Att bara vara

Kristen djupmeditation är en andaktsform som nyttjat erfarenheter bland annat från religiösa ordnar och zenmeditation. Att den är kristen förstår den som deltar bland annat genom de råd och instruktioner som ges utöver sådant om hur sittställning och andning bör vara. Ingången kan vid en meditation anges som: Gud är kärlek. Eller Jesus Kristus, världens frälsare, förbarma dig över mig. Sådana meningar blir en referenspunkt, ungefär som att återställa en dator till en tidigare punkt, och ett sätt att rensa tankarna när de tar alltför konkret form och börjar vrida och vända på något konkret problem eller en specifik upplevelse.

Att andakter kan ske i många former är en insikt som skulle behöva förmedlas och spridas. Kristen djupmeditation fungerar ofta för en grupp, men kan lika gärna utövas som enskild andakt. Den är en vaken stillhet och vätter inte mot att falla i trans. I början kan så mycket stiga upp från de inre djupen att det blir svårt att inte landa i medveten bearbetning. Men syftet är att bli stilla inför Gud och låta alla omdömen, åsikter och tyckanden falna. En beskrivning av vad det handlar om låter nästan som en klyscha men har verklig innebörd för den som använder sig av denna andliga metod: att bara vara...

Tro, hopp och framtid

Tro, hopp och framtid - att vara kristen i en galen tid, så lyder det övergripande temat för de kristna humanisternas sommarmöte 2021. Stora ord kan leda till viktiga reflektioner. Ändå, hur ska någon lyckas hantera denna treklang där vart och ett av orden kan betyda nästan allt... och inget. En profilerad och genom seklerna preciserad och formulerad tro kan kontrasteras mot diffusa föreställningar om något som kanske finns. Tro kan bli en aning eller en känsla men också den mogna kristendomens relation till DU.

Spänstigt är det att ge sig på så stora utmaningar och ställa det i en kontext som benämnts: en galen tid. Visst, tiden är galen i metaforisk betydelse, men galenskapen sitter fortfarande i människors girighet och hybris som inte tar den hänsyn som krävs till medmänniskors väl och ve eller till planetens välmående. Galenskapen sitter i maktlystna regimers sätt att reducera människor och deras mänskliga rättigheter till damm. Och ibland sitter den i mitt eget hjärta som synd och bortvändhet från Gud.

Hinder kan bli möjligheter

Församlingsrådens begränsningar har kritiserats här på bloggen stillsam. Kreativa personer kan ibland vända frågeställningarna upp och ner. Hindren kan granskas utifrån vilka möjligheter som trots dessa ligger öppna. Inget hindrar församlingsråd från att ta olika initiativ, särskilt om det sker i samstämmighet med den prästerliga representanten i rådet.

Inget hindrar församlingsråden i ett pastorat att träffas över församlingsgränserna för att ta upp gemensamma frågor och se om det finns sådant som går att förbättra och förändra. Kanske kan det bli frågan om att kräva ökade befogenheter och mera ansvar.

Projekt kan initieras för att dokumentera den egna församlingens moderna historia genom att studera dokument, samla in fotografier och filmer, bara fantasin behöver sätta några gränser.

Gruppen som samtalar mycket men knappt får besluta något

I ett samtal kom vi att beröra församlingsrådens roll i Svenska kyrkan. Det blev ett ovanligt samstämmigt utbyte av tankar och idéer. Ett första konstaterande var att församlingsrådens roll är mycket mindre än de kunde och borde vara. På flera håll har dessa råd fått skriva versioner av den kommande församlingsinstruktionen bara för att se ett resultat som avvikit och ändrat det församlingsrådet menat var uppgift, inriktning och mål. En variant kunde vara att församlingsråden i alla fall publicerade sina dokument så att det fanns dokumenterat vad detta råd, där några lokalt valda fortfarande kan sitta, kom fram till och verkligen ville.

Det andra vi lyfte fram var att rådet mestadels är en grupp utan reell makt som samtalar om det som försiggår i församlingen och i bästa fall kan komma med rekommendationer. Det måste ses som ett demokratiskt underskott när kyrkan anser sig ha råd med att lokala grupper inordnade i organisationen ges ett inflytande som är så marginellt.

En tredje poäng var att den kapacitet som finns i församlingsråden underutnyttjas och uppdraget kommer på sikt att upplevas allt mindre meningsfullt eftersom verkligt utrymme att styra den egna församlingen sällan eller aldrig ges. De ekonomiska besluten av större dignitet för den löpande verksamheten ligger alltid hos kyrkorådet och inte i församlingsrådet. Ledamöternas uppdrag måste med nödvändighet utökas så att dessa personer inte ger upp och ser helheten av sin insats som ganska meningslös, även om det alltid kan vara trevligt att samtala om saker som engagerar. Men ord utan koppling till handling kan i det här sammanhanget bli något som skapar tvivel på varför man als ska vara med där.

I KO 4 kap § 21 anges ganska vagt att "Församlingsrådet ska fullgöra de uppgifter som anges i kyrkoordningen och i församlingsinstruktionen samt de övriga uppgifter som kyrkorådet beslutar." Dit hör tillsättandet av kyrkvärdar. Vill man veta vad uppgiften är får man lusläsa KO.

I Kap 17 anges det i 6 § "Kyrkorådet i en församling eller församlingsrådet får efter samråd med församlingens präster och kyrkomusiker besluta vilka i kyrkohandboken angivna former av huvudgudstjänst som utöver högmässa ska användas i församlingen. (SvKB 2012:14; 2017:14)". 

Och i samma kapitel 9 § står det att "Kyrkoherden fastställer efter samråd med församlingens kyrkoråd eller församlingsråd, präster och kyrkomusiker en plan för församlingens gudstjänster."

Ett missnöjt församlingsråd kan enligt KO inte väcka ett ärende i kyrkofullmäktige! Men viss rätt att yttra sig finns eftersom "innan kyrkofullmäktige avgör ett ärende ska det ha beretts av kyrkorådet. Om ärendet särskilt angår en församling i ett pastorat ska församlingsrådet ha beretts tillfälle att yttra sig i ärendet."

Ändring behövs och det med det snaraste!

Besvär som inte behöver ordas om

Sendrag i axel och hals ska gå över på ett par tre dagar om man läser på nätets alla hälso- och sjukdomssajter. Det är något att hoppas på. Denna natt har drömmarna varit fyllda av besvär pga värk i axel och hals. Det var ett vågspel att dra på sig strumporna i mors. Och att nu sitta böjd över tangentbordet vållar också det bekymmer.

Tänk att något sådant bagatellartat påverkar livskvalitén så kraftigt. Då tänker jag som många andra, ska jag gnälla för en smula tillfällig värk. Alla de som har verkligt svåra besvär utan att skriva det på nätet är veritabla hjältar. Därför skriver jag inte mer om detta. Just idag i alla fall.

Kort samtal

Godmorgon Gud, kan jag inte säga. Det ska väl uttalas med svenskfinsk dialekt för att låta vänskapligt och hurtigt. Så där som Lennart Koskinen gjorde, när det begav sig. Men något är väl klokt att börja med. Ungefär som ett namn på någon. Käre Herre, blir uppfattat, av människor, som ett alltför maskulint färgat tilltal. Men kan användas ändå. Det duger bra. Du, den Allrahögste, har ett maskulint uppfattat e på slutet. Språk är svårt.

Nuförtiden händer det att ett tilltal börjar med ett gutturalt ljud, som ett öhh! Öhh Du, kan knappast jag säga som är aningens för gammal för en sådan harklande inledning.

Sebaot, kan bli en kompromiss eftersom det låter som ett gammaldags personnamn. Den som väljer namn ska också överväga vilka slangformer namnet kan få. Sebbe kanske kan vinna anklang? Ungefär som Abba? Nej, det blir för alldagligt och uttrycker ett slags förfogande. Så trodde de gamla i det Heliga landet, att namnge någon eller något ger makt och inflytande över det benämnda.

För enkelhetens skull väljer jag att säga DU, det DU som hänger samman med KG Hammars förkärlek för att skriva Gud med versaler: GUD. Så blir det en hänvisning till den ursprungliga relationen med den andre, den mellan ett Jag och ett Du, som Martin Buber påminde om. Mötet emellan dessa två måste inte innebära ett avstånd och en motsättning. Astrid Lindgren visste det och fick Emil att bekräfta närhet och samhörighet med Albert, drängen. Du och jag, Albert! Så beskriver somliga även sin relation till GUD, inte barn utan vänner. 

Jag: DU, vad är det för tid vi lever i? De där yttersta tiderna, är de på väg nu? Klimatet rasar samman och värmen bara stiger, monsterregn och flodvågor far fram på platser som sluppit undan förut. Varför är det på detta viset?

DU: Mina händer är fulla av blommor, världar och universa. När ordningen rubbas blir det oordning och ganska rörigt. Det har hänt förr att balanser kastas över ända. Har du försökt att ställa det tillrätta? Världen ligger inte bara i mina händer - utan lika mycket i dina!

Jag: Min sopsortering ger väl ett plus, en liten fördel kan man väl få för att man sköter sig och gör gott? Annars gillar jag Greta och vetenskap. Jag tänker mycket på klimatet. Vill göra bra och gott så uppvärmningen stannar av. Flyger sällan. Bilen vi skaffat har stora batterier så den förbrukar mindre fossilt mot hur det var förr. Och vi äter mycket grönt, fast sjukhuset säger att jag behöver så många proteiner att kött blir svårt att undvika. En hel del plus och något minus? 

DU: Det sägs att jag har en bok där allting skrivs upp i med- och motgång, synder, underlåtelser och sådant som borde kunna räknas människor tillgodo inför det som komma skall. Ni är alltför upptagna med att räkna och försöka få ett balanserat livsbokslut. Räknenissar som tänker på om en god gärning kan sudda ut något av den synd och ondska som kan finnas i en människas liv och tillvaro. Som om det inte är tillräcklig väldoft i att utbreda rätten och plantera ett himmelrike på jorden, om du förstår hur jag menar?

Jag: DU får förlåta mig, och jag försöker inte vara rolig, men kan vi, eller jag, rå för hur livet formar sig för oss? Är vi inte summan av arv och miljö, händelser och omständigheter, sådant vi inte kan kontrollera eller råda över? Om vi då framstår som upptagna med att uppväga det som är skadligt och dåligt, må väl vara hänt. Räknenissar är inte så många av oss. De flesta höftar till det och försöker göra så gott det går i varje situation. Att sådant leder till att vi inte kan förstå Din vilja med oss, vi som tycks dömda på förhand att misslyckas med klimatet, jorden och framtiden. Och våra egna liv blir sällan något att skryta med, alltså vara stolt över, menar jag. Förresten, många är både stolta över sig själva och anser att det räcker att lägga manken till och göra så gott de kan.

DU: En hel det teologi har jag fått utstå som säger än det ena än det andra om mig, hur jag är och kommer att handla. Jag sägs ska vara bunden av den ordning jag lagt ner i skapelsen och inte kan bryta mot mina egna regler. Vem skulle hindra mig? Eller vad i ordningar och naturlagar skulle göra det omöjligt för mig? Skulle mänsklig logik binda mig? Mina tankar är inte som era tankar.

Människans utgångsläge är att hon inte av egen kraft kan upphäva människosläktets gärningar där krig och förtryck har färgat jorden röd av blod. Min kärlek till er kan förvandla människor så att de, trots arv av synd och ont, är så pass fria att de eftertänksamt skulle kunna göra gott och skydda det som är svagt och hotat och behöver andras insatser för att kunna leva. Människan kunde tänka: jag har blivit välsignad alltså välsignar jag, jag har blivit älskad alltså älskar jag...

Nytt nummer av Kyrkans tidning

Ett nummer är ute av Kyrkans tidning, nr 31-32 2021.  Upplevelse är att det skulle behövas en dubbelt så tjock tidning så att det som skrivs på ledar- och debattsidor verkligen kunde diskuteras och inte enbart blir bloss som tindrar en stund.

Ledaren tar upp krav som reses att det borde vara ett villkor att viga samkönat för att få bli vigd till präst! I ledaren nämns kraven som kyrkan har för vigningen: kandidaten ska vara medlem, döpt och konfirmerad samt samarbeta med andra i vigningstjänsten oavsett kön. Att nu lägga till ett ytterligare krav på vigsel av samkönade är vare sig klokt eller välgrundat.

Antalet samkönade vigslar är mycket lågt så många präster kan arbeta ett helt liv utan att få frågan av ett par om de kan viga (samkönat). Att då ställa upp ett sådant vigselkrav ter sig mot den bakgrunden egendomligt. Det är kyrkoherden i församling och pastorat som ansvarar och ser till att de medlemmar som önskar och är hindersprövade kan bli vigda och inte den enskilde prästen. Ytterst är det biskoparna som avgör vilka personer som kan och får vigas till kyrkans ämbete. De är också de som i läronämnden ska pröva om ett "vigseltvång" stämmer med den evangelisk lutherska kyrkans bekännelse och lära.

De som hävdar  kravet att viga samkönat argumenterar sällan med läroargument eller söker stöd i Skriften för sin hållning. Det som anses föråldrat och som skaver mot samtiden ska sorteras bort.

På debattsidorna finns flera inlägg som skulle behöva nagelfaras och diskuteras. Lars-Ivar Ericson hävda att alla medlemmar ska kunna utöva sin rösträtt utan att genomgå granskning av tron! Vem vill granska och bedöma de röstandes tro? Däremot vore det bra om de som ska väljas är intresserade och gärna aktiva. Debattören poäng att människor kan gå på en fotbollsförenings årsmöte utan att gå på matcher. De lär inte bli valda till någonting om de inte är passionerat intresserade av fotboll. Och där skulle ALDRIG politiska partier kunna gå in för att styra!

En märklig artikel har Karl-Eric Hansson (ÖKA) från Grebbestad skrivit. Rubriksättaren har fastnat för det mest egendomliga påstående som framförs. Dagens människor får dock inte ut något vettigt av kyrkans gudstjänst. Meningen och åsikten är kyrkofientlig och får det att framstå som om endast inskränkta och forntida relikter ägnar sig att gå i gudstjänst. Nå, kan han verkligen mena det han skriver? Säkert! Han fortsätter: Vi kyrkfolk (han inkluderar åtminstone sig själv i den kategorin) har tillåtit själva gudstjänsten i sitt varande att utveckla sig själv till en slags underhållning för de sista entusiasterna... 

Tänk om det är just den attityden som driver bort människor från en gudstjänst som många till och med i kyrkan dissar och förkastar? När mässan och liturgin avfärdas som underhållning av "kyrkfolk", när vi inte själva är stolta, vetgiriga eller alltför sällan fungerar som ambassadörer och vägvisare - då är inte lösningen att popularisera och göra gudstjänsten urvattnad gällande sin bibliska förankring och sina rötter till de tidiga kristna församlingarnas gudstjänst. Hitta på nytt är inte något svar. Att fördjupa och öka kunskapen och förståelsen är vägen framåt! Som det har sagts: ad fontes!

Det mellersta fingret i trafiken

Turistströmmarna drar fram över Sverige med en intensiv trafik till följd. Som vanligt kör några alltid mycket aggressivt och ska om till varje pris. Den som håller de skyltade hastigheten blir tutad på och får ibland se det mellersta fingret på medtrafikanters händer. De som markerar missnöje, även långtradare, lägger sig så nära att det vid nästa stopp är bäst att kontrollera så att inga märken finns i lacken.

Att en enstaka förare av något skäl har extremt bråttom kan man kanske stå ut med, men att fyra-fem fordon i rad ger sig på den som håller hastigheten är illavarslande. Stämningen blir hotfull, Trafikrytmen rubbas. Det är som om hastighetsangivelserna på trafikskyltar uppfattas som en vid rekommendation. Om du har lust skulle du väl kunna tänka dig att inte köra väldigt mycket snabbar än det skylten visar? Snälla...

Ett exempel var bilen som körde om, trängde sig in precis framför vår bil och tvärbromsade med någon meter mellan våra bilar. Anledningen? En trafikkamera stod beredd att avläsa om bilisterna höll hastigheten 80 kilometer i timmen! Den omkörande kom säkert i drygt 100 kilometer i timmen, såg kameran och ställde sig på bromsen utan hänsyn till bakomvarande fordon med ett antal medmänniskor i. Livsfara uppstod! Då kliade det i det mellersta fingret trots att detta tecken är avskytt av oss som färdas i den långsammare bilen. Vi tvingas stanna vid närmaste parkeringsficka för att djupandas och tacka för skyddsänglarna som omgav vår bil denna dag...

Gamla tankar vilka är som nya.

Hur kan någon få för sig att mötet med Gud ska utvärderas och bedömas som vore det en revy eller varieté? Poängsättas som vore det en sångprestationstävling likt Idol och andra liknande evenemang? Skall gudstjänsten jämföras med och värderas utifrån televisionens galor eller superstjärnornas föreställningar? Är lättsmält underhållning kriteriet utifrån vilket allt graderas? Uppfattar gudstjänstens kritiker, även inomkyrkliga sådana,  bara yta och prål? Har de förlorat förmågan att se vad som verkligen ÄR? Skulle det vara tråkigt att lovprisa Gud? Att tillbe och bekänna? Att höra Guds heliga evangelium? Att dela bröd och vin med Guds församling? Att bli förlåten, förvandlad och förnyad? Att bli sänd i världen som ambassadör och representant för att utbreda rätten och plantera ett hörn av himlen på jorden?

Gamla tankar vilka är som nya.

Överlämnar dagen

Må denna dag bli en välsignad dag, en dag "under Guds beskärm"! Bara detta att få överlämna det som ska komma i Guds "händer" ger en trygghet och en tillförsikt. Stora ord, men så gott känns och blir det. Tankarna kommer till ro och oron för det obekanta och oförutsedda sjunker undan. En ny dag! Tack gode Gud!

Medtrafikantvänligt?

Irritationen över andra trafikanters sätt att framföra sina fordon blir till sist en tjuv. Den stjäl min uppmärksamhet och gör att mitt fokus snarare ligger på andras brister än den egna förmågan och den egna automobilen. Medveten om att det kan förhålla sig så gör att jag trots allt blir tillräckligt inriktad på att framföra den egna bilen på ett trafiksäkert och medtrafikantvänligt sätt.

Idag tar jag paus från bilkörningen. Inte för att slippa bli irriterad utan för att alldeles strax ska jag fotledes bege mig till sjukhusets dialysavdelning i den regelbundna lunken. Apostlahästarnas hastighet är så begränsad att få fel hinner begås eller uppstå. Istället kan man insupa miljö och natur. Stortorget i sin morgonglans. Svartån glittrande glad. Slottet en solbelyst jätte... 

Trafiken en gissningstävling

Att köra bil har blivit alltmer av en gissningstävling. Den som kör bakom en annan bil måste ofta gissa om bilen tänker svänga eller köra rakt fram. Deras blinkers har slutat att fungera. Kör man länge efter samma bil kan glädjen infinna sig, tillfredsställelsen att trasiga blinkers mirakulöst lyckats laga sig. Snart infinner sig medlidandet när det orangea blinkljuset gått sönder igen.

I rondeller får man leva osäkert och gissa desto mer. Det svängs åt alla möjliga håll direkt från innerfilen lämnar någon plötsligt rondellen. Tur att den egna automobilen har utmärkta bromsar. Vill någon byta fil borde det synas tydligt. Men bilar girar till synes oplanerat ut i en annan fil, om de alls släpps in. 

I stora korsningar utan trafikljus är det också osäkert vad som ska hända. Det gasas på för att slippa släppa fram någon som behöver svänga. Fotgängare kliver ut i trafiken lite hur som helst. Då krävs att det finns förmåga att räkna ut oberäkneliga beteenden. Ständigt kikar vi efter polisbilar, inte för att vi då ska bli mera laglydiga, utan för att andra borde bli det! Säkerligen tänker de andra på samma sätt...

Åk till Stadra i sommar!

Gårdagen ägnades åt en utfärd till Stadra teater längs väg 224 och några mil förbi Nora. Där gavs Hjalmar Bergmans Dollar av en stor ensemble. Intrigen är ganska enkel men tangerar många både aktuella och viktiga frågor. Är privatmoral detsamma eller något annat än moral i affärer? Hur långt klarar sig religiösa föreställningar som ser sig som överlägsna, representerade av den amerikanska dollarstinna släktingen, i kamp med vetenskapen, personifierad av den lokala doktorn? 

Tre par på ett fjällhotell inväntar besök av en amerikansk släkting som kan satsa pengar i Sveaverken som befinner sig i finansiell kris. De tre paren är inblandade i en dans av attraktion och sympatier och verkar hellre umgås med någon annans fru eller man. 

Spelet drar igång och det tar en stund innan de olika personerna och paren är så pass etablerade att man kan följa med i vad som händer. Men sedan kan man mest bara njuta av det som utspelar sig i dialog och sång och musik. Recensionen i SvD var översvallande.

Dollar finns inspelad från 30-talet med Ingrid Bergman i en av rollerna. Tutta Rolf, Edvin Adolphsson, Håkan Westergen, Birgit Tengroth och Georg Rydeberg har också roller i filmen. En sådan uppsättning skådespelare från förr är bara det en fröjd att se! Dollar går att hitta på You Tube för den som vill roas en dryg timme!

Uppsättning på Stadra involverade följande personer enl uppgifterna i SvD 

Regi

 Lena Engqvist Forslund

Medverkande

 Bodil Carr Granlid, Magnus Wetterholm, Rune Jakobsson, Kajsa Ekström, Måns Hammarström, Lovisa Carlson, Caroline Rauf, Lasse Forss m.fl.

Var

 Stadra Sommarscen

Text

 Hjalmar Bergman

Koreografi

 Catrin Örman Oscarsson

Scenografi: Ebba Forstenberg. Kostym: Agneta von Gegerfelt. Musikarr: Anders Ortman. Ljus: Kenny Nilsson.

Tyckmycket Sverige

Sverige har blivit ett tyckmycket land. Det tycks, pratas och hävdas åsikter, utan annan grund än att det känns rätt. Åtminstone av den person som förfäktar sin mening. Tänk så lätt det går att häva ur sig något om någonting. Invandringen är ett sådant område där vad som helst kan hävdas utan bas i fakta och verkliga villkor. Här snickras en egen världsbild ihop utan att veta vad som gäller. Det ställs inga krav, heter det. De får ekonomiska bidrag som överglänser "arbetande svenskars" inkomster. Myter och skrönor om allt som vräks över dessa invandrare och flyktingar förfäktas och sprids. Här kan man ta reda på något av det som gäller.

Hur kan det komma sig? Delvis beror det på att en pedagogisk och samlad information om vilka villkor som möter flyktingar och invandrare inte finns att tillgå. Det behövs detektivarbete för att  ta reda på bidragen och villkoren för att få dem eller för att veta vad som gäller för SFI. När är det tillåtet att arbeta för att bekosta sitt eget uppehälle och vad gäller för barnen?

Jag tycker att det borde finnas samlad information från stat och kommun för att hindra allt egenuppfunnet tyckande om vad som gäller! Så det så!

Individualismen övertrumfar tro och bekännelse

Ska den kristna tron utformas av varje person så att den passar de egna preferenserna och tankarna eller är kristen tro något som utformats och utmejslats av och inom kyrkan genom historien? Om det senare är fallet går det att med en aning historisk insikt och kyrklig kännedom spåra hållningen i olika lärofrågor. För Svenska kyrkans del råder stor osäkerhet även bland de teologiskt utbildade. I Svenska kyrkan har oförmågan att skapa nya katekeser och auktoritativa dokument om lära och bekännelse, så som den romersk katolska kyrkan t ex har gjort, betytt att det finns stor osäkerhet i och om grundläggande frågor som nattvardsteologi, kyrkosyn, kristologi för att nämna några.

Den alltmer grasserande individualismen i samspel med en tilltagande allmän brist på respekt för kunskap och auktoriteter har lett till att personlig tro och uppfattning lätt övertrumfar det kyrkan lärt och trott. En kyrka förändras i samklang med tidens stora frågor och dilemman men om tro och bekännelse ändras och "utvecklas" kräver det omfattande diskussioner och utredningar där kyrkans tidigare hållning skärskådas och andra kyrkors hållningar vägs in. Att ändra för att grupperingar i största allmänhet tycker att det bör ske är inte anledning nog att rucka på tro och bekännelse. Teologisk begrundan, studier och noggranna argument måste krävas!

Exklusiv, elitisk och reaktionär?

I organisationen av ett "civilsamhälle" finns det en rågång mellan en mängd olika folkrörelser, institutioner och organisationer och stat och kommun. Dessa organisationer står avgränsade och relativt oberoende, ibland stöttade med olika stats- och kommunalbidrag men utan inblandning av de politiska partier som organiserats för att sköta kommuner, regioner och stat. När gränsen mellan partier och deras åtaganden och civilsamhället suddas ut uppstår mängder av komplikationer. 

Det är en principiellt viktig gräns som dras mellan politiska partier och civilsamhället så att de olika målsättningarna och uppgifterna inte sammanblandas. Särskilt viktig är gränsen i ett samhälle som vårt där religionsfriheten är en av de grundläggande fri- och rättigheterna. De som tillhör politiska partier som vill styra och påverka Svenska kyrkan ser sin inblandning som bra och viktig så att alla medlemmar, även de som bryr sig föga om kyrkan som trossamfund med en bestämd tro, bekännelse och lära. Den som vill att de intresserade och kyrkligt aktiva ska styra i kyrkan häcklas som exklusiva, elitister och reaktionära.

Så är då jag och många med mig exklusiva, elitister och reaktionära? Vi som i en sentida samstämmighet med de reformatoriska ledarna anser att det ska finnas en gräns mellan ett världsligt och ett andligt regemente? Genom historien, och särskilt i totalitära system även i nutiden, är politisk inblandning i civilsamhället ett stort problem. Syftet är inte bara att utifrån civilsamhällets egna hållningar verka i sitt samhälle utan att stöpa om och utforma civila organisationer så att de stöttar den politiska agendan som råder inom politiken.

Principen om oberoende gäller tydligt inom idrotten. Medlemmar som som stöttar en fotbollsklubb låter inte de som är ointresserade av fotbollen på planen bli styrande. Ingen skyller den hållningen för exklusiv, elitistisk eller reaktionär. Varför ska det gälla andra principer för en kristen kyrka och dess tro, bekännelse och lära? 

Nedtystat val?

Om 2 månader är det kyrkoval. Radio och television kommer knappast att fullgöra sitt uppdrag som public service eftersom det handlar om en kyrka. Att den har en stor del av befolkningen som medlemmar spelar ingen roll utan den religiösa neutraliteten slår till så hårt att någon kritisk granskning av denna jätteapparat knappt står att finna. Inte heller lär den politiska inblandningen i ett trossamfund få någon att höja på ögonbrynen, dvs bli förvånade eller upprörda.

På sin höjd lär det komma några insändare som pläderar för än det ena än det andra. Vore det något med program som Människor och tro eller Uppdrag granskning skulle de arrangera en kyrkopolitisk debatt så att de opolitiska alternativen kan utmana de sekulära politiska partierna och deras vilja att ha grimma på kyrkan och deras ovilja att låta tro och teologi styra kyrkans inriktning. Eftersom sådant aldrig händer är slutsatsen rimlig: det handlar om ett nedtystat val. Detta trots att Svenska kyrkan är landets största och mest inflytelserika trossamfund och en organisation som även i jämförelse med andra folkrörelser tillhör de ledande i landet. Men munkavle och tvärtystnad råder...

Nytt fotografi

 

Några år ha förflutit sedan förra fotograferingen. Kalufsen har växt på mig och nu har Olle och pappa båda slips! Men ser man noa efter har jag denna gång begåvats med en fluga! 

Våra kavajer pryds av olika märken, kanske finns bland nålarna Simborgarmärket och några av de märken som följde därpå när man simmade vidare i graderna?

Denna gång finns det en rebell i sällskapet, en som är mer intresserad av kameran än att blicka bort i fjärran. Pelle tittar stint och pillemariskt in i kameran. Det kan ha varit vid någon sådan session som hans fotointresse väcktes. Många kameror blev det för honom.

Mamma Igge arbetade på socialkontoret och hade bland annat mycket skrivarbete med protokoll och sådant. Hon satt ofta och länge i sammanträden, men fortsatt genom livet med insatser på den sociala sidan, bland annat genom att vara med och bygga upp barnomsorgen på Gotland. Pappa Carl-Bertil var nog bankkamrer på DBW:s Sparbank i Visby vid den här tiden, dit han kom som kamrer från Arthur Perssons byggfirma. Han var en tid anställd av Företagarföreningen och blev senare folkvald och utsedd till kommunalråd.

Sitt still och gör som fotografen säger!

 

Det fanns en gång en tid då det var dyrt att ha en kamera och betala för film och framkallning av bilderna. När processen var klar fick man i en fotoaffär tillbaka bilderna och negativen så att man skulle kunna beställa fler bilder om någon fick för sig att det behövdes.

Att gå till en fotograf för att bli fotograferad var på 50-talet då jag växte upp något högtidligt. Vi fick klä oss i fina kläder och infinna oss vid Studio Fuchs i Visby. De som ägde och skötte ateljén var goda vänner till föräldrarna och hade till och med varit med på deras bröllop på 40-talet. 

Pappa hade fluga (!) något som inte inträffade så ofta, han blev efterhand mer av en slipsmänniska. Olle hade också fått en fluga, en med prickar på. Här är min familj fotograferad med mamma Igge (Inga-Greta), pappa Carl-Bertil och oss pojkar: Olle, Lasse och Pelle. Lägg märke till att vi har blivit vattenkammade dagen till ära.

Så gällde att se fin ut på bilderna. Sitt still och gör som fotografen säger, var den givna ordern. Dessutom skulle vi försöka le, något som genom livet varit svårt att göra på uppmaning. Något så naturligt blev ganska onaturligt, det syns på andra bilder från uppväxten. 

För en gång skull lyckades det riktigt bra. Både att smila och hålla sig stilla. Vad jag vet sändes några bilder till släkt på olika håll och en bild blev inramad och fick en hedersplats hemma så att vi skulle komma ihåg vilka vi var, vårt ursprung och vår basala gemenskap. Bilden är något udda eftersom ingen av oss får titta in i kameran utan kikar på något vid sidan om. Nog ser det ut som om vi skådar något i fjärran med förväntan och en aning lycka. Familjeidyllen skulle på detta sätt dokumenteras och bevaras. Pappas ögon är i stort sedd dolda i glasögonbågarnas skugga. Då var fotografiet nutid. Idag har bilden ändrat betydelse och blivit en del av familjens personhistoria. Båda föräldrarna är sedan länge döda och vi som då var ganska små pojkar är idag alla tre över 70 år gamla.

Den heliga mässan

I Finska kyrkans katekes, antagen 1999, står det: Nattvardens gåva är syndernas förlåtelse. Denna gåva får vi del av när sakramentet utdelas med orden: ”för dig utgiven”. När vi i tro på dessa ord tar emot brödet och vinet får vi del av en andlig måltid som förnyar vårt liv och ökar vår kärlek till medmänniskorna. I nattvarden förenas vi med Kristus och med varandra…

Självfallet finns det hur många andra liknande beskrivningar och förklaringar som helst. Men dessa enkla ord räcker för att göra det till en gåta att församlingar och kristna människor under långa perioder lägger ner nattvardsfirandet och/eller ringaktar den heliga mässan.

Att avstå från den förnyade och förvandlande relationen till Kristus som skänks genom nattvarden är som det en fisk råkar ut för om den hamnar på land. I nattvarden syresätts den kristna människan, hon får näring och en bekräftande och uppbyggande gemenskap med Kristus och hans församling.

I mässan bär vi fram oss själva så att vi likt bröd och vin kan förvandlas till större kristuslikhet. Där kommer vår tacksamhet och tacksägelse för Guds väldiga frälsningsgärningar i skapelsen, frälsningen och helgelsen till uttryck.

Nattvarden är vårt levda minne av Kristus (åminnelsen) och ”är grundvalen för och källan till all kristen bön. Så faller vår bön tillbaka på och förenas med den uppståndne Herrens ständiga förbön. I nattvarden skickliggör Kristus oss till att leva med honom, lida med honom och genom honom framföra våra böner som rättfärdiggjorda syndare, vilka fritt och med glädje utför hans vilja”. ( Dop, Nattvard, Ämbete, avsnitt II B. 9, sid 28)