Adventskalender 6

Den 22 oktober 1894 sände Kungliga bibliotekets låneexpedition ut en påminnelse om att en bok, på tyska (!), om reformationen, skulle lämnas tillbaka. Säkerligen en alldeles vanlig händelse i en tid när böcker var något mycket speciellt. 

Vi som lever nu får lätt för oss att vår tid överglänser andra tider. Vår hågkomst 2017 av reformationstiden fick hjälp av påvens besök i Lund och den stora ekumeniska gudstjänsten.

Mängder av böcker publicerades på reformationstemat. Luther kom i ropet igen, åtminstone för en kort tid, och ekumeniken verkade för ett ögonblick inte alldeles fast i hjulspåren att vara något diplomatiskt snarare än enande och samfundsförenande. I slutet av 1800-talet var ekumeniken fortfarande djupfryst och oupptäckt. Det gör inte vår tid överlägsen, bara annorlunda.

Då gick det i alla fall att skriva Här på försändelser som skulle förmedlas inom samma stad! Men nu för tiden, när posten från Örebro först måste resa till Västerås innan den får återvända hit till här, så fungerar det inte. Här har liksom upphört. 

Då handstämplades brev och kort på orten. Fem öre var portot på det förfrankerade tjänstekortet. Ett kort som mottagaren förmodligen inte ville ha. Vem vill bli påmind om sådant man inte fullgjort? I advent får vi tänka efter själva. Är det något jag skulle ha gjort, något som jag har prokrastinerat? Skjutit upp till morgondagen? Låtit det bero? Struntat i? Som att lämna tillbaka en bok jag lånat. Eller hört av mig till en vän...

Adventskalender 5

Adventstiden tickar på och får sin rytm genom de olika söndagarna i kyrkoåret. Karaktären försöker man fånga i evangelieboken (den där kyrkoårets texter samlats) genom olika teman. Första söndagen i advent: Ett nådens år. Då inleds ett nytt kyrkoår. Den dagen byter man till en ny årgång texter (utav tre serier). Flera texter skildrar hur Jesus tågar in i Jerusalem. Andra söndagen i advent: Guds rike är nära. Då kan man koppla Jesu intåg till det annalkande Gudsriket. Tredje söndagen i advent: Bana väg för Herren. Den dagen får Johannes döparen bereda människor för den som kommer. Fjärde söndagen i advent: Herrens moder. Maria, Jesu mor, får stå i förkunnelsens mitt. Snart ska hon föda.

Men, för många människor i vår tid är detta grekiska, dvs okänt och obekant. Materien är lika främmande för de flesta som kvantfysik eller nanopartiklar. Om man ens vet att det finns ett kyrkoår är dess uppbyggnad fördold och förlorad. Skulle man råka gå i kyrkan någon enstaka gång missar man förståelsen av den söndagens betydelse i kyrkoårets helhet. Dem kvittar det nog men det har funnits tider då kyrkans år var varje persons år. Livsrytmen hörde samman och fick innebörd och tydning genom de olika söndagarnas tematik och budskap.

Dagens kort visar en äldre dam, en symbol för hela kyrkan (?), som sitter med familjebibeln uppslagen. Förmodligen ser vi en lördagskväll när helgen rings in klockan 18. Förr genom aftonsång eller helgsmålsbön. Idag ibland genom små program i SvT! Helgsmålet var en  förberedelse inför söndagen liksom advent är en förberedelse inför Julens helgdagar. Konstnär är Jenny Nyström. Portot är tio öre. Adressaten bodde i Östansjö. Ett extra märke sitter på kortets baksida med budskapet: Hemvärnet. På post för Sverige. Detsamma kunde sägas om damen vid sin Bibel!

Hur damen lyckats få tulpaner runt juletiden i dåtidens Sverige är en gåta. Det hemstöpta trippelljuset ger stämning mot den fina stjärnehimlen utanför fönstret.

Adventskalender 4

Helge Artelius är konstnären bakom denna överdådiga leverans. Fatet dignar av frukter på väg, burna av en ung och förmodligen nyanställd person. Arbetskläderna är i tunnaste laget för den som med fart och fläkt sköter hemleveranser i årets december, dvs i Covid-tider. Detta elände kunde Artelius naturligtvis inte förutse för decennier sedan.

Beredskapsregeringen, eller var det   -myndigheten, har uppmanat folk att redan nu julhandla. Man kan laga julmaten i förtid och frysa in det mesta. Så undviker man köer och kaos för hem och handlare.

Kortet såldes med förtryckta hälsningen: Hjärtlig gratulation på textsidan. Men med alla dessa lysande stjärnor som omger det solgula motivet passar det lika bra i advent och inför jul.

Utan tvekan skulle jag vilja ha originalet till detta kort och hänga det på väggen hemma. Undrar var alla gamla ursprungsmålningar till jul- och påskkorten egentligen finns? Hänger några hemma i människors vardagsrum eller ligger de flesta begravda i något gammalt arkiv? Hur som helst vore många sådana konstverk värda att lyftas fram och upp på synlig plats.

Kortet levererades 22 februari 1954 till Odensbacken. Portot var 20 öre.

Adventskalender 3

Tredje december, som idag, ger oss tre veckor (3x7=21) till julafton. Förberedelser och förväntan brukar ta fart så här i början av december. Stjärnor har redan satts upp i fönstren och dukar och prydnader plockats fram. Hos somliga grannar står granen som ett lysande vittnesbörd om det som komma skall. Den lyser i natten men saknar glitter, julkulor och andra dekorationer.

Julkortet idag är som en besvärjelse eller en beställning så att när väl julen kommer ska det vara vackert väder och mycket snö. Granen i förgrunden har just klätt sig i juldräkten med stora snödrivor balanserande på sina grenar. I bakgrunden ligger den upplysta stugan, som en fyr lyser över havet kliver stugan fram ur mörka skogen, där hemtrevnad och värme säkert ska finnas, när man väl kommer dit.

Månen speglar sig i öppet vatten, snön till trots. Det kan inte vara alltför smällkallt. Isen har inte gått och lagt sig...

Förväntan är en viktig del av julhelgen, den laddas av att man tänker på den i förväg. Risken är att det som väntas förstoras så till den grad att ingenting kan motsvara och leva upp till sådana drömmar. 

I år nyktrar vi till eftersom vi inte kan dra ihop till ett större julfirande. Människor får omtänksamt nog ge varandra den bästa av möjliga klappar - tillgivenhet och kärlek på avstånd. Tills dess fejar vi lagom och tänker en smula.

Adventskalender 2

 

En julgran bärs hem på dagens kort. Dess stam är smal som en skaft på en räfsa. Men det blev förstås lättare att bära. Kan det vara så att här har man fått med sig en toppgran? Inte för att den ser toppen ut, nej, för att den suttit högst upp i en vuxen storgran.

Månen skíner på en nästan blå himmel. Månen kommer som ett komma och går som ett g, fick man lära sig förr. Då visste man någorlunda i vilken fas månen befann sig.

Man kan tänka sig att kvinnans kläder är ett försiktigt sätt att närma sig tomtens textila och röda revir. Fart och fläkt i halsduken med samma mönster som mössa och tröja.

Detta var på den tiden då snön låg i drivor långt före jul! 

Påminner mig om att det börjar bli tid att tänka på årets julkort! I år kostar det 11 kronor att få en julhälsning förmedlad. Kortet här intill sändes till Årsunda och portot var 5 öre för att få det sänt och levererat. 

Adventskalender 1

 

Ett julkort som speglar den tid då det var vanligt med rejäla mängder snö. Fåglarna behövde mer mat än de kunde skrapa och hacka fram själva. 

En julkärve bidrog till att hålla de små liven vitala och flygande. På kortet en flock domherrar, ett namn även kvinnliga fåglar fick dras med.

Till vänster om kärven går en person som just huggit sig en gran. Troligast är granen utvald och skördad på egen mark. Inte stulen i närmaste skog som somliga hava för sed.

Ett kort som signalerar idyll, se bara stugans med fönsterluckornas små hjärtan! Den blå himlen piggar också upp. 

Då var advent verkligen förberedelsernas och förväntans tid. Och inte inräknad i julen.Vore skönt om advent åter fick vara advent på egna meriter, och jul stod på egna ben!

Glad advent och ett Gott nytt kyrkoår!

 

Komplexitetsreduktion, smaka på det

Urval, förenkling eller lögn och förfalskning är begrepp som överlappar varandra. Alla som destillerar det man ser och hör, till exempel sociologer eller journalister, löper risk att glida iväg så att förenklingen beljuger den verklighet som skulle beskrivas. I politikens värld är gränsen mellan fakta och fiktion hårfin eftersom man låter intrycken gå genom ideologiska filter som också kan förvränga och förvilla.

Ett ord, nytt för mig, dök upp i gårdagens tidningsläsning: komplexitetsreduktion! Ett ord att smaka på. Med begreppet som håv fångar man stort som smått i den dagliga nyhetsfloden. När utrymmet i etern eller på tidningssidorna får ursäkta att man inte redovisar sammanhang, bakgrund och historia blir det man berättar om gång på gång till osammanhängande händelser, svåra att få grepp om och förstå. Enskildheterna, händelserna, lyfts fram så att de framstår som en räcka orelaterade och icke-kausala tillfälligheter. Som när en fotbollsmatch beskrivs utifrån enstaka anfallares insatser och inte med hänsyn till laget, dess kunnande och strategier.

Nutidens mästare på komplexitetsreduktion är president Trump och flera andra autokrater som blir totalt svart-vita i språk och tänkande. Med en brist på förståelse för komplexa skeenden frodas idéer om sammansvärjningar, konspirationer och diaboliska fiender. Så undergräver och försvagar man normer och värden som håller ett helt samhälle samman och övergår till misstro och fiendskap mellan individer och grupper. Den dynamik som finns i sådana motsättningar ska ge tillräcklig luft under vingarna för att ett sådant odemokratiskt maktutövande ska kunna bestå.

Terapeutisk bön

En gång läste jag en bok om Vad gör vi, när vi ber? Frågan har hängt kvar och den dyker ibland upp just när jag gått in i bönen. När människor söker efter stillhet, lugn och balans vänder de sig till exempel till yoga, meditation eller mindfulness. Att bön kan ha samma uppbyggliga och läkande verkan förefaller inte ha fallit någon in. Möjligen kan det bero på bönens tystnad, ingen berättar om vad bönen betytt för dem. En annan bönetystnad är att den privata bönen nästan blivit tabu att beröra. Vem vill utsättas för löje och offentlig kritik? 

Bön är så laddat att man ibland försökt förbjuda olika yrkesutövare att under arbetsdagen sända en bön mot himlen. Den bristande tilltron till bön kan bero på att att så få har praktiserat bön att de aldrig hunnit uppleva bönens terapeutiska egenskaper. En alltmer vikande gudstro gör också att bönen tynar bort. Det beds knappast längre i hemmen, vare sig bordsbön eller aftonbön. Församlingarnas förmåga att lära ut goda bönetraditioner imponerar inte. Undervisning och hjälpmedel saknas.

Vad vi gör när vi ber är att upprätta en dialog. Vi får en relation till den som är långt bortom vår föreställningsvärld. Detta fortlöpande samtal kan hjälpa oss att hantera oro och bekymmer. Bönen reducerar stressnivå och återger oss en balans som vi längtat efter. Om det är bönens Herre eller själva bedjandet som åstadkommer dessa goda följder kan vi låta bero. Min tro lutar åt det första men jag förstår samtidigt att bedjandet, ordlöst eller formulerat, öppnar djupare skikt i oss och bidrar till bearbetning av problem och burna bördor.

Själva bönen är en väg till tro. Det terapeutiska får man  "på köpet".  

När vi tänker olika?

Åtskilliga gånger har en konflikt uppstått mellan det som "kyrkan" hävdar och det grupper och enskilda tänker och tror. Frågan om tillträde till prästämbetet har varit en sådan. Andra frågor där slitningar kan uppstå gäller t ex vapenexport, ekumenik, äktenskap, liturgi, partipolitik, kyrkosyn och vad som ger en kyrkas organisation legitimitet. Man kan undra hur vi enskilt och gemensamt ska hantera situationer när vi tänker olika?

Det kan även råda delade meningar om när och hur man ska avkrävas lojalitet som förtroendevald, anställd och/eller vigd. En distinktion har gjorts mellan ordningsfrågor och det som i högre grad gäller tro, bekännelse och lära. I det första fallet bör det finnas frihet att att göra och tänka olika. I det andra fallet är det svårare att ge variationer fritt spelrum, åtminstone om de avviker från kyrkans bekännelse så den uttolkas i de reformationens bekännelsetexter som kyrkan anslutit sig till.

Ett problem i en reformatorisk och evangelisk-luthersk kyrka som Svenska kyrkan är att det inte finns någon modell eller klargjord process för hur man kan ändra de hållningar som kyrkan tidigare haft. Här borde det finnas krav på teologiska och mångsidiga utredningar såväl som ekumeniska konsultationer. I Svenska kyrkans fall har man med knappast uppfyllt det första av dessa kriteriet och sällan eller aldrig det andra. Följden blir att det inte finns någon systematik eller rimlig logik i bekännelsearbetet.

Vindkantringar i "den allmänna opinionen" kan leda till att man förändrar gudstjänstens handbok och andra styrande böcker för att följa omgivningens förändringar. På området borde en försiktighetens ande råda tvärt emot vad som bör finnas på missionens och vittnesbördets fält där frimodighetens ande bör inspirera.

Har kyrkan en vilja?

Har kyrkan, i vårt fall dels Svenska kyrkan och dels den världsvida Kristi kyrka, en vilja? Hur kan man veta vad kyrkan vill? Frågan uppstår ur min förra bloggpost då jag undrade om kyrkan vill att vi ska be, enskilt och gemensamt, trots att vi inte kan delta i församlingens huvudgudstjänst. Och inga andra gudstjänster för den delen.

Kyrkan är egentligen en omskrivning för kyrkans Herre, för Kristus. Att Kristus vill att gudsfolket ska be är uppenbart om man läser och tolkar Skriften. Mera oklart är det med vilken auktoritet den kyrkliga apparaten, kyrkomöte, stiftsfullmäktige och -styrelse, pastoratsfullmäktige och -styrelse, kan ha synpunkter på vad som är önskvärt inom den troende och gudstjänstfirande församlingen. De är inte auktoriserade bibeltolkare eller teologer som kan föreskriva hur kyrkans bön ska vara och se ut. Detta inte ens trots att de formellt kan fastställa kyrkans böcker och på så sätt är de som slår fast hur kyrkans gudstjänst ska vara. 

Frågan om kyrkans vilja hör samman med frågan om vem som kan tala å kyrkans vägnar. Om jag läst kyrkans bekännelsedokument rätt är det upp till varje kristen att vara delaktig i kyrkan och därmed också tala för den. Där gör sig inga politiska partier eller andra världsliga makthavare besvär, de har sitt eget regemente att hålla ordning på.

Nog fick man höra om hur forna kyrkomöten kunde uttrycka sig om sina beslut: vi och den Helige Ande har beslutat... Så förhåller det åtminstone sig inte i den svenska kyrkoprovinsen.

Om jag får säga hur jag tänker så vill kyrkan att vi ska be, enskilt och gemensamt!

Vill kyrkan att vi ska be?

 Kan bön användas? Kan den brukas för olika syften man (kyrkan, församlingen, personen) vill uppnå? Eller är bön mest tänkt att vara individens samtal med Gud utifrån uppmaningen att inte be offentligt för syns skull utan dra sig undan i enskildhet? Finns ett både och?

Församlingen gemensamma förbön, ja alla församlingsböner, står insatta i ett sammanhang för att möjliggöra och uppnå olika saker. Syndabekännelsen är en bön som är tänkt leda fram till absolution, förlåtelse och upprättelse. Den allmänna förbönen har som ett syfte att beveka Herren att åtgärda de värsta bristerna som förtryck, svält, lidande och sjukdom. Även om man inte uppfattar som en postorderbeställning, som en maskin som gör saker bara man drar i bönespaken, så finns tron och förhoppningen enligt utsagor i Skriften att den som ber ska få.

Motbön finns också där man ber att något genom Guds ingripande ska misslyckas eller upphöra. En böneform som ofta används för politiska, sociala och ekonomiska syften. Särskilt den som lever i en mestadels svartvit värld kan riskera att hamna i motbönens nät. Äveså används bönen för ett bestämt syfte, något man vill uppnå. Bön mot pandemier, som Covid, är även motböner men både rimliga och berättigade. Sådana böner kan även formuleras positivt som bön för den sjukas tillfrisknande och hälsa.  

Bönen kan vara alldeles frivillig och spontan, men den kan också ske på uppmaning och förfrågan. Svenska kyrkans församlingar borde tro på förbön. Varför församlingarna inte uppmanar oss, avsidestagna och vi som har få möjligheter att delta i gudstjänsterna, att be kyrkan, församlingen, lokalsamhället, de Covidsjuka och så vidare är en obesvarad fråga. Ska den så förbli?

Vi kan ju redan be, och många gör det. Men i alla fall...

Kyrkogångsseden

Svenska kyrkans kyrkogångsed med en grafisk bild under och efter pandemin. Rena ruinen...

Skrumpnar den gudstjänstfirande församlingen?

Hur ska gudstjänstseden, detta att regelbundet gå i gudstjänst, kunna återupprättas så att kärnan, den gudstjänstfirande församlingen, inte förtvinar och skrumpnar? Med nuvarande restriktioner blir plötsligt gamla tankar på gudstjänst och mässfirande som ställföreträdande förverkligat eftersom så orimligt få kan delta fysiskt. Några få firar å de mångas vägnar tills församlingen i någon rimlig mening åter kan få möjlighet att vara med.

En överhängande risk när pandemin klingar av och vaccinen gör sin verkan är att än mer locka med det man tror att folk vill ha, istället för att erbjuda kyrkans tusenåriga liturgiska tradition och erfarenhet. Nya hyss och smörigt publikfriande i kyrkan kommer inte att råda bot på krisen! I längden vill man inte ha discoblinkande lampor monterade på altaret eller sekulära konserter. Bristen består ju i att evangeliet och förkunnelsen hörs allt mindre och att Kristus försoningsverk inte uppfattas eller förstås (så långt det är möjligt).

Gudstjänst som tolkar gudstjänst kan vara en väg för att öppna upp några av de många tecken och innebörder en alldeles vanlig högmässa erbjuder. Studiecirkalr och samtalsgrupper kan också fungera. Lotsar och guider som kan bistå och hjälpa människor genom det som lätt kan bli övermäktigt därför att kyrkans värld har blivit så främmande, Alienationen har redan satt in även bland relativt vanligt kyrkfolk. Så hur är det då inte för de på längre avstånd, de passiva, de avståndstagande?

Ska ett sådant program för att öppna vägarna till gudstjänsten fungera förutsätter det förstås att präster, musiker, diakoner, pedagoger och många andra själva har insikter och kunskaper rörande tro och bekännelse såväl som mässa och liturgi. Om man inte själv ser blir det svårare att få till det och den insikten kan man läsa sig till redan i Skriften. 

Att omfamna det katolska

 

Påvens besök i Lund kunde ha inneburit en ekumenisk nystart. Men sedan dess tycks det mesta kommit av sig. Det ekumeniska intresset är i botten och lär inte förstärkas av det pandemistiska undantagstillståndet i samfundens gudstjänstliv. Reformationsminnet har genom århundraden alltför ofta använts i polemiskt syfte, I Lund kunde man istället betona det som förenar teologiskt och ekumeniskt. En ny tid ger andra förutsättningar och de gamla konflikterna kan ses i ett nytt ljus. Inte minst därför att nationer styrs annorlunda och politik och ekonomi har förändrats i grunden. Därmed har också kyrkans roll som världslig aktör fått andra och nya uttryck. Världsbilden är en annan och olika konfessioner påverkar och förhåller sig oavsett intensiteten i ekumeniken till varandra. Olika religioner och de många kristna samfunden lever idag sida vid sida, även i det tidigare så homogena Sverige.

Den ursprungliga polemiska situationen som efterhand blev allt mera allvarlig. Finns där likafullt. Det lutherska ifrågasättandet var en rörelse inom kyrkan som trots sitt inomkyrklig ursprung förde med sig kyrkosplittring, uppbrott och förändring. Vår förståelse av det som hände då färgas fortfarande alldeles för mycket av 1500-talets starkt antagonistiska texter, som om då vore nu. 

Dialogen mellan lutheraner och katoliker har faktiskt sedan dess övervunnit och löst upp några av de största teologiska stridsämnena. Dessutom tycks alla nu vara övertygade om att Luther inte ville kyrkosplittring utan reform av upplevda missförhållanden i kyrkans tänkande och liv.

Förre påven Benedikt XVI sa 2011 vid ett besök i Luthers gamla kloster i Erfurt: Det som ständigt sysselsatte (Luther), hans livs djupa passion och drivkraft var frågan om Gud. ”Hur finner jag en nådig Gud” – denna fråga träffade honom i hjärtat, och lade grunden för allt hans teologiska sökande och hans kamp. Denna brottning gjorde stort intryck på påven som också undrade: …vem ställer sig denna fråga idag – ens bland kristna?

I den skrift som publicerades vid påvens Sverigebesök i höstas, Från konflikt till gemenskap står det: Dialogen visar att parterna talar olika språk och förstår orden olika; de gör olika distinktioner och tänker på olika sätt. Motsatta sätt att uttrycka sig är dock inte alltid detsamma som att själva innehållet står i en motsatsställning. (s20)

Hög tid för ett uppvaknande även på lokalplanet för att inse vår gemensamma kallelse och vårt gemensamma uppdrag att vara Guds folk i samhälle och värld. Visst vore det upplyftande om även kyrkomötet kunde omfatta en sådan gemenskap mellan oss och den katolska kyrkan!

Huvud och hjärta

Varav huvudet är fullt talar munnen. Förr var det hjärtat som utgjorde känslolivets centrum. Vad har inte denna stackars muskel utsatts för. Som om det inte räckte att pumpa blod ett helt liv. Den ska också jobba med emotionella eruptioner. Därför får huvudet, hjärnans boning, tjänstgöra. 

Vid dialysen igår satte man nålar i min nyblivna och ganska klena fistel. Förhoppningen är att den ska växa till allt eftersom man bråkar med den, sticker hål på den. Allt gick bra tills jag lät huvudet gå på tomgång. När telefonen på sängbordet ringde tag jag hjälp av båda händerna för att få oljudet att tystna. Ingen medverkan av huvudet där. (Ett samtal över wifi och inte mobilnätet) Nu tog ryggraden (?) över. Instinktivt reagerade jag. Ringsignalen lär som ett brandlarm. Den måste tystas!  lyckades jag ordna. 

Genast växte en blodbulle fram ovanför ena nålen. Kärlet blev perforerat och sjuksköterskorna fick se till dialysen återgick till katetern på mitt bröst, den där som går ända in i hjärtat.

Stor utgjutning som man vill begränsa. Så med binägna försök att försiktigt massera undan det mesta av blodet från ådern ifråga lättade trycket något. Man talade lugnande med mig och underströk att detta får alla vara med om någon gång. I början kan man hålla armen på plats med en liten gasbinda för att förhindra att patienterna viftar som en dirigent med extremiteterna. Huvudet klarade inte uppgiften, så ryggen och hjärtat fick hjälpa till...

Påfyllning och näring

Varje övertygelse kan behöva påfyllning för att bestå och utvecklas. Trons visshet är inte detsamma över livet och genom åren. Den behöver näring genom att brukas och utövas. En förr använd näring var Bibeln. Genom Guds ord blev tanken fylld av referenser och bilder som i det dagliga livet kunde vitaliseras och öka varseblivningen. Idag samlar Biblarna damm i de hem där de alls finns. Daglig bibelläsning är ett minne blott. Mina fötter lykta? Ett ljus på min stig? No way, säger nutiden.

Det dagliga livet räknar inte med det gudomliga. Skapelsen har tagits för givet och har brukats och överutnyttjats därför att dess gudomliga ursprung som en gåva vittrat bort. Förvaltarskap blev till ägande, vård blev förbrukning. Resurserna användes utan särskilt mycket hänsyn till att de utan omsorg blev ändlig och inte alls oändliga. Blotta tanken att vårt samhälle intecknat 100 000 år av skötsel för atomavfallet är talande. Hur kalkylerar man med kostnader över en period, en eon, på 100 000 år?

Själen behöver näring för att det andliga inte ska exploateras eller läggas i träda. Gudstjänsten är ett sätt att låta själen syresättas. Gudstjänsten kan fungera som stöd och inspiration under efterföljande vecka, ja, tills nästa vilodag ger möjlighet till ny själslig djupandning. 

Den tysta majoriteten

Läser dagens SvD med en stor intervju av Andres Lokko som syns flanera på bild. Hörde och såg honom i en Tv-soffa där han mitt intryck var hade uppenbara svårigheter att  få fatt på vad han egentligen ville säga. Inget ovanligt i och för sig, det kan vara svårt att koncist och pregnant formulera sig snabbt och rappt.

Den som tittar och ser får en strid ström av gäster hos utfrågare i radio och TV, märkligt nog är urvalet ganska begränsat. Mediet får oss att tro att det är något speciellt med dem som hamnar i sofforna bara för att de jobbar på teaterns, musikens eller politikens scener. Vi invaggas i föreställningen att de är annorlunda än oss andra, mer intressanta och viktigare. Inget kunde vara mer felaktigt. Varje människa bär en unik erfarenhet och är sin egen berättelse. Men mattanten Elsa hamnar inte i soffan, inte heller städaren Fatima. Ändå ligger verkliga livsöden förborgade i dem. De sliter på utan medial uppmärksamhet. Det får mig att längta efter en ny Rapport från en skurhink!

Inte ens som alibi släpps oberömda eller oomskrivna människor in i studion för att utfrågas och berätta. De lever i vad som nedlåtande kallas för "den lilla världen" trots att de vore lika mycket värda att utforska och beskriva. De blir saknade och begråtna när de dör av dem som de berört, men aldrig omskrivna i runor. Präster och imamer har i alla fall besjungit dem i sina griftetal. Hålet i den sociala väven blir lika stort av deras frånfälle trots bristen på publik uppmärksamhet. De lever och dör långt borta från rampljuset. Berättelser som sakta falnade och stillnade.

Alla stolta deviser om "allas lika värde" klingar tomt. Genom livet har de varit kunder, brukare eller hyresgäster. En gäst som betalar hyra, man hör hur det skorrar! Dessutom har de aldrig fått tillgodoräkna sig värdestegringen på de fastigheter de hållit under armarna och där aldrig haft hjälp av sitt boende för att bygga upp en ekonomisk buffert. De har varit anonyma röster i valen, deras stöd har varit nödvändigt, man har räknat med deras röster men deras behov har inte artikulerats och tillgodosetts. Detta är den verkliga och tysta majoriteten...

Klena ådror

Tre gånger har man undersökt min ådror i armen. Där opererade man ihop en ven och en artär alldeles bredvid pulsådern. På handleden. Men resultatet har blivit klent. Denna fistel ska se till att en ven och en artär växer till så de får ansenlig storlek och blir lätta att sticka i. Så man får tillräckligt tryck på dialysblodet. Men mina ådror har en egen vilja. De tar det lugnt. Så lugnt att man redan en gång fått ballongspränga ingången till det sammanfogade kärlet.

I förra veckan smetade jag på bedövning. Men då ville man inte sticka. Ådrorna bedömdes vara för klena. Om en stund ska man göra ett nytt försök utifrån tanken att ådrorna ska skärpa sig om man börjar punktera dem med dialysnålar. Innan dess ska jag gå de få kilometrarna ner till sjukhuset. Så att bedövningskrämen hinner värka. Nej, verka ska det stå.

Inte längtar jag efter dagens övning. Men ser det som en lärande erfarenhet. Fasar för att komma hem igen med en blå arm med många stickhål, som en schweitzerost. Nej, nu kan jag inte dra ut på det längre. Dags att gå.

Dialysmaskinen ska kläs

 Jag går i skola. Njä, skola vet jag inte. Men jag får undervisning. I hur en dialysapparat fungerar. De senaste veckorna har det handlat om hur man klär en dialysmaskin. Tre olika slangset ska monteras i olika klämmor och mätinstrument. En uppsättning för artären, en för venen och ytterligare en för tillförseln av vatten. Även ett magnifikt filter med tusen små perforerade trådar krävs. Slangarna ska matas in i olika pumpar som driver blodet in och ut under normalt fyra timmar. Dessutom ska de kopplas ihop så att det, när dialysen är igång, formar ett slutet system av blod och superrent vatten med salt i.

På nätet kan man hitta instruktionsfilmer om hur det går till. För den vetgirige kan man här se hur Fresenius 5008 görs i ordning.

Det mesta är logiskt men möjligheterna att göra fel finns där också. Tur att apparaten är med på noterna och protesterar mot de värsta misstagen. Dessutom låter det en hel del. Apparaten larmar, plingar och klingar, suckar och skvalpar. Vilken lycka att dialysen finns så att ganska många av oss kan fortsätta leva...

En mur som hinder

I drömmen kan det hända att en vägg står i vägen. Där det borde finnas en stig, en väg, står det en mur. Den går inte att forcera. Ingen kan klättra över den. För en person som vill framåt är det besvärande att tvingas åt sidan. Men när vägen är spärrad behövs alternativ. När planerna inte går i lås måste man söka sig framåt på andra sätt.

Det är inget alternativ att slå läger och bara vänta. Åtminstone inte i längden. Visst kan det vara klokt att låta saker bero, att lugna sig och tänka efter en gång till innan man rusar iväg. I mitt fall löste det sig. Jag vaknade. Men i livet finns det murar som blockerar. En njursjukdom som tvingar livet åt sidan. Vare sig ork eller förmåga räcker till för att ta sig vidare rakt fram. Nya strategier behövs och utvecklas efterhand. Kan man inte resa långt får man begränsa sig och fara kortare sträckor. Kan man inte få gästdialys på Gotland får man låta bli att besöka ön. Kanske kan Vinön i Hjälmaren bli ett alternativ?