Riksdagsval och kyrkoval i september?

Regeringen är avsatt genom misstroendeomröstningen i riksdagen. Nu spekuleras det i vad som ska hända. Tidningar redovisar möjliga utvägar och diskuterar vad som är möjligt och rimligt. Åsikter går isär om huruvida Vänstern har skulden eller Centerpartiet.

Sverige behöver lösningar som ger stabilitet på många områden. Det är ingen tillfällighet att båda sidorna i omröstningen åberopat pandemin och vårdpersonalens situation som något som måste skötas och fungera. Ett extraval är förmodligen den metod som bästa kan lösa upp låsningarna. Att det kan innebära både riksdagsval och kyrkoval i september kommer att på verka viljan att rösta i kyrkovalet. Då kanske de opolitiska alternativen i kyrkovalet äntligen kan få rejält med luft under vingarna så att partierna kan dra sig tillbaka utan generande prestigeförluster...? 

Kyrka, samhälle och liv

När jag blev anställd på Kyrkans tidning på 90-talet, dvs för mycket länge sedan, fick jag rådet att ledarsidan måste kunna spegla mer än kyrkans aktuella läge eller samhället och det politiska klimatet. Särskilt vardagar och egna upplevelser och erfarenheter måste kunna få plats, det ökar ofta igenkänning och möjlighet att relatera även till frågor där man inte delar alla synpunkter som framförs i texterna.

Välkomnandet blev omtumlande eftersom majoriteten i facket på tidningen inte ville ha mig och såg mig som ärkebiskop Gunnar Wemans utsända hantlangare som skulle tysta det fria ordet. Det finns kulturartiklar och radiointervjuer som bekräftar saken. 

Att hälsan ganska snart gav vika var vare sig förväntat eller bra. Tiden blev personligen extra turbulent eftersom min njursjukdom klev fram, blev akut och allvarlig och starkt påverkade min ork och arbetsinsats. Detta trots tidiga försäkringar att jag skulle hinna dö i något annat innan sjukdomen skulle göra det. 

Vi vidtog åtgärder för att minska återverkningarna för tidningen och lejde naturligtvis duktiga och kyrkliga skribenter som fick tillträde till ledarsidan så att reflektions- och opinionsarbetet inte skulle upphöra. Den åtgärden blev ifrågasatt mest inom kyrkans egen organisation. Men det fungerade och det väl.

Nu ligger detta långt bakom mig. Härom dagen fick jag en ny jobspost på vägen ur dialysen och mot transplantation. Man hade upptäckt en cysta på ett av mina inre organ. Än en gång måste en särskild utredning till. Mera väntan och fortsatt osäkerhet. Min utredning tickar nu på 25-26 månaden. Bra att saker blir utredda - men denna långa berg- och dalbana är utmattande och tärande. Så är det förstås för alla som får oväntade och ovälkomna besked och bara har att inrätta sig i köerna så att någon hinner undersöka och eventuellt åtgärda problemen. Under tiden fyller kolonilotten livet med arbete, avkoppling och glädje. Liksom församlingstillhörigheten och gudstjänsterna öppnar andra dörrar i livet. Där glömmer jag för en stund alla de restriktioner och inskränkningar som präglar just mitt liv.

Även jag ser många andra som har det värre. Med dem lider jag extra mycket eftersom jag åtminstone en smula kan ana vad de måste gå igenom. Hoppas de har en kolonilott eller något annat som ger en stunds rast och vila från det som överskuggar deras tillvaro. Idag lyfter jag dem mot himlen som mitt särskilda böneämne...

Ruelse, ånger och annat sådant

Ruelse är något som ibland slår sig ner på mina axlar. Den borrar sig in i bröstet och eldas av gamla och ofullständiga minnen. Den yngre generationen har säkert samma upplevelser även om den saknar referenser till och bekantskap med ruelse.

I Svenska Akademins Ordbok kan man läsa: (numera i sht i vitter stil) ånger; numera i sht om en djup o. häftig ånger som utmärkes av förtvivlan l. förkrosselse l. dyster sinnesstämning l. grubbel o. d. Ruelse över, förr äv. för ngt. Gripas av (stundom äv. falla i l. få) ruelse. 

Förkortningen sht som verkar kryptisk står för i synnerhet! Ånger, förtvivlan, förkrosselse är tunga begrepp som kan tynga ner en människa. Dyster sinnesstämmning och grubbel är inte så mycket muntrare. Men dessa känslor kan komma över en människa när minnet plockar fram sådant som ingen kan vara stolt över, där det sagts eller gjorts något dumt, sårande och nesligt. Stort och smått blandas och väcker ruelsen, ångern och sorgen över att jag kunde säga och göra det som nu väcker mitt eget avståndstagande. Livet har förstås gått vidare och åren lagts till år. Hur ska då minnets taggar kunna dras ut? 

När ruelsen blir tung och stor är det början till en befrielse att inför himlen och omvärlden erkänna: Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.   

Samla inte...

 Du kan ingenting ta med dig när du dör, är en refräng som gnolats på. Samma innebörd har olika bibelord som betonar det fåfängliga (!) i att samla på sig saker och ting. Det var sådana texter Edith Södergran använde när hon skrev "Samlen icke guld och ädelstenar". Här några rader:

Människor,
samlen icke guld och ädelstenar:
fyllen edra hjärtan med längtan,
som bränner likt glödande kol...
Människor, samlen icke skatter
som göra er till tiggare;
samlen rikedomar
som giva er konungamakt.
Skänken edra barn en skönhet
den människoögon ej sett,
skänken edra barn en kraft
att bryta himlens portar upp.

Här är det varaktiga gåvor som ska säkras genom att nästa generation får gåvor, sådana som verkligen betyder något för deras eviga väl. Dock och men. I samlarvurmen finns det tillfredsställelse för stunden. Där erbjuds en avkoppling från bekymmer och ororsmoment. För en stund existerar bara myntet, frimärket, vykortet som studeras på alla sätt och vis. Visst, skulle den överskuggande motivationen bli det pekuniära (pengamässiga) samlarvärdet kan det snart gå fel. Eller som många sa förr: käpprätt åt h-vetet.

Samlare vet att en dag tar det slut. Antingen är samlingen komplett eller också tryter orken, hälsan och livet. Men fram tills dess har detta att samla på någonting varit ett sant nöje som de flesta borde unna sig. Pennknivar, korkskruvar, strykjärn, grodor, änglar, jultomtar, glasfåglar, kaffekoppar och det mesta utöver det går att förvandla till meningsfyllda aktiviteter. Så tänker jag som under samlandet gott hinner reflektera över eviga värden och ett himmelskt hemland...

Luften gick ur 2-kronorna

Luften har gått ur mina gamla 2-kronor. Under flera år har de haft pyspunka, dvs värdet har långsamt försvunnit ur de flesta mynten och kvar finns bara silvervärdet minus vad det kostar att utvinna silvret. Och jag som var så stolt över de få 2-kronor jag lyckades få fatt på innan myntet försvann.

Ännu värre är det med mina frimärken. Det visar sig att de säljs på lokala auktioner så billigt att man knappt får frankeringsvärdet tillbaka! Nu har mina häften fått brandskattas för att vid de enstaka tillfällen vi använder posten bli frankering. I SAOB kan man på ett ålderdomligt språk bl a läsa om frankering:

på förhand (medelst påsättande av frimärke(n) till vederbörligt belopp) betala avgift för postbefordran av (en försändelse); å (postförsändelse) påsätta frimärke(n) till vederbörligt belopp. Frankera med svenska frimärken.

Av boksamlandet blev det ingenting. Tappade intresset eftersom böckerna var mest attraktiva för läsning, Men läs-exemplaren behövde inte vara förstaupplagor, det gick bra med pocketformat och billigt papper. Innehåll före paketering och form, skulle man kunna säga. Men i allmänhet är de flesta böcker som utgivits av föga intresse för samlare. Inte ens andrahandsaffärer bryr sig om böcker och antikvariaten för en tynande tillvaro, åtminstone ute i de svenska provinserna.

Inser att det var guld som skulle samlats. Fast - guldvärdet skulle behöva dippa ordentligt för att man ens ska våga försöka intressera sig för guldföremål. Nu är det för sent att börja, suckar jag och tar fram några kartonger gamla vykort som faktiskt ännu tål att beskådas oavsett samlarvärde. Många av vykorten har hunnit bli hundraåriga och historiskt och socialt intressanta fotnoter. Tänk att dessa kort kan bereda en samlare så stort nöje!

Ny dialysdag

Dialysdag igen. Veckans första som denna gång inleds med ett besök på mottagningen för genomgång av prover och hälsoläget. Bra att få veta hur jag egentligen mår. Själv är jag inte så duktig att precisera läget, särskilt inte eftersom det hela tiden skiftar. Blodtrycket till exempel far upp och ner. Trötthet infinner sig plötsligt, orken tar slut. Ibland mitt i en mening.

Beundrar därför de dialyserande patienter som klarar av att arbeta vid sidan om denna tidskrävande behandling. Hur de gör förstår jag inte. När jag försökte för 25 år sedan gick det inte så bra. Efter transplantationen blev det fart på alla möjliga sätt. Då infann sig övermodet och jag trodde mig klara av allting, vilket visade sig vara omöjligt. Jag pendlade till jobbet i Stockholm, gick på kurs i Göteborg och skulle dessutom regelbundet producera en ledarsida. Klart att jag kroknade.

Men där befinner jag mig inte nu. Denna gång är jag piggare som dialyspatient än jag var förra gången. Då klarade jag knappt att gå 200 meter innan allt tog stopp när jag hamnade i dialys. Nu jade jag ganska mycket ork och energi kvar även om det tog emot att bestiga trappor. En del av kraften hänger fortfarande med, som tur är. Ikväll blir det tidigt i säng fast Sverige spelar mot Spanien i fotboll. Nu har Sverige blivit totalt utspelat och alla är nöjda! Här hemma. 1 poäng är säkrad. Vunnen! Spanjorerna ägde bollen och lånade ut den bara ibland. Av tio minuter hade spanjorerna bollen i 8 minuter. Sverige fick slå bort den i 2 minuter. Jajamen!

Sov sedan djupt och gott. Det gäller att vara hyfsat pigg före sitt sjukhusbesök så man inte bara är ett urlakat vrak efteråt...

Döden gavs prioritet

Med stigande ålder blir runorna och dödsannonserna i tidningar mer angelägna. Inte för att personer blir mer morbida när åren läggs till utan därför att sannolikheten att det finns vänner och bekanta bland de avlidna ökar. Ändå är det så att människors död går oss förbi om kontakten med vänner och nätverk inte sker ofta och regelbundet. Är han död?! Förvåningen blir stor när beskedet kommer i samtal med andra. När hände det? Och begravningen, var ägde den rum? Vem hade den? Var den kyrklig eller borgerlig? Frågeställningarna hopas.

Ett antal bekant och vänner har lämnat jordelivet utan att vi haft en aning om det. Men även när besked nått fram har begravningsgudstjänster varit begränsade och reducerats till kretsen av de närmaste. Inte ens alla släktingar har fått plats när besöksantalet satts till 20 personer. Men även före pandemin var det inte alltid så enkelt att ta sig till begravningar. Vi tillbringade åtskilliga somrar på Gotland och att ordna en resa till fastlandet är sommartid ett osäkert äventyr. Ska man därtill få med sig bilen börjar det bli riktigt krångligt och dessutom extremt kostsamt. Andra planer och uppdrag la inte sälla hinder i vägen, som läkarbesök eller inbokade arbetsuppgifter under andras semestrar där det var svårt att finna ersättare...

Under min uppväxt var ett dödsfall alltid högsta prioritet. Inte bara kalendrarna rensades på mera vardagliga bestyr, resor och annat ställdes in. Idag lär det ibland vara tvärt om - resorna har försteg framför begravningstiderna. Någon tar studenten, en annan ska på en intervju och en tredje kan bara inte boka om något som varit inprickat sedan länge.

När sedan begravningen skulle äga rum hände det att en bilburen begravningsprocession kom farande i låg fart. De igenkändes på at begravningsbyråns "likbil" körde först och efter kom en rad fordon med tända lyktor. Överallt avstannade arbetet och människor rakade av sig sina huvudbonader, mössor och hattar. Gatuarbetarna stängde av sina maskiner och stod med böjda huvuden för att visa sin respekt när fordonen for förbi. Vem det var som hade dött påverkade inte beteendet. Döden och de som drabbats, blivit sörjande, visades respekt. Sorgekläder bars länge och även barn fick sorgband knutna runt en arm som skulle bäras även i skolan...

Församlingsplantering

 Pensionärerna kunde gott få en egen kyrka att ta hand om. Det vore ett spännande "projekt" för att se till att fler högmässor firas och en församling får rimliga möjligheter att samlas till gudstjänst. Med tanke på alla övertaliga kyrkor kunde den anglikanska kyrkans församlingsplanteringar bli en inspiration och vägledning. Med den här modellen handlar det om redan befintliga kyrkor och mötesplatser men där antalet gudstjänster och mässor drastiskt minskat och allt färre hittar vägen dit när det äntligen händer något.

En kategoriförsamling handlar det inte om även om de som leder gudstjänsten är "gamla" präster, diakoner, kyrkvärdar etc. Snart nog kommer säkert människor ur andra åldrar att söka sig dit för att med viss regelbundenhet få delta i mässfirandet. Här skulle inte verksamhet stå i fokus utan uppdraget gudstjänst ur kyrkoordningens precisering av en församlings uppgifter skulle vara inriktningen.

Helst bör en sådan kyrka ligga så att det enkelt går att ta sig dit med buss och färdtjänst. Ett litet kollegium av intresserade samlas för att planlägga insatsen för att med tro och övertygelse få vara med och göra en insats. Nog borde det gå att se möjligheter istället för problem med en sådan "plantering"!

Församlingsråden båtar föga

Församlingsrådet i Mikaels församling i Örebro har skrivit en insändare i Kyrkans tidning om det märkliga med nomineringsförfarande i församlingarna till församlingsråden när man inte tar hänsyn till dessa förslag utan ledamöter sedan ändå fördelas proportionellt mellan nomineringsgrupperna!

Församlingsrådet kunde dessutom lyft frågan om vilken uppgift ett församlingsråd har när man knappast fått någon uppgift på delegation! En samtalsklubb vars uppgifter är så begränsade att man då funderar på om förekomsten av råden är ett sätt att hålla kloka och insiktsfulla medlemmar i råden sysselsatta med sammanträden som båtar föga, inte har någon större betydelse. Då blir de till mindre besvär för dem som behållit makten i pastoratets centrala förvaltning, ett slags Kyrkans hus på det lokala planet som allt ska bestämma och bestyra.

Tala om demokrati i kyrkan när församlingarna för det mesta får finna sig i vad som kommer ovan ifrån, dvs inte för kyrkans Herre, utan från administrationen och kyrkorådet...

Ett kristenliv på undantag

Anders Kristoffersson har skrivit en artikel i Kyrkans tidning om församlingarnas uppgift i Svenska kyrkan. Gudstjänst, undervisning, mission och diakoni är uppdragen som kyrkoordningen lägger särskild vikt vid. Det har ofta samtalats om hur dessa fyra områden förhåller sig till varandra. Är något överordnat, ibland har man föreslagit mission, eller överlappar alla varandra?

Att gudstjänsten i sig kan rymma de tre andra nämner Anders K. För en kristen församling är Gudsrelationen med bekännelse och förlåtelse, förbön och lovsång central. Särskilt församlingens möte med Kristus, t ex genom evangeliet och nattvarden, är det som syresätter och håller en församling vid liv. I gudstjänsten är bekännelsen och tron så intimt sammankopplade att alla blir berörda.

Ur relationen till Gud växer uppgifterna fram, vi förstår vad vi är kallade till: att undervisa, vittna och missionera samt att göra det goda genom diakonin. Att försöka underordna gudstjänst låter sig inte göras. Utan gudstjänst blir de övriga uppdragen tomma och konturlösa. Relationen till Gud är inte heller enbart något enskilt och personligt. Det är som församling, en gemenskap i Kristus, som vi blir utrustade, sända och kan utföra uppdragen i världen!

Självförverkligande och andra idéer om mig och mitt, hur viktigt det än kan vara för mig, underordnas i det gemensamma och kollektiva uppdraget att fira gudstjänst och att tjäna Gud. Utan församlingen blir kristenlivet ett flyktingliv, som ibland är en tvingande verklighet under krig och andra omvälvande omständigheter, men som här hos oss är ett ofullständigt kristet liv, ett undantagsliv. 

Därför har det varit så allvarligt med politikers och hälsomyndigheters nedstängning av kyrkor! Då har vi som församling förnekats kyrkans innersta liv. Enskild andakt och bön har för många fått ökad betydelse och förvandlats till den främsta andliga livlinan i brist på församlingsgemenskap. Nu väntar vi på en församlingsväckelse där gemenskapen i Kristus betonas i samlingen runt Ord och sakrament. 

Demokratins garanter? Pyttsan!

Nu borde vi börja räkna artiklarna och ledarna i dagspressen om kyrkovalet den 19 september. Svenska dagbladet har idag en ledare som menar att bara de kristna borde rösta i kyrkovalet. Artikeln börjar med liknelsen om hur vi skulle reagera om någon annan kom hem och bestämde vad fredagsmyset skulle innehålla. Så är det för de kristna i kyrkan är slutsatsen.

På bloggen stillsam har jag i åratal begärt att dagstidningarna skulle skriva om partipolitiken i kyrkan. Nu finns dessutom en avslöjande och faktaspäckad bok om kyrkopolitiken, skriven av Klas Hansson. Tiden borde vara mogen att överge övertron på partiernas förmåga att med sina ideologier "förnya" kyrkan och att bevara den demokratisk. Närsyntheten är besvärande när man tror att partierna är de som garanterar folkkyrkans demokratiska styre. I partierna har man alltså inte sett att det finns mängder av modeller för en kyrkas demokratiska utformning. Eller också har man vetskap om det men vill inte förlora sin maktställning som ger dem inflytande över hur kyrkan tolkar och förstår sitt uppdrag, sin liturgi, sina böner, vigningstjänster, sin tro, bekännelse och lära.

Öststatsfasoner kan man kalla partiernas inblandning. Sådant hålls diktaturer med, men i en modernt samhälle bör partierna ägna sig åt att styra samhällets utveckling och låta kyrkan sköta sitt! Så tänkte reformatorerna också när de diskuterade de två regementena som inte fick sammanblandas utan måste hållas åtskilda! 

Demokratins garanter? Pyttsan! Skulle ideologier som blev partier i slutet av 1800-talet eller senare kunna ersätta eller förnya kyrkans evangeliska tro och lära?  Dessutom - om partier var demokratins garanter kan man undra varför denna "välsignelse" inte vederfarits muslimerna i landet, eller för den delen Katolska kyrkan, Equmenia eller EFK??? 

Mediala förändringar

Måndagens Nerikes Allehanda var en sorglig produkt. Så har det varit en längre tid, och så fortsätter det! Nedskärningarna på den redaktionella sidan inom tidningsbranschen visade sitt fula tryne. Då fanns 7 artiklar signerade /TT, Tidningarnas telegrambyrå, vilket innebar flera sidors centralproducerade artiklar. Lägg därtill att materialet från Örebro numera ganska ofta är så begränsat att landsbygdsrapporteringen i tidningens del 2 övertrumfar residensstadens nyheter.

Förändringen som innebär att NA måste köpa "syndikerat" material är sorglig. Ska lokalpressen klara sig framöver måste det finnas journalistiskt material, framgrävt och bevakat, som är relevant för områdets befolkning. Förr hade NA en kultursida värd namnet med mängder av lokala skribenter. Kulturen drunknar numera i nöjesrapporter och platsen blir allt mindre för egna recensioner av böcker och konserter som inte är populärmusik. Livsåskådning, kyrkor och samfund finns knappast på kartan, 

Därtill kommer för vår personliga del ett Boxerabonnemang som inte tillåter oss att se de lokala TV-nyheterna när de sänds. Vi hänvisas till att på SvT-Play se tidigare lokala sändningar. Uselt! Men TV-cheferna bryr sig inte. Vi ska alltså boende i centrala Örebro dag efter dag se Stockholms (!) lokalnyheter.

  

Fryst vatten

I dessa dagar springer jag till frysboxen och gläntar på dörren. Där innanför ligger fyllda 50-centilitersflaskor. Jag tror att de ska vara bottenfrysta snart efter det de hamnat i frysen. Har nu lärt mig att det tar tid, Minst 2 till 3 timmar innan det är värt att ens titta efter.

Dessa frysta dricksvattenflaskor ska följa med ut i den starka junivärmen och efterhand erbjuda isvatten till en varm och svettig person. Lärde mig det vid ett besök i Rom och Colosseum. Gatuförsäljare sålde djupfryst vatten i flaskor som kunde hållas mot överhettade pannor och armar för att sedan drickas upp. Ett problem var förstås att isen smälte lika långsamt, nästan, som det förmodligen tagit att frysa in den. Men de svalkande dropparna hugsvalade torra strupar och hettande kroppar.

Vad tar ni med er?

Nog dyker sportsändningarna upp i de flesta hem. Radio eller TV är flitigt ifärd med att göra sporterna till något oundvikligt. I vilket medium man tar del av idrott och sport har intervjuerna av utövare, spelare och ledare en given plats. Den obligatoriska frågan ställs: hur känns det?

På senare tid har en annan fråga blivit lika frekvent: vad tar ni med er från matchen, loppet eller tävlingen? Ja, vad tar de med sig? Och hur gör de det? Maler in i huvudet att kortpassningsspelet var lyckosamt? Lägger insikterna i trunkar som förvaltarna får ta hand om?  

I nya matcher då det är på väg att gå illa gäller det att hitta det där man tog med sig. Var sjutton la vi det där kortpassninsspelet? Känslan av framgång vem fick hand om den? Var är den? Förresten, kommer någon ihåg vad vi tog med oss? Och var vi la det där, vad det nu var...

Nu väntar spridningseffekten av den numera så populära frågan: vad tar ni med er? Efter partiledardebatterna tar partierna med sig, vaddå? Att dom andra aldrig svarar på några frågor. Att motståndarna inte bara är dumma, de har fel också. Hur väljarna kan rösta på dem och deras undanflykter är en gåta. Vi var bra på det mesta. Och självfallet är det medias fel att våra siffror inte är på topp, det tar vi med oss.

På Arlanda fungerar frågan sämre. Badkläder, ett par ombyten och en deckare. Pass och vaccinationsintyg. Antikroppar. Eller dator och papper, telefon och kostymer.

Från bloggskrivandet, vad tar du med dig? Att bloggläsning har för dålig smittspridning. Och att inget ämne slår mode, matlagning och skvaller. Kolla influencerna, de låter som influensa och sprider sig till miljoner. Så mode, matlagning och skvaller - det tänker jag ta med mig!

Hur ta emot det som komma skall?

Böckerna i bokhyllorna har skaffats på olika sätt. En betydande del har jag recenserat genom åren i olika tidskrifter och tidningar. Klippsamlingen av artiklar och recensioner bildar tjocka buntar så jag måste ha varit flitig. Flest bokomdömen har jag fått publicerade i Nerikes Allehanda under kulturredaktören Gunnar Lindéns tid.

För tillfället läser jag en bok om andligt åldrande som ska resultera i en anmälan och ett omdöme. Varje sådan uppgift väcker nya tankemönster och associationer. Det egna åldrandet och döden stiger den hår gången fram ur skuggorna och tar gestalt som verkliga delar av det liv som är mitt. Hur kan vi förhålla oss till det som skall komma och som vi kan vara osäkra och ibland även rädda för? Hur omfamna och ta emot det som vi inte känner eller vet så mycket om. Med förväntan? Motvilligt? Som något ovälkommet och fruktat?

Gräsmattan ersattes av plattor

Denna dag blev en plattläggningsdag. I gassande sol grävdes ett hörn av gräsmattan bort under myggornas vinande jubel. Tungt värre. Plattor forslades hit och dit. Lades på hög innan de spreds ut som ett nytt golv. Inga snörräta rader behövdes. Bara underlaget var någorlunda platt skulle det ordna sig. Tänkte jag som tänker kreativt och fritt.

Hur det gick sedan berättar jag idag den 2 juni 2021 på bloggen: En koloni - i vått och torrt. Kolla gärna den...

Gräv där du står!

Ibland fungerar det egna livet som en termometer som tar tempen på samtiden. När jag växte upp i 50-talets Visby visste alla vem som var landshövding, biskop, general och kommunalråd. Sådan kunskap sjunker undan och idag vet man knappast vem som är landshövding, biskop eller prost. Än mindre är det kyrkliga livets olika sidor kända. Kyrkoåret är en gåta och de liturgiska färgerna obegripligt långt borta från de flesta sfärer. Sådant som är viktiga beståndsdelar i min tillvaro är noll och ingenting för åtskilliga människor jag känner.

Fortfarande lever flera av Örebros tidigare kontraktsprostar och därtill finns många prostar honoris causa, dvs sådana som har fått prosttiteln genom att göra viktiga och avgörande kyrkliga insatser. Men vilka dessa prostar är vet inte ens många inom kyrkan. De tidigare generationernas insatser bleknar snabbt och bevaras inte annat än i små och udda anekdoter.

Församlingarna borde ha någon utsedd person som får till uppgift att organisera upp den egna historien vad gäller viktiga dokument, foton, filmer och se till att man vet vilka som gjort vad i olika kyrkliga funktioner. Inte för att onödigt glorifiera eller försköna det som varit utan för att kunna minnas och till och med lära av historien. Vilka församlingar vågar utmärka sig med sådana projekt som går ut på "gräv där du står"!?

Bloggen stillsam till någon nytta?

Min bloggvärld är sedan länge omsprungen Twitter, Instagram, vloggar och poddar. Ändå fortsätter jag att ropa i denna numera ganska övergivna kanal. Antalet läsare har minskat drastiskt och ligger nu nere på 15-25 per inlägg där det förr kunde vara minst det dubbla. Många fler besöker av misstag bloggen stillsam det ser man på siffrorna över internationella besök. De snubblar in lika snabbt som de vänder ut, dvs inte mycket till läsare.

När jag började publicera mig så här på nätet år 2006 fungerade bloggen någorlunda som opinionsbildare och blev vederbörligen citerad och republicerad på Facebook och i andra kanaler. Alla de inläggen ligger ju kvar och är åtkomliga! Då uppstod också debatter med andra bloggare i alla möjliga ämnen så det verkade vara en vital kanal. Dessutom kunde man spegla i bloggen till Finland via Kyrkpressen. Där och då stod bloggintresset i topp och hundratusentals besök noterades!

Några år utnämnde Kyrkans tidning även årets bloggare, men det lär inte längre vara särskilt intressant att ägna sig åt? Och varför skulle man om detta medium hamnat i bakvatten och medieskugga. Vem håller då på dag efter dag och år efter år?

Under en kort period fick min blogg även flera citat införda i Svensk Pastoraltidskrift (SPT) vilket kändes som en ära. Någon läste och några brydde sig. Sedan dess tystnar det kring min och andras bloggar. Det är val bara möjligen Donald Trump som lyckas skapa uppmärksamhet genom en nystartad blogg om det som kommer från hans skrivbord! Åtminstone om man ska tro CNN och andra nyhetsförmedlare.

Så varför fortsätta blogga? Tid tar det och viss eftertanke. Bloggen är fortfarande en lättillgänglig samling kommentarer, kåserier och debattinlägg i samtidens frågor. Nätet gör bloggarna lättåtkomliga trots att de i allmänhet inte blir lika eftersökta. För mig har det blivit ett sätt att vara tänkande och aktiv när arbetslivet tonat bort alltmer. Ibland fungerar stillsam som dagboksfunderingar ibland som furiösa kommentarer till sådant som upprör och engagerar. Här säger jag min mening istället för att bombardera kulturdebatt och insändarsidor. Till någon nytta, får man hoppas... Annars får det duga ändå.

Den rungande tystnaden

Tystnad är något mäktigt om man är många som avstår från att ge ljud ifrån sig. I en gudstjänst kan tysta partier bli särskilt laddade då man som deltagare får tid att bara vara. Saker händer med oss människor i tystnad som ger oss utrymme att inuti hinna ikapp alla sinnesintryck.

I bön är tystnad en naturlig ingrediens. Blir tystnaden längre närmar vi oss meditation och kontemplation. Något som blivit allt vanligare i takt med att kristen djupmeditation brett ut sig i många församlingar. Detta gudstillvända lyssnande mot de inre djupen är i början kakofoniskt då så många tankar, upplevelser och känslor stiger mot ytan. Den uthållige kan erfara hur Guds röst kommer hörbart nära.

I en kultur där tystnaden ofta kan vara både påbjuden och önskvärd är det extra laddat när den uteblivna reaktionen i ett fullmäktige möte läggs till grund för beslut.

Ordföranden säger: Kan vi göra så? (Kort paus) Jag tolkar tystnaden så att vi bifallit förslaget. Frågan som tillhör ett vanligt fullmäktig är: någon däremot? En möjlighet, som likställer alternativen ja och nej med varandra och låter utgången vara öppen, har nu försvunnit. Tänk vad det digitala kan få oss till! Tänk hur en pandemi kan tvinga fram en helt ny tystnadskultur.

Överfört till andra beslutsorganisationer ökar den rungande tystnaden snabbt. Ska det verkligen vara så?

I fullmäktige tiger man sig till beslut

 På stiftsfullmäktige, Strängnäs digitala fullmäktige, fick jag uppleva något jag aldrig trodde var möjligt. Man hade infört vad man kallade tyst acklamation! Om ingen sa något innebar det att deltagarna teg och samtyckte! Fram- och bakdemokrati kan tyckas. i SAOB uttyds acklamation som bifallsrop av en församling - hur kan då en tyst acklamation äga rum?

Dessutom ska man ju avge sitt bifall, lägga sin röst, göra den hörd, ge den tillkänna, dvs rösta genom en aktiv åtgärd. Då blir olika alternativ, om de finns, likvärdiga. Det kan inta vara tekniskt svårt att hitta en modell för rösträkning av aktivt avgivna röster. Jag undrar om det ens är lagligt att låta tystnaden innebära att beslut fastställs? 3 Kap i Kyrkoordningen är tillämplig även för stiftsfullmäktige:

31 § När överläggningen är avslutad lägger ordföranden fram förslag till beslut. Varje förslag ska utformas så att det kan besvaras med ja eller nej. Ordföranden redovisar därefter sin uppfattning om vad som har beslutats och befäster beslutet med ett klubbslag, om inte någon ledamot begär omröstning. 

32 § Om en ledamot begär omröstning, ska den ske öppet, utom i ärenden som gäller val. 

33 § Vid en omröstning gäller den mening som mer än hälften av ledamöterna är ense om.

När tystnaden avgör blir det näst intill omöjligt att rösta och säga ja och nej. Då blir tystnade ett ja och den som vill rösta på annat sätt måste då personligen yttra sig. Silent majority har kommit oss obeskrivligt nära. Är det verkligen rimligt och möjligt att ett fullmäktige i församling och stift kan tiga sig till beslut?