Påfyllning och näring

Varje övertygelse kan behöva påfyllning för att bestå och utvecklas. Trons visshet är inte detsamma över livet och genom åren. Den behöver näring genom att brukas och utövas. En förr använd näring var Bibeln. Genom Guds ord blev tanken fylld av referenser och bilder som i det dagliga livet kunde vitaliseras och öka varseblivningen. Idag samlar Biblarna damm i de hem där de alls finns. Daglig bibelläsning är ett minne blott. Mina fötter lykta? Ett ljus på min stig? No way, säger nutiden.

Det dagliga livet räknar inte med det gudomliga. Skapelsen har tagits för givet och har brukats och överutnyttjats därför att dess gudomliga ursprung som en gåva vittrat bort. Förvaltarskap blev till ägande, vård blev förbrukning. Resurserna användes utan särskilt mycket hänsyn till att de utan omsorg blev ändlig och inte alls oändliga. Blotta tanken att vårt samhälle intecknat 100 000 år av skötsel för atomavfallet är talande. Hur kalkylerar man med kostnader över en period, en eon, på 100 000 år?

Själen behöver näring för att det andliga inte ska exploateras eller läggas i träda. Gudstjänsten är ett sätt att låta själen syresättas. Gudstjänsten kan fungera som stöd och inspiration under efterföljande vecka, ja, tills nästa vilodag ger möjlighet till ny själslig djupandning. 

Den tysta majoriteten

Läser dagens SvD med en stor intervju av Andres Lokko som syns flanera på bild. Hörde och såg honom i en Tv-soffa där han mitt intryck var hade uppenbara svårigheter att  få fatt på vad han egentligen ville säga. Inget ovanligt i och för sig, det kan vara svårt att koncist och pregnant formulera sig snabbt och rappt.

Den som tittar och ser får en strid ström av gäster hos utfrågare i radio och TV, märkligt nog är urvalet ganska begränsat. Mediet får oss att tro att det är något speciellt med dem som hamnar i sofforna bara för att de jobbar på teaterns, musikens eller politikens scener. Vi invaggas i föreställningen att de är annorlunda än oss andra, mer intressanta och viktigare. Inget kunde vara mer felaktigt. Varje människa bär en unik erfarenhet och är sin egen berättelse. Men mattanten Elsa hamnar inte i soffan, inte heller städaren Fatima. Ändå ligger verkliga livsöden förborgade i dem. De sliter på utan medial uppmärksamhet. Det får mig att längta efter en ny Rapport från en skurhink!

Inte ens som alibi släpps oberömda eller oomskrivna människor in i studion för att utfrågas och berätta. De lever i vad som nedlåtande kallas för "den lilla världen" trots att de vore lika mycket värda att utforska och beskriva. De blir saknade och begråtna när de dör av dem som de berört, men aldrig omskrivna i runor. Präster och imamer har i alla fall besjungit dem i sina griftetal. Hålet i den sociala väven blir lika stort av deras frånfälle trots bristen på publik uppmärksamhet. De lever och dör långt borta från rampljuset. Berättelser som sakta falnade och stillnade.

Alla stolta deviser om "allas lika värde" klingar tomt. Genom livet har de varit kunder, brukare eller hyresgäster. En gäst som betalar hyra, man hör hur det skorrar! Dessutom har de aldrig fått tillgodoräkna sig värdestegringen på de fastigheter de hållit under armarna och där aldrig haft hjälp av sitt boende för att bygga upp en ekonomisk buffert. De har varit anonyma röster i valen, deras stöd har varit nödvändigt, man har räknat med deras röster men deras behov har inte artikulerats och tillgodosetts. Detta är den verkliga och tysta majoriteten...

Klena ådror

Tre gånger har man undersökt min ådror i armen. Där opererade man ihop en ven och en artär alldeles bredvid pulsådern. På handleden. Men resultatet har blivit klent. Denna fistel ska se till att en ven och en artär växer till så de får ansenlig storlek och blir lätta att sticka i. Så man får tillräckligt tryck på dialysblodet. Men mina ådror har en egen vilja. De tar det lugnt. Så lugnt att man redan en gång fått ballongspränga ingången till det sammanfogade kärlet.

I förra veckan smetade jag på bedövning. Men då ville man inte sticka. Ådrorna bedömdes vara för klena. Om en stund ska man göra ett nytt försök utifrån tanken att ådrorna ska skärpa sig om man börjar punktera dem med dialysnålar. Innan dess ska jag gå de få kilometrarna ner till sjukhuset. Så att bedövningskrämen hinner värka. Nej, verka ska det stå.

Inte längtar jag efter dagens övning. Men ser det som en lärande erfarenhet. Fasar för att komma hem igen med en blå arm med många stickhål, som en schweitzerost. Nej, nu kan jag inte dra ut på det längre. Dags att gå.

Dialysmaskinen ska kläs

 Jag går i skola. Njä, skola vet jag inte. Men jag får undervisning. I hur en dialysapparat fungerar. De senaste veckorna har det handlat om hur man klär en dialysmaskin. Tre olika slangset ska monteras i olika klämmor och mätinstrument. En uppsättning för artären, en för venen och ytterligare en för tillförseln av vatten. Även ett magnifikt filter med tusen små perforerade trådar krävs. Slangarna ska matas in i olika pumpar som driver blodet in och ut under normalt fyra timmar. Dessutom ska de kopplas ihop så att det, när dialysen är igång, formar ett slutet system av blod och superrent vatten med salt i.

På nätet kan man hitta instruktionsfilmer om hur det går till. För den vetgirige kan man här se hur Fresenius 5008 görs i ordning.

Det mesta är logiskt men möjligheterna att göra fel finns där också. Tur att apparaten är med på noterna och protesterar mot de värsta misstagen. Dessutom låter det en hel del. Apparaten larmar, plingar och klingar, suckar och skvalpar. Vilken lycka att dialysen finns så att ganska många av oss kan fortsätta leva...

En mur som hinder

I drömmen kan det hända att en vägg står i vägen. Där det borde finnas en stig, en väg, står det en mur. Den går inte att forcera. Ingen kan klättra över den. För en person som vill framåt är det besvärande att tvingas åt sidan. Men när vägen är spärrad behövs alternativ. När planerna inte går i lås måste man söka sig framåt på andra sätt.

Det är inget alternativ att slå läger och bara vänta. Åtminstone inte i längden. Visst kan det vara klokt att låta saker bero, att lugna sig och tänka efter en gång till innan man rusar iväg. I mitt fall löste det sig. Jag vaknade. Men i livet finns det murar som blockerar. En njursjukdom som tvingar livet åt sidan. Vare sig ork eller förmåga räcker till för att ta sig vidare rakt fram. Nya strategier behövs och utvecklas efterhand. Kan man inte resa långt får man begränsa sig och fara kortare sträckor. Kan man inte få gästdialys på Gotland får man låta bli att besöka ön. Kanske kan Vinön i Hjälmaren bli ett alternativ?

Gräset fattar inte

Kolonin ska gå i ide. Har vi bestämt. Området är avfolkat och man kan promenera runt utan att stöta på andra kolonister. Enstaka människor med spade i handen finns förstås. De vänder jord så det ska bli en bördig vår och sommar.

Vi har grävt ner 120 lökar ungefär. För att det ska blomma lite mer. När det är dags. Tulpaner och pingstliljor. Bland andra sorter. Det som lär ta priset i höjd åtminstone är jordärtskockorna. Släktingar med solrosorna. De strävar mot höjden samtidigt som små klumpar växer till under marken. Nyss sågade de gamla växterna av. Träiga och flera meter höga. Frysen blev fylld med jordärtskockor. Som blir bäst om de skivas tunt. Och steks i olja så de nästan friteras. Men även soppa är ljuvligt gott. Mumma!

Gräsmattan däremot har inte förstått signalerna att det är dags att lugna ner sig inför kärvare och kyligare tider. Gräset sprutar ur marken och gör det omöjligt, nästan, att räfsa bort trädens löv. Äppelträd har mycket av den varan, liksom fläderträdet och andra udda sorters bladväxter. Särskilt i grusgångarna gillar gräset att växa. Det är som om det lockar mer att kämpa sig fram ur backen. På pin kiv. Så att vi får hacka och gräva, rensa och stå i. Allt medan medkolonister som råkar bege sig till sina lotter medlidsamt skakar på huvudet. Odlar de gräs i gångarna, undslipper de sig. Har dom ingen hacka? Eller spade? 

Vad sa vi göra? Så vi slipper ha gröna gångar? Gruset ser faktiskt ut som grön asfalt. Men kommer ma för nära är det snart läge för golf. Det ser man. Gräs överallt. Får nog skriva en motion till årsmötet. Om att gångarna blir asfalterade. Snart. Så vi slipper ha ångest. Hela vintern.

Läsa en bok och...

Före pensioneringen tänkte och andades jag Svenska kyrkan. Arbetsplatsen var ett centrum för planering av gudstjänster och aktiviteter. Där var ekonomi en viktig, ofta avgörande, faktor vid beslut om hur problem skulle lösas och vad som skulle göras. Men lika framträdande, ofta än mer, var uppdraget att "bygga" församling och fullgöra kallelsen, missionen. Människorna som samarbetade fungerade som ett kluster där till slut ett gemensamt ackord skulle skönjas.

Vid pensionering försvann på en enda dag tillhörigheten till detta kluster, synliggjort genom bortlämnade nycklar, utstädat kontor och avskedstagande i olika former. Man står som på kajen och vinkar när skeppet sakta kastar loss och far vidare. Det blir många tankar om hur det är ombord och hur bryggan hanterar sitt uppdrag, men också om hur den dagliga verksamheten utformas. Detta medan fartyget alltmer avlägsnar sig.

Personen på kajen är avknoppad och dimensionerna i den egna tillvaron ändras över natt. Hem och fritidsaktiviteter fyller horisonten. Antalet levande relationer förändras drastiskt. Problemlösnings- och ledningsförmåga förlorar sin betydelse. Andra kvaliteter krävs nu. I denna krympande värld är det inte så enkelt att navigera eftersom det nu dominerar livet på ett annorlunda och nytt sätt. 

Hemmet som var ett nav blir numera nästan hela cykeln. Resan, färden, målen som behövdes för fartygets bästa vittrar bort. Intrycken bleknar och världen är så väldigt mycket mindre, alldeles oavsett hur mycket engagemang och omvärldsintresse som finns. I ett försök att ändå hålla kvar något och hänga med blir det lätt att överkonsumera medier och deras flöde. Det verkar då som om något händer även i det egna livet.

Inte är det så konstigt att det skrivs böcker om hur man ska hantera sin pensionering. Det krävs förmåga och ansträngning för att processa denna enorma perspektivförskjutning. Flera världar, arbetet och olika uppdrag, hemmet, vänkretsen - det mesta minskar och krymper. Att hålla sig alert och uppdaterad i kyrkliga frågor eller i teologi kräver ett oerhört starkt engagemang. I mitt fall bidrar sjukdom till att en stor del av tiden är intecknad och uppslukad. Den egna hälsan ockuperar mer än halva veckan. Men varför sucka och klaga? Man får väl köpa en biljett och hänga med på en resa, en kryssning. Och läsa en bok och ringa en vän.

Lögn ett starkt klister

Glåmig och trött blir man av att ha valvakat i snart tre dygn. The never ending story gör sig påmind. Först val, sedan rösträkning. I Sverige slipper man i stort sett efterföljande drama i rättssalarna. Men det finns flera led kvar. Elektorerna och deras röstande kan även det bli ett slagfält. Vi väntar och ser med stigande förvåning över hur  mer än 60 miljoner amerikaner tycks nöjda med Trumpismen. Hisnande. Många av dem tror därtill att valet håller på att stjälas! Varför då? För att Trump sagt så. Som en vore han en halvgud och mer därtill.Men så är tron på tomtar och tandfen omfattande och utbredd i det stora landet i väst.

Demokrati är inte alls någon enkel affär. Och den kan lätt manipuleras och undergrävas. Populister i öst och väst hoppas på Trump. Även en och annan sansad person gör så. Vilket många av oss inte kan förstå. Hur tänker de?

När Joe Biden beskylls för att vara kommunist och socialist, vet de som anklagar ens någonting alls om vad dessa politiska ideologier och idétraditioner står för? Det blir löjeväckande och obegripligt. Kanske ska det förstås som vinklade demagogiska knep? Det värsta är att så många verkar tro på dessa beskyllningar. Etiketterna klibbar sig fast, ty lögn är ett starkt klister. 

Avgiftsbelagd mässa och privat gudstjänst

Den som vill promenera i sitt närområde får vara uppmärksam. Det är många som vill ut och lufta sig och hålla konditionen uppe. Det finns ett "vattenfall" i närheten av Karlslund i Örebro. Men parkeringsplatsen är ofta så full att det blir avskräckande att promenera ut till fallet och tillbaka. Den som vill hålla avstånd till sina medmänniskor får verkligen ligga i. Till slut blev det en vandring mellan kolonistugorna på Alnängarnas koloniområde. Där var det glest mellan besökarna.

En av allhelgonahelgens dagar gick vi på en kyrkogård där vi har familj i flera gravar. Mycket folk men breda gångar så det gick bra. På vägen tillbaka till bilen ville vi gå in i kyrkan men blev bortmotade. Där skulle en minnesstund ordnas och bara anmälda släpptes in! Gränsen till att ordna privata gudstjänster passerades, trots att alla gudstjänster ska vara öppna för alla. Det är lätt att förstå att pandemin ställer till det, men att enbart släppa in anmälda till gudstjänster i Svenska kyrkan är inte rimligt. 

För några år sedan fick jag medverka till att stoppa inträdet till en mässa i en kyrka. Förmodligen skulle inträdet bekosta rockgruppen som skulle stå för gudstjänstmusiken. Men inte ens då kan man kombinera nattvard med inträde. Då får man se till att det är en renodlad konsert som erbjuds. Tillträde till en mässa kan inte vara avgiftsbelagt och inte reserverad för vare sig anmälda eller betalande. Gissa om lusten att återvända till de församlingarnas kyrkor är särskilt stor...? 

Då förlät du mig.

 

 Idag blir det återbruk. Från ett inlägg i maj 2007 på stillsam:

Ett under vi sällan kallar under har en mycket central ställning i kristen tro. Man kan säga att det tillhör det grundmönster som kristen tro förutsätter. Jag tänker på att synd och skuld som plågar människan genom några enkla ord kan bli bortlyft. Syndernas förlåtelse skänks oss.

Förutsättningen är att man kan inse att allt inte står väl till med mänskligheten, med människan. Med oss själva. Att vi alla på något sätt bär skuld. Bekännelsen, min bikt, är min egen, den sker inför mig själv, ibland i församlingens gemenskap, och inför Gud. Den är formulerad i jag-form. Jag bekänner inför Dig... Det är inte någon annan som dömer eller slår fast synden eller skulden. Det är varje människa som själv bär fram sin brist, sin bortvändhet från Gud.

Den som menar att skuld och synd bara är en konstruktion får självfallet problem med hela tron. Den som upplever sig skuldlös och syndfri, ser sig som en människa i grunden god och hygglig, har också svårt att ta till sig detta. Möjligen kan den människan blicka bakåt mot 1900-talets monstruösa folkmord och krig och förstå att människans godhet är starkt överskattad. Människans benägenhet och förmåga att göra det onda står inte vi fria ifrån.

Att faktiskt erfara att en börda lyfts av, som en direkt befrielse från Gud, ger många kristna människor livslust och styrka. När man inte tvingas bära hela bördan själv. Den upplevelsen gör att tron fortsätter leva, trots alla försök att borra hål i den kristna tron. Syndernas förlåtelse är ett under för den som blir befriad, upprest, helad.

Att det inte bara är per automatik inser den som tar förlåtelsen på allvar. Den förutsätter uppriktigt hjärta och en avsikt att på flera plan göra upp med det som är ont i mitt liv, i min tillvaro. Synda på nåden kan man alltså inte göra. Men man kan på ett sätt erfara befrielse och veta att trots förlåtelsen finns synd och skuld fortfarande i kyrkans, i människors och i mitt eget liv.

På ett ställe i sin stora Galaterbrevskommentar skriver Luther: Kyrkan är visserligen helig, och likväl är den samtidigt en synderska. Därför tror den också på syndernas förlåtelse och beder: »Förlåt oss våra skulder.» Det heter ju också i Ps. 32, 5 f.: »Jag sade: 'Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser'; då förlät du mig min synds missgärning. Därför skola alla helgon bedja till dig.» När vi kallas heliga har detta alltså icke den innebörden, att vi skulle vara heliga i oss själva, såsom då det säges om en vägg att den är vit, därför att den är vit i sig själv. Den helighet vi ha i oss själva är icke tillräcklig. Därför är Kristus all vår helighet. Där vår inneboende helighet icke räcker till, där räcker Kristus till.

Vad är en prost?

 

En repris från 2015, idag utbyggd och omskriven:

Ett prosteri i Närke

En prost är en speciell präst

I byrålådan, dvs i en mapp i datorn, hittade jag nedanstående sammanställning (kompilation) som jag totat ihop från källor jag inte längre minns. Detta skrevs som en kort information för att läggas ut på nätet. Men texten kan lika gärna publiceras här för att lyfta fram en  mindre känd del av Svenska kyrkan...

Ordet prost (av latinets praepositus, med betydelsen överordnad eller förman) är ålderdomligt och uppdraget mycket gammalt. Få är de som vet något om prostar eller om kontrakt. Dessa kyrkliga termer väcker därför ofta förvåning och leder till undran och förundran. Frågorna kan bli många. Vad är egentligen en kontraktsprost? Vad gör en sådan? 

En kontraktsprost är idag en präst som på biskopens uppdrag ska stödja och ha tillsyn över det kyrkliga arbetet i ett kontrakt. Ett kontrakt består av ett geografiskt område med antal sammanhängande församlingar. Uppgiften som kontraktsprost har beskrivits som en vördnadsvärd institution med gamla anor. Under långeliga tider har prosten varit kyrkoherdarnas i kontraktet ledare och förman. Idag ser det annorlunda ut. Trots att det förändrats och delvis urholkats genom åren finns prostämbetet kvar.

Svenska kyrkans stift är än så länge indelade i kontrakt. Till Strängnäs stift under biskop Vilhelm fördes Närke genom ett påvebrev någon gång 1171-72. Från första början var hela Närke ett prosteri. Den förste prosten över allt Närke som man känner till, Gerardus, verkade i övergången mellan 12- och 1300-talet. Under 1500-talet delades detta stora prosteri i fyra mindre. 

I modern tid har man fortsatt att förändra kontraktsindelningen. Örebro omfattade före storpastoratets införande (på nyåret 2014) följande församlingar: Almby, Längbro, Mikael, Nikolai, Adolfsberg, Mosjö-Täby och Olaus Petri.

I varje kontrakt ska det finnas en kontraktsprost enligt Kyrkoordningen

(KO 6 kap 3§). Prosten utses av biskopen efter det att kontraktets präster har hörts. Ofta genom någon form av enkät. 

Kontraktsprostens uppgifter anges bland annat i kyrkoordningen på följande sätt:

Kontraktsprosten skall i sitt kontrakt

1. biträda biskopen med ledningen och tillsynen,

2. biträda biskopen vid visitationerna i församlingarna,

3. på biskopens uppdrag visitera församlingar, samt

4. i övrigt fullgöra de uppgifter som kontraktsprosten enligt kyrkoordningen skall utföra. (KO 8 kap, 6 §)

Eftersom biskopen utnämner prostarna för att de ska kunna bistå i uppgiften att ha tillsyn och att främja församlingarna och det kyrkliga arbetet samlar biskopen regelbundet prostarna för möten av rådgivande karaktär. De övriga uppgifterna betyder bland annat att prosten ska inviga en ny begravningsplats eller en utökad sådan. När en ny biskop ska väljas är prosten valförrättare i sitt kontrakt, t.ex vid biskopsval. 

Prosten har också till uppgift att samla präster och diakoner i kontraktet till gemensamma konvent. Sådana samlingar lär ha förekommit sedan medeltiden.  Dessa möten har nu för tiden ofta formen av samtal över aktuella kyrkliga, teologiska eller andra angelägna ämnen av vikt för församlingarna och samhället. De syftar till fortbildning och förkovran och kan självklart ske i form av föreläsningar eller studiebesök.

Under mina tio år som prost i Örebro gjordes många studiebesök, bl.a. på Nerikes Allehanda, Sveriges television, Libris (ett bokförlag kopplat till Örebromissionen), Regionsjukhuset (numera Universitetssjukhuset) och på Universitetet. Vi läste böcker gemensamt med efterföljande diskussioner och hade åtskilliga gästföreläsare. Kontraktets diakoner infogades under denna period i konventet.

I Svenska kyrkan finns utöver kontraktsprostarna även ett antal domprostar. Så tituleras kyrkoherdarna i stiftens domkyrkor. Domprostarna är prostar över egen församling. Därtill har de uppgifter i sina stift, där de bland annat tillhör domkapitlet (vice ordförande) och stiftsstyrelsen (ersättare för biskopen).

Prosttiteln kan dessutom delas ut av biskopen till dem som anses vara särskilt förtjänta präster. Förr kunde en "vanlig" kyrkoherde bli prost över egen församling och undantogs då från kontraktsprostens tillsyn. Så sker inte idag. Nu för tiden kan man istället bli utnämnd till prost honoris causa. Dessa präster blir hedersprostar och får titeln för ärans och hederns skull. Titeln prost h.c. är alltså ett offentligt erkännande för viktiga insatser i kyrkans tjänst.

Vilka har då varit kontraktsprostar i Örebro sedan början av 1600-talet?

Abel Petri ( -1614

( -1614)

Petrus Mattiae Helsingius

(1615-1618)

Han fick då transport till
Örebro och förordnades jämväl till "Generalis præpositus
(in-spector) Nericiæ", ett inspektorat öfver allt Nerikes
pres-terskap, som han och hans närmaste efterträdare Nicolaus
Bothniensis utöfvade, men som därefter synes hafva
upphört. Kyrkoherdarne i Örebro före Petrus Mathiæ H. kallades
blott "Præpositus Nericiensis" (ej Generalis). Dessa generalprostar
kallades äfven "Ordnarii" och voro ett slags "vicarii Episcopi". (Ur Strängnäs stifts herdaminne)

Nicolaus Benedicti

(1529-)

Sven Gudmundsson (-1550)

(ca1544-1550)

M Nicolaus Stephani,  Ostgotus* (se nedan)

(1551-1557)

Mellan åren 1557-1569 var dåvarande Örebro län som ett eget nyinrättat "biskopsdöme" med en ordinarie placerad i Örebro! Samtidigt var ordinarien kyrkoherde i Örebro pastorat.

Lars Olofsson

*M. Nicolaus Stephani Ostgotus, blev Ordinarie över Jämtland och senare biskop i Växjö

(Ordinarie 1557-1563)

Andreas Suenonis Smältare (

(Ordinarie 1563-1564/65)

Jacobus Johannis (Johansson) Westrogotus, () Blev biskop i Skara

(Ordinarie ca1565-1569)

Här blev Ordinarien åter "enbart" kyrkoherde i Örebro och "bara" prost över Närke.

Jonas Johannis (

(1569-1577)

Esbernus Petri Bose (-1627)

(1577-1606)

Abel Petri Smaltzius (-1614)

(1606-1614)

Nicolaus Jacobi Bothniensis (1578-1655)

(1620-1655)

Isak Isthmenius (1610-1658)

(1657-1658)

Jonas Erici Billovius (1620-1669)

(1659-1669)

Daniel Josephi Fogdonius , läs även här (-1675)

(1669-1675)

Andreas Brun (1620-1686)

(1676-1686)

Casten Magni Rönnow (1638-1691)

(1688-1692)

Johan Bilberg (1646-1717)

(1692-1701) (blev biskop i Strängnäs 1701)

Ericus Aronius (1604-1701)

(utnämnd, hann ej tillträda)

Johan Strömer (1666-1739)

 (1701-1739)

Ericus Danielis Lidius (1692-1774)

(1741-1774)

Erik Waller (1732-1811) (blev biskop i Västerås)

(1776-1798)

Johan Widén (1739-1813)

(1798-1813)

Per Thyselius (1769-1838)) Blev biskop i Strängnäs

(1815-1829)

Per Olof Gravander (1775-1846) Blev Domprost i Strängnäs

(1829-1844)

Ture Annerstedt (1806-1881) Blev biskop i Strängnäs

(1846-1853)

Gustaf Wilhelm Gumaelius (1789)

(1853-1877)

Ernst Jakob Keijser, (1846-1905) Blev biskop i Skara

(1880-1886) 

Karl Erik Edlund (1847-1915) 

Blev kpr 1886 och var det fram till 1914

Gustaf Wilhelm Andersson (1852-1925)

Kontraktsprost 1914-1922

Carl Lönroth (1866-1941)

Blev kpr 1922 och var så fram till sin död 1941

Carl Stenbeck (1879-1969)

Kontraktsprost 1941-1952

Benny Benktsson (1892-1973)

Blev kpr 1952 och var så fram till pensioneringen 1958

Berndt Bäcklund (1903-1982)

Kyrkoherde i Längbro. Blev kpr 1959 och var så fram till pensioneringen 1971

Carl Erik Ekström, f. 1933

Komminister i Nikolai. Blev kpr 1971 och var det fram till 1976

Inge Blomquist, (1923 - 2019)

Kyrkoherde i Almby. 

Blev kpr 1976 och var det fram till pensioneringen 1988

Björn Svärd f. 1938, Här är en hemsida han skrivit.

Kyrkoherde i Mikael. 

Var kontraktsprost 1988 fram till sin pensionering 2003

Lars B Stenström, f 1948

Kyrkoherde i Olaus Petri. 

Var kpr 2003 fram till pensioneringen 2013

Ingemar Söderström, f 1952

Kyrkoherde i Nikolai och därefter den förste kyrkoherden i det nybildade Örebro Pastorat. Han har diktat inspirerat om Örebro kontrakt. Var kpr 2013-2017

En liten kuriositet: Nyårsdagen 2024 var det nyårsfest i Elgerigården i Örebro. Då noterade jag att vi var fyra gamla kontraktsprostar från Örebro var där: Carl Erik Ekström, Björn Svärd och jag, Lars B Stenström samt Ingemar Söderström!

Januari 2018 förändrades kontraktsindelningen i Närke så att det istället för tre kontrakt blev två, ett Norra Närkes kontrakt och ett södra Närke kontrakt. Till gamla Örebro kontrakt fogades följande församlingar: Knista, Glanshammar, Tysslinge och Axberg. Ny kontraktsprost blev:

Tomas Rådehed, f 1965

Kyrkoherde i Axberg. Tidigare kpr i Glanshammars kontrakt. Kpr 2018-2023.

Caroline Edlund, f 1973

Församlingsherde i Edsberg och Mosjö-Täby församlingar. Kontraktsprost 2023-

Fröding, värmlandspoeten, hade sin bild av "Våran prost", en förmodligen välmående och övergödd prost:

Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.
Han lever som vi
och dricker sitt kaffe med halva i
som vi
och ratar icke buteljen,
älskar mat som vi
och är lat som vi
– men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,
vi andra känna oss ynkligt små,
men prosten likasom växer,
för då är han prost från topp till tå
och det en hejdundrande prost ändå
i stort pastorat med annexer.
Jag glömmer väl aldrig i all min dar,
hur vördig han var
här om sistens i kappan och kragen,
hur världens barn
han malde i kvarn
och läste för köttet lagen!
Och prosten grät – tacka för det,
han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,
ty köttet sved
och själen var allt satt i klämma.
Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut
vid tjänstens slut efter prosten ut,
ty rådet var kalladt till stämma.
Men det förstås, vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade: »välkomna
till smörgåsbordet och supen!»

Ingenting "great" med förakt

 Att skilja på sak och person tillhör de lärdomar skolan och hemmet försökte inpränta. De använde inte repliken från filmer om brott och våld: det är inget personligt, det är bara affärer (it´s nothing personal, it´s business). Istället fick man höra att åsikter är en sak och personen en annan, vilket ibland lät misstänkt. Hur skulle man kunna sära på personen och dennes uppfattningar och åsikter? Tanken var förstås att det borde vara möjligt att umgås även om man inte hade samma idéer eller ideologi. Man kunde förakta åsikterna men respektera människan...

I USA blir det allt svårare att upprätthålla den linjen. Politik har i och med Trump blivit totalt personlig. Han har inte förmågan att ideologiskt angripa sina motståndare, han väljer istället förolämpningar och personliga angrepp. Sleepy Joe som gömmer sig i en källare, kan han häva ur sig. Hela Joe Bidens karriär har varit en skänk till Kinas kommunistiska parti,, slänger han ur sig. Lock her up, var smädelserna mot Clinton, ett sätt att i allas ögon försöka förvandla henne till brottsling. 

Att landets evangelikala ledare stöder en person som så till den grad glömt bort kärleken och respekten för sina motståndare är förvånande. Hur får man det att gå ihop att någon som ständigt smädar, förlöjligar och försöka förminska demokraterna och deras presidentkandidat samtidigt skulle vara Guds gåva, sänd av Gud för att göra Amerika great again? Det finns ingenting "great" med sådan respektlöshet och ett sådant förakt!

Rättmätig journalistisk behandling

 Miljöaktivisten Greta Thunberg ska som chefredaktör för en dag få ta över delar av det redaktionella ansvaret på Dagens Nyheter. Beslutet försvaras av chefredaktör Wolodarski bland annat med argumentet att miljö- och klimatfrågorna har inte fått adekvat behandling och uppmärksamhet: Skälet till att vi bjöd in Greta Thunberg är att de flesta redaktioner, inklusive DN:s, under lång tid har misslyckats med att ge klimatet en rättmätig journalistisk behandling. Frågan hanteras inte som en kris, trots att forskarsamhället är överens om att den globala uppvärmningen allvarligt undergräver livsbetingelserna på jorden. 

Visst är det intressant. Samtidigt påpekar Wolodarski att SvD tar emot mängder av miljoner från det politiska systemet genom press- och distributionsstöd. Det betyder inte att deras oberoende och journalistiska integritet är övergiven anser han. Men släpper man in en aktivist för att rätta egna journalistiska tillkortakommanden har man öppnat en dörr där fler kan göra anspråk på att få passera.

Livsåskådning, tro och kyrka är ett anat och mycket väsentligt område där dagstidningarna inte fullgör sitt uppdrag. För berodde det på bristande resurser, har det sagts. Man har inte haft råd med en särskild person med ansvar för att bevaka detta vida fält, rapporteringen blir därefter och ofta behäftad med fel när den alls förekommer. Idag kan man utan att gå till överdrift säga att det beror på ointresse och lathet. Man saknar kompetens på området och vet till exempel knappast ens hur Svenska kyrkan är uppbyggd och organiserad. Därför står man också helt handfallna inför de laddade frågorna om församlingarnas självbestämmande och förskjutningen av makt uppåt i organisationen. Inte heller förstår man komplikationerna med det partipolitiska inflytandet över kyrkans alla områden, även tro, bekännelse och lära! 

Tidningarna har varit i samstämmighet med de politiska krafter som vill förskjuta religion och livåskådning till en diffus privat sfär för att förhindra att sådana krafter får inflytande över politik och samhälle. Det vore hög tid att släppa in ett par kompetenta personer t ex på DN för att försöka något återställa att man inte lyckats ge kyrka, religion och livsåskådning "rättmätig journalistisk behandling"!

Att skilja på journalistik och åsikter

Malin Ekman skriver i en kolumn i SvD idag om hur journalister alltmer, särskilt tydligt i USA, tar ställning. Den opartiska journalistiken som ser till att objektivt sanningssökande står i fokus. Ingen ska hängas ut utan att kunna ge sin bild av ett förlopp så ska t ex verbala angrepp motsvaras av möjligheten till försvar.

Svårigheten är förstås att när felaktigheter och osanningar galopperar behålla och försvara journalistikens oberoende. Då kan risken att halka över i avståndstagande ständigt stå på lur. kan då oberoende journalistik inte ta ställning? Inför lögn, förvrängning och påhitt är det inte orimligt att journalister i sina texter tar avstånd trots att de riskerar att höra och utsättas för talkörerna om "fake news". När mäktiga personer i stat och länder är obalanserade kan den neutrala vinkeln bli alltför svag. Att lära sig hantera den starka anstormning av publika förvrängningar och rena lögner är idag en  otroligt viktig uppgift. Inte för att det är något nytt. Diktatorer och härskare har i andra tider förföljt och hotat de röster som kunna säga emot dem och ge en annan bild. Faran idag ligger i att journalisterna snart glider över i att ständigt framhäva sin egen position inför de fenomen de ska skildra.

På ett sätt är journalisterna skyldiga till att journalismen kommit att bli dominant. Journalister frågar journalister, de intervjuar varandra och framstår alltmer som upphöjd orakel, samtidigt slipper de då besvären med expertutlåtanden. En strid ström av ledarkommentarer, debatt, kåserier och kolumner gör det allt svårare att skilja på journalistik och åsiktsmaterial.

Jäktet att ständigt leverera braskande nyheter gör att faktakontroll och bakgrunder som kan sätta in aktuella skeenden i ett större sammanhang får stå tillbaka. Rapporteringen blir situationsanpassad och dominerad av enskilda händelser. Vi får därför alltmera sällan syn på vad som sker i det som synes ske.

Koreansk serie: Rookie Historian

Koreanska serier finns det många på streamingtjänsten Netflix. En raltivt färsk sådan är Rookie Historian (Shinibsagwan Goohaeryung) om Koreas kungahus och palats. Den utspelar sig under 1800-talet. I drygt timslånga avsnitt (ihopslagna två och två från den ursprungliga serien) får man följa en kvinna som blir en av de första kvinnliga historikerna, ett ämbete med uppgift att notera allt som sker i kungahuset för att historieskrivningen inte ska kunna förändras eller förfalskas.

Kostymer och miljöer är utomordentligt vackra och bildskapandet frossar ibland i det estetiska. Särskilt de romantiska scenerna blir utdragna långt utöver vad som känns rimligt, men fotografiet är så fint att det blir möjligt att stå ut. Annars är serien laddad med politiska motsättningar och intriger, samtidigt är det kvinnor som reser sig och vågar ta plats i ett extremt patriarkaliskt samhälle.

Kungamord och en smittkoppsepedemi stärker dramatiken och fängslar tittaren än mer. 

Mer, fler och brett

Det händer att jag ser Babel i Sveriges Television. Där kan det hända att läsning blir lockande och att författarnamn etableras i mitt sinne. De må vara hur erkända som helst, men landar de inte på min man kanske skulle läsa-lista är det föga troligt att de hamnar på mitt nattduksbord.

Den som sällan eller aldrig ser på Go´kväll eller läser litteraturrecensioner i dagspressen har få möjligheter att få reda på vad som finns att välja mellan för sin hemmaläsning. Rea-katalogerna är ganska tynande publikationer, men om de kommer får man ett visst urval att ögna igenom. Böckerna har blivit ganska anonymiserade. Reklamen, den som alls når några läsare, är ointressant och stereotypisk. Min tro är att det man viskar om vänner emellan är den kanske främsta drivkraften för läsning av böcker som själv skaffar.

Nätjättarna Adlibris och Bokia erbjuder litteratur till så billiga priser att många bokhandlare slagit igen butiken. Därmed blir det färre som fysiskt kan betrakta en bok och läsa baksidestexterna innan de köps in. Några tips får jag förstås via sociala medier. På Facebook till exempel ser jag när några nya detektivromaner kommit ut, mest för att de författarna redan finns i mitt flöde.

Letar jag efter teologisk eller kyrkorelaterad litteratur får jag kunskap via regelbundna reklamblad från något förlag. För den typen av böcker är reklamen om möjligt ännu mera begränsad. Kyrkans tidning och Dagen ger enstaka recensioner, men för det mesta ligger de förlagen lågt. Någon spridning till en livåskådningsintresserad allmänhet märker åtminstone inte jag av.

Samtidigt märks en betydande läshunger i ganska breda kretsar. Där skulle säkert även de "religiösa" förlagen ha en chans, bara de vågade utmana och ropa lite högre på de mediala torgen. Hur får alla vi, de flesta av oss, faktiskt reda på vad som är intressant, läsvärt och av betydande kvalitet? Hur hamnar de böcker Du läser i ditt hem? Planerat inköp? Gåva? Impulsköp? Lån av vän eller från bibliotek?

Till sist en uppmaning: Läs mer! Läs fler! Läs brett! 

Var finns ni?

Varför är det så viktigt för politiska partier att gå in i Svenska kyrkan för att styra den? Och varför tycks hela den statsvetenskapliga expertisen vara så sällsynt ointresserad av denna otidsenliga modell?

För partierna är det ett sätt att kontrollera en än så länge ganska tung institution så att den inte får ett eget och stort inflytande i den politiska sfären. Då skulle kyrkan kunna bli en oönskad kritisk instans som liksom andra organisationer och folkrörelser vill vara med och påverka. Påverka alltså, inte styra. Rädslan är utbredd att kyrkan då skulle fungera som en återhållsam och moralkonservativ kraft. Därför växer en underhållningskyrka fram med syfte att tona ner den profilerade tron och käckt se till att "alla ska med". Kyrkan riskerar bli en allmänning där inget fattas, vare sig dansbandsmusik eller entertainers. Luther och reformatorerna skulle ta sig för pannan.

De akademiska kretsarna har i stort redan bedömt kristendomen och Svenska kyrkan som passé och ägnar den inget intresse. Inte ens det otroliga systemet där livåskådningsmässigt neutrala partier är med och bestämmer om alltifrån nattvardsliturgier, böner och allmänna regler för kyrkan tycks uppröra även om liknande system i odemokratiska och totalitära delar av världen aldrig skulle få goda omdömen. Men hemma i Sverige går det an eftersom religion är klassad som helt ointressant och irrelevant.

Var finns ni alla experter? Har ni fått munhäfta? Var finns ni alla medier? Har ni glömt vår historia? Var finns ni frihetstörstande liberaler i flera partier? Frihet, jämlikhet och broderskap (numera syskonskap) står trots fina slagord inte högt i kurs...

Det brann ofta och nära

Sedan vi skaffade oss 112, SOS Alarm-appen har tillvaron förändrats. Elden har kommit in i våra liv. Det visar sig att det brinner i ur och skur runt omkring. Häromdagen brann det både ca 600 meter ifrån oss och 300 meter. Var och varannan dag tycks det bryta ut eldsvådor. För någon månad sedan varnade först katten. Sedan kom appens larm: Det brinner 30 meter nordost om dig... En lägenhet i grannhuset stod i sk ljusan låga, men det var mest rök som syntes bolma ut och försvåra sikten på innergården..

Appen är så snabb att larmet kommer flera minuter innan vi hör brandbilarnas jagade tutande, Det är bra att man inte är lagd åt att jaga bränder och störtar sig till eldsvådan för att försöka ta häftiga bilder. Bäst är att hålla sig på avstånd och överlåta åt brandkåren, polis och ambulans.

Nu går tankarna till det egna hemmet. Var sitter detektorerna? Finns det brandbekämpningsmaterial? Vad skulle jag ta med mig om lägenheten behöver evakueras ifall det började brinna? Vilka saker? Foton? Vykort? Något konstföremål? Datorn? Det berättas ju om människor som tappar all förmåga att tänka rationellt och tar de med sig något blir det lätt försumbar saker och inte ovärderliga minnen...

Med denna app kan vi möjligen få reda på bränder nästan innan de brutit ut vilket verkar bra. Fast...på ett sätt var det lugnare innan vi visste att det brann så ofta och nära.

Bön i Covidtider

Varje afton kl 18 vill Västerås stift att man skall be. Lovvärt. På Facebook sänder man andakter i det lilla formatet, ledda inte bara av biskop och präster utan av hela mångfalden i kyrkan. Det är ett fint initiativ i tider när alla inte kan eller är riktigt välkomna att infinna sig i kyrkan (av omtanke om dem, sägs det allmänt).

Fick jag önska vore det att stiftet tillhandahöll en liten böneordning för dem som inte kan eller vill sluta upp kring Facebook.

I den kunde man be för

- den nära kretsen, familj, släktingar, vänner

- de som står mig eller oss emot, dem vi har svårt för

- den kämpande kyrkan, om sanning och rätt

- kyrkans mission och vittnesbördet, om att tron ska väckas

- för drabbade och avsidestagna, här hemma och långt bort

- för natur och kultur, miljö, fred och överlevnad

Tacksägelse för all nåd, för Guds godhet och Kristi frälsargärning

För denna dag och den som skall komma

Lov till livets Herre

Till sist en bön om att våga och orka stämma in i bönen klockan 18 eller vid något annat tillfälle

My Country

Nog käbblas det i svensk politik och nog är det etter värre i USA mest beroende på den osannolika presidentens osannolika uppförande. Har istället fastnat i Koreas 1300-tal där politiska motsättningar och maktstrider sköts via fäktning och ständiga mord av motståndare. Serien My Country, The new age, är en streamingsserie på Netflix med nästan långfilmslånga avsnitt.

De ständiga striderna är uppblandade med kysk romantik betonade med moderna och sjungna ballader. Vissa av scenerna går så långsamt att man hinner spela lite dataspel under tiden, vore man lagd åt det hållet. Men stridsscenerna är utdragna och grymt blodiga. Huvudpersonerna syns i ganska många scener med färska blodstrimmor i ansiktena. 

Mest intressant är de olika drömmarna om framtiden som får allianser och konstellationer att ständigt bildas, upplösas och förrådas. Konsten att utnyttja både medlöpare och fiender för sina egna syften är väl utvecklad. Svensk politik framstå som himmelsk vid en jämförelse och till och med situationen i Amerika bleknar till en svag skugga. Anmärkningsvärt är att hjältarna efterhand tycks klara vilka svärd- och sabelhugg som helst.

Den som inte har något bättre för sig och vill sugas in i en välgjord serie med fantastiska kostymer och scener kan med behållning ändå se My Country.