Kort notis

 Sjukdom har en förmåga att absorbera energi och kraft. Särskilt på sjukhus blir det en dans av provtagningar, födointag och andra undersökningar. Ronden är ett bra avbrott då det finns chans att ställa frågor och samtala om det som angripit mig och inte vill släppa. Men inte alla teorier har imponerat...

Läsa böcker har jag knappast orkat. En amerikansk deckare slank ner av bara farten eftersom den stod i en bokhylla utanför mitt rum. Michael Connelly var författaren, men titeln har jag redan glömt.

Nu åter till dialysen som håller mig på plats mellan 09.00 och 14.00. Där bjuds också på intravenös antibiotika... Ledsen att sjukdom ockuperar mig så att det tvingar bloggläsarna att också tänka på sjukdom och ohälsa. Fast jag vill inget hellre än att bli frisk och "återställd"!!

Det bara håller på.

Hindren i ens liv blir lätt att skriva om. En enkel förklaring till all sjukdomshistoria som hamnat på stillsam. Många bakslag har det blivit. Vid dialysen igår, ett nytt. Då tog man min snabbsänka (crp) vilken hade hoppat i väg uppåt igen. Stor aktivitet på min gamla avdelning som hade kontakt med infektion och njurläkarna innan det blev bestämt att ny intravenös antibiotika ska ges varje dag jag har dialys. Förhoppningsvis betyder det att infektionen äntligen kan besegras. Har hållit på med stark antibiotika sedan i september och ännu har det inte gett sig... Men jag får bo hemma vilket är så härligt. Egna kläder och egen säng. Och sällskap med den jag hållit av i över 50 år...

Det har blivit klent med kyrkan och med mässfirande. Nästan som eukaristisk fasta.

Samtalet som kom

 Måndag förmiddag ringde kirurgen från Huddinge och gav mig både en förklaring och en ursäkt för det uteblivna samtalet. Redan förklaringen räckte, och mer därtill, det blev lätt att förstå varför samtalet utan bestämd tid aldrig blev av då. Ingen skugga över Huddinge!

Jag är utskriven och hemskickad, men under regelbunden övervakning. Vi transplanterade och dialyserande varelserna är ett släkte för sig. Vår immunförsvar är nedrustat och vår motståndskraft upprätthålls mest av Per-Albinska överord om vår goda motståndskraft och vårt utomordentliga försvar. Det finns inte mycket att mobilisera heller. Varje dialys får jag stora sprutor som ska stimulera nybildningen av vita blodkroppar, vilka förutan man står sig slätt mot det mesta.

I bakgrunden gnager det i själen när jag tänker på Svenska kyrkan. Hur det nu kunde bli så. Eller har det möjligen nästan alltid varit så?

Bloggpaus och sjukhus

Långa upphehåll i bloggskrivandet har det blivit. Så lite det går att veta om kroppen och hälsan. Den 16 september åkte jag till Huddinge för en operation den 17:e. Efter en vecka återbördades jag till Universitetssjukhuset i Örebro. Där är jag alltjämt inskriven nu den 7 november. Har haft några dagars permission, men återvänt till sjukhussängen. Så gott som hela tiden behandlad med intravenös antibiotika.

Där på avdelningen tappar man lätt koncepterna. Dagarna är inrutade med provtagning, uppstigning, måltider, medicinering och ett antal ytterligare provtagningstillfällen, även kl 24.00, 03.00 och 04.00 kan proverna behöva tas...

I Huddinge operarae man bort den sk svansen på pancreas (buksottkörteln). Den började läcka efter ett tag och håller envist på. I fredags, den 5 nov, skulle jag få besked om vad de egentlige plockat bort och om det var malignt osv. Från Huddinge kom ett högtidligt brev:

"Du har fått en tid för telefonkontakt:

Fredag 5 november 2021 kl 10.30 till XX (läk)

Observera att tiden är ungefärlig. Vi ringer Dig någon gång under Förmiddagen, bokat datum.

Klockslaget är alltså inte den tid vi kommer att ringa upp Dig."

Glasklart? Men varför ange en tid om den inte gäller. Som extra pålägg skrivs att om jag "uteblir eller avbokar mindre än 24 timmar innan besöket, faktureras besöksavgiften enligt gällande taxa."

Hur det gick? Karolinska i Huddinge ringde aldrig.

Återgång till normalitet

 Tre veckor utan tidningsläsning och nyheter är en lång tid. Ändå är det förhållandevis enkelt att haka på efter en längre sjukhusvistelse eftersom ämnena i stort är alldeles desamma nu som då. En veckas kyrkomöte har kan man läsa just avslutats i väntan på sin fas två i november. Kyrkovalet blev ett försiktigt bakslag för de politiska grupperingarna förutom Vänstern i Svenska kyrkan som gick framåt. Undrar om det blir några små omvälvningar lokalt, förutsättningarna finns, och det vore logiskt att makten skiftar här och där.

Ägnar tiden åt att sova igen det jag missar om nätterna. Därtill blir det oengagerat TV-tittande då jag åtminstone sitter upprätt. Små vandringar runt lägenheten tillhör också dagprogrammet för ayy försöka återfinna förlorad muskelmassa, balans och styrka.

Kanksa drisar jag mig att åter öppna en bok och låta mig förtrollas av texternas magi...

3 veckor på sjukhus

Bloggen stillsam har genom åren blivit mindre renodlad. Här dyker privata och personliga frågor upp ibland, särskilt hälsorelaterade sådana, blandat med inlägg om kyrkan tro, organisation och mycket annat. Ett råd jag en gång fick för hur en ledarsida skulle skötas, där skulle det finnas utrymme för det mesta och inte bara ideologiska och principiella frågor utan även sådant som hörde till det egna livets erfarenheter, ofta är det enklare att relatera till de personliga erfarenheterna än till artiklar om kyrkostruktur, teologi och sådant.

Här har det inte skrivits en rad på ca 3 veckor. Den tiden har det tagit för mig att operera min bukspottkörtel (pancreas) i Huddinge och därefter har jag vårdats i Örebro för rehabilitering. Det har dykt upp bakslag som gjorde att man såg sig föranledd att operera mig akut en natt för att inget riktigt farligt skulle vara på gång, vilket man hade goda skäl att misstänka. Som tur var var teorin inte riktigt korrekt. Det förlängde sjukhusvistelse med några dagar, men fick mg att förstå på vilket allvar man tog min hälsa och mitt tillfrisknande!

I Huddinge fick jag dessutom vara med om en maratondialys när jag placerades på intensiven för 24 timmars oavbruten men skonsam dialys. Fylld av smärtstillande var det som att befinna sig i en film de gånger jag kom upp till ytan och tog intryck. En irrande vandring i dödsskuggans land där det mest talades främmande språk och udda grönklädda figurer rörde sig i omgivningarna. Genomgående har jag fått fantastisk vård och synnerligen god omsorg! Värme och omtanke har dessutom mött mig på alla håll och kanter! 

Ännu återstår mera återhämtning så att jag kan bli lika rörlig och aktiv efter som före operationen. Men snart så...

En dold sida av biskopsvalen

En sida av den politiserade kyrkan som sällan eller aldrig berörs gäller biskopsvalen. Vare sig det var före eller efter det att regeringen inte längre skulle utnämna biskopar (en av 3 föreslagna) utan kyrkostyrelsen skulle bekräfta den som vunnit biskopsvalet så har partierna varit aktiva. Särskilt betydelsefullt har det då vari att ha en partiapparat som kunnat bistå för att förmedla vilken kandidat partiet satsat på. Sällan har det lyckats att hemlighålla vem partiet valt att satsa på. Budskapet har gått runt i stiftet och nått förtroendevalda på församlingsnivå, ja till och med präster som varit engagerade i det stora partiet har tidigt fått kännedom om vilken kandidat som skulle lyftas fram.

I allt tal om 68-vänstern i Svenska kyrkan har detta glömts bort. Små grupper av sympatisörer med en radikal politisk vänster har aldrig nått några större framgångar. Det har partiväsendet sett till, det partiväsende som haft ett omfattande inflytande i kyrkans inre organisation, som t.ex. i biskopsvalen. I dessa val har socialdemokraterna ofta fungerat som "kungamakare".  Vid något tillfälle har frågan om blivande biskop lämnats öppen, men allt som oftast har det kampanjats för en bestämd biskopskandidat. Först och främst inom partiet, men även i kontakt med andra. 

Det fria valet har aktiva korporationer (partier, fackföreningar m fl) som agerar i bakgrunden, vilket inte är förbjudet, men som borde synliggöras istället för att ske bakom kulisserna. Särskilt transparent är det inte även om det inte heller sker totalt fördolt. Omvärlden vet om detta oftast ingenting.

Chefen fru Ingeborg på Öppet arkiv

På Örebro teater spelas nu Chefen fru Ingeborg av Hjälmar Bergman med manus från 1924. I och med att restriktionerna släpps finns det gott om biljetter att tillgå, så varför missa möjligheten att gå på teater och se ett gammalt stycke med stor relevans även i vår tid, snart 100 år senare.

Den som vill förbereda sig kan gå in på SvT Play och Öppet arkiv för att se TV-serien från 1990-talet Chefen fru Ingeborg i 4 avsnitt. Huvudrollen spelas av Mona Malm med många namnkunniga medspelare bl a Björn Kellman, Anders Ekborg och Jessica Zandén. Den som gillar Hjalmar Bergman kan dessutom fortfarande ta del av Markurells i Wadköping (med manus från 1919) med Edvin Adolphson i huvudrollen på Öppet arkiv.

Väl använda timmar anser jag. Så se efter själv...

Skillnad mellan politik och partipolitik

 En opolitisk kyrka i en privat sfär är en idealbild som kan dyka upp i spalter och debatt. Kyrkan ska inte blanda sig i hur landet styrs eller ibland inte ens ha synpunkter på enskilda ärenden där mänskliga rättigheter och humanism går förlorade. Utomordentligt intressant är att sådana tankar just dyker upp i partier som fortfarande drömmer om att styra Svenska kyrkan och se till att den inte blir en kraft som kan motverka partiintresset.

Att en kyrka har synpunkter på hur samhället styrs och organiseras är naturligt och självklart, vilket inte betyder att den vill tävla om makten i stat, region och kommun. Vissa politiska partier som har makt i stat, region och kommun däremot vill finnas i kyrkan för att styra den. Därmed riskerar kyrkans viktiga funktion som samhällskritiker att gå förlorad. Den står ju inte oberoende utan under inflytande av de krafter som åstadkommit det samhälle som behöver granskas och utifrån en kyrkas teologi och etiska ställningstaganden. Dessa ställningstaganden i en kyrka ska självfallet inte heller ha påverkats eller begränsats av de partipolitiska krafter som också skulle kunna drabbas av en fri kyrkas synpunkter.

Den självklara rågången mellan politiska partier och civilsamhället har i så gott som enbart Svenska kyrkans fall upphört att gälla. Där används alla möjliga argumentkrumbukter för att försvara denna inblandning i kyrkans inre angelägenheter. Denna åsikt och slutsats brukar få kritik för att innebära att de enskilda politikerna som företräder partiet i kyrkan därmed får sin tro och sitt engagemang underkända, vilket är fantasi och påhitt. Deras tro är inte ifrågasatt eller kritiserad, det är det politiska PARTIVÄSENDET som kritiseras och bör upphöra. Låt kyrkan vara kyrka och politiska partier ägna sig åt att leda och styra i stat, region och kommun.

Promenader och glitter

Varannan dag promenerar jag till stadens sjukhus. På ryggen en ryggsäck och i händerna stavar. Denna minivandring är 2,5 kilometer. I slutet av den meningen kunde det naturligtvis stå antingen kort eller lång. För mig är den lång andra uppfattar så få kilometrar som uppvärmning. Hur som är det ett sätt att få fart på kroppen innan stillaliggandet i en sjukhussäng som varar 4 timmar. Lägg till tid för förberedelse och avslut så har jag tillbringat drygt 100 hela dygn på sjukhus sedan starten. Det sägs motsvara ett maratonlopp varje gång. Så jag behöver egentligen inte gå långa sträckor. Fast nog kostar det på, både för sjukvården och för mig. Jag som lyckligtvis fortfarande lever! Sådant kan jag meditera över när jag går.

Den första stora gatan jag passerar ligger mitt i staden. Där finns en rejäl korsning som solen ofta lyser upp. Det händer att jag liksom ser glittret på en sjö när vägbanorna ligger belysta och tomma. Poetiskt och vackert. Tills jag inser att det är metallen av dubbarna på dubbdäck som nötts av och förgyllt vägbanans asfalt. Att mikropartiklar av metall dansar i luften får jag för mig när jag går vidare. Med axlarna en aning mera slokande.

Indragen i stadens dynamik?

Staden - ett socialt konglomerat av människor som drivits samman av förhoppningar om bostad och arbete men också av tillgången på vård och omsorg såväl som ett större kulturutbud. Det återspeglas också i kyrkligt liv i städer där verksamhet och gudstjänstliv är större och mer varierat. Men de som bor i staden behöver samma närhet som det sociala nätverket på landet kan erbjuda och ingår därför i diverse kluster av medmänniskor beroende på intresse och fallenhet.

Sportutövare och idrottare för sig efter vars och ens egenart, ett rikt föreningsliv och många aktiva folkrörelser samlas inom stadens hank och stör. Även inom religionens sfär finns möjlighet att mera välja sin tillhörighet eftersom så många aktörer finns på plats. Däremot kan avståndet mellan de flesta människor och de verkliga och politiskt utsedda makthavarna bli skrämmande långt. Då är risken att politikerna blir dom till skillnad från oss andra. Där finns nog en av de många förklaringarna till att sk utanförskapsområden blir så problemfyllda, man saknar inflytande och delaktighet i större utsträckning än människor i mer välbeställda områden.

I vår stad växer nya stadsdelar fram med en obegriplig hastighet. Vilka ska bo där kan vi fråga oss, fast snart nog är de utsålda eller uthyrda. Undrar när föreningsmångfalden och de andra utbuden närmar sig dessa enorma bostadsområden. Blir det alls möjligt att  där känna sig indragen i stadens dynamik?

Frågorna samlas

Inte hjälper det, att stirra på tangentbordet som om det var därifrån idéer föddes. Bokstäverna är stumma innan en tänkande varelse låter dem dansa. Varför är det så svårt att få till det på papper, dvs i datorns ordbehandlingsprogram som vi sa förr i världen, och så lätt att bara bubbla på i vänners sällskap? Förresten är det många som kan pratat rejält i ett litet sällskap som hellre skulle falla ner i koma än att öppna munnen inför en större samling medmänniskor. Denna verbala skräck har fått åtskilliga tunghäftor att slå till.

Ändå finns det ämnen så det räcker i närmsta dagstidning. IS-kvinnor och barn på väg "hem". Betongproduktion i motsats till bevarande av grundvatten, mossor och lavar. Mer skatt på bilar som går igång på fossila bränslen. Ett kyrkoval på gång. Elsparkcyklar i drivor på städernas gator. Pandemin och vaccinationer. Texas sjukhus totalt överansträngda av covid. Hur många miljarders reformutrymme i en statsbudget kostar det för att vinna nästa val? Och varför är hela vår stad uppgrävd så att det är svårt at ta sig fram. Och Vita arkivet skulle man kanske tänka på, men varför att det ett sätt att binda folk till en bestämd begravningsbyråkedja? Ska det bli kalt och regn?

Snart kyrkoval

 

Frågan om partipolitiken i Svenska kyrkan och i de styrande beslutsförsamlingarna har debatterats i decennier. Här några tankar från en diskussion 2015 om än i något omarbetad form… 

Snart blir det kyrkoval. Till detta val är det för sent att avregistrera de politiska partierna. Politiska partier bör i framtiden självfallet inte längre registreras som nomineringsgrupper i Svenska kyrkan! Det är inte partiernas uppgift att ta över som styrande i en kyrka. Särskilt som partierna inte står FÖR den kristna tron eller bekänner den, vilket blir både skevt och oärligt när partierna vill bestämma om bekännelsen, om böner, psalmer och liturgier. Ett problem med partierna är att icke kyrkotillhöriga kan påverka den kyrkopolitik partiet driver. Dvs ateister, agnostiker och bekännare av andra religioner kan genom partiet påverka och ha inflytande. Ett partis arbete och existens går ju ut på att framträda konsekvent och sammanhållet oavsett livsåskådning eller kyrkotillhörighet. Det betyder att partierna blir sekulära kilar in i kyrkans liv, alldeles oavsett att många av företrädarna kan ha en personlig tro. Exemplen på partiledningars aktiva intresse för kyrkan och kyrkopolitiken är bedövande många. Inge kan trolla bort denna önskan partierna har att forma kyrkan efter partiets intressen! 

Personer som är någorlunda insatta och som har kastat ett öga på beslutsförsamlingarnas sammansättning vet att mångfalden kan te sig stor men i själva verket, och utifrån politiska bedömningsgrunder, är mångfalden synnerligen begränsad. Grupper med partipolitiska rötter och öppen partipolitik lägger fortfarande sin tunga hand över kyrkans liv.

Det har hävdats att alla de förtroendevalda är en omistlig del av Svenska kyrkans identitet, och visst låter det anslående. Vad betyder det? Att förtroendevalda oavsett politisk eller annan nomineringsgruppstillhörighet är omistliga för kyrkans identitet? Jag tror för min del att kyrkans identitet är en annan, nämligen att vara en sammanslutning kring Herren Jesus Kristus där ordet förkunnas rent och klart och sakramenten förvaltas människor till tro och salighet. Att det finns människor som vill ta på sig ansvar i den gemenskapen är självklart. Hur de väljs och vad de representerar är därför en verkligt viktig fråga. Min grundhållning är att sekulära politiska partier är skapade för att organisera ett samhälle och inte för att styra endast ett, dvs Svenska kyrkan, av de många trossamfund som verkar i Sverige med hundratusentals medlemmar..

Det har påståtts att partierna behövs för att se till att det finns tillräckligt med människor i beslutsorganen och för att partierna är garanter för att kyrkan är öppen och demokratisk. De flesta av världens kyrkor, som har andra system för att utse förtroendevalda, klarar naturligtvis att kompetent leda och styra sina samfund med både öppenhet och under demokratiska former. Det kan framstå som om detta att klara organisationen och besätta platser i beslutsförsamlingar är det viktigast av allt i en kristen kyrka. Gudstjänstfirande med Ordet och sakrament i centrum, tro och bekännelse, kristen undervisning och mission är det en kyrka handlar om.Om kostymen, dvs kyrkans organisation där de kyrkliga valen ingår, är för stor syr man väl in den? Har man en apparat man inte kan hantera så organiserar man om. Problemet idag är att församlingsnivån på många håll berövats sitt rättmätiga inflytande över sitt eget och kyrkans arbete och liv! Makten har flyttats uppåt i organisationen. Färre bestämmer mer i pastoraten. Nästan som om apparaten går före andra uppgifter och rent av blir överordnat kyrkans missionerande kallelse.

Svenska kyrkan uppfattas ibland som en organisation som inte kan överleva utan att rekrytera folk från andra och sekulära sammanhang! Pudelns kärna är varför just politiska partier skulle vara mest lämpade att tillhandahålla valbara människor till en profilerad kyrka där tro, bekännelse och lära ger kyrkan identitet! Här uteblir ett rimligt svar, som så ofta annars, när frågan berörs. När politiska partier lägger sig i en kyrkans inre angelägenheter finns de flesta exemplen från diktaturer, vilket borde stämma till eftertanke och omvändelse!

Systemet med politiska val till kyrkofullmäktige infördes i kyrkan av politiker mot kyrkans uttalade vilja. Viktigt att komma ihåg när systemet med partier i kyrkan försvaras. Sven Thidevall skriver om partiernas inträde kyrkans organisation för snart hundra år sedan i avhandlingen Folkkyrkan, vision och verklighet och i Kampen om folkkyrkan. Han skriver bl a att 

En omedelbar effekt av den nya församlingsstyrelselagen blev därför att kyrkofullmäktigeförsamlingarna kom att tillsättas på ett sätt som stred mot vad den kyrkliga opinionen hade önskat. Den politiska scenens aktiva blev de som fattade beslut om vilka namn som skulle finnas med på respektive valsedel. Därigenom infördes i praktiken ett inofficiellt valbarhetskriterium: Medlemskap i ett politiskt parti. Nu när fullmäktige var infört och partierna hade engagerat sig i kyrkovalet, uppstod ett behov av kyrkopolitiska riktlinjer på partiväsendets grund. Detta behov hade inte funnits tidigare.

Om partiernas intåg i kyrkans organisation är så bra och föredömligt är det obegripligt att förespråkarna för att politiska partier ska styra i en kyrka inte erbjuder sig och sina partier att hjälpa andra kyrkor och trossamfund att leda deras organisationer. Att endast en kyrka, bland andra lika från staten fristående kyrkor, ska ha sekulära partier i ledningen verkar otidsenligt, omotiverat och egendomligt. Man kunde ha hoppats att de tre politiska partierna, S, SD och C, som envist håller kvar en förlegad modell skulle ha modet att tänka om.

Till sist en notering om debattvillkoren i Svenska kyrkan. Det är inte ovanligt att argument och åsikter för en från partipolitiken befriad kyrka medvetet förvanskas och förvrängs. Omedelbart kommer motstötar med innebörden att viljan att slippa partipolitik i kyrkan är antidemokratisk och att den innebär ett underkännande av människor med politiska åsikter. För somliga är det svårt att skilja politiska åsikter och sympatier, som alla i någon mening har, från sekulära och religiöst neutrala partiers inblandning i att styra en profilerad kristen, evangelisk luthersk kyrka.

Till sist hävdas att önskemålet att kyrkan ska slippa partierna betyder att kyrkan istället ska styras av präster och anställda. Strunt och dumt. Vad det handlar om är att partiorganisationer och deras ideologi inte ska styra en kyrka. Det finns många andra demokratiskt tillfredsställande sätt, där aktiva och intresserade medlemmar väljs till uppdrag (så som sker i de flesta folkrörelser i vårt land), att styra och leda ett kristet trossamfund. Det fungerar utöver världen, så varför inte i Sverige?

 

Hur mår du?

Var på fest. En tack-, hej- och på återseendefest. Trevligt och gott. Vi satt på betryggande avstånd från varandra, men tillräckligt nära för att kunna prata både förtroligt och öppet. Alla blev av värden och festföremålet (samma person) uppmanade att berätta något om det som uppfyller deras liv och tillvaro just nu. Sådant borde vi ge oss tid till ofta. Verkligen värdefullt att få inblickar i andras vardag och med- och motgångar. Så vad var naturligare än att ta upp vad och hur man ska svara på frågorna: hur är det, hur står det till, hur har du det? Är det en enkel boll som bara ska returneras utan längre utläggningar eller...?

I längden kan man inte bara skicka tillbaka frågorna om måendet med ett OK eller att jag mår lagom. Även om ingen vill ha en redogörelse för den aktuella sjukdomshistorien får man nog understundom bjuda på det. Visserligen kan det ju bli dålig stämning eller som vi ibland sa, ge taskiga vibbar. Men livet är inte bara tulipanarosor.

Passade denna fest på, då vi uppmanats berätta, att beskriva den dialyserades varannandagstillvaro. Kort om dialys och det cirkulerande blodet, si så där en sjuttio liter snurrar runt under de 4 timmar processen tar. Men berättade förstås inte allt. Det var nämligen fest. Kan det ha med åldern att göra att sjukdomar och krämpor tar upp både det egna synfältet och konversationerna med ålderskamraterna? Vad öra med de som inte orkar eller vill höra? Låta dem slippa titta in i min tillvaro? Kanske det lugnaste, men inte det ärligaste. Nog borde det tvivlas ibland på min sannfärdighet när och om jag påstår lite glättigt att allt är OK och ganska bra.

Nämnde alltså inte att snart ska bukspottkörtelns sk svans tas bort eftersom den är angripen av cystor eller något annat olämpligt. Denna dag tillbringades därför med att köra till och från Karolinska i Huddinge där experterna på bukmedicin håller till. Träffade kirurg, narkosläkare och sköterskor som tog blodprov och EKG samt berikades inför hemfärden med en mapp fylld av information inför ingreppet som innebär flera dagars vistelse på sjukhuset i Huddinge. Robotkirurgi och ryggmärgsbedövning ska det blir. Närmare kvällen ringde någon upp och ville diskutera ett av mina blodprov, så att patienter tas på allvar blev verkligen besannat denna dag. Lovad vare vården!

Nu är det bara att invänta operationsdag och förbereda sig bäst en kan. Alltihop överlåts och lämnas i högre händer...

Kyrkan som korthus

Svenska kyrkan skulle en aning elakt kunna liknas vid ett korthus i ett dragigt rum. Eller en koloss på lerfötter.  En vindpust kan få bygget att börja rasa och kolossens tyngd orsakar den bristfälliga basen att vittra. Som kyrka är Svenska kyrkan världsunik eftersom den inte hävdar eller inskärper sin teologiska grund. Därtill blir och är den unikt utsatt för influenser från sekulära partier och krafter.

När höll ett stift senast en konferens om rättfärdiggörelseläran? När granskades senast den Augsburgska bekännelsen och rimlig tillämpning idag? När studerades regementsläran och dess betydelse för Svenska kyrkan? Eller för den delen, när stod Kristologi eller patristik i konferensrubriker? Eller när var Kyrkoordningens teologiska inslag, i inledningstexter och t ex i §1, föremål för samtal och kritisk utvärdering? När gjordes seriösa ekumeniska frågeställningar som de som för redan mycket länge sedan lyftes och utvecklades i Limadokumentet Dop, Nattvard, Ämbete till ett ämne för studier och fördjupning?

Hur många i Svenska kyrkan har kunskaper om andra kyrkors tro och lära? Har några studerat Katolska kyrkans katekes och skulle kunna göra rimliga jämförelser mellan tro och bekännelse i Svenska kyrkan och det som Katolska kyrkan står för? Hamnar ett sådant ämne någonsin i präst- och diakonfortbildningen?

Frågorna kan tyckas elitistiska i somliga kvarter, men läs programmen inför valet och lyssna till argumenten så blir det en generande illustration till hur lite kyrkans egna rötter och dess tro och bekännelse betyder när man utmålar den önskvärda framtiden.  

Första rapparna

 De första svenska rapparna var svensklärare som redan på 20- och 30-talet undervisade i hur man kunde stava med hjälp av en snabbt rabblad ramsa. Inte mycket socialrealism där, men ändå rytmiskt och häftigt!

S-v-e-n-s-k, säga svensk, l-ä-r, säga lär, a-r-e, säga are, säga svensk, säga lär, säga are, säga svensklärare!

Gräv, fotografera och anteckna

Under ett långt liv som predikande präst tyckte jag själv att mina predikningar var en och desamma - det grundläggande budskapet kom tillbaka och togs om och upprepades. Möjligen med nya formuleringar men i själva verket en och densamma predikan. Denna förmåga att hålla ett tema aktuellt går igen i bloggskrivandet. Inläggen om kyrkan och partipolitiken måste vid det här laget ha tråkat de allra mest uthålliga. På samma sätt är det med några andra teman. Men har jag fått en idé så sitter den i. Länge.

Nu försöker jag vinna anhängare till tanken att församlingar ska ta vara på sin moderna historia. Ett skäl till denna relativt nya vurm är många och långa samtal med en kollega som gjort iakttagelser på området som liknar mina. Upprinnelsen var när hela det gamla kyrkoarkivet drogs in av staten och sändes till arkivmyndigheter. Den som vill forska på Olaus Petri fick vara så gemen och bege sig till Uppsala där "våra" handlingar nu skulle finnas. I ett slag försvann församlingars möjlighet att någorlunda enkelt skriva sin moderna historia. 

En ny påminnelse om behovet av att systematiskt samla och bevara dokument fick jag, som faktiskt var arkivansvarig i församlingen, när jag tänkte foga mina samlade konfirmationsfotografier till församlingens. Men det fann inget att foga fotografierna till. Det fanns ingen samling av konfirmandbilder. Även andra fotografier från högtidliga tillfällen bevarades sällan med noteringar om vid vilket tillfälle bilderna  var tagna och vilka personer som fanns med på fotografierna. I andra församlingar har jag kunnat se bilder i mappar utan kronologi eller anteckningar om när var, vem och hur. Ibland insatta huller om buller i ett fotoalbum vars ursprung och innehåll svårligen kan spåras.

Församlingarna borde därför samla in bilder, filmer och annat så att den moderna historien inte försvinner in i ett töcken. Även ljudband, radiosändningar och TV-gudstjänster borde dokumenteras. Församlingarna borde ha ansvariga för att föra en bilddagbok och inte bara ha en alltmer uttunnad klippbok med gamla artiklar ur lokalpress och tidningar.

Den som vill veta vem som tjänstgjort i en församling på t ex 50-talet eller för den delen 70-talet hittar inga annaler som kan berätta vem som hade vilken syssla. Inte ens en prästlängd har församlingar hållit sig med. Gamla kyrkoherdar på bild eller namn på en målad kyrkoherdelängd i kyrkan är det som kan finnas. Så borde det naturligtvis inte vara!

Det stiftshistoriska sällskapet och biskopen kunde gott göra insatser för att se till så missförhållandet rättas till. Även den moderna historien blir en gång äldre historia och då är det viktigt att det finns något att hitta och utgå ifrån! dags att gräva, fotografera och anteckna där vi står!

Kortklippt, inte snaggat

I det längsta har jag dragit mig. Inte i sängen som någon kunde tro, utan för att säga som det är. Den elektriska gräsklipparen klarar inte jobbet! Så där, nu är det sagt. Batterierna, svindyra, är för svaga. Ska man kortklippa gräset, inte snagga det, så stannar klipparen gång på gång eftersom gräset växer frodigt och tätt.

Har det varit regnigt så att det finns rejält med fukt i gräset går det inte heller. Motorn får jobba övertid för att orka med. Efterhand växer gräset om och förbi vad vi ens klarar av i små portioner. Det är då jag börjar drömma om min gamla lie från Gotland som klarade allt i långa svep.

Nu har vi tre batterier som knappast tillsammans räcker för att hålla gräsmattan på vår 300 kvadratmeter stora tomt klippt (de är på 4, 2 och 1,5 ampere). Då är inte heller mer än 225 meter i kvadrat gräsmatta. Så enkelt var det alltså att lämna det fossila bakom sig. Här gick det nog lite för fort vad gäller vår gräsplätt. Tanken att alla andra har liknande bekymmer, men sällan yppar det, gör inte saken ett dugg bättre.

Se Cinema Paradiso på SvT-Play!

Såg att Sveriges Television visar den fantastiska filmen Cinema Paradiso! För alla som ibland blir nostalgiska inför sin barndoms miljöer och uppväxt och för dem som älskar film är detta en pärla som bara måste ses. Och den som redan har sett den kan vara säker på att den är väl värd att se om igen. På Svenska  Filminstitutet finns en PDF om filmen som är läsvärd och kan ge en bra introduktion till handling och hantverk.

Idag blev det ett filmtips. För den kyrkligt intresserade kan byprästens censurerande insatser bli ett extra samtalsämne vad gäller religion och kultur.

Än en gång...

Varje dag skummar jag dagstidningar (på nätet) för att se hur uppmärksammat det politiska (!) valet i Svenska kyrkan ska uppmärksammas. Hjälp, vad letande det går åt. Inget större, inget seriöst dyker upp. En allvarlig demokratifråga som den om politiska partier ska kunna verka inom ett av åtskilliga trossamfund i Sverige för att styra det utifrån partiideologi. Det sista handlar om att programmen och uttalanden inför valet knappast berör gudstjänst och mission. Ska det behöva vara så?