Fram trädde triumfkrucifixet



Vid besök i Nyköpings Alla Helgona visas kyrkans silver. Särskilt alla de föremål som sliverkonstnären Anna-Stina Åberg har förfärdigat. Tog en bild av brödasken som krönes av en trearmad Kristusgloria. Endast genom spegelbilden på locket kan man se, varsebliva, ett fullständigt kors, ett hjulkors. De som betraktat gamla kyrkors konsekrationskors känner genast igen formen.

När jag ville granska bilden jag tagit - visade det sig att kyrkans triumfkrucifix också framträdde, blev synligt, på locket.

Kom ihåg att Ni äro representanter...

Skoindustrimuseet i Kumla är en plats värd att besöka. Arbetarna tycks bara ha rest sig och gått hem. Alldeles nyss. Tills det rör sig bakom någon maskin. Några har till och med glömts kvar. De limmar sulor och fäster ovanläder.

Slippers tillverkas fortfarande. I liten skala. Ja, skorna är tillräckligt stora. Det är själva produktionen som är begränsad. I fabrikens smutsigaste hörn har någon klistrat upp en tryckt uppmaning. Håll rent och snyggt.

Uppförandereglerna för Oscarias försäljare stämmer till eftertanke. Skulle någon våga vara så tydlig idag? Det ligger förmodligen en hel del tankeverksamhet bakom reglerna. En hel del mindre trevliga erfarenheter också?

Alla som ibland befinner sig på en arbetsplats kan fundera över vad som gäller där och över uppdraget att representera sitt sammanhang!

 

Alltså: Kom ihåg att Ni äro representanter för Oscaria! Edra ord äro firmans ord, Edra handlingar äro frimans handlingar...

Herrens lag är utan brist

Psaltarens föreställningsvärld kolliderar på de flesta punkter med den liberala kristendomens modernism. Inte minst genom blandningen av konkretion och poetisk övertygelse. I de flesta av Psaltarens psalmer framhålls Gud som aktiv, han är den som handlar med sitt folk. Medgång och motgång blir till Guds gåvor och till att Gud går tillrätta med den bedjande, med sitt folk.

Gud är historiens aktör alltifrån skapelsens början. Som Herre och Konung vill Gud ha människornas tillbedjan och lydnad. I gengäld skyddar och upprättar Gud sitt folk.

Genom tidebönernas ständiga läsning och bön av texter med sådant innehåll förstärks relationen till Gud samtidigt som bilden klarnar och blir synnerligen tydlig. Just dessa Psaltarens Gudsbilder är det som många, mer eller mindre preciserat, tar avstånd ifrån. Psaltarens ord uppfattas där som otidsenliga och antikverade, som icke relevanta och omöjliga att hålla fram.

Trots denna uppenbara kollision med gängse synsätt är Psaltaren en outsinlig källa till realism i tron. Där skyggas inte för förföljelser, övergrepp och djupaste msismod, Där finns den största glädje ocj tillförsikt. Sådant som, det jag är övertygad om, talar till nutidsmänniskan. Hela tillvaron ses genom trons ögon. En helehetssyn som många längtar efter och behöver!

Varje dag i Svenska kyrkans Evangeliebok (där texterna för gudstjänsterna finns angivna) har fått en egen psaltarpsalm. Trots att dessa texter ofta består av små och begränsande utsnitt kan inte heller de undfly denna Psaltarens övertygelse om Herren Gud. Här några korta citat utan att för den skull önska att fäktas med bibelord eller använda dem som tillhyggen. Blott och bart som en uppbygglig påminnelse till oss alla!

14 sönd e Tref ur Psaltaren 95
Kom, låt oss jubla till Herrens ära
och hylla vår klippa, vår räddning!
Låt oss träda fram inför honom och tacka,
hylla honom med sång och spel!
Ty en stor Gud är Herren,
en stor konung över alla gudar...

15 sönd e Tref ur Psaltaren 123
Jag lyfter blicken mot dig,
du som bor i himlen.
Som tjänaren ser
mot sin herres hand,
som tjänarinnan ser
mot sin husmors hand, 
så ser vi mot Herren, vår Gud
och hoppas på hans nåd.
Förbarma dig, Herre, förbarma dig,
vi har fått nog av förakt.
Vi har fått nog av de självsäkras hån,
av de högmodigas förakt.

16 sönd e Tref ur Psaltaren 107
De närmade sig dödens portar,
Då ropade de till Herren i sin nöd,
och han hjälpte dem ur deras trångnål.
Han gav en befallning och botade dem
och räddade dem från graven...

18 sönd e Tref ur Psaltaren 19
Herrens lag är utan brist,
den ger liv på nytt.
Herrens lära är sann,
den gör den oerfarne vis.
Herrens påbud är rätta,
de ger hjärtat glädje.
Herrens befallningar är klara,
de gör blicken ljus.
Herrens ord är rena,
de skall alltid bestå...

Kyrkans dialog med Gud genom Psaltaren

Skivan The World of Psalms (Choir of St. John´s College) spelas högt härhemma idag. Kyrkans dialog med Gud genom den sjungna psaltarpsalmen stämmer till eftertanke och självprövning. Men ger även stärkt tro och tillit till Guds handlande med oss. Skällsorden faller till marken. Vad betyder väl i detta möte ord som konservativ, reaktionär, fundamentalist eller trospolis!



Rannsaka mig, Gud och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23-24)

Gud, visa oss nåd och välsigna oss,
låt ditt ansikte lysa mot oss,
så att hela jorden lär känna vad du gör
och alla folk får veta att du hjälper. (Ps 67:2-3)

Herre, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig.
Befria mig från alla mina synder
låt mig få slippa att bli smädad för dårskap. (Ps 39:8-9)

Ära Herren, alla folkslag,
ära Herrens majestät,
ära Herrens höga namn!
Kom till hans förgårdar, kom med offer,
fall ner inför Herren i helig skrud!
Darra inför honom, hela jorden!
Förkunna bland folken: Herren är konung! (Ps 96:7-10)

Gud är större... än vad då?

Vad betyder påståendet att Gud alltid är större vid betraktande av utsagor om Gud? Särskilt om påståendena om Gud kritiseras för att vara luddiga, otillräckliga eller inte godtagbara ur den kristna bekännelsens synvinkel? Innebär påståendet om denna Guds ständiga utsträckning bortom formuleringar och positionsbestämningar att ingen längre kan säga något om Gud? Och att trosformuleringar som har traderats genom historien därmed blir obsoleta och icke användbara?

Förlorar trons termer relevans bara för att de här och där fallit ur bruk? Naturligtvis inte.

Måste trosspråket överges för att man ska återvinna dessa egentliga betydelser genom nya och andra termer? Absolut inte, även om försöken att uttrycka den kristna tron med andra ord alltid kommer att behövas. Om inte annat som en förgård till trons språk.

Om människor inte längre känner att synd och skuld har med dem att göra – ska kyrkan då radera ut de gamla orden? Icke! Hela försoningsläran förutsätter att något hos människan behöver försonas och gottgöras.

Jag frågar eftersom debatten böljar. Senast trädde Caroline Krook i Sveriges Radio ut till försvar för dem som frågats ut inför valet av ärkebiskop. Hennes främsta bidrag var just ståndpunkten att Gud är större. Än vad då måste man fråga. Påståendet att Gud är större kan ge fritt fram för vilka föreställningar som helst. Gud är större kan relativisera ärkebiskopkandidaternas svar. Vad de sagt spelar då inte så stor roll. Eftersom mer alltid är mer. Större är större. Människans försök att förstå och fånga något av Gud är och förblir fåfängt. Men Gud är större kan även innebära att Gud är större än något luddigt, subjektivt och tidsandepräglat. Särskilt om det någon sagt inte kommer i närheten av att vara rimliga föreställningar om Gud och Jesus Kristus. Då skulle man kunna säga Gud är större – kolla bara Luthers Romarbrevskommentar!

Hallå! En kristen kyrka har en kristen bekännelse, förankrad i Guds ord och i traditionen, med ganska precisa föreställningar och uppfattningar. Det betyder aldrig att kyrkan tror sig förfoga över tillräcklig och slutgiltig kunskap om Gud eller att man har hela sanningen. Men genom Guds uppenbarelse har kyrkan nödvändig kunskap. Om kyrkans övertygelser och ställningstaganden ifrågasätts, relativiseras och överges av ledande kyrkliga personer för att de anser att bekännelsen, tron och dogmerna passar dåligt i tiden - överger de då inte sitt uppdrag att vara kyrkans och det heliga Gudsordets tjänare?! Jag bara undrar. Finns det inga apologeter i kyrkan längre?

Den i samtidens Svenska kyrka så illa ansedda katolska kyrkan har ett omfattande och seriöst teologiskt arbete kring kyrkans tro och bekännelse. Man behöver bara stifta bekantskap med den katolska kyrkans katekeser för att förstå hur viktigt den kyrkan anser att det är att kunna redogöra för vad kyrkan tror och bekänner. Skulle dessa formuleringar orimligförklaras bara för att man kan säga att Gud är större?  Jag föredrar i så fall att Gud är större än en kyrkas väl genomtänkta, tydliga och i historien och traditionen väl förankrade föreställningar än att Gud är större än frontförkortningar och svajiga luddigheter.

Ps Ämnet blir inte mindre spännande av att Lundabiskopen valt orden Gud är större från 1 Johannesbrevet 3:18-20 som sitt valspråk. Ds

Var går Svenska kyrkans gränser?

Var går Svenska kyrkans gränser? En kartograf skulle kanske välja den geografiska territoriella lösningen. Där finns församlings- och pastoratsgränser, stiftsgränser och en Svenska kyrkans gräns mot andra länder. Andra nationer där danska, norska och finska kyrkan dominerar.

Men var går egentligen Svenska kyrkans gränser? Prästen och professorn Eva Hamberg har uppenbarligen uppfattat att en gräns passerats. Svenska kyrkans gränser går inte där hon menar att de borde gå. Det handlar om att den symboliska bibeltolkningen vinner trosmässig mark och sekulariseringen breder ut sig i kyrkans ledning, bland biskopar och blivande ärkebiskopar. Hon om någon borde veta som sitter/suttit i läronämnden.

Så var går kyrkans gränser? Eller borde man skriva vart går kyrkans gränser? Åt vilket håll byggs de höga och ogenomträngliga, ormatäta, och var står de vidöppna? Uppenbarligen vätter den befästa gränsen i första hand mot de gammeltroende och mera biblicistiska delarna av kyrkan. Skiljelinjen markeras allt tydligare mot dem som omfattar och uppfattar sig som närstående till de stora kyrkotraditionerna, den anglikanska, den katolska och den ortodoxa.

Man kan mycket väl vara övertygad baptist och arbeta i Svenska kyrkan. Men den som har för mycket av det allmänkyrkliga katolska får finna sig i viskningar och rop. Så var går gränserna? De borde ses över så att den mångfald och öppenhet kyrkan alltid berömmer sig av får omfatta även de kristna som fortfarande vill att Svenska kyrkan ska vara en brokyrka. Kartan behöver helt enkelt ritas om. Annars kan det bli som tidningen Dagen antyder, en delad kyrka.

Svenska kyrkan måste åter kunna hävda en evangelisk katolicitet i en växande gemenskap med den allmänneliga kyrkan. Det och den är exakt vad vi bekänner!

Ett sammelsurium

Bentäthetsmätning och liturgi, katter och kantarellpriser hör de verkligen ihop? På en och samma blogg? Blir det inte ett enda sammelsurium? Visst blir det så. Rörigt och oförusägbart. Högt och lågt om vartannat. Inte alldeles olikt ett vanligt liv där vardagligt och udda, högmässor och läkarbesök interfolierar varandra.

När jag hade förmånen att skriva i Kyrkans tidning som ledarskribent blandade jag också ganska friskt. Om det vanliga livet inte får anas utan snarare konsekvent sorteras bort blir det ansträngt. Jag fick många råd om hur jag skulle skriva och om vad. Bland de bättre råden var det som min företrädare gav: låt livet få ta plats och inte bara åsikterna. Ett råd jag har antagit som en egen hållning, detta anser jag, så ser min åsikt ut.

Så nu sitter jag här med min kyrkligt grundade oro för hur framtiden i församlingarna ska te sig. I Strängnäs stiftstidning Portalen uttalar sig teologen Ola Sigurdson. Jag kan inte gärna undanhålla stillsams läsare hans synpunkt på storpastoratsreformen. Han säger:

De nya storpastoraten som nu kommer till efter valet är förfärliga. Det är en katastrofal reform, men ger ett utmärkt tillfälle att toppstyra kyrkan...

De som ska bestämma i den nya organisationen får ett styvt jobb att vederlägga sådana synpunkter. Enda sättet är att ta hänsyn till församlingarnas nomineringar till församlingsården, att lägga maximalt ansvar på församlingsnivå och att ständigt söka samförstånd över parti- och åsiktsgränser. Men det lär krävas hårt arbete och stor kärlek till församlingarna om det ska lyckas.

Strax ska här dammas och dammsugas. Sedan ska jag tömma en gammal e-postlåda och rensa mitt digitala filarkiv. Därefter blir det ett läkarbesök. Under tiden sover huskatten, Sixten, the cat, i sin favoritfåtölj. Framåt aftonen ska jag följa hans exempel.

Bentäthet och betalningsanmärkning

Bentäthetsmätning står på programmet för dagen. Det kan behövas att benets kvalitet undersöks efter många är av medicinering med cortison. Prednisolon heter preparatet som många av oss transplanterade behöver äta. Risken är att skelettet urkalkas, vilket i sin tur ska balanseras av kalktabletter.

Inte för att jag har brutit mig. Till och med den mangling en berusad cyklist utsatte mig för med tillhörande saltomortal genomleds utan benbrott eller för den delen armbrott. Saltimortali lär på italienska betyda dödssprång eller hopp. Artisterna som normalt står för dessa akrobatiska övningar, högt eller lågt, har alltid imponerat på mig.

Upplevelsen är märklig när hus, gator och himmel virvlar förbi ögonen, när det i själva verket är man själv som far runt som en vante, innan det resulterar i hårdhänt kontakt, man slår i backen. Omtumlad linkade jag hem, hyfsat intakt, om än med skamfilad klädsel och en ramponerad cykel.

En kvart ska det ta att genomföra undersökningen. Något blir det kvar av den nya dagen. Vad som sedan ska ske med den har pensionärerna i den här familjen ännu inte planerat. En utflykt kanske? Eller ett bankbesök för att reda ut detta komplicerade system med pension från många små bäckar? De förenas av att alla hålla sig med egna och udda datum för utbetalning. Något pensionärerna borde klaga över. Protestera mot. Anmärka på. En annan form av betalningsanmärkning? Måhända.

Tillägg: Har nyss återkommit efter att ha blivit bentäthetskontrollerad två gånger. En kvalitetssäkringsåtgärd förstod jag. Men vad jag inte förstår är vilken mätning som vinner om det skiljer mellan de två? Tätast ben vinner? Roligaste bilderna?

Att benmätningen är en undersökning som kan rädda människor från onödigt lidande, genom att man upptäcker benskörhet i tid, känns gott att veta. Mitt resultat? Vet ej.

Partiledare slipper frågor om Svenska kyrkan

I vardagsrummet här intill talar partiledarna. De fäktas med siffror och ställer obesvarade frågor. Samtalsledarna försöker bjuda in till ordväxlingar och samtidigt behålla kontrollen. Det går sisådär. Det enda man med säkerhet vet är att frågan om världssyn och livsåskådning INTE kommer att beröras. Religion ska vara privat. Trots att politiska partier och partipolitiker vill bestämma i den Svenska kyrkan.

De fega (!) utfrågarna har under många år aldrig berört frågan om att några partier utöver att styra landet därtill också vill styra vad människor ska tro. Genom att behålla kontrollen över Svenska kyrkan. Man anar det vi (inom och utom partier) alltid förfasat oss över: sekulär makt över religionen, en utsträckt kontroll och styrning. På den här punkten känner jag hur lätt det är att ta i. Att av ren irritation göra jämförelser med diktatoriska system där politisk kontroll var vardagsmat på alla områden. Så är det inte här. Men blotta tanken att partierna som styr staten också har makten i landets största trossamfund får det att ropa i mig. Förstår Ni inte hur illa det är? I ett upplyst och modernt samhälle! Många är de som ungefär på denna punkt sagt emot mig. Sluta larva Dig, säger de. Vad har du emot kyrkopolitiker? Varför förföljer du seriösa och troende människor?

Så svårt är det att få en kvalificerad diskussion som kan diskutera principer och partier utan att göra det till rena personfrågor. Så länge nästan 7 av 10 människor i vårt land tillhör Svenska kyrkan är detta trossamfund extra intressant. Att hålla koll på, eller mera exakt: att kontrollera. Men med 7 av 10 medborgare som medlemmar så blir det också politiskt intressant! Därför borde de kritiska frågorna ställas. Därför upprepar jag mig intill utmattningens gräns. Ett slags: för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras...

Varför frågar man aldrig de ansvariga partiledarna i de partipolitiska debatterna om varför det är så viktigt att behålla den partipolitiska kontrollen över Svenska kyrkan? Nästa fråga borde ställas direkt till de partier som fortfarande tänker styra kyrkan: hur ska människor komma till KRISTUS om ni är religiöst neutrala? Vad vill Ni egentligen??? Tre frågetecken är denna verkligt viktiga fråga värd! Centerpartiet och Socialdemokraterna har som partier antagit Svenska kyrkans kyrkoordning och står därmed bakom målet och uppgiften att människor ska komma till Jesus Kristus och att gemenskapen runt Människosonen ska byggas upp och stärkas.

Kommentarer i övrigt är väl ganska överflödiga.

Inte kyrkan light!

Provåret för den nya handboken inom Svenska kyrkan tar snart slut. Inte har det varit så enkelt att använda den "nya handboken". Rent praktiskt har det helt enkelt inte funnits en handbok. Handboksförslaget ser ut som vanliga statliga utredningar, helt olämpliga att använda liturgiskt. Man har visserligen erbjudit en hjälp att göra agendor via nätet - men för en så omfattande förändring som handboksförslaget innebär känns det begränsande.

Relationen till de stora kyrkotraditionerna i världen har liturgiskt sett blivit otydligare i detta förslag. Samtidigt har man skapat nya alternativ som är både komplicerade och musikaliskt resurskrävande.

Språkligt och teologiskt finns mer att önska. Särskilt som de nya texterna i många fall inte håller fullt ut. Skulle det ha kostat på att låta Svenska kyrkans gudstjänströtter hållas levande och starka? Istället för att mota bort den liturgiska förnyelse som Artos missale samlat och uttrycker, hade man i förslaget till ny handbok kunnat infoga mycket mer av den rikedom den världsvida kristna kyrkan redan äger.

Redan nu bör man fundera över om det är rimligt och förnuftigt att än mer alienera dessa liturgiskt ganska enhetliga men teologiskt brokiga strömningarna inom Svenska kyrkan? Vad menar man sig kunna uppnå?

Tendensen att förkorta och förenkla har blivit alltmera omfattande. Man behöver bara läsa predikoturerna nästan var som helst i vårt land för att inse att den trenden snart trängt undan högmässan. Sommartid får man leta med ljus och lykta. Med denna "folklighet" tror man sig kunna locka människor åter till kyrkan. Om de som vill denna utveckling alls lyckas, inte mycket tycks peka på det, har man möjligen kunnat vinna enstaka men kortsiktiga framgångar. Regelbundna gudstjänstdeltagare lockas sällan av reduktion och frontförkortning. De behöver en gudstjänst som kan syresätta dem. Som ger kraft för den kommande veckans uppgifter och prövningar, De flesta vill inte ha kyrkan light - utan rikedomen, djupet och kraften i kyrkans levande arv.

Den kluvenhet Svenska kyrkan ger upphov till

Sorglig är den kluvenhet som Svenska kyrkan ger upphov till. Redan innan denna mening är färdigformulerad hör jag min gamle stiftsadjunktskollega inom mig, han som var den retoriska frågans mästare. Han säger: vad är det inom dig som får dig att uppleva en sådan kluvenhet. Så kunde det mesta reduceras till individuella psykologiska frågor.

Jag svarar lika envist nu som då att det kan vara kyrkan som äger problemet och inte enskilda personer. Men att reaktionen är stark och också har personliga rötter. Inom mig finns reaktionen mot talet om mångfaldens värde som ovillkorligen kolliderar med samtidiga och orimliga krav på konformitet och uniformitet med tidsandan. Alltså inte något personligt dilemma utan ett verkligt problem, teologiskt, organisatoriskt och socialt.

Kan man verkligen mena att firandet av gudstjänst är det mest centrala i kyrkan och samtidigt uppmuntra attityden att till gudstjänsten behöver man inte gå, den är i alla fall för gammalmodig, obegriplig och tråkig?

Kan man samtidigt anse att församlingen är kyrkans grundläggande enhet och att man inte behöver vara engagerad i församlingens liv för att fatta beslut om kyrkans gudstjänst och tro?

Kan man hävda Kristus som kyrkans hjärta och samtidigt mena att det viktigaste är att i kyrkans beslutsorgan representera dem som inte delar kyrkans tro?

Kan man hylla ekumeniken och den kristna kyrkans enhet och samtidigt ta avstånd från de stora kyrkotraditionerna i världen?

Evenemang och uppmärksamhet

Bokmässan är för hösten vad Almedalsveckan är för sommaren. På en och samma gång startpunkten och bekräftelsen på att årstiden är inne. Evenemangen färgar av sig så starkt i medievärlden att ingen behöver tvivla på att vi lever i ett litet land. Så är det och inget att reta sig på.

Kyrkomötet är däremot ett ofattbart anonymt arrangemang. De kyrkodagar som ordnas är också genomförda i relativt stark medieskugga. Vare sig det gäller den internationella sammandragningen eller andra nationella kyrkodagar. Några tusen deltagare av dem som på hemmaplan vill vara kyrka är inte fy skam. Ändå finns det mycket att lära av de tyska kyrkodagarna. Där vill de ledande politikerna medverka. Där sker mycket i ekumenisk anda. Radio, TV och tidningar står på kö för att fånga det som sker. Men så handlar kyrkodagarna också om sammandragningar med över 100 000 deltagare.

3-7 juni 2015 i Stuttgart finns det möjlighet att vara med. Då samlas man till de 35:e kyrkodagarna. Hela kyrkomötet borde åka dit, för att se, inspireras och lära! Någon med motionsrätt kanske kunde föreslå just detta?! Då kanske ett kyrkligt evenemang i Sverige kunde samla fler och nå längre. De gamla kristna riksmötena (G-72, V-77, J-83, Ö-89 osv) skulle kunna träda fram i ny skepnad, för visst borde kyrkodagar i vårt land kunna vara ekumeniska. Tänk om de svenska kyrkodagarna kunde bli för sensommaren vad Bokmässan och Almedalsveckan är för...

Snaskigt är ordet

Vad ska en före detta statsministerfru behöva utstå? Det är inte en fråga som engagerar folkets bredare lager, måhända. Men likafullt? Förtjänar man i den positionen att få sina privata förhållanden ventilerade i detalj?

I Sveriges Radios nattprogram Vaken, som fick mig att bryskt vakna alldeles nyss, sisådär kvart över fem, roade sig programledaren med att diskutera vilka fastigheter denna person bott i och den hon nu köpt. I detalj gick radioprataren igenom huset med dess olika detaljer, t ex som tvättnedkast. De gemensamma barnen nämndes vid namn och deras ålder angavs. Hennes inkomst kom på tal och husets pris i förhållande till denna inkomst presenterades.

Vilket allmänintresse har det var och hur denna person bor? Journalistiskt är det obegripligt. Enda rimliga skälet att ge offentlighet åt sådana uppgifter vore om hon själv beslutat att berätta om var hon ska bo, vilka barn hon har och vad de heter samt diskutera hur stor del av inkomsten ett nyinköpt hus skulle kosta.

Vilken typ av tidning skulle finna det intressant att vältra sig i sådana uppgifter? Inte är det direkt någon toppenprodukt. Vad för slags radio vill göra det? Skvallerradio? Snaskighetsradio? Utsätta folk för risk radio? Sveriges Radio håller väl inte på med sådant?

Katten påminner om en större närvaro

En katt kan fylla hela synfältet. Kommer den tillräckligt nära är den allt jag ser. De flesta djur har den förmågan. Fråga bara den unga hästskötaren som lutar sitt huvud mot hästens hals. Eller den som har husdjur, inne. Ta bara en tax och borra ömt in huvudet i hundens sida. Hund överallt.

Min katt tar inte bara plats i synfältet, utan fyller mina bloggar. Så till den grad att vännerna tröttnar och främlingarna vänder sig bort. Men inget finns att göra. Valet är inte längre mitt.  Katten, Sixten, the cat, påminner ständigt om en större närvaro.

När han inte finns i min omedelbara närhet förvandlar han mig till en sökare. Var är du? Finns du? Gömmer du dig för mig? Så håller jag på, bara för att upptäcka sanningen. Sixten ligger på en plats där han har full uppsikt över mig. Han har haft det hela tiden. Det är jag som är i blickfånget hans. Så gott som varje gång. Jag söker.

Sixten träter jag på. Han kan få min frustration. Irritation och oro. Han kloar på möbler vilket utlöser mina protester. Han får verkligen höra. Mer än vad några revor i en sliten fåtölj förtjänar.

Framåt natten. Smyger han inpå. Snart andas han regelbundet och långsamt. Min arm, ibland min handflata, blir fuktig av hans andedräkt. Då krymper alla de bekymmer som gror. Som växer och frodas utan synbar näring. Som lyckas nå de inre sprickorna med sina rötter.

Aningen är den känsla som katten förstärker. Han stryker sig mot ett ben, Så naturligt att det är osäkert om beröringen hann registreras. Den smidiga och silkeslena katten nuddar vid dig när han går förbi. Som i distraktion. . En vänskap inte olik relationen till medmänniskan. Men där finns andra inslag. Om jag bara kunde komma på vad det påminner om

Då, i samma ögonblick, påstår någon att det där med katten bara är kemiska reaktioner i en undanstoppad och välskyddad hjärna. Inget annat. Jag skakar mitt huvud så att de kemiska reaktionerna sätter igång. Det är så tvivlet på kemin blir till. Man skakar på huvudet.

Berusande mörker

Hur många damer som helst. Bänkade sig i aulan på femte våningen. I före detta höskolan på Gotland, numera Uppsala universitet, i Visby. Theodor Kallifatides skulle tala om sin resa från barndomens Grekland till vuxenlivets Sverige. En resa från glömda ord på en papperslapp i pappa lärarens innerficka på kavajen till redaktör för BLM. Han lyfter fram ord och håller dem framför den välvilliga skaran lyssnare. Vi får se brudens utstyrsel och huvudbonad.

Om kvällen slocknar värmeelement, television och lampor, allt. I hemmet. Jag snubblar på gungstolen. Slår i bokhyllan. Drämmer ett knä i en pall. Som någon borde ha ställt undan. Mörker är värre än något berusningsmedel. Inte för att jag vet något om sådana substanser. Men mörkret får jag hårdhänt känna på.

I nattduksbordet ligger en minimal ficklampa. Som man kan veva igång. Den är sin egen generator. Ljuskäglan faller prompt på alla hinder vi fyller huset med. Inga proppar har gått. Ser det ut som. Till sist återstår bara skåpet utomhus. Skåpet ingen hade noterat förrän det blev mörkt.

Nästa problem. En frånvarande låsmanick. Hålet ler åt den stressade felsökaren. Ett redskap fattas. Hur öppnar man ett proppskåp: utomhus i natten? En skruvmejsel driven av människans desperation dyrkar efter fem minuters fruktlösa ansträngningar upp metallskåpet. En huvudsäkring har gått. Den har tappat sin lilla skruv. Huvudbonaden som avslöjar om allt är i sin ordning. Eller i strömlös oordning.

Undrar om Theodor Kallifatides stött det ordet? Huvudsäkring. Keps, basker, hatt, huvudsäkring. Kompareras det så? Nog fanns det väl proppskåp i Grekland? Med några överordnade superproppar. Huvudsäkringen här kan man ännu steka ägg på, Så rykande varm är den. Har den några undersåtar? Finns det några hand- eller fotsäkringar. Eller är det bara proppar, Vanliga 16 ampereproppar som inte alls sitter som proppar i ett system. Utan som möjliggörare. Underlättare. Men utan huvudsäkring har de ingenting att syssla med.

Ringer en hjälpsam granne, en vän i nöden, som i sin tur väcker upp hela bygden. Det närmaste han kan komma är 20 ampere, men min huvudsäkring är en stursk 25 amperare. Någon timme senare bultar det på dörren. Grannen har fått tag på en bekant som är elektrikare. Han har proppar och säkringar som ingen annan. En 25:a är som nubb för honom. Generöst nog har han donerat en obegagnad och felfri säkring till strömlösa Stenström. In med den i skåpet. Skruva, skruva, skruva.

Nu har upplysningen kommit. Säkringen hummar lyckligt bakom sitt porslinsskal. Själv har jag börjat gnola. Din klara sol går åter upp, i vardagsrummet vårt...

Äntligen lite nordisk närhet och samverkan

Kyrkomötet klarar sig undan. Är inte det konstigt? När allt annat ska slås samman. Till stora enheter. Med färre beslutsfattare. Färre förtroendevalda. Vilket slöseri att ha en Svensk kyrka med ett enormt kyrkomöte! Vi ingår faktiskt i ett nordiskt samarbete. Det finns ju till och med ett nordiskt biskopsmöte. Har jag hört. Det måste vi utnyttja. Göra något av.

Vi kunde väl slå samman våra olika folkkyrkor till en nordisk kyrka. Se till att vi fick ett kyrkomöte och en kyrkostyrelse. Fiffigt! Så kunde varje land få ett eget kyrko-råd. Utsett av det nordiska kyrkomötet.

Det skulle rida spärr mot kommande ekonomiska kriser. Så mycket pengar skulle sparas. Vi skickar helt enkelt ansvaret uppåt. I kyrkan. Till nordisk nivå. Och så hävdar vi att det innebär större inflytande för varje lands kyrka! Ingen skulle väl tro på det. Egentligen. Men sägs det tillräckligt ofta, så... Tänk vad vi skulle spara. Färre ledamöter. färre resor, färre utredningar.

Subsidiaritetsprincipen, detta att besluten ska tas på lägsta möjliga nivå, kunde vi utveckla. Göra något bra av. Ordet är så krångligt så nästan ingen ens kan uttala det. Det gynnar vår fina reform. Vi hävdar helt sonika att subsidiaritet sköts bäst på nästa nivå. Ovanför. Där man har nödvändig överblick. Utblick.

Nu så blir den nordiska kyrkliga arbetsmarknaden äntligen öppen. Pipkragarna kunde få spridning! Personellt och ekonomiskt. Lyfts alltså ansvaret till högre höjder. Det skulle man kunna utveckla teologiskt. Jag lyfter ögat. Upp min tunga. Vi borde nöja oss med en ledande biskop. Som chef. Andra biskopar får bli arbetsledande biskopsmedhjälpare. Ett slags katolsk ledningsmodell. Energisparande!  Färre får göra flera personers jobb. Över andras huvuden. Senkrecht von oben! Det är modellen! Anpassad för lutherska kyrkor i den höga och kalla nord.

Vi kunde kalla reformen något som slår an. Något vänligt och övertalande. Något klokt och förståndigt. Som sammanfattade vad vi vill åstadkomma. Nu vet jag. Vi kallar reformen Närhet och samverkan.

Kantarellkartell

För första gången på länge blev familjen tvungen att plocka kantareller. På torget. Våra svampskogar stod tomma och övergivna. Svampen i Örebro (inte turistattraktionen vårt vattentorn) kom från Dalarna eller Bergslagen. Men i de närbelägna skogarna stod inget gult svampguld att finna.

Torgkantareller fick det bli. Till ett rejält tilltaget kilopris. 180 riksdaler! Det märkliga var att priset var ett och detsamma i alla stånden. På hela torget. Min prisundersökning började naturligt. Som jakt på billigare svamp. Men torghandlare efter torghandlare gav mig samma besked. 180 kronor. Den enda lilla variationen bestod i att några försäljare tog ett högre hektopris. 180 kronor kilot eller 20 kronor hektot, sa de. Man får hoppas att ingen begärde 10 hekto. Då hade det nästan blivit som vid den kyrkliga försäljning där någon ropade ut priset på en vara, 5 kronor styck, 20 kronor för 2.

Kantarellkartell, tänkte jag när denna prissamverkan stod klart för mig. Men till slut stod en nygräddad kantarellpaj på bordet. Hemmavid. Då glömdes priset. Och annat oroande. Då gällde bara ren och oförställd njutning...

Tro och politik, en gång till

Tro och politik hör ihop är rubriken på Strängnäsbiskopen Hans- Erik Nordins ledare i stiftstidningen Portalen. Nr 4, 2013. I sin korta text polemiserar han mot dem som hävdat att Svenska kyrkans företrädare uttalar sig mest i politiska och etiska frågor. Men vad vi behöver nu är mer av Gud och Jesus. Biskopen anser att påståendet väcker två frågor: dels frågan om och varför kyrkan ska syssla med politiska frågor, dels frågan om trosfrågorna ska föras ut på torget.

Redan dessa frågor, denna problemformulering, bortser i stort från sammanhanget och kontexten där kritiken lyfts fram. Tydligast i Svenska dagbladet där Maria Ludvigsson i en uppmärksammad ledare i juli skrev att det behövs mer Gud i kyrkan! Hon påstod bland annat följande:

Den socialdemokratiska ambitionen att ”demokratisera” det civila samhället och inlemma varje frivillig gemenskap i det partipolitiska projektet, har sannolikt bidragit till den kommunalpolitiskt organiserade kyrkan. När kyrkan 2001 skildes från staten blev hon, slarvigt uttryckt, av med pengarna och medlemmarna men satt kvar med den politiska strukturen. Trots att hon nu kunde slippa partioket och de kyrkopolitiker som hellre gick på sammanträden än infann sig på högmässorna, fann hon sig och lät allt vara som förut.

Med den partipolitiska ordningen blev naturligt nog även politiken kvar. Svenska Kyrkan har exempelvis åsikter om miljö, socialförsäkringar (minns Påskuppropet), Israels säkerhetspolitik och biståndspolitik. Vill man däremot få veta vad samma kyrka anser om synden och förlåtelsen eller livet efter döden är det svårare.

Synpunkterna om behovet av Gud och Jesus i kyrkan har dessutom, särskilt under debatten inför kyrkovalet, formulerats av flera andra. I en artikel i Världen idag kritiseras flera nomineringsgrupper/partier för att de i valrörelsen glömde Gud och Jesus.

Hans-Erik Nordin frågar i sin ledare om kyrkan ska agera i klimatfrågan, i flyktingfrågor och i frågor som berör de utförsäkrades situation? Är detta exempel på en kyrka som förlorat sin själ och gått över till en politisk agenda?

Hur man svarar på den frågan beror väl på hur grunden för agerandet, skälen till engagemang, ser ut.  Om ställningstagandet hämtar kraft och inspiration från kyrkans tro och tradition, dess bibeltolkning och egna övertygelser så blir det ganska oproblematiskt med politiska ställningstaganden. Men om aktionerna drivs fram huvudsakligen utifrån nomineringsgruppernas partipolitiska sympatier, då blir det betydligt mera kontroversiellt!

Kyrkan behöver inte låna ideologiska fjädrar från andra utan har en alldeles egen livsåskådning (!) som kan och ska motivera eventuella ställningstaganden. Om en kyrkas hållning då råkar sammanfalla med olika politiska gruppers ställningstaganden är en helt annan sak, än om de motiveras och drivs som relativt sekulära kampanjer. Alternativet är inte det Nordin tycks frukta – utebliven aktion.

I valrörelsen har efterlysningen, mera Gud och Jesus, handlat om en uppenbar och påtaglig brist vad gäller kyrkans tro i valmaterialen. Istället har partiideologierna lyfts fram. Ett exempel är när man eftertryckligt drivit att i kyrkan behövs t ex  socialdemokratiska värderingar. Överbetoningen av det partiideologiska och mörkandet av kristen tro är det dilemma kritikerna pekat på när man efterlyst mera Gud och Jesus i valrörelsen och i kyrkan. Svaret på en sådan kritik kan rimligen inte vara att Gud finns i allt som sker.

Hans-Erik Nordin fortsätter: För det andra behöver kyrkans röst i trosfrågor höras i offentligheten. Det kan inte vara rimligt att de profilerade trosuppfattningarna stängs inne i kyrkorummen och i gudstjänstens sammanhang. Då undrar jag självfallet vem eller vilka som har menat att tron skulle låsas in i ett gudstjänstrum? Har någon drivit en sådan inlåsningsstrategi? Det diskutabla är väl om det kyrkan gör offentligt inte har sin förankring i kyrkans inre liv, i gemenskapen kring Ord och sakrament utan blir mera ett tyckande utifrån allmänmänskliga hållningar. Inte för att det är något fel på det gemensamt mänskliga utan för att en kyrka inte kan reduceras till vanlig hygglig medmänsklighet. Kristi kyrka har faktiskt något mer att erbjuda.

Biskopen skriver: Det finns inget att dölja. Vad kristen tro har att säga idag om synen på skapelsen, Kristi gudomlighet, Jesus uppståndelse och om andlighet i stort är i högsta grad relevant. Jag tror att det är viktigt att hålla samman tro och liv, tro och etisk reflektion, tro och politik. Här blev det enklare att hålla med. Men sker det verkligen att kyrkomötet till exempel agerar så? I valrörelsen fanns det anledning att tvivla på att alla nomineringsgrupper tänker så. Då, alldeles nyligen, var det från partipolitiskt håll ofattbart tyst om att man ville hålla samman tro och liv, tro och politik. Därav efterlysningarna.

Det har stor och avgörande betydelse om man ser kyrkan som en institution vilken som helst där majoritetens åsikt ska råda. Eller om man förstår att kyrkans själ hör hemma i dess centrum, nära altaret och i mässans mysterium. Det borde vara självklart för alla som styr i Svenska kyrkan att kyrkans tro inte är något som ska avgöras genom politiska majoriteter. I så fall vore Svenska kyrkan snart utan både barnet och badvattnet.

Tro och politik ska hållas samman. Absolut! Där är jag helt överens med biskop Nordin. Men då handlar det inte om partipolitiska ställningstaganden, vilket alla Svenska kyrkans biskopar oftare borde inskärpa med stor tydlighet.

"Eliten" ska växa

Samtliga borgerliga partier, förutom Centern, har tagit ett steg tillbaka från direkt partiengagemang i Svenska kyrkan. Om det kan man tycka att steget är för litet och fortfarande ger partipolitiken för stort inflytande, även om partikanslierna i de flesta fall tagit flera steg tillbaka. Så noterade de borgerliga partierna också överlag sämre valresultat än tidigare. Det skulle kunna återspegla att partiapparaterna i moderpartierna inte mobiliserats för att partianhängarna skulle gå och rösta.  

Om partipolitiseringen av Svenska kyrkan lär striden efterhand stå allt starkare. Det blir ohållbart när man kan börja tala om en centerförsamling eller en socialdemokratisk församling. Ett trossamfund, en kristen kyrka, kan inte ha politisk partifärg. Det borde även biskopskollegiet våga tala tydligt om. Särskilt inte om kyrkan ska vara en kyrka för alla, som man här och där påstått i valrörelsen.

Dessutom, och det upprör mig, fortsätter talet om troende människor som en elit! Det är rent åsiktsförtryck! I en kristen kyrka mobbar man de som vill leva i enlighet med sin tro. När ledande personer i kyrkan tar sådana ord i sin mun för att döma ut kyrkans kärna, utan att bli motsagda, är krisen ett faktum. Själva tillhör de ofta partieliten. Den inre kärna som får bestämma, t ex om kyrkopolitik!

Enligt kyrkordningen ska arbetet i kyrkan inriktas på att människor ska komma till tro på Kristus. Det måste väl också handla om det egna partiets medlemmar? Motsägelsefullt eller hur. Det finns alltså krafter som har beslutsansvar i Svenska kyrkan som arbetar för att ”eliten”, som man vill hålla nere, ska bli större! Eller?

Sverigedemokraterna fick gratisreklam i kyrkovalet

Riskfritt är det inte! Att utse ett obskyrt och extremt parti till huvudmotståndare i ett val. Som Socialdemokraterna gjorde. Tack vare all reklam och uppmärksamhet lyckades Sverigedemokraterna fördubbla sin representation i kyrkomötet!

Sverigedemokraterna har inte haft mycket till egen kampanj. Några enstaka insändare i lokalpressen har varit det mest synliga. I Örebro ställde SD inte ens upp i det lokala valet!!! Tack vare skrämselpropagandan och det egendomliga valsystemet kunde SD trots bristande församlingsengagemang göra en förstärkt inbrytning i Svenska kyrkans kyrkomöte. Som om kyrkan nationellt vore något utan levande församlingar!

Negativa kampanjer riskerar alltid att förstärka den eller de som angrips. Det är naturligtvis så generande att Socialdemokraterna kommer att förneka denna koppling. Jag hoppas att erkända och kloka valanaylitiker kan hjälpa kampanjmakarna att förstå detta samband...

Nu blir det spännande att se alla Storpastoraten i praktiken. Kommer gudstjänstlivet och det lokala engagemanget att blomstra? Blir det stor självständighet? Lokalt självbestämmande? Eller...?