Vi behöver fler interreligiösa råd och andra mötesplatser

Har kollektiv blivit det nya hotet mot individens frihet? Åsikten kan man träffa på ibland. Nu har väl olika kollektiv alltid haft sina förespråkare och motståndare. Risken idag påstås vara grupptänkande och särskilt politiker sägs lida av det. De förmodas tänka grupp före individ vilket, om det vore en permanent åkomma, skulle kunna inskränka individens rättigheter. Särskilt bekymmersamt kan det vara om människor utsätts för rasism och sexism.

För kristna människor finns det en omistlig gemenskap, ett oerhört viktigt sammanhang. Varje kristen ingår i ett kollektiv som är både lokalt och globalt. Församlingen och kyrkan kan man självfallet vara kritisk till – men om kritiken leder till distansering och avståndstagande – vad har en kristen då kvar? Kristens resa alldeles på egen hand? Är detta ens möjligt? Nej, vi ingår alla i olika kollektiv både självvalt och mer eller mindre ofrivilligt.

Denna inledning är en reaktion på en artikel skriven av en oroad Madeleine Sultán Sjöqvist, gästbloggare på bloggen Kristen Opinion. Hon menar att det finns en krav i svang som handlar om att tillförsäkra religiösa kollektiv gemensamma rättigheter. Hon skriver: Det är framförallt kvinnogrupper och kvinnliga forskare som har uppmärksammat att kollektiv inte är enhetliga och att kollektiven kan vara impregnerade av t ex av patriarkala värderingar där kvinnor har underordnade positioner och inte liknande tillgång till makt och inflytande som män har. Eller med andra ord: den för rasism utsatta etniska eller religiösa gruppen kan själva hysa såväl rasistiska som sexistiska värderingar. /Alla i gruppen kanske inte delar de värderingar och mål som talespersonerna gör.

Det Sultán Sjöqvist sedan diskuterar är tillkomsten av interreligiösa råd som ute i kommunerna möter politiker. Hon skriver om ministern Stefan Attefall som gärna ser sådana råd, och fortsätter: Till dessa råd, är det tänkt, att politiker och tjänstemän, skall kunna vända sig för råd och vägledning. Att religiösa ledare och företrädare nu får direktinflytande (utan att vara demokratiskt valda) över kommuners och landstings arbete är illa nog, än värre är att politiker och t ex lärare riskerar att bli samfundens förlängda arm in i andra samhälleliga institutioner. Vilket i sin tur kan leda till att de barn och ungdomar som inte delar sina föräldrars religiösa övertygelse får ännu mindre livsutrymme.

Det samråd som sådana råd erbjuder bygger på en representationstanke. De som företräder olika religioner och leder deras gemenskaper blir naturliga deltagare i sådana råd. Kan man ett sådant råds existens dra slutsatsen att de religiösa ledarna därför har direktinflytande över politiken? Man får överdriva rejält för att ge sådana möten med politiker sådan betydelse. Är politiker verkligen viljelösa kärl som samlar in andras idéer och förverkligar dem? Den självklara slutsatsen vore istället att varje möte går i flera riktningar. Den eventuella påverkan som politikerna kan riskera motsvaras av den påverkan som de religiösa företrädarna kan utsättas för. Och även religiösa ledare, och politiker, är något mer än speglingar av kollektivet de tillhör. Individer till exempel.

Barn och ungdomar som har andra övertygelser än sina föräldrar är självfallet en vidare frågeställning än en som handlar om religion. Det som skaver och är svårt för de unga kan handla om alla slags normer och värderingssystem. Exempel finns där vuxnas politik, moral och etik eller inställning till droger drabbar barnen.

Interreligösa råd har förvisso sina begränsningar. En bedövande majoritet av de religiösa ledarna är män. Det är problematiskt, men problemet är egentligen inte rådet som sådant utan bristerna i hur ledarskap i olika religioner formas och utses. Även den som ogillar det förhållandet borde ändå kunna inse att det är viktigt för en kommun att ha ett hum om hur man tänker i de lokala religiösa sammanhangen.

Även företrädare för olika andra folkrörelser och organisationer representerar sina kollektiv i någon mening. Då borde kritiken mot de interreligiösa råden även drabba dem?! Det finns åtskilliga exempel på samrådsgrupper som många kommuner har. Där kan till exempel sådana mötesplatser erbjuda idrottsrörelsen, pensionärsföreningarna, funktionshindrade, finländare, romer och andra att diskutera med kommunerna om aktuella frågor. Vi behöver fler mötesplatser, inte färre!

Facebooks tröttsamma annonser med lättklädda damer

Facebook är en spännande värld där man kan få kontakt med alla möjliga personer. Vänkretsen liksom tenderar att växa. Och man får veta vad folk tänker, äter, vilka skyltar de gillar, om resor som genomförs och allt möjligt om andra av livets strapatser.

Därtill fylls en spalt med annonser. Alldeles nyss med följande rubriker: Sökes Män Som Är 50+!, Kärlek Sexiga kvinnor, Ge Singel Mammor En Chans och Trogna män önskas. Kontaktannonser och -förmedlingar som vill locka till nya relationer. Ibland med bilder där långa och slanka ben exponeras eller andra något lättklädda damer visas upp. Miljön känns till sist mindre välkomnande.

Vi borde förmodligen notera och oftare berätta för varandra vad det är Facebook försöker pracka på oss som deltar. Så att fler kan bli varse vad som faktiskt förekommer!

Dag efter dag matas dessa eländiga annonser fram. Vore skönt att slippa. Trots att det sägs att dessa annonser bekostar det kostnadsfria deltagandet. Vem vet. Till sist kanske utmattningen blir så stor att det är dags att ge upp Facebook?!

Finns det en gräns för vad man kan säga

Yttrandefrihetens gränser diskuteras ofta utifrån vilka osanningar, kränkningar och hur mycket hets som krävs för att ha gått för långt. Det finns naturligtvis andra hinder för vad man kan och bör säga. Ett sådant hinder kan till exempel handla om lojalitet med det sammanhang man företräder antingen som anställd eller förtroendevald. Där kan den anställdes utrymme faktiskt vara större än för den som sitter i en styrelse.


I ett företag eller i en folkrörelse skulle en styrelsemedlem som offentligt, om än i hypotetiska ordalag, diskuterar företagets nedläggning riskera att bli betraktad som ytterst illojal. Tänk om en socialdemokrat skulle föreslå sin egen partiavdelnings och dess kontors nedläggning i massmedia. En sådan styrelseplats skulle det bli svårt, för att inte säga omöjligt, att sitta kvar på.

Hur är det då i Svenska kyrkan? Är det där gränslöst möjligt att säga vad som faller en in? Om det inte förhåller sig så – vem är det då som borde eller ska utkräva ansvar? Den som fällt ett yttrande kan behöva förklara sig eller rent av utfärda en dementi.

Räcker det med enbart Nikolai?

Kyrkonämndens ordförande i Örebro kyrkliga samfällighet uttalar sig i dagens Nerikes Allehanda om framtiden i Örebro. Han är den person man redan nu förmodar ska leda det nya storpastoratet. Hur tänks det kring framtiden för församlingarna och kyrkorna inne i staden?

Han uttalar sig bland annat på följande vis:

– Det kanske inte är landsbygden som ska ta alla stora förändringar. Är det rimligt att ha två citykyrkor? Räcker det med enbart Nikolai? Men om jag ställer en sådan helt hypotetisk fråga riskerar jag att få hela Olaus Petri församling på mig, säger Timmy Leijen.

Efter beslutet om storpastoratet, som Olaus Petri församling verkligen försökte slippa, blir en sådan replik särskilt laddad. Den antyder ju att Olaus Petri församling och kyrka är försumbar – stadens största församling med en blomstrande musikverksamhet och ett synnerligen levande gudstjänstliv skulle alltså ”hypotetiskt” kunna raderas ut?!

Freudiansk felsägning? Halkade tungan? Eller har någon/några redan börjar fundera i sådana banor? Varför annars alls dra upp saken?

Felmonterad säng rasade

Sängen rasade ihop. Flyttgubbarna kunde visserligen skruva isär dubbelsängen, men montera eländet klarade de inte. Denna afton föll sängen ihop när radioprogrammen skulle ställas in. Som tur var låg ingen och sov - däremot blev det soffor som fick erbjuda nattläger. En skruv var avdragen. Och därill iskruvad på fel ställe. Krasch, bom och pang! Som ett korthus rasade långsidan och föll bort från sänggaveln. Så ska det naturligtvis inte vara.

Därtill hade en lampa krossats, ett fotografi ramponerats, och mycket annat. De är väl välförsäkrade får man hoppas. Bara lampan kostar sina modiga 2-3.000 riksdaler!

I morgon är en annan dag. Undrar vad som då ska falla samman?

Befrielse vid sopstationen

Det är ingen ände på det myckna bokskrivandet. Varje år utkommer till och med en bok som redogör för årets produktion av matlitteratur! Guide till Årets Svenska Måltidslitteratur! Utgivare är Måltidsakademin. Konstaterandet om bokskrivandet är visserligen gammalt. Men lika fullt aktuellt och relevant idag. Mer än så. Det produceras en ofattbar mängd nya böcker. Hur det ska sluta kan man fundera på. Om de flesta böckers andrahandsvärde minskat kraftigt, bortsett från några speciellt samlarvärda utgåvor, så kortas också en boks bäst-före datum avsevärt. Därtill urholkar nätet bokbeståndet i många hem.


Själva har jag slängt. Vilket är svårt att tro. Bokhyllorna kved faktiskt när de tömdes på sitt innehåll. Av lättnad och befrielse hoppas jag. Nu är lagerhyllorna monterade i en ny lägenhet. Överfyllda med volymer, stora och små. Ändå har vi matat loppisar och tidningsinsamlingar (bara band med mjuka pärmar) med många boklådor. De hårdpärmade banden har även reducerats till antal (sådana slängs i containrar med benämning osorterbart)! Travar av genomtänkta boksidor blir antingen pappersmassa eller sorgligare ändå: ingenting alls. Byggstenar i vårt sopberg.

Någon annan flitig sopstationsmänniska talade denna dag varmt om besök på sorteringsanläggningarna. Vilken befrielse och lättnad när man slängt sina bördor. Smått religiöst. Vilket redan Per Söderberg i en av sina filmer gestaltade med Jesus som sopgubbe (det hette så då). Minns jag rätt spelades rollen av en professionell skådespelare…

Läsa kan man göra i kortare format. Bloggarnas egen sfär flammar ibland upp när nya stjärnskott glimmar till. Ta chansen att besöka Fastebloggen där prästerna Annika Hansson och Björn Helgesson skrivit under hela fastan. De har sällskap av ett antal kommentatorer – vilket gör bloggen till dynamisk och varierad. Enstaka gånger blir det som ett eftertänksamt pingpong.

Israel och Palestina revisited

Kristen Opinion är en spännande och intressant nättidning med de duktiga skribenterna Annika Borg och Johanna Andersson. Deras artiklar om Strängnäs stifts resa till Israel och Palestina tillhör dock inte de bättre och de andas en upprördhet över en enkönad, ensidig och politisk resa.

Det finns tre prostar i Strängnäs stift som är kvinnor. Två av dem var med på resan. Ska prostarna vägas på våg finns det en rejäl manlig övervikt. Detta kan man åtgärda, men helst av andra skäl än för att se till att ressällskapet ska vara mera balanserat.

Kristen Opinion angriper Kjell Jonasson som under många år bott i mellanöstern och bland annat arbetat med Mellanösterns kristna råd (MECC). Hans djupa kunskap och expertis är omvittnad av många. Kristen Opinion skriver: Exempelvis tycks han inte se problematiken med Kairos-dokumentets språkbruk, där Israel demoniseras och utpekas som förande en rasistisk politik, jämförs med apartheid och där det dras paralleller mellan Israels politik och Förintelsen. Att denna retorik finns inom det man kallar nyantisemitism verkar det inte finnas någon medvetenhet kring.

Frågan är om det finns rimlig anledning att jämföra den israeliska politiken med apartheid. Man kan snart se likheten med det sydafrikanska apartheidprojektet med hemländer och de särskilda passlagarna, med tvångsförflyttningar och skillnad i medborgerliga rättigheter och de groteskt olika livsvillkoren t ex i fråga om arbete, hälsa och skola.

Att någon sorterat in denna påtagliga överensstämmelse som en retorisk nyantisemitism spelar det någon roll? Tänker sig Kristen Opinion att man därför borde tiga? I Kairosdokumentet, skrivet av kristna palestinier, får man nog läsa in sina förutfattade meningar om man där ska lyckas hitta någon jämförelse mellan Israels politik och förintelsen. Har Kristen Opinion verkligen läst?

Eftersom många andra inte har läst dokumentet återger jag här beskrivningen av hur man har det. Så här beskriver Kairosdokumentet situationen:

1.1.2 Verkligheten är att de israeliska bosättningarna rövar vårt land i Guds namn och i styrkans namn. De kontrollerar våra naturresurser, och berövar hundratusentals palestinier vattnen och odlingsmarkerna och har blivit ett hinder för varje politisk lösning.

1.1.3 Det är förödmjukelsen vid de militära spärrarna som vi oavbrutet är utsatta för i vårt dagliga liv, när vi beger oss till våra arbeten, våra skolor eller våra sjukhus.

1.1.4 Det är skiljandet mellan individer av samma familj, som gör själva familjelivet omöjligt för tusentals palestinier, särskilt i familjer där endast en av makarna bär israeliskt identitetskort.

1.1.5 Själva den religiösa friheten att nå till de heliga platserna har blivit begränsad under föregivande av säkerhetsskäl. Jerusalems heliga platser är förbjudna för många kristna och muslimer från Västbanken och Gaza till och med under högtiderna. En del av våra arabiska präster är dessutom vanligen hindrade att komma in i Jerusalem.

1.1.6 Flyktingarna är en del av vår verklighet. De flesta av dem lever fortfarande i lägren under svåra förhållanden som inte är människovärdiga. Dessa, som har rätt att återvända, väntar fortfarande på sitt återvändande, generation efter generation. Vad kommer att bli resultatet för dem?

1.1.7 De tusentals fångarna i de israeliska fängelserna är också en del av vår verklighet. Israelerna sätter världen i rörelse för att få fri en enda fånge. När skall dessa tusentals palestinska fångar instängda i de israeliska fängelserna bli fria?

1.1.8 Jerusalem är vår verklighets hjärta, och samtidigt en fredssymbol och ett kontroversens tecken. Sedan skiljemuren delar de palestinska områdena fortsätter tömningen av staden på dess palestinska kristna och muslimska invånare. De berövas sina identitetskort, dvs. sin rätt att förbli i Jerusalem, och deras hus rivs eller konfiskeras. Jerusalem, fredsmäklandets stad, har blivit söndringens och fördrivningens stad, och därigenom en orsak till strid i ställer för fred.

En bild från grinden till Tent of Nations

Det ställe där man kort diskuterar brotten mot judarna före och under andra världskriget lyder:
2.3.2 Vår existens som kristna och muslimska palestinier i detta land är inte en tillfällighet. Den har rötter som är djupt rotade och förbundna genom historia och geografi med detta land, liksom varje folk är förbundet med sitt land där det lever idag. En oförrätt drabbade vår rätt när vi tvingades emigrera. Väst ville kompensera det som man begått mot judarnas rätt i Europas länder, men kompensationen sattes på vår räkning och drabbade vårt land. När man försökte rätta till ett förtryck åstadkom man ett nytt förtryck.

Kristen Opinion fortsätter: Självmordsbombare, raketbeskjutningar mot Israel och hoten om utplåning av staten Israel är problem man får förmoda att de kyrkliga ledarna inte kommer att få insyn i på resan. På ett sätt har Kristen Opinion rätt – vi fick inte höra mycket om det. Men besöker man i studiesyfte Betlehem och Västbanken är man inte någon israelisk favoritgäst som man vill dela sina vedermödor med. Inte heller de judiska föreläsarna valde att lyfta hoten mot israel – väl medvetna om att vi vad gäller de perspektiven är välinformerade via allmänna media. Sämre är det ställt med reportage om villkoren bland palestinierna i Israel och på Västbanken.

Kristen Opinion skriver i ett senare inlägg följande: KRISTEN OPINION följer med intresse delegationen från Strängnäs´ stift på resa i det heliga landet på twitter. Nu är det här ingen unik resa, är det viktigt att påpeka. Det kunde varit ett annat stift och andra personer från Svenska kyrkan. Fokus hade varit lika ensidigt, politiskt och kontaktmässigt sett. Och fokus är inte på judisk-kristen dialog eller på att lyssna till många olika sidor i en konflikt där människor drabbas hårt och våldet slår skoningslöst, om vi säger så.

Ensidigt politiskt och kontaktmässigt beskrivs Strängnäs stifts resa, vilket är onödiga slängar från Kristen Opinion. Som säger sig veta hur situationen är genom att en av skribenterna varit mycket på plats. Då måste man väl också veta hur olämpligt besöken på och kontakterna med Västbanken betraktas av staten Israel?!

Besöket var naturligtvis lika politisk som varje resa till ett annat land och en annan kyrka är. Men vi hade inga politiska kontakter vare sig på den ena eller andra sidan. Så det politiska ligger nog mest i betraktarens öga.

En fotbollsplan som bekostats av Sverige och andra finns på Olivberget. Här är skylten...

Vari ligger ensidigheten? Att vi besökte Evangelical Lutheran Church of Jordan and the Holy Land och vid flera tillfällen lyssnade till och samtalade med biskop Munib Younan? Han är dessutom ordförande för Lutherska Världsförbundet och den kyrka han är biskop i välkomnades alldeles i dagarna som medlem i Kyrkornas Världsråd. Vi samtalade även med expatriarken (den katolske ärkebiskopen emeritus) i Jerusalem, Michel Sabbah. Vi lyssnade till Deborah Weissman, ordförande för the International Council of Christians and Jews såväl som till Håkan Bengtsson, föreståndare på Svenska Teologiska Institutet och guidades bland andra av Tina Blomquist, exeget och arkeolog. Några av oss besökte Lutherska Världsförbundet i Jerusalem och Augusta Victoriasjukhuset, bara deras trägna arbete vore värt en längre artikel.

Kommen så här långt inser jag att redan intagna ståndpunkter är kraftfulla och att jag därför knappast lär övertyga Kristen Opinion. En sak är säker – ingen kommer att kunna få mig omvänd till övertygelsen att det är försvarligt att behandla oskyldiga människor som mindre värda bara för att de tillhör ett bestämt folk, som andra klassens människor som det är rätt att förtrycka och förfölja. Att det sker tvivlar inte många på, särskilt inte FN som oupphörligt fördömer övergreppen, de illegala bosättningar och annat som regelbundet sker. De följeslagarprogram som finns, t ex EAPPI, för att underlätta för utsatta palestinier är inte på låtsas - de behövs för att villkoren är förfärliga.

Raketattacker från Gaza och självmordsbombningar som tar oskyldigas liv i Israel är förfärliga brott som ska bekämpas. Men att det förekommer ursäktar inte på något sätt den politik som i decennier drabbat miljoner palestinier. Ett brott rättfärdigar inte ett annat!

Bilder från resan kan man se hos Lars Ekblad, Text & Bild, Pilgrimresa till det Heliga Landet

Arkeologisk utgrävning i källarförrådet

Idag ska källaren rensas. Från överflöd. Det blir som en arkeologisk utgrävning- Där avlagringarna från tidigare epoker i ens liv kommer fram i ljuset. Gamla protokoll från kyrkostyrelsen. Där jag en gång häckade som obetydlig suppleant. Fram kommer papper från min tid som ung. Tidningen Gymnasistbladet från Frikyrkliga Gymnasiströrelsen (FKG). Jag ska även ha ännu äldre årgångar av Juniorkamraten från Metodistkyrkans ungdomsförbund (MKU). I de tidningarna ska finnas reportage från Gotland och Visby. Men ska jag verkligen ta tiden idag till att läsa detta från förr? Bara för att där kan stå något om vår juniorförening? Om läger jag och mina bröder deltog i? Vinterläger i Etelhem. Hajk i Bjärges  metodistkapell. Sommarläger vid Hammars fiskeläge i Norrlanda.

I förrådet ska också finnas gamla konfirmadböcker från 70-talslägren på Stjärnholms stiftsgård. Vid ett läger högg en konfirmand sig i knäet när vi förberedde midsommarfirandet. Illa! Vad gör man med läroböcker från teologistudiet i Uppsala. De flesta numera ohjälpligt föråldrade. Men så är de både 40 och 50 år gamla. En pärm med rundbrevet Paradoxen från tiden i Ny Gemenskap ska jag också ha. Bulletiner som jag minns andades en obegränsad idealitet och kampvilja. Ja, hjälp så mycket man kan gräva fram under källarvalven.

Jag vet att där ska finnas visst material från arbetet med några kristna riksmöten, t ex Västerås 1977 (V77),Jönköping 1983 (J83) och Örebro 1989 (Ö89). Till Jönköping kom Olof Palme och vi gick sida vid sida i ett demonstrationståg genom Jönköping. Han såg alla jublande tanter och farbröder i fönstren. Palme vinkade. Även till en hel del bekanta. Det här är vårt folk, sa han gång på gång. Han menade  Arbetrarrörelsens. Då och där tvivlade jag inte ett ögonblick på det.

Kvar ska också finnas material från Jubelfesten i Uppsala 1993 när jag började hos Gunnar Weman, ärkebiskopen. Många präster var vid ett möte i Universitetsaulan klädda i  kaftan. Själv hade jag en gröngul kavaj. Stack ut som ett fyrverkeri i mörka natten.

Vad tänker man under röjningsarbeten? Varför har jag sparat allt detta? Trodde jag de skulle bli underlag för kommande memoarer? Allt detta slit, till vilken nytta? För vem? Många frågor, inga svar. Jag bestämmer mig för att inte fundera så mycket. Be kan jag ju alltid göra. När kartonger och lårar ska sorteras och rensas. Bara be. För kyrkan. Det kan den behöva...

Unga lutheraner och musiken

Unga lutheraner och musik är, som uttrycker lyder, ett kapitel för sig själv. Den som är begåvad med musiklyssningsprogrammet Spotify som "streamar" musik kan säkert lyssna och njuta. Idag vill jag bara tipsa om författaren och humoristen Garrisson Kiellor och The young lutherans guide to the music. Hoppas att länk och teknik fungerar..

.

Den förkastliga katolicismen?

Beskrivningarna i media av den Romersk katolska kyrkan efter beskedet om påvens avgång har varit sensationellt illvilliga och besserwissriga. När striden om den heliocentriska världsbilden i radio nyligen reducerades till kyrklig oro och rädsla och allmän vetenskapsfientlighet undrar man vilket universum dessa experter lever i. Var inte både Galilei och Copernicus katoliker? Experterna har förstås glömt att astrologin (!) stod högt i kurs under 1500-talet i vårt nyblivna lutherska land. Erik den XIV var särskilt beroende. Eller att den vetenskapliga medvetenheten i den lutherska världen – under 15- och 1600-talen – inte hade mycket att komma med. Anakronismens pekfingrar är lätta att hytta med, när man sitter inne med vår tids vetande, förment eller verkligt. Alla märker att avståndstagandena flödar över!

Varför glömmer och förnekar man att den katolska kyrkan under sekler har byggt universitet och inte minst inom klosterväsendet odlat bildning, vetenskap och kunskap. Några korta rappa örfilar är ungefär vad man tycker räcker. Vore jag katolik skulle jag bli oerhört upprörd. Som märks blir jag förgrymmad ändå.

Men så behandlas i och för sig all religionsutövning. I dagens Svenska dagbladet begår Håkan Lindgren en understreckare. Hans beskrivning av religionernas återkomst som ett återvändande till patriarkatet vill jag gärna dela med mig av:

Ett sådant tecken är religionernas återkomst. Religion kan vara mycket – ödmjukhet, generositet, asketism, mystik – men det är inte de aspekterna av människans religioner som gör mest väsen av sig idag, utan religion som patriarkal maktutövning. Hur folk ska tillåtas leva sina liv i den här världen är viktigare än det eviga liv som sägs vänta oss i nästa.

Man kan inte gärna säga att avsnittet utmärker sig för insiktsfull tankereda vad gäller religionsutövning. Aspekterna av människors religion som gör mest väsen av sig? Vilka är de? Hur gör de då? Och var? I USA? I Europa? I Latinamerika? Eller lägger han som så många andra mellanösterns islam som mönster för all religion och försöker få religionerna att framstå som oupplysta, föråldrade och därför förkastliga?

De finns säkert några personer som skulle instämma i tesen att det utmärkande för religion idag är patriarkal maktutövning. Men det gör inte påståendet mera rimligt eller sant. Även om t ex den katolska kyrkan verkligen har ett problem genom sin enkönade ledning så kan man ju inte reducera religion till den maktutövning som sker i religionens, trons eller kyrkans namn. Religion är huvudsakligen något helt annat.

LIMA-dokumentet om Den helige Ande i nattvarden

Limadokumentet – vad är det? En fråga som många teologer genom åren ställt sig. Många har hört benämningen men alltför få har läst texten om Dop, Nattvard, Ämbete (Baptism, Eucharist and Ministry – förkortat BEM) som under lång tid värktes fram inom Faith and Order och som antogs vid kommissionens möte i januari 1982 i Lima, Peru. För den som intresserar sig för nattvardsfirandet är det mer än 30-åriga dokumentet av fortsatt aktualitet.

Hur det till exempel står i den svenska översättningen, gjord av Lars Thunberg, om Nattvarden som nedkallande av Den helige Ande kan man behöva läsa, begrunda och diskutera. Här följer ett citat ur dokumentet, men med kommissionens insprängda kommentarer till artikel 14 och 15 uteslutna:


14. Anden gör den korsfäste och uppståndne Kristus reellt närvarande för oss i nattvardens måltid och uppfyller därvid det löfte, som ligger i instiftelseorden. Kristi närvaro utgör klart och tydligt nattvardens centrum och det löfte som inneligger i instiftelseorden är därför avgörande för firandet. Likväl är det Fadern, som är nattvardshandlingens första ursprung och slutgiltiga uppfyllelse. Guds inkarnerade Son, genom och i vilken den förverkligas, är dess levande centrum. Den helige Ande är den kärlekens omätliga kraft, som gör den möjlig och ständigt på nytt gör den verkningsfull. Förbindelsen mellan nattvardsfirandet och Guds den Treeniges mysterium uppenbarar Den helige Ande som den som gör Jesu historiska ord närvarande och levande. I förtröstan på det Jesu löfte om gensvar, som ligger i instiftelseorden, beder kyrkan till Fadern om Den helige Andes gåva för att nattvarden skall bli en verklighet, nämligen den sanna närvaron av den korsfäste och uppståndne Kristus, som ger sitt liv för hela mänskligheten…

15. Det är i kraft av Kristi levande ord och Den helige Andes makt, som bröd och vin blir till sakramentala tecken för Kristi lekamen och blod. De förblir detta med sikte på kommunion…

16. Hela nattvardshandlingen har ”epikleskaraktär”, eftersom den är avhängig av Den helige Andes verkan. I de liturgiska formuleringarna kommer denna aspekt av nattvarden till skiftande uttryck.

17. Som det nya förbundets gemenskap åkallar kyrkan förtröstansfullt Anden för att så bli helgad och förnyad, ledd fram till all rättfärdighet, sanning och enhet och undfå kraft att fullfölja sin mission i världen.

18. Genom nattvarden skänker Den helige Ande en försmak av Guds rike: Kyrkan mottar den nya skapelsens liv och förvissning om Herrens återkomst. (sid 29-31 ur Dop, Nattvard, Ämbete, Uppsala 1983)

Här den engelska texten med kommentarerna kvar: C. The Eucharist as Invocation of the Spirit

14. The Spirit makes the crucified and risen Christ really present to us in the eucharistic meal, fulfilling the promise contained in the words of institution. The presence of Christ is clearly the centre of the eucharist, and the promise contained in the words of institution is therefore fundamental to the celebration. Yet it is the Father who is the primary origin and final fulfilment of the eucharistic event. The incarnate Son of God by and in whom it is accomplished is its living centre. The Holy Spirit is the immeasurable strength of love which makes it possible and continues to make it effective. The bond between the eucharistic celebration and the mystery of the Triune God reveals the role of the Holy Spirit as that of the One who makes the historical words of Jesus present and alive. Being assured by Jesus' promise in the words of institution that it will be answered, the Church prays to the Father for the gift of the Holy Spirit in order that the eucharistic event may be a reality: the real presence of the crucified and risen Christ giving his life for all humanity.

COMMENTARY (14)
This is not to spiritualize the eucharistic presence of Christ but to affirm the indissoluble union between the Son and the Spirit. This union makes it clear that the eucharist is not a magical or mechanical action but a prayer addressed to the Father, one which emphasizes the Church's utter dependence. There is an intrinsic relationship between the words of institution, Christ's promise, and the epiklesis, the in-vocation of the Spirit, in the liturgy. The epiklesis in relation to the words of institution is located differently in various liturgical traditions. In the early liturgies the whole "prayer action" was thought of as bringing about the reality promised by Christ. The invocation of the Spirit was made both on the community and on the elements of bread and wine. Recovery of such an understanding may help us over-come our difficulties concerning a special moment of consecration.

15. It is in virtue of the living word of Christ and by the power of the Holy Spirit that the bread and wine become the sacramental signs of Christ's body and blood. They remain so for the purpose of communion.

COMMENTARY (15)
In the history of the Church there have been various attempts to understand the mystery of the real and unique presence of Christ in the eucharist. Some are content merely to affirm this presence without seeking to explain it. Others consider it necessary to assert a change wrought by the Holy Spirit and Christ's words, in consequence of which there is no longer just ordinary bread and wine but the body and blood of Christ. Others again have developed an explanation of the real presence which, though not claiming to exhaust the significance of the mystery, seeks to protect it from damaging interpretations.

16. The whole action of the eucharist has an "epikletic" character because it depends upon the work of the Holy Spirit. In the words of the liturgy, this aspect of the eucharist finds varied expression.

17. The Church, as the community of the new covenant, confidently invokes the Spirit, in order that it may be sanctified and renewed, led into all justice, truth and unity, and empowered to fulfil its mission in the world.

18. The Holy Spirit through the eucharist gives a fore-taste of the Kingdom of God: the Church receives the life of the new creation and the assurance of the Lord's return.

Symboler, logotypes och Lars Eklund

Lars Eklund är förmodligen inte så bekant för många inom Svenska kyrkan. Men han har gjort stora insatser som konstnär och formgivare. Nästan alla har sett Sjukhuskyrkans symbol som han har skapat utifrån en idé av dåvarande sjukhusprästen Kjell Kallenberg. Symbolen är numera spridd i världen! Vi behöver sådana genomtänkta och välformade symboler! Det är en utarmning som sker om allt ska pressas in under ett kyrkans riksvapen. Mångfald är även på detta plan en tillgång, väl värd att vårda!

Särskilt i Örebro finns många tecken på Lars Eklunds kreativa förmåga. Han har formgivit oerhört många logotypes och symboler. Minns jag rätt var han upphovsman för det kristna riksmötets i Örebro symbol – Ö 89. Flera kors och smycken för olika församlingar i Örebro har han också skapat. Almby- och Längbrokorsen är två sådana. Olaus Petri församlings logotype har han format.

I Mikaels kyrka har han svarat för den konstnärliga utsmyckningen där särskilt hans finurligt formade änglar imponerar. I Mikaels kyrkan finns även en muralmålning över stiftet. Den som vill kan verkligen gå på upptäcksfärd i denna Lars Eklunds målning. Där hittar man även just symbolen för Ö-89! Strängnäs stift gav för länge sedan ut ett vykort med Eklunds stiftsmålning.

Någon som vet mer, än vad jag känner till, om Sjukhuskyrkan och Lars Eklund borde se till att skriva en ordentlig presentation av Sjukhuskyrkan för Wikipedia. En text som naturligtvis även ska visa Lars Eklunds symbol för Sjukhuskyrkan. Wikipedia borde även ha en utförlig och bildsatt artikel om Lars Eklund. Vem avhjälper denna betydande brist?

En som försökt göra en mer övergripande beskrivning av Lars Eklunds mångomfattande insatser är Dixie Ericson i en artikel i Arkivcentrums i Örebro tidskrift Aktstycket från december 2016. Där finns en initierad artikel och många bilder och illustrationer som visar Lars Eklunds imponerande förmågor och talang! Artikeln är rubricerad: En symbolernas ödmjuke mästare. Läs!

Brygubben Martin Garlöv har efter denna bloggpost om en fördold verkstad berättat mera om Lars Eklund och hans arbete.

Hur spännande är en en ny verksamhets- och kontoplan?

Inom Svenska kyrkan pågår en ekonomisk omvälvning. Hela verksamhets- och kontoplanen görs om. Nu ska kostnaderna fördelas på de fyra uppgifter kyrkomötet för länge sedan fick för sig var de viktigaste: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Nog är de viktiga allt. Men håller de som fördelningsnycklar? Det vete katten... En viktig invändning är till exempel att allt som kyrkan gör tillhör kyrkans missio, hennes uppdrag och sändning. Hur gör man då?

Trots protester här och där pågår denna omstöpning. Som vanligt vet media knappt om det. De nöjer sig med den ytliga kollen. Utifrån. Det där med granskande och undersökande journalistik är väl bra. Men till budgetprocessen når den sällan. Eller rättare sagt - nästan aldrig. Men för de flesta i mediabranschen är det inte spännande nog. Just för att det är svårt att förklara. Och begripa.

Den nya modellen kan säkert fungera. Pengar kan som bekant delas upp hur som helst. I små påsar för olika ändamål. Eller i högar. De kan sättas in på olika konton och de kan fördelas. Lite hur som helst. Om det är vad man vill. Frågan är bara om det är så klokt?

Vinner man bättre förståelse för kyrkans uppdrag om man delar verksamheterna på nytt sätt? Här infinner sig hos många en viss skepsis. Inga församlingar har ju (vad jag vet) organiserat sin verksamhet utefter dessa fyra uppdrag. Detta trots att kyrkoråd och kyrkoherde i församlingsinstruktionen ska skriva vad församlingen tänker och gör - just inom de fyra grundläggande uppgifterna.

Kyrkans tidning kanske kunde redovisa för och emot? Låta kritikerna få komma till tals. Och mota ut någon av ingenjörerna bakom det nya systemet på aeropagen. En sak vet jag säkret. Omläggningen kostar en massa kraft, arbetstid och förvirring. I det pågående budgetarbetet ute i församlingar och blivande pastorat kanske svaren kan ges på frågorna som har ställts. Även av dem som anammat detta nya.  Är det värt det? Blir det bra? För vem?

Och så klämmer vi i...

Än så länge - upprätthålls församlingssången i Svenska kyrkans gudstjänster. Den sjungna teologin som är värdefull för tron och bekännelsen. Som påstår mycket mer än de lovsångssnuttar som segertågat genom en stor del av "frikyrkans" församlingar. Den unisona sången sitter för övrigt ganska trångt till - i hela vårt samhälle. Få sånger lärs in utöver Ja, må hon leva och Du gamla, du fria. Möjligen skulle det kunna vara Skolverkets favoritpsalm Den blomstertid och några andra stamvisor.

Men ska det bli bra behöver vi hjälpas åt. Jag minns Egon Kjerrman som med skrovlig stämma uppmande folk på Skansen att klämma i. Sådant behövs nog på fler håll...

Vävstolar, pianon och annat överflöd

Konsten att avyttra överflödstillhörigheter (bra uttryck om än något långt) är svår. Det är som det gått mode i vilka ägodelar som är eftertraktade. Som tur är äger vi inte ett piano. Det lär vara bland det svåraste att få avsättning för. Vid inflyttning i ett oss närbeläget boende för seniorer gick många pianon direkt till soptippen. Inte för att man där musicerar och spelar piano, utan för att inga ville veta av dessa fantastiska instrument. Från att ha varit dyrbara och härligt njutbara pärlor i familjers vardagsrum – till att bli järnskrot och flisor. Från nödtorft till försumbara överflödsartiklar.
Detsamma gäller för landets alla små behändiga tramporglar som befolkat klassrum och kapell. De har sjungit klart. Deras små pipor har tystnat, har skattat åt förgängelsen. Eldas upp. Slängs.Några få hamnar på Orgelmuseet i Bjärges där man visar den gotländska orgeltillverkaren Cedergrens orglar. Där är det olyckligt nog redan knökfullt. Här en märklig film från det lilla muséet - märklig därför att det blir mer dragspel än orgel:



Under flera års tid har vi försökt bli av med familjens vävstolar. Någon i minimodell och en ganska modern Glimåkrastol med möjlighet till en aning större vävar. Skedar och andra tillbehör har funnits. Av god kvalitet. Men förgäves. Vävstugornas tid tycks vara ute. Och i hemmen slås inga inslag. De inslag som förekommer äger rum i TV-rutan. Då kan det låta som följer: och nu ett inslag från Båstad…

När utrymmet för bokhyllor krymper står det isande klart. Böcker är knappt värda det papper de är tryckta på. Författarmödan tycks förspilld. Böcker är som livsmedel. En färskvara. Med kort datum. Dessvärre har jag knappast några förstaupplagor av de efterfrågade författarna. Vem vill läsa hertigens av Saint Simon memoarer från 1700-talets Frankrike? Finns det över huvud taget någon som intresserar sig för Marshall McLuhan? Anders Nygren eller Alfred North Whitehead?

I vindsförrådet står vår kökssoffa med originalmålningen kvar. De som markerat intresse av att ta över den har alla dragit sig tillbaka. För besvärligt att baxa ner åbäket från vinden, för långt att köra, soffan är för utrymmeskrävande osv.

Behöver ingen längre spela piano? Är det enbart elektronik och dataproducerade ljud som duger? Behöver ingen längre hemvävda tyger, dukar och annat hantverk? Har konsten att väva redan gått förlorad? Läsa? Ligga på kökssoffan?

Vakna Sveriges Television! Vakna TV 4! Vakna landets länsmuséer. Berätta inte bara om antikviteter som tycks intressera den breda allmänheten mest för sitt eventuellt stora pekuniära värde. Ge oss kulturreportage och utställningar om de otroliga föremål som nu förpassas in i historiens dunkel, mals sönder på soptipparna, faller ur bruk. Jag ber Er: ge dem åtminstone ett värdigt eftermäle!

Fritid eller gudstjänst?

Församlingens huvudgudstjänst diskuteras i dagens Kyrkans tidning. Förväntningarna på vad en gudstjänst ska vara är många. Genom åren har många irriterat sig på att gudstjänsten inte är anpassad för att locka nya deltagare. Kommer det ovana gudstjänstfirare så har det sagts att gudstjänst har för höga trösklar, är för omodern och otillgänglig.
Den som försökt lära goda vänner och barn fotbollens mysterier skulle kunna säga detsamma: höga trösklar, omodernt och otillgängligt. Offsideregeln tillhör väl det mest svårforcerade. Men allt runt omkring. Varför får bara 22 personer med några ersättare spela? Varför ligger matcherna på så olika och konstiga tider? Trots det kommer tusentals personer oupphörligt, regelbundet.

Gudstjänst ursprung var inte att locka nya besökare – det var mötet med Gud och varandra för alla dem som tron hade drabbat, de som tillsammans utgjorde församlingen. De firade Herrens dag, Vilodagen. Fortfarande samlar gudstjänsten församlingen, med undantag för dem som måste vila, jobba eller som håller på med annat. Men så har det varit genom tiderna. Det hindrar inte att gudstjänsten och dess regelbundna påskdagsfirande av uppståndelsen fortsatt att vara nödvändig för varje församlings liv. Diakonin har sitt källflöde just där, det som skiljer den från att vara sociala aktiviteter i största allmänhet. Liturgin efter liturgin. Tjänsten åt Gud efter gudstjänsten.

Genom historien har människor gått till gudstjänsten för att det hörde till den kristna tron. I den fick man fira mässa, sjunga, tillbe och lova Gud. Sammandragning och samling, uppdrag och sändning. Gör gudstjänsten till en valbar aktivitet som ska tävla med allt annat som numera kan ske på en söndag – så kommer församlingen att förlora sitt verkliga centrum. Det gemensamma mötet med varandra och Gud. Den är till för dem som kommer – och ska då vara deras gudstjänst. Om fokus och störst uppmärksamhet läggs på dem som sällan eller aldrig söker sig dit så förloras något av det mest centrala. Detta att trons människor, församlingen som är där, liksom bröd och vin, förvandlas till Kristi kropp!

Visst kan människor få förhinder. Tillvaron kan blockera möjligheten att om söndagen fira gudstjänst. Men den springande punkten för många är en annan. Förhindret är inte så ofta att man ska undersöka om oxarna kan dra jorbruksredskapen, eller att man ska gifta sig eller granska ett stycke land man införskaffat. Den aktuella och mera relevanta frågan är: kan skogsluffning eller andra fritidsaktiviteter i längden bli viktigare än detta att fira gudstjänst? Om svaret blir ja - ska det vara så?

Religionsdebatt vid Cambridge

I en debatt vid Cambridge om religionens roll och plats i samhället deltog bland andra förre ärkebiskopen i Engelska kyrkan Rowan Williams och professorn och ateismförespråkaren Richard Dawkins.

Om debatten skrev Världen idag: Utgångspunkten för debatten var antagandet att religion inte har någon plats i det moderna samhället.
Williams å sin sida menade att mänskliga rättigheter har sin grund i religionen. – Själva konceptet mänskliga rättigheter har djupgående religiösa rötter, sade Williams. Han sade också att religion alltid handlat om gemenskapsbyggande och relationer utifrån medkänsla. – Antagandet att religiös överlåtelse kan vara en ren privatsak är i strid med kärnan i den religiösa historien, sade Williams, rapporterar The Independent. Dawkins, känd för sina skarpa utspel mot all form av religiös tro, hävdade att religion är ett "bedrägeri mot intellektet".
I debatten medverkade också Tariq Ramadan, professor i moderna islamiska studier, Andrew Copson, ledare för British Humanist Association och Douglas Murray från Centre for Social Cohesion. När debatten avslutades röstade de närvarande studenterna, och med 324 röster mot 135 tog de ställning för att religion har en plats i samhället, skriver Christian Post.

.

Bön om Andens förvandling

I Svenska kyrkan pågår utprovandet av en ny kyrkohandbok. I handboken finns kyrkans gudstjänstordningar – nu föreslås en hel del förändringar. Några rör mer övergripande frågeställningar – som var nattvardsbönen börjar och slutar och vem som ska be den. Om den inledande delen (Sursum Corda) inte är en del av nattvardsbönen öppnar det för att andra än prästen kan be/sjunga den. Varför det alls är nödvändigt kan man fundera över…
Musikaliskt föreslås ändringar så att man inför helt ny musik och rensar ut annan. Andra förändringar gäller inte minst ord och formuleringar. I de lästa nattvardsbönerna finns en genomgående nyhet i instiftelseorden där ordet kalk byts mot bägare. Jag har frågat, och testat ordet på, vänner och bekanta som genast associerar till dryckesbägare som man svingar, eller till glass. Bytet verkar helt onödigt eftersom bägare inte är ett ord som är särskilt vanligt förekommande. Högtidligheten i ordet kalk ersätts med det platta ordet bägare!

I varje nattvardsbön är en viktig beståndsdel epiklesen – bönen om att Anden ska komma över bröd och vin så att de förvandlas till Kristi kropp och blod. I protestantisk och västlig kristendom har denna bön varit mindre förekommande och svagare än i östkyrkan. Men de senaste femtio åren har epiklesen blivit mera framträdande och tydlig. I den första nattvardsbönen ber man nu: O Gud, sänd oss din heliga Ande att välsigna dessa gåvor som är Kristi kropp och blod. Är då allt bröd och vin redan Kristus? Eller är det så att förvandlingen uppfattas redan ha ägt rum? Vilket skulle koppla förvandlingen till instiftelseorden!

I nattvardsbön 2 lyder epiklesen: Bered oss genom din heliga Ande att ta emot honom när han kommer till oss i sin heliga nattvard. En bön som gäller gudstjänstdeltagarnas beredskap – och inte brödet och vinet som ska bli Kristi kropp och blod.

I Nattvardsbön 3 finns en mera utförlig epikles men som inte heller den berör nattvardens under, detta att Kristus blir närvarande i, genom och under brödets och vinets gestalter. I denna bön ber man: Här och nu, i denna nattvard, gör du genom din Ande, oss delaktiga i din hemlighet. Förvandla oss genom din Andes kraft så att vi i våra liv förverkligar din kärleks hemlighet och bereder vägen för ditt rike ibland oss.

Det man först lägger märke till är ordet oss som förekommer tre gånger i denna epikles. Något oklart är det om tanken att Guds rike ska beredas väg enbart bland dem som gjorts delaktiga av hans hemlighet eller om detta utbredande gäller hela världen (vilket är den vanligast förekommande tanken vad gäller rikets utbredande). Det tycks som om riket ska beredas väg ibland de troende. Snävare än nödvändigt.

Ordet hemlighet förekommer två gånger i epiklesen och ytterligare en gång i denna nattvardsböns inledning där Kristus sägs uppenbara kärlekens djupaste hemlighet. Hemlighet ska förmodligen syfta på de heliga mysterierna i nattvarden, men hemlighet låter exkluderande och slutet och något som bara anförtros invigda. Luddigheten i uttrycken förtar poesin. Särskilt om man börjar tänka efter hur man gör för att förverkliga din kärleks hemlighet?

Nattvardsbön 4 har en epikles som lyder: Kom heliga Ande, välsigna dessa gåvor och förnya oss. Lakoniskt kortfattad är den. Kan formuleringen förmodas innebära att välsignelsen ska verka transformerande? Tveksamt. Det finns inget kausalsamband som epiklesen ofta uttryckt: välsigna detta bröd och vin så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Klipper man isär välsignelsen och Kristi närvaro blir kopplingen alltför svag, ja obefintlig.

I nattvardsbön 5 ber man på följande sätt: Helga genom din Ande detta bröd och vin, gåvor av jordens frukt och människors arbete som vi bär fram inför dig. Vi tackar dig för att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Bönen om helgelsen av brödet och vinet inbegriper det fullt ut undret att Kristus kommer till oss genom bröd och vin? Så är det nog tänkt, men underförstått och inte utsagt.

Nattvardsbön 7: Gud, sänd din Ande över oss och dessa gåvor och låt oss, som får del av hans kropp och blod, bli människor som hungrar och törstar efter rättfärdighet. En sympatisk final som andas av vår egen förvandling som förmodas spegla (den outtalade) förvandlingen av bröd och vin. Att Anden sänds över oss och gåvorna – är det en omvandlande sändning? Sedd mot bakgrund av pingstens andeutgjutelse kan det vara så – men formuleringarna når inte fram. Detta trots att de redan sedan många år är i bruk.

Nattvardsbön 7 har en annan och mer sammanhållen epikles: Vi ber dig att du med din Ande helgar bröd och vin så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Kausalsambandet formuleras med orden så att! Intrycket förtas dock av de ord som föregår epiklesen: Vi tackar dig för din Andes skapande vind som sveper genom våra liv och som fyller världen. Visserligen finns starka bibelreferenser till sådana uttryck men det stora andesvepet som fyller världen hakar jag upp mig på. Formuleringarna håller mig tankemässigt kvar på det universella planet när bönen går vidare in i en ganska välfunnen epikles.

Nattvardsbön 8: Sänd din Ande till oss och brödet och vinet. Kom och gör världen hel. Här är perspektivet det omvända. Först bröd och vin, sedan världen. När Anden sänds till brödet och vinet behöver vi förförståelsen att Anden verkar förvandlande.

Nattvardsbön 9 lyder ungefärligen som bön 7: Kom med din Ande till oss och dessa våra gåvor av bröd och vin, så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Nattvardsbön 10: Vi ber dig, Gud, sänd din Ande över oss och dessa våra gåvor, så att vi, när vi äter brödet och dricker vinet, tar emot Jesus Kristus.

EFS sätts åt

Marginalisering tycks vara stridsropet för beslutsfattare inom Svenska kyrkan. Ofta illa dolt bakom tankar på stora lösningar med övertalande godord som samordning, rationell, enhet. Nu senast är det EFS och Johannelunds teologiska högskola som får känna på hur det är att förlora möjligheter att ge sitt bidrag till helheten.


Johannelund får inte längre leverera det sista året i prästutbildningen. Där ska kontrollen öka och lusten att inordna alla i ett och samma mönster blir allt tydligare. Inger Gustafsson, ordförande i utbildningsnämnden, hytter med fingret åt biskoparna genom att hävda att de inte kan förhandla med EFS om undantag. Men konsekvensen av beslutet för relationerna med EFS frisvär hon sig och nämnden ansvar för. Att vårda de relationerna faller på kyrkostyrelsen och biskoparna.

Vill man förvandla EFS till en kyrkokritisk rörelse har man börjat bra genom att begränsa Johannelunds möjligheter att påverka vilka präster kyrkan skall ha. När även EFS sätts åt sitter mångfalden allt trängre!

Jairi dotter



Efterapare till Gustave Doré? Många har sällat sig till raden av konstnärer och illustratörer som velat levandegöra bibelns berättelser. Här är ännu en bild ur den lilla samling som jag råkar ha hemma. Inte alldeles oävet komponerat.

Särskilt stiliga är de eleganta vecken på klädesplaggen. De är emellertid så många att effekten blir en onödig koncentration på textilierna, på draperierna och klädedräkterna och deras fall. Effektsökeri skulle vi nog kalla denna mångfald om de skulle återfinnas i modern bildkonst. Samtidigt finns det en oemotståndlig laddning och spänning i bilden mellan Jesus och den unga uppväckta kvinnan. Lägg därtill de spända ansiktsuttrycken hos de olika personerna i sällskapet. Koncentration och allvarlig förväntan är vad jag ser. Samt en oförmåga att helt ta in och förstå vad som sker.

Skulle någon känna igen bilden ,konstnären etc är jag fortsatt nyfiken...

Jag hade knappt publicerat detta blogginlägg förrän jag fann just denna bild på en annan webb-sida. Där uppgavs att konstnären hette Schnorr von Carolsfeld! Mycket riktigt. Snart hade jag grävt fram en bok ur mina egna hyllor: Den heliga skrift i 64 färgbilder efter Schnorr von Caroldsfeld med tetxer av Samuel Spörri. Boken var översatt till svenska av C.G. Hjelm och utgiven av Solförlaget i Örebro! Small world. Men kvar är mina frågor om planschernas tillkomst och användning.