NOVUS undersökning (se tidigare inlägg) om politisk ordförståelse gav vid handen att ganska många ord var svåra att förstå. Motsvarande undersökning av kyrkans ord skulle jag mycket gärna vilja se. Både teologiska och organisatoriska ord borde då undersökas.
Får jag föreslå ord som försoning, frälsning, synd, skuld, förlåtelse, mysterier, nåd, bön och mässa. För att ta några ur den rika ordboken. Men jag fruktar att om en sådan undersökning gjordes och ordförståelsen visade sig minimal - även bland kyrkligt aktiva - så skulle vi därefter hamna i en längre diskussion om hur resultatet skulle förstås (!) och vilken typ av handling det borde leda till.
Ponera att flera av orden för ganska många vore svårtolkade eller rent av obegripliga. Genast skulle röster höjas för att de borde slopas och ersättas med andra och mera moderna och lättbegripliga ord. Min slutsats skulle bli att, även om det är bra att använda synonymer och nyttja fler ord och begrepp för att så ringa in den rika betydelsen hos dessa storord, så måste kyrkan anstränga sig för att undervisa mera och tradera för den kristna tron så centrala ord och begrepp. Resultatet skulle få mig att ropa efter aktivitet i form av studiecirklar, bibelstudiegrupper och liknande. Fördjupning och andlig utveckling och mognad kunde bidra till allas vår helgelse.
Jag kan höra enstaka repliker som jag under ett långt liv i kyrkans tjänst stött på. Repliker som vill bagatellisera betydelsen av att en kristen människa behöver undervisas och lära sig mera om tro, bekännelse och lära. Så här har det någon gång sagts: Gud älskar dig, så du behöver inte bry dig om finliret. Det är vad du känner som betyder något, det där andra ordnar sig. Sådant kan experterna och fanatikerna hålla på med, det är ändå vi, vanligt folk, som bär kyrkan. Kyrkan har en bekännelse men den behöver man inte ta på så stort allvar! Vem förstår ett ord av vad kyrkan säger? Tro som du vill...
Skulle man tillfoga ord ur kyrkans organisation bleve resultat knappast annorlunda. Där skulle jag kunna lyfta fram ord som: domkapitel, pastorat, församlingsråd, kontrakt, kyrkofullmäktige, valkrets och begravningsavgift. Många inom kyrkans värld har inte reda på hur organisationen ser ut eller vet vem som har makten för tillfället. Inte heller lär så många känna till beslutsnivåer eller vem som har mandat att besluta. Även där behöves en större medvetenhet eftersom organisationen har sådan betydelse för vad som händer och sker, för hur kyrkan agerar och lever. Apparatens förmåga att stötta och lyfta fram det centrala värdena har, enkelt uttryckt, sina brister.
08 september 2014
07 september 2014
Så är vi, fastän många, en enda kropp
25 procent av de tillfrågade i en NOVUS-undersökning om politisk ordförståelse förstår inte/kan inte hjälpligt förklara vad ordet reform betyder! Av de 14 undersökta orden tillhörde rut-avdrag det mest begripliga. Utanförskap förstod 75 procent, men 25 procent av de tillfrågade saknade förståelse för vad ordet kunde betyda. Det resultat blir per automatik ett exempel på ordets innebörd! Skillnaden mellan utanför och innanför borde de flesta känna till. Hur kan det komma sig att man inte med enkel slutledning inte lyckas förstå? Är det månne misstron mot politiker som slår igenom?
Förståelsehorisonten har begränsats till att kunna förklara ordets betydelse. Men några mera distinktioner t ex mellan ett ords denotation eller konnotation redovisas inte. Under alla omständigheter är resultatet nedslående. Det är som om människor hör en massa ord de inte förstår och låter sig nöja? Kan det verkligen vara så? Ordet utanförskap har förekommit gång efter annan i politiska diskussioner och debatter, nog är det egendomligt att ordets betydelse då skulle undfly så många. Men om många inte alls är intresserade av lokal svensk politik eller vad politiker säger så kan det förklara att ordet blir svårförstått. Därtill är begreppet relativt oprecist men generellt och kan användas om alla möjliga situationer.
Främlingsfientlighet och rasism är de kanske tydligaste och mest obarmhärtiga instrumenten för att placera människor i permanent utanförskap! Ett tänkande (?) för att härska och dominera, eller fördriva och förfölja, dem som man betraktar som mindre värda. Somliga människor ska inte bara hållas utanför delaktighet, makt och inflytande, deras människovärde ska systematiskt förminskas eller förnekas. Mot sådana destruktiva och diaboliska krafter behöver vi alla rida spärr! Då hjälper knappt några bånglande kyrkklockor. Det blir ett slags protestens maktspråk som dränker rasisternas ord och tvingar dem till tystnad i stunden. Men sedan? Fryshuset som så många gillar att gilla gick en annan väg, Tydlig antirasism men med samtal och dialog som arbetsmetod för att hjälpa människor att kunna omvärdera och bryta sig loss ur destruktiva sammanhang.
Utanförskap kan brytas och ersättas med delaktighet och gemenskap. Detta andas kyrkan ständigt, trots sin stora bristfällighet. Det vi med våra ord säger och med vårt hjärta bekänner kan och ska bli levande verklighet: så är vi, fastän många, en enda kropp!
Förståelsehorisonten har begränsats till att kunna förklara ordets betydelse. Men några mera distinktioner t ex mellan ett ords denotation eller konnotation redovisas inte. Under alla omständigheter är resultatet nedslående. Det är som om människor hör en massa ord de inte förstår och låter sig nöja? Kan det verkligen vara så? Ordet utanförskap har förekommit gång efter annan i politiska diskussioner och debatter, nog är det egendomligt att ordets betydelse då skulle undfly så många. Men om många inte alls är intresserade av lokal svensk politik eller vad politiker säger så kan det förklara att ordet blir svårförstått. Därtill är begreppet relativt oprecist men generellt och kan användas om alla möjliga situationer.
Främlingsfientlighet och rasism är de kanske tydligaste och mest obarmhärtiga instrumenten för att placera människor i permanent utanförskap! Ett tänkande (?) för att härska och dominera, eller fördriva och förfölja, dem som man betraktar som mindre värda. Somliga människor ska inte bara hållas utanför delaktighet, makt och inflytande, deras människovärde ska systematiskt förminskas eller förnekas. Mot sådana destruktiva och diaboliska krafter behöver vi alla rida spärr! Då hjälper knappt några bånglande kyrkklockor. Det blir ett slags protestens maktspråk som dränker rasisternas ord och tvingar dem till tystnad i stunden. Men sedan? Fryshuset som så många gillar att gilla gick en annan väg, Tydlig antirasism men med samtal och dialog som arbetsmetod för att hjälpa människor att kunna omvärdera och bryta sig loss ur destruktiva sammanhang.
Utanförskap kan brytas och ersättas med delaktighet och gemenskap. Detta andas kyrkan ständigt, trots sin stora bristfällighet. Det vi med våra ord säger och med vårt hjärta bekänner kan och ska bli levande verklighet: så är vi, fastän många, en enda kropp!
06 september 2014
För en fri kyrka!
Kyrkans oberoende av de världsliga makterna har i alla tider varit en fråga om budskapets trovärdighet. Genom historien finns många exempel på hur statsmakter, partier och andra mäktiga krafter påverkat, eller haft ett avgörande inflytande, över kyrkan. Blotta misstanken om att i kyrkan styr världsliga makter har misskrediterat hennes allra viktigaste uppgift - att vara det folk som tillhör Gud och utgör Kristi kropp i världen.
Med denna högtravande och svepande inledning vill jag återigen, envist ropande i öknen, lyfta frågan om det olämpliga och förkastliga i att sekulära, religiöst neutrala, politiska partier har makt och inflytande i Svenska kyrkan. Det är ett förhållande som skämmer det moderna Sverige och d minskar tilliten till talet om den sekulära staten. Om samma krafter som styr regering och riksdag även dominerar kyrkan - så är det ju samma röst som hörs. Så som de politiska partierna tycker - tycker Svenska kyrkan.
En kyrka som inte står oberoende blir en lydkyrka. Ett instrument för samma tänkande och vägval som råder inom partiväsendet. Saltet i världen mister sin sälta och kan bara agera innanför de gränser den politiska makten drar upp. Evangeliets gränsöverskridande och frigörande verkan ringas in.
Märkligt nog har frågan om religionen och trossamfundens villkor i Sverige inte lyfts under valrörelsen. Trots att där ligger en av de viktigaste framtidsfrågorna för hela vårt folk! En fri kyrka var målet för separationen mellan kyrka och stat. Följden blev ingen fri kyrka utan en politisk partidominerad kyrka. Därför kommer jag i detta val att lägga min röst på ett av de partier som INTE vill verka som sekulära politiska partier inom kyrkan utan har tagit ett steg tillbaka. Detta steg som flera politiska grupperingar redan tagit behöver följas av flera för att en fri kyrka ska kunna uppnås.
Med andra ord får inte S eller C (och absolut inte SD) min röst i detta val. Partigrimman på Svenska kyrkan, ett kristet trossamfund, en del av den världsvida kyrkan, måste lossas! FÖR EN FRI KYRKA!
Med denna högtravande och svepande inledning vill jag återigen, envist ropande i öknen, lyfta frågan om det olämpliga och förkastliga i att sekulära, religiöst neutrala, politiska partier har makt och inflytande i Svenska kyrkan. Det är ett förhållande som skämmer det moderna Sverige och d minskar tilliten till talet om den sekulära staten. Om samma krafter som styr regering och riksdag även dominerar kyrkan - så är det ju samma röst som hörs. Så som de politiska partierna tycker - tycker Svenska kyrkan.
En kyrka som inte står oberoende blir en lydkyrka. Ett instrument för samma tänkande och vägval som råder inom partiväsendet. Saltet i världen mister sin sälta och kan bara agera innanför de gränser den politiska makten drar upp. Evangeliets gränsöverskridande och frigörande verkan ringas in.
Märkligt nog har frågan om religionen och trossamfundens villkor i Sverige inte lyfts under valrörelsen. Trots att där ligger en av de viktigaste framtidsfrågorna för hela vårt folk! En fri kyrka var målet för separationen mellan kyrka och stat. Följden blev ingen fri kyrka utan en politisk partidominerad kyrka. Därför kommer jag i detta val att lägga min röst på ett av de partier som INTE vill verka som sekulära politiska partier inom kyrkan utan har tagit ett steg tillbaka. Detta steg som flera politiska grupperingar redan tagit behöver följas av flera för att en fri kyrka ska kunna uppnås.
Med andra ord får inte S eller C (och absolut inte SD) min röst i detta val. Partigrimman på Svenska kyrkan, ett kristet trossamfund, en del av den världsvida kyrkan, måste lossas! FÖR EN FRI KYRKA!
05 september 2014
Svenska kyrkan borde anställa alla goda medarbetare som står att finna
För ett antal år sedan konverterade två medarbetare i en församling. De blev efter en lång och mödosam omprövning till sist övertygade om att det var rätt för dem att gå vidare. De blev romerska katoliker och upptogs vid en högtidlig gudstjänst som medlemmar i sin nya kyrka.
De kvarstod naturligtvis i sina tjänster fullt beredda att tills vidare göra tjänst i Svenska kyrkan och där i den församlingen fortsätta tjäna den kyrkans Herre som alla de kristna kyrkorna bekänner. Men det blev betydligt mera komplicerat än någon förutsett, trots att insikten och medvetenheten om kommande prövningar var mycket stor.
Kyrkoherden i församlingen respekterade sina mångåriga medarbetares övertygelse som resultatet av mångårig och noggrann prövning. Därför deltog han i den gudstjänst där de infogades och välkomnades i sitt nya trossamfund. Han var fullt övertygad om att kristna människor, oavsett sin kyrkotillhörighet, kan göra tjänst där uppgifter och utmaningar finns. Men kyrkoordningen i Svenska kyrkan var och är betydligt mera kluven. Där sägs att en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan kan den ha som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrkan inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns särskilda skäl (SvKB 2002:9)
Ur KO 34 kap 7§
Denna paragraf blev genast omgjord till ett slagträ med vilket man ville jaga bort de två personerna från sina anställningar. Anställningstryggheten som beslutsfattare annars värnade om var som bortblåst, här skulle statueras exempel.
De skulle omedelbart avskedas! De hade betett sig illojalt och svekfullt! Men eftersom kyrkoherden varit införstådd med denna process som slutade med konvertering kan det knappats ha varit vare sig illojalt eller svekfullt. På nivå efter nivå härjades det, det kallades till möten på dåvarande samfälligheten, på stiftet (som i förlängningen ledde till en specialvisitation). I kyrkorådet blev det en majoritet till stöd för de anställda och kyrkoherdens agerande. Men anklagelserna från oppositionen blev hätska och orden var inte nådiga.
Vadan denna starka reaktion? Vad var det som blev så hotfullt med denna konvertering? Det finns ju trots allt en hel del goda lutheraner som håller fast vid kyrkans katolska arv. Svenska kyrkans lära är numera så diffus och opreciserad att det mesta tycks gå an. Då blev det hotfullt med personer som anslöt sig till en kyrka med mycket preciserad bekännelse. De blev betraktade som femtekolonnare, som svikare, som om de begått landsförräderi på trons område.
En rädsla för kaos blev påtaglig i reaktionerna från olika beslutsfattare. Deras auktoritet blev undergrävd eftersom de inte hade kontrollen. Tänk om fler, eller alla, skulle börja bete sig så! Vi måste upprätthålla ordningen!
En kyrka som handlar klokt tror naturligtvis inte att den egna kyrkan är så världsunik att det bara är inom den som dugliga kyrkoarbetare finns att få, tvärtom är en sådan kyrka beredd att dra nytta av kompetens och förmågor inom andra lemmar inom den kristna kyrkans kropp. Därför bör det vara möjligt att tjänstgöra i Svenska kyrkan utan att tillhöra någon evangelisk-luthersk kyrka eller något samfund som man slutit ekumeniska överenskommelse med. Idag utesluts ortodoxer och katoliker från möjligheten att tjäna inom Svenska kyrkan eftersom deras kyrkor inte tillåter dubbelt medlemskap!
Att de som innehar vigningstjänster och som ska rätt förvalta sakramenten och förkunna ordet rent och klart behöver prövas och godkännas av domkapitel i särskild ordning är inget konstigt. De uppdragen förutsätter vigning och löftesgivning. Men i andra uppgifter där församlingarna bedriver verksamhet borde öppenhet och mångfald vara vägledande! Svenska kyrkan borde anställa alla goda medarbetare som står att finna även om de så skulle tillhöra någon annan världsvid kyrka!
De kvarstod naturligtvis i sina tjänster fullt beredda att tills vidare göra tjänst i Svenska kyrkan och där i den församlingen fortsätta tjäna den kyrkans Herre som alla de kristna kyrkorna bekänner. Men det blev betydligt mera komplicerat än någon förutsett, trots att insikten och medvetenheten om kommande prövningar var mycket stor.
Kyrkoherden i församlingen respekterade sina mångåriga medarbetares övertygelse som resultatet av mångårig och noggrann prövning. Därför deltog han i den gudstjänst där de infogades och välkomnades i sitt nya trossamfund. Han var fullt övertygad om att kristna människor, oavsett sin kyrkotillhörighet, kan göra tjänst där uppgifter och utmaningar finns. Men kyrkoordningen i Svenska kyrkan var och är betydligt mera kluven. Där sägs att en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan kan den ha som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrkan inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns särskilda skäl (SvKB 2002:9)
Ur KO 34 kap 7§
Denna paragraf blev genast omgjord till ett slagträ med vilket man ville jaga bort de två personerna från sina anställningar. Anställningstryggheten som beslutsfattare annars värnade om var som bortblåst, här skulle statueras exempel.
De skulle omedelbart avskedas! De hade betett sig illojalt och svekfullt! Men eftersom kyrkoherden varit införstådd med denna process som slutade med konvertering kan det knappats ha varit vare sig illojalt eller svekfullt. På nivå efter nivå härjades det, det kallades till möten på dåvarande samfälligheten, på stiftet (som i förlängningen ledde till en specialvisitation). I kyrkorådet blev det en majoritet till stöd för de anställda och kyrkoherdens agerande. Men anklagelserna från oppositionen blev hätska och orden var inte nådiga.
Vadan denna starka reaktion? Vad var det som blev så hotfullt med denna konvertering? Det finns ju trots allt en hel del goda lutheraner som håller fast vid kyrkans katolska arv. Svenska kyrkans lära är numera så diffus och opreciserad att det mesta tycks gå an. Då blev det hotfullt med personer som anslöt sig till en kyrka med mycket preciserad bekännelse. De blev betraktade som femtekolonnare, som svikare, som om de begått landsförräderi på trons område.
En rädsla för kaos blev påtaglig i reaktionerna från olika beslutsfattare. Deras auktoritet blev undergrävd eftersom de inte hade kontrollen. Tänk om fler, eller alla, skulle börja bete sig så! Vi måste upprätthålla ordningen!
En kyrka som handlar klokt tror naturligtvis inte att den egna kyrkan är så världsunik att det bara är inom den som dugliga kyrkoarbetare finns att få, tvärtom är en sådan kyrka beredd att dra nytta av kompetens och förmågor inom andra lemmar inom den kristna kyrkans kropp. Därför bör det vara möjligt att tjänstgöra i Svenska kyrkan utan att tillhöra någon evangelisk-luthersk kyrka eller något samfund som man slutit ekumeniska överenskommelse med. Idag utesluts ortodoxer och katoliker från möjligheten att tjäna inom Svenska kyrkan eftersom deras kyrkor inte tillåter dubbelt medlemskap!
Att de som innehar vigningstjänster och som ska rätt förvalta sakramenten och förkunna ordet rent och klart behöver prövas och godkännas av domkapitel i särskild ordning är inget konstigt. De uppdragen förutsätter vigning och löftesgivning. Men i andra uppgifter där församlingarna bedriver verksamhet borde öppenhet och mångfald vara vägledande! Svenska kyrkan borde anställa alla goda medarbetare som står att finna även om de så skulle tillhöra någon annan världsvid kyrka!
29 augusti 2014
Det kallas valrörelse
Det regnar ord! Stora ord står som spön i backen. Det är debatter och intervjuer. Partiledare, språkrör och talespersoner på område efter område sprutar ord över det svenska folket. Företrädarna skönmålar sig och sitt och nedvärderar och underkänner medtävlare och motståndare. Det händer att partiet blir till partiledaren själv när det gemensamma vi förvandlas till jag! Om hälften av det som sägs om de andra och deras politik vore sant kunde ordregnet kanske hjälpa nya möjligheter att spira. Men istället översköljs folket av överdrifter och nidbilder. Det kallas valrörelse.
Skattesänkare! Skattehöjare. Vi tar ansvar! Ni är oansvariga! Det är ert fel! Ni river ner! Ni säljer ut! Vi bygger upp!
Detta utdragna anställningsförfarande av parlament och statsminister vore omöjligt om det handlade om andra jobb. Vid intervjuerna skulle den som sökt ett arbete ägna en betydande del av tiden till att svärta ner andra som sökt. Anställ inte honom, han förstör mer än han bygger upp, jag däremot... Hon arbetar inte för företagets bästa, det gör däremot jag...
Några veckor kvar till valet. Nu har politikerna chansen att visa sig som värdiga ledare. Genom att tala sanning! Genom att ta väljare på allvar och erbjuda något mer än det man lyckas prångla ut via medierna. Men partierna tror inte längre på folkets förmåga att göra informerade val. Därför matas valrörelsens karikerade verklighet ut i parti och minut genom högtalare, skärmar och på tidningssidor. Om väljarna bara har debatternas förenklade ordregn att utgå ifrån blir valet knappast ett val värt namnet. Vad hände med skrifter och broschyrer som erbjuder en grundlig genomgång av partiernas grundhållning, en utförlig berättelse om vad de vill och hur de tänker sig framtiden?
Löfteskarusellen snurrar i år fortare än på länge. Det blir smått larvigt med denna överbudstävlan. Jag får svårt att ta skådespelet på allvar. Trots att diskussionen och valet egentligen handlar om viktiga vägval.
Slutligen vore det ofattbart befriande om politikerna kunde sluta jämföra den egna politikens bästa sidor med andras sämsta. Mera substans och mindre yta!
Skattesänkare! Skattehöjare. Vi tar ansvar! Ni är oansvariga! Det är ert fel! Ni river ner! Ni säljer ut! Vi bygger upp!
Detta utdragna anställningsförfarande av parlament och statsminister vore omöjligt om det handlade om andra jobb. Vid intervjuerna skulle den som sökt ett arbete ägna en betydande del av tiden till att svärta ner andra som sökt. Anställ inte honom, han förstör mer än han bygger upp, jag däremot... Hon arbetar inte för företagets bästa, det gör däremot jag...
Några veckor kvar till valet. Nu har politikerna chansen att visa sig som värdiga ledare. Genom att tala sanning! Genom att ta väljare på allvar och erbjuda något mer än det man lyckas prångla ut via medierna. Men partierna tror inte längre på folkets förmåga att göra informerade val. Därför matas valrörelsens karikerade verklighet ut i parti och minut genom högtalare, skärmar och på tidningssidor. Om väljarna bara har debatternas förenklade ordregn att utgå ifrån blir valet knappast ett val värt namnet. Vad hände med skrifter och broschyrer som erbjuder en grundlig genomgång av partiernas grundhållning, en utförlig berättelse om vad de vill och hur de tänker sig framtiden?
Löfteskarusellen snurrar i år fortare än på länge. Det blir smått larvigt med denna överbudstävlan. Jag får svårt att ta skådespelet på allvar. Trots att diskussionen och valet egentligen handlar om viktiga vägval.
Slutligen vore det ofattbart befriande om politikerna kunde sluta jämföra den egna politikens bästa sidor med andras sämsta. Mera substans och mindre yta!
28 augusti 2014
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande...
Gloria Patri som avslutar tidegärdsläsningarna kan de flesta kristna utantill även om de sällan eller aldrig ber tidebönerna. Fortfarande säger man: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara! Alternativt lyder avslutningen: ...nu och alltid och i evigheters evighet.
Guds lov varar evinnerligen från första början och in i evigheten. Det framstår som det primärt betydelsefulla, som ett objektivt faktum, bortom tillfälliga åsikter och känslor. Det som har varit, är och skall komma blir till en formulering fylld av kraft.
I brytningspunkten mellan det förflutna och framtiden lever människan. Medveten om att historien har påverkat det nu som samtidigt öppnar mot det som komma skall. Där i detta fokus är vi till. Där är vi kallade att vara ansvarstagande människor, att vara kyrka!
Tankar om hur framtiden kan komma att gestalta sig hör till det kristna livet. Inte bara som reflektion över mål och mening, utan också för att Guds lov fortsatt ska ljuda. Jag hoppas att detta Gudsperspektiv är viktigt och motiverar kristna i deras kamp i olika av samtidens, för människan och livets, avgörande ödesfrågor.
Att leva i nuet kan inte bara handla om att fånga dagen, att vara här och nu. Utan det förflutnas djupverkan blir nuet platt och obegripligt. Kunskap och förståelse bygger på tidigare gjorda erfarenheter. Men vetter rimligen även mot de vägval som färgar framtiden.
För min egen del inser jag att jag behöver lyfta blicken något för att kunna se bortom dagens engagemang och strider. Det kom något annat efter det kalla krigets rädsla och rustningshysteri. Likaså förbyttes apartheids massiva förtryck i något annat. Men krigen tog inte slut, fredsriket inföll inte, människor fick kämpa vidare med nya utmaningar och hot. Tron på Gud och övertygelsen om Guds makt fick otaliga människor att härda ut och orka hoppas på en annan framtid.
Protestringningarna klingar av och övertron på kyrklig storskalighet förgår. Till och med regnbågsflaggorna ska blekna. Det finns ett bortom de flesta av dessa dagens brinnande agendor. Det är med den insikten i tanke och sinne, och för att inte förlora orienteringen, vi uthålligt och lovprisande fortsätter bedja: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara.
Guds lov varar evinnerligen från första början och in i evigheten. Det framstår som det primärt betydelsefulla, som ett objektivt faktum, bortom tillfälliga åsikter och känslor. Det som har varit, är och skall komma blir till en formulering fylld av kraft.
I brytningspunkten mellan det förflutna och framtiden lever människan. Medveten om att historien har påverkat det nu som samtidigt öppnar mot det som komma skall. Där i detta fokus är vi till. Där är vi kallade att vara ansvarstagande människor, att vara kyrka!
Tankar om hur framtiden kan komma att gestalta sig hör till det kristna livet. Inte bara som reflektion över mål och mening, utan också för att Guds lov fortsatt ska ljuda. Jag hoppas att detta Gudsperspektiv är viktigt och motiverar kristna i deras kamp i olika av samtidens, för människan och livets, avgörande ödesfrågor.
Att leva i nuet kan inte bara handla om att fånga dagen, att vara här och nu. Utan det förflutnas djupverkan blir nuet platt och obegripligt. Kunskap och förståelse bygger på tidigare gjorda erfarenheter. Men vetter rimligen även mot de vägval som färgar framtiden.
För min egen del inser jag att jag behöver lyfta blicken något för att kunna se bortom dagens engagemang och strider. Det kom något annat efter det kalla krigets rädsla och rustningshysteri. Likaså förbyttes apartheids massiva förtryck i något annat. Men krigen tog inte slut, fredsriket inföll inte, människor fick kämpa vidare med nya utmaningar och hot. Tron på Gud och övertygelsen om Guds makt fick otaliga människor att härda ut och orka hoppas på en annan framtid.
Protestringningarna klingar av och övertron på kyrklig storskalighet förgår. Till och med regnbågsflaggorna ska blekna. Det finns ett bortom de flesta av dessa dagens brinnande agendor. Det är med den insikten i tanke och sinne, och för att inte förlora orienteringen, vi uthålligt och lovprisande fortsätter bedja: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara.
18 augusti 2014
I England tävlade man om den bästa moderna kyrkan
Tänk om det gick att bidra till att fokus inom den kyrkliga världen skiftade från organisation och makt till andra för tron mera uppbyggliga frågor. Varje församling borde kunna planera sådana initiativ. Kanske genom den gamla gräv-där-du står metodiken. Eller genom olika grupper som fokuserar på församlingens andliga liv och hälsa!
Mitt lilla bidra denna sensommardag är att lyfta fram något som den engelska katolska tidskriften The Tablet berättat om. Det är den tävling som National Churches Trust genomförde om Englands tio bästa moderna kyrkor. I ordet bästa gömmer sig naturligtvis synpunkter på arkitekturen skönhet och funktionalitet och självklart tankar om rummets betydelse för liturgi och gudstjänst, för bön och tillbedjan.
Vann gjorde den Anglikanska St Paul´s Church vid Bow Common, East London. Se hela listan här. Visst kunde en sådan tävling stimulera till reflektioner över kyrkans rum och gudstjänsten. Även om en sådan tävling egentligen är en omöjlighet - fokuserar den på andra sidor av kyrkans liv än det vi vanligtvis diskuterar och uppmärksammar. Årets kyrktupp är väl det närmaste man kan komma... Men på en sådan detaljnivå kunde man lika gärna utse det vackraste processionskrucifixet, Det mest dramatiska kyrkfönstret eller den mest välljudande orgeln. Kanske också det vackraste antependiet, det bredaste koret eller den bästa högtalaranläggningen. Fantasin vet inga gränser!
Mitt lilla bidra denna sensommardag är att lyfta fram något som den engelska katolska tidskriften The Tablet berättat om. Det är den tävling som National Churches Trust genomförde om Englands tio bästa moderna kyrkor. I ordet bästa gömmer sig naturligtvis synpunkter på arkitekturen skönhet och funktionalitet och självklart tankar om rummets betydelse för liturgi och gudstjänst, för bön och tillbedjan.
Vann gjorde den Anglikanska St Paul´s Church vid Bow Common, East London. Se hela listan här. Visst kunde en sådan tävling stimulera till reflektioner över kyrkans rum och gudstjänsten. Även om en sådan tävling egentligen är en omöjlighet - fokuserar den på andra sidor av kyrkans liv än det vi vanligtvis diskuterar och uppmärksammar. Årets kyrktupp är väl det närmaste man kan komma... Men på en sådan detaljnivå kunde man lika gärna utse det vackraste processionskrucifixet, Det mest dramatiska kyrkfönstret eller den mest välljudande orgeln. Kanske också det vackraste antependiet, det bredaste koret eller den bästa högtalaranläggningen. Fantasin vet inga gränser!
12 augusti 2014
Tranornas metod för framgångsrika församlingar
Tranorna flyger i stora cirklar över nejden. Det ser oorganiserat ut, men mönstret är tydligt. Under ivrigt trumpetande får nybörjarna delta i flockens gemensamma färd. Vingar och uthållighet prövas. Landskapet och dess vattenvägar inpräntas. Detta är deras plats på jorden. Under sommaren går deras vallfärd just till denna trakt. Här är nämligen gudagott att vara för dessa stora grå varelser.
Flocken inmutar vissa fält där de kan trampa runt och beta. I utkanten av flocken står spejare som spanar av den närmaste omgivningen så att obehagliga överraskningar inte ska dyka upp, såsom hungriga rovdjur. Det har hänt att de blandat sig med fårahjorden på samma fält. Då ser de på avstånd ut som får stående på bakbenen. Vaksamhet och sammanhållning är nödvändiga dygder för dessa mäktiga flygare.
De gamla fåglarna deltar i flygövningen. Förmodligen har de ledande roller att spela i skådespelet så att färden blir säker och ingen tappas bort. Snart nog är träningen över och färden mot fjärran land och solbestänkta kuster tar vid.
Tranmetodiken är förnuftig och den fungerar. De lär sig ivrigt, ser till att det är en flock och inte en skock, de litar på att vingarna bär och att lufthavet ligger öppet. Och de är på väg. Måhända en och annan framgångsrik församling gör sammalunda?!
Stackars tranor. Ska de inte ens kunna cirkla i höjden utan att en förnumstig bloggare utan förberedelser och tanke börjar extrahera metoder för församlingsliv?! Må de flyga i fred!
Flocken inmutar vissa fält där de kan trampa runt och beta. I utkanten av flocken står spejare som spanar av den närmaste omgivningen så att obehagliga överraskningar inte ska dyka upp, såsom hungriga rovdjur. Det har hänt att de blandat sig med fårahjorden på samma fält. Då ser de på avstånd ut som får stående på bakbenen. Vaksamhet och sammanhållning är nödvändiga dygder för dessa mäktiga flygare.
De gamla fåglarna deltar i flygövningen. Förmodligen har de ledande roller att spela i skådespelet så att färden blir säker och ingen tappas bort. Snart nog är träningen över och färden mot fjärran land och solbestänkta kuster tar vid.
Tranmetodiken är förnuftig och den fungerar. De lär sig ivrigt, ser till att det är en flock och inte en skock, de litar på att vingarna bär och att lufthavet ligger öppet. Och de är på väg. Måhända en och annan framgångsrik församling gör sammalunda?!
Stackars tranor. Ska de inte ens kunna cirkla i höjden utan att en förnumstig bloggare utan förberedelser och tanke börjar extrahera metoder för församlingsliv?! Må de flyga i fred!
11 augusti 2014
Bemärkelsedagar är inga ljugarfester
Bemärkelsedagar erbjuder regelbundna tillfällen för firande. Namnsdagar firas sällan, men födelsedagar brukar uppmärksammas. Än mer när människor fyller jämt. Då brukar det bli kalas och stora festligheter. Den som är ihågkommen och uppvaktad får spegla sig i andras uppskattning.
På födelsedagarnas triumfvagn står det ibland ett biträde som påpekar: Kom ihåg att allt de säger inte är sant! Det är Jantes kusin som arbetar i samband med jubileer och årsdagar. Han är inte särskilt talträngd. Men envist påpekas snärtigt och kortfattat att talarna överdriver, att de förskönar, retuscherar och skriver om.
Men födelsedagar och jubileer är sällan några stora ljugarfester. Metoden som används är välkänd från matlagning och bakning, från journalistik och byggnadsverksamhet. Man siktar sitt material. Gruset skiljs från sanden. Så används det fina som siktats fram. Såvida man inte vill ta till det grova artilleriet. Det andra glöms oftast för en stund. Läggs åt sidan. Används inte utan förkastas.
Kanske är det gott för människan att ibland få stå i centrum utan att behöva få sina värsta brister påpekade. De flesta av oss är nog så medvetna om att vi är ofullkomliga och bristfälliga. Att då få höra att något gott kan sägas om oss är uppbyggligt och stärkande.
Men konsten att föra fram det goda är inte särskilt utvecklad den heller. Tar man i för mycket får det motsatt effekt. Ett tonfall, en gest, kan räcka för att invertera budskapet.
De som lyssnar kan naturligtvis bidra till hur budskapet landar. Om en talare berömmer en jubilar för hans betydlesfulla och oerhörda arbetsinsats kan en lågmäld kommentar ur folkdjupet ta kraften ur orden. Då kanske någon viskar lagom högt: Vilket år var det? Eller: Nu tog han väl ändå i så han sprack! Så tokigt det kan bli!
Du har verkligen uppmuntrat släkt och vänner betyder något annat om talaren samtidigt skakar på huvudet. Särskilt om de flesta vet att den uppmuntran som givits bestått av kantig kritik och hårda ord. Det är då biträdet på födelsedagsvagnen dansar och jublar: Vad var det jag sa!
Men om det händer för ofta brukar det räcka att stirra stint på denna varelse för att den ska försvinna. Tids nog ska jag tänka på tillkortakommanden och felsteg. Varje födelsedag tänker jag tro på ALLT fint och gott som sägs!
Förresten lär jag för min del få vänta några år. Innan jag fyller jämt. Men nästa gång jag fyller jämna år har jag hunnit bli så mycket äldre att jag nog inte tänker fira. Folk får vara snälla att säga goda saker jämt istället!
Själv övar jag mig att formulera positiva påståenden. Om mig själv och om andra. Inte kan jag skryta med att det går särskilt bra. Ännu. Men snart...
Det är vid sådana tillfällen jag samtidigt inser att en del episoder i Skriften nog står där särskilt för mig att läsa. Om bjälkar och grand. Till exempel.
På födelsedagarnas triumfvagn står det ibland ett biträde som påpekar: Kom ihåg att allt de säger inte är sant! Det är Jantes kusin som arbetar i samband med jubileer och årsdagar. Han är inte särskilt talträngd. Men envist påpekas snärtigt och kortfattat att talarna överdriver, att de förskönar, retuscherar och skriver om.
Men födelsedagar och jubileer är sällan några stora ljugarfester. Metoden som används är välkänd från matlagning och bakning, från journalistik och byggnadsverksamhet. Man siktar sitt material. Gruset skiljs från sanden. Så används det fina som siktats fram. Såvida man inte vill ta till det grova artilleriet. Det andra glöms oftast för en stund. Läggs åt sidan. Används inte utan förkastas.
Kanske är det gott för människan att ibland få stå i centrum utan att behöva få sina värsta brister påpekade. De flesta av oss är nog så medvetna om att vi är ofullkomliga och bristfälliga. Att då få höra att något gott kan sägas om oss är uppbyggligt och stärkande.
Men konsten att föra fram det goda är inte särskilt utvecklad den heller. Tar man i för mycket får det motsatt effekt. Ett tonfall, en gest, kan räcka för att invertera budskapet.
De som lyssnar kan naturligtvis bidra till hur budskapet landar. Om en talare berömmer en jubilar för hans betydlesfulla och oerhörda arbetsinsats kan en lågmäld kommentar ur folkdjupet ta kraften ur orden. Då kanske någon viskar lagom högt: Vilket år var det? Eller: Nu tog han väl ändå i så han sprack! Så tokigt det kan bli!
Du har verkligen uppmuntrat släkt och vänner betyder något annat om talaren samtidigt skakar på huvudet. Särskilt om de flesta vet att den uppmuntran som givits bestått av kantig kritik och hårda ord. Det är då biträdet på födelsedagsvagnen dansar och jublar: Vad var det jag sa!
Men om det händer för ofta brukar det räcka att stirra stint på denna varelse för att den ska försvinna. Tids nog ska jag tänka på tillkortakommanden och felsteg. Varje födelsedag tänker jag tro på ALLT fint och gott som sägs!
Förresten lär jag för min del få vänta några år. Innan jag fyller jämt. Men nästa gång jag fyller jämna år har jag hunnit bli så mycket äldre att jag nog inte tänker fira. Folk får vara snälla att säga goda saker jämt istället!
Själv övar jag mig att formulera positiva påståenden. Om mig själv och om andra. Inte kan jag skryta med att det går särskilt bra. Ännu. Men snart...
Det är vid sådana tillfällen jag samtidigt inser att en del episoder i Skriften nog står där särskilt för mig att läsa. Om bjälkar och grand. Till exempel.
06 augusti 2014
Kyrkan och politiken
Svenska kyrkan och politiken är ett ämne värt många avhandlingar. Vi behöver nämligen hjälp att se mönstren och maktkonstellationerna bakom de starka bilderna som dominerar. Fortfarande kan det i valrörelserna inför kyrkovalen höras röster som tar avstånd från "prästkyrkan" och varnar för att den religiösa eliten ska dominera kyrkan. Men det är föråldrade bilder som förmodligen har sin upprinnelse före och under ståndssamhället! Det vi idag har är en kyrkopolitikernas kyrka - ty där ligger makten att besluta om kyrkans angelägenheter.
Min uppfattning är att varje kristen kyrka också i någon mening kommer att vara politisk. Det är nämligen ofrånkomligt att den som vill leva ett kristet liv också kommer att bli engagerad i det omgivande samhället. Den som försöker lyda Gud mer än människor kommer att behöva agera och handla för sanning, rätt och rättfärdighet. Det inbegriper engagemang i de stora politiska frågorna, som den om klimatet och jordens överlevnad, om krig och fred, om människovärde och mänsklig värdighet.
Det är då balansen i det kristna livet blir omistlig. Om engagemanget i världen växer till samtidigt som det kristna livet och kyrkans gudstjänst rationaliseras och reduceras förloras denna balans. Det är som när kyrkan annonserar efter frivilliga som utan kännedom om kyrkans tro och liv ska bli dess aktiva företrädare i tjänst och diakoni! För att kvalificera påståendet vill jag klargöra att alla goda krafter som kan mobileras i nyttiga och tjänande uppgifter också gör just det - nytta. Men om kyrkans diakoni losskopplas från gudstjänst och altare och därtill gärna institutionaliseras på avstånd från församlingen blir den något annat än gudstjänsten efter gudtjänsten.
På liknande sätt blir det en orimlig brist på balans om delar av kyrkan tar på entreprenad att göra uttalanden och uppvaktningar utan en fungerande relation till det kristna livet på kyrkans basplan. Orden behöver kopplas till en fungerande och vardaglig praktik och inte bara bli utspel och lösa tyckanden. Dessutom undergräver det trovärdigheten om man inte i motsvarande grad som man ger sig in i politiken ständigt och målmedvetet arbetar med och för den kristna trons utbredning och tillväxt.
Det är också ett skäl för att de som väljs in i kyrkans beslutande organ på stifts och nationell nivå borde vara representanter för de lokala gemenskaperna. Nu är detta band sönderslaget genom direktval som möjliggör att man som vald kan agera utan hänsyn till den lokala församlingarnas (eller pastoratens) synpunkter och intressen!
Den som vill kan skärskåda remissvar eller t ex biskopsbrev utifrån vilka motiv och argument som används för att hävda kyrkliga ståndpunkter. Mitt intryck är att den teologiska begrundningen är försvinnande och har försvagats. Det skulle kunna förklaras av att man inte anser att kristen tro har så mycket att komma med när man ska ta ställning i världens ödesfrågor (eller i en hel del andra). En eftergift för den sekulära världen? Eller också är det så att man inte anser att kyrkans tro och tradition inte har en sådan räckvidd att dess perspektiv kan anläggas på alla slags ekonomiska, etiska och politiska frågor, vilket är ännu mera allvarligt.
Att väcka tro, att hjälpa människor till fördjupning och andlig mognad, borde vara en given prioritet för kyrkan. När sådana perspektiv och satsningar är sällsynta skadar det den röst som vill tala även om det som angår oss alla som medborgare och medmänniskor.
Min uppfattning är att varje kristen kyrka också i någon mening kommer att vara politisk. Det är nämligen ofrånkomligt att den som vill leva ett kristet liv också kommer att bli engagerad i det omgivande samhället. Den som försöker lyda Gud mer än människor kommer att behöva agera och handla för sanning, rätt och rättfärdighet. Det inbegriper engagemang i de stora politiska frågorna, som den om klimatet och jordens överlevnad, om krig och fred, om människovärde och mänsklig värdighet.
Det är då balansen i det kristna livet blir omistlig. Om engagemanget i världen växer till samtidigt som det kristna livet och kyrkans gudstjänst rationaliseras och reduceras förloras denna balans. Det är som när kyrkan annonserar efter frivilliga som utan kännedom om kyrkans tro och liv ska bli dess aktiva företrädare i tjänst och diakoni! För att kvalificera påståendet vill jag klargöra att alla goda krafter som kan mobileras i nyttiga och tjänande uppgifter också gör just det - nytta. Men om kyrkans diakoni losskopplas från gudstjänst och altare och därtill gärna institutionaliseras på avstånd från församlingen blir den något annat än gudstjänsten efter gudtjänsten.
På liknande sätt blir det en orimlig brist på balans om delar av kyrkan tar på entreprenad att göra uttalanden och uppvaktningar utan en fungerande relation till det kristna livet på kyrkans basplan. Orden behöver kopplas till en fungerande och vardaglig praktik och inte bara bli utspel och lösa tyckanden. Dessutom undergräver det trovärdigheten om man inte i motsvarande grad som man ger sig in i politiken ständigt och målmedvetet arbetar med och för den kristna trons utbredning och tillväxt.
Det är också ett skäl för att de som väljs in i kyrkans beslutande organ på stifts och nationell nivå borde vara representanter för de lokala gemenskaperna. Nu är detta band sönderslaget genom direktval som möjliggör att man som vald kan agera utan hänsyn till den lokala församlingarnas (eller pastoratens) synpunkter och intressen!
Den som vill kan skärskåda remissvar eller t ex biskopsbrev utifrån vilka motiv och argument som används för att hävda kyrkliga ståndpunkter. Mitt intryck är att den teologiska begrundningen är försvinnande och har försvagats. Det skulle kunna förklaras av att man inte anser att kristen tro har så mycket att komma med när man ska ta ställning i världens ödesfrågor (eller i en hel del andra). En eftergift för den sekulära världen? Eller också är det så att man inte anser att kyrkans tro och tradition inte har en sådan räckvidd att dess perspektiv kan anläggas på alla slags ekonomiska, etiska och politiska frågor, vilket är ännu mera allvarligt.
Att väcka tro, att hjälpa människor till fördjupning och andlig mognad, borde vara en given prioritet för kyrkan. När sådana perspektiv och satsningar är sällsynta skadar det den röst som vill tala även om det som angår oss alla som medborgare och medmänniskor.
02 augusti 2014
Dödsbudet fick tiden att stanna
Vi satt i trädgården under den skuggande segelduken som spänts upp mellan de knotiga äppelträden. Värmen var behaglig eftersom det alltid fläktar en smula från kusten några kilometer bort. Vi berättade minnen som fick oss alla att både skratta och le. När en mobiltelefon ringde mitt i en historia gjordes ett uppehåll i skildringen. Den berättelsen blev aldrig förtäljd.
Beskedet var allvarligt. Någon som länge varit svårt sjuk hade dött. Vi tystnade. Som i vördnad inför ett liv som ändat. De snabba tornseglarnas svirr kunde höras. Inget annat.
Det var som om en dörr hade öppnats. All sorg, allt lidande, all död som tidningarna även samma morgon rapporterat om blev något mera än avlägsna skuggor. De abstrakta siffrorna, bilderna på okända människor, kom närmare genom dödsbudet från vän- och bekantskapskretsen. Det är inte bara ett sätt att få det avlägsna att bli angeläget när man påpekar att de som dött i Gaza, i Syrien, i Ukraina är någons syster, bror, far eller mor. Sorgen över deras död drabbar oss inte som vore det våra egna vänner, bröder och systrar, fäder eller mödrar, som dött. Egen sorg kan binda samman med andras.
Många som haft sorg vet att människor runt omkring plötsligt kan och vågar beröra sina egna sorger och förluster. Ibland så till den grad att det kan verka som om de som skulle visa sitt deltagande behövde väl så mycket närhet och förståelse. På ett avigt sätt är det också en kondoleans. Att avslöja sin medkänsla, sin med (con) smärta (dolere). Det skulle kunna betyda att du är inte ensam i sorgen. Även jag bär något som jag vanligtvis inte visar eller berör. Men nu när du sörjer öppnar det för känslor jag trängt undan...
Så känns det förstås inte när det sker. Man blir ännu mera ledsen över att personer tycks så upptagna av sitt eget att deltagandet i andras sorg blir en möjlighet att själv komma vidare, att fullfölja sin egen bearbetning. Men med avstånd i tid och rum kan insikt komma. Att det är en svårbemästrad impuls att berätta om egna smärtsamma erfarenheter av förlust och sorg och som länkar i vad andra går igenom vet vi nog alla...
Vi satt länge där i skuggan innan tiden tycktes hämta sig och sekunderna åter började ticka för oss. I bön om en salig hädanfärd och en öppen himmel för dem som gått före.
Beskedet var allvarligt. Någon som länge varit svårt sjuk hade dött. Vi tystnade. Som i vördnad inför ett liv som ändat. De snabba tornseglarnas svirr kunde höras. Inget annat.
Det var som om en dörr hade öppnats. All sorg, allt lidande, all död som tidningarna även samma morgon rapporterat om blev något mera än avlägsna skuggor. De abstrakta siffrorna, bilderna på okända människor, kom närmare genom dödsbudet från vän- och bekantskapskretsen. Det är inte bara ett sätt att få det avlägsna att bli angeläget när man påpekar att de som dött i Gaza, i Syrien, i Ukraina är någons syster, bror, far eller mor. Sorgen över deras död drabbar oss inte som vore det våra egna vänner, bröder och systrar, fäder eller mödrar, som dött. Egen sorg kan binda samman med andras.
Många som haft sorg vet att människor runt omkring plötsligt kan och vågar beröra sina egna sorger och förluster. Ibland så till den grad att det kan verka som om de som skulle visa sitt deltagande behövde väl så mycket närhet och förståelse. På ett avigt sätt är det också en kondoleans. Att avslöja sin medkänsla, sin med (con) smärta (dolere). Det skulle kunna betyda att du är inte ensam i sorgen. Även jag bär något som jag vanligtvis inte visar eller berör. Men nu när du sörjer öppnar det för känslor jag trängt undan...
Så känns det förstås inte när det sker. Man blir ännu mera ledsen över att personer tycks så upptagna av sitt eget att deltagandet i andras sorg blir en möjlighet att själv komma vidare, att fullfölja sin egen bearbetning. Men med avstånd i tid och rum kan insikt komma. Att det är en svårbemästrad impuls att berätta om egna smärtsamma erfarenheter av förlust och sorg och som länkar i vad andra går igenom vet vi nog alla...
Vi satt länge där i skuggan innan tiden tycktes hämta sig och sekunderna åter började ticka för oss. I bön om en salig hädanfärd och en öppen himmel för dem som gått före.
29 juli 2014
Demonisera inte kyrkokritikerna
Så fick de som skriver kyrkokritiskt på nätet sig en rejäl åthutning av Mikael Mogren som i Svensk Kyrkotidning glatt och insinuant benämner företeelsen: Cybersynoden. Tanken är förstås att man ska koppla dessa skrivare utan namn med Svenska kyrkans fria synod.
Vad får mig att tro det om Mikaels kritik av kritikerna? Jo han beskriver denna "ecclesiola in ecclesia" som "individer med gott om tid och ofta gedigna kunskaper inifrån Svenska kyrkans organisation. Slagfärdighet och ironi saknas inte heller".
Men Mikael Mogren buntar glatt ihop ett antal kyrkokritiska bloggare med den anonyma svans som aldrig står för sina åsikter utan mest bara sprätter dynga på envar de för stunden ogillar. Eftersom både bloggare och anonyma kommentatorer skriver på nätet saknar de "altarbord där Kristi kropp och blod delas". Lika lite finns det ett altarbord i Svensk Kyrkotidning eller i Kyrkans tidning så vad påståendet är värt får man tänka ut själv. Antydningen leder reflektionerna i riktning mot att det handlar om människor som inte lever ett kyrkans liv. Om det kan vare sig Mikael Mogren eller någon annan veta särskilt mycket.
Kritiken av det som utstuderat elakt och maliciöst och/eller grovt och förolämpande, framförs under anonymitetens skydd är behövlig. I kyrkans sammanhang där vi hävdar att sanningen ska göra oss fria är det en självklarhet att stå för sina åsikter vare sig det gäller kyrkoledning eller annat i vår Herres stora svenskkyrkliga hage.
Med insikt om att jag själv ibland tar de svepande anklagelserna i bruk vill jag ändå hävda att Mikael Mogren i sitt inlägg hamnar nära att demonisera kyrkans kritiker. Det är inte kritiken mot kyrkoledning eller ifrågasättandet som är kyrkans problem. Det är bristen på solidaritet med det som är kyrkans esse, dess skäl att finnas till, som är stötestenen. Många av de kyrkokritiska bloggarna ifrågasätter Svenska kyrkan som de ofta tjänat ett helt liv utifrån en grundläggande lojalitet med kyrkans Herre, med Kristi kyrka på jorden och utifrån hur den lever sin kallelse och sändning i världen!
I studentrörelsens sammanhang liksom i Kyrkans tidning har jag bland många andra varit synnerligen aktiv för att försvara den grundhållning vi benämnde kritisk solidaritet. Kärleken till kyrkan kräver ett kritisk förhållningssätt för att bli trovärdig och sann. Det okritiska accepterandet av allt som utgår från kyrkoledning och Kyrkans Hus i Uppsala eller för den delen från alla med mest makt och inflytande måste kunna debatteras och ifrågasättas - för kyrkans skull.
När jag läste Mikaels artikel i Svensk Kyrkotidning hade jag förhoppningen att han åtminstone skulle dra en gräns mot försöken att utdefiniera och stöta bort delar av kyrkan. Där hittar man tydliga försök att skapa en "ecclesiola in ecclesia".
Denna exkommuniceringsvurm som ibland dyker upp i debatt och diskussion, om uttrycket kan tillåtas i luthersk kontext, vill skära bort levande vävnad i den kyrkans kropp som är och tillhör Kristus. Och vad skulle det göra om dessa minoriteter blivit förklarade obsoleta genom att nya tankar blivit ledande eller förändrande beslut fattats? Vi tycks ju samtidigt tillåta allsköns tolkningar och förståelse av Jesu under, av Jungfrufödelse eller av vilken roll Kristus spelar för världens frälsning? Men nästa gång någon raljant vill köra medkristna på porten kanske Mikael vill ha vänligheten att säga emot sådana personangrepp och osakligheter!
Min önskan är nu att få veta vilka Cybersynodens självutnämnda profeter är, de som bara ska bevärdigas reaktioner om de skulle gå till personangrepp eller ägna sig åt osakligheter. Jag undrar vad det är för inställning till kyrklig debatt om kritikerna ska "monologisera i fred". Dags att borsta av Marcuse och den repressiva toleransen månne? För debattens hyfsning vill jag gärna veta vilka Mikael Mogren syftar på när han menar att det verkligen finns några Cybersynodens självutnämnda profeter!?
Någon rädsla för debatt behöver Svenska kyrkan inte ha. Att den har det är ändå rätt uppenbart. Kritikerna får skriva av sig sin kritik och får de någonsin någon kommentar är den ofta skriven ur perspektivet: vi som vet hur det verkligen ligger till. Diskussion och samtal förs bäst horisontellt och inte von oben riktad ner till några mindre vetande.
Jag är kyrkokritisk! Det gör mig inte till självutnämnd profet eller till något cybermonster. Inte heller gör det mig till en person med diaboliska motiv som vill undergräva Svenska kyrkans arbete och liv, dess gudstjänst och diakoni. Min lojalitet med och kärlek till Svenska kyrkan tvingar mig dock att säga något när jag tycker mig se att den är stadd på en väg som jag betvivlar leder rätt i längden.
Så här skrev Mikael Mogren i ledaren i Svensk Kyrkotidning:
Vad får mig att tro det om Mikaels kritik av kritikerna? Jo han beskriver denna "ecclesiola in ecclesia" som "individer med gott om tid och ofta gedigna kunskaper inifrån Svenska kyrkans organisation. Slagfärdighet och ironi saknas inte heller".
Men Mikael Mogren buntar glatt ihop ett antal kyrkokritiska bloggare med den anonyma svans som aldrig står för sina åsikter utan mest bara sprätter dynga på envar de för stunden ogillar. Eftersom både bloggare och anonyma kommentatorer skriver på nätet saknar de "altarbord där Kristi kropp och blod delas". Lika lite finns det ett altarbord i Svensk Kyrkotidning eller i Kyrkans tidning så vad påståendet är värt får man tänka ut själv. Antydningen leder reflektionerna i riktning mot att det handlar om människor som inte lever ett kyrkans liv. Om det kan vare sig Mikael Mogren eller någon annan veta särskilt mycket.
Kritiken av det som utstuderat elakt och maliciöst och/eller grovt och förolämpande, framförs under anonymitetens skydd är behövlig. I kyrkans sammanhang där vi hävdar att sanningen ska göra oss fria är det en självklarhet att stå för sina åsikter vare sig det gäller kyrkoledning eller annat i vår Herres stora svenskkyrkliga hage.
Med insikt om att jag själv ibland tar de svepande anklagelserna i bruk vill jag ändå hävda att Mikael Mogren i sitt inlägg hamnar nära att demonisera kyrkans kritiker. Det är inte kritiken mot kyrkoledning eller ifrågasättandet som är kyrkans problem. Det är bristen på solidaritet med det som är kyrkans esse, dess skäl att finnas till, som är stötestenen. Många av de kyrkokritiska bloggarna ifrågasätter Svenska kyrkan som de ofta tjänat ett helt liv utifrån en grundläggande lojalitet med kyrkans Herre, med Kristi kyrka på jorden och utifrån hur den lever sin kallelse och sändning i världen!
I studentrörelsens sammanhang liksom i Kyrkans tidning har jag bland många andra varit synnerligen aktiv för att försvara den grundhållning vi benämnde kritisk solidaritet. Kärleken till kyrkan kräver ett kritisk förhållningssätt för att bli trovärdig och sann. Det okritiska accepterandet av allt som utgår från kyrkoledning och Kyrkans Hus i Uppsala eller för den delen från alla med mest makt och inflytande måste kunna debatteras och ifrågasättas - för kyrkans skull.
När jag läste Mikaels artikel i Svensk Kyrkotidning hade jag förhoppningen att han åtminstone skulle dra en gräns mot försöken att utdefiniera och stöta bort delar av kyrkan. Där hittar man tydliga försök att skapa en "ecclesiola in ecclesia".
Denna exkommuniceringsvurm som ibland dyker upp i debatt och diskussion, om uttrycket kan tillåtas i luthersk kontext, vill skära bort levande vävnad i den kyrkans kropp som är och tillhör Kristus. Och vad skulle det göra om dessa minoriteter blivit förklarade obsoleta genom att nya tankar blivit ledande eller förändrande beslut fattats? Vi tycks ju samtidigt tillåta allsköns tolkningar och förståelse av Jesu under, av Jungfrufödelse eller av vilken roll Kristus spelar för världens frälsning? Men nästa gång någon raljant vill köra medkristna på porten kanske Mikael vill ha vänligheten att säga emot sådana personangrepp och osakligheter!
Min önskan är nu att få veta vilka Cybersynodens självutnämnda profeter är, de som bara ska bevärdigas reaktioner om de skulle gå till personangrepp eller ägna sig åt osakligheter. Jag undrar vad det är för inställning till kyrklig debatt om kritikerna ska "monologisera i fred". Dags att borsta av Marcuse och den repressiva toleransen månne? För debattens hyfsning vill jag gärna veta vilka Mikael Mogren syftar på när han menar att det verkligen finns några Cybersynodens självutnämnda profeter!?
Någon rädsla för debatt behöver Svenska kyrkan inte ha. Att den har det är ändå rätt uppenbart. Kritikerna får skriva av sig sin kritik och får de någonsin någon kommentar är den ofta skriven ur perspektivet: vi som vet hur det verkligen ligger till. Diskussion och samtal förs bäst horisontellt och inte von oben riktad ner till några mindre vetande.
Jag är kyrkokritisk! Det gör mig inte till självutnämnd profet eller till något cybermonster. Inte heller gör det mig till en person med diaboliska motiv som vill undergräva Svenska kyrkans arbete och liv, dess gudstjänst och diakoni. Min lojalitet med och kärlek till Svenska kyrkan tvingar mig dock att säga något när jag tycker mig se att den är stadd på en väg som jag betvivlar leder rätt i längden.
Så här skrev Mikael Mogren i ledaren i Svensk Kyrkotidning:
24 juli 2014
Biskoparna måste höja sina röster för att höras
Biskopskollegiets uniformitet är ett svårbegripligt fenomen. Inga teologiska samtal av betydelse tycks få föras utanför Biskopsmötets lyckta dörrar och inför allmänhetens ögon och öron. En av de få gånger då fasaden krackelerade var inför beslutet om samkönad vigsel. Då bildades konstellationer och åsiktsallianser som dessutom framträdde med artiklar i dagspressen. Det spelade nu ingen roll eftersom det kyrkopolitiska etablissemanget och landets politiska partier redan hade bestämt hur Svenska kyrkan skulle tänka och handla. Om detta sade sedan biskoparna knappast något alls! Och dessvärre har tystnaden åter lägrat sig.
Visst fanns det nyligen någon enstaka biskop som både förstod och tordes torgföra sina tvivel inför de storskaliga pastoratens välsignelser. Men det uppträdde dessvärre också biskopar som fullständigt välsignade att många stora församlingar blev av med sitt självbestämmande och rätten att besluta om sin verksamhet! I något fall hindrade ett politiskt parti och en biskop genom sin oheliga allians upplösningen av en samfällighet på lokal begäran. Man hindrade detta utan någon som helst hänsyn till dem som tänkte annorlunda. Viljan att söka breda lösningar fanns inte!
Biskoparna måste sluta att gå i takt med varandra för Svenska kyrkans skull. Förmodligen har biskoparna levt i föreställningen om att den uppvisade enade fronten gynnar kyrkan. Söndring inåt,utåt enighet. De som är i minoritet håller tyst och man infogar sig i bilden av en enig kyrka. Eftersom detta inte är en sann bild av tillståndet vare sig i biskopsmötet eller i Svenska kyrkan bidrar man till en dimridåernas förenklade fasad. Med den stärkta uniformiteten blir det också allt trängre för de olika andliga traditioner som tidigare hade en plats inom Svenska kyrkan, trots att man hade från majoriteten avvikande övertygelser! Sådana andliga strömningar och grupper har, ibland genom sekler, genom sitt andliga liv och sin tro burit kyrkan.
Svenska kyrkan behöver ett icke-territorriellt stift för att med erkännande ge sådana grupper en fortsatt plats inom kyrkan. Flera röster skulle på det sättet också kunna bli hörda i Biskopsmötet. Enigheten för syns skulle, den ibland låtsade samstämmigheten, kunde äntligen upphöra! Fler biskopar kunde våga höja sina avvikande röster! För mångfaldens och den teologiska frihetens skull. Sänkta trösklar räcker inte, valven måste höjas så att åsikter och övertygelser kan brytas och berika varandra. Uniformitet är inte framtidvägen för kyrkan. Inte heller en åsiktskanon som ska upprätthållas genom nya urvalskriterier tillskapade för att rensa ut det som för tillfället ses som misshagligt. Sanningen är frihetens signum!
Därför föreslår jag för min del att EFS missionsföreståndare ska biskopvigas och att framtida val av missionsföreståndare därmed blir biskopsval. På alla sätt fyller missionsföreståndaren biskopliga plikter med vissa skillnader, som att personen saknar ett domkapitel och inte heller kan viga präster.
Visst fanns det nyligen någon enstaka biskop som både förstod och tordes torgföra sina tvivel inför de storskaliga pastoratens välsignelser. Men det uppträdde dessvärre också biskopar som fullständigt välsignade att många stora församlingar blev av med sitt självbestämmande och rätten att besluta om sin verksamhet! I något fall hindrade ett politiskt parti och en biskop genom sin oheliga allians upplösningen av en samfällighet på lokal begäran. Man hindrade detta utan någon som helst hänsyn till dem som tänkte annorlunda. Viljan att söka breda lösningar fanns inte!
Biskoparna måste sluta att gå i takt med varandra för Svenska kyrkans skull. Förmodligen har biskoparna levt i föreställningen om att den uppvisade enade fronten gynnar kyrkan. Söndring inåt,utåt enighet. De som är i minoritet håller tyst och man infogar sig i bilden av en enig kyrka. Eftersom detta inte är en sann bild av tillståndet vare sig i biskopsmötet eller i Svenska kyrkan bidrar man till en dimridåernas förenklade fasad. Med den stärkta uniformiteten blir det också allt trängre för de olika andliga traditioner som tidigare hade en plats inom Svenska kyrkan, trots att man hade från majoriteten avvikande övertygelser! Sådana andliga strömningar och grupper har, ibland genom sekler, genom sitt andliga liv och sin tro burit kyrkan.
Svenska kyrkan behöver ett icke-territorriellt stift för att med erkännande ge sådana grupper en fortsatt plats inom kyrkan. Flera röster skulle på det sättet också kunna bli hörda i Biskopsmötet. Enigheten för syns skulle, den ibland låtsade samstämmigheten, kunde äntligen upphöra! Fler biskopar kunde våga höja sina avvikande röster! För mångfaldens och den teologiska frihetens skull. Sänkta trösklar räcker inte, valven måste höjas så att åsikter och övertygelser kan brytas och berika varandra. Uniformitet är inte framtidvägen för kyrkan. Inte heller en åsiktskanon som ska upprätthållas genom nya urvalskriterier tillskapade för att rensa ut det som för tillfället ses som misshagligt. Sanningen är frihetens signum!
Därför föreslår jag för min del att EFS missionsföreståndare ska biskopvigas och att framtida val av missionsföreståndare därmed blir biskopsval. På alla sätt fyller missionsföreståndaren biskopliga plikter med vissa skillnader, som att personen saknar ett domkapitel och inte heller kan viga präster.
22 juli 2014
Kyrkoledningen säger inget
För att tillhöra ett kollektivistiskt hörn av världen beter vi oss oerhört individuellt. Vi är välorganiserade och medlemmar i all slags föreningar och sammanslutningar. Kryptogamernas vänner och grafologiska sällskap samsas med teosofer och bågskyttar!
Sex-sju miljoner medlemmar i Svenska kyrkan anser fortfarande att de vill, bör och ska vara med i Sveriges evangelisk- lutherska folkkyrka. Gott så? De tycks i alla fall mena att det är försvarligt att vara medlem i ett trossamfund. De har bara tagit ledigt från trosutövningen. Den som yttrar sig i ett regelbundet gudstjänstfirande. I kyrkobesök när Guds församling samlas till sin viktigaste aktivitet. Särskilt tydligt i dessa sommartider är avståndet från det gemensamma kyrkolivet.
Kyrkoledningen säger inget om saken. Den har förmodligen semester. Eller sitter i möte med systerkyrkor i de ekumeniska organen för att tala politik. Lärofrågorna tar man sedan länge hand om på bästa sätt, dvs själv. Eftersom Fädernas kyrka i Sveriges land är det käraste samfund på jorden. Klarar vi oss utan inblandning. Och kyrkobesökens avtynande är blott en tidsandans nyck. Kosingen kommer ju fortfarande in.
Men, ack, huru länge?
Sex-sju miljoner medlemmar i Svenska kyrkan anser fortfarande att de vill, bör och ska vara med i Sveriges evangelisk- lutherska folkkyrka. Gott så? De tycks i alla fall mena att det är försvarligt att vara medlem i ett trossamfund. De har bara tagit ledigt från trosutövningen. Den som yttrar sig i ett regelbundet gudstjänstfirande. I kyrkobesök när Guds församling samlas till sin viktigaste aktivitet. Särskilt tydligt i dessa sommartider är avståndet från det gemensamma kyrkolivet.
Kyrkoledningen säger inget om saken. Den har förmodligen semester. Eller sitter i möte med systerkyrkor i de ekumeniska organen för att tala politik. Lärofrågorna tar man sedan länge hand om på bästa sätt, dvs själv. Eftersom Fädernas kyrka i Sveriges land är det käraste samfund på jorden. Klarar vi oss utan inblandning. Och kyrkobesökens avtynande är blott en tidsandans nyck. Kosingen kommer ju fortfarande in.
Men, ack, huru länge?
20 juli 2014
Öppet Brev till Alliansen!
Valrörelsen tog snabbt semester efter Almedalsveckan. Sverige gled in i sommarvärmen. Ingen orkade, eller fann det mödan värt, att mitt i den stora semestermånaden driva politiska frågor. med sikte på valet. Men den ytliga ron är bedräglig. Nu laddas batterierna för den stora bataljen om regeringsmakten.
Öppet brev till Allianspartierna och deras partiledare.
Idag är det söndag. I slutet av Juli. Snart kommer landets kyrkklockor att ringa. De kallar till gudstjänst. För varje år som går blir det allt färre som hörsammar denna kallelse. Ett skäl kan vara att det länge funnits en växande beröringsskräck där religion i funktion, utövad och praktiserad tro, skulle hänvisas till människors privata sfär.
Eleverna skulle lära sig om kyrka och religion som teori men hållas undan från hur den ser ut i praktiken. En jämförelse med fotbollen förklarar: det är som om landets elever fick lära sig om spelplan och taktik, om offsideregler och turneringar - men aldrig fick se och känna tjusningen av att spela själv eller åtminstone att bevista en verklig fotbollsmatch. Det senare vore ju otänkbart, det första har länge varit regel.
Ni har tidigare som partier verkligen drivit på för att kollektivanslutningen av fackföreningars medlemmar till det Socialdemokratiska partiet skulle upphöra. Inte främst för att det gav s en orimlig ekonomisk och maktpolitisk fördel utan därför att det var demokratiskt förkastligt i ett samhälle som stod för förenings- och åsiktsfrihet.
En fråga som ingen av Er med största säkerhet kommer att beröra i valrörelsen under augusti och september månad är den om de klippta banden mellan kyrka och stat. Ni lär inte vilja göra det eftersom den frågan förmodas vara löst och därför knappast tycks höra hemma i det politiska spektrat. Dessutom har Alliansens partier kommit till olika slutsats vad gäller förhållningssättet till Svenska kyrkan. Centern fortsätter som parti att vilja styra kyrkan, Ni övriga har dragit Er åtminstone ett steg tillbaka.
Ni har ofta diskuterat den sekulära statens stora betydelse för sina medborgare. Alla ska behandlas lika och ingen enskild tro eller bekännelse ska betyda förmåner eller försteg i relation till det allmänna. Men fortfarande tycks det för Er vara acceptabelt att landets största organisation, ett trossamfund, i betydande grad styrs och leds av partipolitiska krafter, i några fall direkt av samma partier som bär upp den sekulära staten! Partier som brukar berömma sig av att vara religiöst neutrala har i sina garderober en kyrklig kostym.
Denna historiska rest av ett svunnet statskyrkosystem borde vara en nagel i ögat på Er som bekänner Er till den sekulära staten och dess välsignelse. Att ett av många trossamfund ska styras av partipolitiska krafter borde vara fullständigt främmande för politiker som lever och verkar i det moderna Sverige.
Ni kan naturligtvis enkelt avfärda frågeställningen genom att säga att det får kyrkan själv avgöra. Men kyrkan själv, dess beslutsapparat på alla nivåer, från församlingar och pastorat, till stift och kyrkans nationella organ, är ju så till den milda grad sammansmält med det partipolitiska etablissemanget i Sverige att kyrkan själv faktiskt inte alls kan besluta sådant.
Blotta misstanken att frågor i Kyrkomötet kraftigt påverkas av sekulära politiska partier eller föreningar kopplade till politiska partier, borde få varje modern och fri- och rättighetsmedveten politiker att säga stopp och belägg! Detta är ovärdigt ett modernt och sekulärt samhälle! Kyrkans angelägenheter, gudstjänstordningar, handböcker, böner ska självfallet beslutas utifrån tro och teologi inte beroende på partipolitiska agendor och program!
Partierna ska i riksdag och regering stifta och upprätthålla spelregeler och lagar som styr vårt samhälle. När de dessutom styr och ställer i Svenska kyrkan finns anledning att känna stor oro för betydande intressekonflikter. Jag vädjar därför - ta upp frågan i valrörelsen, med Centern i Alliansen och med S och med SD. Fråga hur det kommer sig att religiöst neutrala partier vill styra en kyrka och bestämma om gudstjänstordningar och kollekter. Fullfölj kyrka-statreformen genom att rida spärr mot politiska partiers möjlighet att leda och styra och kontrollera ett av landets många trossamfund!
Lars B Stenström
präst
Öppet brev till Allianspartierna och deras partiledare.
Idag är det söndag. I slutet av Juli. Snart kommer landets kyrkklockor att ringa. De kallar till gudstjänst. För varje år som går blir det allt färre som hörsammar denna kallelse. Ett skäl kan vara att det länge funnits en växande beröringsskräck där religion i funktion, utövad och praktiserad tro, skulle hänvisas till människors privata sfär.
Eleverna skulle lära sig om kyrka och religion som teori men hållas undan från hur den ser ut i praktiken. En jämförelse med fotbollen förklarar: det är som om landets elever fick lära sig om spelplan och taktik, om offsideregler och turneringar - men aldrig fick se och känna tjusningen av att spela själv eller åtminstone att bevista en verklig fotbollsmatch. Det senare vore ju otänkbart, det första har länge varit regel.
Ni har tidigare som partier verkligen drivit på för att kollektivanslutningen av fackföreningars medlemmar till det Socialdemokratiska partiet skulle upphöra. Inte främst för att det gav s en orimlig ekonomisk och maktpolitisk fördel utan därför att det var demokratiskt förkastligt i ett samhälle som stod för förenings- och åsiktsfrihet.
En fråga som ingen av Er med största säkerhet kommer att beröra i valrörelsen under augusti och september månad är den om de klippta banden mellan kyrka och stat. Ni lär inte vilja göra det eftersom den frågan förmodas vara löst och därför knappast tycks höra hemma i det politiska spektrat. Dessutom har Alliansens partier kommit till olika slutsats vad gäller förhållningssättet till Svenska kyrkan. Centern fortsätter som parti att vilja styra kyrkan, Ni övriga har dragit Er åtminstone ett steg tillbaka.
Ni har ofta diskuterat den sekulära statens stora betydelse för sina medborgare. Alla ska behandlas lika och ingen enskild tro eller bekännelse ska betyda förmåner eller försteg i relation till det allmänna. Men fortfarande tycks det för Er vara acceptabelt att landets största organisation, ett trossamfund, i betydande grad styrs och leds av partipolitiska krafter, i några fall direkt av samma partier som bär upp den sekulära staten! Partier som brukar berömma sig av att vara religiöst neutrala har i sina garderober en kyrklig kostym.
Denna historiska rest av ett svunnet statskyrkosystem borde vara en nagel i ögat på Er som bekänner Er till den sekulära staten och dess välsignelse. Att ett av många trossamfund ska styras av partipolitiska krafter borde vara fullständigt främmande för politiker som lever och verkar i det moderna Sverige.
Ni kan naturligtvis enkelt avfärda frågeställningen genom att säga att det får kyrkan själv avgöra. Men kyrkan själv, dess beslutsapparat på alla nivåer, från församlingar och pastorat, till stift och kyrkans nationella organ, är ju så till den milda grad sammansmält med det partipolitiska etablissemanget i Sverige att kyrkan själv faktiskt inte alls kan besluta sådant.
Blotta misstanken att frågor i Kyrkomötet kraftigt påverkas av sekulära politiska partier eller föreningar kopplade till politiska partier, borde få varje modern och fri- och rättighetsmedveten politiker att säga stopp och belägg! Detta är ovärdigt ett modernt och sekulärt samhälle! Kyrkans angelägenheter, gudstjänstordningar, handböcker, böner ska självfallet beslutas utifrån tro och teologi inte beroende på partipolitiska agendor och program!
Partierna ska i riksdag och regering stifta och upprätthålla spelregeler och lagar som styr vårt samhälle. När de dessutom styr och ställer i Svenska kyrkan finns anledning att känna stor oro för betydande intressekonflikter. Jag vädjar därför - ta upp frågan i valrörelsen, med Centern i Alliansen och med S och med SD. Fråga hur det kommer sig att religiöst neutrala partier vill styra en kyrka och bestämma om gudstjänstordningar och kollekter. Fullfölj kyrka-statreformen genom att rida spärr mot politiska partiers möjlighet att leda och styra och kontrollera ett av landets många trossamfund!
Lars B Stenström
präst
17 juli 2014
Debatten där ingenting är heligt
Någonting har hänt i den inomkyrkliga debatten. Sågningarna och avfärdandet har nått sådana nivåer att man måste börja tala även om umgängeston och samtalsklimat. Anateman som homofob och främlingsfientlig har slungats så många gånger att de som blivit föremål för attackerna börjat säga ifrån. Ann Heberleins text i Sydsvenskan blev kanske den droppe som fick några att säga: stopp och belägg. Nog är nog. Vi har nu fått en debatt där ingenting tycktes heligt.
För min del läste jag och häpnade. Detta var skrivet av en välutbildad och tränad etiker! Flitig med klistret så att alla de etiketter hon ville klistra på sina motståndare skulle fästa riktigt ordentligt. Grova penseldrag och tjockt med tillmälen! Heberleins påtagliga ilska över dem hon gillar att avsky ursäktar inte ett så grovt angrepp.
Diskussionen mellan Birro och Bonnier, som nyligen timat, visar också på att man ser det man vill se och hör det man vill höra. Biskop Bonniers verklighet är långt ifrån den Birro träffar på. Är man en del av det utvalda och erkända etablissemanget ser man kanske inte allt, t ex de partipolitiska komplikationerna. Men med lite fantasi kunde Åke Bonnier ha insett att Birros texter grundar sig på en annan erfarenhet och att de inte är uppdiktade eller påhittade. Istället för att magistralt avvisa Birros frustrerade och sorgsna text hade erkänsla för uppriktighet kunnat öppna istället för att låsa och blockera.
Känslan är att det i den lågtrösklade folkkyrkan har blivit trångt och lågt i tak, alla mäktiga kyrkvalv till trots. Den stora mångfalden och friheten i teologiska frågor var det som en gång gjorde Svenska kyrkan till en fristad för många av oss frikyrkobarn. Nu tar uniformiteten och likriktning över. Nya beslut kopplade till frihet att ha en annan uppfattning förvandlas snabbt och blir ett växande åsiktstvång. Den nya storskaligheten tar över och minskar friheten och utrymmet att bygga församlingen underifrån.
Viljan att stöta ut och driva bort de som tänker och tycker något annat än den senaste kyrkomötesmajoriteten är alltmera besvärande. Som om de med de "rätta åsikterna" plötsligt förfogade över kyrkan, kunde förvandla den till sin egen. Orden om att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap och vikten av den försonade mångfalden klingar tomt och innehållslöst. Det är som om majoriteten eftersom den kan ocksa ska bestämma utan större hänsyn till minoriteterna. Ska det verkligen framgent bli så enkelt att dra ett streck över livslångt tjänarskap i och för Svenska kyrkan?
Ann Heberlein i Sydsvenskan
Birro i Världen idag
Åke Bonnier om Birros krönika
Birros svar till Bonnier
Bonniers svar till Birro
För min del läste jag och häpnade. Detta var skrivet av en välutbildad och tränad etiker! Flitig med klistret så att alla de etiketter hon ville klistra på sina motståndare skulle fästa riktigt ordentligt. Grova penseldrag och tjockt med tillmälen! Heberleins påtagliga ilska över dem hon gillar att avsky ursäktar inte ett så grovt angrepp.
Våra värderingar skiljer sig i allmänhet inte från majoritetssamhällets: vi är varken homofober, islamofober, abortmotståndare, dödsstraffsivrare eller kärnfamiljsfanatiker. Vi förnekar inte evolutionen och vi tror inte att Bibeln är Guds ord rakt av.
Utan att darra på stämman har hon genom att beskriva de som hållit tyst lyckats utmåla de andra, de förkastliga, som homofober, islamofober, abortmotståndare, dödstraffsivrare och kärnfamiljsfanatiker! Vilket ord - kärnfamiljsfanatiker! Är det vad man är om man förmår uppskatta och förstå familjens betydelse för det uppväxande släktet?
Utan att darra på stämman har hon genom att beskriva de som hållit tyst lyckats utmåla de andra, de förkastliga, som homofober, islamofober, abortmotståndare, dödstraffsivrare och kärnfamiljsfanatiker! Vilket ord - kärnfamiljsfanatiker! Är det vad man är om man förmår uppskatta och förstå familjens betydelse för det uppväxande släktet?
Ann Heberlein påstår sedan att ”Kristen” har därför i svensk offentlighet blivit synonymt med Siewert Öholm, Marcus Birro, Dag Sandahl och deras likar – alltså konservativa gubbar i olika åldrar med det gemensamt att de anser sig ha rätt att döma andra människors tro och livsstil. De tre namngivna personerna är förvisso flitiga skribenter. Men att de så till den grad skulle lyckats breda ut sig att allmänheten fått för sig att alla tänker och tycker som dessa tre och deras likar. Vilket trams! Det har funnit många både kloka och skickliga debattörer som låtit sina röster höras i medierna. Låt mig nämna några andra gubbar: Owe Wikström, Jonas Jonson, Claes-Bertil Ytterberg, Mikael Mogren. Den som vill kan räkna upp ytterligare ett stor gäng av skribenter: Koskinen, Unger, Ekström, Tuvelius och många flera.
Dessutom tillhör det grundreglerna i debatter att inte anklaga människor för sådant som ligger utanför deras kontroll - som rödhårighet, stora öron eller könstillhörighet. De har inte bara fel åsikter, de är fel! Emedan de är gubbar i olika åldrar. Alla som applåderat denna Heberleins attack borde fundera över om detta är vad de själva tycker och tänker! Utan minsta kritiska invändning?!
Dessutom tillhör det grundreglerna i debatter att inte anklaga människor för sådant som ligger utanför deras kontroll - som rödhårighet, stora öron eller könstillhörighet. De har inte bara fel åsikter, de är fel! Emedan de är gubbar i olika åldrar. Alla som applåderat denna Heberleins attack borde fundera över om detta är vad de själva tycker och tänker! Utan minsta kritiska invändning?!
Diskussionen mellan Birro och Bonnier, som nyligen timat, visar också på att man ser det man vill se och hör det man vill höra. Biskop Bonniers verklighet är långt ifrån den Birro träffar på. Är man en del av det utvalda och erkända etablissemanget ser man kanske inte allt, t ex de partipolitiska komplikationerna. Men med lite fantasi kunde Åke Bonnier ha insett att Birros texter grundar sig på en annan erfarenhet och att de inte är uppdiktade eller påhittade. Istället för att magistralt avvisa Birros frustrerade och sorgsna text hade erkänsla för uppriktighet kunnat öppna istället för att låsa och blockera.
Känslan är att det i den lågtrösklade folkkyrkan har blivit trångt och lågt i tak, alla mäktiga kyrkvalv till trots. Den stora mångfalden och friheten i teologiska frågor var det som en gång gjorde Svenska kyrkan till en fristad för många av oss frikyrkobarn. Nu tar uniformiteten och likriktning över. Nya beslut kopplade till frihet att ha en annan uppfattning förvandlas snabbt och blir ett växande åsiktstvång. Den nya storskaligheten tar över och minskar friheten och utrymmet att bygga församlingen underifrån.
Viljan att stöta ut och driva bort de som tänker och tycker något annat än den senaste kyrkomötesmajoriteten är alltmera besvärande. Som om de med de "rätta åsikterna" plötsligt förfogade över kyrkan, kunde förvandla den till sin egen. Orden om att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap och vikten av den försonade mångfalden klingar tomt och innehållslöst. Det är som om majoriteten eftersom den kan ocksa ska bestämma utan större hänsyn till minoriteterna. Ska det verkligen framgent bli så enkelt att dra ett streck över livslångt tjänarskap i och för Svenska kyrkan?
Ann Heberlein i Sydsvenskan
Birro i Världen idag
Åke Bonnier om Birros krönika
Birros svar till Bonnier
Bonniers svar till Birro
11 juli 2014
Jag vill också
Tillhör en illuster skara av kapellägare. Sällskapet kallar sig Kapellmästarna. Blev tillsammans med andra "kapellaner" intervjuade av Mari Winarve i Gotlands Radio. Sällskapet samlas någon gång under sommaren för att dricka "kyrkkaffe" hos varandra. För att byta tankar och idéer om kapellens väl och ve. Det känns ansvarsfullt att förvalta sådana kulturbyggnader som betytt så ofantligt mycket för tro och folkbildning, för demokratiskolning och bildning! Under brinnade Stångaspel. Pärkplanerna var överfyllda av tävlande lag. Som sparkade och slog på den märkliga lilla läderbollen.
Hur pärk spelas? Ja, förklara det den som kan. Under sedan länge förflutna gymnastiklektioner fick lärjungarna ibland instruktion i gutniska idrotter. Men den dagen pärk behandlades var jag förkyld. Mer än vanligt frånvarande. Eftersom jag var sängliggande. De senaste dagarna har jag mött flera personer som beskådat pärkmatcher och fått dem kommenterade. Vilket inte betytt att man förstått vad man sett. Så där som det ofta kan vara.
När några av oss sakta släntrade längs de olika planerna passerade ett litet sällskap. Ett mycket littet barn tittade längtansfullt på spelarna som ropade och sprang, sparkade bollen eller slog till den med handen. Längtansfullt sa barnet: Jag vill också kasta harpa!
Hur pärk spelas? Ja, förklara det den som kan. Under sedan länge förflutna gymnastiklektioner fick lärjungarna ibland instruktion i gutniska idrotter. Men den dagen pärk behandlades var jag förkyld. Mer än vanligt frånvarande. Eftersom jag var sängliggande. De senaste dagarna har jag mött flera personer som beskådat pärkmatcher och fått dem kommenterade. Vilket inte betytt att man förstått vad man sett. Så där som det ofta kan vara.
När några av oss sakta släntrade längs de olika planerna passerade ett litet sällskap. Ett mycket littet barn tittade längtansfullt på spelarna som ropade och sprang, sparkade bollen eller slog till den med handen. Längtansfullt sa barnet: Jag vill också kasta harpa!
09 juli 2014
I sommartid
Tackar Gud för sommarvärmen. För skuggan och svalkande bris. För ljusa kvällar och sena nätter. För myggen, att de håller sig borta. För ett hav av gula blommor där katten kan meditera. För att den förlorade resväskan kommit åter till Fadershuset.
Jag tackar Gud för att kyrkorna i alla fall står kvar. Med sina torn pekar de trosvisst mot himlen. Även om Guds hus inte är så tättbefolkade som den första pingsten kunde ha fått oss att tro. Jag tackar för att man ännu bekänner sina synder och får höra förlåtelsens ord. För att Guds ord ljuder. Och ber om öppnade ögon och hörande öron.
Jag ber att Svenska kyrkan ska ägna trons frågor samma, ja mera, engagemang och entusiasm än vad man lägger på organisation och förvaltning av fastigheter och ekonomi. Och att alla partiböcker kunde tappas och glömmas bort de närmaste åren. Att mission får betyda att alla kyrkan medlemmar, också anställda och förtroendevalda, blir frimodiga missionärer i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Så tackar jag för Psalmboken. Som gett mig så mycket. I denna ljuva sommartid...
Jag tackar Gud för att kyrkorna i alla fall står kvar. Med sina torn pekar de trosvisst mot himlen. Även om Guds hus inte är så tättbefolkade som den första pingsten kunde ha fått oss att tro. Jag tackar för att man ännu bekänner sina synder och får höra förlåtelsens ord. För att Guds ord ljuder. Och ber om öppnade ögon och hörande öron.
Jag ber att Svenska kyrkan ska ägna trons frågor samma, ja mera, engagemang och entusiasm än vad man lägger på organisation och förvaltning av fastigheter och ekonomi. Och att alla partiböcker kunde tappas och glömmas bort de närmaste åren. Att mission får betyda att alla kyrkan medlemmar, också anställda och förtroendevalda, blir frimodiga missionärer i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Så tackar jag för Psalmboken. Som gett mig så mycket. I denna ljuva sommartid...
07 juli 2014
Kyrkan bör vara kyrka
Fjorton år blev det in alles i Olaus Petri församling för min del. Det var ett enförsamlingspastorat som ingick i en kyrklig samfällighet. Numera är det en underordnad församling i ett storpastorat vilket man hoppas inte ska inverka menligt på dess arbete och liv. Men det är en sk from förhoppning, en pia desideria.
Det jag bland annat hoppas på är att den förnämliga kyrkomusikaliska verksamheten ska kunna fortsätta. Under ett långt antal år har församlingen arbetat för att de stora kyrkomuskaliska verken ska kunna framföras i kyrkorummet. Det vore en stor förlust om de mäktiga passionerna och de berörande requiemen mest blev spelade i miljöer där kyrkans bildspråk, dess valv och föremål inte på samma sätt kan samspela med text och musik.
Det är kostsamt men ovärderligt att bevara sambandet mellan den sakrala musiken och det sakrala rummet. I den frågan finns det som i de flesta andra olika mening. Jag har mött reaktionerna att sådan musik mest är elitens musik och därför inte hör hemma i kyrkan. Andra har menat att det bästa för kyrkan vore om den lämnade det förflutna och importerade det aktuella och populära, dvs världens musik. Som om inte den musiken redan hade sina arenor... eller var elitistisk. Vad var det nu biljetterna till Rolling Stones konserter gick på? Var det ett par tusen?
Nu menar jag inte att t ex jazz, blues eller visa skulle utestängas från kyrkans rum. Men företrädesvis bör den i så fall med sitt tonspråk lovsjunga den Högste. Även texterna bör prövas utifrån rummet särskilda karaktär och ändamål. De som flyttat in profana artister i kyrkorummet har ibland fått höra mellansnack som varit både grovt och fördomsfullt. Ändamålet att locka nya besökare helgar i dessa fall inte medlen! Då och där bör kyrkan som alltid vara kyrka!
Det jag bland annat hoppas på är att den förnämliga kyrkomusikaliska verksamheten ska kunna fortsätta. Under ett långt antal år har församlingen arbetat för att de stora kyrkomuskaliska verken ska kunna framföras i kyrkorummet. Det vore en stor förlust om de mäktiga passionerna och de berörande requiemen mest blev spelade i miljöer där kyrkans bildspråk, dess valv och föremål inte på samma sätt kan samspela med text och musik.
Det är kostsamt men ovärderligt att bevara sambandet mellan den sakrala musiken och det sakrala rummet. I den frågan finns det som i de flesta andra olika mening. Jag har mött reaktionerna att sådan musik mest är elitens musik och därför inte hör hemma i kyrkan. Andra har menat att det bästa för kyrkan vore om den lämnade det förflutna och importerade det aktuella och populära, dvs världens musik. Som om inte den musiken redan hade sina arenor... eller var elitistisk. Vad var det nu biljetterna till Rolling Stones konserter gick på? Var det ett par tusen?
Nu menar jag inte att t ex jazz, blues eller visa skulle utestängas från kyrkans rum. Men företrädesvis bör den i så fall med sitt tonspråk lovsjunga den Högste. Även texterna bör prövas utifrån rummet särskilda karaktär och ändamål. De som flyttat in profana artister i kyrkorummet har ibland fått höra mellansnack som varit både grovt och fördomsfullt. Ändamålet att locka nya besökare helgar i dessa fall inte medlen! Då och där bör kyrkan som alltid vara kyrka!
18 juni 2014
Föreslå tre saker
Tacksam för förslag på tre saker som behöver ändras, åtgärdas eller ske för att Svenska kyrkan ska få nytt liv! Ett fördjupat och helgat liv i Kristus....
Själv förordar jag att vi sluter oss samman i en slags tredje orden och förpliktigar oss ömsesidigt över grupptillhörighetsgränser och olika fromhetsriktningar :
Daglig bön
Mera bibelstudium oxh teologiska samtal
Regelbundet mässfirande
Nu tar jag ledigt i minst 14 dagar. Lovar att fundera vidare under tiden. Men skriv gärna i kommentarsfältete som ju också läses flitigt av många!
Glad Midsommar!
Själv förordar jag att vi sluter oss samman i en slags tredje orden och förpliktigar oss ömsesidigt över grupptillhörighetsgränser och olika fromhetsriktningar :
Daglig bön
Mera bibelstudium oxh teologiska samtal
Regelbundet mässfirande
Nu tar jag ledigt i minst 14 dagar. Lovar att fundera vidare under tiden. Men skriv gärna i kommentarsfältete som ju också läses flitigt av många!
Glad Midsommar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)