltagande i högmässans dialog med Gud Fadern, Sonen och den Helige Ande blir tydlig förvandlas gudstjänsten från rader av punkter på ett program som skall genomföras till ett samtal som griper tag i mig, i oss, och utvecklar relationen och i grunden påverkar och förvandlar oss!

Turismen bygger inte infrastruktur

Turism diskuteras i olika sammanhang. De överlupna turistmålen ute i världen börjar protestera mot vad som ser ut som en rovdrift. I vårt svenska hörn av tillvaron höjs röster för att införa en turistskatt. Det handlar inte om att gräva ner en skatt som turister kan ägna sommarmånaderna åt att leta efter (ingen dum idé egentligen), utan om ett tillskott från skattesystemet för att bistå platser där turismen är överväldigande stor.

Att både Stockholm och Göteborg skulle gynnas av en sådan skatt har ingen av de mindre turistorterna tänkt på. I dessa städer är turismen gränslöst stor. Eller besöksnäringen som turismen kallas på årsbasis. Visst genererar alla som kommer till en populär plats intäkter på dessa orter, men inkomsterna hjälper inte till att bygga infrastruktur som vägnät, sjukvård, renhållning och underhåll m.m. De som skaffar sig sommar- eller vinterboende på sådana platser, när upphör de att vara turister? De nyttjar de samhälleliga tjänsterna på orten utan att bistå med skatt för allt vad de behöver. Så vad alla besökare kallas, t.ex. sommargotlänningar, baddjävlar eller konferensdeltagare
spelar egentligen ingen roll. Inte heller om de bara besöker Open Art i Örebro några dagar eller tänker ligga på en badstrand på västkusten under några veckor.

Att sjukvården i Visby eller i Mölle behöver vara dimensionerad för sommarinvasioner är ställt utom alla tvivel. Turismen bygger inte infrastrukturen som den behöver, tar för givet och förväntar. Ska de fastboende innevånarna verkligen behöva bekosta allt det besöksnäringen genererar och kräver? Nej, där borde det finnas stödfinansiering från staten! Om det ska kallas skatt eller avgift eller bidrag gör väl egentligen detsamma. Att hjälp behövs är jag övertygad om!

De som reser besöker ibland även kyrkorna. Oftast när inget kyrkligt eller kristet pågår utöver vad byggnaden med inventarier lyckas förmedla. Men även ett och annat gudstjänstbesök bistår turister och besökare med. Det finns förstås en annan form av turistkyrklighet och det är de människor som inte vill binda sig vid en kyrka utan växlar mellan flera. Vandrare kanske kunde ringa in denna typ av besökare. De tar till sig lite här och hämtar lite uppbyggelse där, men vill inte inordnas i en lokal stadigvarande gudstjänstgemenskap.

Att Svenska kyrka håller sina gudstjänstrum extra öppna för besök under sommartid, inte sällan med guider och fika. är utmärkt. Men även under semestertider är öppenheten inte bara till för tillresande turister utan för de fastboende, den ordinarie församlingen, vars andliga hem den lokala kyrkan är. Men visst vet jag att det finns kyrkor som nästan behöver vakter för att okänsliga turister inte ska knalla runt i kyrkan under en högmässa, någon begravning eller ett dop. Trycket kan vara extremt stort t.ex. i domkyrkorna i Uppsala eller Visby.

Individualismen har gjort de flesta av kyrkans medlemmar än mer hemlösa och arvlösa. De är fortfarande, om än med allt svagare band, tillhöriga. De blir avlägsna understödjare som betalar sin kyrkliga turistavgift men som avstår från arvet av gemenskap i tro. gudstjänstfirande, bön, lovsång och annat som bär även i svåra tider.

Ansvar och underlåtenhet

Att utkräva ansvar visar sig igen betyda att den högste chefen bör avgå. Det blev fallet för Secret Service chefen Kimberley Cheatle som efter attentatet mot Donald Trump fick stå till svars för folkets på fältet misstag. Kritikstormen fällde henne.

I Sverige händer det inte så ofta även om kritikstormar fortfarande gärna utmynnar i avgångskrav mot ministrar eller myndighetschefer. Längre ner i statliga, regionala och kommunala hierarkier krävs det näst intill brottslighet för att någon, ansvarig högsta chef eller lägre tjänstemän, ska lyfta sin hatt och gå vidare någon annan stans.

På våra breddgrader har utvecklats ett system där någon som brister i ansvar, förmåga eller ledarskap blir rikligt belönad genom saftiga avgångsvederlag. I flera fall har det betytt att man ganska snart blivit anställd på nytt i liknande sammanhang. I Svenska kyrkan är de godtrogna politikerna sällan så framsynta att man skriver in en minskning, eller ett upphörande av avgångsvederlaget, om och när vederbörande får en ny tjänst. Därmed kan de utköpta i många fall bli dubbelt ersatta. Så berikar man sig på det gemensammas bekostnad. Illa!

Fenomenet gällande kyrkoherdar berördes av Johan Blix i en debattartikel i Kyrkans tidning (15/5 2020). Han skrev då: "Varför förekommer utköpen, av framför allt kyrkoherdar? Varför blir de inte i stället uppsagda?  Svaret är att det kan vara svårt att bevisa att det föreligger saklig grund för uppsägning och att en process i Arbetsdomstolen kan dra ut länge på tiden, det kostar pengar och mental kraft. Och så förstås detta att den enskilda församlingen är arbetsgivare och att det oftast inte finns möjlighet till omplacering i församlingen."

Att stå till svars och att ta ansvar behöver inte vara samma sak. Men att ta sitt ansvar borde innebära att människor rakryggat medger när något blev fel och gick galet, inte blev som det var tänkt, och tar konsekvenserna av agerandet eller underlåtenheten.

Det påminner mig om att i Katolska kyrkan bekänner man i sin syndabekännelse även sin underlåtenhet. Vi i Svenska kyrkan tycks ha svårt att erkänna att det vi inte gjort, låtit bli eller glömt, kunnat drabba medmänniskor och oss själva. Varför underlåter vi att bekänna det?

Att locka präster med en kär nalle

Att försöka styra rekryteringen till tjänster är ett vanskligt åtagande. Många har försökt genom att anlita "professionella" rekryteringsfirmor. I Svenska kyrkan förkommer det att firmor utan särskild koppling eller förståelse för Svenska kyrkans särart som trossamfund får huvudansvaret för att sålla ut lämpliga kandidater t.ex. till lediga prästtjänster. Kombinationen är inte alltid särskilt lyckad.

Vem som bestämmer i en rekrytering har blivit ett aktuellt debattämne. Tydligt är att det finns många förtroendevalda som inte tycker att en kyrkoherde själv ska få bygga sitt team utan att det ska vara kyrkorådets process och beslut. I ett storpastorat blir det verkligen profilerande beslut ovanför den lokala församlingen. Vad som då händer med lokal teologisk och liturgisk profil är enkelt att räkna ut...

Församlingar kan på eget bevåg genom utlysning och annons anstränga sig för locka människor att söka lediga tjänster. De flesta inom kyrkan har väl hört om församlingen som sockrade sin annons om prästtjänsten med påståendet att det var långt till stiftsstaden och domkapitlet! Annonstexter är både roande och oroande. Inte för att några få kryddade rader kan utläsas som teologiska texter så kan de ändå avslöja vad som bedöms vara profilerande och extra viktigt i ett pastorat eller i en församling.

Fortfarande är det därför fängslande att läsa platsannonserna i Kyrkans tidning (här avses nr 29/30 2024) med lupp. Ett och annat fångar verkligen uppmärksamheten. Näsets pastorat ställer frågan: "Slår ditt hjärta för Gud och människor? Vill du till en plats som myllrar av verksamhet?"  Vad nu inledningsfrasen betyder. Kanske att man ska ha en välförankrad tro och förhoppningsvis ett engagemang för dem man möter. Myllrande verksamhet är förstås inte alltid detsamma som att en församling gör vad den ska av gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. Den som läser vidare får därefter veta att "Tjänsten omfattar gudstjänster, konfirmander, kyrkliga handlingar, ledning av ideella medarbetare m.m."

Boden lockar med ikryssade påståenden och bredvid rutan som saknar ett kryss står det: präst. De andra förbockade alternativen lyder: Kyrka mitt i stan, Kompetenta kollegor, Fantastisk församling, Naturupplevelser, Massor av musik. Kollegors kompetens och församlingens kvalitéer lockar till frågor om vad som egentligen avses. Och de garanterade naturupplevelserna ska förmodligen avse möjligheter på fritiden.  

Göteborgs domkyrkopastorat vill fånga uppmärksamheten genom en annan sökfras: "Vi söker en präst som är öppen för oväntade möten!" Min gissning är att mitt i Göteborg kan man inte undvika oväntade möten, så det är bra om församlingen kan hitta någon som gillar läget. Beskrivningen av den miljön ser ut så här: "Här hos oss korsas vägarna för göteborgare, turister, musikälskare, kameler och biskopar." Kopplingen mellan kameler och biskopar, hur ser den ut? Är det en antydan om att de "silar mygg och sväljer kameler" i stiftet? Vem vet?

Vad tycks om Nykvarn som har en självbild som slår det mesta. Hybris tänker säkert några som läser hur man skriver för att rekrytera en kyrkoherde: "30 minuter från Stockholm. Tre kyrkor, ett eget kafé och 100% glädje.

Vi har utsett oss själva till "Bästa församlingen i Sverige" sju år i rad! Vill du bli vår nya kyrkoherde?" Hur då bäst? I besökare och deltagare? I kollektresultat? I klang och jubel? Bäst i gemenskap? I mission? Diakoni? I udda annonser?

Bollnäs pastorat testar följande: "Vi söker en kreativ komminister  som vill vara med och utveckla gudstjänstlivet i livfulla och gemytliga församlingar, mitt i natursköna Hälsingland". Det där med att utveckla gudstjänstlivet kan betyda vad som helst. Handboken ger det mönster som ska följas, ja, numera blir det svårt att staka sig vid innantilläsningen och i bara farten säga några egna ord (passande och fromma) i bara farten. Det har biskopen på Gotland fått sig till livs.  Att det är livfullt och gemytligt låter spännande eftersom orden delvis borde kollidera. Vid livfulla sammanträden, gudstjänster etc. kan trevligheten och gemytet stå i vägen för det som är livfullt viktigt och nödvändigt.

I Sundbyberg annonserar man med en bild på nallar klädda som ett brudpar. Rubriken lyder: "Nalle är kär". Texten fortsätter: "Nalle är kär och kärleken är besvarad, det är dags för vigsel i Sundbybergs kyrka. En skolklass har satt sig tillrätta i bänkarna för att lära sig om kristna traditioner". Därefter förklaras i texten att uppgiften i tjänsten bl. a. handlar om mötesplats skola-kyrka. Visst är det en betydande skillnad mellan människofiskare och nallevigare? Tjänsten är benämnd Barn- och familjepräst. Ja, ja, några läsare som behöver en ny tjänst lockas säkert av dessa udda formuleringar. 

Ombytlighet och tillhörighet

Åren går och det är svårt att förstå att vår lilla familj en gång såg ut så här! En grubblande teolog med rynkor i pannan, en engagerad feminist och yrkesarbetande. Därtill en son där livet lekte så gott som hela tiden.

Som en röd tråd genom livet för oss alla går den kristna tron. Jag växte upp som metodist. Vårt samfund var så litet så det nästan inte fanns, ändå hade man massor av kapell på Gotland. Maggan hade sin uppväxt inom Örebromissionen, en gren på det baptistiska trädet.

Nu och då stöter vi på gamla bekanta och vänner som har liknande bakgrund som vi. Inte så sällan har deras liv fört dem bort från kyrka, församling och tro. Andra har sökt sig till andra kyrkor, flera har landat i den katolska kyrkan. Den typen av rörlighet var nästan otänkbar när jag växte upp. Tillhörigheterna var stabila och sågs som permanenta.

Även i det politiska landskapet fanns partibyten inte på kartan. Ideologierna var starka och den identitet som gavs genom olika tillhörigheter sågs inte som utbytbara. Istället var de starkt identitetsgivande. I min familj gällde Folkpartiet, alltså växte jag upp som en liberal ung människa. Inte så egendomligt eftersom det s.k. frisinnet, de som räknades till frikyrkorörelsen, fortfarande var rejält starka och hade sin hemvist hos liberalerna. Nu för tiden är det tveksamt vilken roll frisinnet har även inom Kristdemokraterna.

Ibland hörde man i min ungdom talas om väljare som missnöjesröstade på något annat parti än det de tillhörde, men själva tillhörigheten byttes inte ut. Även de som inte var partianslutna definierade sig ofta utifrån politisk ideologi. På den punkten behövdes aldrig särskilda funderingar inom Svenska kyrkan som tillät dubbelanslutning, man kunde vara både frikyrklig och tillhöra "statskyrkan". Därmed blev det suddigt med identifieringen, vad var man egentligen? Fast lojaliteten låg hos de flesta frikyrkliga alltid i det egna frikyrkosamfundet. Eventuellt engagemang i Svenska kyrkan var till för att säkra det kristna i en, som man uppfatta det, profilsvag kyrka.

Att vi lever i ett spännande tidevarv är odiskutabelt. Den medlemsmässigt minskande Svenska kyrkan retirerar statistiskt på många områden. Särskilt allvarligt är det vikande gudstjänstdeltagandet och -firandet. När den länken börjar brista här och var, mässan upphör att vara ett levande centrum i en levande gemenskap, så är det ett gemensamt problem och lidande. När människor flyr sin kyrka, vad göra? När tillhörighet och tro inte längre är ett och detsamma, vad händer då? Modernitet kan knappast vara svaret. Tillbaka till källorna verkar vara den enda vägen framåt!

Översvämning med perspektiv

Aningen vidskeplig blir jag ibland. Som när jag nyligen här på bloggen återgav ett inlägg från 2009 på En koloni i vått och torrt om när vår dåvarande kolonilott översvämmades. Kanske skulle det inlägget inte ha återgivits. Inte för att jag egentligen tror att bloggen stillsam påverkar väderleksförhållanden. Men, i alla fall, som det heter. Historien återupprepade sig, nu på vår nya lott.

Natten till igår visade sig nämligen rymma åtskilliga millilitrar. De flesta av dem tycks ha landat på vår nuvarande kolonilott på Alnängarna i Örebro. Som tur var hade vi skördat potatisen och vitlöken. Så de grödorna slapp drunkna. Annat fick bada och anpassa sig till ett vattendränkt liv. Nya frågor dök upp. Hur länge klarar sig en dränkt och sank gräsmatta? Repar sig rabarbern efter sitt långa bad? Persiljan? Dillen? Krusbären? Dags att överväga ris?

Vi har sällskap. Av många med liknande problem. Vår koloniförening skriver i ett brev till oss i skyfallens tider: "Vi är i alla fall inte ensamma om att ha mycket vatten på våra lotter efter regnen. I Facebook-gruppen "Kolonilottsliv" kan man läsa om vattendränkta lotter i Huskvarna, Västerås, Linköping, på Västkusten, i Södertälje, Ulricehamn mm. Och det är inte lätt att göra något åt det hela när marken är mättad med vatten."

Sedan slår insikten oss: hur är det med våra försäkringar? Täcker de något mer än byggnader med innehåll? Vi blev förstås påminda om att teckna en försäkring när vi skaffade vår kolonilott. Och såg till att ha en sådan om det värsta skulle hända. De som får sina egnahem översvämmade har det inte roligt, sina försäkringar till trots. Så mycket och svårersatt kan bli förstört och renovering och upprustning bli krävande.

Många som är nya i Sverige har sällan prioriterat att skaffa försäkringar. Det uppdagas ofta när ett hem förstörts av brand eller vatten. Då står dessa våra medmänniskor utan det skydd som till en del kan täcka förlusterna. Ekonomisk katastrof kan det bli, även mitt i välfärden. Vad är då vår koloniala plaskdamm? I jämförelse?

Inget hindrar att tankarna simmar vidare. Vi kommer undan lindrigt. Andra händelser ger perspektiv. T. Ex. till den största översvämningskatastrofen i modern tid. Den som hände i Kina då floderna Huanghe, Yangtze och Huai svämmade över och då det uppskattades att 2 till 4 miljoner människor fick sätta livet till. Men även i våra dagar svämmar det över. Pakistan är särskilt drabbat. Vid något tillfälle påverkade översvämningarna över 30 miljoner människor! Där hjälpte knappast några hyfsat vattentäta försäkringssystem de utsatta. De fick nog trots statliga och andra hjälpinsatser i stort sett klara sig själva. 

Vad som hotar världen framöver när havens stiger som en följd av klimatkriserna är än så länge höljt i dunkel. Vi förtränger eller bryr oss inte, inte än. Glömsk om de farorna, ja, om än världen imorgon skulle gå under, planterar vi idag vårt äppelträd (yttrandet tillskrivs ibland Luther). Fast, ja, visst ja.. Vi i vår lilla obetydliga lokala bubbla måste vänta. Nu står det mesta under vatten. Inga bra dagar att plantera... Vi går och köper glass istället.

Två repliker

Uppsnappat samtal:

- Du, jag har inte sett någon mal på länge...

- Va? Har du inte varit normal på länge??

Elake Måns for president?

23 januari 2018 oroade Trump både vår katt, Sixten, the cat, och hans människa. Sixten skrev på sin blogg med ofullbordade meningar. Så den som vill läsa vad som tänktes då för 6 år sedan får kanske anstränga sig. Nu är i alla fall Trump rejält aktuell igen. Förskräckligt och bedrövligt med skjutvapnen i USA som använts på nytt för att mörda och skada.

Så här tänkte vi då. För 6 år sedan:

Här har det diskuterats. I mer än ett år. Om presidenter i USA. Människan läser amerikanska tidningar. Förklarar att redan Pelle Svanslös. Reste till Amerikatt. Ju mer jag hör om landet långt borta. Förstår jag. Att det mesta där. Är obegripligt. För en enkel katt. En sådan som jag. Eller mig. Vad det nu kan heta.

Men det dröjde inte länge. Innan jag kunde placera. Den där nyvalde presidenten. Människan läste. Jag gjorde detsamma. Vi diskuterade. Hur han var. Burdus. Fräck. Osaklig. Opålitlig. Han härmade utsatta. Och hotade folk. Skulle sätta en annan kandidat i fängelse. Bygga en mur. För att hindra kontakter. Över en gräns. Sänka skatten. För de rikaste. Riva ner ett begynnande sjukvårdssystem. Påstå att han själv. Var smartast. Ett geni. De kallade honom Trump. Fake news. Absolut. Måns heter han. Jag är övertygad. Sedan länge. Har jag hävdat detta. Helt säker. Det är klart som korvspad! Elake Måns. Har blivit president. I Amerikatt.

Han som kunde reta. Ja, mobba Pelle. Med en sång. Vid en vårkonsert:

Har ni sett på katten,
som inte har nån svans?
Ynkligare kisse
väl aldrig nånsin fanns!
Vi har fina, långa svansar.
Därför glada nu vi dansar,
men Svanslös han får inte
bli med uti vår dans...

Men jag som läst Pelle Svanslös. Vet att Måns inte klarar sig. I längden. Fast man kan undra. Hur mycket han hinner ställa till. Med...

Strandnära sjötomt på kolonin

Här något om hur kolonisten klarade sig förra gången, dvs år 2009. Strapatser tornade upp sig och det krävdes kraftsamling, mod och uthållighet. Så här kunde det gå till:

För mig som nybliven kolonist har bestyren på kolonilotten tornat upp sig. Med hjälp av förnuft och känsla har viljan att jämföra med grannarna minskat. Man kan faktiskt inte på några månader förvandla vildvuxen mark till prunkande örtagård. Det måste få ta tid. En nyttig insikt i den tid när det mesta ska ske pronto! Omdelbart! Bums!

Icke desto mindre finns det saker som bara måste göras. Den nyplanterade häckens bädd behöver avgränsas mot grusgången. De gamla grönmålade plankorna hade murknat och föll sönder när man rörde vid dem. Men insatsen kom av sig på något vis. Nu har de varit avlägsnade i månader och förbipasserande har startat en gissningstävlan. Kommer det någonsin att hända något mera genomgripande där? Visst måste man ersätta de gamla plankorna?  Grannarna spekulerar intresserat. Ett färdigbyggt trästaket som levereras i sektioner? Bara att slå ner i backen. En minimal stenmur? En ny häck? Något av betong? 

Snart flyr ogräset ut på allmän plats, och så kan man inte ha det. Inte på ett välskött koloniområde. Vem sätter ner foten? Vem undervisar om saltets inverkan på ogräs? Kan kokande vatten fungera? Frågorna är många och svaren kan man söka i otaliga hyllmetrar om trädgårdsskötsel. De är snart lika många som böckerna om föda och matlagning. Se där, ännu ett ställe där man kan gräva!

Virkesjakten börjar denna vecka. Och det blir nog inte halva rundstavar på rulle, en omåttligt populär kant- och gränssättare. För att klara påfrestningarna lär mer kraftfulla doningar behövas. Något slags impregnerat virke krävs för att motstå väder och vind. Och vatten...

När det regnade som värst tidigare i sommar, visade det sig att vi för första gången i livet lyckats få en sjönära tomt. Gången mellan den egna och grannens lott låg helt under vatten. En och en halv decimeter djupt. Tusentals liter pumpades bort innan vi åter hade fått en alldeles alldaglig kolonilott. På lagom avstånd från Svartån. Men under några dagar hade vi fått uppleva vilken kraft vatten har. Så sjönära var vi att gränsen mellan land och vatten suddades ut. Ris kanske kunde bli en ny basgröda här? Men det blev bedrövelse. Potatisen drunknade. Men bondbönorna klarade sig.

De som leder koloniarbetet smider planer för att översvämningen inte ska upprepa sig. Men de vet också att berätta skrönor om den lerbank på vilken området är grundat. Och nog minns du väl när han skulle spetta upp et hål för en stolpe. Han körde ner spettet i backen med kraft och det sa bara schlurrp och så försvann spettet för alltid ner i leran. Så snopen han blev, säger de och skrattar hejdlöst.

Belöningen efter timmar av flit är att slå sig ner i skugga under äppelträd för att bara njuta av en kopp kaffe och stillhetens humla som surrar kring lavendeln. En och annan kolonist vandrar förbi för att se hur det går för vänner och grannar. Och har de tur blir det en extra kopp kaffe och en liten pratstund.

Liksom hand och fot hos människan endast utgöra olika delar af hennes kropp, utgöra de skilda lotterna endast delar af koloniträdgården i dess helhet. För att kroppen skall fungera ordentligt, växa till i styrka och skönhet, måste dess olika lemmar och organ arbeta i samdräkt, och så måste också de olika lottägarne göra för att se sin koloniträdgård gå framåt i skönhet och alstring. Koloniträdgården. s. 29-30

 

 

Kolonialism - en rörelse för odlare?

Nu är det juli månad, semestermånad. I radio rullas repriser för fullt. Här en repris från min mindre lyckade blogg: En koloni i vått och torrt. Kan kanske förnöja något lite...?

För drygt tio år sedan, och lite till, köpte vi en kolonilott på Alnängarna i Örebro. Som nybörjare fick vi pröva på allt möjligt och lära oss det ena och det andra. Då började jag skriva om den erfarenheten. Delar av dessa små stycken hamnade sedan i koloniföreningens 100-årsskrift. Om någon känner igen sig kan det bero på det. Eller på att man själv gjort liknande erfarenheter och blivit en fullfjädrad kolonist...

Valborgsmässoafton innebar besök på den nyfunna kolonin. Ett markområde vid Alnängarna strikt uppdelat i lotter och tomter. Inte helt olikt ett Afrika där man delade upp geografin och drog gränser på en karta.

Men kolonirörelsen i Sverige är en folkrörelse som har föga gemensamt med forna tiders kolonialism som var förfärlig och förtryckande. Här är det frihet och friluftsliv med liten stuga som gäller. Nu odlas det i staden. Ett ivrigt ansande och rensande äger rum i varje hörn. Somliga har arbetat med avancerade lösningar som skulle göra en trädgårdsmässa den äran. Andra har försiktigt och återhållet låtit naturen ha sin gång. Hängmattor och vilstolar gör sig också bra på kolonilotter.

Här på vår lott krävdes dock snabba insatser. Ölandstoken hade gått bärsärkagång och vuxit över alla breddar. Så med en slö sekatör skulle buskarna genast beskäras. Efter dagar på huk kan jag nu knappt resa mig upp. Fromt nedböjd linkar jag runt. Andra kolonister ler medlidsamt. För länge sedan har de gjort likadant. Innan de blev vana.

Säckvis med risiga grenar måste dessutom efter fullbordad röjning bland buskar och träd forslas bort till avdelning för trädgårdsavfall på den moderna sopstationen. Där behöver man nuförtiden karta och kompass för att inte komma bort och för att inte göra bort sig totalt. Man får understundom också uppleva en rusningstrafik värre än i Stockholms innerstad. Och då är det enbart tålamod som gäller när man blir prejad, omkörd och ilsket utstirrad och glodd på. Men sanningen att säga finns där också vänlig personal och ett tillfälligt kamratskap bland dem som vräker bort vad de har. Växtdelar har dessutom en egen avdelning där det är strängt förbjudet att slänga onaturliga föremål.

Förundrat betraktar jag med mitt ringa trädgårdsavfall hur människor kånkar runt mellan containrarna på sänggavlar, trasmattor, pigtittare, tvättmaskiner, serietidningar och böcker, dörrar och tavlor med eller utan ram. För att inte nämna gamla bilbatterier, halvstöpta ljus och misslyckat hobbysnickrade möbler. Vi ler åt varandra och nickar i riktning åt nästa ställe att avbörda sig välfärdens överflöd. Det vilar verkligen något smått religiöst över en plats där man lämnar allt som tynger. Där finns tveksamhet och vånda liksom befrielse och lättnad.

Åter till lotten. Nu är det ett litet potatisland som skall grävas och plantor sättas. Det är bara att ta fram spaden. Senare blir det till att falla på knä vid rabatterna. Ska de verkligen vara så många? Och måste man ha flera sorters blommor? Vad är det för fel på krokus? Ja, annat än att den blommar över tidigt på säsongen. Kanske några granna perenner måste inhandlas? Snart kommer vänliga grannar och erbjuder en tova av det ena och en tuva av det andra. Grannsämjan frodas tydligen också.

Och den lilla lilla stugan. Vad gör man med den? När man ser sig omkring finns det många sätt att hantera sin lilla byggnad. Där på området finns husen som kunde prytt sin plats som villa i ett nybyggt område. Välplanerat, elegant och lättskött. Där finns de traditionellt röda stugorna med vita knutar. Snickarglädjen vet på många håll inga gränser. Utsirade verandor, räcken, trappsteg smyckar dessa klassiska juveler. Sedan upptäcker man husen som åldrats med skönhet. Där finns lite flagnad färg likt rynkor i ett vackert gammalt ansikte. Sin mognad bär de med stolthet.

Någon enstaka stuga har slutat hoppas på en ljusnande framtid. De lutar betänkligt av ålderströtthet eller har liksom sjunkit in i omgivning och blivit ett med sin bakgrund. Där väntar de, knappast urskiljbara, mellan syrenbersåer, prunkande ogräs och obeskurna fruktträd. 

Och stugan vår? För tillfället får också den underkastas tidens gång och på ett naturligt och skönt sätt långsamt mogna. Det kommer väl en morgondag med nya ambitioner. Mot latmasken finns det inte så mycket som hjälper. För tillfället får detta ”dockhus” långsamt åldras. Själv har jag för tillfället en annan längtan. Ty hängmattan hägrar!

Sommar, sommar, sommar...

Sommarprogrammen innehåller så många mänskliga erfarenheter och öden! Det imponerar. Om jag blev tillfrågad skulle jag denna gång låta den numera avdöda katten Sixten få vara med. En trevlig svart vit svensk bondkatt hämtad från Örebro katthem. Ungefär såhär skulle det kunna låta då...

Musik: Skaffa Katt, James och Karin https://open.spotify.com/track/4TEgJNZFTsdnXEHNDVh3qw?si=4a9dce4f71004243

Berätta inte om mig idag, bad Sixten. Jag uppskattar inte att du hittar på så mycket om mig. Jag är faktiskt betydligt trevligare än du gör mig till. Du får mig att framstå som om jag bara busar och ställer till oreda i hemmet. Sixten lät verkligen både upprörd och bedrövad på en och samma gång.

Men håll med om att det hela tiden händer saker runt omkring dig?! Idag har du hunnit med att med klorna rycka upp stängda skåpdörrar. Du har lyckats få mig att snubbla över dig. Då blev det nästan en vrickad fot och huvudet var ett hårstrå ifrån att smälla in i en dörr. Du är farligt ofta i vägen. Du har spillt ut så mycket vatten att det blev en liten sjö på golvet när du slog med tassen på vattenskålen. Ja, ja, jag vet att du bara gör det för att ta reda på hur mycket vatten där finns eftersom den stillastående vattenytan är svår för dig att se... Du har som vanligt hindrat tidningsläsning vid frukostbordet eftersom du hela tiden ska ligga på färska nyheter. Och först fick jag rädda dig när du landade på en tidning med sådan fart att du höll på att trilla ner i smöret. Trots att du vet att du inte får röra maten, så nog försökte du spetsa en skinkbit på klon. Jag tystnade. Vad höll jag egentligen på med. Genom att räkna upp allt det där så hade jag fått det att framstå som om Sixten bara bara ställer till det.

Så jag fortsatte, men nu i en annan riktning, fast jag kommer självfallet ihåg att du slog följe med mig till köket när frukosten skulle dukas fram. Du strök dig mot mig kärvänligt och fick mig att må bra. Du höll mig sällskap när jag läste några kapitel i en bok och du rullade på en matta för att du tänkte att jag skulle må gott av att klappa dig. Så du är en ganska snäll katt. Också!

Också, sa Sixten? Jämt menar du väl?

Musik: Min galne katt och jag, Gösta Linderholm

 https://open.spotify.com/track/51hWfzHyQN415i28FUFnkt?si=f463be8e66d648e0

Att tappa ansiktet, loose face, är en ledsam upplevelse. Att förlora sina särdrag, att tappa något av det viktigaste av det som vi förknippar med personlighet och identitet. Att plötsligt bli vem som helst eller ingen.

Sixten, the cat, förlorade fullständigt sitt ansikte igår. Han kissade på sig. Helt utanför det som är Sixtens belevade sätt att föra sig. Han skvätte små droppar över hela lägenheten. Att han därtill hade ont förstod man snart. Inga hälsande svansföringar. Låg hållning. Inte ens ny mat i matskålen lockade.

Hur det gick till? Knappt hade jag på bloggen, med hjälp av ett gammalt julkort kommenterat Wikileaks flygplansavslöjanden, så hände något. Jag såg då att Sixten under plågor skvätte urin här och där i lägenheten. Med Wikileaks i tankarna ropade jag högt, vi har en kattläcka. Sixten såg sårat på mig innan han i sin förnedring vände sig bort. Han kved, jag rår inte för det här, aj det gör så ont.

När väl insikterna når in i ett trögare gotländskt huvud så sitter de där. Sixten som är en oklanderlig gentleman, som alltid fejar och putsar på sitt yttre, som är mån om att inte lukta illa utan att dofta väl, denne elegante herre stank nu av fräna odörer. Baktassarna var tufsiga av urin. I ett slag hade han förlorat sin värdighet, tappat sitt ansikte. Sixten var låg och sa gång på gång, se inte på mig, låt mig vara.

Han som alltid kommer andra till stöd och tröst förmådde inte själv ta emot när det gällde. Nu hade Sixten så ont och kände sådan skam att det var för stort för att samtidigt stå ut med sociala kontakter.

Musik: Säg mjau till livet, Pelle Svanslös

https://open.spotify.com/track/20JA8RiLpo6uOy3Z2QVhn5?si=50bd4365508d4290

För en stund drog han sig undan och den filt där han lagt sig blev snart också den blöt. Läckan fortsatte trots att det ju verkade vara stopp i systemet. Goda råd var dyra, vilket väl betyder att kosta vad det kosta vill, vi måste skaffa oss hjälp med detta problem. Ett samtal till kattmatsleverantören ledde vidare. Djursjukhuset i Strömsholm svarade på telefon och sa att det här är inget att vänta med. Kom hit, katten behöver förmodligen spolas.
Men inte bara till det yttre, sa jag blixtsnabbt.

Sixten protesterade inte när han motades in i den lilla kattboxen. Färden startades strax mot Strömsholm som enligt uppgift skulle ligga mellan Eskilstuna och Katrineholm, ungefär en timmes bilfärd från Örebro. Men snart fick vi vända färdriktning och köra motorvägen mot Köping. Kortast och snabbast sa GPS:en som efter att ha haft kylslag ändå kom till sans och började köra med föraren. Om 250 meter, sväng höger, sa hon. Varannan kilometer kved katten plågat. Lugn Sixten, vi är på väg till experter, ropade jag.


Väl framme var halva katten indränkt i sin egen urin. En nedkissad blöt katt. Katten av den sorgliga skepnaden led. Vi väntade i vad som framstod som ett vanligt undersökningsrum på vilket sjukhus som helst och in kom djursköterskor och veterinärer. Det skrevs journal på dator och frågades om symtom och allmäntillstånd. Hans trivselhull gör det svårt att i en undersökning känna vad som är fel, sas det.

Så blev det att tjuvhålla fyra ben för att de tre röntgenplåtarna skulle kunna tas. Gör inte så här med mig, bad han. Det är för ditt eget bästa sa jag och lät som vuxna i alla tider övertalande påstått, men denna gång var det verkligen sant. Nej, nej, kved han som vilket barn som helst. Han hölls fast av människorna iförda plasthandskar och blyförkläden. Först sprattlade han och vred sig för att komma loss, men övermakten var övermäktig och så låg Sixten alldeles stilla på sträckbänken.

Musik: Lille katt, Alice Scherman

https://open.spotify.com/track/5L8Vx4iA76xSpJOjNCulVk?si=d2a1cb7bae27477d

Han ska spolas, sa veterinären. Det är en stackars äcklig katt. Sixten såg förebrående på henne. För att rädda vad som räddas kunde av hans ansikte protesterade genast Sixtens människor. Save face är för stunden av allra största betydelse, tänkte jag. Sixten är inte äcklig! Möjligen pälsen, kanske just i detta ögonblick, men… Nej, inte Sixten, the cat!

Han skrevs in på sjukhuset och fick åka, djupare in i djursjukvårdens gömmor, i ett mellanting mellan rollator och kattbur och försedd med en gul sjukhusfilt som liggunderlag. Ett ynkligt litet lämna mig inte hördes. Ett skrämt förstulet jamande, lämna mig inte…

Men nöden har ingen lag, sägs det. Vilket lär betyda att man måste göra det som måste göras. Vi måste åka därifrån. Han, vår cat, the Sixten, måste stanna kvar! Men Sixten var i goda händer, det hade framgått med all önskvärd tydlighet, Här visste man vad man behövde veta och kunnande fanns det, inget tvivel om det. Men hur mycket hade Sixten förstått? Skulle han tro att han på nytt blev övergiven och lämnad. handlade det om en ny vända till ett katthem? Trodde han på framtiden? Hur orolig var han? Kunde han lita på sina människors lojalitet?

Framåt kvällen ringde telefonen i Örebro. Det har gått bra, sa en veterinär. Men det var besvärligt. Han hade ett par stenar som satt illa till. Men nu har han en kraftig stråle igen. Hoppas att Sixten inte kunde höra hur vi objektivt och nästan kyligt diskuterade hans funktioner. Ring, så får vi se när han kan bli utskriven. Ring.

Musik: Teach your children, Crosby, Stills & Nash https://open.spotify.com/track/14UvvyCwUtkf7Nk440cbG9?si=bba2f1c3b08e4012

Klockan hade nästan blivit högmässa i söndags, dvs 10, när telefonen ringde. Var det inbillning eller var det en ovanligt irriterad och ettrig telefonsignal? Rösten i luren var bestämd, kom hit och hämta honom, han slåss!

I ett ögonblick trillade flera decennier bort från medvetandet. Det var sjuttiotal igen och dagis ringde, kom hit och hämta honom, han slåss, han… Nog fanns det dagispersonal som kunde få det att låta som det ens barn gjorde alltid berodde på en brist i föräldrarnas barnuppfostran eller som medvetna avvikelser, som avsiktliga tillkortakommanden i deras tillsyn. Kom hit! Tonfallet jagade alltid fram skulden ur sina gömslen, mindrevärdeskänslan fick tid att infinna sig...

Denna gång var det Regiondjursjukhuset Strömsholm som behövde assistans. Kom hit och hämta honom, han slåss. Vi kommer inte nära Sixten. Ni får komma, Ni måste komma, så snart Ni bara kan!

Musik: Ska bli sjuksyster jag..., Sånger om kvinnor

https://open.spotify.com/track/21Dq6Vfd7anMDIqkys1HKL

Resan mellan Örebro och Strömsholm gick på rekordtid. Väl framme blev vi genast insläppta. I väntrummet satt flera hussar och mattar med sina husdjur i väntan på vård. Blodiga hundspår visade att det hade varit en livlig natt.

Vi lotsades genom labyrinter av akututrymmen, vårdrum, för att när yrseln började infinna sig äntligen vara framme. Ett stålgaller höll vår huskatt Sixten på plats. Längst inne i burens hörn satt en tilltufsad och genomvåt katt, med en genomskinlig plasttratt runt halsen. När djurskötaren öppnade gallergrinden visade Sixten, the cat, tänderna, fällde ut kinder och morrhår och blev gigantisk. Han väste ihärdigt, rör mig inte! Kom inte hit, jag bits!

Då satte jag mig ner på huk. Han kände inte igen mig. Så då sa jag helt enkelt hans namn, Sixten! Han stirrade på mig som om jag vore en vålnad. Sakta höjdes svansen i sedvanlig salut. Han haltade fram till mig och försökte gnida sina solkiga lemmar mot den där människan som efter en natts frånvaro faktiskt hade återkommit. Kunde det verkligen vara sant...

Jag trodde Ni hade övergett mig, harklade sig Sixten. Det var som när man dumpade mig på katthem. Dags för utplåning eller omplantering. Då tog jag honom i famnen och höll honom hårt. Jag är här, mer sa jag inte. Sixten lutade sin trötta lekamen mot min arm.

Musik: Vila i mig, Fjedur

https://open.spotify.com/track/1oeBAlvEGdAXOg9y8Bcr95?si=ebfd283097f94f87

Ställ honom här på bordet så får vi ta ut infarten, han har ju en kanyl kvar i benet sedan droppet i går, sa veterinären. Fogligt tillät Sixten att man fick klippa upp bandage, dra ur infarter och sätta ett nytt och torrt bandage på ett blödande ben.

Nu blir det diet och medicinska droppar på torrfodret! Inga nya urinkristaller ska bildas i den här katten! Veterinären var bestämd.

I snömodden tog vi oss hemåt mot Örebro, nu i makligare takt. Lite hyacinter hann vi med att införskaffa under hemresan. I växthuset Åsby hem & trädgårdar i Hallstahammar fanns det blommor i överflöd. Katten dåsade i buren och blomdoften spred sig hemtrevligt mellan sätena. Vi var på väg hem efter en dramatisk (rent av en traumatisk?) sjukhusvistelse. Han suckade, jag är hemma.!Ibland lät det som en fråga, är jag hemma?

I tjugofyra timmar fortsatte Sixten att tveka. Var han verkligen hemma. Kunde man lita på att detta var den verkliga verkligheten och inte en overklig overklighet? Var han övergiven? Var han återfunnen? Sakta, sakta återkom orken. Inget mer skvättande här, nu är det lådan som gäller. Här är jag, hemma. Hos människorna jag älskar!

Musik: Vivaldi, Gloria in D major

https://open.spotify.com/track/2sOwv1YOicBPSfIf2gzkEL?si=74940c7f865a49d1