Varför tar man på sig ett uppdrag man egentligen inte har förutsättningar för? Så tänkte jag ofta efter att jag för ett antal år sedan lovat att översätta en bok om de lutherska bekännelsedokumenten och om deras teologiska ställningstaganden. På svenska heter boken För Kristi skull, Introduktion till de lutherska bekännelserna (Artos).
Översättning är ju en profession, ett yrke. Jag är dilettant och autodidakt. I mitt fall föll jag trots det för smickret att: det där det kan du, du är ju teologiskt kunnig. Så mot bättre vetande sa jag ja. Arbetet tog åtskilliga månader att fullfölja och ändå blev en hel del språkliga grodor och andra problem inte riktigt lösta. Självfallet blev jag tvungen att läsa på innan jag kunde sätta igång på allvar. Reformationen var något jag knappast hade studerat. Övertygelserna, argumentationen, polemiken var fortfarande trots mina teologistudier i Uppsala något fördolt och utom räckhåll. Mitt exemplar av Bekännelseskrifterna hade försvunnit i någon flytt, så det blev att skaffa nytt.
Översättningsarbetet utvecklade sig till en upptäcksresa. Som ett slags teologisk byggnadingenjör drogs jag in i och fick jag delta i en undersökning av det evangeliska lutherska husets grundläggning. Hade man byggt på sand eller på klippan? Vilket material hade kommit till användning och vilka tekniker hade man använt för sina bekännelsetexter? Var det hållbart eller mera vidlyftigt och djärvt än stabilt?
Gång på gång blev jag uppmärksam på att texterna hade tillkommit som reaktion på rådande ordning som Luther och hans kollegor fann tveksam och felaktig. Först och främst fanns där ett ifrågasättande av skolastikens tänkande och metoder. Sedan bröt diskussionen om avlaten ut med Luther som en av de stora kyrkokritikerna. Och det ledde över till ett ifrågasättande av vem och vad som ägde auktoritet. Påvar, biskopar och koncilier hade inte företrädesrätt framför Skriften, Guds heliga Ord. Om kyrkans olika beslut och handlingar hamnar i konflikt med varandra eller Skriften, vem eller vad ska då ha auktoritet och företrädesrätt? Sedan kom som på ett radband fråga efter fråga: hur låg det till med rättfärdiggörelsen, lag och evangelium, de två regementena, nattvarden, kyrkosyn, arvsynden, bot och goda gärningar, sakramenten…
Många viktiga ämnen fick ny belysning och aktualitet. Så blev det till exempel nödvändigt att försöka förstå vad Svenska kyrkan egentligen menar med sin anslutning till Konkordieboken.
Uti wårt Konungarijke och des underliggande Länder, skola alle bekänna sig, endast och allena, til then Christelige Lära och Troo, som är grundad uti Gudz heliga Ord, thet Gamla och Nya Testamentets Prophetiske och Apostoliske Skrifter, och författad uti the tre Hufwud-Symbolis, Apostolico, Nicaeno och Athanasiano, jemwäl uti then oförändrade Augsburgiske Bekännelsen, af åhr 1530, wedertagen i Upsala Concilio, 1593, samt uti hela, så kallade, Libero Concordiae förklarad. Ur 1686 års Kyrkolag.
Somliga har alltså med utgångspunkt i Uppsala mötes beslut 1593 också hävdat att våra bekännelseskrifter egentligen främst är de tre gammelkyrkliga symbola (i boken kallad trosbekännelserna till skillnad från andra bekännelsetexter) och Confessio Augustana. Konkordiebokens övriga texter fick stå tillbaka och skulle mest ses som förklaringar och utvecklingar än som något annat eller nytt. På vad sätt uttrycker dessa dokument vad kyrkan idag tror, lär och bekänner?
Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument. (§1 KO)
De bejakade dokumenten fungerar som ett dragspel, dit hör allt möjligt från kyrkomötets beslut utöver Bibel, Psalmbok och övriga gudstjänstböcker (t.ex. missalen). Frågan om den egna och kyrkans tro stiger fram eftersom ingen avgjort på vilket sätt denna tro och bekännelse ska efterlevas och följas. Hur ser egentligen den trosgrund ut som min kyrka är byggd på och som jag har förklarat min anslutning och lojalitet till i prästlöftena? Tidigare på stillsam har jag undrat vad löftet betyder och dess hållfasthet. "Viljen I, efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?"
De som vigts under senare år fick lova. att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten. Något måste löftet betyda och inte bara för den som avger löftet utan även för dem som vill ha och höra löftena, för kyrkan, för församlingarna! Orden om att stå fast i denna tro binder faktiskt även där! Det handlar inte enbart om en välvillig avsikt, en intention för stunden utan ett löfte. Frågan som väcks är om jag/vi verkligen tror det bekännelserna hävdar och lär eller har andra uppfattningar och idéer som t.ex. hör hemma i andra trostraditioner? Reformert och protestantiskt tänkande skiljer sig ju från ett lutherskt.
De som ruckar på bekännelserna borde väl åtminstone ge skäl till varför bekännelseskrifternas resonemang och argumentation inte längre skulle hålla, istället för att bara tycka annorlunda med det ihåligaste av alla argument: jag bara tycker och tror så, jag tror så i alla fall!
Ett exempel är den fria viljan. Jag har knappast hört den fria viljan utförligt diskuterad eller kommenterad. I vår nutida kyrka verkar människan aldrig sakna förmågan att utöva sin vilja. Vi har i förkunnelse och undervisning ansträngt oss för att få människor att vilja Gud, välja Gud och säga sitt ja. Som om tron föddes genom den egna viljans val. Vi har glömt eller inte brytt oss om syndafallets skada. Den som gör det omöjligt för oss att vilja och välja Gud. Eller har tidens gång medfört ett uppbrott från tidigare positioner? För min del kan jag inte påminna mig att någon i modern tid talat om människans trälbundna vilja.
En devalvering av syndens skada på och i människan måste väl diskuteras innan det av sig själv blir något allmänt accepterat och vedertaget? Vi tycks ha glömt hur Luther vände sig mot liknande idéer hos nominalisterna. Enligt dem kunde människan av sig själv välja att älska Gud. Enligt Luthers sätt att tänka hindrade synden viljan att älska Gud. Människan kunde inte fritt välja eftersom hennes vilja var trälbunden. Guds kärlek och nåd behövdes först.
Även frågan om synd och särskilt föreställningen om arvssynd hör samman med förmågan att vilja och välja. "Melanchthon ville se arvsynden i skarp kontrast mot medeltida synsätt som fortfarande var utbredda i kyrkan. För det första är arvsynden inte bara en skada eller tendens utan en elakartad åkomma som Melanchthon i den latinska texten beskriver som ”begär” och han förklarar i den tyska texten att den är fylld av djävulska lustar och böjelser. För det andra, den brist som arvsynden medför är långt allvarligare än frånvaron av den ursprungliga rättfärdigheten så som den förstods av medeltida teologer. Att vara ”oförmögen av naturen att ha sann Gudsfruktan och sann tro på Gud” betyder att den mänskliga viljan och förnuftet av sig själv – ”av naturen – hindras att känna och förlita sig på Gud. En kraft har gripit in som både eggar viljan att göra ont och håller dess naturliga förmågor bunden. Den kraften är synden" ( s207, För Kristi skull).
Ja, och vad blir det nu? Vad sägs om eftertanke och självrannsakan?
