Frivillig, lekman eller volontär...

Under många år vacklade benämningen av personer som valde att ta uppgifter i församlingar utan ekonomisk ersättning. Länge gick det bra att kalla dessa personer frivilliga. De gjorde sina insatser fritt och villigt för att någon behövdes som utförde uppgifterna. Många upplevde att dessa uppgifter också var som ett kall. De behövde utföras, alltså gjorde man dem. Som en fri tjänst åt församling och vår Herre.

Men så började det knorras. Är inte de anställda också personer som frivilligt utför sin åtaganden? Om somliga andra är frivilliga antyder det inte att en del anställda är motvilliga? Så kan vi väl inte ha det.

Så många frivilliga blev plötsligt volontärer. På franska betyder volontaire just precis frivillig. I Svenska Akademiens ordbok hittar man följande ålderdomliga citat över hur ordet volontär används:

"Guds tjänst .. wil hafwa .. sådana volontairer eller friwilliga, som tjäna Herran med munterhet, glädje och god application til deras hufwudsak. Rydén Pontoppidan 116 (1766)". Redan då gick det tydligen an att vara både ock. Men friwillig var inte på något sätt underordnad och olämplig! 

Förr kunde det vara så att ordet lekmän användes om frivilliga insatser eftersom då var det nästan uteslutande präster anställda i församlingarna. Idag är många som inte tillhör vigningstjänsten också anställda på egna meriter och sakkunskaper. Så det ordet har nästan helt kommit ur bruk. Idag kanske det läggs gendersynpunkter på ordet. Allt som slutar på -man eller -män blir då laddat. Inte heller blir ordet lek- enkelt att bruka då det förknippas med barns aktiviteter. Ursprungligen är ordet laikos från grekiskan och betyder att man tillhör eller kommer ur folket. Det är i sin svenska version som svårigheterna kan dyka upp. Och ja, det går lätt troll i ord.

Detta är skrivet av en lekman och inte av en professionell författare. Meningarna är frivillligt formulerade och inte alls motvilligt.

Prokrastinering, dvs uppskjutandebeteende

"Här skulle Ni vara, så kansje Ni kunde få lära er att skrifva svar på bref. Många hälsningar Oscar".

Kort och koncist. Hur ska vi kunna hålla kontakt när svaren aldrig kommer? Visserligen kan sms och messinger och andra meddelandetjänster göra upprätthållandet av relationer enkelt. Jag beundrar dom som ser till att hålla kontakter vid liv! Själv har jag svårt att få till det. Ingenting finns heller att skylla på än en läggning som lutar åt prokrastinering. På wikipedia sägs det vara ett uppskjutandebeteende som innebär "vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser".

Beskrivningen är magnifik med sina stora ord, nästan poetiskt när man läser högt med högtidlig röst. Dessvärre är denna tendens att låta saker bero skadlig på många sätt. Skall därför försöka bättra mig. Inte som ett nyårslöfte, men som en norm jag skall försöka införliva i mitt levnadsmönster. Lycka till till mig... 

I alla år har jag tänk att min fallenhet för att skjuta upp arbetsuppgifter till sista minuten har berott på att "jag jobbar bäst under press".Det dröjde inte många år innan en insikt gick upp som solen och jag tydligt kunde se att gränsen mellan press och misslyckande var millimetertunn. Lördagsnätter när familjen gått och lagt sig grep jag mig verket an att formulera den predikan som skulle hållas om några timmar. Då var telefonerna tysta, TV och radio var avstängda, lugn och ro infann sig. Då blev tankarna tydligare och försvann inte längre flyktigt undanträngda av allt möjligt som pockade på uppmärksamhet. 

Ett minne är när jag lovat att skriva en uppsats till en arbetsgrupp som hade ett ekumeniskt uppdrag. Det sköts upp och trängdes undan. Till sist blev det för sent att skriva och då började jag skjuta upp det hemska telefonsamtal jag borde ringa till en professor Hallencreutz. Än i dag vållar den episoden mig obehag och viss vånda. Gissa om jag fick skämmas. Inga ursäkter fanns. Bara min skrämmande oförmåga att komma igång med en uppgift. Tänk om jag bara hade satt pennan mot papperet (detta var före datorernas tid).

 

Konsten att läsa morgontidningen

Så märkligt, jag trodde mig behärska konsten att läsa en dagstidning, Så fel jag hade. Morgonens avis avklarades på 20 minuter av ivrigt läsande. Men när tidningen (e-versionen på läsplattan) las åt sidan var den överväldigande upplevelsen vemod och förstämning. Här skulle jag ha glädjen att bli informerad och delaktig i nyhetsflödet, om än i textform och försenad av tryckpressar och distribution åtminstone i jämförelse med media på internet. 

För många år sedan läste jag tidningar bakifrån. Sedan jag själv prövat på att skriva några kyrkliga ledartexter har jag tänkt om och börjar från början. Vad har bedömts så viktigt att det platsade på ettan, dvs första sidan? Där säger ÖB det många redan tänkt, nämligen att nedrustningen gick för långt. En Rysslandskännare är överraskad av Putins brutalitet och menar att "Väst måste tänka det otänkbara".  En liten blänkare finns också om att någon i häkte medgivit att någon dött efter misshandel. 

I en ledartext på sid 2 hävdas att Plikt bör inte bli prejudikat. Skribenten fruktar att en civilplikt kan innebära att vi får "en växande byråkrati som skapar sysselsättning åt ett växande antal personer med avtagande motivation och förmåga att besätta de tänkta posterna".  Min reaktion blev, varför inte forma en modell där administration och byråkrati minimeras till förmån för att arbeta med motivation och vilja? Står det så illa till med lusten att ställa upp för landet och det gemensamma?

I en debattartikel menar justitieminister Gunnar Strömmer att Verktyg mot terrorister (också) krävs mot kriminaliteten. Sverige befinner sig i en trygghetskris, skriver han, men fortsätter att det är avgörande att vi inte tillåter oss att trubbas av eller ge upp. Själv har jag knappast några redskap mot den ena eller andra.

Så där fortsätter det. Granskningen av partifusk med bidrag läggs ned. Jaha, vem trodde att det skulle gå på något annat sätt? Upp med handen! Ingen... Två unga kvinnor misstänks inblandade i en misshandel  som ledde till en bekants död. En annan kort artikel berättar att två dömda advokater inte får sina domar prövade i HD.

Ägg återkallas efter nya risker för salmonella. Försök att skada hundar i Malmö. Misstankar stärks för pojkmord. Ryssland när sin första framgång på ett halvår. Lokala bedömare: Bolsonaros tystnad triggade stormning. Tyska klimataktivister försöker rädda en by (som nog försvinner för att en enorm kolgruva byggs ut). 17 döda i protester mot nya presidenten i Peru. Så där håller det på. Överväldigas av tanken varför jag fortsätter läsa om allt beklämmande svåra, om krig, hot och mord. Kanske därför att jag under läsningen åtminstone tyst talar med vår Herre om det jag läser. Trots att önskan att skrika högt mot himlen också finns där.

Så minns jag en tidigare tanke jag burit på. Att det finns sådant som är värre. Att ingenting veta och ändå tro sig ha överblick. Tänk om de som har makt att besluta har tröttnat och inte längre orkar med att ta in vad som händer och sker. Och hur ska väljare som inte följer med egentligen kunna veta om och när de blir förförda av populism och fördomar? Ja, säg det!

Dumdristigt generösa avgångsvederlag

 

Det nya året är ännu så nytt att det fortfarande är lätt att skriva det  förflutna 2022 istället för vårt nya 2023. Ett tecken på att det är lätt att hålla fast vid det som varit? Kanske en viss tveksamhet att ta till sig det som är nytt?

Ibland förefaller det som om den gemensamma nämnaren med andra människor blir allt mindre eftersom vi inte tar till oss nyheter och information från någorlunda gemensamma källor. Men villkoren som drar åt våra svångremmar delar vi förstås och kan gemensamt känna viss rädsla inför alla farsoter (virusar och diverse smittsamma sjukdomar) som är i svang. Den dyra elen och den höga inflationen med ökade levnadsomkostnader är som ett hål i mångas plånböcker. Och den har en sparad slant märker kräftgången på börsen. Något knaprar på minsta belopp. För en stund tycks villkoren lite mer rättvisa eftersom den som har mycket faktiskt mister mer.

I svarta stunder får jag för mig att jag misskött mig som aldrig blivit utköpt. Inga stora belopp har kastats efter mig som kunnat bygga upp ett försvarligt och privat sparkapital. Den dumdristiga frikostighet som t.ex. Svenska kyrkan visar dem som inte klarat av sitt uppdrag, eller rent av misskött det, upprör. Inte ens kyrkan törs skicka med ett förbehåll om att den som får ett nytt jobb inom en viss tid då måste återlämna delar av utköpssumman, det s.k. avgångsvederlaget. Vidlyftigheten i utköpen rimmar synnerligen illa med de allmänna sparbetingen som mängder av församlingar och pastorat dignar under. Och nog är det rätt att bli upprörd när skälen till utköp mörkas i hemliga avtal, som  t-ex. i Örebro, vilket omöjliggör en prövning av de styrandes fögderi. Vem tar ansvaret för att "fel" personers anställts? Inte sällan är det samma grupp som varit inblandad i anställningarna som frikostigt anslår orimligt generösa ersättningar vid avskedanden. Ibland mörkade som egen avgång eller gemensamt beslut. Då kan det heta att: när vi är där vi är kom vi överens om att en annan kompetens behövs... Kan just tro det.

Men, vid vissa tillfällen är utköpen orättfärdiga av andra skäl. Den utköpte kan ju ha drabbats av olämpliga och oskickliga politiker! Ett kyrkoråd kanske ogillar en kyrkoherdes tillsynsansvar även över det egna kyrkorådet? Herden kanske vägrar att beordras göra än det ena än det andra som vilken tjänsteman som helst. De styrandes brister kan förstås inte köpas ut eller bort. Då skulle den förmenta demokratin sättas ur spel. Ytterst är det församlingarna och de anställda som får ta smällen. En liten paragraf i kyrkoordningen kanske kunde öka transparensen och skärpa biskoparnas tillsyn när politiker visat sig mindre dugliga...

Den gemensamma nämnare blir allt mindre

 Försökte samtala med några vänner om vad som timat, dvs hänt. 

- Jag läste i tidningen om statsministerns syn på vapen till Ukraina... såg du det?

- Vi har ingen tidning längre. 

- Men de har berättat de på radion också.

- Säger du det. Nej, vi lyssnar inte så mycket på radion längre...

- Hur håller du dig informerad om vad som händer och sker.

- Informerad? Förresten, tror du det ska fortsätta regna hela veckan?

- Vänta, så kollar jag i min dagstidning. Men, du har väl en väderapp i alla fall?

- Kanske. Jag tror det... Minns inte hur man gör...

Våra informationskällor blir alltmera diversifierade och spridda. Vi har allt mera sällan en någorlunda samstämmig bild av vad som händer och sker i vår omvärld, nära och långt borta. Den gemensamma nämnaren blir allt mindre. Oroande, tycker jag.

I många fall upplevs det tar in från olika källor som betydligt färgade av olika perspektiv. Förutfattade meningar, fördomar och ideologiska raster färgar och gör om. Snart vet vi inte om den bild vi fått alls har landat hos andra. Nyheter och journalisternas texter har inte nått ut som förr. Misstänkliggjorda för att alltid ha vänsterprägel. Journalistikens trovärdighet står på spel när den konstant misstänkliggörs för att ha dolda syften. Tanken är att saker undanhålls, förvanskas eller överdrivs...

Vikten av saklighet och objektivitet i journalistikens sanningssökande kan aldrig kompromissas bort. Även småfel och brist på kunskap om de områden där journalister verkar påverkar. För min del lusläser jag det som skrivs och lyssnar noga på det som rapporteras om kyrka och tro. Så t. ex. är ärkebiskopen inte högsta chef över Svenska kyrkan. Biskopar kan inte styra och ställa i församlingar och pastorat. Den partipolitiska makten är omfattande i Svenska kyrkan trots att de nästan aldrig förklarar ur trons perspektiv eller står till svars för hur kyrkan agerar.

Ett förvrängt sinne

 Många har läst blogginlägget om föreställningar om syndfrihet. Jag har därför slagit upp några gamla skrifter för att se på frågan om hur fördärvade människors egna möjligheter är att själva förtrösta på och säga ja till Gud. I Augsburgska bekännelsen kan man läsa om arvsynden: Efter Adams fall föds alla människor "med synd, det vill säga utan fruktan för Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvssynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död, även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande". ( Ur II Om arvsynden)

I boken För Kristi skull kan man läsa: "Den rätta relationen och gemenskapen mellan Gud och människor har arvsynden förstört, den har fördärvat människans natur och vilja så djupt och grundligt att människor inte kan komma till Gud av egen kraft. Gud, den barmhärtige, som även är en dömande och rättfärdig Gud, rättfärdiggör ovillkorligt syndare om de tror att Kristus har försonat dem med Gud genom sin ställföreträdande lydnad. Så återställs gemenskapen med Gud och de troende får nådens gåvor i den helige Ande". (s 125)

Visst vore det spännande att undersöka hur pass omfattad denna övertygelse är inom dagens Svenska kyrka. Var och en pröve sig själv...

Vad har jag gjort för att drabbas?

Den som drabbas av svår sjukdom kan ibland tänka: vad har jag gjort för att detta ska hända just mig? Som om sjukdom vore en direkt följd av något man gjort eller underlåtit att göra. Visst kan det hända att man levt på ett sätt som lagt grunden för senare sjukdom, men tanken att sjukdom är ett straff borde i vår tid helt ha sjunkit undan.

Rökning, droganvändning eller överdrivet bruk av alkohol kan t. ex. självfallet ha sett till att bjuda in och orsaka ett svårt sjukdomstillstånd. Men inte ens då går det alltid att fastställa orsakssambandet. En vidlyftig livsstil kan bidra till insjuknande. Då vet man möjligen en av anledningarna till att sjukdomen kommit. Inte ens då är sjukdomen ett straff.

I mitt fall är njursjukdomen jag har ärftligt. Anlaget finns i generna och vandrar troligen vidare på mödernet. Två av oss tre bröder har fått sjukdomen. Hur det blir för släktingar i framtiden vet ingen idag.

För att ge mig en bra dialys har läkarna velat ordna med en fistel i min vänstra arm. Nära handleden sydde kärlkirurger ihop en ven och en artär för att få riktig skjuts på blodet. Då var tanken att en ven och en artär ovanför operationsstället skulle växa till och bli så stora att man kunde sticka i dem och så få dialys. Men si det gick inte. Inte ens två kärlsprängningar löste bristen på tillväxt.

Under senhösten opererade man på nytt, nu uppe vid armbågen. Till en början var det ordentlig fart på blodet och allt såg bra ut. Men så upptäcktes vid en ultraljudsundersökning av ådrorna att flödet avtagit. Kärlkirurger gick in i armen med sitt instrument via handledens ådror för ev ballongsprängning, men tvingades konstatera att blodet tagit en oplanerad riktning genom mindre kärl. Ingenting att göra. 

Vad har jag gjort för att drabbas av detta? Faktiskt ingenting. Mina ådror har förmodligen dålig kvalité vilket påverkat resultatet. De är gamla, stela och förkalkade. Vad som händer nu vet än så länge ingen av oss. På dialysen finns en s.k. accessgrupp som diskuterar vilka lösningar som finns för olika patienter så man ska få tillgång till blodbanan på ett sånt sätt att dialys kan genomföras. Där blir det säkert en diskussion om vad som kan göras. Hoppas att jag blir indragen i samtalen och inte bara blir föremål för andras överväganden...

Nu tar jag mig en kopp kaffe istället för grubbla mer.

Syndfriheten växer till?

Vid ett matbord härförleden fördes ett samtal om kyrkans framtid. När ska väl sådana samtal föras om inte när man bryter bröd med varandra. En tanke som torgfördes var att kyrkans grundläggande paradigm om människans syndfullhet, som fick Jesus att ta på sig och bära människors synd på korset, inte längre upplevs som relevant av väldigt många människor. 

Vid ett antal tillfällen har jag i olika sammanhang och vid kyrkkaffen fört frågan om synden på tal. Reaktionerna har varit att människan duger som hon är! Och att det räcker med att vara allmänt hygglig och försöka göra gott. Det är som om goda gärningar tänks utplåna brister och tillkortakommanden. Den som gör så gott hon kan behöver inte syndabekännelse och omvändelse. Föreställningar om syndfrihet växer till.

Detta att Guds ingripande krävs för att rädda människan sjunker undan till förmån för värnandet av "allas lika värde" och en allmän "humanism". Om kyrkan tydligt vill stå för människovärde och humanism nöjer sig alltfler med det och börjar tänka att det där teologiska om synd, förlåtelse och försoning är antikverat och föråldrat. 

Reformationsteologin hävdade att människan av egen kraft inte kan säga ja och komma till Jesus. Synden har så förvrängt vår verklighetsuppfattning att Gud först kärleksfullt måste ingripa och väcka vårt gensvar. Lösningen kan inte ligga i att bara dra ett sträck över tro och bekännelse som varit levande och verksam i två tusen år och övergå till något allmänt och människovänligt. Då kunde kyrkan lika gärna gå samman med Röda korset, Rädda barnen eller Amnesty. 

Ibland när kyrkligt aktiva, både anställda och förtroendevalda, fått berätta om varför de tillhör kyrkan har det låtit som om kyrkan vore vilken förening som helst som vill göra gott och värnar allas lika värde och humanism. Visst kan det bero på ovana att berätta om den egna tron och vad Guds kärlek i Jesus Kristus gjort med oss. Men det har hänt så ofta att jag inte längre tror att det är förklaringen. Sanningen är nog att det är just så som man allt oftare tänker.

Skulle det kunna heta tårtmodellen?

TV-rutorna fylls under helgerna med flera gudstjänster. Alla har velat göra sitt bästa för att budskapet, dvs evangeliet, ska nå ut. Trots ny handbok är det fortfarande ganska vildvuxet i vår Herres hage. Teorierna om hur man "skapar" och bygger upp en "bra" gudstjänst är många. Ett populärt sätt, om man ska tro vad som sägs, är att organisera gudstjänstgrupper där alla planerar och tänker tillsammans.

En annan modell som använts i Olaus Petri församling i Örebro är den med specialiserade grupper som har till uppgift att ge sitt eget bidrag till gudstjänsten och liturgin. I OP under min tid fanns bland andra en kyrk- och gudstjänstvärdsgrupp, körer, en förbönsgrupp, en textläsargrupp, en kors- och ljusbärargrupp och en söndagsskolegrupp. Varje deltagare och gruppen skulle ges möjligheter att öva och lära sig mer inom sitt område. Hur klär man sig som kors- och ljusbärare? Hur håller man det som bärs? Var ska ljus och kors placeras? Evangelieprocessionen tränas särskilt. När går personerna fram för att hämta kors och ljus? Var i långhuset stannar processionen? Hur beter man sig under läsning? Osv.

Varje grupp hade sina egna samlingar, ofta med en präst eller diakon närvarande, för att fördela uppgifter och boka datum. Ibland möttes grupperna för att samtala om sin uppgift och öva utan att församlingen var närvarade. Då slipper man viska och diskutera under gudstjänsten eftersom allt känns tryggt och säkert.

Sällan uppstår longörer eftersom även detta att vara på rätt plats när det blir ens tur att agera och bidra är övat och klart. Det händer sällan att församlingen under tystnad behöver se på när någon reser sig för att förflytta sig till den position som redan kunde varit intagen. På så sätt får liturgin rytm som gynnar församlingens aktiva deltagande.

De som sitter eller står i bänkarna är inte heller passiva. De ber, sjunger psalmer, svarar på acklamationer och uppmaningar.De rör sig mot altaret vid nattvardsgången och somliga böjer knä eller korsar sig i tillbedjan.

Denna modell att bygga gudstjänst genom att olika gruppers deltagare gör och ger sin insats skulle kunna kallas för tårtmodellen. Om man nu måste följa trenden att fixa käcka namn och benämningar på allting. Självklart får man se till att inte några personer gör allting eller är med överallt. En uppgift åt var och en kan fungera som ledstjärna...

 

Med tanke på Ukraina och Iran betonar vi denna jul änglasångens bön eller proklamation:

Fred på jorden!

Välsignade helger tillönskas!

Trons försvarare behövs absolut

Växjös biskop Fredrik Modéus skrev den 20/12 en intressant och välformulerad artikel i DN som ett inlägg i en pågående debatt. Det mesta är klokt och välfunnet. En punkt lyftes fram i rubriken: Ingen behöver agera trons försvarare. I artikeln svarar rubriksättningen mot följande passage: Att ta emot befrielsen i att också längtan efter tro är tro. Att förstå att det vi kallar Gud alltid är större och att ingen behöver agera som trons försvarsadvokat.

I själva verket behövs trons försvarare, på den punkten är jag oense med Modéus. Inte så att vi behöver ta på oss själva att alltid försöka förklara att tron kan vara intellektuellt rimlig och hederlig. Men genom århundraden har trons försvarare, de så kallade apologeterna, gjort betydande och bestående insatser.

Även i vår tid har kyrkan och tron dragit nytta av trons försvarare. Tänk t ex på Alister McGrath som gick i svaromål när Richard Dawkins gick till storms mot kristen tro. McGraths böcker har utöver syftet att försvara tron blivit sällsynt fina introduktioner till kristen tro, både för trons nybörjare som mycket erfarna vandrare på trons väg. Även Martin Luthers kyrkokritik var ett försvar för en kristen tro som inte färgats av makt och egenintressen.

Trons försvar kan låta som ett hinder för öppet samtal och dialog, men behöver inte alls bli det. De kan samexistera med den öppna inbjudan att möta människor med nyfikenhet för deras upplevelser och trosföreställningar. 

Även i den tid då okunskap om kristen tro öppnar nya dörrar för möten och gemenskap behövs den kämpande kyrkan både mot trons belackare och den i världen grasserande och förfärliga ondskan. Ecclesia militans kan inte tillåtas att nedrusta för att kulturklimatet nu rymmer nyfikenhet på tro och tro. Och även den mötes- och samtalsinriktade har uppdraget att bära vittnesbörd. Det får vi inte glömma...

Julkort av Helge Artelius

Helge Artelius julkort har en speciell plats i mitt hjärta. Nyligen ropade jag in en akvarell av hans hand föreställande en klockare som står bredvid en kyrkklocka och håller klockrepet i handen. Letar fortfarande på nätet för att se om även detta konstverk blev ett julkort. Om du inte känner igen detta kort ovan, eller Artelius stil, så kolla själv på nätet. Här t. ex.

Julkortet här ovan är speciellt, som en dubbelexponering. En flykting med sin mor. Hon blickar mot solen som markerar hopp och framtid. Barnet har en Röda kors-vante. Samtidigt kan man upptäcka Josef i bakgrunden och då blir kvinnan Maria och barnet blir Jesus. Så fint, tycker jag. Snart dags att önska GOD JUL! Detta mitt inlägg får bli en sådan tidig julhälsning!!

 

Energisnålt och kvickt.

Elstödet, som inte kom fram i år, ska inte SJ ta hand om. Skulle det ha blivit ett kontantstöd hade det kanske blivit som på det gamla vykortet. Några säckar har sprungit läck som en påminnelse om att det alltid rinner iväg pengar till alla möjliga utgifter när pengar ska distribueras till ofattbart många. Informationskampanjer, påminnelser, porto, personal etc etc. Vagnarna är inte bara fyllda med pengasäckar utan gigantiska fyrklöver. Med sådana i bagaget finns hopp om tur och lycka. Men då behövs det något helt annat än pengar, om jag ska vara ärlig.

Försäkringskassan ska leverera pengar till folket. Märkligt nog kan den som förbrukar mest få mest. Det låter i och för sig rimligt, men tänker man på att det kan subventionera även onödig konsumtion av el blir det knepigare. Vi som inte har en bubbel- eller swimmingpool kan då avundsjukt tänka att stödet borde sett annorlunda ut. Men hur vet inte jag. Svårt lär det vara att mejsla ut rättvisa modeller som även kan fungera praktiskt...

Några miljoner kunde ha avsatts för en landsomfattande elsparkampanj. Tycker jag utan att veta om någon gjort det. Det kommunala bostadsbolaget ABK i Kristianstad har tagit täten i roliga idéer. Där, berättar TT, skickar man ut tidsinställda vattentäta timglas som ska hjälpa hyresgästerna att bara duscha i 4 minuter. Med i försändelsen lär finnas en påminnelse om att man kan duscha snabbare (kortare tid). Ett tips från mig är att bara använda kallt vatten som inte behöver värmas upp. Energisnålt och kvickt!

Ska Lucias ursprung suddas bort och ut?

Dagen för Luciafirandet passar det mig att lägga ut några Luciavykort. Särskilt som det talats om här och där att tvätta Luciafirandet rent från religion (i detta fall kristen tro) eftersom Lucia i alla fall är ett helgon. Tanken är att ju mer utsuddad en sed blir desto fler kan stämma in och vara med. 

Oavsett om svenskt luciafirande är av sekulärt ursprung så hindrar det inte att kopplingen finns och har vuxit sig något starkare till martyren Lucia. Det tycks reta att Lucia är en tidig kristen martyr, sådant ska vi inte alls minnas...

Lucian på vykortet saknar martyriets röda band om midjan. Här betonas uppgiften att komma med morgonkaffe och lussebullar. Melodislingan i nederkant är inledningen på sången Sankta (dvs heliga!) Lucia... På kortet går Lucia utomhus när det snöar. Blåsten får lågorna att fladdra och ljusen ryker så smått. Imponerande är den långa fläta som hålls fast under armen.

Nedan dyker en annan Lucia upp som går med raska steg också här med kaffebricka och lussebullar. Tydligen ska en Lucia behöva vandra utomhus för att ta sig dit hon ska. I den kalla decembergryningen.

Nog ser det ut som Betlehemsstjärnan redan strålar klar på himlavalvet. Ljusen på hjässan är röda vilket sällan har setts. Fick månne färgen röd vara med för att koppla Lucia till martyriet?

Av den påtryckta hälsningen räknar konstnären in luciafirandet i Jul- och Nyårshelgsfirandet. På så sätt kan kortets användbarhet öka och det blir enklare att sända kortet när som heslt inför helgerna. Att sända en luciahälsning med posten bara kring den 13 december blir alltför begränsat, det kan man förstå. Notera att ljusen inte ryker vilket däremot det heta kaffet tillåts göra.

En udda detalj är de grön vecken på Lucias skjorta, själva formen på särken liknar en kyrkans röklin om man bortser från ärmen. På röklin är ärmarna längst ut både rejält hängande och utdragna.

Till slut dyker så ännu en Lucia upp. Även här är det en God Jul och Ett Gott Nytt År som tillönskas. Märk hur Lucia betraktar Dig som nu ser på kortet. En slags kontakt uppnås. Tre blonda Lucior. Hm...

Ibland har luciafirandet i Sveriges Television kompletterats med grupper eller soloartister som om inte körerna själva skulle kunna bära sångstunden. Denna brist på tillit är förmodligen släkt med lusten att tunna ut och sudda bort kopplingen till kyrkans Sankta Lucia.

Glad Lucia på Er!

Vart går biståndet, egentligen?

 Den 8 november publicerades en övergripande och kritisk kommentar till det ändrade svenska biståndet. Där ifrågasattes bland annat att biståndet i högre utsträckning skalla användas för migrationspolitiska åtgärder samt att allt mer styrs mot Ukraina samtidigt som världens nöd är skriande på många andra håll. Senare har det framgått att biståndsbudgeten i högre grad ska kopplas till företag och deras åtgärder!

Kritiken mot det slopade 1-procentsmålet har varit hård även om man på Sidas hemsida ännu skriver som om 1-procentsmålet ännu gällde: "Sveriges totala bistånd motsvarar cirka en procent av bruttonationalinkomsten (BNI)."

Biståndet är särskilt laddat eftersom det är institutionaliserad medmänsklighet avsett för de mest drabbade och utsatta i vår värld. Även för den som sällan eller aldrig ger till insamlingar så ger det faktum att biståndet behållits på 1 procent av BNI en känsla av tillfredsställelse, vi i vårt samhälle är beredda att gå före och visa vägen av solidaritet och medmänsklighet! Vi delar med oss, generöst. 

När den nya regeringen slirar på biståndets storlek och inriktning är det synnerligen allvarligt. 56 miljarder i 3 år till internationellt bistånd låter mycket, men behoven är oändliga och varje inskränkning ger allvarliga konsekvenser. Visst finns det anledning att se över och arbeta igenom biståndet, dess former och ändamål. Men det borde inte omedelbart leda till att biståndet används för att skapa ett reformutrymme inom vårt lands gränser. Istället kunde fler internationella projekt kunnat få stöd.

Många är vi som i fortsättningen kommer att följa biståndsfrågorna noga och kritiskt. Vi är redan upprörda och ifrågasätter de beslutade förändringarna eftersom biståndet i högre grad kommer att används för utgifter som borde kunna finansieras på annat sätt! Vart går biståndet egentligen, kommer vi att fråga!

När de skulle agera

Nästan 2 veckor tar det för influensavaccinet att "kicka in". Informationen hittade jag på nätet. Därför blev det till att avstå från högmässan i Olaus Petri kyrka även denna söndag. En ersättning fick ärkebiskopsmottagandet i Uppsala domkyrka bli. En god ärkebiskoplig predikan med stark förankring i bibliskt evangeliskt material fick vi oss till dels. Annars var TV:s inslag med uppmaningar till vår nyblivne äb uppmuntrande. DN:s kulturchef  Björn Wiman var särskilt uppfordrande när han önskade få höra kyrkans språk talat, det som omvärlden fnissat åt, men nu behövde höra!

TV-sändningen var väl genomförd, enda störningen var väl den fjärrstyrda kameran bakom altaret som onödigt dök upp när den letade efter position. Sådant är ändå adiafora i gudstjänstens sammanhang. Det märktes att deltagarne fått öva eftersom de var på sina i förväg bestämda platser när de skulle agera, be eller läsa. 

Letar i min Bibel efter sjukdomar som skulle kunna likna mina, men hittar naturligtvis inget. Besatthet eller blödningar är inte direkt det jag lider av, nu i alla fall. Som tur är har alltfler fundamentalister insett att de behöver söka medicinsk hjälp när kroppen och ibland själen far illa. Snart nog inga nöjer sig med att bönfalla om helbrägdagörelse, dvs totalt momentant tillfrisknande. Inte för att det skadar att be utan för att sjukdom är ofta något synnerligen komplicerat. Erfarenhet och vetenskaplig insikt kan behövas för ett läkande som består. 

Ibland hjälper vare sig bön eller medicinsk expertis, det är den bistra sanningen. Ingen kan övertyga mig om att det uteblivna tillfrisknandet i så fall skulle bero på slapphet och bristande uthållighet i bönen. Särskilt som många människor även i den svåra sjukdomen är burna av andras böner. Ibland uteblir hälsan, När det sker behövs andras närhet och engagemang, påtaglig medmänsklighet. Sitt en stund vid någons sida, skriv en rad, och när det görs skadar det i alla fall inte att också tala med vår Herre...

Om ändå...

En ny grådag då inget blått skymtar på himlen. Förvillande lik gårdagen. Dagar då det är enklast att stanna inne, fast kroppen så väl behöver komma ut och röra på sig. Hälsan min är fortfarande inte som den borde. Ett dränage har jag, men 2 stomipåsar eftersom det läcker i ett gammalt hål när man spolar kaviteten i magen. 3 gånger om dagen. På tisdag blir det ny röntgenundersökning med kontrast. Eftersom min njurfunktion är urdålig har detta besök lagts på morgonen innan jag ska på dialys. Så får jag hjälp att bli av med kontrasten.

Njurmedicin vill att jag ska ha en fistel trots att förra försöket var misslyckat. Denna gång tog operationen 4,5 timmar p.g.a. att det blödde och ådrorna inte var alldeles medgörliga. Nu, två antibiotikakurer senare, väntar ett nytt ultraljud för att bedöma hur ådrorna utvecklats eftersom den blödning jag fick fortfarande finns kvar som en hård klump vid operationsstället. Tänk vad jag får vara med om. Vidunderligt...

Ibland får jag frågan om jag har hemtjänst och svarar nej, fastän jag har det. Utan livskamraten stode jag mig slätt! Hon sliter för att jag ska ha det bra. Det lilla jag förmår räcker inte långt. Bädda säng kan jag förstås och ibland fixa en frukost. Men att sköta ett hem kräver mer än så, det är den bistra sanningen... Tacksam är jag innerligt!

Ibland undrar jag vad dom som inte läser en tidning om morgonen gör? Här vandrar mina tankar över världen. Klimatfrågor dyker upp. Ska de verkligen avgöras i domstol? Ekonomi behandlas. En opinionsmätning visar hur sympatierna skiftat ganska dramatiskt till den rödgröna sidans förmån. I Kina börjar covidrestriktionerna krackelera. Och i Sverige sover tydligen ett antal agenter. Läkare blir utsatta för hot och på Engelska skolan ryker kjollängdsreglerna. Hur många alkoholannonser, vinannonser i själva verket, som tryckts i papperstidningen kan jag nästan inte räkna. Fler än 10 är de i alla fall... Dag efter dag ser det ut så. Vinflaskor och boxar om varandra.

Tanken far som en pingpongboll mellan ämnena. Som ett bevis för att världen ännu finns kvar och att den förmår engagera. Somligt mer än annat. Lusten att kunna gör något väsentligt för att ändra många märkliga historiska skeenden växer sig stark. Tänk på Ukraina. På Afrikas Horn svälter man. I Pakistan flyter människors liv bort. Om ändå... Om bara... 

Åter inlagd på sjukhus

Två slangar har jag haft in i magen för att få varansamlingar, sk abscesser, sköljda. Efterhand har infektionen klingat av och nyligen drogs det sista dränaget bort. Det hann förstås inte gå en vecka inna det inte höll. Söndagkväll åkte jag till akuten med hög feber. Fick en infart i benet, armarna är körda för stickövningar, så att antibiotikan skulle kunna börja bekämpa den infektion som vuxit fram. Om den sitter i magen eller bara ytligt skall avgöras i morgon den 8/9. Först kontraströntgen sedan dialys. Därefter åter till Infektionsavdelningen som denna gång fått härbärgera mig, dvs låta mig bo där och få vård.

Min journal börjar bli lika omfattande som Luthers samlade verk. Läkare som träffar på mig säger att de ska läsa på lite vilket ofta tar flera timmar bara för att få en hastig koll på vad det är för en lustig gubbe som landat i en säng nära dom. Isöndags mådde jag rejält illa. Idag är det bättre. Blodtrycket har stigit från ett övertryck på 80 el 81 till 124 alldeles nyss. Fick mig att tänka på hur lågtrycket på väderleksrapporterna kan trängas undan av ett måttligt högtryck.

Hela sjukdomsförloppet sedan operationen den 17 september förra året förskräcker när jag tänker närmare på saken. Som människa, dvs en tänkande varelse, borde jag kunna dra några enkla slutsatser för något som skulle kunna bli en sjukdomens teologi. Ja, vad vore vi väl om inte sjukdom fanns? Kampen mot det sjuka för det friska är oftast aldrig (vilken ordkombination) enkel eller okomplicerad. Fråga mig, jag vet. Berg och dalbana har det varit, livsfara och medgång, ljusa dagar och några mycket svärtade. Men vi kämpar på, professionen och jag som patient. Just den här envisas med att vilja vara ett delaktigt subjekt och inte någon man beslutar åt över huvudet på.

Påbjud kläder

 Klädseln för de som vid altaret leder kyrkans mässfirande vacklar här och där. Det är inte alldeles ovanligt att någon tar på sig en stola på sina personliga vardagskläder och på det sättet berövar mässan symboliska värden som att det inte främst är prästen som person som leder mässfirandet, utan Herren själv. Nog förstår jag att det kan finnas invändningar mot påbjudna regler för vilka kyrkliga plagg som ska brukas vid vilka gudstjänster. Icke desto mindre borde kyrkan upprätta en regel för vilka plagg som ska användas när! Särskilt som ordningarna är starkt påbjudna vore det klokt att se till att klädseln också samspelar med de olika uppgifterna.

Inre eller yttre bild och verklighet

Snart får Svenska kyrkan en ny ärkebiskop. Utfrågningen av kandidaterna har redan blivit omdebatterad efter valet av utfrågare. Märkligt att perspektivet utifrån tycks så oändligt mycket viktigare vid valet av utfrågare än att ha erfarenhet och kunskap från kyrkans insida. Än en gång blir bilden av kyrkan viktigare än det som är kyrkans dagliga liv.

Luthersk kyrkoteologi hade ingen framträdande roll i reformationen eftersom man var mera upptagen av vad kyrkan inte skulle vara. Kyrkokritiken handlade om övermäktig och övertung kyrkoledning, om påve och biskopar som tillskansat sig världslig makt, och om brister i läran. Än idag kan luthersk ecclesiologi visa sig svag eftersom den haft svårt att frigöra sig från det historiska arvet. Visserligen är folkkyrkotanken spridd, men sällan står den i samklang med folkkyrkoteologernas ursprungliga idéer.

Icke desto mindre finns det stora och gemensamma frågor som man över teologiska, och ideologiska, skiljelinjer inte kan ignorera. Mission och evangelisation i församlingarna är ett måste om inte gudstjänstavmagringen ska fortsätta. Kristen tro ska delas och spridas så att Kristus kan bli trodd, älskad och bekänd och livet kring ord och sakrament stärkt.

De flesta bekänner, ibland bakom lyckta dörrar, att storpastoratslösningarnarna inte var någon särskilt lyckad förändring. Inflytandet över de egna församlingarna urholkades och flyttades uppåt i hierarkin (!). Mängder av duktigt och engagerat kyrkfolk fick nöja sig med små samtal i de nya församlingsråden. Att de funnit sig så länge i denna kringskurna uppgift är förvånande, men å andra sidan har de inga direkta kanaler att agera igenom förutom kyrkopolitiska partier och grupper. En sådan kristens resa kan bli alltför lång för att vandras...