Varför heter det landgång?
Smörgåsen tänker jag inte på
den har säkerligen sitt namn efter
den lösa brygga eller lejdare
som skapar en förbindelse
mellan ett fartyg och kajen
mellan båt och fasta land
Vi kallar detta landgång

Längtan till mål och destination
till att åter få komma i land
är troligen så stark att en benämning
som fartygsgång eller ombordstigare
inte kan komma ifråga

Himmelens och jordens Gud erbjuder
en landgång, en väg till räddning
tänker jag den 19 söndagen efter Trefaldighet
Med hjälp av denna utväg ska Noa
rädda skapelsen undan våldets totala fördärv
Det etiska dilemmat i Guds påskyndande
av människors och samhällens undergång
får vi diskutera en annan gång - men visst
behöver vi tänka kring denna
omnipotenta maktutövning
detta villkorslösa rådande över liv och död

Guds vilja och Noas tro erbjuder mitt i undergången en
utväg, en räddning är trots allt möjlig
- en landgång och ett fartyg erbjuds
Räddade undan syndafloden går de efter
sin märkliga seglats - inte olik Israels ökenvandring
iland i en ny värld, träder in i ett förlovat land
till ett nytt liv under regnbågens löfte
Sådan kan tron vara
– en stark och hållfast brygga
som leder oss dit Gud vill
Allt är inte hopplöst!
I en stormig värld
en himmelsk landgång
för kyrkans skepp

Tråkmånsar? Surpuppor? Hycklare?
Föredömen, godhjärtade, kärleksfulla?
Hur är vi som tror?
Förväntas vi vara tråkiga asketer
eller festliga och livsbejakande människor?
Vilka krav och förväntningar möter vi?

Vi kan börja med humoristerna
Inte här hos oss – utan de professionella
Humorister har det inte för roligt
Om de är uppskattade och välkända
och erkänt roliga så tjatar folk
på dem och kräver: säg något kul
- Hörru, var lite rolig! Kom loss!
Säger humoristen då med allvarlig stämma:
Du är skyldig mig två tusen…
Så är det roligt för alla andra
men mindre glädjande för den som
krävde en festlig replik

Pressen berättar om detta att säga något roligt:– Det finns inget värre än när folk säger så.
Det är en förolämpning. Då blir man ju
en apa på cirkus, säger Johan Glans
Svenska Dagbladet intervjuade komikern
Henrik Schyffert: Händer det att folk kommer
fram till dig och utbrister "Säg något roligt"?
- Sällan. Det är som att gå fram till en trollkarl
och säga "Trolla!"
Hur klarar de förväntningarna att alltid vara roliga?
Stackars Gösta Ekman med Papphammar
Förväntningarna på honom måste ha ökat:
trilla omkull, dratta på ändan och riv en bokhylla!
Eller Charles Ingvar "Sickan" ”jag har en plan” Jönsson
Magnus o Brasse, Hasse och Tage och många andra

Fast förväntningar, inte så sällan marinerade med fördomar
kan gå åt alla möjliga andra håll
Den som jobbar i industrin kan väl inte gilla opera
Bönder studerar inte klassisk kinesisk litteratur
Rockstjärnan gillar inte Bach eller Buxtehude
Grovarbetaren läser inte finstämd kärlekspoesi
och en lärd professor tillhör inte Fantomenklubben,
har sällan en dödskallering, kan inte det hemliga alfabetet,
läser inte serier eller kör motorcykel, eller hur?

En som dignade under de många förväntningarna
var han vars mässa vi lyssnar till i dagens gudstjänst
Den unge Mozart, underbarnet visades upp
av sin pappa Leopold vid åtskilliga resor runt hela Europa
Krav och förväntningar…
Vi möter alla krav och förväntningar
Somliga goda och bra andra svåra att uthärda,
att kämpa med och mot
Våra föräldrars, lärares, omgivningens krav
Och inte minst våra egna…
De kan vara de mest obarmhärtiga

Tänk så bra att ibland bryta mönstret
Gäcka förväntningarna
Vara annorlunda än bilden
Det kunde till exempel ge chansen åt några av oss
lite alldagligt tråkiga att våga vara något roligare
Att bryta en förväntan kan öppna en ny dörr
Ge en ny start, bli till ett viktigt vägskäl

Jesus gör ofta så - bryter föreställningarna
förvånar sin omgivning men så blev meningarna
om honom också delade
Somliga sa att han vilseledde folket
Andra att han var en bra människa
Det var svårt att resonera öppet
om Jesus – ämnet var laddat

Hur kan han som inte har studerat
vara så lärd, frågas i texten
Jesus har nämligen undervisat vid templet
och det han sagt är klokt, lärt, imponerande
Redan vid tolv års ålder överraskade han
Ni minns hur han försvann från sina föräldrar
När de gått en dagsvandring och inte hittat honom
måste de återvända till Jerusalem
Efter tre dagar fann de Jesus i templet
där han satt mitt ibland lärarna,
han lyssnade och ställde frågor
Alla som hörde honom häpnade
över hans förstånd och de svar han gav

Och många som hörde honom tala
Sa att han talade med makt och myndighet
med auktoritet och kraft
Folk häpnade när han gjorde under
Till slut har Jesus hela folket med sig
Och alla lyssnar när han talar

Genom att överträffa förväntningarna
genom att vara alltigenom sann och helgjuten
får han lärjungar, efterföljare, tillit
…och fiender
Det drabbar andra som vill stå emot
Som bryter tystnadens mönster
Och står upp för det fria, det rätta, det goda
Förtryckare, mörkermakter tål inte motsägelse
Vill den inte, förväntar den inte

Hur ser då Din bild av Jesus ut?
Stämmer den med skönmålningarna?
Med idealiserade jesusporträtt av en fager person,
med böljande långt hår och stora fuktiga ögon?
Snäll, genomvänlig och trevlig?
Kan någon ha lockats av alla motbilder, nidbilder
i aktuella konstutställningar
Där Jesus än en gång utelämnas att gå en Via Dolorosa
- en lidandesvandring arrangerad av konstnissarna,
om man får uttrycka sig så vanvördigt

Hur ser Din djupare bild ut?
Den som går bortom yta
och som gäller egenskaper och väsen
Hur uppfattar Du Jesus?
Vilka förväntningar har Du på Din
Herre och Gud?

I en nattvardspsalm formuleras det så här:
Du själv är gåvan Gud oss gav
Den räcks åt alla utan krav
Och här ett saligt byte sker
Du tar vår skuld, din frid du ger (Ps 73:2)

Nåden, förlåtelsen får vi fritt och för intet,
utan motprestation. Gratis kommer ju av ordet nåd gratia
Augustinus har sagt: Gratia nisi, gratis est,
non est Gratia. "Om nåden inte är gratis, är det ingen nåd"
Visst vill vi i församlingen ta emot nåd och ovillkorlig kärlek!
Vi förväntar Guds omsorg och räknar med Guds kärlek
Vad vill vi då ge? Vad vill vi göra?

Andras förväntningar blir då inte avgörande
Och en del av våra egna kan också läggas åt sidan
därför att nu handlar frågan om Guds vilja med oss
som har den största betydelse för oss som tror
- långt viktigare än omvärldens bilder och krav

Kan vi tänka att det finns ett Guds krav?
En tydlig Guds förväntan på oss?
Otidsenligt förstås, stämmer inte med velourbilden
av en mysig och alltid förstående storpappa
eller mamma som många vill säga nu för tiden
Utan krav, utan gräns får vi snart irra runt
som Israels folk, vilse i öknen

Vi har sjungit i psalmen: Ditt krav är så stort
och min kraft så svag. Så lär mig O Herre att tro (Ps 183:2)

Jesus svarar i dagens text att han är sänd av Gud,
det han säger kommer från Gud
Om någon vill göra Guds vilja
skall man förstå om Jesu lära är från Gud
eller om han bara talar i allmänhet och av sig själv

Jesus visar idag att hans förväntan – och krav - är
att vi ska ställa oss till förfogande
för att i likhet med Jesus bli redskap
verktyg för Guds vilja och ord
Den viljan med oss finns i många formuleringar
- Ära vare Gud i höjden och på jorden fred
Vi ska ära Gud och skapa fred och försoning
Ni skall älska varandra…
Älska Herren din Gud med allt du är och har
och din nästa som dig själv

Att söka Guds ära är att säga sitt ja
till ett sådant Guds krav
Och Mika som vi läst idag gav långt tidigare
samma vägvisning om svaret på Guds förväntan:
Människa Du har fått veta vad det goda är
Det enda Herren begär av Dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller Dig till Gud
/Predikan i Olaus Petri 2006-10-15/

Servitrisen löser problemet

Servitrisen löser problemet. Hon har fler bord än de andra. Därför kör flera gäster om oss och får beställa sina kroppkakor långt före oss som redan väntat längre. Ålderspresidenten vid vårt bord pekar ilsket på matgästerna vid närmaste bord och påpekar med osedvanlig kyla i rösten att de där kom minsann efter oss. De oskrivna turordningsreglerna sitter i ryggraden…

Men en servitris löser problemet. Hon som har grannbordet. Vi lyckas nämligen få kontakt med grannbordets servitris. Vid något besök i köket överförs vår begäran till vår betjäning att vi väntar för att åtminstone få diskutera matsedeln. Hon som ansvarar för att vi får mat på bordet dukar på och av andra bord och passar upp på gäster i en annan del av restaurangen. Efter ytterligare en stund joggar hon fram till vårt bord och tar beställningen. Vitsås eller skirat smör, frågar hon uppfordrande och antecknar något i sitt block redan innan någon hunnit svara. Sedan försvinner hon och vi misstänker att det är för alltid.

Vi roar oss med att se de andra gästerna i lugn och ro redan leta efter skattgömman med stekt fläsk i kroppkaka nummer två. Så kommer hon den efterlängtade med salladsfat, bestick och en brödkorg med nybakat bröd och vinddraget får oss att se efter om något fönster står öppet. Vi letar på golvet runt omkring oss för att se om några brödbitar eller salladsblad eventuellt fladdrat sin väg. Här var det fart och fläkt, undslipper sig en av personerna i vårt sällskap. Servitrisen hör inte för hon har redan rusat vidare i livet.

Därefter väntan. De diminutiva bröden och den sorgsna salladen trycker vi i oss – nästan på trots, som om vår utsvultna brådska kunde påskynda nästa led i denna utdragna upplevelse. När de övriga lunchätarna börjar famla efter portmonnäer och plånböcker rusar servitrisen fram till vårt bord med maten. Någon gissar att hon haft en tidigare karriär som kortdistanslöpare.

Skinnet har börjat växa på kroppkakorna. Som tur var är knivarna vassa och har man väl lyckats lägga ett snitt i potatisbullen doftar och smakar det angenämt. Vårt sällskap skall samma afton bese en teaterföreställning: Vi betalar inte, vi betalar inte. När det vatten vi beställt inte kommer upprepar vi titeln gång på gång och gäster som anlänt senare stirrar misstänksamt på oss. Vet vi något de snart ska få reda på? Vid vårt bord funderar vi på om service verkligen ingår i lunchens pris.

Ny väntan. Nu på att få betala. När vi inte tyar längre reser vi på oss och stöter som av en händelse samman med servitrisen som är ute och springer. Vi känner medlidande. Hur står hon ut? Vi är ganska mätta men ännu mer trötta och stressade – hur ska inte hon känna det i en ständig jakt för att komma ikapp?

Här uppenbaras förnyelsen: konkurrensen i restaurangbranschen har förvandlat serverandet av mat till en tävling. Kan vi få betala, säger vi och berömmer oförmodat den goda maten. Man vill ju inte genera någon som springer så bra och så mycket.

Högtidlig och öppen! Ord som beskriver ett slags allvar och nyfikenhet och intresse. Väljer man ord som vårdande och samhällengagerad pekar de mot något utåtriktat och medmänskligt. Sådan är Svenska kyrkan påstår majoriteten av 300 Örebroare som SKOP nyligen har intervjuat.

Svenska kyrkan i Örebro ville inte nöja sig med standardbilden som möter oss i media där det negativa och avvikande får mest uppmärksamhet. Tänk att det ska vara så extra spännande när det som händer i andra organisationer och sker i kyrkan. Det visar väl bara att Svenska kyrkan också befolkas av människor, vanliga människor med samma förtjänster, fel och brister som de flesta andra har.

Svenska kyrkan ville veta mera - och därför gjordes en undersökning år 2003. I år följdes den undersökningen upp med en ny. I kyrkan bedömer vi det nya resultatet som riktigt intressant. Men media gör en annan värdering eftersom knappast någon velat förmedla resultatet - att Örebroarna gillar Svenska kyrkan! Den nyheten blev alltså ingen kioskvältare. Den blev inte ens en nyhet.

Närapå 7 av 10 personer tycker att det stämmer bra och mycket bra att Svenska kyrkan har hög trovärdighet. I andra mätningar är förtroendet lägre. I Örebro är mer än hälften ganska och mycket nöjda med det Svenska kyrkan erbjuder. Över 90 procent har ingen önskan om något annat än det kyrkan redan erbjuder.

Kvinnor är mer nöjda än män och att äldre är mer nöjda än yngre. Medlemmar är mer nöjda än de som inte är medlemmar och de som har haft kontakt med Svenska kyrkan är mer nöjda än de som inte haft kontakt. Även med det resultatet måste kyrkan arbeta vidare för att unga ska bli mer nöjda och för att män också skall upptäcka det kyrkan erbjuder. Vi behöver bli bättre på att knyta kontakter. Inte minst eftersom mellanmänskliga relationer i det moderna samhället sägs bli kortvarigare och ytligare.

Om människor får berätta med egna ord vad de tänker på när man säger Svenska kyrkan i Örebro så nämner 39 procent kyrkan och kyrkorummet. Dop, konfirmation, bröllop och begravning tänker 20 procent av de tillfrågade på. 6 procent tänker på kristen tro. Den siffran kan framstå som svag. För en kyrka är det viktigt med kristen tro. Det motsägs inte av undersökningen. Svaren speglar att det verkligen finns olika skäl att tillhöra kyrkan vid sidan om tron. I en folkkyrka kan man uppskatta tradition, arbete bland barn och ungdomar eller till exempel musik och körverksamhet. Och att kyrkobyggnaden betyder mycket liksom gudstjänsterna vid livets skiften bekräftar vikten av att vårda kyrkan som ett särskilt rum för mötet med Gud och det heliga.

Ungefär hälften har haft kontakt med kyrkan det senaste året. Av dem som haft kontakt anser fler än 8 av 10 att bemötandet var bra eller mycket bra! 20 procent kan tänka sig att hjälpa till i Svenska kyrkan och går man till medlemmarna är det 25 procent som kan tänka sig att på något sätt bli medhjälpare! Vilka siffror!

Slutsatsen blir att kyrkan har ett stort förtroende vilket måste sporra alla som arbetar inom Svenska kyrkan som förtroendevalda, anställda eller medhjälpare. Vi kan fortsätta arbeta med våra gudstjänster, med vår diakoni och med barn och ungdomar och när vi tar omvärlden och medlemmarna på allvar gillas det. Vi behöver inte huka under kyrkokritik och ifrågasättanden utan kan räta på ryggarna. Med glädje konstaterar jag att Svenska kyrkan värdesätts av Örebroarna!

Skogens stora skafferi står vidöppet. Läckerheterna väntar på att bli plockade, rensade och hemforslade. Men något har hänt. Den svarta trumpetsvampen infann sig inte i år. Ihålig och skrynklig som multnande löv brukar den i grupper spela sin tysta fanfar. Men nu, inte ett spår av svampen. Skuggorna tätnar och skymmer den gamla växtplatsen. Kanske är det just det som är orsaken.

Av de gula kantarellerna syns enbart små knappar. Men spåren av stövlar avslöjar att andra trampat denna undanskymda mark. Insikten kommer direkt: vi är inte längre ensamma om våra svampställen. Hur osannolikt det än verkar så har andra hittat just denna glänta vid den lilla rännilen vatten mellan kullblåsta nedfallna granar. Också detta är en övning i att dela med sig. Vår besvikelse har redan blivit andras glädje.

Vildsvinen härjar i trakten. Som jordfräsar har de plöjt upp flera av våra andra säkra fyndplatser. Alla timmar i skogen av nästan planlöst irrande med ögonen spejande som radar över nejden är bortkastade. Inte har vi använt hundar som sniffar upp svamp. Inte heller har vi programmerat GPS:en för att enkelt kunna återvända till exakt samma svampställe. Vi har inte ens ritat en karta, utan mödosamt sökt oss tillbaka med hjälp av kännetecken som mossöverlupna stenar, moras, sällsynta buskar, ormbunkar och viltstigar. Till slut blev mödan till svampfynd. Men där är ödeläggelse och kaos.

Smakade svampsoppan? Så trevligt! Den har vi plockat själva. Vi har mödosamt sökt oss fram i det föränderliga landskapet och till sist efter många strapatser fann vi det vi sökte. I hyllan i tredje gången till vänster mellan fyndplatserna för stekpannor och kaffe. Men på hemvägen höll vi helt på att gå vilse mellan lösgodis och tvål.

Faster Hildur, en rekorderlig faster

Faster Hildur var en rekorderlig gammal faster. Hon dog för
ett antal år sedan mer än 90 år gammal. Som åtskilliga
genarationskamrater var hon from på djupet. De yttre åthävorna
var få och sparsmakade. Hon behövde ingen gymnastisk
hopptro med lovsånger i mantraform. Övertygelsen om
Guds omsorg var solid och stark.

Ibland tror sekulariserade personer att de fromma måste
leva med skygglappar, insvepta i andliga dimmor. Faster
Hildur var inga dimmornas dam utan en bastant och påtagligt
närvarande tant. De kroppsliga krafterna avtog med stigande
ålder men andligt och mentalt var faster Hildur kraftfull.

Faster Hildur var mer än en aktiv förbedjare. Hon bad för
människor, men inte förstrött som vore de personnummer i en
lång lista som ska rabblas inför Gud. Faster Hildur bad med
besked.

Mina släktingarna märkte att hon under vissa perioder sov
dåligt. Sömnstörningen var svår att förstå. Hon hade inte haft
sådana besvär tidigare. Till slut upptäckte man att hennes
nattvakor sammanföll med mina resor. Förklaringen kom snart.
Faster Hildur ville inte gå och lägga sig utan att ha talat med
Gud om den unge prästen.

Att resa uppfattade hon som förenat med fara. Då hjälpte
bara Guds beskydd. Hon talade med Gud under många och långa
timmar men berättade aldrig för sitt förbönsämne om sitt
bönestöd.

Någon som kände till hennes idoga bedjande frågade mig en
dag hur det kändes att få så mycket omsorg. Då kom insikten
till mig. Jag förstod att jag var ett böneämne. Vilken förmån
att veta sig buren, att vara lyft i bön mot ljuset för att
genomströmmas och omslutas!

Faster Hildur bad så intensivt att släktingarna fick sluta
berätta om mina resor. Hennes förböner och omtanke upphörde
ändå inte. Hon fortsatte sin livstid uthålligt att bedja.

Faster Hildur har tack och lov många medbedjare. Uthålligt
talar de sina goda ord med Gud om sina medmänniskor, om den
kyrka de älskar och om den värld som så bekymrar dem.

Klockan ringer - upp och stå
kasta på sig kläder
Sedan kommer moment två
slänga i sig maten
Bort till jobbet längtar du
göra mycket nytta
Skynda dit är roligt ju
aldrig vill du flytta

Arbetslivets tempo är
häftigt högt uppdrivet
Långa dagen svettgalär
schemat fullt tättskrivet
Ekorrhjulet snurrar på
Jaga, spring, bli slut, hu!
Knappt en stund till vila få:
arbetsdagen, svär du.

Ligga länge pensionär
välja smakfullt kläder
Tänka fritt - grå visionär
laga gourmetmaten
Bort från jobbet hålla sig
endast drömmar göra
Sällan skynda – ta den stig:
vara mer, glöm böra

Dragspel, tårta, stort samkväm
lyssna, stilla sitta
Vem kan vara helt bekväm
slött på andra titta
Pantern i dig vaknar upp
morrar, vässar klorna
Språnget tar, en tant gör kupp
drar till jobbet forna!

Har du hört vad påven sagt?

Vad har han sagt? Ryktet flyger över världen. Påven har citerat en gammal kejsare. Att det var i Regensburg på det gamla universitetet vet knappast någon. Och om påven har citerat något så har han ju själv också sagt det! Och låter man det stanna vid vad som kommit ur påvens mun kan man naturligtvis citera ohöljt partiskt. Så gjorde också en och annan nyhetsförmedling som lät hälsa: Påven kritiserar profeten Muhammed och kallar honom ond.

Be om ursäkt, ljuder mantrat. Och de flesta, världen kring om man ska ta media på allvar, verkar tro att påven sagt något förgripligt elakt och illasinnat för vilket han bör be om ursäkt. Förlåt att kejsaren sade så, att någon skrev ner det och att dialogerna publicerats. Ursäkta. Nästa gång skall jag bara kritisera kristendomen. Som om påven inte vet att det finns förfärliga exempel från kyrkohistorien när vapen och våld använts i försöken att utbreda makten och den kristna tron.

Sakligt har påven en poäng i det han genom gamla citat avvisar alla försök att med våld sprida tro och religion. På så sätt blir föreläsningen i Regensburg ett inlägg i tiden. Våldet är oförnuftigt och strider mot Guds natur. Är det den insikten världens muslimer påstås protestera? Nej – man reducerar det till att gälla kejsarens/påvens synpunkt om Muhammeds bidrag.

Den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologos förde på 1300-talet en dialog med en perser och rörde då vid ämnet om det heliga kriget. Påven inleder med kejsarens mycket bryska avfärdande av det nya Muhammed kommit med. Kejsaren ser detta såsom bara varande onda och inhumana ting. Benediktus XVI fortsatte i sitt långa tal sedan att berätta att kejsaren påstod att det var oförnuftigt att sprida religionen med hjälp av våld, eftersom användandet av våld är oförnuftigt och sprider mot Guds och själens natur. Där låg tyngdpunkt och poäng.

I Sverige bryr man sig inte heller om vad påven egentligen har sagt – utan man nöjer sig med kejsarcitatet. Fenomenet är intressantare än sammanhanget. Förenkla istället för att problematisera, illustrera istället för att förklara. Bilder på protesterande och dockbrännande muslimer är knappast relevanta eller representativa. Så förblir vi trots nyheter oupplysta och om möjligt ännu mer inskränkta. Har Du hört vad påven sagt? Nej, för ingen vill göra sig omaket att faktiskt ta reda på det.

Jag kan icke räkna de gånger
man flög över Perssons hus
Med klagande låt som i sånger
hörs upprepat avundsjuksbrus:
en låda kan räcka, känn ånger!
Herr Gård, har ett hus, sus och dus…

Tjenare! Hörru, jag har försökt maila, men servern var nere och intranäten har man ju höjt säkerheten på - så nu ringer jag istället. IT phone home!

Du, jag har fått en lysande idé. Svenska kyrkan! Jag säger bara: Svenska kyrkan. Jag fixar lite kurser och brainstorming åt er i kyrkan och konsulting och sånt, vilken marknad! Så jag erbjuder er vårt know how. Vi i Team Inside Out, vi utvecklar er verksamhetsidé och kopplar vårt branschkunnande med Er andlighet. Bra idé, eller hur! Vill ni så fräschar jag upp det där med Luther å sånt - för ni är väl inte katolska?

Coolt! Tänk om vi skulle ordna lite new structure. Lokalkontoren, församlingar eller vad de heter, måste vara fed up på staten efter hundratals år och behöver väl ha lite fräscha strukturer. Vi hottar upp stället, bolagiserar hela alltet och låter biskoparna bli vedear, schysst?!

Jag har inte varit i kyrkan sedan morsan såg till att jag gick konfirmationen. Så jag tror väl inte så där som ni, men nåt måste ju finnas. Nåt högre. Ödesmättat. Men ni ska va toleranta. Kan man måla altartavlor utan att va inskriven kan man väl utveckla lite, eller hur. Men du, ni måste bli roligare, det vet ju alla. Lite musik, rök och scenkostymer å sånt. Jaha, det kanske ni redan har, men låt inte det slå ner er! Nåt kan vi säkert hitta på.

Allsång? Nåt rituellt? Ljuständning? Körsång? Korta föredrag? Högtalare? Meditation? Nattöppet, vid midnatt? Fritidsaktiviteter? Fika? Samtalsgrupper, studiecirklar, insamlingar?

Hm. Har ni det där? Jaja, jag visste ju att kyrkan har ett mixat och strongt varusortiment. Men ska jag vara med så bör allt sorgligt med kyrkogårdar, död och sånt bort, det får gå. Så blir sånt med bra vibbar kvar. Välkommen till lilla livet och Nu blir det livat. Dop och bröllop. Nästan er bästa grej. Protestera inte utan hör på.

Marknaden fixar vi. Konkurrensen är jätteöverskattad. Vi köper upp ett par småskaliga projekt, vad heter de där…livets pingst och mission impossible, det där provisoriet... Och drar igång med en hejdundrande Kick off. Avspark alltså. Vi låter nån från börsen snacka företagsekonomi, några minglare och kändisar får bli salespromotare och så kör vi på med lite mässor. Nej, inte högmässor. Religionsmässor med kristaller, fjädrar, horoskop, meditationsmassage och tji gång du vet... Sånt säljer!

Min kusin är frireligiös. Hon i alla fall påstår att i Närke blir det trögt att ta nya marknadsandelar. Så vi kan väl flytta det där ni har, stiftet eller vad det heter, till Sörmland. Så vi får nära till Stockholm. Hur mycket hedningar det finns i Stockholm vet alla. Så där kan man produktutveckla. Vore det inte en lysande idé att lägga huvudkontoret i nån liten by, Kjula eller Strängnäs eller så! Ligger det redan där? Åh min själ det hade jag ingen aaaning om. Har de haft det länge?

Men Du, vad gör vi då? Ska vi nischa oss i Närke i alla fall? Tror Du jag kan ringa Karlstad eller Västerås och fråga? De kanske är beredda att sätta in några tusen papp och satsa som mission, eller så. Vilken grej - de tar över Närke när alla andra håller på därborta i Stockholmstrakten.

Är du inte intresserad? Varför sa du inte det från början. Nu har jag ju outlineat hela dealen och lagt framtiden i dina händer och så nobbar du. Hur det ska gå för er bryr du dig ju inte ett dugg om! Typiskt, din inskränkta ….(ohörbart)!

Fusk, fiffel och båg fyller rapporteringen om valet. Fartblindhet kallas det när man inte längre riktigt kan bedöma hastighet och faror. Den politiska fartblindheten har i år drabbat allt fler. De kör inte bara fort utan vårdslöst och allmänfarligt. Dikeskörningarna har blivit allt värre. Där gick en röd bil av vägen! Och där en ljusblå! Och titta där en…

Handlingar som är klandervärda, som strider mot vårt allmänna medvetande om vad man skall och får göra har flera högt uppsatta partiföreträdare gjort sig skyldiga till. Hur kommer det sig att folkpartister tog sig in i socialdemokraternas interna nät? Hur kommer det att en socialdemokrat sprider falska rykten om moderaternas ledare? Är striden om den politiska makten så viktig att man skär hörn och är beredd att infiltrera och spionera? Uppenbart. Hur resonerar man då – när det finns så mycket att förlora av tillit, förtroende, anseende och moral.

Här och där i organisationerna tycks man ha vetat vad som pågått. Detta till trots har ingen tillräckligt klart sagt stopp och belägg. Från att ha ansett att handlingen är det klandervärda tyder beteendet på att det är än värre att bli ertappad och upptäckt. Först när oegentligheterna upptäcks (offentligt) åker botgöringsdräkten på. Men mitt i de ursäkterna kan höras anklagelsen mot att andra minsann också gjort allvarliga fel. Egna dåliga handlingar rättfärdigas genom andras brister.

Etiska riktlinjer kan vara hur stolta som helst – det är först när de efterlevs som de får betydelse. Fusk, fiffel och båg kopplas starkare till partierna och politikerna. Förtroendekapitalet som redan var ansträngt lågt har minskat. Vilken otjänst mot allt det osjälviska politiska arbetet! Vilket frontalangrepp på alla lojala förtroendevalda som satsar kraft och möda på att göra Sverige till ett gott land att leva i.

Men så till besinning. Förkastelsedomarna duggar alldeles för tätt. Dags att försvara politiker och partier. Utan dessa redskap stod demokratin sig slätt. Men redskapen ska skötas och vårdas. Till det hör verkligen att inskärpa och gång på gång återupprätta respekten för det som är rätt, gott och sant.

Jesus glömmer vi lätt. Nu är tid att påminna om ett jesusord av stor betydelse. Det lyder inte: vi tycker synd om någon – alltså kastar vi sten. Inte heller är meningen: den som det är synd om ska kasta första stenen. Jesus säger: den som är utan synd…

Valrörelsen är här. Åtminstone om man får tro den dagliga tidningen. Även i radio och televisionen pågår utfrågningar och debatter. Där framträder Göran och Göran, Lars och Lars och Fredrik och Maud. Lyssnar man noga säger de ganska ofta jag och mitt om partiets politik. Men det händer att vi och vårt fortfarande får plats. Det händer vid enstaka tillfällen att andra lokala förmågor skymtar fram som när en skugga drar förbi.

Förr var det inte alltid bättre – men ofta kom det ordentliga lass med politiska broschyrer som den intresserade kunde läsa för att bilda sig en uppfattning. Där utvecklades den egna politiska filosofin. Partierna trodde sina väljare om att vara intresserade, kunna läsa och ta in fyllig information. Hjälp hade de av att de ideologiska skillnaderna då var betydligt klarare än idag när de flesta vill trängas i mittfåran. Mittåt, ljuder fältropet.

Gatubild får i valtider en ny innebörd. Gatubilden i dessa dagar består av ett ansikte med en partilogga. Valaffischerna visar anleten, gärna i närbild, och mera sällan får politiska deviser plats. Ett skäl kan vara att alla får hjälp av reklambyråer vars tänkande är så stereotypiskt att ansiktsdragen skiljer mera än politiska budskap. Så länge vi håller oss på den politiska ytan.

Vad vill Ert parti göra åt problemet med att det inte finns tillräckligt med platser på särskilt boende för äldre? Svaret tycks vara: Staffan. Ska människor kunna erbjuda sina barn så kallade religiösa friskolor? Svaret blir: Yvonne. Vad skall landstinget prioritera under kommande mandatperiod? Marie-Louise!

Personer ersätter program och ideologi. Politik reduceras till motsättningar. När Göran skäller på Fredriks åsikter eller tvärt om får det symbolisera partiernas olika lösningar vad gäller fastighetsskatt, bostadsbidrag eller vård. Och det hela går ut på att framställa sin motståndare i ofördelaktig dager för att själv vinna fördelar.

Politiker i alla läger kliver fram, längst fram och hyllar sig själva och sitt eget sammanhang. Där finns den goda viljan, de bästa idéerna, mest kunskap. Jag har förstått allt de andra inte begripit. Våra politiker tycks njuta av att slippa vara så inskränkta och korkade som de där andra. Spegel, spegel på väggen där…

Att gå på museum är något som skiljer människan från djuren. Att det är segrarens sätt att stoltsera med sina bedrifter är ingen hemlighet. Krigsbytet ska visas upp och beundrande beskådas.

Att den djurälskande människan satt djur i bur är logiskt. Vill man se på något får man se till att det håller sig där man tittar. Och då är det bra om åskådarna inte blir extra föda. Inte för att pingviner i första taget skulle nafsa på överviktiga glasskonsumenter. Men en björn här och en tiger där skulle kunna få för sig att människorna var där för deras skull och bete sig därefter.

På djurmuséer, det vill säga djurparker, glor vi storögt på instängda djur och föreställer oss hur de lever i frihet. Många djur har det förfärligt. Instängt, tråkigt och trångt.

Men även andra museer har svårt att i sin speciella miljö livfullt återge något som hör hemma i ett eget och annat sammanhang. Lösryckta får föremålen annan betydelse och alla pedagogiska texter till trots lyckas man sällan återskapa sammanhanget. Vilket väl är museivärldens uppgift bortsett från att i största allmänhet vårda och förvalta kulturarvet.

Även Svenska kyrkan och dess romersk katolska förhistoria har hamnat på museum. Där travas helgonstatyer och liturgiska kläder. Och de blandas med medeltida kalkar, konstfyllt smidda kyrkportar och processionskrucifix. De flesta har det instängt, tråkigt och trångt. De längtar hem. De vill tillbaks till bönerna och mässan. Så att de kan leva upp igen.

Om föremålen inte kan komma till kyrkan borde kanske riten och gudstjänsten gå på museum? Vid ett panelsamtal på ett museum föreslog jag just det. Den samlade museieliten chokades över att deras föremål skulle användas för sitt ändamål, på museerna. De är ju satta i karantän. Tagna ur bruk. Passifiviserade och passificerade. Men - gudstjänsten har alltid öppnat dörrar till en större verklighet. Inte ens ett museum skulle kunna hindra det. Släpp fångarna loss det är gudstjänst.

I en smakfullt sammansatt och nyligen invigd kyrksal på ett museum kan man beskåda en genomtänkt blandning kyrkliga föremål. Det är estetiskt och rent. I videohörnan visas några av traktens medeltida kyrkor. Kyrkorna är tomma. I bakgrunden sjunges obegripligt, gregorianskt, latinskt och entonigt. Den bilden känner människor igen. Alla vet ju hur det är i kyrkan.

Inga människor syns till på videobandet. Allt är öde och tomt. Vill man visa hur avfolkningen härjande gått fram på landsbygden kanske? Se, nu visas kyrkan vid torget i storstaden. Där syns människor på gatan utanför. Men vad gör de? De skyndar förbi. På väg till ett museum där de i en videohörna kan beskåda kyrkan.