stillsam ADVENTSKALENDER 11

En nyårshälsning finns på vykortet som Adéle Söderberg (se nedan) målat. Kortet är poststämplat i Stockholm den 31/12 1913.


Att det är gammalt behöver inte hindra dess aktualitet. Kortet kan gott få bli till inspiration att nu förfärdiga och sända julkort och julbrev. En hälsning som kan nå även dem vi vanligtvis inte träffar eller har så tät kontakt med. En skriven rad till hälsning som signalerar att vi kommer ihåg varandra.

Den unge brevbäraren är lantligt klädd i en fårskinnspäls (?). Han lyfter sin röda toppluva som till hälsning. Den färggranna halsduken skymtar fram. Bakom honom finns ett vägskäl. Han verkar ha passerat det. Har gjort sitt val. Att vara budbärare och lyckönskare! Ynglingen är även utrustad med en näverkont, en ryggsäck av flätad björknäver.

Det har ibland setts som mindre seriöst att använda nätet för julhälsningar. Det har antytts inte vara riktigt på riktigt. Att nyttja det sekundsnabba, och framför allt enkla, sättet att hälsa. Men vem kan hindra den utvecklingen? Vi gör klokast i att använda de kanaler som står till buds och passar oss. Så God Jul på Er alla, så här 2 veckor före jul!

Söderberg, Adelaide (Adéle) Margareta, f. 1880 17/5 i Stockholm, d. 1915 3/3 därstädes. Målarinna, Tecknare, Grafiker. Ogift. Föräldrar: konstnären Johan Adolf Carlsson S. och Anna Margareta Vikner. Syster till konstnärinnan Hildur Andrea S. - S. studerade vid Konstakademin 1899 - 1904 (där hon bl.a. belönades med den kungliga medaljen) och samtidigt besökte Axel Tallbergs etsningsskola, arbetade huvudsakligen med porträttbeställningar och illustrationsuppdrag. Hennes produktion spände annars över ett brett register och omfattade såväl stora dekorativa saker som små sagostycken, marinmålningar, landskap och interiörer. (Ur Allhems konstnärslexikon)

stillsam ADVENTSKALENDER 10



När man möter en uppsjö, eller strid ström (!),  av människor jämt och samt, ständigt, kan det vara skönt att dra sig tilbaka. In i en kall skog. Blått står ju för det som är kyligt och rött för det som är varmt. Här får en tomte ta igen sig. I sin blåa tomtedräkt! Med en varmröd luva. I ensamhet. Nobelt! Eller hur!

Omgiven av de vackraste och snötyngda grangrenar som tänkas kan. Sitter han avspänt. Utan en tanke på om någon ser honom. Bevakar honom för media. Signalspanar. I lugn och ro äter tomten. Finns det någon mer gyllene sal än skogens? Inga superspända och laddade reportrar sticker en mikrofon i hans näsa. Eller försöker tubba honom att avslöja något. Vad det nu kan vara? Vem som ska få vad. I julklapp...

Nallar han av gröten? Förmodligen. Eller kanske inte. Man behöver äta även mitt i snöfylld och utkyld skog. Om man vill hålla formen. Ha energi. Även i meditation och avskildhet måste man sköta födointaget. Äta lagom. I lugn och avspänd takt. Inte kasta i sig adventsmaten. Även om julborden ibland tycks avlösa varandra. Liksom torna upp sig.

Kortet är målat av J. Uddén som gjort även andra vykort. Det är avsänt under tidigt 1900-tal. Och det ger oss anledning att fundera över om inte viss avskildhet behövs.Mitt i adventsstöket. I julförberedelserna. Så skaffa dig egen tid. Läs lite poesi. Nobel sådan och fantastisk. Tranströmersk. Denna dag. Just nu!

stillsam ADVENTSKALENDER 9

De vise männen bör ha varit på väg sedan länge. Ska man rida på kamel i jakten på stjärnan och den nyfödde kungen bör man ha gott om tid. Stjärntydare, astronomer, vetenskapsmän, kungar - benämningarna skiftar. De resande representerar hela den beodda världen som letar efter ett nyfött hopp. Väl framme ska de falla ner och hylla barnet med storslagna gåvor. Världen erkänner Jesus var innebörden. Då.

Tiden fram till jul är en resa. När det är som hestigast och mest kaotiskt undrar många med mig: vart är vi på väg? Är detta verkligen vägen till stallet och barnet? Eller har vi kommit på villovägar? Då tänder jag stjärnan i balkongfönstret och kommer ihåg både riktning och mål!

stillsam ADVENTSKALENDER 8

Helge Artelius gjorde läckra julkort. Här är det färg, fart och fläkt när den lilla skidåkaren tolkar bakom livliga hundar. Öronen flaxar och de fyrbenta kastar ett samförståndets öga på varandra. Handen är höjd till hälsning. Barnen vid sidan om spåren tittar storögt på. Men det är idel koncentration  för att hålla balansen. Inga överdrivna triumferande leenden där inte.



Perspektivet är utmanande. Den ena hunden är stor som en häst av tömmarnas längd att döma. Men nog har man sett fotografier där vissa kameravinklar på samma sätt förvränger det vi uppfattar som naturliga förhållanden mellan varelser och föremål. Stär man tillräckligt långt borta nära en cykelbana och spanar mot en kyrka kan man uppleva något liknande. Man kan få in en katedral mellan tummen och pekfingret samtidigtsom en förbipasserande cyklist fyller så gott som hela ens synfält. När smått blir stort och enormt blir minimalt. Så borde man kunna göra med sina största bekymmer.

Snön faller så det ser ut som kulbeprydda granar i bakgrunden. Det måste få finnas tid för frilufysliv. Och lek. I advent!

stillsam ADVENTSKALENDER 7

Förberedelserna inför julfirandet är inte bara plikt och hårt slit. Av Curt Nyströms julkort att döma för det med sig glädje. Om kortet nu föreställer en körövning med luvprydd dirigent. En svensk tomte med röda strumpor och röd mössa. Körsångare lever länge och har stort utbyte av sitt sjungande. När man försöker koncentrera sig på att pricka den där tonen, det svårfångade fisset som ger körackordet sådan lyster, går det inte att tänka på att julkorven ska handlas hem. Eller på att mattor ska piskas. Inte heller kan man idissla gamla oförrätter eller älta antagonister - om man nu råkar ha sådant i bagaget. Koncentration blir just då allt uppslukande, total.

Nu har kyrkoårets brådaste period inletts. Lucia- och julkonserterna avlöser varandra. Adventsandakter och avslutningar i alla möjliga sammanhang löper på som bönekulorna på ett radband i en van bedjares händer. Vad inte många ser är just alla övning och kraft som läggs ner för att allt ska bli så fint som någonsin går. De som arbetar bakom kulisserna, i kök, i vaktmästeri, på expeditioner är starkt bidragande till att resultatet än en gång blir så njutbart och fint.

Kortet ovan blir för mig en påminnelse om samarbetets glädje, om sången och musikens frigörande förmåga. Nu rä det Jul igen. Snart...

stillsam ADVENTSKALENDER 6



Nu bär det av utför i en rasande fart. Detta är ingen symbol för något politiskt parti. Eller någon partiledare. Tvärt om. Här är det meningen att man ska ta sig ner. Man gör det med syfte och avsikt. Fort ska det gå. Med eleganta svängar.

Förra vintern såg det ut så här. Men snön 2011 lär nog vänta på sig. Den kommer nog först 2012. Så tänkte jag tills igår. När beskeden började komma om snöfall. På många platser.

Vykortet är importerat. Klädstilen är ålderdomlig. Bindningarna ser också ut att ha tillkommit för mycket länge sedan. Ska jag gissa på 30-talet? Vykortet är nämligen pcirkulerat. Det har aldrig postbefordrats. Sänts med något postverk. Ungefär så där stilfullt lär jag ha tagit mig ut när jag under femtiotalets mitt susade nerför de branta backarna. De svindlande höga branterna i Nordergravar i Visby. Fallhöjden var väl så där 10-11 meter. På en sträcka av 60-70 meter. Djärvt. Våghalsigt.

Bilden får stämma till klimattankar och locka oss att följa utvecklingen av den stora konferensen i Durban, Sydafrika.

stillsam ADVENTSKALENDER 5

En tecknad karta över norr Gotland, fylld med detaljer, blir dagens vykort. Skaparen av den omåttligt populära barnboksserrtien om Barna Hedenhös, Bertil Almqvist, tecknad en lång rad vykort med kartbilder. Några av hans vykort finns återgivna hos Antikvariatet Leopolds. 

Urvalet på kartbilden är subjektivt men fint. Bäls kyrka kanske är det mest överraskande. Däremot är Gothems kyrka självklart med, liksom Cementfabriken i Slite. Rauken Jungfrun i Lickershamn har också fått utrymme. Näst efter Visby tar Roma klosterruin störst utrymme.De stackars cyklisterna pustar och tänker att det är hela 4 mil till Kräklingbo när de är i trakten av Dahlhem. Några varpokastare bedömer vem som lagt sin varpa närmast pinnen. Järnvägen har dock hunnit läggas ned och finns numera bara just i Dalhem som musiejärnväg.

Någon sensmoral behövs nog inte. Men vårt land är vackert och väl värt att beskåda, och ta vara på.

stillsam ADVENTSKALENDER 4

Vykort med udda motiv finns det många. Vem gläds över ett vykort över en bensinstation utan vare sig någon synbar skönhet eller annan tillgång? Kanske de som bor nära? Ägaren? Eller tänk på andra vykort med andra intetsägande motiv. Det ges till och med ut illustrerade böcker över de fulaste vykorten. Till mångas förnöjelse.

Här ett speciellt motiv när en man och en kvinna leder sina nötkreatur genom Säter. De har just passerat Posten och är nu på väg förbi Blomsteraffären och Apoteket. Den främsta kon ser ut att vara som Sleipner, utrustad med åtta ben. Förr var detta nog en vanligare syn. Ja, inte åttabeningar. Men manuella djurkaravaner genom byar och andra samh'llen. Idag kan kanske en bild som denna fungera som en aptitretare för stadsbarn som aldrig i levande livet mött en ko, en kviga eller en kalv. En rent av äventyrlig bild...

Julkrubbor har ofta en ko eller en oxe i något hörn för att understryka Jesu födelse i stallet bland djuren. Kor, oxar, får, ibland någon kamel eller åsna, brukar få symbolisera eller representera hela skapelsens tillbedjan. För oss en påminnelse om att värna och vårda det levande.

stillsam ADVENTSKALENDER 3

Ett vykort med motiv från Korrespondensavdelningen på Bröderna Påhlmans Skrif-, Språk och Handelsinstitut. Kortet skrevs den 20/1 1904 och ankomststämplades i Ramsjö dagen efter. Den något ironiska hälsningen lyder: Här skulle Ni vara, så kansje Ni kunde få lära er att skrifva svar på bref. Många hälsningar Oscar.

Institutet kom till som en följd av att löjtnant Otto Magnus Påhlman i S:t Petersburg skulle utbilda ryska officerare i gymnastik. Men de hade uppenbarligen skrivsvårigheter. Väl hemma i Sverige bildade Påhlman så småningom, år 1846, ett skrivinstitut.

Kanske kunde detta vykort inspirera till att man svarar på en hälsning mera personligt? Ett mail får ett telefonsamtal till svar. Ett vykort får ett handskrivet brev, ett slumpartat möte får bli ett konditoribesök, ett...

stillsam ADVENTSKALENDER 2

1902 reser Bengt till Southampton. Han skriver hem till Höganäs: Kära Mor. Anländ, allt väl. Kortet är poststämplat den 29 april. Fantasin vill fylla i. Var Bengt sjöman? Skulle han mönstra på ett fartyg i den engelska hamnstaden? Eller var han kanske handelsresande på uppdrag?

De kortfattade orden sänder budskapet hem att allt gått bra. Mor får sitt besked, hon ska inte behöva oroa sig. Inte fantisera om resans faror eller tänkbara olyckor. Allt är väl!

Kortet får påminna om vad det betyder att höra av sig till dem som kanske är oroliga. Som undrar hur det står till. Att låta någon veta är gott. Att höra av sig till dem i vars tankar och böner man finns.

stillsam ADVENTSKALENDER 1

Läs- och skrifrummet i Svenska Gustaf-Adolfskyrkan i Hamburg blir första bilden i denna anspråkslösa vykortskalender i Advent. Bilden är från den tid på 1800-talet då man hyrde in sig hos den Engelskt reformerade kyrkan (English Reformed Church).

Hamburg var en stor hamnstad och sjöfarten livlig. Under slutet av 1800-talet anlöpte årligen 1000 skandinaviska fartyg! Siffran ger en fingervisning om hur viktigt kyrkans arbete var, bland annat som en länk hem. En läs- och skrivsal var också en viktig mötesplats.

Advent är en tid av förberedelse inför julen. Även om vi i vår tid har lätt att ta kontakt med varandra med mobilnät och trådlös digital kommunikation så behöver man ibland få sig en knuff. Till ett utbyte som går utöver julkortens ganska ensidiga hälsning. Man kan ta kontakt för ett samtal med de där personerna man tänker att man borde och skulle höra av sig till. Fast det sällan, alltför sällan, blev av.

Det finns en smått rörande uppmaning på väggarna i form av två små anslag. En uppmaning som får bli dagens råd. Då när det var mycket svårare att hålla regelbunden kontakt behövdes kanske uppmaningen ännu mer: SKRIF HEM!  

Det är dom där kristna nu igen...

Ur en ny predikan på ordrik, hållen den 1 söndagen i Advent
i Olaus Petri kyrka i Örebro:

Vid en kaffepaus i veckan
berättade någon följande historia:
Det var en kund på ett varuhus
som väntade i kön vid kassan.
I högtalarna spelades julmusik, en psalm.
Det är en ros utsprungen…
Kunden blev mycket irriterad
och sa till den som stod bakom i kön:
Det är dom där kristna igen, nu försöker dom ta
över julen också!

Först skrattade jag, men sedan
kände jag igen kyrkans stora längtan:
att försöka ta tillbaka julen från
butiker och varuhus så att det inte bara
blir en köpenskapens jul och för att
fokusera på julens verkliga och viktiga innehåll.

...Gud blev människa och gav oss därmed
oändligt människovärde och värdighet
Barnet Jesus, en av oss.

I Jesus känner vi igen den Gud
som räcker ut sin hand
och rör vid dem som ingen annan vill veta av

Borde man inte säga nej till förslagen?

Har nu haft en artikel liggande hos en kyrklig publikation i mer än en månad. Den handlar om bristerna i utredningsförslaget Närhet och samverkan. Blir den inte publicerad denna vecka har den ju fullständigt förlorat sitt värde. Alla församlingar har nog redan skrivit sina remissvar.

Mig oroar förslagen djupt. Mängder av livskraftiga församlingar i stora samfälligheter ska reduceras och tas ifrån det inflytande man idag faktiskt har. Alla försäkringar om att man ska delegera tillbaka det mesta gör mig mycket fundersam. Om man genast tänker försöka ge de nya församlingsråden ungefär samma inflytande som kyrkoråden haft - vad är det då för mening med denna totalt omvandlande reform? Borde man då inte säga nej till förslagen?

Internet låg nere så humöret sjönk

Internet fungerade inte idag. Några timmar låg det nere. Så heter det nu för tiden. När nätet är nere sjunker humöret hos många på arbetsplatsen. Det hörs stönanden och protester. När e-postprogrammet låser sig så att allting annat blir omöjligt blir ropen högljudda.

Som tur var fungerade telefonerna. Så det ringdes efter support. Så heter det också. Inte efter hjälp eller stöd. Jag behöver support. Inte som i supporterskara. Ingen påhejare behövs. Inga skanderade ramsor hjälper. Handfast sakkunskap och teknisk förmåga! Det är vad vi behöver.

Sedan gick budet som en löpeld genom arbetsrummen. Aha, sa man. Strömmen var avstängd. Som om vi därmed hade förstått ett jota av vad som hänt. Själv sa jag till andra arbetskamrater, du förstår strömmen hade stängts av så att internet låg nere. Och vi som ringde efter support. Som om det inte behövs om strömmen stängs av utan att man beriper hur det gick till, eller varför. Strömmen hade ju stängts av i ett annat hus - vad hade det med våra datorer att göra. Jo, tydligen går internetlinan in där först och sedan hit, förklarade en som fått information. Då måste man starta om servrarna.Självklart. Absolut! Sa jag och pulsen gick upp.

Jag förstår, sa jag utan att begripa ett dyft. Jag fick istället vässa blyertspennan och leta fram ett anteckningsblock. Där skrev jag med prydlig handstil ner viktiga ord: Internet, ligga nere, lina, server, support. Kanske kan orden komma till användning. I något predikan. Om samtidens förtretligheter och stresshantering.

Medias ekande tystnad

Intresset för Svenska kyrkans frågor i media är svagt, ursvagt. Den största omvälvningen av kyrkans organisation sedan kyrka-stat som nu planeras finns inte. Inga djuplodande artiklar om ett framtida demokratiskt underskott. Ingen diskussion om en urholkad församlingsteologi, ingen kritisk fråga till hur stiften ska kunna ta hand om underhåll och skötsel av kyrkobyggnaderna och inventarierna. Det är ekande tyst.

Var finns nu Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter? Uppdrag granskning bryr sig inte. Kalla fakta? Nyheterna? Ändå förbereder man överallt i dessa dagar sina remissvar på Närhet och Samverkan. På Svenska kyrkans hemsida skriver man rart om en effektivare organisation. Ja möjligen blir det så - men till vilket pris?

Men med en journalistkår som inte bryr sig om kyrka och tro i någon nämnvärd utsträckning och likgiltiga tidningsledningar som avskaffat bevakningen av livsåskådningsfrågorna och slutat med kyrkobevakningen kan resultatet inte gärna bli något annat. Oheliga kyrkopolitiska allianser bygger nu i mediaskuggan om Svenska kyrkans organisation i grunden. När en gång ljuset ska falla över den här processen kommer alla att undra varför ingen sa något! Vi visste inte, kommer inte heller i en sådan här fråga att duga som svar...

Stängt för bön

Ovanstående bild är inte från Kyrkans Hus i Uppsala eller från någon annan liknande kyrklig institution. Vid ett nyligen genomfört besök i Göteborg tog jag denna bild. Den var tänkvärd och utmanande. De flesta kanske hade godtagit ett tillfälligt uppehåll i receptionens funktioner - om det varit stängt för kafferast, men för bön...? Ovanligt.

Hela Tyskland håller hårt på att det ska vara söndagsstängt. Trots att det är en modern västerländsk nation. På vilodagen får även handeln vila.

Skylten? Nej, den fanns inte i Svenska kyrkans sammanhang. Den var uppställd i Göteborgs nya Moské. Där tas bönen på stort allvar och den tillåts ta plats. Regelbundet. Risken med den fria bönen i kristen tro är att den slängs in mellan fruktdiskens bananer och köttdiskens kotletter. Hanterad så riskerar den ganska snart att komma först (!) i andra eller tredje hand. Ergo, för resten av dagen stänger jag min blogg. Den stängs för gudstjänst och bön!

ord mals till bokstäver

En ny dikt på trosviss:

konsulten malde orden
till bokstäver
vars mjöl föll som damm
över stolar och bord

fru Pettersson klippte
med ögonen
hela föredraget
i småbitar

rösten var så torr
så kyligt oartikulerad
att vattnet frös till is

Var finns kaninen nu?

Sixten, the cat, visar idag en bild av kaninen. Den berömda. Det konstverk i Örebro Open Art som nyligen tagits bort ifrån Stora torget framför Örebro rådhus. I bakgrunden ligger Örebro S:t Nikolai kyrka. En fantastisk kyrka! Nu är den inte där. Nedriven. Borta. Inte kyrkan. Självklart inte. Kaninen, menar jag. Men den finns kvar. I mångas minne. Och på fotografier som detta. Taget en tidig morgon.

Att grubbla över: var finns kaninen nu?

En måndag var staden Wismar stängd

Tillbringade måndagen i en stängd stad. Stängd därför att det var helgdag. In kom man, men nästan allt var tillslutet och låst. Några enstaka kaféer höll öppet. Där njöt man av läckar bakverk och hett kaffe! En riktigt varm höstdag. Utomhus. Staden heter Wismar och ligger i Mecklenburg-Vorpommern i Tyskland (det forna DDR). Den gamla Hansestaden är en liten pärla att vandra i. Fantastiska husfasader och märkliga kyrkor.

Ta bara den imponerande S:t Nikolaikyrkan. Tornet är idag 64 meter högt men det lär ha sträckt sig hela 120 meter upp i luften. Mittskeppet är 37 meter högt! Det ska jämföras med Uppsala domkyrkas 27 meter och Nidarosdomens 21. Så i Wismar ligger en fantastisk, om än något nersliten, tegelkyrka från medeltiden. Av Wismars tre stora kyrkor var det enbart Nikolaikyrkan som klarade sig någorlunda helskinnad genom kriget.

En kiosk annonserade att det trots att det var helgdag gick det att få sig en Bild. Varför helgdag en vanlig måndag? Man firade Reformationsdagen. Som goda lutheraner och evngeliska kristna högtidlighåller man dagen för reformationen den 31 oktober varje år! Dagen före Alla Helgons dag 1517 spikade nämligen Martin Luther upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg. Det var tecknet på att en disputation skulle äga rum. Det finns lärosäten där man fortfarande spikar upp sin avhandling, dvs sina teser. 

I Sverige har vi helt tappat bort reformationsdagen. Detta trots att man här och där i Svenska kyrkan (när det passar) talar vitt och brett om sin  lutherska tradition och vilken otrolig betydelse Martin Luthers tänkade fortfarande har, eller borde ha, här hos oss. I Sverige slogs 1983 Reformationsdagen samman med Sexagesima (60 dagar f påsk) som är en av söndagarna i förfastan.

Till Wismar vore det intressant att återvända. De gamla Hansestäderna är som gjorda att flanera i. Och särskilt sevärda med sina vackra stadskärnor med ljuvliga hus och fasader! Så mycket det finns att upptäcka...

Impromptu av Tranströmer

Gång på gång har man frågat hur den dikt biskop Jonas Jonson fick av Tomas Tranströmer lyder. Den finns återgiven i boken Samtal på väg. Här återges den in extenso efter flera tidigare tolkande och kommenterande inlägg.

Också i välfärdsstaten understryker att den ensamhet som kvinnan har är manifest någon annan stans. I fattigdomen eller i tredjedelsvärlden. Bulta får mig att tänka på något dovt ljud, som när någon bultar på en dörr för att komma in eller ut. Jag undrar om hon bultar för att någon ska höra och kontakt upprättas. Eller gör hon detför att övergivenheten och desperationen måste få komma till uttryck?

Kontrasten mellan de mjuka tårarna och det hårde verktyget, hammaren, ger uttrycket en kraftfull spänning. En laddning som kan leda tankarna till de hårda villkor som tvingat fram gråten. En polaritet som håller samman orsak och verkan, utan att förklara. Är det ensamheten mitt i välfärden som skaver så? Är det något annat som drabbat hårt?

Också i välfärdsstaten

finns den ensamma kvinnan
som bultar i våning
med sina tårars hammare.

Och hopkrupen i rocken
en man på kaféet
som stöter och stöter
samma ord i sin muns mortel.

Mannen på kaféet är som en fotografisk stillbild ur samma vardag som är kvinnans. Han har hakat upp sig hans stötande mortel ger två associationer. Den ena om ältandet av något. Frågan, det personliga problemet som han på kaféet inte kan släppa. Eller ett ord som hackar sig fram gång på gång. Den upprepade svordomen, eller eden. Det monotona åkallandet av Gud. Gode Gud, gode Gud, gode Gud... Vad annat att göra ensam och hopkrupen i sin rock? Utanför.

Den tredje bilden av de pojkarna på anstalten som behöver märka sin tillhörighet till varandra. Den andra stammen, den vilda, som inte delar majoritetssamhällets värderingar eller normer. Men som förmodligen tillämpar dem ännu hårdare i sin gemenskap. Där får man inte luras, stjäla eller bedra. Stammens regler förbjuder det. Motorcykelgängets, ligans, brödraskap med sina tecken och symboler.

Och pojkarna på anstalten

som tatuerar varann
för att markera
att de tillhör en annan stam.

Skönhetens närvaro
kan vara farlig.
Skönhetens frånvaro
är livsfarlig.

Dikten avslutas med sin aparta turnering av skönheten. Den skulle kunna utgöra en slutsats som kommer till och dras till följd av de tre interiörerna: våningen, kaféet och anstalten. Om där fanns skönhet skulle det sköna kunna förändra kvinnans, mannens och de ungas liv. Här finns den räckvidd som omfamnar en hel mänsklighet: barn och ungdomar, kvinnor och män!

Det som skulle kunna hända genom den farliga skönheten vore möjligen att rummen blev överskridna och förbindelser upprättade? Skönheten som förvandlande, ja revolutionär, kraft. Men när skönheten är livsfarligt frånvarande cementeras utanförskapet. Inget incitament till förändring kan skönjas. Det sköna hör ju av hävd samman med det goda. Här anar jag tankar kring kärlekens förvandlande kraft. Och skönhetens frånvaro är livsfarlig eftersom den skulle kunna öppna för det onda.