Knäppta händer

Denna dag tänker jag på alla som tillhör en riskgrupp med knäppta händer. Och på dem som insjuknar. Kraft, mod och hälsa, säger jag tyst.

Puckeln ska plattas till

Vem ska man hålla i hand när det blåser? Staten försöker genom sina politiker och myndigheter tala förtroendeingivande och tydligt. Men den som tillhör riskgrupper kan känna sig objektifierad, som en belastning för andra som måste visa extra hänsyn.

Kolumnister och kommentatorer har påpekat hur nedsättande det kan bli att klumpas ihop som "äldre" och "gamla". Från tillgång till belastning på fem röda sekunder. Håll dig hemma. Sätt dig i soffan. Låt andra handla. Gå inte till sjukhuset. Du kan smitta.

Ingen behöver tveka om vilka som ses som puckeln som behöver plattas till!

Sjukresor

Har slutat åka sjukresor till och från dialysen. Visserligen ska jag inte åka så långt. Men numera är det ofta både två och tre personer i bussen/bilen. Häromkvällen hämtades jag upp 25 minuter sent. Varefter bussen åkte till akuten för att där hämta en patient. Efter ytterligare fem minuter åkte vi tillbaka till dialysen! Chauffören fick gå upp till avdelningen för att hämta ännu en patient. Vi lämnade sjukhusområdet närmare 40 minuter efter utsatt tid. Inte mycket att bråka om, kan man tycka.

Men för den som har dåligt immunförsvar, nedsatt både av immunsuppressiv medicin och av dialys, finns det anledning att vara extra försiktig. Normalt är det en fantastisk tjänst. För tillfället försöker vi arrangera det på eget sätt. Det hindrar inte att solen just denna dag lyser över oss alla.

Skakande grundvalar

Nu skakar det på alla håll och kanter. Den relativt lugna och normala tillvaron är som förbytt. Allt är på väg att pausas. Värst är det för dem som saknar tillgångar och/eller reserver. De som tvingas leva ur hand i mun. När arbetet inte kan utföras som man brukar. När vardagen inte längre är vardag. Utan som små jordbävningar. Och stora. När grundvalarna skakar. Då behövs Medmänniskor. Med stort M. Därtill är det skönt med någon som kan härbärgera oron. Som kan gå vid vår sida...

Vad ska man göra?

Vad ska man göra? Om man måste dra ner på kontaktytorna och mötena. Tanken hann inte slå rot innan någon per radio, eller var det i Fråga doktorn, meddelade att man kan alltid hålla kontakt med "nära och kära" genom att telefonera (numera heter det bara ringa) och höra hur de har det. Men när det är gjort?

Som tur är finns här hyfsat välfyllda bokhyllor. En och annan bok tål att läsas om. Ska jag vara ärlig finns där också böcker som hamnade i hyllan innan den blev läst, oavsett hur intressanta eller lockande de var. Några hyllor har ersatts av långa rader med DVD-filmer. TV förutan skulle jag ändå kunna se på film i ett kvartal eller två...

Den ädla konsten att skicka vykort och skriva brev har ännu inte riktigt förtvinat till den grad att den upphört att finnas till. Stickat eller virkat har jag aldrig ägnat mig åt, förutom några svettiga år i syslöjd. En trött och bullig gymnastikpåse blev resultatet. Vem ville bära runt på en sådan konstig säck? De som kan konsten lär ha gott om tid att utöva sina förmågor.

Begränsat umgänge

Frivillig isolering med minskade sociala kontaktytor ska tydligen minska risken för oss äldre och riskgruppsvarelser. Möjligen skjuter begränsat umgänge upp smittan, men någon verklig hjälp erbjuder denna återhållsamhet knappast. Avsikten är att den "höga puckeln" ska undvikas så att sjukhusen ska kunna klara av de som är smittade och sjuka på annat sätt. Intensivvårdsplatserna, rapporteras det idag, är alldeles otillräckliga redan som det är, denna virus förutan.

Vi får göra vad vi kan, var och en av oss. Därtill tänker jag knäppa mina händer...

I nöden prövas vännen

I nöden prövas vännen, sägs det. Ännu är det inte så många som har verklig nöd på grund av covid-19. Men den stora oro som sprider sig lägger sten på börda för dem som redan är hårt prövade. Den utsattheten är tung att bära, vilket man ytterst måste göra själv. Att ha någon att vända sig till som alltid finns nära ens hjärta är ovärderligt.

Tänk att en majoritet har stängt av den möjligheten frivilligt. Innebar det valet att de hellre bar bördorna själva? Eller blev det en oanad konsekvens?

För min del ber jag tyst: Vår fader...

Bön på distans

Hur blir det med eukaristin i dessa virustider? Kommunikanterna bör upphöra att doppa sina fingrar i kalken. Kanske är det i kristid som nattvarden får delas ut under en gestalt (brödet). Enklast och bäst är väl att brödet distribueras av präst. Så tänker jag på avstånd eftersom jag i nuläget inte deltar i gudstjänster som är välbesökta. Jag ber så att mina böner på min kant kan förenas med församlingens.

Den som förlitar sig på Gud kan inte slå sig till ro. Istället bör den personen göra allt som den förmår för att förhindra smittspridning och onödig oro.

Riskgrupp som är sjukhusberoende

Nya begränsningar av det sociala livet, på grund av coronavirusets spridning, väcker nya frågor. Särskilt för dem av oss som tillhör riskgrupper. I mitt fall är jag både äldre och har en bakomliggande sjukdom. Var går mina begränsningar?

Varannan dag åker jag sjukresa till och ifrån dialysen på sjukhuset. Bör jag fortsätta åka taxi eller buss med flera andra? Eller är det tid att försöka fixa resorna själv?

Vad händer om någon på avdelningen blir smittad. Finns det reserver? Distansarbete går inte när man ska koppla upp patienter till dialysapparater. Vi kan inte stanna hemma tills vi blir friska om vi skulle få influensaliknande symptom. Livet hänger på att vi får hjälp!

För ett år sedan tänkte ingen av oss på sådant. Då fanns hoppet om transplantation. Hur blir det med alla som går och väntar på transplantation av ett större organ?Då slår man ju ut allt immunförsvar...

Många frågor, få svar.

Hopp och ansvarstagande

När behovet av kyrkan växer blir också rädslan för att gå dit större. Efter att ha konstaterat denna effekt inser jag att cronaviruset covid-19 utöver sin fysiska smitta även har andliga biverkningar. När vi som bäst behöver gemenskap och sammanhållning finns det en tillagande oro för att umgås och träffas.

I sådana tider behöver kyrka utveckla sin förmåga att, i fler kanaler än kyrkorummets, föra människor samman, tala hopp och gemensamt ansvarstagande!

Rop på förbarmande

I kristider är det lättare att förstår ropen på förbarmande. I Nya Testamentet är det enskilda personer som ropar att Herren ska förbarma sig. Deras utsatthet är ställd bortom alla tvivel. I välfärden där många har vad de behöver finns ändå utrymme för ropen Kyrie eleison! Ur sjukdom, maktlöshet eller annan nöd kommer längtan efter att Någon eller Något ska förbarma sig. Då, när man förlorat kontrollen över sitt eget öde, vill man bli hörd, sedd, förstådd. Man behöver hjälp och bistånd.

När virusvinden sveper över länder kommer ropen om förbarmande att stiga ur ovana hjärtan och strupar som inte ens visste att sådant kunde hända just dem. Då kan de gamla liturgierna i sin brist på publikfrieri, men med allvarlig uppriktighet och erfarenhet, att kunna tolka och uttrycka både tro och längtan. Den som blir tydlig när allt annat vacklar.

Då ropar jag, då ropar vi, för oss själva och andra: Herre, förbarma dig! Kriste, förbarma dig! Herre, förbarma dig!

Se filmen Brassed Off!

SvT Play har bidragit till en förändring av hur vi tittar på TV. Nu slipper man se till att sitta bänkad framför rutan vid ett exakt klockslag utan kan ta till sig innehållet vid ett senare och kanske mera passande tillfälle.

Härom kvällen efter klockan 23 visade SvT 1 en fantastisk film. Sändningstiden innebär att inte så många såg filemn. Men tillfälle finns fortfarande! Brassed Off heter denna pärla till film och den är ofta karaktäriserad som en dramakomedi. En gruva ska eventuellt läggas ner och man får följa den händelseutvecklingen med gruvans mässingsorkester i fokus. Den som har sett filmen lär komma ihåg den. Och den som inte tidigare sett den bör genast ta chansen! 29 dagar har man på sig.

Den som vill läsa på om filmen kan hitta några ställen via länkarna nedan.

Wikipedia

Imdb

Svensk Filmdatabas

Läsning och källkritik

Elever som inte har uppnått den kunskapsnivå som erfordras för att klara vidare studier behöver insatser – innan denna brist präglar eller bestämmer deras framtid. Avgörande är utan tvivel läsförmågan. Och då avser jag inte bara förmågan att avkoda bokstäver, meningar och text. Ordförråd och innehållslig förståelse är också av avgörande betydelse.

Den som kan läsa behöver fortsätta läsa. Det är då de olika förutsättningarna i hemmen blir avgörande faktorer. Finns det böcker och uppmuntran att läsa böcker? Finns där dagstidning/-ar?

Hur ska nya generationer ha nytta av källkritisk förmåga om de inte får sina nyheter förmedlade av skolade journalister? Informationsflödet på nätet är överväldigande, så till den grad att det är svårt även för tränade personer att veta vad som är rykten, lösa påståenden, tyckanden eller dokumenterade fakta. Risken är att den nya generationen lämnas i sticket när den driver allt läng från allmänbildning och trovärdig och rimlig nyhetsförmedling.

Kortbön

Med korsets tecken går jag den nya dagen till mötes. En morgonbön. Kort och enkel. En påminnelse och en rörelsens lovsång. Himmel och jord rör vid varandra. Dessutom förenas öster och väster.

Pannan. Vår Fader, du som är i himmelen.
Bröstet. Sonen som nedsteg från himmelen.
Axlarna. Den närvarande och inspirerande hjälparen - Helig Ande.

Barmhärtig asyl

Barmhärtigt är att låta människor söka asyl i Sverige. Krigets vanvett hemsöker gång på gång fjärran länder. Att då täppa till gränserna är inhumant. Vi får påminna oss att den som tar emot en främling har möjligen fått änglabesök. Där generositet levs kommer himlen för ett ögonblick till platsen...

Samtidigt finns det gränser för hur många som med kort varsel kan inlemmas i samhället. Att skapa öar av utanförskap ger bara grogrund för avsky och fiendskap. Då är det märkligt att så lite görs för att integrationen ska fungera smidigt.

Lag mot politiska partier i kyrkor

Förhållandet mellan kyrka och stat i Europa ser olika ut beroende på historia och tradition. När skiljandet mellan kyrka och stat genomfördes för 20 år sedan fanns förhoppningar om en ny vår för en fri kyrka. Men det visade sig vara en dröm.

Några politiska partiers grepp om Svenska kyrkan har hårdnat. De många olika grupperna i de kyrkliga valen, splittringen, ger partiföreträdarna större genomslag i kyrkomötet, stiftsstyrelserna och i kyrkoråden. På alla dessa nivåer samlas man till förberedande partimöten för att avgöra vad man skall driva, stödja eller avvisa.

Nog vore det på tiden att riksdagen fullföljde skiljandet mellan kyrka och stat genom att införa en lag som på allvar slår fast kyrkors oberoende i förhållandet till politiska partier. Anledningen är att i Sverige bör skiljelinjen, mellan partier som styr eller aspirerar på att styra staten och dem som styr i trossamfunden, upprätthållas. Partiernas inblandning i kyrkornas styrning bör förbjudas!

När gudstjänst är som bäst

Vem är det som firar gudstjänst? Är det jag - eller är det vi? Eller både och. Samtidigt. Ett klokt svar är att det är tillsammans med andra som man firar gudstjänst. Ofta löper jag risken, om jag är alltför upptagen av mitt eget, att gudstjänsten som ett samlat Gudsfolk förlorar betydelse för mig. Mitt tillstånd, mina tillkortakommanden, mina frågor skärmar av mig från andra av gudstjänstens dimensioner där församlingen som gemenskap uttrycks. Faktiskt även från bänkgrannar och församling.

Firar jag gudstjänst för min egen skull? Är det mina behov som fokuseras? Om vi är där för varandra kan moment som inte direkt talar till mig ändå kännas som alltigenom motiverade. Eftersom vi är många som samlas med olika livslägen och erfarenheter lär mig gudstjänsten att våra olikheter kompletterar varandra. Någon sörjer, en annan är glad, någon har ont, är rädd, kämpar med ekonomi, har blivit anställd, avskedats, behöver närhet, en annan måste få vila...

En fantastisk läsupplevelse är när man flyttar in i en berättelse. Lever den. Erfar den. Som en teaterupplevelse. Där man dras in. Uppslukas. Blir delaktig. Ungefär så kunde förhållandet till gudstjänst och liturgi vara. När den är som bäst. Då öppnas samtalet mellan församling och Gud. Vi pilgrimer ber och lovsjunger. Överlåter oss. Tar emot. Där och då kommer Herren till oss.

Sekulärt och sakralt

Gränsen mellan sekulärt och sakralt ligger dold under överlappningar mellan de båda. Gränsen är till för människor. För att inte allt ska suddas ut i stor relativism. Att många av oss håller kyrkorummet som något speciellt som behöver behandlas med omsorg och pietet är därför naturligt. Platsen är nämligen till för församlingens möte med Gud.

Detta möte skyms lätt av människans egna behov. Inför gudstjänsten förbereder sig knappast någon. I många av de församlingar jag besökt låter det numera snarare som en stor bisvärm sluppit loss. Det surras, talas och är högljutt. Inte för att det måste betyda att världens värderingar invaderat kyrkan. Andakt kan också låta...

Men det är klokt att inte glömma att för Gud är hela tillvaron, dessa riken, hans intressesfär. Gud kan komma människor till mötes även i det sekulära.

Upplåtelse av kyrkorum

Stengolv, pelare och höga valv ger rymd. Där kan tron växa. Om den tillåts ta plats. Där  ska bön och lovsång fylla rummet. Undrar därför hur Tommy Nilsson t.ex., som åker på en omfattande kyrkoturne, ska bidra till tron växt och församlingens liv?

Tanken på kyrkorummet som en allmän samlingssal för allehanda aktiviteter drar lätt iväg bortom rummets avsedda ändamål. I Kykoordningens 10:e avdelning står: Kyrkans erfarenhet visar att det behövs särskilda kyrkorum, avskilda för att tjäna församlingens gudstjänstliv, även om det inte är nödvändigt med särskilda lokaler för att Guds folk ska kunna samlas till gudstjänst. De helgade kyrkorummen är över hela landet tecken på Guds närvaro. De är för många förknippade med avgörande skeden i livet. De rymmer också mycket av en bygds identitet och är en del av det offentliga rummet. Kyrkorummet behöver vara tillgängligt för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt för sitt särskilda ändamål ska där inte förekomma något som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd.

Det har hänt att artister visat kyrkorummet och tron sin ringaktning genom profant språk (svordomar) och märkligt opassande kommentarer. Altaren har används som avställningsytor, där har hamnat jackor, rockar, instrumentlådor och annat. Dekorum och pietet har försvunnit eftersom man menat att kändisar genom sina uppträdanden och konserter drar människor till kyrkan vilket ses i sig som en god sak.

Direkt före, under och efter en profan konsert är det särskilt viktigt vem som faktiskt och legalt ansvarar för kyrkobyggnaden och dess inventarier! Dessutom ska upplåtelsen för sådana ändamål beslutas av kyrkorådet där kyrkoherdens röst ska vägas in...

Liturgisk uppgift

Nu är det oerhört länge sedan jag predikade och ännu längre sedan jag kunde (och fick) celebrera en mässa vid ett altare. Sjukdom är en förklaring. En annan är att många pensionerade präster inte räknas in som resurser vad gäller församlingars gudstjänstliv. En rimlig lösning vore att varje präst som önskar, där det finns församlingar som kan och vill, skulle städslas som verksamma efter ork och förmåga vid ett konkret altare i lokala församlingar.

Det finns många lekmän som träder in vid altaret i samband med utdelandet. Där vore det mera insiktsfullt att låta dem fungera som ministranter som tränats och skolats under en tid för en ministrants särskilda uppgifter. Helst skulle de även kläs liturgiskt eftersom de utför liturgiska uppgifter.