En dold sida av biskopsvalen

En sida av den politiserade kyrkan som sällan eller aldrig berörs gäller biskopsvalen. Vare sig det var före eller efter det att regeringen inte längre skulle utnämna biskopar (en av 3 föreslagna) utan kyrkostyrelsen skulle bekräfta den som vunnit biskopsvalet så har partierna varit aktiva. Särskilt betydelsefullt har det då vari att ha en partiapparat som kunnat bistå för att förmedla vilken kandidat partiet satsat på. Sällan har det lyckats att hemlighålla vem partiet valt att satsa på. Budskapet har gått runt i stiftet och nått förtroendevalda på församlingsnivå, ja till och med präster som varit engagerade i det stora partiet har tidigt fått kännedom om vilken kandidat som skulle lyftas fram.

I allt tal om 68-vänstern i Svenska kyrkan har detta glömts bort. Små grupper av sympatisörer med en radikal politisk vänster har aldrig nått några större framgångar. Det har partiväsendet sett till, det partiväsende som haft ett omfattande inflytande i kyrkans inre organisation, som t.ex. i biskopsvalen. I dessa val har socialdemokraterna ofta fungerat som "kungamakare".  Vid något tillfälle har frågan om blivande biskop lämnats öppen, men allt som oftast har det kampanjats för en bestämd biskopskandidat. Först och främst inom partiet, men även i kontakt med andra. 

Det fria valet har aktiva korporationer (partier, fackföreningar m fl) som agerar i bakgrunden, vilket inte är förbjudet, men som borde synliggöras istället för att ske bakom kulisserna. Särskilt transparent är det inte även om det inte heller sker totalt fördolt. Omvärlden vet om detta oftast ingenting.

Chefen fru Ingeborg på Öppet arkiv

På Örebro teater spelas nu Chefen fru Ingeborg av Hjälmar Bergman med manus från 1924. I och med att restriktionerna släpps finns det gott om biljetter att tillgå, så varför missa möjligheten att gå på teater och se ett gammalt stycke med stor relevans även i vår tid, snart 100 år senare.

Den som vill förbereda sig kan gå in på SvT Play och Öppet arkiv för att se TV-serien från 1990-talet Chefen fru Ingeborg i 4 avsnitt. Huvudrollen spelas av Mona Malm med många namnkunniga medspelare bl a Björn Kellman, Anders Ekborg och Jessica Zandén. Den som gillar Hjalmar Bergman kan dessutom fortfarande ta del av Markurells i Wadköping (med manus från 1919) med Edvin Adolphson i huvudrollen på Öppet arkiv.

Väl använda timmar anser jag. Så se efter själv...

Skillnad mellan politik och partipolitik

 En opolitisk kyrka i en privat sfär är en idealbild som kan dyka upp i spalter och debatt. Kyrkan ska inte blanda sig i hur landet styrs eller ibland inte ens ha synpunkter på enskilda ärenden där mänskliga rättigheter och humanism går förlorade. Utomordentligt intressant är att sådana tankar just dyker upp i partier som fortfarande drömmer om att styra Svenska kyrkan och se till att den inte blir en kraft som kan motverka partiintresset.

Att en kyrka har synpunkter på hur samhället styrs och organiseras är naturligt och självklart, vilket inte betyder att den vill tävla om makten i stat, region och kommun. Vissa politiska partier som har makt i stat, region och kommun däremot vill finnas i kyrkan för att styra den. Därmed riskerar kyrkans viktiga funktion som samhällskritiker att gå förlorad. Den står ju inte oberoende utan under inflytande av de krafter som åstadkommit det samhälle som behöver granskas och utifrån en kyrkas teologi och etiska ställningstaganden. Dessa ställningstaganden i en kyrka ska självfallet inte heller ha påverkats eller begränsats av de partipolitiska krafter som också skulle kunna drabbas av en fri kyrkas synpunkter.

Den självklara rågången mellan politiska partier och civilsamhället har i så gott som enbart Svenska kyrkans fall upphört att gälla. Där används alla möjliga argumentkrumbukter för att försvara denna inblandning i kyrkans inre angelägenheter. Denna åsikt och slutsats brukar få kritik för att innebära att de enskilda politikerna som företräder partiet i kyrkan därmed får sin tro och sitt engagemang underkända, vilket är fantasi och påhitt. Deras tro är inte ifrågasatt eller kritiserad, det är det politiska PARTIVÄSENDET som kritiseras och bör upphöra. Låt kyrkan vara kyrka och politiska partier ägna sig åt att leda och styra i stat, region och kommun.

Promenader och glitter

Varannan dag promenerar jag till stadens sjukhus. På ryggen en ryggsäck och i händerna stavar. Denna minivandring är 2,5 kilometer. I slutet av den meningen kunde det naturligtvis stå antingen kort eller lång. För mig är den lång andra uppfattar så få kilometrar som uppvärmning. Hur som är det ett sätt att få fart på kroppen innan stillaliggandet i en sjukhussäng som varar 4 timmar. Lägg till tid för förberedelse och avslut så har jag tillbringat drygt 100 hela dygn på sjukhus sedan starten. Det sägs motsvara ett maratonlopp varje gång. Så jag behöver egentligen inte gå långa sträckor. Fast nog kostar det på, både för sjukvården och för mig. Jag som lyckligtvis fortfarande lever! Sådant kan jag meditera över när jag går.

Den första stora gatan jag passerar ligger mitt i staden. Där finns en rejäl korsning som solen ofta lyser upp. Det händer att jag liksom ser glittret på en sjö när vägbanorna ligger belysta och tomma. Poetiskt och vackert. Tills jag inser att det är metallen av dubbarna på dubbdäck som nötts av och förgyllt vägbanans asfalt. Att mikropartiklar av metall dansar i luften får jag för mig när jag går vidare. Med axlarna en aning mera slokande.

Indragen i stadens dynamik?

Staden - ett socialt konglomerat av människor som drivits samman av förhoppningar om bostad och arbete men också av tillgången på vård och omsorg såväl som ett större kulturutbud. Det återspeglas också i kyrkligt liv i städer där verksamhet och gudstjänstliv är större och mer varierat. Men de som bor i staden behöver samma närhet som det sociala nätverket på landet kan erbjuda och ingår därför i diverse kluster av medmänniskor beroende på intresse och fallenhet.

Sportutövare och idrottare för sig efter vars och ens egenart, ett rikt föreningsliv och många aktiva folkrörelser samlas inom stadens hank och stör. Även inom religionens sfär finns möjlighet att mera välja sin tillhörighet eftersom så många aktörer finns på plats. Däremot kan avståndet mellan de flesta människor och de verkliga och politiskt utsedda makthavarna bli skrämmande långt. Då är risken att politikerna blir dom till skillnad från oss andra. Där finns nog en av de många förklaringarna till att sk utanförskapsområden blir så problemfyllda, man saknar inflytande och delaktighet i större utsträckning än människor i mer välbeställda områden.

I vår stad växer nya stadsdelar fram med en obegriplig hastighet. Vilka ska bo där kan vi fråga oss, fast snart nog är de utsålda eller uthyrda. Undrar när föreningsmångfalden och de andra utbuden närmar sig dessa enorma bostadsområden. Blir det alls möjligt att  där känna sig indragen i stadens dynamik?

Frågorna samlas

Inte hjälper det, att stirra på tangentbordet som om det var därifrån idéer föddes. Bokstäverna är stumma innan en tänkande varelse låter dem dansa. Varför är det så svårt att få till det på papper, dvs i datorns ordbehandlingsprogram som vi sa förr i världen, och så lätt att bara bubbla på i vänners sällskap? Förresten är det många som kan pratat rejält i ett litet sällskap som hellre skulle falla ner i koma än att öppna munnen inför en större samling medmänniskor. Denna verbala skräck har fått åtskilliga tunghäftor att slå till.

Ändå finns det ämnen så det räcker i närmsta dagstidning. IS-kvinnor och barn på väg "hem". Betongproduktion i motsats till bevarande av grundvatten, mossor och lavar. Mer skatt på bilar som går igång på fossila bränslen. Ett kyrkoval på gång. Elsparkcyklar i drivor på städernas gator. Pandemin och vaccinationer. Texas sjukhus totalt överansträngda av covid. Hur många miljarders reformutrymme i en statsbudget kostar det för att vinna nästa val? Och varför är hela vår stad uppgrävd så att det är svårt at ta sig fram. Och Vita arkivet skulle man kanske tänka på, men varför att det ett sätt att binda folk till en bestämd begravningsbyråkedja? Ska det bli kalt och regn?

Snart kyrkoval

 

Frågan om partipolitiken i Svenska kyrkan och i de styrande beslutsförsamlingarna har debatterats i decennier. Här några tankar från en diskussion 2015 om än i något omarbetad form… 

Snart blir det kyrkoval. Till detta val är det för sent att avregistrera de politiska partierna. Politiska partier bör i framtiden självfallet inte längre registreras som nomineringsgrupper i Svenska kyrkan! Det är inte partiernas uppgift att ta över som styrande i en kyrka. Särskilt som partierna inte står FÖR den kristna tron eller bekänner den, vilket blir både skevt och oärligt när partierna vill bestämma om bekännelsen, om böner, psalmer och liturgier. Ett problem med partierna är att icke kyrkotillhöriga kan påverka den kyrkopolitik partiet driver. Dvs ateister, agnostiker och bekännare av andra religioner kan genom partiet påverka och ha inflytande. Ett partis arbete och existens går ju ut på att framträda konsekvent och sammanhållet oavsett livsåskådning eller kyrkotillhörighet. Det betyder att partierna blir sekulära kilar in i kyrkans liv, alldeles oavsett att många av företrädarna kan ha en personlig tro. Exemplen på partiledningars aktiva intresse för kyrkan och kyrkopolitiken är bedövande många. Inge kan trolla bort denna önskan partierna har att forma kyrkan efter partiets intressen! 

Personer som är någorlunda insatta och som har kastat ett öga på beslutsförsamlingarnas sammansättning vet att mångfalden kan te sig stor men i själva verket, och utifrån politiska bedömningsgrunder, är mångfalden synnerligen begränsad. Grupper med partipolitiska rötter och öppen partipolitik lägger fortfarande sin tunga hand över kyrkans liv.

Det har hävdats att alla de förtroendevalda är en omistlig del av Svenska kyrkans identitet, och visst låter det anslående. Vad betyder det? Att förtroendevalda oavsett politisk eller annan nomineringsgruppstillhörighet är omistliga för kyrkans identitet? Jag tror för min del att kyrkans identitet är en annan, nämligen att vara en sammanslutning kring Herren Jesus Kristus där ordet förkunnas rent och klart och sakramenten förvaltas människor till tro och salighet. Att det finns människor som vill ta på sig ansvar i den gemenskapen är självklart. Hur de väljs och vad de representerar är därför en verkligt viktig fråga. Min grundhållning är att sekulära politiska partier är skapade för att organisera ett samhälle och inte för att styra endast ett, dvs Svenska kyrkan, av de många trossamfund som verkar i Sverige med hundratusentals medlemmar..

Det har påståtts att partierna behövs för att se till att det finns tillräckligt med människor i beslutsorganen och för att partierna är garanter för att kyrkan är öppen och demokratisk. De flesta av världens kyrkor, som har andra system för att utse förtroendevalda, klarar naturligtvis att kompetent leda och styra sina samfund med både öppenhet och under demokratiska former. Det kan framstå som om detta att klara organisationen och besätta platser i beslutsförsamlingar är det viktigast av allt i en kristen kyrka. Gudstjänstfirande med Ordet och sakrament i centrum, tro och bekännelse, kristen undervisning och mission är det en kyrka handlar om.Om kostymen, dvs kyrkans organisation där de kyrkliga valen ingår, är för stor syr man väl in den? Har man en apparat man inte kan hantera så organiserar man om. Problemet idag är att församlingsnivån på många håll berövats sitt rättmätiga inflytande över sitt eget och kyrkans arbete och liv! Makten har flyttats uppåt i organisationen. Färre bestämmer mer i pastoraten. Nästan som om apparaten går före andra uppgifter och rent av blir överordnat kyrkans missionerande kallelse.

Svenska kyrkan uppfattas ibland som en organisation som inte kan överleva utan att rekrytera folk från andra och sekulära sammanhang! Pudelns kärna är varför just politiska partier skulle vara mest lämpade att tillhandahålla valbara människor till en profilerad kyrka där tro, bekännelse och lära ger kyrkan identitet! Här uteblir ett rimligt svar, som så ofta annars, när frågan berörs. När politiska partier lägger sig i en kyrkans inre angelägenheter finns de flesta exemplen från diktaturer, vilket borde stämma till eftertanke och omvändelse!

Systemet med politiska val till kyrkofullmäktige infördes i kyrkan av politiker mot kyrkans uttalade vilja. Viktigt att komma ihåg när systemet med partier i kyrkan försvaras. Sven Thidevall skriver om partiernas inträde kyrkans organisation för snart hundra år sedan i avhandlingen Folkkyrkan, vision och verklighet och i Kampen om folkkyrkan. Han skriver bl a att 

En omedelbar effekt av den nya församlingsstyrelselagen blev därför att kyrkofullmäktigeförsamlingarna kom att tillsättas på ett sätt som stred mot vad den kyrkliga opinionen hade önskat. Den politiska scenens aktiva blev de som fattade beslut om vilka namn som skulle finnas med på respektive valsedel. Därigenom infördes i praktiken ett inofficiellt valbarhetskriterium: Medlemskap i ett politiskt parti. Nu när fullmäktige var infört och partierna hade engagerat sig i kyrkovalet, uppstod ett behov av kyrkopolitiska riktlinjer på partiväsendets grund. Detta behov hade inte funnits tidigare.

Om partiernas intåg i kyrkans organisation är så bra och föredömligt är det obegripligt att förespråkarna för att politiska partier ska styra i en kyrka inte erbjuder sig och sina partier att hjälpa andra kyrkor och trossamfund att leda deras organisationer. Att endast en kyrka, bland andra lika från staten fristående kyrkor, ska ha sekulära partier i ledningen verkar otidsenligt, omotiverat och egendomligt. Man kunde ha hoppats att de tre politiska partierna, S, SD och C, som envist håller kvar en förlegad modell skulle ha modet att tänka om.

Till sist en notering om debattvillkoren i Svenska kyrkan. Det är inte ovanligt att argument och åsikter för en från partipolitiken befriad kyrka medvetet förvanskas och förvrängs. Omedelbart kommer motstötar med innebörden att viljan att slippa partipolitik i kyrkan är antidemokratisk och att den innebär ett underkännande av människor med politiska åsikter. För somliga är det svårt att skilja politiska åsikter och sympatier, som alla i någon mening har, från sekulära och religiöst neutrala partiers inblandning i att styra en profilerad kristen, evangelisk luthersk kyrka.

Till sist hävdas att önskemålet att kyrkan ska slippa partierna betyder att kyrkan istället ska styras av präster och anställda. Strunt och dumt. Vad det handlar om är att partiorganisationer och deras ideologi inte ska styra en kyrka. Det finns många andra demokratiskt tillfredsställande sätt, där aktiva och intresserade medlemmar väljs till uppdrag (så som sker i de flesta folkrörelser i vårt land), att styra och leda ett kristet trossamfund. Det fungerar utöver världen, så varför inte i Sverige?

 

Hur mår du?

Var på fest. En tack-, hej- och på återseendefest. Trevligt och gott. Vi satt på betryggande avstånd från varandra, men tillräckligt nära för att kunna prata både förtroligt och öppet. Alla blev av värden och festföremålet (samma person) uppmanade att berätta något om det som uppfyller deras liv och tillvaro just nu. Sådant borde vi ge oss tid till ofta. Verkligen värdefullt att få inblickar i andras vardag och med- och motgångar. Så vad var naturligare än att ta upp vad och hur man ska svara på frågorna: hur är det, hur står det till, hur har du det? Är det en enkel boll som bara ska returneras utan längre utläggningar eller...?

I längden kan man inte bara skicka tillbaka frågorna om måendet med ett OK eller att jag mår lagom. Även om ingen vill ha en redogörelse för den aktuella sjukdomshistorien får man nog understundom bjuda på det. Visserligen kan det ju bli dålig stämning eller som vi ibland sa, ge taskiga vibbar. Men livet är inte bara tulipanarosor.

Passade denna fest på, då vi uppmanats berätta, att beskriva den dialyserades varannandagstillvaro. Kort om dialys och det cirkulerande blodet, si så där en sjuttio liter snurrar runt under de 4 timmar processen tar. Men berättade förstås inte allt. Det var nämligen fest. Kan det ha med åldern att göra att sjukdomar och krämpor tar upp både det egna synfältet och konversationerna med ålderskamraterna? Vad öra med de som inte orkar eller vill höra? Låta dem slippa titta in i min tillvaro? Kanske det lugnaste, men inte det ärligaste. Nog borde det tvivlas ibland på min sannfärdighet när och om jag påstår lite glättigt att allt är OK och ganska bra.

Nämnde alltså inte att snart ska bukspottkörtelns sk svans tas bort eftersom den är angripen av cystor eller något annat olämpligt. Denna dag tillbringades därför med att köra till och från Karolinska i Huddinge där experterna på bukmedicin håller till. Träffade kirurg, narkosläkare och sköterskor som tog blodprov och EKG samt berikades inför hemfärden med en mapp fylld av information inför ingreppet som innebär flera dagars vistelse på sjukhuset i Huddinge. Robotkirurgi och ryggmärgsbedövning ska det blir. Närmare kvällen ringde någon upp och ville diskutera ett av mina blodprov, så att patienter tas på allvar blev verkligen besannat denna dag. Lovad vare vården!

Nu är det bara att invänta operationsdag och förbereda sig bäst en kan. Alltihop överlåts och lämnas i högre händer...

Kyrkan som korthus

Svenska kyrkan skulle en aning elakt kunna liknas vid ett korthus i ett dragigt rum. Eller en koloss på lerfötter.  En vindpust kan få bygget att börja rasa och kolossens tyngd orsakar den bristfälliga basen att vittra. Som kyrka är Svenska kyrkan världsunik eftersom den inte hävdar eller inskärper sin teologiska grund. Därtill blir och är den unikt utsatt för influenser från sekulära partier och krafter.

När höll ett stift senast en konferens om rättfärdiggörelseläran? När granskades senast den Augsburgska bekännelsen och rimlig tillämpning idag? När studerades regementsläran och dess betydelse för Svenska kyrkan? Eller för den delen, när stod Kristologi eller patristik i konferensrubriker? Eller när var Kyrkoordningens teologiska inslag, i inledningstexter och t ex i §1, föremål för samtal och kritisk utvärdering? När gjordes seriösa ekumeniska frågeställningar som de som för redan mycket länge sedan lyftes och utvecklades i Limadokumentet Dop, Nattvard, Ämbete till ett ämne för studier och fördjupning?

Hur många i Svenska kyrkan har kunskaper om andra kyrkors tro och lära? Har några studerat Katolska kyrkans katekes och skulle kunna göra rimliga jämförelser mellan tro och bekännelse i Svenska kyrkan och det som Katolska kyrkan står för? Hamnar ett sådant ämne någonsin i präst- och diakonfortbildningen?

Frågorna kan tyckas elitistiska i somliga kvarter, men läs programmen inför valet och lyssna till argumenten så blir det en generande illustration till hur lite kyrkans egna rötter och dess tro och bekännelse betyder när man utmålar den önskvärda framtiden.  

Första rapparna

 De första svenska rapparna var svensklärare som redan på 20- och 30-talet undervisade i hur man kunde stava med hjälp av en snabbt rabblad ramsa. Inte mycket socialrealism där, men ändå rytmiskt och häftigt!

S-v-e-n-s-k, säga svensk, l-ä-r, säga lär, a-r-e, säga are, säga svensk, säga lär, säga are, säga svensklärare!

Gräv, fotografera och anteckna

Under ett långt liv som predikande präst tyckte jag själv att mina predikningar var en och desamma - det grundläggande budskapet kom tillbaka och togs om och upprepades. Möjligen med nya formuleringar men i själva verket en och densamma predikan. Denna förmåga att hålla ett tema aktuellt går igen i bloggskrivandet. Inläggen om kyrkan och partipolitiken måste vid det här laget ha tråkat de allra mest uthålliga. På samma sätt är det med några andra teman. Men har jag fått en idé så sitter den i. Länge.

Nu försöker jag vinna anhängare till tanken att församlingar ska ta vara på sin moderna historia. Ett skäl till denna relativt nya vurm är många och långa samtal med en kollega som gjort iakttagelser på området som liknar mina. Upprinnelsen var när hela det gamla kyrkoarkivet drogs in av staten och sändes till arkivmyndigheter. Den som vill forska på Olaus Petri fick vara så gemen och bege sig till Uppsala där "våra" handlingar nu skulle finnas. I ett slag försvann församlingars möjlighet att någorlunda enkelt skriva sin moderna historia. 

En ny påminnelse om behovet av att systematiskt samla och bevara dokument fick jag, som faktiskt var arkivansvarig i församlingen, när jag tänkte foga mina samlade konfirmationsfotografier till församlingens. Men det fann inget att foga fotografierna till. Det fanns ingen samling av konfirmandbilder. Även andra fotografier från högtidliga tillfällen bevarades sällan med noteringar om vid vilket tillfälle bilderna  var tagna och vilka personer som fanns med på fotografierna. I andra församlingar har jag kunnat se bilder i mappar utan kronologi eller anteckningar om när var, vem och hur. Ibland insatta huller om buller i ett fotoalbum vars ursprung och innehåll svårligen kan spåras.

Församlingarna borde därför samla in bilder, filmer och annat så att den moderna historien inte försvinner in i ett töcken. Även ljudband, radiosändningar och TV-gudstjänster borde dokumenteras. Församlingarna borde ha ansvariga för att föra en bilddagbok och inte bara ha en alltmer uttunnad klippbok med gamla artiklar ur lokalpress och tidningar.

Den som vill veta vem som tjänstgjort i en församling på t ex 50-talet eller för den delen 70-talet hittar inga annaler som kan berätta vem som hade vilken syssla. Inte ens en prästlängd har församlingar hållit sig med. Gamla kyrkoherdar på bild eller namn på en målad kyrkoherdelängd i kyrkan är det som kan finnas. Så borde det naturligtvis inte vara!

Det stiftshistoriska sällskapet och biskopen kunde gott göra insatser för att se till så missförhållandet rättas till. Även den moderna historien blir en gång äldre historia och då är det viktigt att det finns något att hitta och utgå ifrån! dags att gräva, fotografera och anteckna där vi står!

Kortklippt, inte snaggat

I det längsta har jag dragit mig. Inte i sängen som någon kunde tro, utan för att säga som det är. Den elektriska gräsklipparen klarar inte jobbet! Så där, nu är det sagt. Batterierna, svindyra, är för svaga. Ska man kortklippa gräset, inte snagga det, så stannar klipparen gång på gång eftersom gräset växer frodigt och tätt.

Har det varit regnigt så att det finns rejält med fukt i gräset går det inte heller. Motorn får jobba övertid för att orka med. Efterhand växer gräset om och förbi vad vi ens klarar av i små portioner. Det är då jag börjar drömma om min gamla lie från Gotland som klarade allt i långa svep.

Nu har vi tre batterier som knappast tillsammans räcker för att hålla gräsmattan på vår 300 kvadratmeter stora tomt klippt (de är på 4, 2 och 1,5 ampere). Då är inte heller mer än 225 meter i kvadrat gräsmatta. Så enkelt var det alltså att lämna det fossila bakom sig. Här gick det nog lite för fort vad gäller vår gräsplätt. Tanken att alla andra har liknande bekymmer, men sällan yppar det, gör inte saken ett dugg bättre.

Se Cinema Paradiso på SvT-Play!

Såg att Sveriges Television visar den fantastiska filmen Cinema Paradiso! För alla som ibland blir nostalgiska inför sin barndoms miljöer och uppväxt och för dem som älskar film är detta en pärla som bara måste ses. Och den som redan har sett den kan vara säker på att den är väl värd att se om igen. På Svenska  Filminstitutet finns en PDF om filmen som är läsvärd och kan ge en bra introduktion till handling och hantverk.

Idag blev det ett filmtips. För den kyrkligt intresserade kan byprästens censurerande insatser bli ett extra samtalsämne vad gäller religion och kultur.

Än en gång...

Varje dag skummar jag dagstidningar (på nätet) för att se hur uppmärksammat det politiska (!) valet i Svenska kyrkan ska uppmärksammas. Hjälp, vad letande det går åt. Inget större, inget seriöst dyker upp. En allvarlig demokratifråga som den om politiska partier ska kunna verka inom ett av åtskilliga trossamfund i Sverige för att styra det utifrån partiideologi. Det sista handlar om att programmen och uttalanden inför valet knappast berör gudstjänst och mission. Ska det behöva vara så?

Motionera är som att tro

Människor som motionerar genom att jogga, gå på gym eller genom någon annan aktivitet beundras för sin uthållighet och starka vilja. Särskilt av andra som inte själva förmår komma igång, eller om de skulle klara det, göra aktiviteten till något regelbundet. Den som misslyckats, trots sina ambitioner, att bli motionär vet att de valt ett sämre alternativ. Medierna är fulla av artiklar om motionens och kroppsaktiviteters värde för hälsa och livslängd.

Motion är inte alltigenom olikt tro. Trons hemlighet är att göra den till en vana. Precis som med motionen. Andakterna inleds trevande men börjar sedan rulla på. Gudstjänstbesöken likaså. För att inte nämna brds- och aftonbön. Bibelläsning och annat som syresätter tron och håller människan andligt vital behöver också förvandlas från enstaka undantag till regelbundenhet och vana. Den som inför varje gudstjänst, andakt, behöver gå igenom olika valbara alternativ kommer i slutänden att förlora tron. På samma sätt blir det med motionen om varje aktivitet ska prövas mot en trevlig middag, en deckare på TV, träffa vänner och kamrater, kolla sociala medier och surfa på internet, ligga i sängvärmen, gå på bio, teater eller konsert eller göra något annat lockande.

Trots att de flesta av oss är inbitna vanemänniskor har trösklarna till t ex motion eller utövad tro på något sätt känts svårare att forcera. Vi motionerar eller går t ex på gudstjänst när vi har lust istället för att ha det som regelbunden vana. Därför har jag blivit övertygad om att vanekristna är de som kommer att vara de som får kyrkan och tron att fortsätta leva,

Var sitter tron och vilket utrymme har den?

Hur stor plats ska en kristen tro ta i en människas liv? Frågan verkar omöjlig att att ställa och än mer svår att besvara. De flesta har inte tänkt tanken. Många bryr sig inte. Tron finns väl bara där, skulle en och annan mena, för att aktiveras när det är rimligt eller finns behov. Ja, var sitter tron egentligen? I tanke.. och handling, i ord och liv? Kanske har kristen tro, och annan tro också, en alldeles egen liten hörna för sina elektrokemiska signaler, starka ibland och ytterligt svaga vid andra tillfällen.

Även om frågan om platsen och utrymmet för kristen tro inte kan ges några enkla svar är det lätt att inse att trons plats ständigt utmanas och trängs undan. För ett par sekler sedan var Gud och kristen tro mera närvarande i människors liv och spelade en stor roll även i det dagliga livet. Bokhyllorna fanns inte i de flesta människors hem. Ägdes någon bok var det framför allt psalmboken som var både andakts- och läsebok. Kyrkogång var påbjuden och blev därmed något dubbelt. 

I vår tid tävlar så mycket om vår uppmärksamhet och fyller oss med så många intryck att tron nästan kan te sig irrelevant för den som inte har dagliga rutiner för att låta den andas i bön och andakt så att den är aktuell och kan belysa andra intryck och uppmärksamhetskrävande händelser och företeelser. Bara det mediala trycket är monumentalt vilket möjligen kan förklara den ofattbara skepsis som propageras och växer inte bara i USA med misstron mot journalistik och etablerade nyhetsförmedlare. Lägg till datorer och internet, tidskrifter och veckotidningar, böcker i fast eller uppläst form, olika kulturyttringar och mängder av andra saker som fyller varje dag.

I allt detta en tro på reträtt. Så till den grad att föreställningen om att det räcker att vara kristen i kyrkan har fått utbredning. Till och med förtroendevalda är gärna med och är kyrka, oavsett om de delar kyrkans tro, bekännelse och lära på något mera omfattande sätt. Sällan hör man talas om hur de politiska partierna i kyrkan omvänt är beredda att representera kyrkan i sina partiers vanliga sammanhang. Ja, det gäller många av oss andra också, är vi ombud, ambassadörer och vittnen för tron i de sammanhang där vi annars hör hemma och rör oss?

Så tänk gärna en vända till på vilken plats och vilket utrymme tron har i det egna livet!

Sundets röda nejlikor

Slår ihop en tjock bok efter att nästan andlöst ha läst den. Boken ger en påminnelse om nazismens förfärliga övergrepp och om modiga människors kamp för att rädda människor undan tortyr och läger. Sundets röda nejlikor, heter boken som många bör läsa. Den är en faktabok men skriven som dramatisk och laddad roman.

Conny Palmkvist har under flera år läst och forskat, forskat och läst innan denna bok om poliser i Helsingborg och motståndsrörelserna, som Helsingörs syklubb blev skriven. I fokus står trafiken över sundet som räddade danska judar, motståndsmän och kvinnor och andra som hotades av den nazistiska ockupationsmakten. Med ofattbar djärvhet och mod drivs en båtlinje mellan Danmark och Sverige. Mer ska jag inte berätta. Historien bör läsas.

Okänd människor med vanliga jobb träder fram som hjältar, även om de själva avvisar benämningen. Det som gjordes gjordes för att det var rätt, för att det var det anständiga att göra!

Socialdemokraterna vill inte att alla trossamfund ska behandlas lika!

Återigen blir det tydligt hur socialdemokraterna spelar ett politiskt spel med Svenska kyrkan som testarena. Det gäller de samkönade vigslarna. Ett riksdagsparti som borde inse att, som de själva säger, alla ska behandlas lika har i riksdagen möjligheten att stifta lag som innebär att alla vigselförrättare i Sverige ska vara beredda att viga samkönade par. Men något sådant förslag har ingen hört eller sett.

Enligt Kammarkollegiet finns följande trossamfund eller delar därav som har vigselrätt. Dessa ska alltså, förutom Svenska kyrkan som återfinns långt ner i listan, fortsätta utan några socialdemokratiska ingrepp att viga på ett begränsat sätt, ett som just nu i Svenska kyrkan uppfattas som diskriminerande.

Anglikanska Kyrkan
Bosniakiska Islamiska Samfundet-BIS Länk till annan webbplats.
Bröderna Kristen Gemenskap Länk till annan webbplats.
Equmeniakyrkan Länk till annan webbplats.
Eritreanska Ortodoxa Tewahdo Kyrkan i Sverige
Estniska evangelisk-lutherska kyrkans kontrakt i Sverige
Etiopiska Ortodoxa Tewahdo Kyrka Ärkestiftet i Sverige
Evangelisk Luthersk Mission - Bibeltrogna Vänner Länk till annan webbplats.
Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen
Frälsningsarmén i Sverige Länk till annan webbplats.
Förenade Islamiska Föreningar i Sverige Länk till annan webbplats.
Grekisk-Ortodoxa Metropolitdömet av Sverige och Skandinavien (Grekisk-Ortodoxa kyrkan)
Imam Malek center Trossamfundet i Sverige Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Islamic Center i Malmö Länk till annan webbplats.
Islamiska Fatwabyrån i Sverige (IFBS) Länk till annan webbplats.
Islamiska Kulturcenter Unionen i Sverige
Islamiska Shi'a Samfunden i Sverige (ISS) Länk till annan webbplats.
Islamiska Sunni Centret Trossamfundet i Sverige (ISC) Länk till annan webbplats.
Islams Ahmadiyya församling i Sverige Länk till annan webbplats.
Jehovas vittnen Länk till annan webbplats.
Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga Länk till annan webbplats.
Judiska Församlingarnas i Sverige Centralråd Länk till annan webbplats.
Liberala Katolska Kyrkan i Sverige Länk till annan webbplats.
Makedonska Ortodoxa kyrkan
Pingst-fria församlingar i samverkan Länk till annan webbplats.
Romersk-katolska kyrkan i Sverige Länk till annan webbplats.
Ryska Ortodoxa Kyrkan - Kristi Förklarings ortodoxa församling Länk till annan webbplats.
Scientologi-Kyrkan i Sverige Länk till annan webbplats.
Serbisk-ortodoxa kyrkan i Sverige Länk till annan webbplats.
Sjundedags Adventistsamfundet Länk till annan webbplats.
Svenska Alliansmissionen Länk till annan webbplats.
Svenska Islamiska Församlingarna
Svenska Ortodoxa Kyrkan Länk till annan webbplats.
Svenska Ortodoxa Prosteriet
Svenska kyrkan Länk till annan webbplats.
Sveriges Muslimska Förbund Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Trosrörelsen
Vännernas Samfund i Sverige, kväkarna

Om situationen är så allvarlig att s vill införa samkönad vigsel som ett nytt kriterium för prästvigning i Svenska kyrkan, hur kommer det sig att detta parti som leder regeringen och är störst i riksdagen inte går den politiska väg som leder till att alla, både de som viger och sådana som önskar vigsel, blir behandlade lika? Det vore den politiskt rimliga vägen att gå.

Den nuvarande situationen i Svenska kyrkan innebär att samkönade par blir vigda i varje församling, men att par inte kan beställa vilken präst som helst utan ansvaret ligger på församlingen att tillhandahålla en vigselförrättare. Vad som är så anstötligt i detta förfarande, som redan det går långt utöver vad de flesta andra trossamfund erbjuder, är svårt att förstå.

S törs inte driva detta som en allmän politisk angelägenhet, en fråga om att alla i landet blir behandlade lika, det är den bistra insikt som infinner sig när listan på trossamfund med vigselrätt gås igenom.

Biskop Jonas fick en dikt av Tranströmer

 Biskop Jonas Jonson fick en vänbok publicerad med titeln: Samtal på väg. I den finns bidrag bl av biskop Caroline Krook, Abd al Haqq Kielan, Ylva Eggehorn, Torsten Kälvemark, Desmond Tutu och Katrin Åmell. För den poetiskt intresserade finns en liten pärla som Tomas Tranströmer överlämnade till Jonas. Det är inte så många som känner till att den finns. Dikten skrevs förmodligen på 60-talet och då på insidan av en boks bakre pärm. Där vilade den länge dold och bortglömd. När den nu blivit synlig och överlämnad borde mer ljus falla på den. Dikten är berörande stark och den förtjänar att bli känd, först och främst av alla Tranströmerläsare men även av många fler!

Impromptu

Också i välfärdsstaten

finns den ensamma kvinnan

som bultar i våningen

med sina tårars hammare

 

Och hopkrupen i rocken

en man på kaféet

som stöter och stöter

samma ord i sin muns mortel

 

Och pojkarna på anstalten

som tatuerar varann

för att markera

att de hör till en annan stam

 

Skönhetens närvaro

kan vara farlig

Skönhetens frånvaro

är livsfarlig

Vad gör den som väntar?

Vad innebär det att vänta? Frågan är inte alldeles olik frågan: vad gör den som ber? Allt färre människor lär be. Men väntar, det gör dom! I varuhus, i telefonköer, på sjukhus eller att en högtidsdag ska komma och inte dröja längre. Väntar på besök gör somliga och på att teaterföreställningen ska starta eller på att semestern ska räcka en tid till. Någon väntar på en älg andra på en buss. Jag har väntat på ett amen och andra på ett kyrkkaffe som verkar alltför avlägset. Vi väntar på att få sjunga eller hålla ett föredrag eftersom dagarna, timmarna och minuterna innan det vi väntar på blir verklighet kan vara långa och utdragna som en vandring på ett fjäll eller i en öken. 

Väntan är vår arvedel. Den som väntar är människa. Att syssla med något annat när det väntas är nog det vanligaste. I väntrum läser knappast någon längre tidningar och tidskrifter. De glor på sin telefon. Förmodligen för att det där finns ett fängslande spel som kan fördriva tiden.

I Sverige väntar vi i tur och ordning. Minsta misstanke att någon smiter före i en kör eller på en väntelista får sinnena att slå om från stiltje till full storm. Misstänksamma blickar far genom väntrummen. Han där kom efter mig men får komma in före. Det behöver inte bli irriterande utan kan vara ett sätt att uppöva sympati, medkänsla och en gnutta tålamod. Det går säkert att hinna med en snabb välgångsbön till vår Herre för de andra i det där rummen avsedda för väntan.

Själv väntar jag på besked från kirurger. Det finns ett besked det vet jag eftersom min situation varit uppe i Huddinge och vänt. Det visste jag för en vecka sedan. Nu ska jag vänta till slutet av augusti för att få träffa någon som då sk avslöja det man vetat i flera veckor. Den väntan är grym eftersom fantasierna får en så utdragen scen att spela på. Kan det...? Är det...? Blir det...? Så håller det på eftersom jag går i väntans tider. 

Raka och snabba besked är att föredra framför långbänksutdragen väntan. Fast... det blir bra mycket tid för bön. Har jag insett. Som tur är glömmer jag bort att jag väntar lite nu och då. Och se, då går det riktigt bra att vänta. Bästa vänan är kanske den man inte kommer ihåg eller vet om...