17 maj 2010
I själva verket
Sixten, the cat, har en egendomlig självbild. Så här tror han att han låter: O sole mjau (Spotify). Men i själva verket är det detta (Spotify) som hörs.
Utdrag ur en ny predikan på ordrik:
Jesus talar i sitt avskedstal
om att stunden kommer då
lärjungarna skall skingras
var och en går åt sitt håll
och de lämnar Jesus ensam,
men även om vi alla överger
honom blir han inte ensam
eftersom Fadern är med…
Kan det syfta på en situation som vår?
Med utbrett tvivel, stor likgiltighet
brist på tro, avståndstagande?
Vilken glädje att vara delaktig, att vara många!
Vilken styrka att höra samman!
Att veta sig ha kontakter och vänner
När jag haft en begravning
inser jag vad det betyder att ha
fungerande nätverk
att höra till en förening,
ett sammanhang, en församling
Och vi är många som upplevt stödet
som fått ta emot omsorgen en församling kan ge
i nöd, i kris, i sorg
Ändå har människor svårt
att komma till nattvard och högmässa
Vi får för oss att det beror på oss
är det jag (eller vi) som utgör de höga trösklarna?
Hade någon svårt att komma in idag?
Fick ni använda stege för
att ta er över några trösklar?
Vad skulle dessa trösklar heta?
Risken att ingenting förstå?
Liknelser och bilder?
Vi är rädda för osäkerheten,
för att vara en nybörjare
och stannar då hellre utanför?
Heter trösklarna domspredikan
och syndastämpel?
Vi fruktar sanningen om oss själva
och projicerar den på kyrkan
det vi är rädda för blir kyrkans fel
Sanningen om allas våra liv
är att vi behöver stöd och hjälp
Jesus talar i sitt avskedstal
om att stunden kommer då
lärjungarna skall skingras
var och en går åt sitt håll
och de lämnar Jesus ensam,
men även om vi alla överger
honom blir han inte ensam
eftersom Fadern är med…
Kan det syfta på en situation som vår?
Med utbrett tvivel, stor likgiltighet
brist på tro, avståndstagande?
Vilken glädje att vara delaktig, att vara många!
Vilken styrka att höra samman!
Att veta sig ha kontakter och vänner
När jag haft en begravning
inser jag vad det betyder att ha
fungerande nätverk
att höra till en förening,
ett sammanhang, en församling
Och vi är många som upplevt stödet
som fått ta emot omsorgen en församling kan ge
i nöd, i kris, i sorg
Ändå har människor svårt
att komma till nattvard och högmässa
Vi får för oss att det beror på oss
är det jag (eller vi) som utgör de höga trösklarna?
Hade någon svårt att komma in idag?
Fick ni använda stege för
att ta er över några trösklar?
Vad skulle dessa trösklar heta?
Risken att ingenting förstå?
Liknelser och bilder?
Vi är rädda för osäkerheten,
för att vara en nybörjare
och stannar då hellre utanför?
Heter trösklarna domspredikan
och syndastämpel?
Vi fruktar sanningen om oss själva
och projicerar den på kyrkan
det vi är rädda för blir kyrkans fel
Sanningen om allas våra liv
är att vi behöver stöd och hjälp
16 maj 2010
Skrämmande bön
Sixten blev bekymrad när Our Father framsjöngs på Brygubbens blogg. Sixten, the cat, jamade högljutt och hoppade upp på laptopens tangenter så snart sången/bönen tagit slut. För att undersöka vad som låtit så egendomligt och lite skrämmande ville han undersöka ljudkällan. Och kattdjuret lyckades naturligtvis att med sina tassar sätta igång bönen en gång till. Snabbt flykthopp upp på bordet blev hans reträtt. Där stannade Sixten avvaktande tills bönen stängdes av (så ska man väl inte göra med bön?).
Nu har han lagt sig tillrätta i mitt knä och förhindrar vidare bloggande. Så snart han är väck ska jag låta detta landa i bloggosfären...
Nu har han lagt sig tillrätta i mitt knä och förhindrar vidare bloggande. Så snart han är väck ska jag låta detta landa i bloggosfären...
15 maj 2010
Balkongspaning
Sixten är på väg att bli en kändis. När man möter släkt och vänner är det inte ovanligt att de först frågar: hur är det med Sixten? Vi har inte hört hur han har det på länge. Därefter undrar man hur det står till med husse och matte. Som om Sixtens världsbild övertagits av vänkresten.
Sixten låter hälsa att han har det bra. Jag frågade om det var något särskilt han ville meddela, eller om han hade synpunkter på vad jag skulle berätta om honom, men han la bara huvudet på sned. Det betyder att jag kan skriva vad jag vill, men att han naturligtvis är intresserad av i vilken dager han framställs.
Jag passerar Sixten ibland i lägenhetens korridorer. Han är då strängt upptagen att ledsaga en annan vuxen till hägrande mål som t ex sin tomma matskål, den stängda balkongdörren eller till sin låda. Han avskyr nämligen att besöka den sistnämnda i ensamhet.
När frukostbestyren är avklarade, någon av veckans få sovmorgnar, kan man krypa ner i sängvärmen igen. Sixten har då i regel lyckats lirka sig ut på balkongen där han, inkilad bakom en enorm blomkruka, skannar av fågelsången. Öronen pendlar runt, runt, som vore de radarantenner på ett fartyg.
Men balkongtemperaturen är inte alltid så gynnsam för stillaliggande bevakningsuppdrag. Efter en stund vandrar han in i sängkammaren och tankar värme, möjligen även lite närhet. Sedan kan Sixten med högburet huvud omedelbart ta ett nytt balkongpass. Det är bäst att de passar sig, de där kvittrande flygnissarna.
Som tur är kan man kalla in Sixten när det behövs. En inkallelseorder utfärdas och normalt reser han sig då motvilligt och lommar in. I morse när Sixten råkade vara inne i lägenheten på något för mig obegripligt uppdrag försökte vi passa på att stänga dörren. Det blir ju kallt överallt. Men - som en raket for katten genom dörrspringan, egendomligt att kindbenen inte fastnade, och med ett språng landade Sixten på balkongbordet. Med benen utspärrade och avlyssningsapparaturen redo. Egendomligt att han inte lyfter som en helikopter. Men 7 kilo katt kräver kanske större rotorer?
Beredskapen är just nu extra hög. Men så är också fågelkvittret uppskruvat i omfång och styrka. Diskussionen i finkarnas flock strax nedanför balkongen är öronbedövande. Jag gissar att det handlar om hur man ska göra sig av med den där tjuvlyssnande katten.
Så här (Spotify) föreställer sig Sixten att han låter. Men i själva verket hör vi honom så här (Spotify).
Sixten låter hälsa att han har det bra. Jag frågade om det var något särskilt han ville meddela, eller om han hade synpunkter på vad jag skulle berätta om honom, men han la bara huvudet på sned. Det betyder att jag kan skriva vad jag vill, men att han naturligtvis är intresserad av i vilken dager han framställs.
Jag passerar Sixten ibland i lägenhetens korridorer. Han är då strängt upptagen att ledsaga en annan vuxen till hägrande mål som t ex sin tomma matskål, den stängda balkongdörren eller till sin låda. Han avskyr nämligen att besöka den sistnämnda i ensamhet.
När frukostbestyren är avklarade, någon av veckans få sovmorgnar, kan man krypa ner i sängvärmen igen. Sixten har då i regel lyckats lirka sig ut på balkongen där han, inkilad bakom en enorm blomkruka, skannar av fågelsången. Öronen pendlar runt, runt, som vore de radarantenner på ett fartyg.
Men balkongtemperaturen är inte alltid så gynnsam för stillaliggande bevakningsuppdrag. Efter en stund vandrar han in i sängkammaren och tankar värme, möjligen även lite närhet. Sedan kan Sixten med högburet huvud omedelbart ta ett nytt balkongpass. Det är bäst att de passar sig, de där kvittrande flygnissarna.
Som tur är kan man kalla in Sixten när det behövs. En inkallelseorder utfärdas och normalt reser han sig då motvilligt och lommar in. I morse när Sixten råkade vara inne i lägenheten på något för mig obegripligt uppdrag försökte vi passa på att stänga dörren. Det blir ju kallt överallt. Men - som en raket for katten genom dörrspringan, egendomligt att kindbenen inte fastnade, och med ett språng landade Sixten på balkongbordet. Med benen utspärrade och avlyssningsapparaturen redo. Egendomligt att han inte lyfter som en helikopter. Men 7 kilo katt kräver kanske större rotorer?
Beredskapen är just nu extra hög. Men så är också fågelkvittret uppskruvat i omfång och styrka. Diskussionen i finkarnas flock strax nedanför balkongen är öronbedövande. Jag gissar att det handlar om hur man ska göra sig av med den där tjuvlyssnande katten.
Så här (Spotify) föreställer sig Sixten att han låter. Men i själva verket hör vi honom så här (Spotify).
13 maj 2010
Dagens nyhet: kyrkan håller öppet hus
En dag utan nyheter. Ingen tidning till morgonkaffet. Inga diskussioner om spekulationerna på börsen. Inga partipolitiska utspel. No news is good news, sa man visst förr. Men menade nog att inga underrättelser är bra. Hälsan tiger liksom still. Men denna morgon är inga nyheter bad news. Det är som om världen stannat. Och det borde verkligen upplevas som allvarligt och bekymmersamt. Om inte annat blir det ju svårt att denna dag sko sig på marknadens oro och grekernas olycka.
Idag skall faktiskt kyrkorna öppnas. Faktiskt ska man numera inte använda eftersom det antyder att kyrkobyggnaderna och gudstjänstrummen aldrig står öppna. Faktiskt ska även alla de kyrkorum som i den öppna folkkyrkan normalt håller stängt slå upp sina dörrar. Såvida man inte sammanlyst dagens gudstjänst till en avlägsen landsbygdskyrka. Då kan man ju mestadels ha stängt och de flesta få ledigt.
Församlingarna skall samlas, ja, bortsett från alla de som väljer sina rabatter och sommarstugan istället för att gå i kyrkan. Eller som rest bort eller fastnat framför sin 42 tums TV. Och det har även gällt mig. Egen bekvämlighet spärrar sällan/ibland/ofta kyrkvägen (kryssa för det som verkar stämma bäst) som ett väldigt hinder. Så kyrkans öppna hus denna dag får kanske inte så stora följder för ett ökat öppethållande. Men jag har hört sägas att det finns platser där man älskar att gå i kyrkan, även soliga dagar.
Inne i alla dessa öppna kyrkor skall taket lyfta sig. Inte för att volymen är för hög eller jublet för högt. Taket ska lyftas så att Jesus kan stiga upp till himlen. Kristi himmelsfärds dag hindras minsann inte av några askmoln. Utan mer av ett oroande och växande ointresse. Några tycker detta med kyrkan är pinsamt, andra plågsamt. De flesta bryr sig inte. De tänker kyrkan, so what! Likgiltighet kunde man säga förr utan att darra på manschett eller röst. Nu törs få använda det ordet eftersom det kan verka utmanande och stötande, nästan som om man råkade säga synd istället för kramgo.
Men inga mer dystra miner. Mer förvåning. Ligger himlen uppåt? Hur kan Han fara dit om snart nästan inga skandinaver tror att den finns? Det sägs dock att ute i världen tror de i stor omfattning. De får tro för oss. Tills vi kommer på bättre tankar. Så tron ska nog räcka till ändå!
Några på den Skandinaviska halvön vill enträget och uthålligt hålla fast vid att Jesus for. Om inte annat för att Han skall kunna komma tillbaka. Vi ställer oss för en stund och blickar mot himlen. Det kan vi behöva. Eller jag!
Idag skall faktiskt kyrkorna öppnas. Faktiskt ska man numera inte använda eftersom det antyder att kyrkobyggnaderna och gudstjänstrummen aldrig står öppna. Faktiskt ska även alla de kyrkorum som i den öppna folkkyrkan normalt håller stängt slå upp sina dörrar. Såvida man inte sammanlyst dagens gudstjänst till en avlägsen landsbygdskyrka. Då kan man ju mestadels ha stängt och de flesta få ledigt.
Församlingarna skall samlas, ja, bortsett från alla de som väljer sina rabatter och sommarstugan istället för att gå i kyrkan. Eller som rest bort eller fastnat framför sin 42 tums TV. Och det har även gällt mig. Egen bekvämlighet spärrar sällan/ibland/ofta kyrkvägen (kryssa för det som verkar stämma bäst) som ett väldigt hinder. Så kyrkans öppna hus denna dag får kanske inte så stora följder för ett ökat öppethållande. Men jag har hört sägas att det finns platser där man älskar att gå i kyrkan, även soliga dagar.
Inne i alla dessa öppna kyrkor skall taket lyfta sig. Inte för att volymen är för hög eller jublet för högt. Taket ska lyftas så att Jesus kan stiga upp till himlen. Kristi himmelsfärds dag hindras minsann inte av några askmoln. Utan mer av ett oroande och växande ointresse. Några tycker detta med kyrkan är pinsamt, andra plågsamt. De flesta bryr sig inte. De tänker kyrkan, so what! Likgiltighet kunde man säga förr utan att darra på manschett eller röst. Nu törs få använda det ordet eftersom det kan verka utmanande och stötande, nästan som om man råkade säga synd istället för kramgo.
Men inga mer dystra miner. Mer förvåning. Ligger himlen uppåt? Hur kan Han fara dit om snart nästan inga skandinaver tror att den finns? Det sägs dock att ute i världen tror de i stor omfattning. De får tro för oss. Tills vi kommer på bättre tankar. Så tron ska nog räcka till ändå!
Några på den Skandinaviska halvön vill enträget och uthålligt hålla fast vid att Jesus for. Om inte annat för att Han skall kunna komma tillbaka. Vi ställer oss för en stund och blickar mot himlen. Det kan vi behöva. Eller jag!
12 maj 2010
Florence och Mary
Fler vilja-men-inte-kunna sångare har jag fått tips om av vänner och bekanta. En av de historiskt sett mest kända är väl Florence Foster Jenkins. Henns oförmåga att nå upp till de toner hon önskar har blivit särskilt uppskattad. Om henne finns ett och annat att läsa på nätet.
Det påminner mig om en körsångare som en gång häcklade sin man som under några år sjöng i samma kör som hon. Hennes utmanande fråga var: Vad är det egentligen du upplever när du långsamt söker dig fram till den rätta tonen?
En som finner tonerna men som inte verkar kunna låta bli att brista ut i joddlingar är Mary Schneider. Som när hon joddlar lite Mozart. Även det riktigt underhållande.
Det påminner mig om en körsångare som en gång häcklade sin man som under några år sjöng i samma kör som hon. Hennes utmanande fråga var: Vad är det egentligen du upplever när du långsamt söker dig fram till den rätta tonen?
En som finner tonerna men som inte verkar kunna låta bli att brista ut i joddlingar är Mary Schneider. Som när hon joddlar lite Mozart. Även det riktigt underhållande.
Mrs Miller och Wing
Häftiga musikupplevelser har vi alla. Obeskrivliga sånginsatser vill jag gärna sprida. Från förr sådant vi då gladdes åt: Mrs Miller! Spotify är möjligheten att på nytt få rysningar längs ryggraden! Oj, aj.
Även Wing behöver av samma skäl spridas till ännu många fler, en sådan upplevelse vill man inte hålla för sig själv, eller vara utan...
Så njut!
Även Wing behöver av samma skäl spridas till ännu många fler, en sådan upplevelse vill man inte hålla för sig själv, eller vara utan...
Så njut!
11 maj 2010
Överläggningar
Hemma igen efter en utflykt till Strängnäs. Där deltog jag i typ överläggningar. Liksom. Samtal alltså. Smalltalk. Bra va! Och kort.
Varför så långt?
Fick förmånen att lyssna till kyrkoherden i Örebro Nikoali som talade om Teologi som intellektuell utmaning. Det gjorde han lärt och vittert. Vid samma tillfälle sa en gammal god vän till mig att han alltid läser bloggen stillsam. Men, sa han, du skriver så långt, för långt. Man orkar inte läsa allt. Varför gör du så?
Frågan är relevant och drabbar naturligtvis. Är det inte bara långt utan därtill småtråkigt och ointressant förstår jag att man inte orkar, så varför skriva så? En förklaring är att jag tror på texten. Hur mycket jag än älskar bilder, stillastående, rörliga, 3-dimensionella så går ingenting upp mot ord och text. Bokreligionernas folk borde dessutom särskilt vinlägga sig om ordet och texten, att den hålls vid liv och läses.
Snuttifieringen syns i alla små korta notiser tidningarna matar oss med. På bara några år har man monterat ner tidningarnas betydelse som förmedlare av längre resonemang, av analys och bakgrund. Bilderna breder ut sig och texterna blir alltmera urholkade och tömda. Konsten att skriva kort är ofta mycket svårare än att bara låta orden trilla fram. Då krävs pregnans, tankeklarhet och nyans. Sällan finner jag det. Långa texter kan förstås bli ordrikt pratiga och pladdriga, fyllda med överflöd som inte tillför något. Och det är inte så roligt det heller.
Ett råd till mig själv och andra är att använda denna dag till att analysera det vi läser i tidningar, på löpsedlar, på annonsplatser. Tänk på längden, vilket är budskapet, finns där argument, ger man en kontext, ett sammanhang där texten placeras in? Vet man mer efteråt, bidrar texten till nya frågor och resonemang? Vilka?
Mer än så blir det inte nu. Kort får det bli. Lite lagom...
Frågan är relevant och drabbar naturligtvis. Är det inte bara långt utan därtill småtråkigt och ointressant förstår jag att man inte orkar, så varför skriva så? En förklaring är att jag tror på texten. Hur mycket jag än älskar bilder, stillastående, rörliga, 3-dimensionella så går ingenting upp mot ord och text. Bokreligionernas folk borde dessutom särskilt vinlägga sig om ordet och texten, att den hålls vid liv och läses.
Snuttifieringen syns i alla små korta notiser tidningarna matar oss med. På bara några år har man monterat ner tidningarnas betydelse som förmedlare av längre resonemang, av analys och bakgrund. Bilderna breder ut sig och texterna blir alltmera urholkade och tömda. Konsten att skriva kort är ofta mycket svårare än att bara låta orden trilla fram. Då krävs pregnans, tankeklarhet och nyans. Sällan finner jag det. Långa texter kan förstås bli ordrikt pratiga och pladdriga, fyllda med överflöd som inte tillför något. Och det är inte så roligt det heller.
Ett råd till mig själv och andra är att använda denna dag till att analysera det vi läser i tidningar, på löpsedlar, på annonsplatser. Tänk på längden, vilket är budskapet, finns där argument, ger man en kontext, ett sammanhang där texten placeras in? Vet man mer efteråt, bidrar texten till nya frågor och resonemang? Vilka?
Mer än så blir det inte nu. Kort får det bli. Lite lagom...
10 maj 2010
Vilket lyft - körmusik av yppersta klass
En fantastisk möjlighet att höra superb körmusik försatt alltför många i går kväll. De uteblev från en konsert, "Gud har farit upp under jubel", som skulle ha gjort dem lyckliga och upprymda. Vi som var där njöt över hövan! En högtidsstund blev det i Olaus Petri kyrka på kvällen den 9 maj. Nu väntar vi bara på Nerikes Allehandas recension, för de var väl där? Eller uteblev de som vanligt eftersom man inte denna afton ägnade sig åt schlager, pop eller rock??
De som framträdde var Olaus Petri Vocalis under ledning av Mats Bertilsson. Organist var Johan Hammarström. Vi bjöds på lysande vokalmusik som normalt endast de stora katedralerna är mäktiga. Den som vill ta del av konserten har dock en möjlighet att reparera sitt misstag. Den 13/5 sjunger Vocalis i Vasakyrkan i Göteborg, då med Jan H. Börjesson som organist. Även den 15/5 kan man njuta, och då i Skövdes S:ta Helena kyrka, denna gång med Mathias Lundqvist som organist.
Och vad stod då på programmet? Först framfördes ett verk av Gerald Finzi (1901-1956) God is gone up. Man förstår enkelt kopplingen till kyrkoåret då vi snart firar Kristi Himmelfärds dag.
Den som vill veta mera om Gerald Finzis liv kan besöka en omfattande och påkostad Finzihemsida på nätet som handlar enbart om honom och hans musik.
Nästa kompositör på programmet var Charles Villiers Stanford (1852-1924). Han har gjort dynamisk körmusik till en text ur profeten Habackuks bok, kapitel 1-2. Mäktig och märkligt kraftfull. Vi lyssnade även till Coelos ascendit hodie, om Jesus ärans konung som uppsteg till himlen och sitter på Faderns högra sida.
Herbert Howells (1892-1983) representerades denna afton av två sånger ur 4 Anthems to the Blessed Virgin Mary. Om Howells finns det också en uppsjö information på nätet, t ex här kan man hitta en kort biografi och en liten länksamling. Intressant och upplysande läsning för den musikhistoriskt intresserade.
Sedan flyttades fokus till den verkligt klassiska musiken med ett verk av Heinrich Schütz (1585-1672), Der 116 Psalm. Man kan få en värdemätare på den klassiska musikens svaga ställning i Sverige när man på svenska Wikipedia orkar med en fem-sex rader om denne kyrkomusikaliske gigant. Den som läser engelska hittar på samma Wikipedia något helt annat här. Det internationella Heinrich Schütz sällskapets hemsida kan erbjuda mer läsning.
Till Symeons lovsång ur Luk 2, Nunc dimittis, har Gustav Holst (1874-1934) gjort en vidunderligt nyansrik och suggestiv körmusik. Vi kan återigen jämföra informationen på svenska med den engelska. Holst liksom som vi redan sett många andra kompositörer har en (eller flera) informativ hemsida dedicerad till sig.
Jag vet att igenkänning är viktig och vill därför erbjuda alla, men särskilt blivande konsertdeltagare i Göteborg och Skövde, att lyssna in sig på musiken före konserten, insamlad från många skivor. Det är musiktjänsten Spotify som gör detta möjligt!
De som framträdde var Olaus Petri Vocalis under ledning av Mats Bertilsson. Organist var Johan Hammarström. Vi bjöds på lysande vokalmusik som normalt endast de stora katedralerna är mäktiga. Den som vill ta del av konserten har dock en möjlighet att reparera sitt misstag. Den 13/5 sjunger Vocalis i Vasakyrkan i Göteborg, då med Jan H. Börjesson som organist. Även den 15/5 kan man njuta, och då i Skövdes S:ta Helena kyrka, denna gång med Mathias Lundqvist som organist.
Och vad stod då på programmet? Först framfördes ett verk av Gerald Finzi (1901-1956) God is gone up. Man förstår enkelt kopplingen till kyrkoåret då vi snart firar Kristi Himmelfärds dag.
Den som vill veta mera om Gerald Finzis liv kan besöka en omfattande och påkostad Finzihemsida på nätet som handlar enbart om honom och hans musik.
Nästa kompositör på programmet var Charles Villiers Stanford (1852-1924). Han har gjort dynamisk körmusik till en text ur profeten Habackuks bok, kapitel 1-2. Mäktig och märkligt kraftfull. Vi lyssnade även till Coelos ascendit hodie, om Jesus ärans konung som uppsteg till himlen och sitter på Faderns högra sida.
Herbert Howells (1892-1983) representerades denna afton av två sånger ur 4 Anthems to the Blessed Virgin Mary. Om Howells finns det också en uppsjö information på nätet, t ex här kan man hitta en kort biografi och en liten länksamling. Intressant och upplysande läsning för den musikhistoriskt intresserade.
Sedan flyttades fokus till den verkligt klassiska musiken med ett verk av Heinrich Schütz (1585-1672), Der 116 Psalm. Man kan få en värdemätare på den klassiska musikens svaga ställning i Sverige när man på svenska Wikipedia orkar med en fem-sex rader om denne kyrkomusikaliske gigant. Den som läser engelska hittar på samma Wikipedia något helt annat här. Det internationella Heinrich Schütz sällskapets hemsida kan erbjuda mer läsning.
Till Symeons lovsång ur Luk 2, Nunc dimittis, har Gustav Holst (1874-1934) gjort en vidunderligt nyansrik och suggestiv körmusik. Vi kan återigen jämföra informationen på svenska med den engelska. Holst liksom som vi redan sett många andra kompositörer har en (eller flera) informativ hemsida dedicerad till sig.
Jag vet att igenkänning är viktig och vill därför erbjuda alla, men särskilt blivande konsertdeltagare i Göteborg och Skövde, att lyssna in sig på musiken före konserten, insamlad från många skivor. Det är musiktjänsten Spotify som gör detta möjligt!
08 maj 2010
Håva in - ge bort!
Humanisternas intresse för kollekthåvar borde kanske uppmuntras istället för att häcklas? Det finns mycket att begrunda gällande kollekter och dess ändamål. I Svenska Akademins Ordbok (SAOB) finner man att ordet kollekt använt med följande betydelse: insamling inom en menighet (förr äv. en korporation) av pänningmedel för ngt visst ändamål; äv. konkret, om de insamlade medlen; i regel om i samband med gudstjänst företagen dylik insamling (för mission, diakoni, kyrkobygge m. m.) resp. de därvid influtna medlen.Bilden på "håven" av trä är lånad från Anderslövs församlings hemsida och det rikhaltiga Bildgalleriet från Önnarps kyrka. Många fler gamla kollekthåvar kan man hitta om letar på nätet. T ex här, här och här.
Att tanken på kollekt går tillbaka till den första kristna tiden som en solidaritetshandling är värt att notera. Alla kanske inte har Jerusaleminsamlingen i färskt minne? Mot slutet av Paules brev till församlingen i Rom (Romarbrevet 15:25-27) finns en insamling omnämnd. Paulus skriver: Men först far jag till Jerusalem med hjälpen till de heliga. Makedonien och Achaia har nämligen beslutat att göra en insamling för de fattiga bland de heliga i Jerusalem. Så beslöt de; de står ju också i skuld till dem... Det fanns kristna i Jerusalem som fick det mycket svårt. Deras försöjning hotades eftersom de på olika sätt mötte repressalier. Om insamlingen kan man också läsa i 2 Kor 8.
Givandet var befäst långt före kristendomen. I Gamla testamentet finns föreskrifter om att offra, om givandet av tiondet. Den intresserade kan själv slå upp och läsa t ex 1 Mos. 14:20 och 5 Mos. 14:22. Givandet blve till välsignelse för den som gav och för andra som så småningom fick del av gåvorna, t ex invandrarna, de faderlösa och änkorna. Viljan och bruket att dela med sig har sedan dess följt judendomen, kristendomen och in i Islam med givandet av Zakat, dvs allmosor.
Ett annat sätt för de kristna att dela med sig blev diakonin. Ett bistånd till de utsatta och fattiga, ett utflöde från mässan som en ström av det goda Gud hade att ge. Diakonin behöver pengar för sin verksamhet och genom århundraden har kollekter och diakoni kommit att ömsesidigt betinga varandra.
Kyrkolagen från den 2 september 1686 föreskrev om kollekter följande:
...Kyrkoherden bör påminna församlingens ledamöter, att de.....efter råd och ämne av en fri och god vilja giva årligen något till sin nödtorftiga jämnkristens underhåll, däremd att visa sin tacksamhet emot Gud för all den välsignelse och alla de nådevälgärningar, som de i det året och i all sin livstid undfått hava..... (Cit från Kyrkolagfarenhet, Å Hassler, Norstedts).
Istället för att förakta kollekthåvarna borde allt fler se till att vara med i gudstjänsten och uppdraget att fylla dem! Inom Svenska kyrkan är kollekterna ordentligt reglerade och kringgärdade av kontrollsystem för att inget av det som salmas in ska gå förlorat. Kollekterna blir sedan omvandlade till Guds under i världen där människor blir sedda, får stöd och hjälp!
06 maj 2010
Korkade formuleringar på Humanistbloggen
Humanistbloggen tröttnar aldrig. Nu har skribenten där orkat bli upprörd över att man bildat ett interreligiöst råd på nationell basis. Detta råd skall enligt planerna arbeta som en mötesplats.
Pressmeddelandet från Svenska kyrkan innehåller bl a följande:
Det nybildade rådet har till syfte att främja och skapa förutsättningar för interreligiöst samarbete i Sverige, lyfta fram religionens roll för att skapa fred och samförstånd i världen och utgöra en röst gentemot religionsfientlighet.
– Vi har skapat en nationell mötesplats för religiösa ledare i Sverige, inte en ny organisation, betonar ärkebiskop Anders Wejryd. Vi vill stärka friheten till religiös tro och utövning, både individuellt och i gemenskap, men också vara en röst i det offentliga samtalet om etik och andlighet.
Sveriges interreligiösa råd ska samlas minst två gånger per år, och kan till sitt stöd tillsätta en arbetsgrupp om behovet uppstår. Beslut i rådet kan bara fattas om alla är överens, och inte på andras vägnar. Eftersom rådet inte kommer att ha någon egen ekonomi, ska alla deltagare bära sina egna kostnader.
Rådet kommer att bestå av totalt 15 personer: fem kristna, tre muslimer, två judar, två buddhister (utses av respektive paraplyorganisation) samt en representant vardera från bahai, sikher och hinduer.
Och hur tas denna nyhet emot av Humanistbloggen? Jo på följande upplysta och fördomsfria (obs ironi!) sätt:
Enda medlemskravet verkar vara att man tror på något övernaturligt? Eller vad annars har Hinduer och och Muslimer gemensamt? Eller Buddhister och Kristna? Spelar det ingen roll exakt vad man tror på längre? En Gud, många gudar, själavandring, himmel och helvete - ni har ju alla bekrigat och mördat varandra i årtusenden över de här frågorna ("religionens roll för att skapa fred och samförstånd" klingar oerhört falskt). Är de här frågorna nu plötsligen helt oviktiga? Kan ni inte bara lägga ner i så fall och bespara oss skenhelighet, moralkakor, kvinnoförtryck och kollekthåvar?
...och New Age-anhängarna som är en sådan folkrörelse vad det gäller tro på övernaturligheter, är de inte fina nog?
...och New Age-anhängarna som är en sådan folkrörelse vad det gäller tro på övernaturligheter, är de inte fina nog?
En trött stillsam suck uppsändes efter denna korkade harang: skenhelighet, moralkakor, kvinnoförtryck och kollekthåvar. Humanisterna vet säkert, men vill inte gärna tillstå det, har tjänat många goda syften! Kollekthåvarna har särskilt nyttjats för att göra oändligt mycket gott för människors frihet, överlevnad och självbestämmande. De insatser i mänsklighetens tjänst som vandrat från kollekthåv till Lutherhjälpen, nuvarande Svenska kyrkans internationella arbete - Hela världen, kan humanisterna bara drömma om att möta på likvärdigt sätt (matcha). Så det som återstår är att spy galla, kasta dynga och misstänkliggöra. Och man gör det med besked. Visst är det ett märkligt samtalsklimat Humanisterna föredrar!
Mångfald och uniformitet
Mångfald har blivit ett honnörsord. Det används för att lovorda att olika tankar, synsätt, kulturer och trosyttringar lever sida vid sida. Men där stannar glädjen över mångfalden till. Det är som om de som vill mångfald, gärna sedda som toleransens företrädare, inte orkar längre än till att bygga en fasad.
Om man uppskattar mångfald - hur långt kan man då gå i kampen mot det eller dem som har andra uppfattningar? Numera - varje gång ordet mångfald yttras - frågar jag mig om det är läpparnas bekännelse, övertalande modeord, eller ett grundvärde man vill försvara och arbetar för att omsätta i handling?
Pågår det en kompromisslös och obarmhärtig kamp för uniformitet bakom en retorik fylld av tolerans, pluralism och mångfald? Är svaret nej - var kan vi då se en växande dialog mellan ståndpunkter, glädje över det andra representerar och tillför? Om svaret är ja, vad är då orden om mångfald värda?
Om man uppskattar mångfald - hur långt kan man då gå i kampen mot det eller dem som har andra uppfattningar? Numera - varje gång ordet mångfald yttras - frågar jag mig om det är läpparnas bekännelse, övertalande modeord, eller ett grundvärde man vill försvara och arbetar för att omsätta i handling?
Pågår det en kompromisslös och obarmhärtig kamp för uniformitet bakom en retorik fylld av tolerans, pluralism och mångfald? Är svaret nej - var kan vi då se en växande dialog mellan ståndpunkter, glädje över det andra representerar och tillför? Om svaret är ja, vad är då orden om mångfald värda?
04 maj 2010
Valrörelsen är något man ser, men sällan möter
Valrörelsen utspelar sig än så länge mest i medias värld. Där görs utspel och där debatteras det. Den som vill nå väljarna väljer kanaler som når många - och därför står direktkontakten tillbaka. Inga skrifter i brevlådan där man själv får bilda sig en uppfattning om vad partierna vill och hur de tänker. Inga hembesök eller SMS förrän i september. Och snart påbörjar partierna väl de där glesa gatumötena där valarbetarna och politikerna trummar ut åsikter som de förbipasserande knappt orkar stanna till inför.
Valrörelsen är än så länge något man tittar på och spår av den läser man om i tidningarna. Men partierna vill inte mig något, inte än i alla fall. Dessutom - nuförtiden ändrar de sig efter varandras utspel. Så det som gällde ena dagen har blivit något nytt nästa.
Spelet om pensionärerna tillhör det som lockar mest just nu. Sedan är det arbetslös ungdom och de som skulle kunna tillhöra a-kassan. Nu återstår kvinnor, barnfamiljer, studenter, företag, bönder, utländska experter och vänsterfotade högermittf'ältare. Och alltid, alltid, är det de andras FEL att just den gruppens villkor försämrats. Och tanken att man har ett gemensamt ansvar för landet och välfärden är i dessa tider långt borta.
Under tiden undrar jag när väljaren själv får chans att bilda sig en uppfattning istället för att behandlas som en katt. Ni vet så där man lockar och fångar uppmärksamheten med ett litet spö utrustat med granna fjädrar. Den stackars katten kan inte låta bli att titta än hit och än dit. Blicken söker rörelse, om än skenbar, titta där fladdrar det och rör sig! Just sådan är valrörelsen för stunden...
Valrörelsen är än så länge något man tittar på och spår av den läser man om i tidningarna. Men partierna vill inte mig något, inte än i alla fall. Dessutom - nuförtiden ändrar de sig efter varandras utspel. Så det som gällde ena dagen har blivit något nytt nästa.
Spelet om pensionärerna tillhör det som lockar mest just nu. Sedan är det arbetslös ungdom och de som skulle kunna tillhöra a-kassan. Nu återstår kvinnor, barnfamiljer, studenter, företag, bönder, utländska experter och vänsterfotade högermittf'ältare. Och alltid, alltid, är det de andras FEL att just den gruppens villkor försämrats. Och tanken att man har ett gemensamt ansvar för landet och välfärden är i dessa tider långt borta.
Under tiden undrar jag när väljaren själv får chans att bilda sig en uppfattning istället för att behandlas som en katt. Ni vet så där man lockar och fångar uppmärksamheten med ett litet spö utrustat med granna fjädrar. Den stackars katten kan inte låta bli att titta än hit och än dit. Blicken söker rörelse, om än skenbar, titta där fladdrar det och rör sig! Just sådan är valrörelsen för stunden...
02 maj 2010
Vår och vinter
Att se påskliljorna på marken bredvid Boo slott och kyrka blev målet för 1 majutflykten. Slottet renoveras men är rödaktigt rosa bakom ställningarna. Och att besöka påskliljecaféet i lärdomens tempel. Skolan som den Hamiltonska släkten drev fram i sin bildningstörst. Små frösådda och lökdelade, självspridda påskliljor. Överallt ängar av vitsippor. Vägreanr vitprickiga av blommor. Vem lärde oss att det är vackert? Visste vi det av oss själva efter vinterns allt solkigare drivor?
Våren får tack och lov några extra dagar genom den kyliga luften. Ingen kan riktigt trovärdigt suckande säga: ena dagen vinter och vips var våren över, allt gick så fort! Det pågår ju nu vårens erövringståg som envist rör sig mot norr. Då berättar radion att det snöar i Lappland!
Och kvällssamtalet från Kimberley i Sydafrika berättade att hösten nu övergår till vinter och kallt väder. Vilken värld!
Våren får tack och lov några extra dagar genom den kyliga luften. Ingen kan riktigt trovärdigt suckande säga: ena dagen vinter och vips var våren över, allt gick så fort! Det pågår ju nu vårens erövringståg som envist rör sig mot norr. Då berättar radion att det snöar i Lappland!
Och kvällssamtalet från Kimberley i Sydafrika berättade att hösten nu övergår till vinter och kallt väder. Vilken värld!
01 maj 2010
Väckarklockan drar igång klockan 4
Hungern är en väckarklocka. Att sova när kroppen ropar efter föda är inte alldeles lätt. Särskilt vi människor har svårt att fortsätta sova när väckarklockan drar igång. I detta hem har väckarklockan sedan något år ett eget namn: Sixten!
Inte vet jag om det var koltrasten som fick katten på fötter? Eller om det var någon hemåtsläntrande valborgsmässofirare? Men korta krävande jamanden ringde i de sovandes öron vid pass klockan 4 i morse. Omänskligt kan tyckas, men så är det ju en katt som för oväsen.
Hur man programmerar om en katt vet jag inte. Instruktionsboken har inga kapitel om väckning, om alarm eller sommartid. Om man går upp och fyller matskålen klockan 4 lär man få hålla på. Och inte hjälper det att lassa på inför natten. Då konsumeras det bara mera. Ibland har jag misstänkt att Sixten har en låtsaskompis som kommer om natten och effektivt tuggar i sig all mat.
De uppfordrande kattljuden klingade, om inte ohörda, ändå utan påtaglig verkan. Nästa väckningsförsök lät helt annorlunda. Nu hördes att det var synd om någon. Svaga små jämrande läten, ynkliga små ljud, berättade att här var det en katt som led av den svåra åkomman – tom matskål. Ingen åtgärd. Så katten gick sin väg för att spana på fåglar.
Efter någon timme blev det ett oväsen i sovrummet. Katten försökte öppna byrålådor, krafsa upp garderobsdörrar och förda oväsen på alla upptänkliga sätt. Så när en trött husse välte benen över sängkanten dundrade 7 kilo muskler genom korridorer, passerade hallen och sladdade in i köket. När jag långt senare hann ifatt Sixten rullade där ett vädjande svartvitt djur på köksmattan. Tyck om mig, se mig, och för katten: ge mig mat!
När burken togs fram ur kylskåpet blev det nästan dags för mig att rulla runt på köksmattan. Något så trassligt som en hungrig och förväntansfull katt känner jag inte. Då är det inte lätt att hålla rätt på tentaklerna. Hur man än flyttar sig finns där redan en katt som stryker sig mot fötter och ben.
Sedan berättas det för mig att Sixten haft ännu mer för sig under natten. Han har vandrat av och an i väntan på att kunna gå på lådan för att förrätta sitt tarv. När detta väl klarades av på småtimmarna brast som vanligt den stora ysterheten ut. Sixten rusar då runt i alla rum av ren befrielse och lättnad. Grannarna måste tro att vi dansar jigg eller jagar varandra vid alla möjliga tider på dygnet. Detta slapp jag bli medveten om då jag faktiskt fick sova en och annan timme. Men snart drar cirkusen igång igen. När klockan blir 4 imorgon bitti.
Mina arbetskamrater funderar ibland över att jag är så välvillig till det mesta. Jag sitter ju numera oftast där nickar instämmande med slutna ögon. Men det är inte så medgörligt som det ser ut. Det är en djurframkallad sömnstörning som tar ut sin rätt. Kanske var det därför de en gång skänkte mig en katt från Askersund?
Inte vet jag om det var koltrasten som fick katten på fötter? Eller om det var någon hemåtsläntrande valborgsmässofirare? Men korta krävande jamanden ringde i de sovandes öron vid pass klockan 4 i morse. Omänskligt kan tyckas, men så är det ju en katt som för oväsen.
Hur man programmerar om en katt vet jag inte. Instruktionsboken har inga kapitel om väckning, om alarm eller sommartid. Om man går upp och fyller matskålen klockan 4 lär man få hålla på. Och inte hjälper det att lassa på inför natten. Då konsumeras det bara mera. Ibland har jag misstänkt att Sixten har en låtsaskompis som kommer om natten och effektivt tuggar i sig all mat.
De uppfordrande kattljuden klingade, om inte ohörda, ändå utan påtaglig verkan. Nästa väckningsförsök lät helt annorlunda. Nu hördes att det var synd om någon. Svaga små jämrande läten, ynkliga små ljud, berättade att här var det en katt som led av den svåra åkomman – tom matskål. Ingen åtgärd. Så katten gick sin väg för att spana på fåglar.
Efter någon timme blev det ett oväsen i sovrummet. Katten försökte öppna byrålådor, krafsa upp garderobsdörrar och förda oväsen på alla upptänkliga sätt. Så när en trött husse välte benen över sängkanten dundrade 7 kilo muskler genom korridorer, passerade hallen och sladdade in i köket. När jag långt senare hann ifatt Sixten rullade där ett vädjande svartvitt djur på köksmattan. Tyck om mig, se mig, och för katten: ge mig mat!
När burken togs fram ur kylskåpet blev det nästan dags för mig att rulla runt på köksmattan. Något så trassligt som en hungrig och förväntansfull katt känner jag inte. Då är det inte lätt att hålla rätt på tentaklerna. Hur man än flyttar sig finns där redan en katt som stryker sig mot fötter och ben.
Sedan berättas det för mig att Sixten haft ännu mer för sig under natten. Han har vandrat av och an i väntan på att kunna gå på lådan för att förrätta sitt tarv. När detta väl klarades av på småtimmarna brast som vanligt den stora ysterheten ut. Sixten rusar då runt i alla rum av ren befrielse och lättnad. Grannarna måste tro att vi dansar jigg eller jagar varandra vid alla möjliga tider på dygnet. Detta slapp jag bli medveten om då jag faktiskt fick sova en och annan timme. Men snart drar cirkusen igång igen. När klockan blir 4 imorgon bitti.
Mina arbetskamrater funderar ibland över att jag är så välvillig till det mesta. Jag sitter ju numera oftast där nickar instämmande med slutna ögon. Men det är inte så medgörligt som det ser ut. Det är en djurframkallad sömnstörning som tar ut sin rätt. Kanske var det därför de en gång skänkte mig en katt från Askersund?
Och bilden på katten härovan förställer alltså inte Sixten. Inte alls. Men det är förmodligen så han ser sig själv. Åtminstone när klockan är 4.
28 april 2010
Ide att annonsera
På börssidorna i Svenska Dagbladet annonserar idag Bromma församling.De måste ha fått en idé och gjorde något av den. I annonsen, mitt i kursinformation om upp och nedgång, finns en bild på Bromma kyrka och texten lyder:
En långsiktig investering
Kyrkan står för värden som varar. Vi har haft lokalrepresentation i Bromma sedan 1100-talet. Bromma kyrka är som en kyrka ska vara. En riktig kyrka som ger avkastning i själen.
Välkommen att investera i dig själv!
Svenska kyrkan
Bromma församling
www.svenskakyrkan.se/bromma
Ett försök att hitta nya besökare och deltagare. Tveksamt är naturligtvis om detta med investering i sig själv. Är det inte en flört med tidsandan och den individuella trenden att satsa på sig själv och kvardröjande betoning på självförverkligande? Hur som blir gemenskapsaspekten oftast lidande, detta att ingå i en sammanslutning, ett kollektiv, tycks inte vara populärt att betona.
Och att Svenska kyrkan överbetonas på Brommas bekostnad i annonsens slut är också stilenligt. Idag tänker alltför många på kyrkan som en koncern. Det gemensamma varumärket blir viktigare än den verkliga och lokala tillhörigheten. En oroande utveckling!
Men församlingens i Bromma försök att appellera till de läsare som har sina specialsidor är intressant. Några suckar kommer väl att höras då många tror att börssidor bara läses av de välbeställda och förmögna... Men försöket är vederkvickande!
Nästa gång kanske det blir sportsidorna som får en annons? Bredvid en bild av någon omdiskuterad idrottsstjärna kommer det att stå något om att vinna hela världen men ändå förlora? Där kanske man får läsa att i Bromma kyrka och församling handlar det inte om att göra mål utan om att nå målet, livets mål.
Vi lär få se fler exempel på hur man från församlingarna försöker nå ut och fram till specifika grupper.
En långsiktig investering
Kyrkan står för värden som varar. Vi har haft lokalrepresentation i Bromma sedan 1100-talet. Bromma kyrka är som en kyrka ska vara. En riktig kyrka som ger avkastning i själen.
Välkommen att investera i dig själv!
Svenska kyrkan
Bromma församling
www.svenskakyrkan.se/bromma
Ett försök att hitta nya besökare och deltagare. Tveksamt är naturligtvis om detta med investering i sig själv. Är det inte en flört med tidsandan och den individuella trenden att satsa på sig själv och kvardröjande betoning på självförverkligande? Hur som blir gemenskapsaspekten oftast lidande, detta att ingå i en sammanslutning, ett kollektiv, tycks inte vara populärt att betona.
Och att Svenska kyrkan överbetonas på Brommas bekostnad i annonsens slut är också stilenligt. Idag tänker alltför många på kyrkan som en koncern. Det gemensamma varumärket blir viktigare än den verkliga och lokala tillhörigheten. En oroande utveckling!
Men församlingens i Bromma försök att appellera till de läsare som har sina specialsidor är intressant. Några suckar kommer väl att höras då många tror att börssidor bara läses av de välbeställda och förmögna... Men försöket är vederkvickande!
Nästa gång kanske det blir sportsidorna som får en annons? Bredvid en bild av någon omdiskuterad idrottsstjärna kommer det att stå något om att vinna hela världen men ändå förlora? Där kanske man får läsa att i Bromma kyrka och församling handlar det inte om att göra mål utan om att nå målet, livets mål.
Vi lär få se fler exempel på hur man från församlingarna försöker nå ut och fram till specifika grupper.
24 april 2010
Katten och bladet
Katten, Sixten, visade prov på rådighet och mod denna morgon. Dagens sallad skars och tillagades före frukost. Kvar låg grönsaksrens och ratade delar. Där kunde de inte ligga och skräpa. Här krävdes aktion!
Med kraft grep sig Sixten an ett rädisoblad. Det jagades och bollades med. Bladet slängdes i luften så klorofyllen stänkte. Bett utdelades och klor strimlade i oanad utsträckning det oansenliga lilla bladet. Sixten gav stjälken vad den tålde och mer därtill. Kvar låg efter en stund på kökets matta den sorgliga resten av ett före detta blad.
Med kraft grep sig Sixten an ett rädisoblad. Det jagades och bollades med. Bladet slängdes i luften så klorofyllen stänkte. Bett utdelades och klor strimlade i oanad utsträckning det oansenliga lilla bladet. Sixten gav stjälken vad den tålde och mer därtill. Kvar låg efter en stund på kökets matta den sorgliga resten av ett före detta blad.
20 april 2010
Partipolitikens lerfötter
Utdrag ur en artikel, På partipolitikens lerfötter, publicerad i senaste numret av tidskriften NOD:
I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska kyrkan fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Så kan man förklara fenomenet att många frikyrkliga personer har haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan sågs inte som ett verkligt trossamfund, alltså kunde man stå kvar.
En historisk förklaring till den omfattande tillhörigheten är århundradens obligatorium att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet.
När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) behölls många band mellan kyrka och folk. Medlemskap i kyrkan var inte en religiös bekännelse utan hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: ”Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden…” Här fanns en relation till folk och nation som de politiska partierna slog mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.
Trots att kyrkan försvagats och inte längre har samma betydelse för folk och nation är den en inflytelserik institution. Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Man har sett sig som demokratins garant. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska verkar okänt. Kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal. Kyrkans koloss styrs egentligen av partipolitiska minoriteter. Men partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”.
De stora partierna har hävdat att de icke aktiva medlemmarna i Svenska kyrkan måste företrädas. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum. Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva. Är det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen? Tydligen, de troende ska inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.
Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om präster och kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade måste kontrolleras, de som går på elitseriematcher, eller de aktiva utövarna, därför att de formar en elit.
I de politiska partierna råder en annan ordning. Där får inte vem som helst av sympatisörerna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. Och man utses till nationell nivå, t ex kongresser, som representanter för den lokala nivån. De minst aktiva och deras åsikter får inte avgöra partiets linje.
I partierna duger eliten - men inte i kyrkan, där ska det vara på motsatt sätt. Man skrämmer dessutom med prästvälde och varnar för att de elitkristna ska ta över. Där skjuter de politiska partierna sig i foten. Främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.
Det kan även handla om prästerna, synliga kyrkans företrädare, med tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger tungt och de får ibland bära skulden för brister i kyrkan, för nedgång och kris. Detta trots att makten över verksamheten ligger hos partierna
Talet om prästvälde och svartrockar är en ideologisk bumerang. ”Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka”, säger till exempel Maud Olofsson (Kyrkans Tidning 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt systemet som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.
I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska kyrkan fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Så kan man förklara fenomenet att många frikyrkliga personer har haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan sågs inte som ett verkligt trossamfund, alltså kunde man stå kvar.
En historisk förklaring till den omfattande tillhörigheten är århundradens obligatorium att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet.
När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) behölls många band mellan kyrka och folk. Medlemskap i kyrkan var inte en religiös bekännelse utan hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: ”Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden…” Här fanns en relation till folk och nation som de politiska partierna slog mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.
Trots att kyrkan försvagats och inte längre har samma betydelse för folk och nation är den en inflytelserik institution. Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Man har sett sig som demokratins garant. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska verkar okänt. Kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal. Kyrkans koloss styrs egentligen av partipolitiska minoriteter. Men partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”.
De stora partierna har hävdat att de icke aktiva medlemmarna i Svenska kyrkan måste företrädas. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum. Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva. Är det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen? Tydligen, de troende ska inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.
Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om präster och kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade måste kontrolleras, de som går på elitseriematcher, eller de aktiva utövarna, därför att de formar en elit.
I de politiska partierna råder en annan ordning. Där får inte vem som helst av sympatisörerna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. Och man utses till nationell nivå, t ex kongresser, som representanter för den lokala nivån. De minst aktiva och deras åsikter får inte avgöra partiets linje.
I partierna duger eliten - men inte i kyrkan, där ska det vara på motsatt sätt. Man skrämmer dessutom med prästvälde och varnar för att de elitkristna ska ta över. Där skjuter de politiska partierna sig i foten. Främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.
Det kan även handla om prästerna, synliga kyrkans företrädare, med tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger tungt och de får ibland bära skulden för brister i kyrkan, för nedgång och kris. Detta trots att makten över verksamheten ligger hos partierna
Talet om prästvälde och svartrockar är en ideologisk bumerang. ”Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka”, säger till exempel Maud Olofsson (Kyrkans Tidning 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt systemet som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.
Synden - inte celibatet
Lyckades till sist få ro att läsa tidningen Fokus (9-15/4). I det numret har Ulrika Knutson skrivit en Vinjettartikel om de omdiskuterade händelserna i den katolska kyrkan under rubriken: Celibatet knappast problemet.
Från en artikel som många borde läsa och ta sig en stunds tankemöda kring lånar jag ett kort citat: Celibatet i sig skapar inte pedofiler, äktenskapet i sig hindrar inte övergrepp. Snarare är kyrkans klassiska analys giltig; att alla människor är kapabla till synd, oavsett sexuell läggning, civilstånd, klass eller kön.
Från en artikel som många borde läsa och ta sig en stunds tankemöda kring lånar jag ett kort citat: Celibatet i sig skapar inte pedofiler, äktenskapet i sig hindrar inte övergrepp. Snarare är kyrkans klassiska analys giltig; att alla människor är kapabla till synd, oavsett sexuell läggning, civilstånd, klass eller kön.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)