Orientera efter kyrktorn

Kyrkoåret närmar sig sitt slut. Minnen av det som varit tumlar runt mer än vanligt. Somrarna på Gotland ett helt långt liv är lätta att erinra sig. Besöken blir inte bara till månader, utan till år. Så gott som en månad varje sedan jag var i 20-årsåldern samt besök vid storhelger och föräldrarnas högtidsdagar. Så gott som hela tiden har Sammantaget har besöken säkert blivit både fem och sex år, om inte ännu mer...

Till åren med sommarställe i Gothem hör kortare tjänstgöring först i Gothems pastorat sedan i Gotlands Norra pastorat. Den märkliga upplevelsen av att fira gudstjänst i ett kyrkorum som fungerat sedan 1200-talet. Att få sälla sig till den långa raden av århundradens gudstjänstfirare blir gripande och mäktigt. På 1200-talet fanns åtminstone kyrkans kor med absid och sakristia.

Kyrkans höga torn anses ha blivit till vid 1300-talets mitt och då av byggnadshyttan "Egypticus". Detta resliga torn som genom seklerna fungerat som orienteringspunkt och navigeringsmärke för sjöfart och fiskare. 

Linné reste runt i Sverige. Han besökte Öland och Gotland på ständernas i riksdagen uppdrag. Han beledsagas av sex unga herrar på sin tre veckor långa visit på Gotland. År 1741 den 2:a juli besöker sällskapet Gothem. I sin Gotländska resa skriver han bl.a. om Gothum: "Kyrkan var vacker. Manfolken och kvinnfolken sjungde var sin vers av psalmerna, under vilket det andra könet höllt alldeles tyst. En stor runsten låg i koret med mycken skrift". Kyrkans skönhet var uppskattad även då. Tydligen var växelsång i kyrkan vid den tiden så ovanligt att Linné noterade det särskilt.

Vi köpte vårt baptistkapell i Gothem 1997.Vi var med på avslutningsgudstjänsten då kapellet skulle tas ur bruk. Man bar ut träkorset som hängt i fonden på podiet, men efter gudstjänsten kom några damer tillbaka med korset och sa att "vi bär inte ut Kristus, han får stanna!" Fast vi fick förstås lova att aldrig någonsin dansa i den forna kapellsalen, ett löfte som vi gärna höll. Dessutom satt på kapellet det kopparkors som tidigare hängt på Metodistkyrkan i Slite, numera riven. Korset hade istället satts på på baptisternas kapell i Gothem.

En höst/vinter var det en stöldturné i bygden. Husen före kapellet och husen efter drabbades. Av någon anledning hoppade bovarna över vårt kapell. Förmodligen fungerade korset, respektingivande eller avskräckande. Vi var förstås lyckligt lottade.

Vid ett tillfälle då jag celebrerade högmässan noterade man särskilt att vaktmästaren, kantorn och prästen alla hette Stenström i efternamn, fast ingen av dem var släkt med de andra. Jag tror till och med att man fotograferade detta tillfälle, även om jag inte har den bilden.

Stadsbor ojar sig ibland över landsbygdens många kyrkor som underhålls fast så få är aktiva i kyrkan. Flera gånger när jag fått tjänstgöra i Gothem, Norrlanda, Vallstena och Källunge har många ipersoner firat gudstjänst tillsammans. Inte sällan strax under 10 procent av befolkningen i socknen! Skull stadsförsamlingarna nå upp till sådana siffror finge man bygga ut och bygga nytt. Fromheten på landsbygden är med andra ord ett föredöme! 

En helg, ljus av saknad

Vi är omgivna av många vänner. Av dem är inte alla levande.
Somliga är döda, andra är påhittade. Jag tänker ofta på en litterär vän 

som Astrid Lindgren hittat på. Rövarhövding Mattis i Ronja
rövardotter har skaffat sig en plats i mitt liv.
Hans tafatta försök att visa närhet är rörande. Han berör
mig också för att vi numera delar en upplevelse.

Den gamle Skalle-Per har alltid funnits i Mattis liv.
Så blir Skalle-Per sjuk och dör. Mattis blir utom sig av sorg.
Mattis ropar ut sin förtvivlan. "Han fattas mig" skriker han
och man kan riktigt känna hans förlust. Han vet vad han
talar om. Och de orden har letat sig in i många runor och minnestal.

Patricio, att av våra barn, blev sjutton år gammal. 1992 avled
han hastigt i en tumörsjukdom. När han dog blev tomrummet i
vår familj så påtagligt att det framstod som en närvaro.
Där hans handduk skulle ha hängt ropade frånvaron
hans namn. Hans rum, vanligtvis fyllt av musik och skratt,
blev så tyst att själva tystnaden protesterade.

Platsen vid frukostbordet stod tom och stolen påminde dag efter

dag om att han borde suttit där. Här skulle han vara, här. Varje dag
när han inte kom hem från skolan, när han inte dök upp på kvällen,
när han inte ringde till jobbet… Hans frånvaro skakade oss. Det var
som om varje ögonblick berättade för oss, gång på gång, att han var död.

Dagar då familjens traditioner kullkastades blev extra svåra. 

Födelsedagen då ingen fanns att uppvakta på sängkanten, 

då kalaset inte gick av stapeln, blev vi mera
vilsna och trasiga. Ingenting stämde. 

När släkten möttes saknades han.
Vid andras födelsedagar ekade hans frånvaro.

Första julfirandet försökte vi genomföra som vanligt. Men

när en i kretsen saknas haltar traditionen och vanorna. De fåtal
julklappar vi skaffat varandra blev nästan kvar under
granen. Vi förstod inte hur vi skulle kunna dela ut
julklapparna när inte han var där. Det var många tårar,
vänners omtanke och närhet till varandra som till slut tog
oss igenom den julen.

Glädjen över det barn som föddes i Betlehem fick just då ge
plats för sorgen efter en ung människa. Änglasången i
julnatten skorrade och profettexten om sonen som blir oss
given kändes nära nog som en plåga. Är det så de har det, alla föräldrar
som sörjer sina barn? Här, i Ukraina, i Gaza, i Israel, i Libanon...?

Sorgen får efterhand sprickor där ljus och glädje letar sig in. Bara att besöka en grav kan göra sitt till.

 

Våra ljus lyser upp gravplatser och kyrkogårdar,

Ja, hela allhelgonahelgen med helgon, martyrer

och hela den himmelska härskaran tycks ljusna. 

Själv mumlar jag sakta, när jag tänder ett ljus,

orden som Jesus sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Allhelgonahelgen sjungs requiem

 Allhelgonahelgen närmar sig. En av kyrkoårets mer aktiva helger eftersom människor numera vallfärdar till sina anhörigas gravar på kyrkogårdarna. Minnesgudstjänster och flerfaldiga konserter genomförs. I de av levande ljus upplysta kyrkogårdarna vandrar människor till långt in på natten.

Ofta sjungs denna långhelg i kyrkorna olika requeim med dess fasta fixerade skriftliga form. Jämför man t ex Mozarts och Verdis requiem har vi med kyrkans gudstjänst som bas en textens samstämmighet.

Först en bön om evigt ljus, vila och frid. Ljuset förknippas med Gud. Glorian runt Jesus och guldet på ikonerna är det himmelska ljuset. Gud är ljusets källa, är ljuset. Att komma in i vilan, eller friden som svenska översättningar föredragit, är att vara nära Gud.

Därefter Kyriet, människans bön om förbarmande, som hörs i Nya testamentet från en blind som tillber sig uppmärksamhet och får sin syn. Och som hörs i var mässa. Herre förbarma Dig. Kriste förbarma dig.

Guds vrede – den som många tagit avstånd från eftersom den upplevts skrämmande och hotfull. I Gamla testamentet vördas Gud som så upphöjd och helig att glöden från hans vrede hade kraft att förgöra dem som trotsade honom. Vredens dag, då räkenskapen görs upp, då konfronteras ondskan, orätten, det destruktiva och gudsfrånvända. Då får människan ta ansvar för sina gärningar. Men vredens andra sida är nåden och upprättelsen, återställelsen. Alla som har ropat – finns det då ingen rättvisa – ska den dagen se rätten flyta fram som vatten.

Domens dag, Dies ire, då ljuder basunen, Tuba mirum, och de döda uppstår: Paulus skriver: Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas.

Sedan återblickar texten mot Konungen, den man fruktar, och Jesu offerdöd lyfts fram. Som en påminnelse till Gud. Glöm inte bort den kamp Jesus kämpade. Ta från mig skulden, du som faktiskt benådar rövaren och synderskan. Ställ mig bland fåren, de benådade. Bakgrunden är Jesus i Matteusevangeliet som visar att den som handlat barmhärtigt mot medmänniskan själv ska möta barmhärtighet. Och den obarmhärtige skördar sin egen obarmhärtighet bland getterna. Livet levs på kanten mot ett bråddjup, som för att visa oss vikten av hur vi lever i tanke och handling.

Till sist slutet: finns det då någon räddning undan domen, vreden och fördömelsen? Även om många devalverat domen och förnekat vreden och detroniserat Gud - blir vår bön i alla fall: O Jesus Kristus, full av nåd, giv dem din frid.

Pie Jesu Domine

Dona eis requiem

Gör inte detta hemma...

Förr (dåtid) förskönar många av oss gärna eller omedvetet. Att det blivit bättre på många sätt vet de flesta av oss, även om vi inte deklarerar det högt och ljudligt När vi någon gång jämför gamla skrifter med vår egen nutid märks det skakande tydligt. Husmoderns hemkurer och goda råd är en guldgruva för dylika aha-upplevelser! Själv har jag enbart den 8:e upplagan tryckt 1933, så ett och annat äldre råd har säkert lurat sig med.

Först handlar det om sjukdomsfall och krämpor. Andas genom näsan, diskuteras. "Vanan att anas endast genom munnen framkallar sjukdomar av många slag i svalg och näsa samt ger obehindrat tillträde för skadliga bakterier, som fästa sig i munhålans och angränsande slemhinnor. Kronisk snuva blir ofta följden och ansiktsuttrycket blir slött." Om barn inte kan andas genom näsan är botemedlet ofta att läkaren gör en lindrig bortklippning av det som täpper till näsan...

Råden står i bokstavsordning och snart dyker därför rubriken Apelsinkuren upp. Ett råd som tros ska hjälps mot "allmän svaghet, blodbrist och dålig matsmältning"! Försök gärna, den som vågar. Men var medveten om att du, den sista veckan i denna kur, behöver äta 151 apelsiner. Och veckan därpå under nedtrappningen konsumera ytterligare nästan lika många apelsiner. Kanske är det bäst att ta rådet som ofta ges i televisionsprogram när man där genomför något experiment med osäker utgång: Gör inte detta hemma!

Misär på vårdboende

En gammal och god vän har hamnat på ett vårdboende efter ett en svår fallolycka i sin lägenhet. Hon har det extra svårt just nu. Artros i axlar och nacke hindrar henne från att ens kunna dricka själv. Muggen med sugrör når inte fram till munnen, ens när hon gör sitt yttersta. Hon kan vrida huvudet bara några centimetrar åt vart håll. Än mindre kan hon justera hörapparaten. För henne att nå dit vore som om en pensionär fixade att hoppa högre än Mondo. Omöjligt med andra ord.

När vi hälsade på hade hon just ringt för att få sin medicin så att hon skulle orka med besöket. När vi gick efter 2 timmar bad hon oss att säga till personalen eftersom ingen kommit med den behövliga medicindosen. Svaret var att de inte ville störa när hon hade besök! Redan innan hade vår vän kommenterat att när hon ber om något kan det helt glömmas bort eller dröja timmar innan det sker. 

En anställd som inte hanterar medicin kom under vårt besök in med något att dricka till vår vän och hjälpte henne genom att hålla muggen så att sugröret landade i munnen. Vi försökte samtala med vårdbiträdet under tiden men kunde inte förstå hennes ansträngningar att tala svenska. Och vi hade inga hörapparater för att alls höra något.

På nätterna sätter hennes värk av en annan sjukdom in. Den medicin som ges är otillräcklig så de långa vakna nattliga timmarna tillbringas med ofattbar smärta. Ett besök på sjukhuset i grannstaden ledde till en röntgenundersökning varefter hon blev hemskickad utan några svar och inte heller någon vårdplan. Det verkar som om sjukvården och vårdboendet finner det godtagbart och tillfredsställande att hon ska leva under dessa villkor! Misär var vårt intryck. Vem vågar bli gammal och sjuk om det är så här det ska bli?!

Politisk populism växer obehindrat

Hur kan någon tänka positivt, än mindre rösta för, reaktionära och populistiska idéer och personer? För mig är det obegripligt. Jag förstår nämligen inte lockelsen i förenklade och förljugna svar på politiska, ekonomiska och existentiella problem och frågor. Trumpfebern i USA är en sådan gåta. Det starka stödet för SD i Sverige en annan eller FPÖ:s seger i Österrike ytterligare en. De skapar sin egen berättelse och sin egen sanning som motstånd och uppror mot rådande politiska praktiker med drömmen att själva ta över överallt.

Förnuftiga och rationella argument verkar inte bita på anhängare till dessa politiska rörelser. I USA där moral, livshållning och sanning stått högt i kurs har andra överväganden vuxit sig starka. Eller är det känslor av vanmakt som bara ser en lösning hos den eller dom som framställer sig starka och ger de enkla och svart-vita svaren? En utspridd otillfredsställelse och frustration där drömmen om att allt ska gå att återställas tycks ingjuta hopp? Det var bättre förr innan världen blev stor och konkurrensen mellan lokal tätort och omgivande landsbygd förbytts i internationella hot, ofta sammanfattade i globalisering, där jobben flyr och utsattheten känns i familj och plånbok.

Motkrafterna kan inte gärna öppet fråga vad det är för fel på folk eftersom det kunde locka ännu fler att stötta extremt reaktionära krafter. Psykologer, sociologer och statsvetare borde vara intresserade av att lära sig mer om det finns mekanismer som stärker disruptiva politiker och partier. Är det så att demokratier har svaga punkter som kallsinnigt utnyttjas. Frågorna är oändligt många, svaren försvinnande få.

Trump som i sin presidentkampanj hotar att jaga vänstermänniskor, som han dessutom kallar galna, med nationalgardet och armén hotar därmed demokratins grundval där yttrandefrihet är ett omistligt värde. Han utnyttjar sin yttrandefrihet för att hota andras! Därtill har han en majoritet av landets mer evangelistiska kyrkor och rörelser på sin sida. Även bland katoliker finns ett utbrett stöd för Trump. Hur kan det komma sig?

Döstäda och flyttstäda

Döstäda, med eller utan d, har blivit ett begrepp. Låter en aning desperat. Som något ofattbart angeläget. Den ena innebörden är att städa och avyttra en död persons hem. 

Ordet kan i sin andra betydelse handla om att efterlevande ska slippa ta hand om alltför mycket efterlämnat. Ägodelar ska röjas och rensas med tanke på den egna döden. Att ha hjälpt till i förväg kan ses som framsynt och välvilligt. Denna trend har till och med exporterats och blivit till en TV-serie: "The Gentle Art of Swedish Deathcleaning". Den ska finnas på SVT Play.

Begreppet städa har med andra ord en ganska omfattande innebörd. Den som säger sig ha hjälp med städningen menar normalt bara med vården av hemmet genom damma, dammsuga, torka av ytor och lister, skaka mattor (gör någon det idag förutom vi?) och eventuellt putsa fönster. Den som bistår med städning packar inte ner och bär bort tavlor, möbler, böcker, mattor m.m. Inte ens ordet storstädning inrymmer bortforslandet av möblemang och inventarier. 

Att ämnet dyker upp här beror på en planerad flytt om några månader. Därav även utrensningen av böcker som stillsam nyligen berättat om. Det glesnar sakta bland bokbeståndet. Idag påbörjades besiktningen av vaser, ljusstakar och dricksglas för att inte behöva släpa med allt som förvärvats under  lång tid. Till och med Ture Berglunds glasföremål ska rensas! Förtjusningen över åtskilliga estetiska och tilltalande föremål (sådana är väl de enda vi håller oss med?) måste vika om inte vår nya lya ska bli överbelamrad redan från början.

Så, i överförd betydelse, ägnar vi oss redan åt att flyttstäda. Livet är föränderligt. Den som slänger en del tillhörigheter blir, otroligt nog, själv ganska lättad. Vilket ska ske en gång till när rensning och röjning är avslutad och när alla pryttlarna och vi till slut har givit oss av. Mot nya äventyr...

Goda råd till en kyrkoherde

När en kyrkoherde installeras och tas emot i sitt pastorat hålls många tal. Somliga mest välkomnande, andra handlar om personens goda egenskaper parade med några goda råd. Stämningen, vid den installationshögmässa jag igår fick delta i och efteråt i ett församlingshem, var otroligt varm och god! Personen, Josephine, var uppskattad och efterlängtad i den nya rollen och uppgiften.

Om jag hållit ett tal skulle det ha haft fina ord om den nya kyrkoherden som är stark, from, varmt medmänsklig och engagerad! I en församling där vänskap råder och många tycker om varandra och är öppna för att nya personer inkluderas där passar du verkligen in! För du är en sådan klok, varm och vänsäll person!

Förmodligen hade i ett sådant tal något gott råd slunkit med. Här är några fler goda råd än vad som hunnits med eller varit passande vid samkvämet. 

1. Grubbla inte över gårdagen, men tacka för den, dra nytta av den och möjliga insikter och lärdomar.

2. Tänk över den innevarande dagen och dess uppgifter och be gärna för den, pastoratets församlingar och medarbetarna.

3. Se till att du hinner förbereda dig och se till att ha ställtid mellan olika uppdrag och uppgifter. Ägna tid åt att efterhand lära känna förtroendevalda, medarbetare och människor engagerade i församlingens gudstjänstliv och aktiviteter. Bed med och för församling och medarbetare, sjung och förkunna!

4. När du leder möten och sammanträden - låt även där evangeliet ha plats, hasta inte på besluten utan lyssna även på de mera lågmälda.

5. Var mer påläst än andra. Var rejält insatt i Kyrkoordningen. Och Bibeln förstås.

6. Lita på dina medhjälpare, stöd och uppmuntra dem! Se till att ha roligt och trevligt. Men ta inte över medarbetares problem och uppgifter så att du också måste göra det andra skulle ansvara för och ha gjort.

7. Hjälp och led medarbetare att förankras i och stå bakom pastorala planer och visioner, så att inte några håller sig med andra och konkurrerande planer och mål. 

8. Se till att ha stöd, även av mentorer och själavårdare.

9. Lita på din kallelse, dina egenskaper och förmågor! Du både kan och förmår!

Vila i liturgin och låt ordningarna vara tydliga och stå fast så att igenkänning och hemmakänslan växer till när församlingen möts i tacksägelse, bön och lovsång. Ha gärna många men fasta uppgifter så att åtskilliga kan ge sitt bidrag som förbedjare, textläsare. kors- och ljusbärare, körer, kyrk- och gudstjänstvärdar, kyrkkaffeansvariga, söndagsskollärare m. fl.

Mycket på en gång och alltför många råd. Det var ungefär så jag tänkte och det jag lärde mig när jag en gång fick förmånen att leda i Olaus Petri. Men här finns i alla falla några detaljer som kan ge stadga och hjälp för att den egna insatsen ska bli så bra den någonsin kan. Det finns alltid vägar framåt för att gå vidare!

Israel, Gaza, Västbanken och Libanon

Rätten att försvara sig är rimlig och nödvändig i en värld som vår. Men liksom andra rättigheter kan den förvanskas och utnyttjas. Hamas vedervärdiga, laglösa och blodiga massaker inne i Israel satte igång en vedergällning som pågått i veckor, månader och år. Gaza ligger i ruiner. Ofattbart många civila har fått sätta livet till. Förklaringen är gång på gång att Hamas gömmer sig i befolkningen, i skolor och på sjukhus. Därmed ska dessa platser bombas och skjutas sönder. Antalet oskyldiga offer, kvinnor och barn, bekommer inte den hämndrusiga staten. Israel anser att det är nödvändigt och befogat att bomba och skjuta. Dödandet blir Hamas fel, tycks Israel mena.

Ropen på stöd och hjälp klingar i stort sett ohörda. Världssamfundet verkar kraftlöst och alltför lågmält. Inga verkliga försök har gjorts för att stoppa Israels folkmordstaktik, den som går ut på att den som råkar stå i vägen är själv ansvarig för följderna. Så har Gazas befolkning tvingas fly fram och tillbaka inom sitt begränsade, och numera av hus sönderbombade till grushögar fyllda, område.

Till min egen förfäran blev jag tyst. I känslan av otillräcklighet grät vi för alla offer i Israel och i Gaza, på Västbanken och i Libanon. Fred i någon trolig och positiv mening finns inte inom en överskådlig framtid. Israels utsäde växer till generationers glödande hat, och vad har då bomber och kanoner åstadkommit?

I en liten volym i FIB:s lyrikklubb kom 1972 Palestinsk poesi ut. Där har Tawfiq Zayad sin dikt:

Begrav era döda och stig upp

Det blev vår lott att dricka upp det
till och med glaset
i vårt bittra höjda  krus

Det blev vår lott att slaktas

som får och tackor

den stund vanmakten gjorde oss som förryckta

Det blev vår lott att fly

som en flock höns

Vi känner skammen ända in i märgen

Men än sen? Denna vår kropp är en bro

över det salta havet

till stränder som ej förrått oss, som vi ej förrått

Jord, som är guldsand

safir och elfenben

vår kärlek är starkare än kärleken och rikare

Så begrav era döda och stig upp

Morgondagen, om den än flög iväg,

skall ej slippa från oss

Vi har ej förgåtts, men

till nya människor

har vi formats

En dikt sprungen ur tidigare erfarenheter verkar nu oerhört aktuell. Är det någon som tror att de nya människorna som stiger fram ur eld, aska och grus har lärt sig att älska sina medmänniskor i grannlandet Israel? Än mindre den Israeliska staten. Var och när ska det någonsin sluta...

Gängkriminella och Jesus

Vad visste Jesus om gängkriminalitet? Förmodligen ingenting alls. Ändå finns det upplysningar att hämta hos honom som är relevanta idag. När 12-13-åringar begår brott, skjuter, lemlästar och döda har de ett eget ansvar. Men anstiftarna som kallblodigt använder barn som ombud och utförare ska inte gå fria! Det är som om Jesus har tänkt på denna galna rollfördelning där vuxna besudlar och förstör barn.

I Matteusevangeliet undervisar Jesus på följande sätt: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer." Samma tanke återges på följande sätt i Lukasevangeliet kapitel 17: "Han sade till sina lärjungar: »Det är oundvikligt att förförelserna kommer, men ve den genom vilken de kommer. Det vore bättre för honom att ha sänkts i havet med en kvarnsten om halsen än att kunna förleda en enda av dessa små."

Hur stort ansvar som ligger på de vuxna brottslingarna kräver an avvägning, men med en enkel måttstock är anstiftarna lika skyldiga till dåden som utförarna. Det må gälla de kriminella gängen, miliser, privatarméer och andra. Därför att sammanhang och kontext viktigt att utreda när förövarna ställs till svars så att alla skyldiga blir lagförda!

Frågan om den fria viljan dyker genast upp. Det vore lätt att nyttja tankar om den av synden trälbundna viljan för att förklara alla möjliga mänskliga beteenden, ja, till och med brott. Men det blir en bortförklaring om den relativt fria och egna viljan inte tillmäts betydelse. Det är möjligt att välja ett liv som strävar efter att präglas av medmänsklighet och kärlek, det är möjligt att välja ett liv i Kristi efterföljd på samma sätt som det är möjligt att välja brottets bana där respekt för andras liv och lycka sorterats bort. 

Dagens teologer har ett och annat att ta itu med när det gäller ansvar och fri vilja andligt och världsligt...

Konsten att göra sig av med böcker

Om konsten att göra sig av med böcker - en bra rubrik för en text om det svåra som bokälskare tvingas gå igenom när de av olika skäl behöver rensa i sina bokhyllor och förråd. Anledningarna är många. Det finns inte längre plats för fler böcker. Bokhyllorna är överfulla. Kanske ska man flytta och rent av till en mindre lägenhet. De känslomässiga banden till många av böckerna har blivit betydligt svagare och äntligen går det att skiljas. 

Bäst är att sätta sig ner och tänka, först. Sedan behövs kriterier för att underlätta valet av de volymer som måste vandra vidare. Här är några av de punkter som fått styra mig

1. Kommer jag någonsin att läsa den här boken igen?

2. Kommer jag att slå upp den och kanske söka efter något i den?

3. Vilka känslomässiga band har jag till just den här boken?

4. Finns det andra skäl att behålla boken, är den värdefull, unik, speciell på något sätt?

Kommen så långt har beslutet nästan fattat sig själv. Svarar jag ett tydligt nej på första frågan och ett ganska starkt nej på den andra, då blir fråga 3 inte fullt så avgörande. Även böcker som jag har känslomässiga band till kan delvis sorteras bort. Är den skriven av en viktig släkting, av en vän? Är den en gåva från en för mig viktig person? Kanske har volymen en gång öppnat en ny värld för mig. Har den kanske påverkat mig så starkt att bara jag tar i den kommer upplevelsen tillbaka? Har jag fått den i gåva? Har den tillhört någon som är viktig i mitt liv? Men även somliga sådana böcker kan man låta gå med viss själsstyrka och beslutsamhet.

Nästa grupp av frågor handlar om vad som ska ske när beslutet att göra sig av med böcker är slutgiltigt. 

4. Kan den hör boken återbrukas av någon eller några?

5. Finns det vänner som har intresse för denna volym?

6. Gör en lista på vilka som fortfarande tar emot böcker med adresser och telefonnummer: antikvariat, bibliotek, second hand...

7. Nerpackning och bortforsling.

När böckerna jag ska behålla har ställts tillbaka i en bokhylla, undersök då om du fortfarande tänker behålla dem. Alltför mycket lagrat i bokhyllorna blir inte så roligt för efterlevande att ta hand om. Fast de skulle bara veta hur mycket som redan omplacerats, givits bort och slängts. Efterhand som förmågan att slänga slagit rot och utvecklats till skön konst minskar sentimentaliteten. Att slänga känns befriande! 

Ska böckerna gå till pappersåtervinningen eller bara sorteras som brännbart? Hårda pärmar måste rivas bort, upplyses vi om, innan en bok kan kvalificera sig för pappersinsamling. Annars sorteras det som brännbart.

Efter några veckor har många hundra kilo böcker lämnat hemmet. Ibland har kassarna varit så fulla och tunga att de givit upp. Trasiga papperskassar och utströdda böcker bör naturligtvis undvikas.

Tänk om det bara var tryckta böcker som behövde rensas. DVD-filmerna behandlas numera ganska känslokallt och förpassas ur bostaden. Som tur är finns det en ung släkting som fortfarande njuter den föråldrade tekniken. Fast hon har rätt, många av de här filmerna finns inte på streamingtjänsterna. 9 Marylin Monroe-filmer eller 6-7 stycken där Doris Day förnöjer och ett antal dansfilmer med Fred Astaire. Eller vad sägs om en klassisk TV-serie som I, Claudius med Derek Jakobi i huvudrollen? Gamla vänner kan man fortfarande ha, bortlämnade men fortfarande betydelsefulla och uppskattade!

Gammal eller äldre?

Tiden är en linje som rusar in i framtiden. Den runda och cirkulära tiden finns förstås också där, även om många övergivit armbandsklockorna för att hålla ordning på minuter, timmar, dagar, veckor, år och decennier. För att överblicka ett århundrade tvingas vi ställa oss på andras axlar. Hur ska vi annars få syn på något som sträcker sig utöver och bortom samt bakåt och mot det som kallas förr. Kalendern betonar upprepning enär veckor och dagar både kan ses som något cirkulärt återkommande eller som en väg in i framtiden där dagar och kyrkoårets helger återkommer..

År läggs till år är ett uttryck som behövs för att balansera mångas oförställda förtjusning över perspektivet här och nu. Det ena eller det andra, antingen eller, (är det någon som minns Kierkegaard?) kan också behöva en motvikt i ett både och.

Numera är jag 76 år gammal. Ibland möter jag någon som påstår att jag tillhör de äldre. Hur nu det går ihop? Gammal och äldre? På en och samma gång?

Gudstjänsten som mål

Församlingens gudstjänst är en otroligt fin tårta! Den består av många människors insatser och bidrag som när de sammanfogas blir till denna smakliga anrättning. Förutsatt att man förmår tänka på de olika bidragen som tårtbitar. Om detta har stillsam berättat om tidigare under rubriken: Skulle det kunna heta tårtmodellen? Där föreslås att olika grupper bidrar med sina speciella förmågor (tårtbitar): textläsare, förbedjare, körer, söndagsskollärare, kyrk- och gidstjänstvärdar, kyrkkaffegruppen, kors- och ljusbärare, ministranter präster och diakoner osv. 

Någon frågade mig varför inte körsångare kunde vara mer delaktiga i församlingen. Vilket fick mig att även tänka på församlingens vardagsliv som en tårta i tillvaron. Där finns ofta, åtminstone i en stor församling, mängder av olika grupper som träffas under veckorna. Alla som deltar i dessa verksamheter går inte på gudstjänsterna. Ändå uppskattas dessa verksamheter. De ses som meningsfulla och platser där man inbjuder till högmässor, konserter och annat i församlingen regi. I dessa grupper hålls andakter med bön psalmsång och förkunnelse. Evangeliet om Kristus är även där ständigt i svang. Att det inte blir som vid den ursprungliga pingsten är något som understundom kan bekymra och kräva eftertanke och omprövning...

Körernas huvudsyfte i församlingarna är att ge sitt bidrag till gudstjänsten, både som förkunnelse, fördjupning och lyftning. De som inte vill eller förmår omfatta tron av sångarna har i alla fall lovat sig vara lojala med uppdraget. Körerna möts regelbundet, flera timmar varje vecka för att öva och sjunga. Utöver gudstjänster genomförs konserter och ibland små turnéer. Därtill kommer de till kyrkan långt före de flesta för att fortsätta öva, och sjunga upp sig, för att på så sätt vara beredda att göra sitt bästa i församlingens möte med varandra och Gud. De lyfter vår lovsång och förskönar gudstjänsten.

Körerna satsar mer tid och engagemang än de flesta deltagarna i andra verksamheter. Kopplingen till mässan är utomordentligt stark. Att sångarna efter gudstjänsten inte deltar så ofta i kyrkkaffet kan då vara begripligt, särskilt i körer där sångarna fortfarande har små barn och ungdomar hemma. Deras tårtbit, bidraget till församlingen, är tidsmässigt stor och betydande. Körerna är värda all uppskattning vi kan ge dem!

Dignande bokhyllor, inga förstaupplagor.

Bokhyllorna svämmar över! Trots det har ingen hylla rasat ihop under tyngden, än. I rummet där böckerna samsas med ett par fåtöljer och en televisionsapparat känns det ombonat och fint. Bara man glömmer allt damm som böcker älskar att samla på. Vad ingen anar är att böckerna står i dubbla rader.

Redan som barn trollband böckerna mig. Stumma och slutna stod de där ända tills någon tog ner en volym och började läsa. Då öppnade sig världar och sekler. Vem behövde bygga kojor eller dansa balett när det fanns böcker? Besöken i stadens bokaffärer irriterade biträdena eftersom jag smygläste i butiken. Blev jag utkörd fanns faktiskt en annan bokhandel att fortsätta i, tänk, i lilla Visby. Bibliotekets dörrar slet jag nästan ut alldeles själv. Och boktravar släpades hem och lästes. 

Så har det fortsatt och hyllorna förmerades och fylldes. Tonvis med väl utvalda, givna, skänkta och inköpta böcker belamrar denna litterära skattkammare. Hade jag haft förstånd hade det funnits förstaupplagor och vackra inbundna band, istället har författare, ämne och innehåll styrt förvärvandet.

Senaste tiden har vi rensat i källarförrådet där annat hopsamlat staplats. Att blickarna dessutom föll på bokhyllorna och deras dignande mängd tedde sig naturligt. På två minuter var beslutet fattat. Här skulle rensas. Allt som går ska ner i kassar och till en andrahandsbutik som får avgöra om något ska säljas vidare eller kastas.

Här är de två minuternas skörd:

Cecilia Lindqvist, Tecknens rike.
Reidar Jönsson, En hund begraven,
Pelle Sollerman, Puketörnet.
Leo Tolstoj, Anna Karenina del1 och del 2.
Leo Tolstoj, Krig och fred del 1 och del2.
Sven Delblanc, Vinteride.
Per Olov Enquist, Musikanternas uttåg.
Helle Stangerup, Christine.
Eyvind Johnson, Olibrius och gestalterna.
Gunnar Harding, Kreol.
Väinö Linna, Söner av ett folk.
Väinö Linna, Högt bland Saarijärvis moar.
Väinö Linna, Upp trälar.
Herman Hesse, Glaspärlespelet.
Jan Guillou, Att inte vilja se.
Jan Guillou, Brobyggarna. 

Har jag gjort det jag bort?

Vaknar upp och tror att det är en annan dag. Torsdag kan bli tisdag och fredag en lördag. Äter frukost och ska berätta vad en minister i regeringen sagt. Plötsligt har den ministern inget namn utan är gift med den där du vet... När jag reser mig från frukostbordet blir jag stående som en staty eller försjunken i meditation. Eller som ett djur kan stelna inför en fara. Klokt är nämligen att låta bli att trilla omkull när yrseln blir för kraftfull. Efter en stund går det över och det går på nytt att hasa sig fram i de röda tofflorna.

Framåt förmiddagen är det dags att sitta framför dator. Ett nytt inlägg på bloggen stillsam ska totas ihop. I alla år har tankarna trängts för att få komma fram. Vad som ska avhandlas för dagen har givit sig självt. Nu stirrar jag på skärmen med tröga idéer som vadar i sirap. Trögt går det, innan det släpper. Då blir det nästan som vanligt. Pekfingrarna dansar på tangenterna. Och ett nytt inlägg ger sig ut i cyberrymden. 

När lunchen ska ätas finns ingen fantasi kvar. Filmjölk och flingor får sällskap av en hård smörgås med kaviar på. Samma meny som igår och i förgår och dagen innan i förrgår. Så går en lunch ifrån vår tid. Sätter mig framför TV:n och fortsätter på en streamad serie. Vaknar upp och har inte längre en aning om vad som försiggår på skärmen. Vad göra? Börja om från början?

Får frågan om jag ringt de där samtalen jag hade sagt att jag skulle. Nog gjorde jag det redan i förra veckan? Vilket jag inte hade gjort. Får vandra till Canossa, krypa till korset och klä mig i säck och aska. Och ringer de där samtalen som blir båda långa och goda.

Bespetsar mig på att ta en kaka till eftermiddagskaffet, det som jag inte längre dricker. John Blund kan bli alltför pigg, eller rejält sur, och inte vilja komma. Tar en Champis, örebroläsken som jag älskat i alla år. Nu är den för stark (!) så drycken måste spädas med aningen bubbelvatten som t.ex. Loka. Sedan kan den njutas, förutsatt att den är riktigt kall.

Går ut ett ärende. Måste till apoteket Apoteket. Mediciner har tagit slut. När jag väl är där får expediten hjälpa mig. Vad den där burken jag behöver heter har fallit ur minnet. Vi hjälps åt och väljer mellan Kalcidos och Kalcipos. Det blir säkert bra, säger jag.

På väg hem andfåddheten så att yours truly tvingas sätta sig på rollatorn ett par gånger för att hämta andan. För några år sedan kunde jag springa, både fram och tillbaka. Det var då och nu är nu. Väl hemma sorterar jag in medicinerna i mitt eget medicinförråd, stort nog för att kunna göra affärer med.

Framåt aftonen, vid läggdags, har en liten tupplur framför televisionen redan hunnits med. Timmen är sen, sisådär åtta, halvnio. Råkar få syn på min vad. Där det fordomdags fanns muskler och rosig hy avslöjar sig nu bergstoppar av rynkig hud.

Vad är det som hänt? Är det något som har skett? Egentligen inte. Det är bara åren som gått. Det livliga och aktiva har tonats ner en smula. Vad spelar det för roll! Livet är trots allt härligt och värt att leva!

Till avslut, en trudelutt:

Jag kan icke räkna dem alla:
de saker som ej går så fort, 
jag tappar bort namn och kan falla 
och tror att jag gjort det jag bort, 
helst späder jag läsken den kalla  
- det mesta blir glatt, fint som skrot!
(Mel. Ps. 260)

Vad är det inom dig som...?

Vid middagsbordet spände en vän ögonen i mig och sa: "vad är det inom dig som får dig att tänka så?" Där förstördes middagen för mig och vänskapen naggades i kanten. Försöket att psykologisera min uppriktiga mening gjorde ont. På jobbet var jag van vid alla möjliga liknande inspel, men hemma, vid vårt eget matsalsbord? Visserligen var det här i en tid där psykologi stod högt upp bland alla förklaringsmodeller till både personliga och samhälleliga problem.

Uppenbarligen har det krävts, och behövs fortfarande, något extra för att få igång människor så att ett samtala kan komma igång. Rollerna måste ifrågasättas och brytas, så att vi snabbt kan komma ur vår skyddande skal som hindrar raka samtal. Och känslorna som är så såra att ta fram nr andra är med lockas eller tvingas fram med olika tekniker.

På konferensen skulle en grupp på fyra sätta sig runt ett bord mitt i lokalen omgivna av alla deltagare som skulle iaktta vad som skedde, även i det som verkade ske. Helikoptersittning brukade sådant kallas för. Vem sa vad och varför? Vem styrde? Vilka var passiva? Diskussionen i centrum kunde t.ex. gälla en kyrkoherde som fungerade som en smått despotisk ledare eller en medarbetare med ett drogproblem etc.

Alla möjliga tekniker kom till användning. Många har liksom jag varit med om att de skulle ha på sig olika hattar, för att representera olika perspektiv, i samtal om arbetsplatser och mål för verksamheter. Sådana metoder används än idag. Även värderingsövningar står högt i kurs för att få igång samatal. Det har hänt att vid ett mötes början skulle alla säga: "jag checkar in". Detta för att anmäla sin fråga eller sitt ärende. Därefter skulle: "jag checkar ut", sägas högt. 

Myriader av människor har varit med på sammankomster, möten och konferenser där olika tekniker presenterats, lärts ut eller bara använts. Sensitivitetsträning blev något stort, men fick efterhand trappas ner eftersom aggressionerna grasserade. Deltagarna utsattes för något oväntat eller starkt provocerande. Somliga fick svåra men för livet. I mildare sammanhang kunde det handla om ett föredrag på en arbetsplatskurs. Föreläsaren dök inte upp. När väntan blev lång började människor i arbetslaget diskutera och rent av bråka med varandra vad de skulle göra nu. Kursledningen var diskret med och iakttog vad som hände. Konfrontationerna vid liknande övningar kunde bli svåra att begränsa.

Olika tekniker kunde underlätta för att se och tänka i nya banor. Det gick att få syn på sådant man normalt vare sig observerade eller tänkte på. Nu observerades hur var och en bidrog. Plötsligt blev pratkvarnarna som gärna dominerade talutrymmet obehagligt tydliga. En sådan som jag en gång var. Också personerna som mestadels var tysta kunde nu tas hänsyn till, de som när de tog till orda verkligen hade något kokt att säga. 

Märkligt var det med personer som aldrig ville något själva men som slöt upp bakom de informella ledarna. Och där fanns sådana som behövde skyddas eller få hjälp att komma vidare. Och där stod dom som vill uppfinna hjulet själva och inte kunde inordna sig i en gemensam strävan. Hur fick alla dessa olika karaktärer plats i föreningens, företagets eller församlingens målsättningar? Hur bli ett team? Då slår en fråga mig - vad är det inom mig som får mig att beskriva alla dessa tekniker på det här sättet?

Varningsskyltar behövs...

Ur en predikan hållen i Olaus Petri kyrka idag den 17:e efter Trefaldighet. 

Predikotext var Matt. 6:19-24. Hela predikan finns på bloggen Ordrik!

....Vägmärken gör nytta...

de hjälper oss som färdas på gator,

vägar och trottoarer, vi behöver hjälp!

De som ska köra olika fordon behöver faktiskt

gå i skola för att lära sig hur det ska gå till.

De lär sig att tolka och förstå

märken, tecken och varningar!

Var finns vägmärkena, varningarna och råden

som ska hjälpa oss att leva ett gott,

ett alltigenom medmänskligt och kärleksfullt, liv?

Att leva sitt liv kan faktiskt vara betydligt svårare

än att åka, köra bil, eller att röra sig i trafiken...

Den vanliga skolan lär oss något

av det vi behöver veta - men mer krävs,

särskilt om vi vill att tron och det kristna livet

ska ge människor mål och mening!

Konfirmandundervisningen är ett viktigt stöd.

Undervisning, dit en och annan predikan får räknas,

samtalscirklar och bibelstudier behövs

för att vi ska utvecklas och fördjupas i tron.

Bibeln, Den Heliga Skrift, är fylld av berättelser

och händelser som kan lära och hjälpa oss, vi som är

Jesu nutida lärjungar.

Visst är det då märkligt att bibelläsningen

och gudstjänstfirandet i Svenska kyrkan

hela tiden tycks minska och tappa i betydelse?

Det är ungefär som om allt fler av oss

lät bli att följa trafikskyltarna och vägmärkena.

Vi klarar oss själva. Som om det räckte

med lite god vilja för att allt skulle ordna sig i trafiken?

Gränslöst buren

 

Tidens tecken avläser man dagligen i media. Experter av olika slag kommenterar och försöker (alltför sällan) sätta in det i ett sammanhang. Kontexten hittar man inte bara i samtiden utan sådant som sker idag kan ha historiska, etniska, politiska och religiösa rötter. Ändå är det vanskligt att tolka och förstå sin egen tid. Mycket är fördolt och okänt.

I kyrkorna händer det att man läser sin samtid med apokalyptiska glasögon. Den yttersta tiden nalkas.  Fast det händer sällan i väletablerade och stora kyrkotraditioner som varit med länge.  Kärnvapenhotet var en gång skräckinjagande stort. Islam och muslimer har i väst också utmålats som civilisationshotande och som aggressiva och patriarkala faror. Klimathotet väcker också känslor som leder till tankar på katastrof och undergång. Hur ska man läsa tidens tecken? Envar sin egen profet?

I våt samhälle används skyltar för att vägleda och ge tecken för hur man ska bete sig, t.ex. i trafiken. Oftast är de övertydliga och svåra att läsa fel. Men när de blir suddiga och utslitna, hur ska man tolka skyltarna då? Alla slags upplevda och reella risker väcker frågor om hur vi ska förhålla oss, och om vad att göra? Om alla hot ledde till varningsskyltar, vad skulle där skrivas?

En skylt sätts upp för att den har något att säga och meddela. Varningar och regler ska basuneras ut för att följas. På bilden en skylt som är otydlig. Vilket borde betyda att den var o-tydlig, dvs. omöjlig att tyda. Ändå kan vi ganska snart varsebli och räkna ut vad den en gång klart berättade: bilar och motorcyklar får inte köra här! Även det otydliga är oftast uttydligt.

Blir det inte då ganska intressant med alla som håller sig med en otydlig tro och en otydlig bild av Gud? Förvirringen och osäkerheten kan bli riktigt stor. Satsar man lite möda på att verkligen få kunskap och insikt kan det leda ganska långt och borde kunna bli till en klar och tydlig tro?!

Tron på Gud trollar inte bort omvärldens alla hot. Den ger inte heller alla redskap som kan behövas för att förstå och förhålla sig till historiska händelser som påverkar tillvaron. Inte heller löser den enkelt upp alla dilemman och konflikter, allt blir inte glasklart. Men trons förtröstan och insikten om gudomlig kärlek och nåd ger många av oss hjälp!

Även de som är övertygade och fördjupade i trons liv, och därtill pålästa i dogmatiken, kan behöva närma sig det icke gripbara och vetbara hos Gud. Vårt intellekt och vårt förnuft sträcker sig mot den treenige Guden och vill fatta och förstå. Tills vi står vid en gräns där förnuftet och vetandet går bet, då vi bara har att acceptera och lära oss att ta emot...

Mystikerna har färdats vid och över den gränsen. Och många av dem har skrivit om sina erfarenheter för att erbjuda och inbjuda oss att våga vandra mera och lite till på Gudsrelationens väg. Förmodligen blir tidens otydliga tecken och otydbara tecken i det större perspektivet obetydliga. Emedan den erfarenhet de pekar mot  alltid är och går utöver och bortom. Där mystiken som öppnar tillvaron ska beskrivas dyker ord som enhet, uppgående, alltet och närhet upp. Då kan de apokalyptiska tecknen bli mindre 

Länge, mycket länge, försökte jag med ord och i predikningar förklara och beskriva, så långt jag själv hade vandrat, den kristna tron så att människors förnuft inte skulle sätta krokben för tron och envist rada upp invändningar. Få vandrar i tro främst med förnuftets hjälp, även om det är till stor nytta. Mer behövs...

Under en period av extrem utmattning och nöd kraschade min barndomstro rejält. Istället blev min relation med Gud fördjupad. Inte så att Gud talade tydligt och hävdade en massa. Inte fick jag en mängd budskap som svettigt genast skulle förmedlas eller profetiskt påstås, som somliga verkar fullt upptagna med. Det blev istället som när sorgen drabbar och någons närvaro ger stöd och tröst. Guds närvaro omslöt mig och jag förstod mig vara älskad, oförtjänt älskad, och gränslöst buren genom det svåra. 

Men även mystikerna kliver ner från förklaringsberget. Christian Braw skriver i Mystikens arv hos Martin Luther, Artos, att: "Det är nämligen ett drag som går igen hos alla Västerlandets stora mystiker, att de samtidigt som de älskade kontemplationens stillhet utövade en övermänskligt intensiv utåtriktad verksamhet." Christian Braw citerar Bernhard av Clairvaux som har uttryckt sig så här: "Om någon i bön når fram till att bli uppryckt till Guds hemliga boning, skall han snart återvända därifrån upptänd av den häftigaste kärlek till Gud, brinnande av nitälskan för rättfärdigheten och fylld av en oerhörd glöd i alla andliga strävanden och uppgifter" (s. 154)

Ord att spegla sig i...

 

Vad är en gudstjänst?

Gudstjänster är långa, tråkiga och ointressanta, sägs det ibland även inom kyrkan. Så tänker INTE alla! Mötet med församlingen i kyrkans huvudgudstjänst är en gemenskap i Kristus Jesus, och ett möte och ett intensivt liturgiskt samtal med honom. Där syresätts den kristna människan och utrustas för att tjäna Gud i världen (också det en gudstjänst).

Kritikerna tänker att felet (!) med gudstjänster är antingen ordningen eller de som har ansvar för gudstjänstfirandet. Att något skulle falla tillbaka på de slängiga kritikerna har ingen verkat tänka på. Men kyrkans gudstjänster med sin tradition genom sekler och årtusenden kan inte bara avfärdas på ett slappt sätt och med känslomässigt övertunga argument. Reaktionerna känn igen från andra av livets områden. De som är ointresserade av sport har sällan en positiv upplevelse av sportevenemang och matcher och tävlingar. Snarare tycks de undvika sådant. Något måste man förstå även i en kyrka för att uppleva tjusning, möte, spänning, skönhet och djup.

Därför återpublicerar jag här några enkla kommentarer till en högmässas helhet och delar:

  

Inledning. Här nedan finns texten till en liten broschyr om högmässan och dess olika moment. Jag har lånat friskt från olika liturgiska böcker och dokument för att i kortform referera på ett ungefär vad litteraturen framhäver. Gudstjänsten dialogiska form har tydligast presenterats av Carl Henrik Martling. Talar jag med kollegor är det få som sett och använt det dialogiska perspektivet på högmässan och dess liturgi!

De första kristna firade gudstjänst med böner, sång och handlingar som upprepades och återkom. Mönstret fick man från synagogan. Gudstjänsten hade en form, en struktur som inte måste göras om varje gång man samlades. Det var alltså inte stundens ingivelse som styrde - och ändå kunde gudstjänsten kanalisera och fånga det som var viktiga och aktuella frågor i människors liv. Där rymdes frågor om liv och död, kärlek och hat, krig och fred, arbete och vila… Så är det också med gudstjänsten i Svenska kyrkan.

Det som upprepas ger ett stöd – vi behöver inte fundera över hur vi ska uttrycka det vi har på hjärtat varje gång. Vi går in under kyrkans ord och erfarenheter, gör dem till våra, de bär fram vår bön, våra liv. Liturgin är vårt sätt att bära fram våra liv och uttrycka vår glädje, vår tacksamhet för vad Kristus gjort och gör för oss. Gudstjänsten har vi fått som en gåva. Vi får den från de kristna genom tiderna. Och vi får den från Bibeln. Gudstjänstens många olika delar är inspirerade av bibelord bland annat från Moseböckerna, Jesaja, Psaltaren, Lukasevangeliet och Uppenbarelseboken.

Gudstjänsten förstås bäst som en dialog, ett samtal, ett växelspel mellan församlingen (människan) och Gud. Det vi säger och gör blir till ett utbyte mellan oss i församlingen och Gud (synliggjort och hörbart bl a i det prästen säger och gör). I Psalmsången hörs vår lovsång: Världens nöd och vår egen situation formuleras. Vi bär fram vår skuld och får förlåtelse, vi ber om förbarmande och änglarnas lovsång möter oss. Gud talar i sitt Ord till oss och vi svarar: Gud vi tackar Dig! På Evangeliets glada nyheter blir vår reaktion: lovad vare Du Kristus! Predikan får trosbekännelsen till svar.

I gudstjänsten bär vi fram oss själva, kollekt, bröd och vin och ber att Gud skall använda allt vi bär fram. Gud förvandlar bröd och vin till sin närvaro och vi får del av Jesus Kristus, hans kropp och blod. Vår kollekt blir till under i världen när människor får stöd, bröd och läkedom. Högmässans delar är Ordets gudstjänst och Nattvardens (måltidens) gudstjänst.

Klockringning (ibland upp till 5 minuter) följd av Preludium (förspel) på orgeln.

Procession. I Psaltaren står det: Ordna er till procession, med kvistar i händerna, ända till altarets horn (Ps 118:27). Nu kommer ditt festtåg, o Gud, min Guds och konungs festtåg i helgedomen. Främst går sångare, sedan musikanter bland flickor som slår på tamburin (Ps 68:25-26).

Processionen representerar hela församlingen och dess pilgrimsvandring. Den ”är bilden av Guds folk på vandring från träldomslandet i väster genom öknen mot löftets land i öster.” Krucifixet eller korset bärs först som påminnelse om att Guds folk följer Kristus konungen in i gudstjänsten och vid gudstjänstens slut följer vi honom ut i världen för att tjäna Gud.

Syndabekännelse. (Confessio) Momentet har växt fram ur förberedelsen inför mässan då präst och diakon bekände sina synder. När den privata bikten tynade bort blev det vanligt att i gudstjänstens inledning ha en allmän och gemensam syndabekännelse. I vår tid förnekar många att det finns synd, skuld och ont. Vi har svårt att bekänna att vi gör varandra illa, att vi missar målet och vänder oss bort från Gud. Men ingen annan anklagar oss. I gudstjänsten bekänner vi själva vår egen synd och skuld – varje person prövar sig själv: Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar, ord och gärningar. Tänk på mig i barmhärtighet och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit…

Förlåtelse. Jesus gav apostlarna i uppdrag att förlåta och att säga orden i Kristi ställe (Joh 20:23:Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden; Mt 18:18). Detta är den så kallade nycklamakten: att låsa fast eller befria från synden. Förlåtelsen som prästen utdelar avslutas med att korset tecknas över församlingen. När Faderns och Sonens och den Helige Andes namn nämns ( t ex här och i välsignelsen) kan man göra ett korstecken. Vi tackar för förlåtelsen, för att vi får del av Kristi försoningsgärning.

Trishagion. Ett trefalt helig med rötter i östkyrkans liturgi: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud, förbarma dig över oss.

Kyrie elesion. Herre, förbarma dig är en biblisk bön som hört till gudstjänsten sedan 300-talet. Kyrieropen är en rest av katekumenernas (de som undervisades inför dopet) förbön. Gud svarar på vår bön med sin nåd. Förbarma dig Herre, jag är i nöd, mina ögon är skumma av sorgen, jag är matt till kropp och själ (Ps 31:10). Lovad vare Herren, ty han var förunderligt god mot mig i nödens tid (Ps 31:22). En kananeisk kvinna i Mt 15 ber: Herre Davids son, förbarma dig över mig… En man med en fallandesjuk son ber i Mt 17: Herre, förbarma dig över min son… Och de blinda (Mt 20:29) vid vägkanten utanför Jeriko ropar: Herre, Davids son, förbarma dig över oss. Varje människas, vår församlings och hela världens behov av nåd och barmhärtighet finns i denna bön. Kyrie Eleison (Herre, gjut olja över oss), Herre förbarma Dig!

Lovsången (Gloria in Excelcis och Laudamus). Redan i det gamla Israel fanns en tacksägelsefromhet ”todah”. I den erinrar man sig först något dödligt hot, varefter den gudomliga räddningen människan får lovprisas. Man ger uttryck åt sitt beroende och sin förtröstan på Gud nåd, på hans makt. På liknande sätt har vi gjort när vi har bekänt, blivit förlåtna och nu lovar Gud för det Kristus gjort.

Som ett svar på ropet om förbarmande ljuder i vår gudstjänst änglasången från julnatten, Hymnus Angelicus: Ära vara Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar! Den har funnits med i gudstjänsterna sedan 100-talet. Så när vi stående prisar Gud står vi tillsammans med änglarna inför Guds tron (Ps 103:20). Vår stora lovsång – Laudamus, vilket betyder Vi lovar Dig - finns med i gudstjänsten sedan 500-talet.

Orden ur Uppenbarelseboken 15:3-4 inspirerar: Stora och mäktiga är dina gärningar, Herre Gud, allhärskare. Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung. Vem måste inte bäva, herre, och ära ditt namn? Ty du ensam är helig, alla folk skall komma och tillbe inför dig, din rättfärdighet har uppenbarats.

Dagens bön. Bönen kallades förr kollektbön (av latinets collecta, som betyder samling). Denna bön samlar upp dagens tema och lyfter fram något av innehållet i dagens texter. Denna bön är byggd på fasta punkter: först vänder man sig till Gud, Fadern. Därefter följer en sats där något som Gud av nåd har gjort finns med. Så kommer den begärande bönen. Vi vädjar till Gud om något bestämt. Allt avslutas med den verkan Guds gåva kan få: för att… eller så att… Och sist ber man genom Jesus Kristus. Den 19 söndagen efter Trefaldighet ber vi: O Gud, du som förökar de maktlösas styrka, hjälp oss att i tro hålla fast vid Jesus Kristus, så att vi får del av den kraft som fullkomnas i svaghet. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Textläsningar. Man läste ur Guds ord i synagogan och vi fortsätter det bruket. Vi läser ofta 3 texter i gudstjänsten men det har varierat (ibland har man läst 6 texter). En text hämtas från GT (profetia), en episteltext (epistel betyder brev) från Nya testamentet och så en Evangelietext. Vi har tre årgångar med texter vilket ger stora variation och många ämnen och hindrar oss från att bekvämt och subjektivt mest välja våra ”älsklingstexter”. Texterna är en Biblisk hälsning till oss. Uppenbarelsens ord som gavs för länge sedan blir på nytt aktuella genom att landa i vår situation nu.

Paulus skriver sina brev för att de skall läsas: Lova mig i Herrens namn att alla bröderna får höra brevet läsas upp. (1 Thess 5:27) Från Paulus, genom Guds vilja kallad att vara Jesu Kristi apostel till alla dem som helgats genom Jesus Kristus och kallats att vara heliga tillsammans med dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. (1 Kor 1:1-2) Mellan läsningarna sjunger vi ofta en Psaltarpsalm precis som man gjorde i urkyrkan.

Gradualpsalm. Före Evangelieläsningen sjunger vi en gradualpsalm (kommer av gradus = att trappa upp). Evangelieboken flyttades ursprungligen från södra sidan av kyrkan till den norra. Diakonen gick uppför trappan, tog boken, ner för trappan och förde den över till norra sidan uppför trappan och placerade den på altaret. Psalmen präglas av dagens firningsämne och vi tar fram något av det dagens Evangelium handlar om.

Evangelieprocession. När korset lyfts reser sig församlingen. Man kan hälsa korset som representerar Kristus. Processionen bär Evangeliet till en plats mitt i kyrkan och därmed symboliskt till församlingens mitt. Detta signalerar att Evangeliet är givet till alla och att det skall höras och finnas mitt ibland oss.

Evangeliet. Evangeliet, det glada budskapet om Jesus och vad han gjort för oss, skulle läsas från norra sidan, på evangeliesidan av altaret och kyrkan. Texten avlyssnades för länge sedan med dragna svärd som inför konungen för att bevisa evangeliets obestridda rangplats. Prästen (och gudstjänstfirarna) kan t ex korsteckna sin panna, sin mun och sitt hjärta som en bön om att Gud och Guds ord skall finnas i min tanke, i mitt tal och bo i mitt hjärta.

Läsningen inleds med att prästens säger: Upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium. Så skriver Sankt Matteus… Gud framställs i Gamla testamentet ofta som den Helige, den avskilde, den helt annorlunde som övergår alla våra föreställningar. Vi öppnar våra hjärtan, gör oss mottagliga för Evangeliet. Som ett tack för evangeliets heliga ord till oss brister församlingen ut i: Lovad vare Du Kristus! Processionen går tillbaka ofta under ett sjunget Halleluja.

Predikan. Predikan utlägger Guds ord. Prästens kläder uttrycker (här såväl som genomgående i gudstjänsten) att det inte handlar om ett personligt framträdande. Predikan syftar till att lyfta fram Guds tilltal till oss idag, det handlar om sådant som kan vara viktigt för församlingen och oss som enskilda kristna. Undervisningen skall mana till handling och ett liv i efterföljd. Därför bör den inrymma också konkreta erfarenheter för att hjälpa församlingen att tänka vidare.

Trosbekännelsen (Credo). Vi har två trosbekännelser som sammanfattar och ger ramen för vår tro: den Apostoliska och den Nicenska bekännelsen. De infördes på 500-talet i mässan för att kyrkan inte skulle gå vilse bland alla möjliga tolkningar (och irrläror). Bekännelsens tre trosartiklar handlar om Fadern, Sonen och den heliga Anden.

Förbön. Vår egen tid med sina behov och sin nöd har plats i församlingens förbön. Vi ber för kyrkan och hennes uppgift och vi ber för våra döpta. Vi tänder ljus och ringer i kyrkklockan i bönen för våra döda och vi ber särskilt för alla som sörjer.

Nattvardens gudstjänst. Ordet nattvard syftar på den sena måltid då Jesus instiftade (grundade) den måltid vi fortfarande firar som höjdpunkt i vår gemensamma gudstjänst. Måltiden kallas ibland för nattvard, den kallas också för kommunion (gemenskapen, cum=med och múnus=gåva) eller evkaristi (lovsägelse). Den inleds med att vi samlar in gåvorna och bär fram bröd och vin.

Nattvarden är himmelrikets måltid firad här på jorden. Människor har ibland uppfattningen att det jordiska och kroppsliga inte har med tro och andlighet att göra. Här blir det tydligt att sambandet faktiskt är starkt. Här möts verkligen himmel och jord, det mänskliga och det gudomliga. I centrum av måltiden finns bröd och vin. Brödet står för allt livsuppehållande, alla livets medel. Mat och kläder, hälsa. När vi delar räcker det åt alla - det handlar om att få leva i försoning och fred med varandra. Om att himmelrikets verklighet skall prägla vår församling och vår värld.

Offertoriepsalm (kommer av att bära fram, erbjuda Offerera). Psalmen handlar ofta om någon viktig aspekt av nattvarden. Bröd och vin bärs fram. Kollekten samlas in.

Kalken avtäcks, bröd läggs upp och vin och vatten slås i kalken. Vatten för att påminna om det som hände vid korsfästelsen då blod och vatten strömmade ur hans kropp och för att visa att Kristus är sann Gud och sann människa. Vi ber att han skall bli ett med oss så att vi skall få del av hans gudomliga natur. Vi har fått allt vi har och är av Gud och ber därför: Herre av Ditt ger vi åt Dig…

Altaret. Altaret står som tecknet på Guds närvaro i vår kyrka och vår gudstjänst. Herrens bord blir nu centrum för skeendet. Det blir en mötesplats för det vi bär fram: bröd och vin – och det vi får ta emot: Kristi kropp och blod. Vi bär fram oss själva, det vi lämnar av kollekt, bröd och vin representerar allt vad vi har och är. Jesus kan ta enkelt bröd och några få fiskar och göra en överflödets måltid – som räcker till för alla.

Om altaret tolkas som Jesu grav symboliserar altardukarna Kristi svepning. När det tolkas som Jesu krubba är dukarna sedda som lindorna åt Jesus.

Lovsägelsen. Vi lyfter våra hjärtan till himlen, vi kommer i hänryckning. Vi ser på varandra, livet och världen med trons hjälp. Hela den himmelska härskaran är här. Prästen uppmanar församlingen: Upplyft era hjärtan till Gud (Sursum Corda). Församlingen svarar med sin villighet att lyfta dem till Herren, det vill säga att öppna sina hjärtan. Församlingen bekräftar att Gud ensam är värd vårt lov.

Här sjungs eller läses ord som följer kyrkoåret. Denna lovprisning fungerar som ett förord (prefation) till instiftelseorden. Orden är kyrkoårsanknutna och tackar och lovar Gud för det som skett genom Jesus Kristus. Ja sannerligen, du ensam är värd vårt lov, allsmäktige Fader, helige Gud. Dig vill vi prisa och välsigna genom Jesus Kristus, vår Herre. Han är det levande brödet som kommit ned från himmelen för att ge världen liv. Den som kommer till honom skall aldrig hungra och den som tror å honom skall aldrig någonsin törsta. Därför vill vi med dina trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga:

Helig. Vi sjunger nu bibelord i sällskap med himmelska väsen som serafer och med profeter, helgon och martyrer genom historien. Helig, helig, helig är Herren Sebaot, Hela jorden är full av hans härlighet. (Jes 6:3) Lovprisningen sammanfogas med ord från Psaltaren 118:26: Välsignad den som kommer i Herrens namn! Och här hörs också jublet från Jesu intåg i Jerusalem: Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden! (Mt 21:9)

Nattvardsbönen. Detta är en lång och rik bön som påminner om hur Gud visar sig barmhärtig och förbarmar sig över människors barn. Vi erinrar oss (anamnes) allt Gud gjort för oss i Skapelsen och i Frälsningen genom Jesus. Gud har slutit ett förbund med oss och gett oss sin enfödde son till frälsning. Vi ber att Anden skall komma (epikles) över oss och våra gåvor av bröd och vin så att vi verkligen ska få del av Kristus själv och det Kristus gjorde för oss.

Instiftelseorden. Genom instiftelseorden kommer dramat till oss, allt det Jesus gjorde för oss blir åskådliggjort. I instiftelseorden finns mönstret för måltiden som firats sedan de första kristnas tid. Jesus tog (offertoriet och tacksägelsen), tackade (prefationen och nattvardsbönen), bröt (brödsbrytelsen) och gav (kommunionen, utdelandet). Prästen får representera Kristus och på plats bryta brödet och dela ut till oss.

Vi lyfter bröd och vin mot höjden (elevation) för att alla skall se: detta är bröd och vin, detta är Kristus närvarande i och under brödet och vinet. Vi upplyfter Kristus, vi upphöjer Gud!

Vår fader (Pater noster). Bönen ”Fader vår” har fått en ny översättning. Nu ber vi om brödet för dagen som kommer. Förr bad vi ”Giv oss idag vårt dagliga bröd.” Denna bön som Jesus lärde sina lärjungar finns i Bergspredikan i Mt 6: 9-13.

Brödsbrytelsen. 1 Kor 10:17: Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. Brödet som bryts sönder för att delas ut tydliggör hur Jesus Kristus bryts ner på korset för vår skull. När vi får del av honom blir vi tillsammans till Kristi kropp på jorden. Ger en bild av ”Kristi kropps-teologin” hos Paulus och andra: ”Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra…” (Rom 12:4-5)

Fridshälsning. Gå först bort och gör upp med din broder och kom sedan till altaret… Vi räcker varandra handen eller omfamnar varandra – vilket visar att vi kommer utan ont i sinnet. Vi är inte längre främlingar för varandra, vi är en församling som vill leva i fred och frid med varandra och i världen. I österländska kyrkor utväxlar man fridskyss. När Jesus hade uppstått hälsade han lärjungarna med en fridshälsning (Joh 20:19).

O Guds Lamm. (Agnus Dei är latin för Guds Lamm) JOH 1:29: Nästa dag såg han Jesus komma och han sade: Där är Guds lamm som tar bort världens synd… Jes 53:7 Men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet och öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.

Kommunionen (av latinets commu´nio som betyder gemenskap). Bröd och vin delas ut. Det kan ske vid altarrundeln eller vid olika stationer i kyrkorummet. Man kan ta emot brödet i sina kupade händer. Antingen doppar man det sedan i vinet eller också äter man brödet och får dricka direkt ur kalken.

Välsignelsen. Vi välsignas med ord från Moses och Arons tid. En förmedling av eller tillönskan om Guds omsorg och nåd. Vår välsignelse kallas för den Aronitiska och hämtas ifrån 4 Mos 6:24. Vid välsignelsen tecknar (av latinets signa´re) prästen oftast ett kors över församlingen. Guds nåd förmedlas.

Slutpsalm. En lovpsalm som också kan lyfta något av dagens tema i kyrkoåret. Psalmer är ofta böner, tack- eller lovsägelse. De kan också fungera som sjungen teologi som i musik och poesi meddelar vad Gud i Kristus har gjort för oss. Guds folk lovar och tackar Gud med sina röster

Procession (Recession, återtåget). Korset går före även vid gudstjänstens slut. Nu för att leda Guds folk ut i världen i tjänst för Gud och medmänniskor. Gudstjänst ska leda till tjänst åt Gud i liv och vardag. Ibland har diakonin (av grekiskan diakoni´a = tjänst) kallats för liturgin efter liturgin (av grekiskans leitourgi´a som innebär offentligt arbete eller tjänst).

Postludiet. Här utförs ett stycke musik som ger oss tid till ytterligare bön och eftertanke innan vi går ut i världen för att bära vittnesbörd i ord och handling.

(sammanställt av Lars B Stenström)

Kyrkans grundplan. Olaus Petri kyrka är byggd i korsform. I kristendomen betyder riktningar och väderstreck mycket. Högkoret ligger i öster - i öster stiger solen upp. Vi tänker oss att Kristus en gång skall komma åter som den uppgående solen. Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv ...(Ur psalm 490). Kyrkans huvudingång ligger i väster. Där går en skiljelinje mellan världen och det som representerar himlen. Men även inne i kyrkan går en linje från väster mot öster. En dopfunt nära kyrkan ingång markerar födelsen in i Gudsrikets sammanhang. Dopet blir porten in till gemenskapen i kyrkan. Vår livsväg går allt längre fram till det himmelska och eviga. Vid altaret firas redan här på jorden himmelrikets måltid.

Korstecken. Luther påpekade i Lilla katekesen att: På morgonen när du stiger upp, skall du signa dig med det heliga korstecknet och säga: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Korstecknet tecknas med handen på pannan, bröstet, vänster och höger axel. Korstecknet är vår bekännelse till Kristus och det befäster vår samhörighet med Kristus allt sedan korstecknet vid dopet tecknades över oss. Korstecknet kan också hänvisa till Fadern i himlen (pannan), Sonen som stiger ned (bröstet) och Anden som går ut över världen (axlarna).