Biskopskollegiets uniformitet är ett svårbegripligt fenomen. Inga teologiska samtal av betydelse tycks få föras utanför Biskopsmötets lyckta dörrar och inför allmänhetens ögon och öron. En av de få gånger då fasaden krackelerade var inför beslutet om samkönad vigsel. Då bildades konstellationer och åsiktsallianser som dessutom framträdde med artiklar i dagspressen. Det spelade nu ingen roll eftersom det kyrkopolitiska etablissemanget och landets politiska partier redan hade bestämt hur Svenska kyrkan skulle tänka och handla. Om detta sade sedan biskoparna knappast något alls! Och dessvärre har tystnaden åter lägrat sig.
Visst fanns det nyligen någon enstaka biskop som både förstod och tordes torgföra sina tvivel inför de storskaliga pastoratens välsignelser. Men det uppträdde dessvärre också biskopar som fullständigt välsignade att många stora församlingar blev av med sitt självbestämmande och rätten att besluta om sin verksamhet! I något fall hindrade ett politiskt parti och en biskop genom sin oheliga allians upplösningen av en samfällighet på lokal begäran. Man hindrade detta utan någon som helst hänsyn till dem som tänkte annorlunda. Viljan att söka breda lösningar fanns inte!
Biskoparna måste sluta att gå i takt med varandra för Svenska kyrkans skull. Förmodligen har biskoparna levt i föreställningen om att den uppvisade enade fronten gynnar kyrkan. Söndring inåt,utåt enighet. De som är i minoritet håller tyst och man infogar sig i bilden av en enig kyrka. Eftersom detta inte är en sann bild av tillståndet vare sig i biskopsmötet eller i Svenska kyrkan bidrar man till en dimridåernas förenklade fasad. Med den stärkta uniformiteten blir det också allt trängre för de olika andliga traditioner som tidigare hade en plats inom Svenska kyrkan, trots att man hade från majoriteten avvikande övertygelser! Sådana andliga strömningar och grupper har, ibland genom sekler, genom sitt andliga liv och sin tro burit kyrkan.
Svenska kyrkan behöver ett icke-territorriellt stift för att med erkännande ge sådana grupper en fortsatt plats inom kyrkan. Flera röster skulle på det sättet också kunna bli hörda i Biskopsmötet. Enigheten för syns skulle, den ibland låtsade samstämmigheten, kunde äntligen upphöra! Fler biskopar kunde våga höja sina avvikande röster! För mångfaldens och den teologiska frihetens skull. Sänkta trösklar räcker inte, valven måste höjas så att åsikter och övertygelser kan brytas och berika varandra. Uniformitet är inte framtidvägen för kyrkan. Inte heller en åsiktskanon som ska upprätthållas genom nya urvalskriterier tillskapade för att rensa ut det som för tillfället ses som misshagligt. Sanningen är frihetens signum!
Därför föreslår jag för min del att EFS missionsföreståndare ska biskopvigas och att framtida val av missionsföreståndare därmed blir biskopsval. På alla sätt fyller missionsföreståndaren biskopliga plikter med vissa skillnader, som att personen saknar ett domkapitel och inte heller kan viga präster.
22 juli 2014
Kyrkoledningen säger inget
För att tillhöra ett kollektivistiskt hörn av världen beter vi oss oerhört individuellt. Vi är välorganiserade och medlemmar i all slags föreningar och sammanslutningar. Kryptogamernas vänner och grafologiska sällskap samsas med teosofer och bågskyttar!
Sex-sju miljoner medlemmar i Svenska kyrkan anser fortfarande att de vill, bör och ska vara med i Sveriges evangelisk- lutherska folkkyrka. Gott så? De tycks i alla fall mena att det är försvarligt att vara medlem i ett trossamfund. De har bara tagit ledigt från trosutövningen. Den som yttrar sig i ett regelbundet gudstjänstfirande. I kyrkobesök när Guds församling samlas till sin viktigaste aktivitet. Särskilt tydligt i dessa sommartider är avståndet från det gemensamma kyrkolivet.
Kyrkoledningen säger inget om saken. Den har förmodligen semester. Eller sitter i möte med systerkyrkor i de ekumeniska organen för att tala politik. Lärofrågorna tar man sedan länge hand om på bästa sätt, dvs själv. Eftersom Fädernas kyrka i Sveriges land är det käraste samfund på jorden. Klarar vi oss utan inblandning. Och kyrkobesökens avtynande är blott en tidsandans nyck. Kosingen kommer ju fortfarande in.
Men, ack, huru länge?
Sex-sju miljoner medlemmar i Svenska kyrkan anser fortfarande att de vill, bör och ska vara med i Sveriges evangelisk- lutherska folkkyrka. Gott så? De tycks i alla fall mena att det är försvarligt att vara medlem i ett trossamfund. De har bara tagit ledigt från trosutövningen. Den som yttrar sig i ett regelbundet gudstjänstfirande. I kyrkobesök när Guds församling samlas till sin viktigaste aktivitet. Särskilt tydligt i dessa sommartider är avståndet från det gemensamma kyrkolivet.
Kyrkoledningen säger inget om saken. Den har förmodligen semester. Eller sitter i möte med systerkyrkor i de ekumeniska organen för att tala politik. Lärofrågorna tar man sedan länge hand om på bästa sätt, dvs själv. Eftersom Fädernas kyrka i Sveriges land är det käraste samfund på jorden. Klarar vi oss utan inblandning. Och kyrkobesökens avtynande är blott en tidsandans nyck. Kosingen kommer ju fortfarande in.
Men, ack, huru länge?
20 juli 2014
Öppet Brev till Alliansen!
Valrörelsen tog snabbt semester efter Almedalsveckan. Sverige gled in i sommarvärmen. Ingen orkade, eller fann det mödan värt, att mitt i den stora semestermånaden driva politiska frågor. med sikte på valet. Men den ytliga ron är bedräglig. Nu laddas batterierna för den stora bataljen om regeringsmakten.
Öppet brev till Allianspartierna och deras partiledare.
Idag är det söndag. I slutet av Juli. Snart kommer landets kyrkklockor att ringa. De kallar till gudstjänst. För varje år som går blir det allt färre som hörsammar denna kallelse. Ett skäl kan vara att det länge funnits en växande beröringsskräck där religion i funktion, utövad och praktiserad tro, skulle hänvisas till människors privata sfär.
Eleverna skulle lära sig om kyrka och religion som teori men hållas undan från hur den ser ut i praktiken. En jämförelse med fotbollen förklarar: det är som om landets elever fick lära sig om spelplan och taktik, om offsideregler och turneringar - men aldrig fick se och känna tjusningen av att spela själv eller åtminstone att bevista en verklig fotbollsmatch. Det senare vore ju otänkbart, det första har länge varit regel.
Ni har tidigare som partier verkligen drivit på för att kollektivanslutningen av fackföreningars medlemmar till det Socialdemokratiska partiet skulle upphöra. Inte främst för att det gav s en orimlig ekonomisk och maktpolitisk fördel utan därför att det var demokratiskt förkastligt i ett samhälle som stod för förenings- och åsiktsfrihet.
En fråga som ingen av Er med största säkerhet kommer att beröra i valrörelsen under augusti och september månad är den om de klippta banden mellan kyrka och stat. Ni lär inte vilja göra det eftersom den frågan förmodas vara löst och därför knappast tycks höra hemma i det politiska spektrat. Dessutom har Alliansens partier kommit till olika slutsats vad gäller förhållningssättet till Svenska kyrkan. Centern fortsätter som parti att vilja styra kyrkan, Ni övriga har dragit Er åtminstone ett steg tillbaka.
Ni har ofta diskuterat den sekulära statens stora betydelse för sina medborgare. Alla ska behandlas lika och ingen enskild tro eller bekännelse ska betyda förmåner eller försteg i relation till det allmänna. Men fortfarande tycks det för Er vara acceptabelt att landets största organisation, ett trossamfund, i betydande grad styrs och leds av partipolitiska krafter, i några fall direkt av samma partier som bär upp den sekulära staten! Partier som brukar berömma sig av att vara religiöst neutrala har i sina garderober en kyrklig kostym.
Denna historiska rest av ett svunnet statskyrkosystem borde vara en nagel i ögat på Er som bekänner Er till den sekulära staten och dess välsignelse. Att ett av många trossamfund ska styras av partipolitiska krafter borde vara fullständigt främmande för politiker som lever och verkar i det moderna Sverige.
Ni kan naturligtvis enkelt avfärda frågeställningen genom att säga att det får kyrkan själv avgöra. Men kyrkan själv, dess beslutsapparat på alla nivåer, från församlingar och pastorat, till stift och kyrkans nationella organ, är ju så till den milda grad sammansmält med det partipolitiska etablissemanget i Sverige att kyrkan själv faktiskt inte alls kan besluta sådant.
Blotta misstanken att frågor i Kyrkomötet kraftigt påverkas av sekulära politiska partier eller föreningar kopplade till politiska partier, borde få varje modern och fri- och rättighetsmedveten politiker att säga stopp och belägg! Detta är ovärdigt ett modernt och sekulärt samhälle! Kyrkans angelägenheter, gudstjänstordningar, handböcker, böner ska självfallet beslutas utifrån tro och teologi inte beroende på partipolitiska agendor och program!
Partierna ska i riksdag och regering stifta och upprätthålla spelregeler och lagar som styr vårt samhälle. När de dessutom styr och ställer i Svenska kyrkan finns anledning att känna stor oro för betydande intressekonflikter. Jag vädjar därför - ta upp frågan i valrörelsen, med Centern i Alliansen och med S och med SD. Fråga hur det kommer sig att religiöst neutrala partier vill styra en kyrka och bestämma om gudstjänstordningar och kollekter. Fullfölj kyrka-statreformen genom att rida spärr mot politiska partiers möjlighet att leda och styra och kontrollera ett av landets många trossamfund!
Lars B Stenström
präst
Öppet brev till Allianspartierna och deras partiledare.
Idag är det söndag. I slutet av Juli. Snart kommer landets kyrkklockor att ringa. De kallar till gudstjänst. För varje år som går blir det allt färre som hörsammar denna kallelse. Ett skäl kan vara att det länge funnits en växande beröringsskräck där religion i funktion, utövad och praktiserad tro, skulle hänvisas till människors privata sfär.
Eleverna skulle lära sig om kyrka och religion som teori men hållas undan från hur den ser ut i praktiken. En jämförelse med fotbollen förklarar: det är som om landets elever fick lära sig om spelplan och taktik, om offsideregler och turneringar - men aldrig fick se och känna tjusningen av att spela själv eller åtminstone att bevista en verklig fotbollsmatch. Det senare vore ju otänkbart, det första har länge varit regel.
Ni har tidigare som partier verkligen drivit på för att kollektivanslutningen av fackföreningars medlemmar till det Socialdemokratiska partiet skulle upphöra. Inte främst för att det gav s en orimlig ekonomisk och maktpolitisk fördel utan därför att det var demokratiskt förkastligt i ett samhälle som stod för förenings- och åsiktsfrihet.
En fråga som ingen av Er med största säkerhet kommer att beröra i valrörelsen under augusti och september månad är den om de klippta banden mellan kyrka och stat. Ni lär inte vilja göra det eftersom den frågan förmodas vara löst och därför knappast tycks höra hemma i det politiska spektrat. Dessutom har Alliansens partier kommit till olika slutsats vad gäller förhållningssättet till Svenska kyrkan. Centern fortsätter som parti att vilja styra kyrkan, Ni övriga har dragit Er åtminstone ett steg tillbaka.
Ni har ofta diskuterat den sekulära statens stora betydelse för sina medborgare. Alla ska behandlas lika och ingen enskild tro eller bekännelse ska betyda förmåner eller försteg i relation till det allmänna. Men fortfarande tycks det för Er vara acceptabelt att landets största organisation, ett trossamfund, i betydande grad styrs och leds av partipolitiska krafter, i några fall direkt av samma partier som bär upp den sekulära staten! Partier som brukar berömma sig av att vara religiöst neutrala har i sina garderober en kyrklig kostym.
Denna historiska rest av ett svunnet statskyrkosystem borde vara en nagel i ögat på Er som bekänner Er till den sekulära staten och dess välsignelse. Att ett av många trossamfund ska styras av partipolitiska krafter borde vara fullständigt främmande för politiker som lever och verkar i det moderna Sverige.
Ni kan naturligtvis enkelt avfärda frågeställningen genom att säga att det får kyrkan själv avgöra. Men kyrkan själv, dess beslutsapparat på alla nivåer, från församlingar och pastorat, till stift och kyrkans nationella organ, är ju så till den milda grad sammansmält med det partipolitiska etablissemanget i Sverige att kyrkan själv faktiskt inte alls kan besluta sådant.
Blotta misstanken att frågor i Kyrkomötet kraftigt påverkas av sekulära politiska partier eller föreningar kopplade till politiska partier, borde få varje modern och fri- och rättighetsmedveten politiker att säga stopp och belägg! Detta är ovärdigt ett modernt och sekulärt samhälle! Kyrkans angelägenheter, gudstjänstordningar, handböcker, böner ska självfallet beslutas utifrån tro och teologi inte beroende på partipolitiska agendor och program!
Partierna ska i riksdag och regering stifta och upprätthålla spelregeler och lagar som styr vårt samhälle. När de dessutom styr och ställer i Svenska kyrkan finns anledning att känna stor oro för betydande intressekonflikter. Jag vädjar därför - ta upp frågan i valrörelsen, med Centern i Alliansen och med S och med SD. Fråga hur det kommer sig att religiöst neutrala partier vill styra en kyrka och bestämma om gudstjänstordningar och kollekter. Fullfölj kyrka-statreformen genom att rida spärr mot politiska partiers möjlighet att leda och styra och kontrollera ett av landets många trossamfund!
Lars B Stenström
präst
17 juli 2014
Debatten där ingenting är heligt
Någonting har hänt i den inomkyrkliga debatten. Sågningarna och avfärdandet har nått sådana nivåer att man måste börja tala även om umgängeston och samtalsklimat. Anateman som homofob och främlingsfientlig har slungats så många gånger att de som blivit föremål för attackerna börjat säga ifrån. Ann Heberleins text i Sydsvenskan blev kanske den droppe som fick några att säga: stopp och belägg. Nog är nog. Vi har nu fått en debatt där ingenting tycktes heligt.
För min del läste jag och häpnade. Detta var skrivet av en välutbildad och tränad etiker! Flitig med klistret så att alla de etiketter hon ville klistra på sina motståndare skulle fästa riktigt ordentligt. Grova penseldrag och tjockt med tillmälen! Heberleins påtagliga ilska över dem hon gillar att avsky ursäktar inte ett så grovt angrepp.
Diskussionen mellan Birro och Bonnier, som nyligen timat, visar också på att man ser det man vill se och hör det man vill höra. Biskop Bonniers verklighet är långt ifrån den Birro träffar på. Är man en del av det utvalda och erkända etablissemanget ser man kanske inte allt, t ex de partipolitiska komplikationerna. Men med lite fantasi kunde Åke Bonnier ha insett att Birros texter grundar sig på en annan erfarenhet och att de inte är uppdiktade eller påhittade. Istället för att magistralt avvisa Birros frustrerade och sorgsna text hade erkänsla för uppriktighet kunnat öppna istället för att låsa och blockera.
Känslan är att det i den lågtrösklade folkkyrkan har blivit trångt och lågt i tak, alla mäktiga kyrkvalv till trots. Den stora mångfalden och friheten i teologiska frågor var det som en gång gjorde Svenska kyrkan till en fristad för många av oss frikyrkobarn. Nu tar uniformiteten och likriktning över. Nya beslut kopplade till frihet att ha en annan uppfattning förvandlas snabbt och blir ett växande åsiktstvång. Den nya storskaligheten tar över och minskar friheten och utrymmet att bygga församlingen underifrån.
Viljan att stöta ut och driva bort de som tänker och tycker något annat än den senaste kyrkomötesmajoriteten är alltmera besvärande. Som om de med de "rätta åsikterna" plötsligt förfogade över kyrkan, kunde förvandla den till sin egen. Orden om att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap och vikten av den försonade mångfalden klingar tomt och innehållslöst. Det är som om majoriteten eftersom den kan ocksa ska bestämma utan större hänsyn till minoriteterna. Ska det verkligen framgent bli så enkelt att dra ett streck över livslångt tjänarskap i och för Svenska kyrkan?
Ann Heberlein i Sydsvenskan
Birro i Världen idag
Åke Bonnier om Birros krönika
Birros svar till Bonnier
Bonniers svar till Birro
För min del läste jag och häpnade. Detta var skrivet av en välutbildad och tränad etiker! Flitig med klistret så att alla de etiketter hon ville klistra på sina motståndare skulle fästa riktigt ordentligt. Grova penseldrag och tjockt med tillmälen! Heberleins påtagliga ilska över dem hon gillar att avsky ursäktar inte ett så grovt angrepp.
Våra värderingar skiljer sig i allmänhet inte från majoritetssamhällets: vi är varken homofober, islamofober, abortmotståndare, dödsstraffsivrare eller kärnfamiljsfanatiker. Vi förnekar inte evolutionen och vi tror inte att Bibeln är Guds ord rakt av.
Utan att darra på stämman har hon genom att beskriva de som hållit tyst lyckats utmåla de andra, de förkastliga, som homofober, islamofober, abortmotståndare, dödstraffsivrare och kärnfamiljsfanatiker! Vilket ord - kärnfamiljsfanatiker! Är det vad man är om man förmår uppskatta och förstå familjens betydelse för det uppväxande släktet?
Utan att darra på stämman har hon genom att beskriva de som hållit tyst lyckats utmåla de andra, de förkastliga, som homofober, islamofober, abortmotståndare, dödstraffsivrare och kärnfamiljsfanatiker! Vilket ord - kärnfamiljsfanatiker! Är det vad man är om man förmår uppskatta och förstå familjens betydelse för det uppväxande släktet?
Ann Heberlein påstår sedan att ”Kristen” har därför i svensk offentlighet blivit synonymt med Siewert Öholm, Marcus Birro, Dag Sandahl och deras likar – alltså konservativa gubbar i olika åldrar med det gemensamt att de anser sig ha rätt att döma andra människors tro och livsstil. De tre namngivna personerna är förvisso flitiga skribenter. Men att de så till den grad skulle lyckats breda ut sig att allmänheten fått för sig att alla tänker och tycker som dessa tre och deras likar. Vilket trams! Det har funnit många både kloka och skickliga debattörer som låtit sina röster höras i medierna. Låt mig nämna några andra gubbar: Owe Wikström, Jonas Jonson, Claes-Bertil Ytterberg, Mikael Mogren. Den som vill kan räkna upp ytterligare ett stor gäng av skribenter: Koskinen, Unger, Ekström, Tuvelius och många flera.
Dessutom tillhör det grundreglerna i debatter att inte anklaga människor för sådant som ligger utanför deras kontroll - som rödhårighet, stora öron eller könstillhörighet. De har inte bara fel åsikter, de är fel! Emedan de är gubbar i olika åldrar. Alla som applåderat denna Heberleins attack borde fundera över om detta är vad de själva tycker och tänker! Utan minsta kritiska invändning?!
Dessutom tillhör det grundreglerna i debatter att inte anklaga människor för sådant som ligger utanför deras kontroll - som rödhårighet, stora öron eller könstillhörighet. De har inte bara fel åsikter, de är fel! Emedan de är gubbar i olika åldrar. Alla som applåderat denna Heberleins attack borde fundera över om detta är vad de själva tycker och tänker! Utan minsta kritiska invändning?!
Diskussionen mellan Birro och Bonnier, som nyligen timat, visar också på att man ser det man vill se och hör det man vill höra. Biskop Bonniers verklighet är långt ifrån den Birro träffar på. Är man en del av det utvalda och erkända etablissemanget ser man kanske inte allt, t ex de partipolitiska komplikationerna. Men med lite fantasi kunde Åke Bonnier ha insett att Birros texter grundar sig på en annan erfarenhet och att de inte är uppdiktade eller påhittade. Istället för att magistralt avvisa Birros frustrerade och sorgsna text hade erkänsla för uppriktighet kunnat öppna istället för att låsa och blockera.
Känslan är att det i den lågtrösklade folkkyrkan har blivit trångt och lågt i tak, alla mäktiga kyrkvalv till trots. Den stora mångfalden och friheten i teologiska frågor var det som en gång gjorde Svenska kyrkan till en fristad för många av oss frikyrkobarn. Nu tar uniformiteten och likriktning över. Nya beslut kopplade till frihet att ha en annan uppfattning förvandlas snabbt och blir ett växande åsiktstvång. Den nya storskaligheten tar över och minskar friheten och utrymmet att bygga församlingen underifrån.
Viljan att stöta ut och driva bort de som tänker och tycker något annat än den senaste kyrkomötesmajoriteten är alltmera besvärande. Som om de med de "rätta åsikterna" plötsligt förfogade över kyrkan, kunde förvandla den till sin egen. Orden om att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap och vikten av den försonade mångfalden klingar tomt och innehållslöst. Det är som om majoriteten eftersom den kan ocksa ska bestämma utan större hänsyn till minoriteterna. Ska det verkligen framgent bli så enkelt att dra ett streck över livslångt tjänarskap i och för Svenska kyrkan?
Ann Heberlein i Sydsvenskan
Birro i Världen idag
Åke Bonnier om Birros krönika
Birros svar till Bonnier
Bonniers svar till Birro
11 juli 2014
Jag vill också
Tillhör en illuster skara av kapellägare. Sällskapet kallar sig Kapellmästarna. Blev tillsammans med andra "kapellaner" intervjuade av Mari Winarve i Gotlands Radio. Sällskapet samlas någon gång under sommaren för att dricka "kyrkkaffe" hos varandra. För att byta tankar och idéer om kapellens väl och ve. Det känns ansvarsfullt att förvalta sådana kulturbyggnader som betytt så ofantligt mycket för tro och folkbildning, för demokratiskolning och bildning! Under brinnade Stångaspel. Pärkplanerna var överfyllda av tävlande lag. Som sparkade och slog på den märkliga lilla läderbollen.
Hur pärk spelas? Ja, förklara det den som kan. Under sedan länge förflutna gymnastiklektioner fick lärjungarna ibland instruktion i gutniska idrotter. Men den dagen pärk behandlades var jag förkyld. Mer än vanligt frånvarande. Eftersom jag var sängliggande. De senaste dagarna har jag mött flera personer som beskådat pärkmatcher och fått dem kommenterade. Vilket inte betytt att man förstått vad man sett. Så där som det ofta kan vara.
När några av oss sakta släntrade längs de olika planerna passerade ett litet sällskap. Ett mycket littet barn tittade längtansfullt på spelarna som ropade och sprang, sparkade bollen eller slog till den med handen. Längtansfullt sa barnet: Jag vill också kasta harpa!
Hur pärk spelas? Ja, förklara det den som kan. Under sedan länge förflutna gymnastiklektioner fick lärjungarna ibland instruktion i gutniska idrotter. Men den dagen pärk behandlades var jag förkyld. Mer än vanligt frånvarande. Eftersom jag var sängliggande. De senaste dagarna har jag mött flera personer som beskådat pärkmatcher och fått dem kommenterade. Vilket inte betytt att man förstått vad man sett. Så där som det ofta kan vara.
När några av oss sakta släntrade längs de olika planerna passerade ett litet sällskap. Ett mycket littet barn tittade längtansfullt på spelarna som ropade och sprang, sparkade bollen eller slog till den med handen. Längtansfullt sa barnet: Jag vill också kasta harpa!
09 juli 2014
I sommartid
Tackar Gud för sommarvärmen. För skuggan och svalkande bris. För ljusa kvällar och sena nätter. För myggen, att de håller sig borta. För ett hav av gula blommor där katten kan meditera. För att den förlorade resväskan kommit åter till Fadershuset.
Jag tackar Gud för att kyrkorna i alla fall står kvar. Med sina torn pekar de trosvisst mot himlen. Även om Guds hus inte är så tättbefolkade som den första pingsten kunde ha fått oss att tro. Jag tackar för att man ännu bekänner sina synder och får höra förlåtelsens ord. För att Guds ord ljuder. Och ber om öppnade ögon och hörande öron.
Jag ber att Svenska kyrkan ska ägna trons frågor samma, ja mera, engagemang och entusiasm än vad man lägger på organisation och förvaltning av fastigheter och ekonomi. Och att alla partiböcker kunde tappas och glömmas bort de närmaste åren. Att mission får betyda att alla kyrkan medlemmar, också anställda och förtroendevalda, blir frimodiga missionärer i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Så tackar jag för Psalmboken. Som gett mig så mycket. I denna ljuva sommartid...
Jag tackar Gud för att kyrkorna i alla fall står kvar. Med sina torn pekar de trosvisst mot himlen. Även om Guds hus inte är så tättbefolkade som den första pingsten kunde ha fått oss att tro. Jag tackar för att man ännu bekänner sina synder och får höra förlåtelsens ord. För att Guds ord ljuder. Och ber om öppnade ögon och hörande öron.
Jag ber att Svenska kyrkan ska ägna trons frågor samma, ja mera, engagemang och entusiasm än vad man lägger på organisation och förvaltning av fastigheter och ekonomi. Och att alla partiböcker kunde tappas och glömmas bort de närmaste åren. Att mission får betyda att alla kyrkan medlemmar, också anställda och förtroendevalda, blir frimodiga missionärer i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Så tackar jag för Psalmboken. Som gett mig så mycket. I denna ljuva sommartid...
07 juli 2014
Kyrkan bör vara kyrka
Fjorton år blev det in alles i Olaus Petri församling för min del. Det var ett enförsamlingspastorat som ingick i en kyrklig samfällighet. Numera är det en underordnad församling i ett storpastorat vilket man hoppas inte ska inverka menligt på dess arbete och liv. Men det är en sk from förhoppning, en pia desideria.
Det jag bland annat hoppas på är att den förnämliga kyrkomusikaliska verksamheten ska kunna fortsätta. Under ett långt antal år har församlingen arbetat för att de stora kyrkomuskaliska verken ska kunna framföras i kyrkorummet. Det vore en stor förlust om de mäktiga passionerna och de berörande requiemen mest blev spelade i miljöer där kyrkans bildspråk, dess valv och föremål inte på samma sätt kan samspela med text och musik.
Det är kostsamt men ovärderligt att bevara sambandet mellan den sakrala musiken och det sakrala rummet. I den frågan finns det som i de flesta andra olika mening. Jag har mött reaktionerna att sådan musik mest är elitens musik och därför inte hör hemma i kyrkan. Andra har menat att det bästa för kyrkan vore om den lämnade det förflutna och importerade det aktuella och populära, dvs världens musik. Som om inte den musiken redan hade sina arenor... eller var elitistisk. Vad var det nu biljetterna till Rolling Stones konserter gick på? Var det ett par tusen?
Nu menar jag inte att t ex jazz, blues eller visa skulle utestängas från kyrkans rum. Men företrädesvis bör den i så fall med sitt tonspråk lovsjunga den Högste. Även texterna bör prövas utifrån rummet särskilda karaktär och ändamål. De som flyttat in profana artister i kyrkorummet har ibland fått höra mellansnack som varit både grovt och fördomsfullt. Ändamålet att locka nya besökare helgar i dessa fall inte medlen! Då och där bör kyrkan som alltid vara kyrka!
Det jag bland annat hoppas på är att den förnämliga kyrkomusikaliska verksamheten ska kunna fortsätta. Under ett långt antal år har församlingen arbetat för att de stora kyrkomuskaliska verken ska kunna framföras i kyrkorummet. Det vore en stor förlust om de mäktiga passionerna och de berörande requiemen mest blev spelade i miljöer där kyrkans bildspråk, dess valv och föremål inte på samma sätt kan samspela med text och musik.
Det är kostsamt men ovärderligt att bevara sambandet mellan den sakrala musiken och det sakrala rummet. I den frågan finns det som i de flesta andra olika mening. Jag har mött reaktionerna att sådan musik mest är elitens musik och därför inte hör hemma i kyrkan. Andra har menat att det bästa för kyrkan vore om den lämnade det förflutna och importerade det aktuella och populära, dvs världens musik. Som om inte den musiken redan hade sina arenor... eller var elitistisk. Vad var det nu biljetterna till Rolling Stones konserter gick på? Var det ett par tusen?
Nu menar jag inte att t ex jazz, blues eller visa skulle utestängas från kyrkans rum. Men företrädesvis bör den i så fall med sitt tonspråk lovsjunga den Högste. Även texterna bör prövas utifrån rummet särskilda karaktär och ändamål. De som flyttat in profana artister i kyrkorummet har ibland fått höra mellansnack som varit både grovt och fördomsfullt. Ändamålet att locka nya besökare helgar i dessa fall inte medlen! Då och där bör kyrkan som alltid vara kyrka!
18 juni 2014
Föreslå tre saker
Tacksam för förslag på tre saker som behöver ändras, åtgärdas eller ske för att Svenska kyrkan ska få nytt liv! Ett fördjupat och helgat liv i Kristus....
Själv förordar jag att vi sluter oss samman i en slags tredje orden och förpliktigar oss ömsesidigt över grupptillhörighetsgränser och olika fromhetsriktningar :
Daglig bön
Mera bibelstudium oxh teologiska samtal
Regelbundet mässfirande
Nu tar jag ledigt i minst 14 dagar. Lovar att fundera vidare under tiden. Men skriv gärna i kommentarsfältete som ju också läses flitigt av många!
Glad Midsommar!
Själv förordar jag att vi sluter oss samman i en slags tredje orden och förpliktigar oss ömsesidigt över grupptillhörighetsgränser och olika fromhetsriktningar :
Daglig bön
Mera bibelstudium oxh teologiska samtal
Regelbundet mässfirande
Nu tar jag ledigt i minst 14 dagar. Lovar att fundera vidare under tiden. Men skriv gärna i kommentarsfältete som ju också läses flitigt av många!
Glad Midsommar!
17 juni 2014
Friluftsgudstjänsternas förlovade tid
Kaffekorgsgudstjänsterna har snart högsäsong. Det ordnas så här i midsommartid friluftsgudstjänster i närmsta änge eller på kullar, i hasselsnår och träddungar. Visst är Guds natur en strålande mötesplats. Glädjen över att sommaren äntligen har kommit vet knappt av några gränser. Men... och det finns ett par men.
Väderleken spelar så här års ibland sina spratt med det friluftsälskande kyrkfolket. Det kan vara isande kallt och fuktigt. Det kan blåsa så pass att det som började som en text från Gamla Testamentet avslutas som något ur Romarbrevet. Andens vind har okynnigt bläddrat fritt i Evangelieboken. Predikanten har dessutom ibland fått se sin predikan fara all världens väg, som okynnig konfetti har bladen spritts över änglamarken. Ibland har jag tänkt att det var av gudomlig barmhärtighet. Mitt predikoutkast höll kanske inte högsta klass med sina spridda tanketrådar. En predikan som förverkligats inför församlingen genom att bokstavligt bli utspridd.
Har någon varit djärv nog att fira nattvard i det fria uppstår andra komplikationer. Det tillfälliga altaret kan vingla. Är det av trä kan man åtminstone häfta fast duken i underlaget så att den inte med sitt fladdrande välter kannor och vaser. Varje luttrad friluftspredikant vet att ta med tyngder så att det man dukat fram kan ligga kvar där det lagts. Den som sett en kollektör jaga en okynnig tjuga över ängsmarkerna vet att det inte enbart är ljuvligt stilla därute i det pågående klimatet.
Det stora äventyret utomhus erbjuder omväxling och oväntade episoder. Vilstolar har havererat och bänkar vält. Det lär till och med ha hänt att fåglar mer än lovsjungit, de har också velat vara med och ge mera konkreta bidrag.
Dessutom, tänk om värmen faktiskt kommit - då kan utomhusfirandet bli en envig mellan folk och fä. Små flygfän som getingar och mygg. De kan verkligen vara enerverande. Och de kan stjäla all uppmärksamhet från det man samlats för att göra - hålla gudstjänst. Solen kan vilja ha ett ord med i laget genom att gassa så att svetten lackar.
De som slet ut sig under medeltiden för att resa alla dessa medeltida kyrkpärlor skulle bara veta att deras byggnadsverk, riktiga underverk, inte tycks fungera för sitt ändamål under sommarhalvåret. Trots att de erbjuder värme när det är kallt och välbehövlig kyla när hettan blir för påträngande. Men vem är jag att invända mot denna trängtan att ibland och försiktigt få spränga kyrkmurarna. I denna ljuva sommartid, gå ut...
Väderleken spelar så här års ibland sina spratt med det friluftsälskande kyrkfolket. Det kan vara isande kallt och fuktigt. Det kan blåsa så pass att det som började som en text från Gamla Testamentet avslutas som något ur Romarbrevet. Andens vind har okynnigt bläddrat fritt i Evangelieboken. Predikanten har dessutom ibland fått se sin predikan fara all världens väg, som okynnig konfetti har bladen spritts över änglamarken. Ibland har jag tänkt att det var av gudomlig barmhärtighet. Mitt predikoutkast höll kanske inte högsta klass med sina spridda tanketrådar. En predikan som förverkligats inför församlingen genom att bokstavligt bli utspridd.
Har någon varit djärv nog att fira nattvard i det fria uppstår andra komplikationer. Det tillfälliga altaret kan vingla. Är det av trä kan man åtminstone häfta fast duken i underlaget så att den inte med sitt fladdrande välter kannor och vaser. Varje luttrad friluftspredikant vet att ta med tyngder så att det man dukat fram kan ligga kvar där det lagts. Den som sett en kollektör jaga en okynnig tjuga över ängsmarkerna vet att det inte enbart är ljuvligt stilla därute i det pågående klimatet.
Det stora äventyret utomhus erbjuder omväxling och oväntade episoder. Vilstolar har havererat och bänkar vält. Det lär till och med ha hänt att fåglar mer än lovsjungit, de har också velat vara med och ge mera konkreta bidrag.
Dessutom, tänk om värmen faktiskt kommit - då kan utomhusfirandet bli en envig mellan folk och fä. Små flygfän som getingar och mygg. De kan verkligen vara enerverande. Och de kan stjäla all uppmärksamhet från det man samlats för att göra - hålla gudstjänst. Solen kan vilja ha ett ord med i laget genom att gassa så att svetten lackar.
De som slet ut sig under medeltiden för att resa alla dessa medeltida kyrkpärlor skulle bara veta att deras byggnadsverk, riktiga underverk, inte tycks fungera för sitt ändamål under sommarhalvåret. Trots att de erbjuder värme när det är kallt och välbehövlig kyla när hettan blir för påträngande. Men vem är jag att invända mot denna trängtan att ibland och försiktigt få spränga kyrkmurarna. I denna ljuva sommartid, gå ut...
16 juni 2014
Tillbaka till källorna
Sekulariseringen tycks avlägsen när samhällets toppar och kyrkans bredd samlas i Uppsaladomen för att ta emot Svenska kyrkans nya ärkebiskop. Där och då kan det se ut så. Men det dröjer inte många vardagar så återvänder kampen om religionens och trons plats och utrymme i Sverige.
Den för några år sedan ganska hätska ateistiska anstormningen mot kyrkan har bedarrat. Nu händer det till och med att den kristna trons positiva sidor kan ges ett erkännande från den kanten. Anmärkningsvärt men inte något tillräckligt tecken för att sluta sig till att sekulariseringen är på reträtt.
Aldrig tillförne har den kristna tron varit så hotad som just nu! Det kan låta som ett dämpat stridsrop bakom tjocka och skyddande kyrkmurar. Eller som en överpessimistisk och negativt reaktionär hållning. Ett slags förgyllning av svunna tider, en idealisering av historien. Men det finns anledning att inte alltför lättvindigt avfärda varningen.
Var och en må pröva sig själv och sin kyrka! Den utspädda tron, urvattnad och uppblandad tränger alltmer undan det trons liv som visar sig genom att kärleken till Gud verkligen uppfyller människor, där lärjungaskapet och efterföljelsen handlar om hängivenhet; allt förstånd, all kraft och förmåga.
Den förlorade dagliga bönen talar sitt tydliga språk. Enstaka exempel på återvunnen tidebön är sällsynta undantag. Bordsbön, morgonbön och aftonbön är en försvinnande vana. Jag brukar fråga en och annan och svaren jag får är inte uppmuntrande... Inte ens bland dem som aktivt tillhör den gudstjänstfirande församlingen.
Den tid och det utrymme som relationen till Gud i Kristus Jesus naggas allt mer. Snart handlar det inte bara om randfenomen utan det knapras mera tydligt på trons kärna i våra liv. Tanken på helgelse, tillväxt och mognad i tron, får stå tillbaka för ett mera statiskt förhållningssätt.
Det moderna livets komplexitet ställer stora krav på insikter och kunskaper inom många områden som tidigare inte var aktuella. På motsvarande sätt växer världen exponentiellt inom många andra områden. Våra hjärnor fylls av annat, våra liv upptas av allehanda bestyr och utrymmet och tiden som tron får späs ut, trängs undan, reduceras!
Ibland har detta kallts den inre sekulariseringen eftersom den drabbar hårt inom kyrkan där inriktningen på och relationen till treenig Gud därmed blir alltmera marginaliserad. Och detta i den familj och det folk som Gud i Skriften kallar sitt. Nu när jag är en vuxen äter jag som ett barn? Är det rimligt att idag är det så vi kan travestera Paulus om trons tillväxt och andlig mognad? Vad hände med källorna av levande vatten?
Inte ens den radikalaste kamp för världens överlevnadsfrågor kommer att vända trenden. Det är när fästet i Gud stärks och befästs som rörelsen utåt kan fungera. En tjänande kyrka blir diakonal och profetisk, finns till för utsatta och drabbade, som ett utflöde av den kärlek vi först fått från Gud.
På Facebook grosserar en budkavel om att varje dag under en vecka nämna tre positiva saker. Det blir rart och trevligt med positivt tänkande. Men vem skulle vilja eller våga berätta tre ting man måste ändra på för att bli mera Kristuslik, en lärjunge, en efterföljare...
Var ska man, vi, jag börja? Varför inte med att återvända till källorna:
Daglig bön
Mer bibelstudium och teologiska samtal
Regelbundet mässfirande
Besöken och deltagandet minskar i våra främsta församlingsgudstjänster. Det går dessutom raskt utför.
Den för några år sedan ganska hätska ateistiska anstormningen mot kyrkan har bedarrat. Nu händer det till och med att den kristna trons positiva sidor kan ges ett erkännande från den kanten. Anmärkningsvärt men inte något tillräckligt tecken för att sluta sig till att sekulariseringen är på reträtt.
Aldrig tillförne har den kristna tron varit så hotad som just nu! Det kan låta som ett dämpat stridsrop bakom tjocka och skyddande kyrkmurar. Eller som en överpessimistisk och negativt reaktionär hållning. Ett slags förgyllning av svunna tider, en idealisering av historien. Men det finns anledning att inte alltför lättvindigt avfärda varningen.
Var och en må pröva sig själv och sin kyrka! Den utspädda tron, urvattnad och uppblandad tränger alltmer undan det trons liv som visar sig genom att kärleken till Gud verkligen uppfyller människor, där lärjungaskapet och efterföljelsen handlar om hängivenhet; allt förstånd, all kraft och förmåga.
Den förlorade dagliga bönen talar sitt tydliga språk. Enstaka exempel på återvunnen tidebön är sällsynta undantag. Bordsbön, morgonbön och aftonbön är en försvinnande vana. Jag brukar fråga en och annan och svaren jag får är inte uppmuntrande... Inte ens bland dem som aktivt tillhör den gudstjänstfirande församlingen.
Den tid och det utrymme som relationen till Gud i Kristus Jesus naggas allt mer. Snart handlar det inte bara om randfenomen utan det knapras mera tydligt på trons kärna i våra liv. Tanken på helgelse, tillväxt och mognad i tron, får stå tillbaka för ett mera statiskt förhållningssätt.
Det moderna livets komplexitet ställer stora krav på insikter och kunskaper inom många områden som tidigare inte var aktuella. På motsvarande sätt växer världen exponentiellt inom många andra områden. Våra hjärnor fylls av annat, våra liv upptas av allehanda bestyr och utrymmet och tiden som tron får späs ut, trängs undan, reduceras!
Ibland har detta kallts den inre sekulariseringen eftersom den drabbar hårt inom kyrkan där inriktningen på och relationen till treenig Gud därmed blir alltmera marginaliserad. Och detta i den familj och det folk som Gud i Skriften kallar sitt. Nu när jag är en vuxen äter jag som ett barn? Är det rimligt att idag är det så vi kan travestera Paulus om trons tillväxt och andlig mognad? Vad hände med källorna av levande vatten?
Inte ens den radikalaste kamp för världens överlevnadsfrågor kommer att vända trenden. Det är när fästet i Gud stärks och befästs som rörelsen utåt kan fungera. En tjänande kyrka blir diakonal och profetisk, finns till för utsatta och drabbade, som ett utflöde av den kärlek vi först fått från Gud.
På Facebook grosserar en budkavel om att varje dag under en vecka nämna tre positiva saker. Det blir rart och trevligt med positivt tänkande. Men vem skulle vilja eller våga berätta tre ting man måste ändra på för att bli mera Kristuslik, en lärjunge, en efterföljare...
Var ska man, vi, jag börja? Varför inte med att återvända till källorna:
Daglig bön
Mer bibelstudium och teologiska samtal
Regelbundet mässfirande
Besöken och deltagandet minskar i våra främsta församlingsgudstjänster. Det går dessutom raskt utför.
15 juni 2014
För att det snöar...
Lyssnade till Adolf Fredriks kammarkör i en vacker medeltida kyrka på landsbygden. Av annonseringen framgick inte om det var församlingen eller skolan som tillhandahöll kören. Det visade sig vara skolan. Tonsäkra ungdomar med friska röster som framförde ett varierat och stundtals avancerat körprogram.
Prästen betonade i sitt tacktal hur jätteroligt det var att dessa jättevälkomna ungdomar sjöng så jättebra. På sätt och vis hade han rätt. Åtminstone i sak. Återväxten för svensk klassisk körsång är om man får tro denna eftermiddag/afton säkrad.
Bönderna hade till och med ställt in "höskörden" och lämnat sitt hårda arbete för att strömma till kyrkan. Det gjorde de rätt i vad de nu hade lämnat bakom sig av uppgifter och ansvar. Att vara människa innebär också att samlas för sång och spel, även om det bara blev till att lyssna denna gång.
en av de stora tidningsdrakarna beskrevs prinsessdopet bland annat så att det prästerna uppträdde i broderade särkar och att det sjöngs allsång. Man behöver inte bege sig till Skansen för att få sjunga allsång- närmsta slottskapell duger. Liksom vilken lokal kyrka som helst. Detta allsångsälskande folk har nu fått ännu en anledning att bege sig till de kyrkor de enligt alla undersökningar älskar och håller i helgd: allsång!
Bilden av de folktomma kyrkorna sitter djupt i medvetandet. Inte bara i vårt land utan i det kyrksammaste av dem alla: US of A. Radioprogrammet Människor och tro berättade om en rörelse där man i massor beger sig till en kyrka. Budet går ut via sociala medier, bloggar och twitter och facebook etc. Denna rörelse sägs ska locka fler att gå i sina kyrkor...
En sista reflektion denna morgon. Läser en deckare om den skotske polisen Rebus. En mening i boken lyder: Man slutar vl inte gå i kyrkan bara för att det snöar. Inte heller för att solen lyser, hoppas Er tillgivne Lars B!
Prästen betonade i sitt tacktal hur jätteroligt det var att dessa jättevälkomna ungdomar sjöng så jättebra. På sätt och vis hade han rätt. Åtminstone i sak. Återväxten för svensk klassisk körsång är om man får tro denna eftermiddag/afton säkrad.
Bönderna hade till och med ställt in "höskörden" och lämnat sitt hårda arbete för att strömma till kyrkan. Det gjorde de rätt i vad de nu hade lämnat bakom sig av uppgifter och ansvar. Att vara människa innebär också att samlas för sång och spel, även om det bara blev till att lyssna denna gång.
en av de stora tidningsdrakarna beskrevs prinsessdopet bland annat så att det prästerna uppträdde i broderade särkar och att det sjöngs allsång. Man behöver inte bege sig till Skansen för att få sjunga allsång- närmsta slottskapell duger. Liksom vilken lokal kyrka som helst. Detta allsångsälskande folk har nu fått ännu en anledning att bege sig till de kyrkor de enligt alla undersökningar älskar och håller i helgd: allsång!
Bilden av de folktomma kyrkorna sitter djupt i medvetandet. Inte bara i vårt land utan i det kyrksammaste av dem alla: US of A. Radioprogrammet Människor och tro berättade om en rörelse där man i massor beger sig till en kyrka. Budet går ut via sociala medier, bloggar och twitter och facebook etc. Denna rörelse sägs ska locka fler att gå i sina kyrkor...
En sista reflektion denna morgon. Läser en deckare om den skotske polisen Rebus. En mening i boken lyder: Man slutar vl inte gå i kyrkan bara för att det snöar. Inte heller för att solen lyser, hoppas Er tillgivne Lars B!
11 juni 2014
Vi ses säkert...
Berättade för ett antal lutherska gäster från ett annat land om de politiska kopplingarna mellan Svenska kyrkan och de partier som sitter i landets riksdag. När valsystemet med direktval berördes blev förvåningen stor, man kunde kallade det bestörtning. De som väljs representerar alltså inte sina församlingar i synoderna? Utan partier eller andra grupper?
Vi diskuterade också den makt som ligger i upprättandet av "nomineringsgruppernas" kandidatlistor, dvs valsedlar. Med direktval till alla nivåer blir det väl nästan omöjligt att hålla samman kyrkan som en kropp? Riskerar man inte att bygga in splittring? Blir det inte motsättningar mellan nivåerna?
Och prästerna? Hur många präster finns det t ex i ert kyrkomöte? Väljs inte prästerna in i kyrkomötet för att de är vigda till tjänst? Hur blir det då?
Jag som trodde, sa en av gästerna, att Sverige och Norge och Finland var trons bastioner! Att där åtminstone står tron stark hos större delen av befolkningen. När jag hör att det sägs att kyrkan har en bekännelse som medlemmarna inte anses behöva göra till sin blir jag överraskad, ja, förskräckt. Min världsbild måste ändras, konstaterade personen.
Gästernas frågor speglar de representativa band som är vanlig inom många andra kyrkor. Den som innebär att man inom kyrkan är kyrkliga företrädare för den lokala gemenskapen om man får förtroende att även sitta med i beslutande grupper på stifts- och riksnivå.
NU är det sommar. Även för Guds folk i Sveriges land. Vi ses väl? Säkrast i en högmässa som firas nära...
08 juni 2014
Bluffstopp och förkastlig människosyn
Vilken förfärlig människosyn! Påståendet är inget argument
utan en mening använd för att placera somliga åsikter, grupper och människor
utanför det godtagbaras gräns. Ibland kan den som genast översätter åsikter i
en sakfråga till en bestämd människosyn råka ha rätt. Men det leds sällan i
bevis. Alltför sällan! Det räcker för någon att t ex vara tveksam till det moraliskt riktiga i att
ha ett stort flyktingmottagande när det samtidigt saknas fungerande planer för
integration – för att få sin människosyn fastslagen och bestämd som hemsk,
vidrig och förkastlig. Nästa gång ett sådant påstående om människosyn används
kan det vara på sin plats att begära en precisering av vad det är som är så
förkastligt i den människosyn man anser den utpekade personen egentligen har. Varför inte börja med att kräva en redogörelse för, vad den som anklagar andra för brister i människosyn, egentligen avser med termen människosyn?
Hur kommer det sig att detta likhetstecken så enkelt och tanklöst
kan sättas mellan sakpolitiska eller moraliskt-etiska ståndpunkter och
människosyn? Kan det vara så att någon faktiskt tror sig kunna härleda alla
åsikter och politiska ställningstaganden till vilken människosyn en person har?
Skulle en ”rätt” människosyn ge denna människa fina, goda eller rent av
moraliskt rätta och överlägsna åsikter?
Tanken att man genom att konvertera åsikter från ett område
till ett annat ska kunna fastställa vilken människosyn de speglar eller bottnar
i är inte unik. I Svenska kyrkans sammanhang är det numera det kanske
vanligaste sättet att resonera. Om någon anses ha en misshaglig teologisk övertygelse
kan den påstås bero på en felaktig människosyn. Men mitt intryck är att det är
nästan lika vanligt att istället för att skylla på människosynen påstå att det
beror på bokstavstro, biblicism eller fundamentalism.
Samtalet mellan de olika ståndpunkterna förekommer sällan. I
de snabba ”sociala” mediernas tid handlar det mera om att nagla fast andra vid
något negativt som t ex en snedvriden människosyn eller en inskränkt och som
föråldrad och fördomsfull ansedd teologisk hållning. Argumenten behövs inte
längre på samma sätt som fordom dags.
Nästa gång beskyllningar om bokstavstro och fundamentalism
eller förkastlig människosyn kommer – borde den som utsätts kräva att få syna
handen. Diskussionerna i kyrkan har nu och då drag av kortspelet Bluffstopp.
Det är bara alltför sällan den som bluffar i diskussionerna tvingas ta
följderna av sina vilda påståenden.
Ur reglerna för Bluffstopp: Att bluffa är
att lägga ett kort och säga att man lagt ett annat. På så sätt får spelarna
möjligheten att bli av med fler kort på handen när giltig valör och färg. När
någon lagt ett kort får vem som helst syna detta kort, varpå den ”bluffande”
straffas med att få plocka upp tre nya kort.07 juni 2014
Tänk om de hade fel
Ibland är det som om själva tangentbordet gjorde motstånd. Inget blir skrivet. Formuleringarna stockar sig och ut kommer ingenting. För tillfället. Det är då det är skönt att skylla på något yttre. En teknisk komplikation leder bort tankarna från det inre motstånd som allt oftare gör sig påmint.
Då är det lätt att retirera till mässan. Att ha den som en tillflyktsort från alla de ständiga meningsmotsättningarna. Där om någonstans borde ju den enhet råda som redan reformatorerna betonade som den enda nödvändiga och tillräckliga - enheten kring Ordet och Sakramenten.
Men tänk om de hade fel.
Då är det lätt att retirera till mässan. Att ha den som en tillflyktsort från alla de ständiga meningsmotsättningarna. Där om någonstans borde ju den enhet råda som redan reformatorerna betonade som den enda nödvändiga och tillräckliga - enheten kring Ordet och Sakramenten.
Men tänk om de hade fel.
30 maj 2014
Rörig skola eller hur, Skolverket
Den förste läraren till den andre:
Mina lektioner håller på att gå överstyr. Jag står snart inte ut!
Den andre läraren:
Får du inte tyst på ungarna? Är det störningar och oordning?
Den förste läraren:
Inget sådant. Inte alls. De är belevade och fina! Men sedan jag bjöd in Volleybollklubben för en presentation av en trevlig fritidssysselsättning handlar allt om sport och idrott. Konståkningsklubben ville komma och sedan radade badminton-, bowling- och simklubbarna upp sig. Nu vill till och med varpaförbundet och stångstörtningsföreningen för pensionärer komma hit. Och jag får inte säga nej. Alla ska med. Orienterare med pannlampa och leriga Enduromänniskor. Till och med asarnas midvinterblotsklubb kräver att få komma.
Den andre:
Vad säger rektorn?
Den förste:
Att Skolverket hindrar henne från att låta mig göra ett urval.
Den andre:
Men bjud in Nerikes Allehanda! Då kan de skriva om eländet...
Den förste:
Ja, det kunde ju vara något. Då måste ju Aftonbladet, Expressen och Svenska dagbladet bjudas in. Det kunde bli riktigt livat. Café och Damernas Värld! New York Times! Chicago Sun Times! Och Budbäraren...
29 maj 2014
Bögbotarna - rubrik utan täckning!
Journalistik är en svår konst. Den handlar om att välja. Att
selektera fram en bild där olika sidor av en händelse eller frågeställning blir
belyst. För den skrivande reportern är det viktigt att se till att rubriksättningen
har täckning och speglar innehållet i en artikel. De olika sidorna ska få komma till tals för att bliden ska vara så allsidig som möjligt.
Uppdrag granskning hade valt en klatschig och utpekande
rubrik: Bögbotarna. Med stigande förvåning följde jag programmet som på ett
plan handlade om att komma åt det ”konservativa” Frimodig kyrka. På en annan nivå gällde det
att röka ut homofober som inte följer kyrkomötets beslut om vad man bör (inte
ska) göra… Jag lyckades inte, trots att jag ansträngde mig, uppfatta att någon
enda av de själavårdande prästerna hade ett program för eller tog initiativ
till att bota den påhittade homosexuella läggning som UG:s själanödsutsände
ville samtala om. Rubriken saknade helt enkelt täckning!
Programmakarnas tes var väl att präster som vill bota
homosexualitet, att de finns i flertal var ett axiom för UG, har tagit sina
dolska planer in i skydd av själavårdens tystnadsplikt. Nu skulle dessa
homofober och deras mörka verksamhet ut i ljuset. Prästerna kunde dessutom
framstå som skyldiga och undflyende när de inte vill tala om vad som förevarit –
något de enligt lag är förhindrade att göra. De kunde helt enkelt inte gå i
svaromål. Lägligt nog för UG.
Gång på gång bröt speakerrösten in och berättade vad tittaren
just sett och hört. Lika skickligt som försåtligt upprepades ordet bota för att
verkligen befästa bilden reportaget ville ge. Det framgick med all önskvärd
tydlighet att avsikten var att anklaga prästerna för att de faktiskt menade sig
kunna få en homosexuell person att frångå sin sexuella läggning. Några av
själavårdarnas kommentarer var faktiskt mindre lyckade – som talet om
korrigering – men det är svårt att veta valören på uttrycket. UG valde ju att
inte låta tittaren veta vad ”konfidenten” sagt. Därmed blir illusionen än mer
förrädisk.
Ett samtal formas ju beroende på vad som sägs. För min del
hörde jag ett sökande efter vad den själavårdssökande personen uppfattade som
sin personliga nöd och sitt behov. Sa UG:s utsände t ex: jag vill bli av med
min homosexualitet? Jag vill bli fri från min sexuella läggning. Den är en tung
börda för mig? Vilken själavårdare säger då: det går inte!? Gå hem!
Själavårdens karaktär av förtroendefullt överlämnande av det
en människa brottas med andligt och existentiellt speglades rätt bra av den
präst som berättade att han ber för alla slags nöd som en människa kan ha... Hos de övriga intervjuade, de som förnuftiga utvalda
kyrkliga företrädarna, fanns inte ett uns av förståelse för komplikationerna i
ett själavårdande samtal. Inte heller något ifrågasättande av wallrafferiet.
Värnandet av tystnadsplikten var som bortblåst. Men tänkbart är att sådana
reflektioner helt enkelt var bortklippta?
Ingen av dem verkade heller ha lagt märke till det jag menar
mig ha sett. Därmed svalde de UG:s partiska och tendensiösa urval. I detta
program var det inte prästerna som till sist stod där utan kläder…
Ingen kan rimligen försvara försök att reformera och bota homosexuella från sin sexualitet. Sådana försök blir groteska i förblindad fördomsfullhet! Men sans och balans borde kunna förhindra att en vag skugga blir till en jätte.SvD nyheter gjorde i förväg okritisk reklam för UG
Här är UG:s egen presentation
28 maj 2014
Arbetslagets rappa morgonlåt
Noll åtta femton, pip!
De flesta verkar vakna,
dom släpat har sig hit
Först sjunger vi väl psalmen
en gammal man har valt
Sån´t väsen, är det tarmen?
Allt skorrar, skramlar skralt
Folk nickar under tiden
man tror de håller med
Om sången klen och däven
John Blund han vet besked
Vem skriver protokollet?
Det kantorn gör så klart,erbjuder organisten
och ler, ty han är smart
Så börjar herden prata
om allt med många ord
Han låtsas demokrata
beslut från eget bord
Kan någon gå till påsken
och hämta annandag?
En ensam ej det klarar
Här krävs ett arbetslag!
Fann dessa rader i en pärm. Ett par verser som jag då kallade A-lags rapparens morgonlåt. Texten är från någon fest i den sedan länge förflutna tiden då arbetslagsmöten tillhörde de allra viktigaste arbetsuppgifterna, för att inte säga den allra förnämsta och mest betydelsefulla. Att vara välinformerad och se till att andra hade en aning om vad som var på gång. I en större församling krävde den interna informationen i runda slängar en heltidstjänst. Inte så att det var en anställd som tog hand om all information. Så här tänkte jag: 20-25 personer träffades en gång i veckan ett par timmar för att berätta, informera och diskutera med varandra vilket motsvarade 40-50 arbetstimmar per vecka.
En församling klarar sig inte utan sådana grupper och möten. Men med blicken i backspegeln kan jag tänka att varje timma lagd på inre arbete kunde ha behövt balanseras mot lika mycket tid i yttre och uppsökande tjänst…
27 maj 2014
SD:s fördömda människosyn
Stiftsfullmäktige i Strängnäs stift möttes nyligen på stiftsgården Stjärnholm. Dagen inleddes med en morgonmässa i gårdens kapell. I gudstjänsten fanns det utrymme för en riktigt lång predikan, däremot inte för den inledande delen av nattvardsbönen - Sursum corda. Men hjärtana behövde kanske inte lovprisande upplyftas inför Gud? I alla fall verkade det inte så just denna morgon.
Efter mässan pratade många om den välformulerade och utförliga predikan om kärleken. Anledningen till samtalen måste ha varit berömmet för en redan legendarisk klockringning och gudstjänst i Jönköping i samband med en nazistdemonstration. Men än mer för utpekandet och föredömandet av Sverigedemokraternas människosyn. Direkt utpekande och avståndstagande från ett av de partier som har förtroendevalda i det stiftsfullmäktige som samlades. Mitt intryck var att de flesta närvarande verkligen uppskattade detta "ställningstagande". Jag frågade runt och det ansågs vara ett tydligt och modigt ställningstagande, för att inte säga nödvändigt.
Här räcker det inte med ett att, dvs att hävda att något står i strid med något kyrkan sägs tro och hävda. Varför och hur blir nu mycket viktigt. Vari ligger bristerna i den kritiserade människosynen? Skäl och argument kan möjligen öppna frågeställningen och rent av övertyga, men sällan kan ett avståndstagande göra annat än att stänga till. Jag vet, för jag sitter i glashus.
Att nazismen fördöms är för alla med historisk insikt, och med Förintelsen som förfärlig påminnelse, nödvändigt. Men den uppblossande och folkliga vågen av protester ger knappast utrymme för distinktioner mellan renodlade nazister och Sverigedemokrater. SD-folket blir inte sedda enbart som samma andas barn utan som vore de ett och detsamma. Predikan gjorde samma intryck på mig. Nazister och SD:are buntas samman utan någon större vilja till närmare skärskådande distinktioner.
Hur budskapet berörde eventuella SD:are, de som har plats i stiftsfullmäktige, tycktes inte bekymra. Partiet har fått ställa upp i de kyrkliga valen, såsom politiska partier än så länge dessvärre får göra, och har fått några förtroendevalda (!) i fullmäktige. Hör ett fördömandet av SD:s människosyn som stridande mot kyrkans människosyn hemma i förkunnelsen? Åtminstone är det mindre lyckat om det sker genom att man enbart pekar på ett parti, en grupp. Det är många människor, långt utöver SD, som tillmäter människor olika värde och som anser att de ska behandlas olika. Varför skulle de slippa undan när det pekas finger?
Dessutom, detta med kyrkans värderingar och kyrkans människosyn, i bestämd form, borde vara ett ämne för diskussioner vid olika kyrkliga möten. Jag undrar förstås hur det i en kyrka, som inte längre har en preciserad bekännelse utan en flytande samling texter, vars auktoritet och status varierar och fluktuerar, går att tvärsäkert utläsa en Svenska kyrkans människosyn eller en tydlig uppsättning kyrkliga värderingar.
Viss vägledning kan förstås utvinnas ur fördömandet av apartheid i Sydafrika som konstaterades vara en fråga om bekännelsen - status confessionis. På det sättet kan man naturligtvis argumentera för att detta att tillmäta människor olika värde och att behandla dem diskriminerande strider mot en allmän förståelse av den kristna tron och bekännelsen inom det Lutherska Världsförbundet.
Hur många gånger har inte beättelsen om den barmhärtige samariern utlagts så att man ska förstå att kärlek och barmhärtighet kan finnas också där man minst anar den. Men den möjligheten gäller kanske inte personer som av någon outgrundlig anledning företräder SD? Predikanten i Stjärnholms kapell landade efter sitt avståndtagande från SD i en reflektion om hur man kan vara kärleksfull men samtidigt avvisande.
21 maj 2014
Påven kom aldrig till Örebro
Det visste ni inte...
att det under planeringen av det Kristna riksmötet i Örebro 1989 (Ö89) skrevs ett brev till biskop Hubertus Brandenburg. Man var under riksmötets planering mycket medveten om att Påven Johannes Paulus II med hjälp av katolska stift i Nordeuropa höll på att planlägga sin resa bland andra länder även till Sverige. Kommittén ville undersöka möjligheten och utröna intresset från Påvens sida att tala just i Örebro till den samlade kristenheten i Sverige.
I protokollet från Lokalkommitténs sammanträde 19/3 1987 lyder § 30 Med anledning av Påvens besök i Sverige 1989 fick Lars B Stenström uppdrag att undersöka med rikskommittén om detta besök kan sammanfalla med Ö 89. Lokalkommittén ville enhälligt förorda att Påven kallas att besöka Örebro.
Jag skrev brevet. Biskopen kommenterade i sitt svar den 8/5 1987 frågan om Påven kunde tänkas ha intresse av ett besök vid Ö 89: att Ni bjuder honom är för oss ett glädjande tecken på att man förstår att Påven tänker komma till Sverige som en broder i Herrens kyrka. Biskopen antyder dock att ett sådant besök skulle kunna överskugga allt annat man planerat och rent av orsaka antikatolska reaktioner och stämningar.
Påven fick aldrig möjligheten att besöka Örebro. Men Moder Teresa kom med några systrar för att tala i Ö 89. Sällskapet bodde hemma hos kyrkoherde Garlöv och hans familj i Olaus Petri församlings kyrkoherdevåning under sitt besök.
att det under planeringen av det Kristna riksmötet i Örebro 1989 (Ö89) skrevs ett brev till biskop Hubertus Brandenburg. Man var under riksmötets planering mycket medveten om att Påven Johannes Paulus II med hjälp av katolska stift i Nordeuropa höll på att planlägga sin resa bland andra länder även till Sverige. Kommittén ville undersöka möjligheten och utröna intresset från Påvens sida att tala just i Örebro till den samlade kristenheten i Sverige.
I protokollet från Lokalkommitténs sammanträde 19/3 1987 lyder § 30 Med anledning av Påvens besök i Sverige 1989 fick Lars B Stenström uppdrag att undersöka med rikskommittén om detta besök kan sammanfalla med Ö 89. Lokalkommittén ville enhälligt förorda att Påven kallas att besöka Örebro.
Jag skrev brevet. Biskopen kommenterade i sitt svar den 8/5 1987 frågan om Påven kunde tänkas ha intresse av ett besök vid Ö 89: att Ni bjuder honom är för oss ett glädjande tecken på att man förstår att Påven tänker komma till Sverige som en broder i Herrens kyrka. Biskopen antyder dock att ett sådant besök skulle kunna överskugga allt annat man planerat och rent av orsaka antikatolska reaktioner och stämningar.
Påven fick aldrig möjligheten att besöka Örebro. Men Moder Teresa kom med några systrar för att tala i Ö 89. Sällskapet bodde hemma hos kyrkoherde Garlöv och hans familj i Olaus Petri församlings kyrkoherdevåning under sitt besök.
18 maj 2014
Blockering av oliktänkande
Sedan många år läser jag ett brett spektrum av tidningar. För att få flera vinklar och större synvidd. På samma sätt som det är enkelt att fastna i grupper av vänner där man mestadels håller med varandra kan man hamna i ett intag av information enbart från dem som man redan från början sympatiserar med. Lärandet blir efterhand alltmera begränsat och ideologiskt. Samtalen får mera bekräftande karaktär. Av det man redan visste. Gruppen befästs i synen på sina egna förträffliga idéer.
Partipolitiken är ett typiskt sådant sammanhang där mycket av det mesta går ut på liknande lekar. Håll de störande och divergerande uppfattningarna borta. Så kan även situationen i en kyrka beskrivas. Majoritetens rätt att bestämma får inte störas av andra tankar och idéer. En förståelse går utanpå allt annat. Man agerar så till den grad utifrån sådana förhållningssätt att man slutar vara generöst intresserad av andra levande traditioner i kyrkan. Det är då mångfaldsretoriken klingar som en av Korintierbrevets skrammeltomma tunnor.
Det kan självfallet uttryckas mycket tydligare än så. Men vad skulle det tjäna till? Det dunkelt sagda kan tvinga fler att finna exempel på denna avskärmning, den utdefinierande och kontinuerliga blockering, av dem som tänker på annat sätt. Handboksarbetet i Svenska kyrkan såväl som omstruktureringsprojektet Närhet och samverkan kan tjäna som exempel att fundera över. Fick grupper och krafter vara med som har ett specialintresse inom området? Fick den hyllade mångfalden genomslag? Månade man om att finna lösningar som skulle kunna fungera i tjänst åt hela kyrkan och inte bara dess politiska och åsiktsmässiga majoritet?
Partipolitiken är ett typiskt sådant sammanhang där mycket av det mesta går ut på liknande lekar. Håll de störande och divergerande uppfattningarna borta. Så kan även situationen i en kyrka beskrivas. Majoritetens rätt att bestämma får inte störas av andra tankar och idéer. En förståelse går utanpå allt annat. Man agerar så till den grad utifrån sådana förhållningssätt att man slutar vara generöst intresserad av andra levande traditioner i kyrkan. Det är då mångfaldsretoriken klingar som en av Korintierbrevets skrammeltomma tunnor.
Det kan självfallet uttryckas mycket tydligare än så. Men vad skulle det tjäna till? Det dunkelt sagda kan tvinga fler att finna exempel på denna avskärmning, den utdefinierande och kontinuerliga blockering, av dem som tänker på annat sätt. Handboksarbetet i Svenska kyrkan såväl som omstruktureringsprojektet Närhet och samverkan kan tjäna som exempel att fundera över. Fick grupper och krafter vara med som har ett specialintresse inom området? Fick den hyllade mångfalden genomslag? Månade man om att finna lösningar som skulle kunna fungera i tjänst åt hela kyrkan och inte bara dess politiska och åsiktsmässiga majoritet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)