Sluta hyckla

Lutheraners fantomsmärtor tycks aldrig ta slut. Katoliker är skyldiga till det mesta. Katolikskskräcken, gränsande till hat, gör att det mesta annat går an. De verkar rent av som om det vore bättre att vara agnostiker och icke troende än katolskt sinnad.

Vi i Svenska kyrkan, den stora majoritetskyrkan, är så osäkra på vår identitet att vi inte kan anställa människor av andra konfessioner på uppdrag som är centrala för församlingens liv och verksamhet! Föreställer vi oss att de är agenter för inkvisitionen? Men eftersom vi i vår kyrka inte är principfasta gör det ingenting om den som anställs råkar vara baptist eller pingstvän, bara man inte är katolik (eller ortodox)! Frikyrkofolket i Svenska kyrkan ifrågasätts inte. Att de finns där leder inte till några extra granskande undersökningar. Vilket vi bör tacka Gud för!

Men en sällsynt teologisk kullerbytta utspelar sig. De gamla frikyrkorna tillåter nämligen att man är med i två samfund - samtidigt! Så praktiskt. Då kommer man ju förbi detta med att man har en annan övertygelse. Då blir det möjligt att ha två. Samtidigt. Vilket katoliker och ortodoxer inte får ha.

De flesta med annan konfessionell identitet gör utomordentliga insatser för Svenska kyrkan. De är duktiga och skickliga. Därför är de anställda. Vilket talar för att öppenheten måste ökas.

Svenska kyrkan har frikostigt anställt alla möjliga frikyrkobarn, de som redan har eller som har skaffat sig en extra kyrkotillhörighet. Sådana som blivit nominella lutheraner. Nog har det funnits sådana som inte alls vare sig velat eller kunnat försvara dopet av späda barn! Sådana som inte förstått detta med sakrament eller kyrkorummets speciella karaktär. Ja till och med agnostiker och andra kan man städsla om man vill. Men om någon har katolska trossyskon i båten börjar skvallret och misstänksamhetens trospoliser mobiliseras. De som vet att rykten får vingar släpper loss sina fantasier om mörka och dolda syften. Det är då talet om tolerans och mångfaldens välsignelser krackelerar.

Hyckleriet måste naturligtvis upphöra. Svenska kyrkan borde anställa de allra bästa och mest kompetenta oavsett kristen konfession. Små sekter kan behöva försäkra sig om sin egenart genom att anställa folk enbart av den "rätta ullen". Det skulle vara begripligt. Vi i det stora majoritetssamfundet borde däremot frimodigt uppmuntra den ekumenisk öppenhet och ömsesidighet vi påräknar från andra. Allt annat är att sitta fast i medeltidens antagonism. Tänk att fortfarande kunna känna skräck, avsky och att ha värk efter femhundra år. Hur bär de sig åt? (I flera bemärkelser!)

Bön för kyrkan

De senaste månaderna har knäna slitits. Och de knäppta händerna nästan fastnat i varandra. Suckarna och vädjandena till vår Herre har ständigt varit på läpparna. Det som för somliga av oss har varit en svår prövning har för andra varit framgång och triumf. Man vore okänslig för att inte uppfatta detta. Både och.

På ett sätt har processen kring kyrkans organisation pekat på att det finns en högre makt. Eller makter. Stiftet. Och kyrkomötet. På sikt kanske det kan få någon att inse att vi alla lever under sådana makters beskärm? Beskydd? Möjligen kan tron på den som står högt över alla världsliga makter därigenom gynnas?

När de egna orden tagit slut har bönboken kommit till stöd och hjälp. Allt mer har jag tänkt på kyrkan, det där huset vars stenar är vittnesbörd och teologi. Men som också representerar allt vad kyrkan är. Ur Uncommon Prayers i förra versionen av Den lilla bönboken:

O Gud, gör dörren till detta hus
vid nog att ta emot alla som längtar
efter kärlek och gemenskap,
trång nog att utestänga all avund,
högfärd och trätlystnad.
Gör dess tröskel så slät,
att den inte blir en stötesten för barn och vilsna fötter,
men så hög och stark
att den tvingar frestarens makt tillbaka.
Gud, låt dörren till detta hus
bli en port till ditt eviga rike.

Religionerna möter kommunen

I Örebro, liksom i en del andra kommuner, finns det numera råd eller forum för samtalet mellan religiösa företrädare och kommunen. I Örebro startades det intreerkulturella och interreligiösa rådet 2007. Vid en regeringskonferens nyligen lyftes frågorna om religionernas plats och roll i samhällsbygget. Om konferensen kan man läsa på regeringens hemsida.

Några av medlemmarna i rådet i Örebro uttalade sig om rådets frågor och dess betydelse. Intressanta ämnen diskuteras. Ungdomsfrågor, äldrevård eller mötet i skolan mellan läroplanens villkor och olika religioners fasteperioder etc. Kanske kan Svenska kyrkan i fler kommuner bidra till ett gott möte mellan kommunen och religionerna i pluralis.

Räven på museigården

Nästan varje sommar besöker jag Museigården Norrbys. En bondgård där tiden stannat. Det är som om folket på gården bara är ute i något ärende. Besökaren får kliva in i husets många rum och därtill besöka källaren!

I trappan till övervåningen finns en räv. Med en fågel i munnen. Som en illustration till aktuella frågor. Var och en kan fantisera fritt. Om samspel och relation, om närhet och...

Gotlands Museum skriver om Norrbys: Att komma innanför Norrbys grindar är som att stiga in i en svunnen tid. Inget jäkt stör sinnesfriden. Gårdens nutida värdfolk, klädda i tidstypiska kläder, tar väl hand om dig. Visning av boningshus sker under sommaren flera gånger per dag eller på beställning. Bryggarhuset, smedjan, kvarnen, ladugården och svinhuset står öppna och väntar på besök.


Norrbys i Väte socken tillföll Gotlands Museum genom ett arv 1995. Tre syskon, Edvin, Martha och Erik födda i början av 1900-talet, bodde sida vid sida på gården hela sitt liv utan att bilda egna familjer.

Nu finns de inte mer. Men vi kan minnas dem vid besöken på detta gårdsmuseum.

Tid att sluta häckla

Har Du inte häcklat klart snart? Vad vinner Du på att ironisera och, ja, nästan förlöjliga den stora majoritet inom kyrkan som vill ha storpastorat?


Ingenting är naturligtvis vunnet. Möjligen lättar graden av frustration över hela den märkligaste historien på länge. Att pressen och andra medier helt missat detta är generande för dem. De kyrkotillhöriga, medlemmarna, har inte fått klart för sig vilken omvälvning som förestår eller vad som händer deras församlingar.

Även en majoritet kan ha fel. Att någon av tillskyndarna anar att det finns brister märks på den haltande och nästan helt uteblivna diskussionen. Annars hade de väl vågat ta debatten och testa sina argument. Men eftersom utredningen Närhet och samverkan var så enig behövde man inte. Man kunde nöja sig med att föra ut detta som en förbättring och förstärkning. Av församlingarna och deras möjligheter! Hmm. Hela historien vore väl värd en vitbok.

I en sådan dokumentation kunde vi som ville något annat fundera högt och göra en grundligare argumentationsanalys. Och en teologisk genomgång. Klipp ur de partier ur utredningen som ägnas teologi och församlingssyn så blir resultatet inte bara magert utan synnerligen avslöjande.

Vitboken kunde redovisa skälen till varför politikerna fick så ofattbart bråttom. Och varför man inte ville ge församlingar möjlighet att lämna samfälligheterna innan de blev cementerade pastorat. Någon borde verkligen ifrågasätta den massiva egendomsöverföring till pastoraten och om det verkligen skett med hänsyn till gamla lagfarter, donationer. Omvandlingen har astronomiska proportioner. Att ingen har studerat eller utrett hur det förhåller med egendomen är egendomligt (om uttrycket tillåts). Inte heller har man utrett konsekvenserna för dagens juridiska personer – kan verkligen församlingarna i pastoraten fortsätta vara egna juridiska personer? Wikipedia skriver: Juridisk person är ett juridiskt begrepp för en sammanslutning, som har egen rättskapacitet, det vill säga kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. En juridisk person kan ingå avtal, äga tillgångar och ådra sig skulder. Den juridiska personen äger också uppträda som part i domstol.

Det typiska för en juridisk person är att den, precis som en fysisk person kan förvärva och äga tillgångar, ådra sig och vara betalningsansvarig för skulder och vara kärande eller svarande i rättegång.

 I vad mån kan församlingarna i pastoraten tänkas ha rätt att sluta giltiga avtal som ska hålla över tid?
Är det inte tid att försöka göra något bra av det som ändå måste bli?

Inga alternativ erbjuds. Så visst måste nu tid och kraft gå åt till att avveckla självständigheten och inordna församlingarna i storpastoraten. Men att huka för orimliga maktanspråk för pastoraten, om de skulle dyka upp, ska ingen heller behöva göra.

I det nya finns självfallet möjligheter. Allt som går att göra, för att ge församlingarna tillbaka så mycket som möjligt av det de tvingas avstå, ska göras! Kan det ske i hyfsat samförstånd och i hövliga former så vore det bäst för alla parter. Räddas det som räddas kan. För kyrkans och evangeliets skull.

Försvarstal för den nya reformationen

Kära vänner! Så många vackra ord det finns. Om samverkan och samarbete. Om alla möjligheter som nu öppnas. De orden ska vi ta tillvara. Inga förspillda tillfällen ska ligga här och skräpa. Inte! Vi tar chansen att göra det allra bästa. Som råkar vara det förslag vi kommit på. Mest av en slump. Men i alla fall. Är det påkommet. Det är vårt. Vi har beskrivit det med sakliga ord. Kan vi hjälpa att vårt förslag doftar sommaräng och ljuv morgondag? Gyllne morgon! Så härligt är det: gyllne morgon!

Men vår värld är fylld av oro och hot. Hör hur man larmar. Hur man ifrågasätter själva grundbulten. Hur man hackar på idén med det nya. Livet lär oss att man måste hålla samman. I ett pastorat. Vi viger samman innehåll med ekonomiskt ansvar. Annars blir det glapp. Kyrkan har ju glappat i decennier. Det har vi vetat om sedan 50-talet. Under förra seklet. Därför måste vi lösa problemet. Så låt oss skynda. Genast. Låt oss göra det så snabbt att de, som reaktionärt vill stå kvar i församlingarnas oförmågliga småttighet, inte fattar vad som hände. Låt dem påstå att blixten slog ner. Vi vet att det var solen som gick upp.

Vill man få det bra? Då måste man betala vad det kostar. Man måste förlora sitt församlingsliv för att vinna pastoratet! Sådan är vår teologi. Den har många jobbat ofattbart mycket på. Eller med. Läs själva. Mellan raderna. På sidan 228. Ser man på. Att kyrkan inte kan ha en församlingssyn. Som är tydlig och klar. Bara en särmening är så beskaffad.

Bästa vänner! Dags att sluta. Tala om församlingars rätt att välja sina egna företrädare. Varför ska de formulera egna mål i en församlingsinstruktion? Det är ingen rätt. Det är numera fel. Inte heller är det ett offer. Det är inget offer att ge upp sin självständighet. Det är det inte. Ett erbjudande! Att bli av med bekymmer. Att slippa allt trassel. med ekonomi. För att inte nämna administration. Vilken befrielse att slippa välja. Valfrihet är helt överskattat. Sådant skapar bara motsättningar och problem.

Nu vet vi en port som öppen står. En väg. En skimrande möjlighet. En framtid och ett hopp! Det ljusnar sakta, för Svenska kyrkan. Bara det går snabbt. Så ingen får chans att krångla till det. Vi förlitar oss på andra med makt. Utbrytarna tar stiftsstyrelserna i örat. Eller tvärt om. Spelar egentligen ingen roll. Den som bestämmer mest vinner.

Vi som hittat det bästa av alla förslag. Det enda till och med. Vi beskylls för att med blomsterspråkets skönaste ord framställa vår härliga strukturomvandling. Som ville vi försköna det perfekta. Det är orättvist. Och gement. Lågt. Här kan alla kyrkotillhöriga öron se en räddningsaktion för alla församlingar! Så bra. Värt en devis, ett minnesord! Eller två. Vad stort du gjort, det gjordes fort. Bättre ett pastorat i staden än ett för tio småförsamlingar på landsbygden! Bara verkliga församlingar ingår i pastorat!

Nu ett ord av allvar. En sedeslärande påminnelse lämnas oss denna märkesdag. Låt oss tänka på det tusentalet församlingar som inte längre finns. De har inget evigt liv. Det nya livet var inte för dem. Tro inte dem som säger att församlingarna har gått vidare till en ny gemenskap. De la sig ner och dog. De utser inga kyrkoråd. Har ingen församlingsinstruktion. Här lurar en fara. Låt oss inte frestas! Låt oss förbjuda alla tankar på att dessa församlingar som inte finns har fått inflytande i sitt nya sammanhang. Att det nya livet för dem som susat vidare kan jämföras med hur det blir i pastoraten. Det kan det inte alls. Så mycket kommer aldrig att erbjudas. Det vore en överbudspolitik och gärningslära.

Om dem som inte finns är det synd. Det är synd att inte finnas. Så att säga. Församlingar som ännu finns måste därför vara glada och lyckliga. Över alla förtjusande möjligheter till närhet och samverkan. Församlingarna ska inse en sak. De hindras från att försvinna. Tids nog ska ljuset gå upp även för dem – att förändras är att hålla reformationen vid liv. Då får man ge upp. Allt möjligt. Särskilt sådant som snart blir omöjligt.

Väl i löfteslandet, i vårt kära gemenskapspastorat, ska vi ta hänsyn och samverka för det mesta. Omfamna varandra. Hålla varandra i hand. Göra gemensam sak. När inte det är roligt längre? Ja, då är vi inte sämre än att vi kan ändra oss. Då ska vi fortsatt säga goda ord. Stora ord. Vackra ord. Om närhet och samverkan. Då gör vi tretton pastorat i Sverige. Fixar ett enda stift. Så vi får mysa och gosa lite mer och komma varandra riktigt nära!

Zebrans ränder?!

Vad ska den person tänka som träffar på en hop berusade och järnrörsförsedda män på en gata? En grupp unga män som beter sig aggressivt och utmanande? Är den naturliga reaktionen att detta var trevligt, här kommer den politiska ledningen i ett politiskt parti? Eller gör man sig beredd att fly? Här kommer ett gäng packade huliganer?

När folk med järnrör är ute om nätterna får de mera historiskt bevandrade förmodligen andra och rejält otrevliga associationer. Möjligen minns de vad de hört och läst om nätterna 1938. Sedan säger de till varandra: zebrans ränder?!

Remissinstanserna som går i graven

Den högra handen vet inte alltid vad den vänstra gör. Åtminstone inte i Svenska kyrkan. Kyrkomötet lär i denna eller nästa vecka avskaffa massor av kyrkoråd eftersom de gamla samfälligheterna ska förvandlas till storpastorat. Fortfarande tvivlar jag på att alla i kyrkomötet riktigt förstått vad beslutet innebär av maktkoncentration och andra risker. Men så lär det bli. Koncentrerad makt och försvagade och avlövade församlingar.

Kyrkomötet, kyrkostyrelsen och stiften kunde dock ha tänkt sig för. Särskilt vad gäller försöksförsamlingar för den nya kyrkohandboken. Men på den punkten har det varit ganska tanklöst. Försöksförsamlingarnas kyrkoråd ska svara på remissen och kan göra det senast den 1 februari 2014. Det är bara det att från den sista december 2013 upphör de gamla kyrkoråden i de församlingar som ingått i samfälligheter. I Örebro gäller det 4 församlingar. Kyrkomötet avskaffar alltså den instans som skall tala för församlingen. Och det vore galet värre att låta de nya församlingsråden (utsedda ovanifrån) avge remissvar för den försöksverksamhet de kanske inte ens har följt eller deltagit i.

Det som återstår är att kyrkoråden i sina sista skälvande dagar får göra en kraftansträngning, kavla upp ärmarna och vässa pennorna. Och på ”gravens rand” yttra bevingade ord genom att berätta vad man tänker om förslaget till ny handbok! Sedan är det tack (?) och farväl!

Källan som kostar barnen livet

Långfilmen Källan (La source des femmes) vandrar runt landet på Folkets bio (se trailer). I Örebro kunde den ses igår på biografen Roxy. Filmen utspelar sig i en by på landsbygden. Inspelning är gjord i Marocko men nog kan denna byskildring ha aktualitet i andra arabisktalande länder, och inte bara där...

Filmen beskrivs ibland som en dramakomedi, men det är svårt att se det komiska i en film där upprinnelsen är att en kvinna förlorar sitt barn när hon halkar på väg hem efter att ha hämtat vatten. De arbetar hårt, mycket hårt. I brännande hetta samlar byns kvinnor bränsle eller så vandrar de till källan som kostar barnen livet. Det friska vattnet strömmar fram långt bort och högt uppe på berget.

Man skrattar åt de smått komiska scenerna men de allvarliga frågorna slår igenom. Till de mera underhållande scenerna hör den där kvinnorna genomför en dansuppvisning för beundrande och oförstående turister. De sjunger ut sina bekymmer under handklappningar och skratt. I en liknande scen från en marknad driver de med byns män.

Huvudpersonen Leila, spelad av Leila Bekhti, är klar över att männen aldrig kommer att dra en vattenledning till byn om de inte tvingas till det. Många av dem sitter dagarna i ändå och dricker te på den lokala serveringen. Leila startar därför under stort motstånd en kärleksstrejk. Många av kvinnorna vill inte vara med. De som ansluter sig får utstå hugg och slag.

Religionen islam spelar en viktig roll i filmen. Imamen försöker övertala kvinnorna att sluta sin strejk eftersom mannen ju har rätt att tukta och slå sin hustru. Men Leila som både kan läsa och tänka har förberett sig och talar utifrån Koranen om vikten av jämställdhet mellan man och kvinna. Fundamentalisterna vill ta över byn och erbjuder sig att skaffa fram nya kvinnor som kan ersätta de strejkande fruarna.

Trots att några av personer i byn framställs ganska schablonartade är bylivet trovärdigt skildrat. Problemen är verkliga. Många dödfödda barn. Torka. Hårt arbete. Männen som låter kvinnorna slava. Misshandeln. Men där finns också närheten mellan människor, sammanhållningen, förtroende och tillit. Källan bör man se. Och gärna samtala om. Människovärde och mänsklig värdighet är vad det egentligen handlar om.

Snart är det kyrkoval

Nästa kyrkoval äger rum i september. Redan nu arbetar de politiska partierna (och andra nomineringsgrupper) med program och valmanifest. Varje nytt kyrkoval erbjuder nya möjligheter att markera hur man vill att Svenska kyrkan ska styras. Den som vill att politiska partier ska styra ett trossamfunds gudstjänstliv (t ex genom att fatta beslut om Svenska kyrkans kyrkohandbok) ska naturligtvis rösta enligt sitt samvete. De som vill ha en annan ordning har för sin del inte råd att sitta med armarna i kors! Då gäller det att ge stöd åt alternativ som inte är partipolitiska.

De politiska partier som ställer upp i kyrkovalet med sitt partinamn bör alltid få frågan om det aktuella partiet bara gillar kristendomen just i kyrkans sammanhang? Eller är partiet i själva verket religiöst neutralt? Därefter bör man använda sig av kontrollfrågan: när gjorde partiets kyrkopolitiska representanter, t ex kyrkomötesledamöterna, senast en framstöt i sitt parti för att barn skulle döpas, ungdomar konfirmeras eller högmässan firas? Har det någonsin hänt? Ska verkligen partiorganisationerna som är religiöst neutrala bestämma i kyrkan?

Ledarskribenter av olika politiska kulörer har börjat inse det otidsenliga i en politisk styrning av en kyrka. Sådan politisk kontroll kunde man möjligen ägna sig åt i totalitära stater. Men i ett modernt och demokratiskt samhälle bör partipolitik och kyrka hållas åtskilda! Partiföreträdare bagatelliserar alltid denna koppling och försöker hävda att partierna ger demokratisk legitimitet åt kyrkan. Ska politiska partier, som i förhållande till kyrkan är ofattbart små och därtill med minskande medlemstal, de som i alla fall fortsätter att framställa sig som demokratins garanter, verkligen bestämma i kyrkan?

Vid kyrkovalet i september 2013 kan denna utveckling faktiskt brytas. Då kommer i alla fall jag att lägga min röst för att kristen tro och kyrka inte ska styras från de politiska partihögkvarteren.

Begravningen - vårt gemensamma överlämnande

Sara Pellving, borgerlig begravningsförrättare skriver om begravningar på SvD:s Brännpunkt. Men med ett märkligt perspektiv. istället för att diskutera begravningens roll och plats i vårt gemensamma liv väljer hon att angripa Svenska kyrkan. Förståeligt ur synvinkeln att de allra flesta begravningar är kyrkliga, som ett slags framgångsrika konkurrenter?

Pellving skriver: Kyrkoherden Jan-Olof Aggedal har skrivit en avhandling där han studerat 432 prästers griftetal och kommit fram till att en präst talar i genomsnitt sju minuter om den som dött. Det vill säga av sin egen begravningsceremoni får den döde endast sju minuter. Dessutom kräver Svenska kyrkan att denna personliga del ska vara sammanflätad med det kristna budskapet.
Varför är inte en människas liv värt mer än så? Varför är det inte självklart att det är den döde och hans/hennes närstående som är huvudpersonerna på den egna begravningen?

Detta sätt att se på en begravning kan förvisso föras över till andra av livets områden. Hur mycket av ett födelsedagsfirande ägnas åt att säga något personligt om födelsedagsbarnet? Firandet kan i alla fall vara jubilarens. Så är begravningsgudstjänsten helt ägnad åt den döde. Så kan det vara utan att det finns långt återberättande eller anekdoter ur den dödes liv.

Att räkna minuter i griftetalen blir sorgligt begränsat om man inte samtidigt väger in vad som händer sedan. I de flesta fall fortsätter gemenskapen i en annan form. Minnesstunder efter begravningen fyller den funktionen som Pellving uppenbart vill föra in i begravningen. Det är inte obekant att det individuellt personliga och ibland privata får utrymme då. Vid minnesstunden kan samtal föras, tal hållas, minnen återberättas.

Dessutom är begravningsgudstjänsten något socialt och kollektivt. Gudstjänstordningen gör inte skillnad på människor utifrån olika tillhörigheter. Det är genom samma och återupprepade gudstjänstriter som vi får del av det arketypiska. Gudstjänsten binder oss samman med varandra och med den döde. Närmsta socialantropolog kan verifiera begravningars betydelse för gemenskapen och för att hantera de existentiella frågorna runt liv och död.

Själva det gemensamma överlämnandet av den döde till gravens vila, till döden eller för den som tror så i Guds händer, är ett bärande motiv i våra och många andra samhällens begravningsseder.

Den siste kyrkoherden skulle kunna tänka

Storskaligheten blir Svenska kyrkans nya "affärsidé". Det är landets stora församlingar som är de första förlorarna. Stiftsstyrelsens beslut i Strängnäs häromdagen att det ska bli ett storpastorat i Örebro, bland annat utifrån synpunkten att det blir arbetssamt och krångligt och dyrt och ekonomiskt orättvist att åstadkomma självständiga församlingar, får förmodligen konsekvenser för alla små och fortfarande självstyrande församlingar. Ska argumenten och motiven från beslutet om Örebro användas på stiftet i övrigt skulle det bli en total omdaning av kyrkans organisation. Bort med allt småttigt och bort med självstyre.

Då skulle diakonala behov i en grannförsamling kunna leda till att man vill ha mer resurser att fördela och då behöver man sammanföras i ett större pastorat. Behov av resurser i en församling kan man finna i en grannförsamling - så då blir det väl ett större pastorat.

Kyrkans eget ekonomiska utjämningssystem har i Strängnäs i praktiken fått totalt underkänt eftersom man där anser att mer kapital och budgetmedel måste överföras från de stora och rika församlingarna till de små och fattiga. Att de kyrkotillhöriga i de större församlingar som ingått i en samfällighet under decennier varit ofattbart solidariska och avstått från betydande belopp blir nu vägledande princip. Robin Hood kunde inte gjort det bättre. Det mest rättvisa hade väl varit att ALLA i ett stift hade samma kyrkoavgift. I konsekvensens namn borde väl stiftsstyrelsen ta över. Först fördelningsfrågorna? Och sedan resten...

Dessutom - det borde sticka oerhört i stiftsstyrelsens ögon att det finns 16 självstyrande församlingar i stiftet med mindre är 3000 kyrkotillhöriga. Så många onödiga kyrkoherdar. Så många överflödiga kyrkoråd. Och kyrkofullmäktige. Så orationellt. Vilket resursslöseri. Vilken ovärdig koncentration på organisation. Vilket hinder för det pastorala arbetet! Så skulle den femte och siste kyrkoherden i Olaus Petri kunna tänka. Om han var det minsta ironiskt lagd...

Men det är han ju inte. För dagen är han som synes mest besviken.

Lokalradion denna morgon i Örebro

Intervjun och samtalet börjar efter ca 10 minuter och 25 sekunder. Bara att dra fram markören...

Stiftsstyrelsen kör över Örebro!

Det okänsligaste beslutet inom hela Svenska kyrkan på mycket länge är ett faktum - stiftsstyrelsen i Strängnäs med begränsad kunskap om Örebros kyrkliga liv, alltså på mycket långt avstånd från den lokala situationen, har beslutat att av politiska skäl köra över den lokala majoriteten i Örebro! Makten har talat!

Så här skriver man i sitt pressmeddelande:

Strängnäs stiftsstyrelse har vid sitt sammanträde idag beslutat att församlingarna i Örebro från den 1 januari 2014 ska utgöra ett enda pastorat, istället för sju pastorat som det är idag. Beslutet grundas bland annat på uppfattningen att det blir den bästa lösningen för att undvika en obalans mellan församlingarna vad gäller ekonomiska och pastorala förutsättningar.

Bakgrunden till beslutet är att Kyrkomötet i november väntas fatta beslut om förenklad organisation för Svenska kyrkans församlingar. Det innebär bland annat att Örebro kyrkliga samfällighet inte kan finnas kvar i sin nuvarande form. Formen för det ekonomiska, administrativa och pastorala samarbete som församlingarna under 60 år byggt upp måste ersättas av något annat.

- Ett gemensamt pastorat ger förutsättningar för samtliga församlingar att både att behålla befintlig verksamhet och att utveckla den. Det som i förstone kan verka som enbart ekonomiska och organisatoriska hänsyn påverkar med andra ord i förlängningen den pastorala verkligheten, säger Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs stift och stiftsstyrelsens ordförande.

Strängnäs stiftsstyrelse grundligt har utrett frågan och förslaget att församlingarna ska gå samman till ett pastorat har också varit ute på remiss. Mellan församlingarna finns det stora åsiktsskillnader om den framtida strukturen.

- Stiftstyrelsen ser det som mycket angeläget att församlingarna i framtiden tillsammans kan hantera dessa åsiktsskillnader på ett klokt och varsamt sätt, säger Hans-Erik Nordin.

Fem ledamöter reserverade sig mot beslutet.

Ny kyrklig organisation i Örebro

Denna dag fattar Strängnäs stiftsstyrelse sitt beslut om framtida indelning i Örebro. Ett remissförslag har varit ute hos dem som kyrkoordningen räknar upp som remissinstanser.

Förslaget man ska besluta om är att Örebro ska bli ett storpastorat. Så tyckte nämligen stiftsstyrelsen tidigare. Tre församlingar, Almby, Längbro och Olaus Petri, har anhållit om att få lämna samfälligheten innan storpastoratet blir verklighet. Till dessa församlingar har senast samfällda kyrkofullmäktige i Örebro sällat sig egnom sitt ställningstagfande för självständiga församlingar. Idag blir det klart om man tagit hänsyn till denna lokala majorietet - eller om man beslutar emot den. Hur det kommer att gå? Vem vet...

Sluta betala skatt?

Andakter på löpande band. Så kan det kännas ibland. När uppgiften är att säga något om en bibeltext gäller det att vara påläst. Även på äldre- och seniorboenden. Även där har man rätt till en förberedd och genomtänkt tillika personlig utläggning. Även i gudstjänstens sammanhang.

Lätt är att göra teori av det man läst. Att liksom försöka sortera in orden i lärosatsernas rad. Att harmoniera det som står med det kyrkan/vi redan bestämt oss för att tro. Eller tycka och tänka. Utläggningen blir en cementering av det rätta sättet att förstå texten. (Läs gärna Matteusevangeliet 22:15-22)
Betydligt svårare kan det vara att säga något som ger texten aktualitet och som handlar om det egna livet. Att relatera ett stridssamtal mellan Jesus och fariséerna till nutid. Idag handlar texten om det är rätt att betala skatt till kejsaren. Jesus löser dilemmat genom sitt uttalande: ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Då var detta laddat. Hade den romerska ockupationsmakten rätt till skatt? Skulle man betala eller protestera och vägra? Vägrar vi någonsin betala vår skatt. Hur ser vi på skattefusk. Vilka skulle skälen vara att försöka komma undnan när man sitter med sin deklaration.

Rom tillhörde kejsaren men hur det var med Jerusalem var ett politiskt ställningstagande. Dessutom tillhörde väl allt Gud och ingenting kejsaren . Även den mäktigaste av de mäktiga har allt till låns – livet, makten, ägodelarna…

Vi ska vägra att förstå texten som en motsättning mellan andligt och världsligt, mellan Gud och värld. En sådan utläggning passar dem som vill att kyrkan ska sitta i ett andligt reservat. Låt politikerna sköta politiken så får kyrkan hålla på i den privata sfären, kanske. Att ge Gud det som tillhör Gud är därför en övning i att se hela tillvaron som Guds.

Problemet med samfälligheternas makt löstes genom att ge dem all makt

Mats Rimborg har skrivit en del kommentarer till mina blogginlägg. Här hans senaste (och därefter mitt svar):

Mats Rimborg: Jämfört med organisationsutskottets förslag till ändringar av kyrkoordningen förblir det mesta sig likt. I den del av inledningstexten till den andra avdelningen som du citerar har gjorts ett enda tillägg, genom att det efter ordet "kyrkoråd" i den sista meningen har tillfogats ”eller församlingsråd”. Inledningstexten till tredje avdelningen är helt oförändrad. I kapitel 37 kommer det att stå att stiftsstyrelsen fattar beslut om pastoratsindelningen och om indelningen i församlingar som inte ingår i något pastorat. Pastoraten beslutar om indelningen av pastoratet i församlingar. Ett sådant beslut ska för att gälla vara fastställt av stiftsstyrelsen.

Det är klart att om man har bestämt sig för att hela strukturutredningen är en gigantisk komplott, och att alla församlingsråd kommer att bestå av marionetter vars enda uppgift är att vara pastoratets majoritet till lags, går det att tolka detta som att det nu är slut med församlingarnas oberoende. Men då får man allt vara väldigt konspirationsteoretiskt lagd. Pastoraten är inget annat än en ny form för samverkan mellan församlingar och dess beslutsfattare utses av församlingsmedlemmarna. Det verkliga problemet är att under 1900-talets 100 år minskade antalet församlingar i Svenska kyrkan från 2533 till 2517 (0,6 procent) medan de under 2000-talets första decennium minskade från 2517 till 1467 (40,3 procent). Det föreliggande förslaget är det mest konstruktiva som finns för att bryta denna trend.

Det finns förvisso grogrund för ett demokratiskt problem och det löses i så fall bäst genom att möjliggöra direktval till församlingsråden. I dag finns det två modeller för val av församlingskyrkoråden i en samfällighet, direktval eller via ett fullmäktige i församlingen. Varje församling anmäler före valet till stiftsstyrelsen vilket sätt man vill använda. Låt det även i fortsättningen finnas två alternativ och låt de stora pastorat där det passar i framtiden få använda direktval till sina församlingsråd så uppkommer inget demokratiskt underskott. Om varje pastorat får bestämma om det vill ha direktval till ett fullmäktige som utser församlingsråden och kyrkorådet (enligt föreliggande förslag) eller om det vill ha direktval till församlingsråden som sedan får utse pastoratets fullmäktige, som i sin tur utser kyrkorådet, så löser det problemet med brist på lokal demokrati.

Det här kan vi som föredrar en sådan ordning fortsätta att verka för, men de förbättringar som kyrkostyrelsens och organisationsutskottets förslag innebär jämfört med den ursprungliga utredningen ger en acceptabel lösning under tiden och det är dumt att göra det bästa till det godas fiende. Det nuvarande förslaget innehåller tydliga riktlinjer för hur pastoraten ska ta hänsyn till församlingarna när de utser församlingsråd. Syftet är att garantera lokalt inflytande. Ett kyrkofullmäktige som bortser från församlingsbornas nomineringar till sina församlingsråd kommer knappast att få förnyat förtroende i nästa val.

Lars B Stenström: Visst är det märkligt att kritik och ifrågasättande genast förvandlas till något konspiratoriskt! Men det är enklare att avfärda invändningar om de kan etiketteras som bestående av fantasier och paranoida föreställningar om komplotter. Men förslaget förändrar kyrkans organisation i grunden och utredningen saknar helt en teologisk diskussion. Det är det minsta man kan begära att man överväger vad som händer med församlingsbegreppet om allt fler församlingar tvingas lämna ifrån sig sina rättigheter till en konstruerad byråkratisk nivå som inte rimligen kan ses som ett pastoralt område.

Mats Rimborg framhäver förslaget till ny organisation av Svenska kyrkan som det bästa, när det i själva verket är ett enda. Man kunde, som jag och andra diskuterat, valt flera andra lösningar som skulle tillförsäkrat församlingarna ett självstyre värt namnet. Tänk om man istället hade bistått församlingarna med förvaltning, juridik och ekonomi – då kunde man lokalt fått styra sitt eget liv. Det är ju på det området svårigheterna ligger för de flesta mindre församlingarna. Olaus Petri församling där jag arbetar har ca 14.500 kyrkotillhöriga och med rejäl egen bärkraft. Svenska kyrkan vimlar av mindre församlingar med fortsatt självstyre – men vi ska berövas det vi har. Vad är det för gott i det? Vi församlingstillhöriga ska inte längre välja våra företrädare.

Förslaget att församlingsborna får välja sina församlingsråd är ett steg i rätt riktning, men det löser ju inte det demokratiska underskott som består i att makten lämnas till pastoratets kyrkofullmäktige och dess kyrkoråd. Församlingsråden får bara låna några av de befogenheter vi som församling har idag. Dessutom finns inget så vitt jag vet som binder kyrkofullmäktige till att ta hänsyn till resultatet av ett nomineringsmöte i församlingen. Spel för gallerierna kallas sådana publikfriande men ganska meningslösa gester oftast för.

Det troligaste är att pastoratet tar över och utser arbetsledning och församlingsråd. Inga garantier finns då för att det blir församlingsbor eller församlingsaktiva som får plats i församlingsråden. Invändningarna mot den förändringen vill ingen egentligen kommentera. Risken att somliga församlingar blir svagt eller obefintligt representerade är uppenbar. Hela pastoratet är ju valkrets. Partiernas och nomineringsgruppernas makt ökar eftersom det är listorna som avgör vilka partiföreträdare som väljs och i vilka församlingar de hör hemma. Förändringen innebär att en församling som vår, från att ha haft självbestämmande över verksamheten och god styrning av ekonomin, kommer att sättas under pastoratets förmynderi. Och det ska kallas det bästa förslaget.

Mats Rimborg har fel när han menar att problemet är att antalet församlingar minskar. Visst är det ett bekymmer – men man måste ju söka orsakerna till sammanslagningarna djupare än så och där sätta in åtgärder. Nu verkar det ju som om självstyret är problemet efter som det ska undanröjas på så många håll. Kritiken mot samfälligheterna var ju inte att de hade för lite makt – utan för mycket. Och att samfälligheterna inverkade på och styrde församlingarna för mycket genom sina beslut och åtgärder. Den svårigheten skulle lösas. Det gör man genom att överföra ALL MAKT till samfälligheterna, dvs pastoraten. Det kan inte uppfattas på något annat sätt än att mängder av församlingar devalveras till distrikt, blir satta under förmyndare, förlorar den uppgift och roll de haft? Hur tokigt det kan bli, eller hur!

Sex års bloggande

Sex år i bloggosfären! Första inlägget publicerades i september 2006. Det har viss aktualitet med tanke på diskussionen om hur djuren har det i djurparkerna är 2013Här kommer det i repris:

Att gå på museum är något som skiljer människan från djuren. Att det är segrarens sätt att stoltsera med sina bedrifter är ingen hemlighet. Krigsbytet ska visas upp och beundrande beskådas.

Att den djurälskande människan satte djur i bur är logiskt. Vill man se på något får man se till att det håller sig där man tittar. Och då är det bra om åskådarna inte blir extra föda. Inte för att pingviner i första taget skulle nafsa på överviktiga glasskonsumenter. Men en björn här och en tiger där skulle kunna få för sig att människorna var där för deras skull och bete sig därefter.

På djurmuséer, det vill säga djurparker, glor vi storögt på instängda djur och föreställer oss hur de lever i frihet. Många djur har det förfärligt. Instängt, tråkigt och trångt.

Men även andra museer har svårt att i sin speciella miljö livfullt återge något som hör hemma i ett eget och annat sammanhang. Lösryckta får föremålen annan betydelse och alla pedagogiska texter till trots lyckas man sällan återskapa sammanhanget. Vilket väl är museivärldens uppgift bortsett från att i största allmänhet vårda och förvalta kulturarvet.

Även Svenska kyrkan och dess romersk katolska förhistoria har hamnat på museum. Där travas helgonstatyer och liturgiska kläder. Och de blandas med medeltida kalkar, konstfyllt smidda kyrkportar och processionskrucifix. De flesta har det instängt, tråkigt och trångt. De längtar hem. De vill tillbaks till bönerna och mässan. Så att de kan leva upp igen.

Om föremålen inte kan komma till kyrkan borde kanske riten och gudstjänsten gå på museum? Vid ett panelsamtal på ett museum föreslog jag just det. Den samlade museieliten chockades över att deras föremål skulle användas för sitt ändamål, på museerna. De är ju satta i karantän. Tagna ur bruk. Pacificerade och passiviserade. Men - gudstjänsten har alltid öppnat dörrar till en större verklighet. Inte ens ett museum skulle kunna hindra det. Släpp fångarna loss - det är gudstjänst.

I en smakfullt sammansatt och nyligen invigd kyrksal på ett museum kan man beskåda en genomtänkt blandning kyrkliga föremål. Det är estetiskt och rent. I videohörnan visas några av traktens medeltida kyrkor. Kyrkorna är tomma. I bakgrunden sjunges obegripligt, gregorianskt, latinskt och entonigt. Den bilden känner människor igen. Alla vet ju hur det är i kyrkan.

Inga människor syns till på videobandet. Allt är öde och tomt. Vill man visa hur avfolkningen härjande gått fram på landsbygden kanske? Se, nu visas kyrkan vid torget i storstaden. Där syns människor på gatan utanför. Men vad gör de? De skyndar förbi. På väg till ett museum där de i en videohörna kan beskåda kyrkan.

Fylld av längtan

Nedfallna äpplen lyser som gyllene himlakroppar i den djupgröna rymden av gräs. De väntar på trädgårdsmästaren som ska samla in dem alla. Löven som fallit bildar små svarta hål på den oändliga mattan. Bevingade farkoster testar sin hållfasthet i djärvt svindlande akrobatiska manövrar. Snart landar de på en nästan osynlig tråd, uppspänd för länge sedan, bara för att visa att det går. Och för överblickens skull.

Själv står jag vid skottkärran med en räfsa i högsta hugg, och suckar. Fylld av längtan. Måtte våren komma snart...

Kort läsövning ur Kyrkoordningen

Kort läsövning med texter ur Svenska kyrkans gällande Kyrkoordning

Ur nuvarande inledningen till kap 2 i Kyrkoordningen:
Församlingen har lokal självstyrelse men är samtidigt en del av ett stift och Svenska kyrkan som
trossamfund. Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen, vigda och icke vigda. Alla har tillsammans ansvaret för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd. Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. För varje församling finns ett kyrkoråd som församlingens styrelse och en kyrkoherde med ansvar för ledning, samordning och tillsyn.

Ur nuvarande inledningen till tredje avdelningen i Kyrkoordningen:
Svenska kyrkan framträder regionalt som ett stift. Kyrkans episkopala struktur kommer till uttryck i att det finns en biskop i ledningen för varje stift. Stiften utgör pastorala områden som tillsammans täcker hela landet. Varje stift omfattar församlingarna inom stiftets område och bär namn efter biskopssätet. Stiftet är indelat i kontrakt, vilka vart och ett omfattar ett antal av stiftets församlingar. I varje kontrakt finns en kontraktsprost
Stiftets grundläggande uppgift är att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Den uppgiften gäller
därför främst församlingarnas gudstjänstliv, undervisning, diakoni och mission. Stiftet har även förvaltande uppgifter.

Ur 37 kap i Kyrkoordningen om ändringar i indelningen
Stiftsstyrelsen beslutar om ändringar i den territoriella församlingsindelningen inom ett stift.
Denna indelning får ändras genom att en församling delas eller genom att församlingar läggs
samman om det ger bättre förutsättningar för församlingarna att utföra sina uppgifter.