Påbjud kläder

 Klädseln för de som vid altaret leder kyrkans mässfirande vacklar här och där. Det är inte alldeles ovanligt att någon tar på sig en stola på sina personliga vardagskläder och på det sättet berövar mässan symboliska värden som att det inte främst är prästen som person som leder mässfirandet, utan Herren själv. Nog förstår jag att det kan finnas invändningar mot påbjudna regler för vilka kyrkliga plagg som ska brukas vid vilka gudstjänster. Icke desto mindre borde kyrkan upprätta en regel för vilka plagg som ska användas när! Särskilt som ordningarna är starkt påbjudna vore det klokt att se till att klädseln också samspelar med de olika uppgifterna.

Inre eller yttre bild och verklighet

Snart får Svenska kyrkan en ny ärkebiskop. Utfrågningen av kandidaterna har redan blivit omdebatterad efter valet av utfrågare. Märkligt att perspektivet utifrån tycks så oändligt mycket viktigare vid valet av utfrågare än att ha erfarenhet och kunskap från kyrkans insida. Än en gång blir bilden av kyrkan viktigare än det som är kyrkans dagliga liv.

Luthersk kyrkoteologi hade ingen framträdande roll i reformationen eftersom man var mera upptagen av vad kyrkan inte skulle vara. Kyrkokritiken handlade om övermäktig och övertung kyrkoledning, om påve och biskopar som tillskansat sig världslig makt, och om brister i läran. Än idag kan luthersk ecclesiologi visa sig svag eftersom den haft svårt att frigöra sig från det historiska arvet. Visserligen är folkkyrkotanken spridd, men sällan står den i samklang med folkkyrkoteologernas ursprungliga idéer.

Icke desto mindre finns det stora och gemensamma frågor som man över teologiska, och ideologiska, skiljelinjer inte kan ignorera. Mission och evangelisation i församlingarna är ett måste om inte gudstjänstavmagringen ska fortsätta. Kristen tro ska delas och spridas så att Kristus kan bli trodd, älskad och bekänd och livet kring ord och sakrament stärkt.

De flesta bekänner, ibland bakom lyckta dörrar, att storpastoratslösningarnarna inte var någon särskilt lyckad förändring. Inflytandet över de egna församlingarna urholkades och flyttades uppåt i hierarkin (!). Mängder av duktigt och engagerat kyrkfolk fick nöja sig med små samtal i de nya församlingsråden. Att de funnit sig så länge i denna kringskurna uppgift är förvånande, men å andra sidan har de inga direkta kanaler att agera igenom förutom kyrkopolitiska partier och grupper. En sådan kristens resa kan bli alltför lång för att vandras...

Nu har det hållit på...

 Torsdagen den 10 mars fick jag feber. Dvs över 38 grader. Vi åkte till akuten där jag fick stanna kvar från kl 17 till ca 03.15 då jag fick en säng på en avdelning. Ny kur med intravenös antibiotika påbörjades. Sänkan hade stigit till över 200! Dagen efter fick jag komma tillbaka till övre buk, kirurgavdelning 39. Det visade sig att mina bakterier hade blivit resistenta mot den antibiotika jag behandlades med och därför hade infektionen börjat leva loppan i magen igen.

En ny stent sattes in i pancreas och en pickline sattes in i ena armen för att man skulle kunna ge intravenöst antibiotika. Efter några dagar fick jag flytta hem igen på permission, men måste dagligen besöka sjukhuset för ny antibiotika. 

Allt gjordes för att det skulle bli lindrigt för mig. Så försöktes samkörning mellan dialysen och antibiotikadoserna. ännu funderas det på hur behandlingen ska gå till och lämpliga doser av olika preparat. Waranet (blodförtunning) sattes ut, dvs togs bort, när jag hamnade på sjukhuset igen och fragminsprutor blev alternativet 12.500 enheter. Hur det ska ut på sikt vet ingen än. 

Vissa dagar är jag orkelös och lite håg lös. Andra dagar är piggare med mera ork.

Nu har det hållit på i ett drygt halvår...

Hemma igen...

Tiden går. Efter 4 månader och en dryg vecka på sjukhus blev jag utskriven, detta märkliga skedde förra måndagen. Men utskrivningen är en sanning med modifikation. 3 gånger om dagen ska dränagen i magen sköljas, vilket tar sin rundliga tid. Två gånger i veckan besöker jag kirurgmottagningen. Dessa besök är tacksamt nog samordnade med dialysdagarna. På torsdag blir det ännu en kontraströntgen för att se det ser ut inne i magen. Så än gäller om min hälsa att den måste få tid, tid och ännu mera tid. Men, tänk så skönt det är att äntligen bo hemma igen och att få äta den egna maten! 

Bloggen däremot har blivit sorgligt eftersatt. Jag har varit ur ruljansen länge. Får se om jag kan ta mig samman och börja skriva igen. För mycket länge sedan insåg jag att bloggen är som en dagbok om högt och lågt, sådant man skriver och lägger i byrålådan. Ämnena skiftar, är höga och låga, men gäller oftast sådant som engagerar, skaver eller stör. Ett och annat glädjeämne har genom åren också fått plats.

Detta var dagens notering!

Korta noteringar

Beklagar än en gång att blogginläggen inte kommer såsom de brukade. Är hemma på permission från sjukhuset och vänder tillbaka luciamorgonen. Idag dialys, imorgon ett operativt ingrepp för att täppa till läkaget på min bukspottkörtel. På sjukhus inser man att det inte bara är jag som är där. Överallt människor med sjukdomar och svåra tillstånd. Kyrie eleison!

Uppfylls av tornadokatastrofen i Kentucky och omgivande stater. Som en bred jordfräs genom städer, landsbygd och byar. Bön blir det för oss på avstånd.

Förresten har min cykel blivit stulen. På en av de få ÖBO-gårdarna utan grindar! Inte för att jag för närvarande är särskilt cykelbenägen...

Nu är det bara några veckor kvar till de nya kyrkliga makthavarna tillträder. Må de få visdom och fylla av Helig Ande! Vem vet vad som skulle kunna hända då...?

 

Jag och kyrkan?

 Har inte mycket ork att skriva nu för tiden. Den mesta energin läggs på sjukhusbesök och den ännu vacklande hälsan. Intresset att vara kritiskt solidarisk eller solidariskt kritisk vad gäller Svenska kyrkan finns kvar men lusten och orken att läsa in sig på vad som händer och sker räcker inte riktigt till.

Men nog ber jag för vår Svenska kyrka ihärdigt och uthålligt. Kyrkans Herre kanske förbarmar sig och inspirera kyrkfolk att...

Just det! Där kan människor själva fylla i. Men bör tänka på att det är just Kyrkans Herre de talar med. Då får en del egna uppfattningar och idéer stå tillbaka, eller hur. Visst var det: ske Din vilja...

En kärleksfull skilsmässa?

 Det henliga avtalet i Örebro där kh Selin köptes ut trots att politikerna sa att han själv ville sluta och komma tillbaka hemåt västkusten. För det belönades hon med miljonbelopp och det grämer mig så här retroaktivt. Att jag aldrig kom på konsten att byta jobb och samtidigt bli belönad med nästan 2 miljoner förutom de sociala avgifterna och förstärkt pension. Hur lyckas en präst med det, att sko sig på vanligt folks kyrkoavgift? Något i detta är alldeles obegripligt.

Blev Örebro pastorat så otroligt glada för hennes skull att de i glädjeyran bestämde sig för slänga med ett par miljoner till resan och årslångt arbetsuppehåll? Men i det hemliga avtalet som väl berättar att kh Selin ska få en massa pengar, bara sådär, utan att det föreligger konflikt eller missnöje eller allvarliga problem finns inget om att när kh Selin tar nästa tjänst så bör det mesta av de ännu inte förbrukade glädjepengarna återbetalas. Eftersom avtalet är hemligt blir det svårt att ställa dem till svars som både beslutat och mörkat varför deras storstilade rekrytering fick sluta på dagen. En kärleksfull skilsmässa?

Någon som har resurser, tid och ork borde begära ut avtalet och överklaga när det inte tillhandahålls. Smussel och hemliga avtal för att dölja varför överdådiga avgångsvederlag betalas ut ska vi inte ha i Svenska kyrkan!

Kort notis

 Sjukdom har en förmåga att absorbera energi och kraft. Särskilt på sjukhus blir det en dans av provtagningar, födointag och andra undersökningar. Ronden är ett bra avbrott då det finns chans att ställa frågor och samtala om det som angripit mig och inte vill släppa. Men inte alla teorier har imponerat...

Läsa böcker har jag knappast orkat. En amerikansk deckare slank ner av bara farten eftersom den stod i en bokhylla utanför mitt rum. Michael Connelly var författaren, men titeln har jag redan glömt.

Nu åter till dialysen som håller mig på plats mellan 09.00 och 14.00. Där bjuds också på intravenös antibiotika... Ledsen att sjukdom ockuperar mig så att det tvingar bloggläsarna att också tänka på sjukdom och ohälsa. Fast jag vill inget hellre än att bli frisk och "återställd"!!

Det bara håller på.

Hindren i ens liv blir lätt att skriva om. En enkel förklaring till all sjukdomshistoria som hamnat på stillsam. Många bakslag har det blivit. Vid dialysen igår, ett nytt. Då tog man min snabbsänka (crp) vilken hade hoppat i väg uppåt igen. Stor aktivitet på min gamla avdelning som hade kontakt med infektion och njurläkarna innan det blev bestämt att ny intravenös antibiotika ska ges varje dag jag har dialys. Förhoppningsvis betyder det att infektionen äntligen kan besegras. Har hållit på med stark antibiotika sedan i september och ännu har det inte gett sig... Men jag får bo hemma vilket är så härligt. Egna kläder och egen säng. Och sällskap med den jag hållit av i över 50 år...

Det har blivit klent med kyrkan och med mässfirande. Nästan som eukaristisk fasta.

Samtalet som kom

 Måndag förmiddag ringde kirurgen från Huddinge och gav mig både en förklaring och en ursäkt för det uteblivna samtalet. Redan förklaringen räckte, och mer därtill, det blev lätt att förstå varför samtalet utan bestämd tid aldrig blev av då. Ingen skugga över Huddinge!

Jag är utskriven och hemskickad, men under regelbunden övervakning. Vi transplanterade och dialyserande varelserna är ett släkte för sig. Vår immunförsvar är nedrustat och vår motståndskraft upprätthålls mest av Per-Albinska överord om vår goda motståndskraft och vårt utomordentliga försvar. Det finns inte mycket att mobilisera heller. Varje dialys får jag stora sprutor som ska stimulera nybildningen av vita blodkroppar, vilka förutan man står sig slätt mot det mesta.

I bakgrunden gnager det i själen när jag tänker på Svenska kyrkan. Hur det nu kunde bli så. Eller har det möjligen nästan alltid varit så?

Bloggpaus och sjukhus

Långa upphehåll i bloggskrivandet har det blivit. Så lite det går att veta om kroppen och hälsan. Den 16 september åkte jag till Huddinge för en operation den 17:e. Efter en vecka återbördades jag till Universitetssjukhuset i Örebro. Där är jag alltjämt inskriven nu den 7 november. Har haft några dagars permission, men återvänt till sjukhussängen. Så gott som hela tiden behandlad med intravenös antibiotika.

Där på avdelningen tappar man lätt koncepterna. Dagarna är inrutade med provtagning, uppstigning, måltider, medicinering och ett antal ytterligare provtagningstillfällen, även kl 24.00, 03.00 och 04.00 kan proverna behöva tas...

I Huddinge operarae man bort den sk svansen på pancreas (buksottkörteln). Den började läcka efter ett tag och håller envist på. I fredags, den 5 nov, skulle jag få besked om vad de egentlige plockat bort och om det var malignt osv. Från Huddinge kom ett högtidligt brev:

"Du har fått en tid för telefonkontakt:

Fredag 5 november 2021 kl 10.30 till XX (läk)

Observera att tiden är ungefärlig. Vi ringer Dig någon gång under Förmiddagen, bokat datum.

Klockslaget är alltså inte den tid vi kommer att ringa upp Dig."

Glasklart? Men varför ange en tid om den inte gäller. Som extra pålägg skrivs att om jag "uteblir eller avbokar mindre än 24 timmar innan besöket, faktureras besöksavgiften enligt gällande taxa."

Hur det gick? Karolinska i Huddinge ringde aldrig.

Återgång till normalitet

 Tre veckor utan tidningsläsning och nyheter är en lång tid. Ändå är det förhållandevis enkelt att haka på efter en längre sjukhusvistelse eftersom ämnena i stort är alldeles desamma nu som då. En veckas kyrkomöte har kan man läsa just avslutats i väntan på sin fas två i november. Kyrkovalet blev ett försiktigt bakslag för de politiska grupperingarna förutom Vänstern i Svenska kyrkan som gick framåt. Undrar om det blir några små omvälvningar lokalt, förutsättningarna finns, och det vore logiskt att makten skiftar här och där.

Ägnar tiden åt att sova igen det jag missar om nätterna. Därtill blir det oengagerat TV-tittande då jag åtminstone sitter upprätt. Små vandringar runt lägenheten tillhör också dagprogrammet för ayy försöka återfinna förlorad muskelmassa, balans och styrka.

Kanksa drisar jag mig att åter öppna en bok och låta mig förtrollas av texternas magi...

3 veckor på sjukhus

Bloggen stillsam har genom åren blivit mindre renodlad. Här dyker privata och personliga frågor upp ibland, särskilt hälsorelaterade sådana, blandat med inlägg om kyrkan tro, organisation och mycket annat. Ett råd jag en gång fick för hur en ledarsida skulle skötas, där skulle det finnas utrymme för det mesta och inte bara ideologiska och principiella frågor utan även sådant som hörde till det egna livets erfarenheter, ofta är det enklare att relatera till de personliga erfarenheterna än till artiklar om kyrkostruktur, teologi och sådant.

Här har det inte skrivits en rad på ca 3 veckor. Den tiden har det tagit för mig att operera min bukspottkörtel (pancreas) i Huddinge och därefter har jag vårdats i Örebro för rehabilitering. Det har dykt upp bakslag som gjorde att man såg sig föranledd att operera mig akut en natt för att inget riktigt farligt skulle vara på gång, vilket man hade goda skäl att misstänka. Som tur var var teorin inte riktigt korrekt. Det förlängde sjukhusvistelse med några dagar, men fick mg att förstå på vilket allvar man tog min hälsa och mitt tillfrisknande!

I Huddinge fick jag dessutom vara med om en maratondialys när jag placerades på intensiven för 24 timmars oavbruten men skonsam dialys. Fylld av smärtstillande var det som att befinna sig i en film de gånger jag kom upp till ytan och tog intryck. En irrande vandring i dödsskuggans land där det mest talades främmande språk och udda grönklädda figurer rörde sig i omgivningarna. Genomgående har jag fått fantastisk vård och synnerligen god omsorg! Värme och omtanke har dessutom mött mig på alla håll och kanter! 

Ännu återstår mera återhämtning så att jag kan bli lika rörlig och aktiv efter som före operationen. Men snart så...

En dold sida av biskopsvalen

En sida av den politiserade kyrkan som sällan eller aldrig berörs gäller biskopsvalen. Vare sig det var före eller efter det att regeringen inte längre skulle utnämna biskopar (en av 3 föreslagna) utan kyrkostyrelsen skulle bekräfta den som vunnit biskopsvalet så har partierna varit aktiva. Särskilt betydelsefullt har det då vari att ha en partiapparat som kunnat bistå för att förmedla vilken kandidat partiet satsat på. Sällan har det lyckats att hemlighålla vem partiet valt att satsa på. Budskapet har gått runt i stiftet och nått förtroendevalda på församlingsnivå, ja till och med präster som varit engagerade i det stora partiet har tidigt fått kännedom om vilken kandidat som skulle lyftas fram.

I allt tal om 68-vänstern i Svenska kyrkan har detta glömts bort. Små grupper av sympatisörer med en radikal politisk vänster har aldrig nått några större framgångar. Det har partiväsendet sett till, det partiväsende som haft ett omfattande inflytande i kyrkans inre organisation, som t.ex. i biskopsvalen. I dessa val har socialdemokraterna ofta fungerat som "kungamakare".  Vid något tillfälle har frågan om blivande biskop lämnats öppen, men allt som oftast har det kampanjats för en bestämd biskopskandidat. Först och främst inom partiet, men även i kontakt med andra. 

Det fria valet har aktiva korporationer (partier, fackföreningar m fl) som agerar i bakgrunden, vilket inte är förbjudet, men som borde synliggöras istället för att ske bakom kulisserna. Särskilt transparent är det inte även om det inte heller sker totalt fördolt. Omvärlden vet om detta oftast ingenting.

Chefen fru Ingeborg på Öppet arkiv

På Örebro teater spelas nu Chefen fru Ingeborg av Hjälmar Bergman med manus från 1924. I och med att restriktionerna släpps finns det gott om biljetter att tillgå, så varför missa möjligheten att gå på teater och se ett gammalt stycke med stor relevans även i vår tid, snart 100 år senare.

Den som vill förbereda sig kan gå in på SvT Play och Öppet arkiv för att se TV-serien från 1990-talet Chefen fru Ingeborg i 4 avsnitt. Huvudrollen spelas av Mona Malm med många namnkunniga medspelare bl a Björn Kellman, Anders Ekborg och Jessica Zandén. Den som gillar Hjalmar Bergman kan dessutom fortfarande ta del av Markurells i Wadköping (med manus från 1919) med Edvin Adolphson i huvudrollen på Öppet arkiv.

Väl använda timmar anser jag. Så se efter själv...

Skillnad mellan politik och partipolitik

 En opolitisk kyrka i en privat sfär är en idealbild som kan dyka upp i spalter och debatt. Kyrkan ska inte blanda sig i hur landet styrs eller ibland inte ens ha synpunkter på enskilda ärenden där mänskliga rättigheter och humanism går förlorade. Utomordentligt intressant är att sådana tankar just dyker upp i partier som fortfarande drömmer om att styra Svenska kyrkan och se till att den inte blir en kraft som kan motverka partiintresset.

Att en kyrka har synpunkter på hur samhället styrs och organiseras är naturligt och självklart, vilket inte betyder att den vill tävla om makten i stat, region och kommun. Vissa politiska partier som har makt i stat, region och kommun däremot vill finnas i kyrkan för att styra den. Därmed riskerar kyrkans viktiga funktion som samhällskritiker att gå förlorad. Den står ju inte oberoende utan under inflytande av de krafter som åstadkommit det samhälle som behöver granskas och utifrån en kyrkas teologi och etiska ställningstaganden. Dessa ställningstaganden i en kyrka ska självfallet inte heller ha påverkats eller begränsats av de partipolitiska krafter som också skulle kunna drabbas av en fri kyrkas synpunkter.

Den självklara rågången mellan politiska partier och civilsamhället har i så gott som enbart Svenska kyrkans fall upphört att gälla. Där används alla möjliga argumentkrumbukter för att försvara denna inblandning i kyrkans inre angelägenheter. Denna åsikt och slutsats brukar få kritik för att innebära att de enskilda politikerna som företräder partiet i kyrkan därmed får sin tro och sitt engagemang underkända, vilket är fantasi och påhitt. Deras tro är inte ifrågasatt eller kritiserad, det är det politiska PARTIVÄSENDET som kritiseras och bör upphöra. Låt kyrkan vara kyrka och politiska partier ägna sig åt att leda och styra i stat, region och kommun.

Promenader och glitter

Varannan dag promenerar jag till stadens sjukhus. På ryggen en ryggsäck och i händerna stavar. Denna minivandring är 2,5 kilometer. I slutet av den meningen kunde det naturligtvis stå antingen kort eller lång. För mig är den lång andra uppfattar så få kilometrar som uppvärmning. Hur som är det ett sätt att få fart på kroppen innan stillaliggandet i en sjukhussäng som varar 4 timmar. Lägg till tid för förberedelse och avslut så har jag tillbringat drygt 100 hela dygn på sjukhus sedan starten. Det sägs motsvara ett maratonlopp varje gång. Så jag behöver egentligen inte gå långa sträckor. Fast nog kostar det på, både för sjukvården och för mig. Jag som lyckligtvis fortfarande lever! Sådant kan jag meditera över när jag går.

Den första stora gatan jag passerar ligger mitt i staden. Där finns en rejäl korsning som solen ofta lyser upp. Det händer att jag liksom ser glittret på en sjö när vägbanorna ligger belysta och tomma. Poetiskt och vackert. Tills jag inser att det är metallen av dubbarna på dubbdäck som nötts av och förgyllt vägbanans asfalt. Att mikropartiklar av metall dansar i luften får jag för mig när jag går vidare. Med axlarna en aning mera slokande.

Indragen i stadens dynamik?

Staden - ett socialt konglomerat av människor som drivits samman av förhoppningar om bostad och arbete men också av tillgången på vård och omsorg såväl som ett större kulturutbud. Det återspeglas också i kyrkligt liv i städer där verksamhet och gudstjänstliv är större och mer varierat. Men de som bor i staden behöver samma närhet som det sociala nätverket på landet kan erbjuda och ingår därför i diverse kluster av medmänniskor beroende på intresse och fallenhet.

Sportutövare och idrottare för sig efter vars och ens egenart, ett rikt föreningsliv och många aktiva folkrörelser samlas inom stadens hank och stör. Även inom religionens sfär finns möjlighet att mera välja sin tillhörighet eftersom så många aktörer finns på plats. Däremot kan avståndet mellan de flesta människor och de verkliga och politiskt utsedda makthavarna bli skrämmande långt. Då är risken att politikerna blir dom till skillnad från oss andra. Där finns nog en av de många förklaringarna till att sk utanförskapsområden blir så problemfyllda, man saknar inflytande och delaktighet i större utsträckning än människor i mer välbeställda områden.

I vår stad växer nya stadsdelar fram med en obegriplig hastighet. Vilka ska bo där kan vi fråga oss, fast snart nog är de utsålda eller uthyrda. Undrar när föreningsmångfalden och de andra utbuden närmar sig dessa enorma bostadsområden. Blir det alls möjligt att  där känna sig indragen i stadens dynamik?

Frågorna samlas

Inte hjälper det, att stirra på tangentbordet som om det var därifrån idéer föddes. Bokstäverna är stumma innan en tänkande varelse låter dem dansa. Varför är det så svårt att få till det på papper, dvs i datorns ordbehandlingsprogram som vi sa förr i världen, och så lätt att bara bubbla på i vänners sällskap? Förresten är det många som kan pratat rejält i ett litet sällskap som hellre skulle falla ner i koma än att öppna munnen inför en större samling medmänniskor. Denna verbala skräck har fått åtskilliga tunghäftor att slå till.

Ändå finns det ämnen så det räcker i närmsta dagstidning. IS-kvinnor och barn på väg "hem". Betongproduktion i motsats till bevarande av grundvatten, mossor och lavar. Mer skatt på bilar som går igång på fossila bränslen. Ett kyrkoval på gång. Elsparkcyklar i drivor på städernas gator. Pandemin och vaccinationer. Texas sjukhus totalt överansträngda av covid. Hur många miljarders reformutrymme i en statsbudget kostar det för att vinna nästa val? Och varför är hela vår stad uppgrävd så att det är svårt at ta sig fram. Och Vita arkivet skulle man kanske tänka på, men varför att det ett sätt att binda folk till en bestämd begravningsbyråkedja? Ska det bli kalt och regn?

Snart kyrkoval

 

Frågan om partipolitiken i Svenska kyrkan och i de styrande beslutsförsamlingarna har debatterats i decennier. Här några tankar från en diskussion 2015 om än i något omarbetad form… 

Snart blir det kyrkoval. Till detta val är det för sent att avregistrera de politiska partierna. Politiska partier bör i framtiden självfallet inte längre registreras som nomineringsgrupper i Svenska kyrkan! Det är inte partiernas uppgift att ta över som styrande i en kyrka. Särskilt som partierna inte står FÖR den kristna tron eller bekänner den, vilket blir både skevt och oärligt när partierna vill bestämma om bekännelsen, om böner, psalmer och liturgier. Ett problem med partierna är att icke kyrkotillhöriga kan påverka den kyrkopolitik partiet driver. Dvs ateister, agnostiker och bekännare av andra religioner kan genom partiet påverka och ha inflytande. Ett partis arbete och existens går ju ut på att framträda konsekvent och sammanhållet oavsett livsåskådning eller kyrkotillhörighet. Det betyder att partierna blir sekulära kilar in i kyrkans liv, alldeles oavsett att många av företrädarna kan ha en personlig tro. Exemplen på partiledningars aktiva intresse för kyrkan och kyrkopolitiken är bedövande många. Inge kan trolla bort denna önskan partierna har att forma kyrkan efter partiets intressen! 

Personer som är någorlunda insatta och som har kastat ett öga på beslutsförsamlingarnas sammansättning vet att mångfalden kan te sig stor men i själva verket, och utifrån politiska bedömningsgrunder, är mångfalden synnerligen begränsad. Grupper med partipolitiska rötter och öppen partipolitik lägger fortfarande sin tunga hand över kyrkans liv.

Det har hävdats att alla de förtroendevalda är en omistlig del av Svenska kyrkans identitet, och visst låter det anslående. Vad betyder det? Att förtroendevalda oavsett politisk eller annan nomineringsgruppstillhörighet är omistliga för kyrkans identitet? Jag tror för min del att kyrkans identitet är en annan, nämligen att vara en sammanslutning kring Herren Jesus Kristus där ordet förkunnas rent och klart och sakramenten förvaltas människor till tro och salighet. Att det finns människor som vill ta på sig ansvar i den gemenskapen är självklart. Hur de väljs och vad de representerar är därför en verkligt viktig fråga. Min grundhållning är att sekulära politiska partier är skapade för att organisera ett samhälle och inte för att styra endast ett, dvs Svenska kyrkan, av de många trossamfund som verkar i Sverige med hundratusentals medlemmar..

Det har påståtts att partierna behövs för att se till att det finns tillräckligt med människor i beslutsorganen och för att partierna är garanter för att kyrkan är öppen och demokratisk. De flesta av världens kyrkor, som har andra system för att utse förtroendevalda, klarar naturligtvis att kompetent leda och styra sina samfund med både öppenhet och under demokratiska former. Det kan framstå som om detta att klara organisationen och besätta platser i beslutsförsamlingar är det viktigast av allt i en kristen kyrka. Gudstjänstfirande med Ordet och sakrament i centrum, tro och bekännelse, kristen undervisning och mission är det en kyrka handlar om.Om kostymen, dvs kyrkans organisation där de kyrkliga valen ingår, är för stor syr man väl in den? Har man en apparat man inte kan hantera så organiserar man om. Problemet idag är att församlingsnivån på många håll berövats sitt rättmätiga inflytande över sitt eget och kyrkans arbete och liv! Makten har flyttats uppåt i organisationen. Färre bestämmer mer i pastoraten. Nästan som om apparaten går före andra uppgifter och rent av blir överordnat kyrkans missionerande kallelse.

Svenska kyrkan uppfattas ibland som en organisation som inte kan överleva utan att rekrytera folk från andra och sekulära sammanhang! Pudelns kärna är varför just politiska partier skulle vara mest lämpade att tillhandahålla valbara människor till en profilerad kyrka där tro, bekännelse och lära ger kyrkan identitet! Här uteblir ett rimligt svar, som så ofta annars, när frågan berörs. När politiska partier lägger sig i en kyrkans inre angelägenheter finns de flesta exemplen från diktaturer, vilket borde stämma till eftertanke och omvändelse!

Systemet med politiska val till kyrkofullmäktige infördes i kyrkan av politiker mot kyrkans uttalade vilja. Viktigt att komma ihåg när systemet med partier i kyrkan försvaras. Sven Thidevall skriver om partiernas inträde kyrkans organisation för snart hundra år sedan i avhandlingen Folkkyrkan, vision och verklighet och i Kampen om folkkyrkan. Han skriver bl a att 

En omedelbar effekt av den nya församlingsstyrelselagen blev därför att kyrkofullmäktigeförsamlingarna kom att tillsättas på ett sätt som stred mot vad den kyrkliga opinionen hade önskat. Den politiska scenens aktiva blev de som fattade beslut om vilka namn som skulle finnas med på respektive valsedel. Därigenom infördes i praktiken ett inofficiellt valbarhetskriterium: Medlemskap i ett politiskt parti. Nu när fullmäktige var infört och partierna hade engagerat sig i kyrkovalet, uppstod ett behov av kyrkopolitiska riktlinjer på partiväsendets grund. Detta behov hade inte funnits tidigare.

Om partiernas intåg i kyrkans organisation är så bra och föredömligt är det obegripligt att förespråkarna för att politiska partier ska styra i en kyrka inte erbjuder sig och sina partier att hjälpa andra kyrkor och trossamfund att leda deras organisationer. Att endast en kyrka, bland andra lika från staten fristående kyrkor, ska ha sekulära partier i ledningen verkar otidsenligt, omotiverat och egendomligt. Man kunde ha hoppats att de tre politiska partierna, S, SD och C, som envist håller kvar en förlegad modell skulle ha modet att tänka om.

Till sist en notering om debattvillkoren i Svenska kyrkan. Det är inte ovanligt att argument och åsikter för en från partipolitiken befriad kyrka medvetet förvanskas och förvrängs. Omedelbart kommer motstötar med innebörden att viljan att slippa partipolitik i kyrkan är antidemokratisk och att den innebär ett underkännande av människor med politiska åsikter. För somliga är det svårt att skilja politiska åsikter och sympatier, som alla i någon mening har, från sekulära och religiöst neutrala partiers inblandning i att styra en profilerad kristen, evangelisk luthersk kyrka.

Till sist hävdas att önskemålet att kyrkan ska slippa partierna betyder att kyrkan istället ska styras av präster och anställda. Strunt och dumt. Vad det handlar om är att partiorganisationer och deras ideologi inte ska styra en kyrka. Det finns många andra demokratiskt tillfredsställande sätt, där aktiva och intresserade medlemmar väljs till uppdrag (så som sker i de flesta folkrörelser i vårt land), att styra och leda ett kristet trossamfund. Det fungerar utöver världen, så varför inte i Sverige?