07 februari 2012

Svenska kyrkan lockar frikyrkofolk

Frikyrkligheten bar inte, skrev Sigfrid Deminger i Dagen den 3/2. Han är sorgesamt kritisk mot frikyrkan där utvecklingen tycks gå mot fokus på människan, mindre helighet och mera underhållning. Bibeln förlorar sin ställning. Man läser mindre text och församlingens förbön vittrar bort. Deminers artikel har vållat debatt.

Själv kommenterar han i dag en del frågor i en intervju:
Om det har blivit fel, ligger ansvaret främst på de som tagit över eller på er som har byggt upp?

- Jag tycker att vi i den äldre generationen har ett stort ansvar. Vi har inte hjälpt unga in i en djupare form av församlingsliv, som vi borde. Däri ligger ett svek mot den unga generationen. Unga människor måste få lära sig vad en gudstjänst är. Och få hjälp med hur man är delaktig i en gudstjänst. Som det är nu, så är de utlämnade.


Men är de verkligen utlämnade? Handlar det inte om tycke och smak från din sida, likaväl som teologi?
- Nej, frågorna är djupare än så. Man kan tillbe på olika sätt; men det måste vara tillbedjan. Man kan förmedla evangeliet på olika sätt; men det måste vara evangeliet som förmedlas. Det duger inte med underhållning. Det duger inte med plattformar, det duger inte med konferencierer och scener. I det ligger något för gudstjänsten främmande.

I den svenskkyrkliga församling där jag arbetar märker vi sedan många år en ökad uppskattning från frikyrkomedlemmar. Detsamma hör jag från en del andra församlingar i Svenska kyrkan. Det man främst uttrycker uppskattning för i vår kyrka är den liturgiskt rika gudstjänsten. Den som leder gudstjänsten är aldrig konferencier eller kommentator. Man finner vila i gudstjänsten som erbjuder igenkänning i formen och variation utifrån kyrkoårets tematik. Gudstjänsten rymmer mycket mer än det som omedelbart kan skönjas. Man gläds över psalmsång och körer med en mera klassisk repertoar.

På många håll i Svenska kyrkan uppskattar man inte heller den klassiska högmässans liturgi. Istället vill man ha enklare gudstjänster ibland med frikyrkan som ideal med sina lovsånger och kompband. Man skulle hellre göra egna ordningar och valfritt klippa och klistra in det som frö stunden verkar slå an - än att lyfta fram rikedomen ur den världsvida kyrkans andliga skattkammare av spiritualitet och bön.

Svenska kyrkan har stora möjligheter. Men förtroendeklyftan mellan olika strömningar och traditioner inom kyrkan djupnar alltmer. Där skulle naturligtvis ett tillskott av nya trosmedvetna och engagerade medlemmar kunna betyda nya öppningar för en samling kring det mest väsentliga.

Håkan Arenius kommenterar Demingers artikel den 7/2. Rubriken Grönare gräs vid höga valv sammanfattar hans invändning. Arenius menar nämligen att överströmningen från frikyrkan alltför ofta handlar om att man inte längre vill förknippas med den marginaliserade frikyrkan eller inte orkar med dess anspråk på engagemang. Fanflykten skulle då handla om att slippa krav på pengar, närvaro och medmänskliga insatser. Ett slags sekularisering enligt Arenius.

I den beskrivningen känner jag knappast igen de som gått till Svenska kyrkan från en frikyrka. Jag har aldrig mött önskan om reträtt från det aktiva församlingslivet. Tvärt om har man fortsatt att engagerat delta, men nu i sitt nya sammanhang. I samtal har vi gemensamt ställt frågor om hur frikyrkosamfunden skulle klara sig ekonomiskt när de ungas livsmönster är så annorlunda. Ombytligheten är större och den konfessionella troheten vacklar. Man utbildar sig längre och unga har svårare att få arbete. Medlemmarnas konsumtionsmönster har ändrats och offrandet har mer markant obalans mellan yngre och äldre idag.

Om jag inte får som jag vill så går jag benämner Arenius den attityd han tycker sig ana i uppbrotten från frikyrkan. Oron för hur det ens eget samfund hanterar sin tradition skulle nog vara en rimligare orsak. Långt utanför mina sammanhang har jag hört människor beskriva sin oro över amerikaniseringen och livetsordiseringen av frikyrkan. Man har försökt härda ut med alla dessa korta lovsångssnuttar och snart nog ingen psalmsång vars texter erbjöd teologi och troskunskap. Körerna har avsomnat och ersatts av elektrifierade lovsångsteam med trasig volymknapp.

På motsvarande sätt finns det en uppbrottsrörelse som tröttnat på hur vidlyftigt och vårdslöst Svenska kyrkan hanterar sin tradition. Liberalteologin tycks vinna framgång på de flesta inomkyrkliga fält. Ibland tycks det rent av som om världen och politiken styr kyrkan. De som inte härdar ut söker sig till exempel vidare till katolska och ortodoxa sammanhang. Några går också till frikyrkan för trosglödens skull.

De höga valven kan ännu erbjuda frisk luft och bra med syre för den kristna tron. I gudstjänsten lever kyrkan. Men apparaten och organisationen behöver inte bara renoveras utan byggas upp från grunden. Om kyrkan ska fortsätta vara kyrka. Med allt fler återvändare från frikyrkan kan det nog finnas hopp. För Svenska kyrkan. Men någon enkel framtid går vare sig frikyrkan eller Svenska kyrkan tillmötes.

06 februari 2012

Vad kostar det att ha en åsikt?

Lyssnade nyss till en arg och upprörd Annika Borg. Efter sina inlägg i debatten om omskärelse tillsammans med andra prominenta personer har hon blivit rejält påhoppad på nätet. Hon eller hennes åsikter har påståtts ligga ”nära det bruna”. Andra har inte trätt fram i debatten men kommenterat den. Särskilt kommenterades synpunkterna som kommit via Facebook.


Anna-Karin Hammar, också hon en känd teolog, har skrivit till Stockholms domkapitel för att fråga vilka åsikter en präst kan föra till torgs. Och detta utifrån Annika Borgs debattinlägg. Domkapitlet kan naturligtvis välja hur man vill förhålla sig till ett sådant brev. De har enligt uppgifter valt att behandla det främst som en fråga och inte som en anmälan. Där får säkert Annika Borg tillfälle att ge svar på tal.

Det finns naturligtvis begränsningar i den inomkyrkliga debatten. Som nyhetsfolket på SR säkert inte är medvetna om. Bristen på gemensamma fora där man kan samtala och diskutera är uppenbar. Särskilt som kyrkomötet vikts främst för dem med partibok. Även de kyrkliga papperstidningarna är begränsade. Utöver Kyrkans tidning kan man möjligen få in ett inlägg i de två kategoritidningarna Svensk kyrkotidning och Svensk Pastoraltidskrift. Tidningen Dagen ska inte räknas bort. Den erbjuder ganska ofta utrymme för svenskkyrkliga inlägg.

Lyckas man få debattartiklar publicerade i de stora nyhetstidningarna, DN och SvD, så har man klivit ut på det stora torget. Att det ger svallvågor på de betydligt mera begränsade kyrkliga arenorna är naturligt. Därtill får man räkna med att det kan storma på alla möjliga andra arenor.

Vi som debatterade mera för några decennier sedan fick räkna med anonyma brev i massor. Och telefonsamtal. Det var före de ”sociala mediernas” genombrott. Då kunde man räkna med att några som hörde av sig, utan att uppge namn, reserverat en plats i ett brinnande helvete för den vars åsikter de så avskydde. Till och från kom det tillvitelser och hot som kunde få vem som helst att tvivla på att kristna människor var särskilt kristna. Eller på att de någonsin läst eller förstått minsta bokstav av evangelierna.

Att denna undervegetation av avståndstagande och enkelspåriga ryggmärgsreaktioner skulle försvinna kunde man ha hoppats på. Nätet har öppnat nya kanaler där man kan sprätta avskyns lort på vem och vad man vill. Otrevligt kan det vara. Men - det har alltid varit något man får räkna med som offentlig person och debattör. Står man inte ut får man gå i strid.

Att avhålla sig från att ge uttryck åt sina synpunkter är att ge efter. För obehaget och ifrågasättandet. Obalanserade påhopp är nog vad det kostar att ha en åsikt. Och stå för den.

02 februari 2012

Hur kunde det gå så?

Kyrkan har anpassat sig till ett tillstånd där staten tillhandahåller det som en gång var ett av kyrkans förnämsta samhällsinsatser: utbildning som t ex på universitet, sjukvård och sjukhus,domsorg och äldrevård. I dag erbjuder Svenska kyrkan nästan ingenting på detta vida fält. Men reser man ner i Europa är kyrkorna en av de största leverantörerna av välfärdstjänster!

I Sverige är denna insats så gott som utplånad och övertagen av det "allmänna". Som i dag har stora svårigheter att leverera i den oerhörda omfattning medborgarna behöver och kräver! Hur kunde det gå så? Illa!

01 februari 2012

Omskärelse och religionsfrihet

Göran Rosenberg ger i Dagens SvD en välformulerad slutreplik i debatten om omskärelse.Den tog fart genom artiklar i pressen och ett upprop bakom vilket den oheliga alliansen mellan bland andra humanisternas ordförande Christer Sturmark och teologen och prästen Annika Borg stod. De ville se, ja kräva, ett förbud mot manlig omskärelse.
Att omskärelsen skulle vara ett övergrepp mot barnen i strid med barnkonventionen hävdar de senare och bestrider den förre. Att kravet på förbud strider mot religionsfriheten så som den tolkas idag är ovedersägligt. Därtill är det ett angrepp inte bara mot muslimska och judiska identitetsgivande traditioner, det blir till ett angrepp mot rätten till kulturell och religiös identitet. Glöm integration med någon slags hänsyn till mångkulturalitet. I detta fall faller kravet samman med sådant vi annars avvisar som assimilation. Det vill säga att de som gör annorlunda, och därmed är i minoritet och i någon mening avvikare, ska tvingas bli som majoriteten.

Vill man hävda barns rättigheter finns det stora problem att attackera, även i vårt samhälle. Den utbredda barnfattigdomen som handlar om vuxnas utanförskap sätter djupa spår hos både barn och vuxna. Där kan man ana en begynnande slum i vår välfärd. Om detta kunde man göra upprop. Lort-Sverige har återuppstått visar flera dokumentationer t ex om bostäderna i Rosengård. Barn som lever under sådana villkor exponeras också för andra risker! Gängbildning och brottslighet tar över. Även detta kunde man göra upprop om. Undermåliga skolor, galopperande läs- och skrivsvårigheter, de kommersiella krafternas alltmera aggressiva marknadsföring mot barn…ja listan kunde bli långt mycket längre.

Kravet på förbud mot omskärelse av pojkar kan knappast förstås på något annat sätt än att det riktar sig mot religiösa och kulturella traditioner som hittills skyddats av religionsfriheten. Så blir kravet ett angrepp mot religionsfrihetens räckvidd. Begäran om förbud mot dop har ju tidigare skymtat här och var i ateistisk retorik. Det är då man anar att det i somliga kretsar förmodligen kan finnas en ännu större agenda än vad den aktuella debatten avslöjat.



31 januari 2012

Slår mot Sahlin med en gammal Toblerone!

SvD Näringsliv brukar inte ägna sig åt dumsnåla efterslängar. Vinklingen av dagens miniporträtt i papperstidningen, som handlade om Mona Sahlin, framstod därför som extra tarvligt. Varför i alla världen kopplar man i SvD Mona Sahlins nominering till att bli ILO:s general till Toblerone? Det duger vare sig som vinkling eller ingång. När samma fåniga eftersläng blir till en rubrik framstår det enbart som dumt. Låna inte Er journalistiska integritet till sådnat. Då spelas den snart bort.

ILO handlar om serösa saker som arbetsmiljö och arbetarskydd, om fackliga rättigheter och rätten till arbete. Då försöker Ni klippa till med en halvsmält och trött gammal Toblerone. Ni kan bättre!


29 januari 2012

Dags att knäppa händerna i KD

Människan är obotligt fast i sina föreställningar. Förutfattade meningar kastar sitt ljus, elle snarare sin skugga, över det som ligger framför. När KD omvalt sin partiordförande med dryga två tredjedelar av rikstingets röster undrar man hur långa skuggor "fiendebilderna" har. Pläderingarna, särskilt dem för Mats Odell, var i vissa stycken inte långt från helgonlegendernas bildspråk: stor förebild, alltid nära, lyssnande, har ensam gjort stordåd, uppmuntrande, ingjuter mod...

En av dem som villa ha Mats Odell uttalade sig i morse och menade att nu vilar ett stort ansvar på Göran Hägglund. Han borde samla sina kritiker, hävdade hon. Som om kritikernas åsikter vore mera faktiska. Skulla tas mera hänsyn till. Problemet är väl att de uppfattar sig själva som förnyare som får mothåll från ett antal bakåtsträvare. Nu behöver alla besinna sig och se sin egen roll i KD:s kräftgång. Fingerpekandet har haft sin tid. Kanske dags att knäppa händerna?

Det är naturligtvis klokt att lyssna till kritik, åtminstone i viss utsträckning. Risken är att man övervärderar interna åsiktsskillnader och undervärderar väljarnas frågor. Fenomenet är välkänt från det stora röda partiets konvulsioner.

Det kanske inte är Göran Hägglund som ska samla sina kritiker, utan kritikerna som skall samla sig. Istället för att driva personkampanjer borde de se till att driva politiska frågor. In i partiet och ut till väljarna. Så åstadkommer man verklig förändring. Genvägen via en ny ledare är sällan den mest effektiva vägen till förnyelse.

28 januari 2012

Kom hör min vackra visa

För ett tag sedan kom med posten en CD med inscannade gamla bilder. Några gamla diabilder hade tagits till vara för att sparas tiull eftervärlden. När nu den infaller? Nåväl, här finns en ögonblicksbild från barndomen. Jag går i klass fyra på Solbergaskolan i Visby. Strax utanför muren låg skolan. Den finns ännu kvar.

Tio år gamla sjunger Lars Stenström och Paul Norin på skolavslutningen i klassrummet. Det måste ha varit i slutet av 1950-talet. Vi sjunger ackompanjerade av skolläraren Verner Karlsson på mandolin. Dagen till ära är vi vattenkammade. Försedda med de finaste kläder. Fluga. Kostym och rutig väst. Överallt står blommor. Till och med på bänkarna. Vad vi sjunger? Solola? Uti vår hage? Nej. Troligen Zacharias Topelius små verser till en melodi av Mozart:

Kom hör min vackra visa, som fågeln diktat har!
Guds godhet vill jag prisa i alla mina dar.
Om honom susar bäcken, Om honom talar skyn;
i röda rosenhäcken Han blomstrar för vår syn.

Och himlen är Hans höga, Hans underbara hus;
och stjärnan är Hans öga och solen är Hans ljus.
Och vida världen glädes att Honom prisa få;
och Gud är allestädes Han är i mig också.

27 januari 2012

Är det du som är snäll?

Är det du som är snäll? Kvinnan i den vinröda jackan hade ställt sig rakt framför en gammal man med käpp. Han befann sig i entréhallen på det stora sjukhuset. Uppenbarligen väntade han på någon. Eller något. Hon frågade en gång till, är det du som är snäll? Han log tveksamt och sa, ibland är jag snäll. Då vände hon sig bort. Svaret var uppenbarligen inte det hon ville höra. Men snart hade hon hittat någon ny väntande person att fråga. Det är inte du som är snäll? Än en gång ett försiktigt leende hos den tillfrågade. Det kan väl hända, kom svaret. Men det var inte heller vad hon ville höra.

När jag var på väg ut från sjukhuset, genom de stora svängdörrarna, följde hon efter mig. Och frågade mig bakom min rygg, är det du som är snäll? En sådan envis person. Jag tänkte att en dylik överrumplande samvetsfråga vill man ju inte svara på inför främlingar. Vilken egendomligt undersökande fråga att ställa. Men så bra att tvingas fundera över. Hur är jag som person? Några sekunder grubblade jag. Är jag snäll? Dumsnäll, så där som kristna ibland försöker vara? Eller är jag en elak typ? Som ger mig på försvarslösa medmänniskor, t ex kristna bröder och systrar, som tagit mod till sig och uttryckt en obekväm åsikt?

Jag vände mig mot henne och svarade efter det korta dröjsmålet, precis när vi kommit ut ur svängdörrarna. Frågar du mig är jag nog inte särskilt snäll. Inte idag, sa jag med ett leende. Hon log mot mig också. Innan hon gick fram till en tom taxibil. Hon tvekade. Jag letar efter någon som beställt en taxi, sa hon. Och log igen. Snäll skulle han heta.

26 januari 2012

Någon (välsignad?) ordning får det vara även i en kyrka

ledarplats i Kyrkans tidning tycker man synd om prästen Ulla Karlsson och en ung nyprästvigd man från Västerås. För att de får på skallen i sociala medier. För att de blir hårt ansatta. Kritiserade. Den ena för att hon ville avskaffa synden (lite förenklat). Den andre för att han inte trodde på Gud (ganska tydligt).

Men i en kyrka får man nog räkna med det. Att bli kritiserad. Om man hävdar något som står i strid med grundkonceptet. Paradigmet! Deras insatser skulle väl motsvara att man i det socialdemokratiska arbetarpartiet sade sig vara för många fler religiösa friskolor och extrem kapitalism. Eller ville att alla skatter skulle sänkas. Särskilt för höginkomsttagare, ja för de allra rikaste. Gissa om sådana åsikter skulle ha fått beröm? Kritik? Eller uppskattning?

Ger man sig in i leken kan man inte vara hur ömhudad som helst. Inte heller kan man vara halvdan i sitt ifrågasättande. Inte när det gäller fundamentet. Trosgrunden. Någon ordning får det vara. Även i en kyrka., Även om den råkar vara Svenska kyrkan!


25 januari 2012

Hur tänker man?

Hur tänker man i de kyrkopolitiska grupperingarna, dvs huvudsakligen i de politiska partierna, när man i utredningen Närhet och samverkan lägger ett förslag till ny organisation för Svenska kyrkan? Som man övertalande beskriver som mera effektiv, tydlig och sammanhållande. Hur resonerar man när man gör genomförandet så hastigt (till 1 jan 2014) att de som vill söka en annan framtid än fösas ihop i stora enheter inte får tid att göra det på ett godtagbart sätt? Är det ren obetänksamhet? Eller finns det skäl man inte gärna vill få för mycket uppmärksamhet runt? Att få den kyrkliga organisationsfloran mera lättöverskådlig räcker inte till som förklaring.

Den permanenta egendomsöverföring från samfälligheter till pastorat är inte utredd i nämnvärd omfattning. De gamla samfälligheterna kan faktiskt upplösas och en församling få tillbaka sin egendom - där finns inte något oåterkalleligt. Men när församlingarnas kyrkor, församlingshem, fastigheter och kapital överförs till pastoratet är det utan någon som helst möjlighet att bryta sig loss och återvinna församlingens tillgångar.

Hur tänker man när man ger sig på att i grunden förändrade villkoren framför allt för de större församlingarna i Svenska kyrkan och ta ifrån dem den grad av självbestämmande de faktiskt haft? De har haft full kontroll över det pastorala arbetet och något mindre över det ekonomiska fältet. Hur tänker man i Malmö?Göteborg? Uppsala? Västerås?

Hur tänker man när man flyttar ansvar och makt bort ifrån den lokala församlingen och in i ett allt mäktigare pastorat?  Hur tänker man när man drastiskt vill reducera antalet kyrkoherdar i de stora städerna? Hur tänker man när man i framtiden får superkyrkoherdar som blir till förvaltningsdirektörer snarare än församlingsledare?

Hur tänker man när man inte försöker lösa det kyrkligt mest överhängande organisatoriska problemet med de små och knappt bärkraftiga församlingarnas svårigheter att klara ekonomi och juridik?
Och hur tänker alla de församlingar och samfälligheter som utan några bärande invändningar givit den egendomliga modellen sitt stöd i remissvar? Tänker de alls på vad som i så fall sker med församlingssyn, kyrkoherderoll och den närhet mellan församlingsbor och församlingskyrkan man tidigare alltid försökt värna? Hur tänker man?



20 januari 2012

En alldeles vanlig dag

Skriv inte om hur du mår. På bloggen, sa en bekant igår. På bloggen stillsam fanns nyss personliga noteringar om värk och besvär. Då tar man inte det övriga du skriver, t ex om kyrkan, på allvar. Så löd hans slutsats. Jag lyssnade och invände. Men så är väl själva livet. Ostrukturerat och sammanvävt?

Ena stunden måste man kunna fokusera på arbete eller på en diskussion om kyrkans framtid. I nästa tillåter i alla fall jag mig att sucka över sådant som vållar mig besvär rent personligt. Som värk, mediciner och deras biverkningar. Maskiner som inte fungerar. Trafik eller mat. You name it. (Fortsätt att räkna upp ämnen själv...) Eller glädjen över en morgon då solen stiger upp. Som ett hoppets tecken inte bara över horisonten, utan över min egen dag, över mig.

Idag ska jag gå på ett stort möte som ska ägnas åt Örebros kyrkliga framtid rent organisatoriskt. Då min utgångspunkt måste bli och vara den lokala församlingens pastorala verklighet. Men innan dess. Provtagning på Univesitetssjukhuset. För att undersöka halten av en medicin i blodet. Snart måste jag gå. Men först ska rakapparaten fram. Beslutet måste fattas om jag ska åka bil eller cykla till sjukhuset. Jag behöver ju hinna till heldagsmötet på en kursgården någon mil bort.
Ja, ja. En alldeles vanlig dag...

19 januari 2012

Tack och lov

Efter månader av värk är det en egendomlig erfarenhet att en morgon vakna utan att ha ont. Surrealistiskt. Visserligen kommer värken tillbaka. Under dagen. När knattrandet på tangentbordet får hålla på. När stillasittandet pågår. Men ändå.

En morgon utan värk! Lovande verkar det. Bättring på gång?! Tack och lov, som vi säger. Till den det vederbör.

17 januari 2012

Orgelpipor, minutiöst sorterade

Längs vindlande vägar, i regn och rusk, gick färden. Förväntan var hög. Skulle det finnas rätt slags orgelpipor? Hos dem vi var på väg till? Till sist nådde vi destinationen. Bilen parkerades på kyrkans för dagen alldeles öde parkering. Vi gick över vägen och fann till slut dessa verkliga orgelentusiaster. Människor som förstått att orgelpipor är till för att antingen sparas eller användas.

Efter en ljuvlig kopp kaffe i "stugvärmen" letade vi oss in genom korridorer och prång för att till sist kliva in i... vad som visade sig vara rena skattkammaren. Högt och lågt fanns orgelpipor - också sådana vi sökte. De pipor som firman Setterquist tillverkat för länge sedan. Dessa studerades och antecknades för att om möjligt kunna komma till användning vid den stora renoveringen och ombyggnaden av orgeln i Olaus Petri kyrka. I Örebro. Vilka fynd!


Här visar en nöjd organist, Mats Bertilsson, upp en av de pipor som låg lagrad. Minutiöst sorterade stämmor placerade på rad i hylla efter hylla. Man kunde inte ta miste på glädjen över alla dessa pipor!

Om allt går i lås betyder detta att orgeln i Olaus Petri i mycket hög grad blir försedd med originalpipor - tillverkade av den ursprungliga orgelbyggarens firma, berömd för sitt fina hantverk och sin höga kvalitet! Så otroligt roligt!

16 januari 2012

Jakten på orgelpipor

Idag fortsätter den stora jakten på orgelpipor! Den kyrkorgel som står på läktaren i Olaus Petri kyrka, tillverkad av orgelbyggarfirman Setterquist, skall både restaureras och byggas ut. Den fyller för övrigt 100 år år 2013 då vi räknar med att den ska stå fin och färdig!
Kan man hitta originalpipor så vore det det absolut bästa. Därför har församlingen efterlyst sådana pipor/stämmor via Kyrkomusikernas tidning.
Redan har ett antal fynd gjorts, men vi hoppas på ännu flera! Så den som vet var det finns sådana pipor evetuellt råkar finnas lagrade kan väl vara vänlig och höra av sig!

Vad stod det egentligen i debattartikeln?

Märkliga ting pågår i Svenska kyrkan, men de breda grupperna av kyrkotillhöriga känner inte till det. Med svettig brådska föreslår en nationell utredning, Närhet och samverkan (NOS), en ny lokal organisation som ska träda i kraft 1 januari 2014. Man skulle kunna kalla det för en kyrklig kommunreform. Märkligt nog är det inte de små och svaga församlingarna som ska läggas samman - utan många verkligt stora!


Trots att Svenska kyrkan inte utvärderat kyrka-statreformen ångar man på med nya förändringar. I de flesta större städer samarbetar åtskilliga bärkraftiga församlingar i samfälligheter för att få en rationell och ekonomiskt försvarbar förvaltning. NOS förslag innebär att samfälligheterna omvandlas till pastorat. I ett slag förlorar församlingarna kontrollen över styrning och ledning. De blir av med sina direktvalda kyrkoråd, sina kyrkoherdar, sina församlingsinstruktioner (ett dokument som beskriver församlingens identitet och styr dess inriktning). Som kompensation ska de få församlingsråd utan formell makt.

Allt läggs på pastoratsnivån: där finns en ny superkyrkoherde. Där placeras kyrkorådet, där finns ledning och styrning, makten över ekonomi och verksamheternas mål och innehåll, personalen, alla tillgångar i form av kapital och fastigheter. Församlingarna är inte ens garanterade platser i det gemensamma fullmäktige som ska styra pastoratet. Stora församlingar reduceras till distrikt i denna kommunalkyrka. De förlorar sin uråldriga rätt till självstyre. Man ökar inte församlingsmedlemmarnas direkta inflytande genom att flytta besluten högre upp och längre bort! Denna "reform" sätter mogna församlingar under förmyndare, den ökar kontrollen och koncentrerar makten.

Svenska kyrkans problem är inte de stora församlingarna i samfälligheterna. Svårigheterna är störst för de många små församlingarna som inte själva har de resurser som krävs för att hantera personal, förvaltning, ekonomi och juridik. De lämnas helt i sticket när NOS fokuserat på att urholka och avlöva bärkraftiga församlingar. Man hade kunnat värna församlingarnas rätt till självstyre och egna kyrkoherdar - men ville inte. Man hade kunnat utveckla modeller så att församlingarna fått hjälp med personalfrågor, ekonomi, fastigheter och förvaltning - men ville inte.

Församlingar byggs underifrån utifrån gemenskapen kring Ordet och sakramenten. Nära altaret. Så har det varit sedan urkyrkans dagar. I de nya storkommunala pastoraten byggs kyrkan uppifrån. I Örebro väljer tre av sju församlingar att göra vad de kan för att bevara och öka sin självständighet. De vill inte bli reducerade till distrikt utan begär att få arbeta som församlingar i verklig mening.

Annika Hansson, kyrkoherde i Längbro församling
Åke Sonesson, kyrkoherde i Almby församling
Lars B Stenström, kyrkoherde i Olaus Petri församling

Artikeln publicerades i Dagen 11 januari 2012

15 januari 2012

Nyvigd präst tror inte på Gud?

Alldeles nyss intervjuades en nyprästvigd ung man. I lokalnyheterna på SvT. Han hade prästvigts i Västerås domkyrka. Det märkliga var att han inte kunde svara ja på frågan om han trodde på Gud. Det lutade åt nej!!! Bara på Konsum (snabbköpet) skulle han förmodligen ha svarat ja på frågan... Så här citerar Tvärsnytt honom. På frågan om han tror på Gud dröjer han länge med svaret.
-Jag har försökt svara på den frågan många gånger, men vill inte gärna tala om min tro, dig måste jag svara nej eftersom du annars skulle få din egen bild av gud bekräftad och jag är ganska säker på att det inte är den guden jag tror på, men om någon på Konsum frågar blir nog svaret ja.


Om man inte tror på Gud kan man ju inte gärna bli antagen som prästkandidat. Än mindre bli prästvigd. Såvida man inte fejkat. Därför undrar jag ju vad det hela handlar om. Han tänkte länge i intrvjun. Så tungan kunde väl knappast ha halkat? Eller? Vad säger biskopen i Västerås? Som vigt gossen. Domkapitlet? Församlingen där han ska tjänstgöra? Kollegerna?

Hur är det psalmen som ofta används vid prästvigningsmässorna  formulerar det?
Apostlar gick ut
med budskap till folken att Kristus är Gud.
De lade ett hav mellan makternas hot
och livet i tro på Guds mäktiga Ord:
ur döpelsens hav steg en mänsklighet fram
i tron på hans namn.
SvPs 62:3

Något nytt

Söndag. Om några minuter är det dags att gå till kyrkan. Där skall jag efter en stund äntra predikstolen. Idag handlar det om att Jesus förvandlar vatten till vin. Det finaste vin som tänkas kan. I vår tid kanske vanligt kranvatten kunde ha fått bli Chateau Petrus?

I vad mån kan tron, mötet med Jesus Kristus, förvandla? Det är frågan. Berättelser finns det många om livsavgörande och - förändrande möten med den kristna trons centrum. Man har kunnat bryta upp från destruktiva beroenden. Fått ett nytt liv. Är man då en annan? Än den man var innan?

Frågan är alltså vad tron gör med oss. Alldeles spårlöst förbi går den inte. Fördummande, säger belackarna. Själv tänker jag att man på en och samma gång är den man var... och något nytt, något mer. Men varje person har här sin egen berättelse, sin egen historia. Tänk om vi kunde ta oss mer tid att lyssna till dem. Berättelserna. Om livet. Hur det formats och blivit...

13 januari 2012

Mindre vanliga biverkningar

Min medicins bipacksedel har mer att berätta. Som om det inte redan räckte. Det är bara att läsa tidigare inlägg. Dagens citat kommer nu. Så står det skrivet om biverkningar:
Mindre vanliga (förekommer hos mindre än 1 av 100 patienter och mer än 1 av 1000 patienter)
muskelsmärtor
utslag
sårinfektioner
nebrytning av röda blodkroppar
låg nivå av testesteron
inflammation i lungorna
inflammation i levern
gulsot
onormla levervärden
nedsatt njurfunktion
njurinflammationer.

Dessutom kan det finnas biverkningar som du inte är medveten om, som t ex onormala laboratorievärden inklusive prover på njurfunktionen.

Flera av dess mindre vanliga biverkningar tycks mig redan vara uppräknade bland de vanliga. Undrar hur de sorterar egentligen? Kanske lyckas man hålla nere de vanliga biverkningarna genom att sortera en del av samma slag som mindre vanliga. Just för den patienten var det mindre vanligt att få just denna biverkan?

Vilken min medicin är? En medicin som hämmar immunförsvaret så att den transplanetarde njure jag så gläds över inte ska stötas bort, hamna i utanförskap. Så det finns inte mycket att välja på. Men desto mer att hoppas på. Som att slippa mycket vanliga, vanliga och mindre vanliga biverkningar.

12 januari 2012

Närhet och samverkan

Är man intresserad av kyrkliga frågor händer det just nu ett och annat. Somligt kommer att bli mera aktuellt så småning om. Som detta med Närhet och samverkan - den kyrkliga utredningen som vill göra storpastorat av de gamla kyrkliga samfälligheterna.

Några av oss skrev en debattartikel i gårdagens nummer av tidningen Dagen. Om hur vi uppfattar utredningens konsekvenser. Vill man kan man läsa inlägget på tidningens hemsida.

Ett slags Indiana Jones

Idag fortsätter läsningen. Om risker och biverkningar. Bipacksedlar är den litterära formen. Min nya medicin har ett antal vanliga biverkningar. Så här står det skrivet:
Vanliga (förekommer hos mellan 1 och 10 av 100 patienter):
infektioner (t ex lunginfektioner, urinvägsinfektioner, svampinfektioner eller blodförgiftning)
låga nivåer av röda blodkroppar och blodplättar
blödningstillstånd
njurskada med låga nivåer av blodplättar och låga nivåer av röda blodkroppar med eller utan rodnad (trombocytopi purpura/haemolytisk uremiskt syndrom)
diarré
illamående
kräkningar
buksmärta
inflammation i bukspottkörteln
generell smärta
vätskeansamling
blodpropp (trombos)
högt blodtryck
cysta innehållande lymfvätska
akne
onormal sårläkning
utslag och klåda (urtikaria) och andra allergiska symptom (angioödem) 

Nu är det bara att vänta och se. Om biverkningarna kommer. När de kommer. Vilka de är. Eller om jag tillhör de 90 som slipper? Just detta.

Men medicinen behöver jag. Som ett slags verklig Indiana Jones lever jag farligt.