Slippa tänka på eländet...

Gnistrande kalla  8 minusgrader. Till det en gassande sol, så mycket den orkar så här års. Sedan masar vi trötta oss upp ur bylsiga täcken och skrynkliga lakan. En ny lördag är här. Idag ska vi "hitta på" något. Möjligen leta upp en loppis eller second hand. 

Vi vill slippa tänka på eländet i världen. För inte bli alldeles uppgiven i hjälplöshet och maktlöshet. Fast morgonbönen har efter korstecknet blivit en ramsa där olika länder och platser dyker upp. Iran, Gaza, Ukraina, Sudan, USA, Grönland och Danmark. Därtill sänder jag bönetankar till släkt och vänner. Klart. Förresten, klart och klart. Bönens inverkan på krig, övergrepp och förföljelser uppvisar inga snabba resultat. Möjligen påverkar det min vilja att ge det stöd jag förmår. Eller min vilja att kommentera och tycka, påverka och skaffa kunskap!

Ska det predikas om världsläget, ska det göras nedslag i den politiska verkligheten? Alldeles självklart! Men med den moderation som det innebär att försöka tillämpa Bibelns texter på det som pågår och drabbar med död och förskräckelse. Lagbudet att inte dräpa kan man påminna om. Men också om att begärelsen till nästans hus och tillgångar är att gå över avgörande gränser. Församlingar kan gott påminnas om Matteus 25 och det val vi alla står inför: Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ 

Alternativet är motsatsen, nämligen: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.

Utfärden får oss att tänka på annat än det som så fyller våra medier, om nyhetsförmedlarna så är av papper eller vågor i etern. Idag får våra undanlagda ören bli till en lunch i någon av den närkingska metropolerna Kumla eller Hallsberg. Det ska vi unna oss just idag för att umgås med varandra och vänner. Bäst att passa på...

 

Ett resande teatersällskap - på olika sätt!

Kom äntligen iväg på teatern. Vi går inte så sällan på teater i vårt "resande teatersällskap". Vi spelar inte teater som August Blanches lustspel från 1848. Ett lustspel jag läste redan i tonåren eftersom vi hade Blanches Valda skrifter I-VI i mitt barndomshem! Det fanns en smula Dickens över Blanches myllrande berättelser och stycken. Vårt sällskap spelar inte teater, vi är blott njutare och betraktare av denna särskilt levande konstform. Vi är ett resande sällskap, fast på annat sätt. Den som vill läsa August Blanche Ett resande teatersällskap kan göra det hos Projekt Runeberg.

Denna gång såg vi Örebro teaters sista föreställning av Herr Arnes Penningar, Selma Lagerlöfs lilla kortroman. I min generation var det en roman vi fick läsa i skolan. Även om det mesta blivit bortglömt finns det små minnesfragment kvar. 

Eftersom det var ett tag sedan sist jag satte mina fötter på en teater blev jag mera observant och iakttagande. Det var rejält kallt så många kom stelfrusna dit. Varje gång entrédörren öppnades rusade kylan in. De stolar som fanns att sitta på var placerade ganska nära denna ytterdörr, så några som satt där behöll ytterkläderna på. Det ångade om andedräkterna.

Vi möttes av flera personer som skulle kolla biljetter och hjälpa oss tillrätta, problemet vara bara att de som köpt biljetter åt ett sällskap inte alltid hade skrivit ut biljetterna. Det uppstod långa samtal innan de fick hjälp på plats med biljettutskrifter, särskilt krångligt eftersom sällskapets medlemmar dök upp lite nu och då. Det var flera som irrade runt och sökte efter just sitt teatergäng. Trångt och kallt, men mysigt på något sätt.

Publiken var inte ung, snarare låg betoningen på 65+ med några undantag. Många gråa frisyrer blev det. Flera av oss hade käppar, så vi rörde oss inte snabbt och lätt, köer uppstod omgående.

När salongen släcktes ner klättrade en person klädd i "trasor" ut ur en loge precis bredvid scenen - och så var spelet igång. Första akten var aningen svår att få ordning på eftersom den röda tråden tycktes något svår att upptäcka och följa. Men det var visuellt och imponerande gestaltat. Med rök och ett enormt draperat tygstycke i fonden blev det rejält suggestivt. Visuellt så det förslog.

Andra akten blev desto tydligare och enklare att följa. Fina skådespelarprestationer! Och det stod än en gång klart att det är mödan värt att gå på teater! Ni som bor i städer begåvade med teatersalonger borde befolka dessa kulturens levande hus med er kroppsliga närvaro. Teatern är en kulturform som lyfter nya perspektiv på, och ställer frågor till, och kastar ljus över, frågor vi brottas med både i stort och smått. Eftersom kulturen ständigt kämpar med sin finansiering och svag ekonomi är vårt stöd avgörande viktigt! Så gå! Och bliv berikad.

stillsam är en internationellt uppmärksammad blogg, eller inte...

Den som skriver blogg gör det på en plattform, i mitt fall heter den Blogger. Då får man lite hjälp för att hålla koll på vilka som läser. Inte individuellt utan med siffror från läsningen i olika länder. under den senaste veckan påstås det att stillsam lästs av 870 personer i Norge! I Sverige bara av 202 stycken. Usa säger statistiken tillhandahåller 2419 och Frankrike 2921. I Brasilien har 27 personer hälsat på stillsam och 30 i Indien och 12 i Japan.

     stillsam.blogspot.com

Uj,uj, uj! Men tro dessa siffror kan jag inte. Min teori är att dessa internetanvändare snubblat in på stillsam för att genast rusa vidare. Varför skulle 7 personer i Uzbekistan eller 9 i Vietnam önska läsa stillsam på svenska och om mestadels frågor som mera sällan berör något för dem angeläget...

Genom åren har mer än 1,2 miljoner hälsat på hos stillsam. Men så har jag hållit på i två decennier snart. Men siffrorna är uppblåsta och överdrivna. Dessvärre. Annars vore jag ju värsta influensern (stavas väl med svnskt c?) som skriver mycket om gudstjänster och tro som det ser ut i Svenska kyrkan, av världsvida intresse förstås. Inte ens synpunkter på Trump eller läget i Ukraina eller Gaza kan ha lockat detta världsvida intresse. Inte ens de blygsamma 202 personerna från Sverige lär ha läst mina inlägg särskilt noggrant.

Skam den som ger sig. Själv skriver jag flitigt på, även om det ibland blir långt mellan inläggen. Det är som om jag behöver vila från omvärlden en smula och då tar det liksom emot att delge åsikter och tyckanden från min skrivarlya. Men håll till goda. Snart blir det vår och ny ork, får jag hoppas!

En internationell mobbare bör bojkottas!

Strafftullar används av den amerikanska ”regimen” som utpressning och hot. Det blir till ett avsevärt köphinder i USA för svenska varor. Nya handelshot, extra tullar i storleksordningen 10%, riktas mot de stater som stöder Grönland och Danmark genom att sända militärer till en arktisk övning på Grönland.

Svaret bör bli motsvarande rullar på amerikanska varor. Konsumenter kan göra sitt genom att bojkotta varor från USA! Det går säkert att avstå från resor tillUSA. Amerikanska viner behöver inte köpas. Amerikanska bilar får vara. En lista över vanliga varor finns på sajten: https://bojkottausa.nu/lista_varumarke.php…

En internationell mobbare och imperiebyggare som Trump behöver möta folkligt motstånd även här i vårt land. Han hotar den internationella ordningen som byggts upp sedan många decennier genom att inte visa respekt för den amerikanska konstitutionen eller internationell överenskommelser, avtal och ordning och rätt.

Mening och syfte och gängrekrytering

Syfte och mening är viktiga inslag i våra liv. Kanske därför att det ofta är svårt att hitta det meningsfulla i hur vi lever våra liv. I det korta perspektivet är det något lättare, vi äter t.ex. för att vi behöver och vill stilla hungern. Maten får gärna var god och njutbar, vilket tycks öka det meningsfulla med ätandet. Kan vi dessutom äta tillsammans med andra människor blir det stora mervärden som samhörighet och gemenskap, vilket för många är ytterst meni8ngsfullt. 

Tankarna sattes igång genom ett Skavlanprogram som handlade om arbete och om att tjäna pengar. Frågan om arbetets mening kom knappast upp som ett huvudämne, trots att det har varit en ständig fråga inom arbetslivet och etiken. En kommentar från tidskriften Signum kan visa på hur viktig meningsfrågan är. Det vore nog meningsfullt att koppla frågan om mening till de kriminella gängens betydelse och till rekryteringen av barn och ungdomar. Vad får dem att vilja ansluta till en sådan destruktiv, farlig och samhällsfientlig verksamhet?

Ett skäl kan vara att de överhuvudtaget inte har någon rimlig överblick och bild av den verksamhet de dras in i. Ett annat kan vara en avsaknad av upplevelser av syfte och mening. Men det är nedbrytande och ett utnyttjande för dödliga syften de blir indragna in. Sammanhang med en perverterad syn på samhälle, mänskliga rättigheter och på värde och mening. Om samhällsfarlig och destruktiva sammanhang erbjuder något som dessa barn och ungdomar saknar - så vore en bra motåtgärd och ett svar att på andra sätt erbjuda syfte och mening, sådant man upplever när man blir sedd, tagen i anspråk och inkluderas i en gemenskap.

Idrottsrörelsen har naturligtvis insett sådana sammanhang men har inte alltid resurser att organisera sig i alla de utsatta problemområden där det bäst behövs. Regeringen satsade 2025 10 miljoner på att underlätta för idrottsrörelsen att stå fri ifrån kriminalitet och skadligt inflytande. Så uppgiften är inte enkel att bli en motkraft mot kriminalitet och rekryteringen av barn och unga till gängen. Andra folkrörelser borde också ha ett ansvar för att vara på plats med sina verksamheter. 

Under alla omständigheter är det en gemensam fråga för alla som lever och verkar i vårt samhälle att ge barn och unga en ingång i vuxenlivet där syfte och mening kan erbjudas och bli till verklighet, som t. ex. att ges kunskap, goda värden och normer, att bli sedda, tagna i anspråk och inkluderade i positiva gemenskaper!

Barnet som vill bestämma!

 Vad är det som händer och sker? I världen? I USA?

Inför min inre syn ser jag en enorm barnkrubba där ett gäng barn håller till. I mitten ett barn i overall. Han ropar: "Jag vill ha Venezuela! Och olja! Och en president!" Alla runt omkring honom försöker fixa det så att barnet i mitten hålls på gott humör. Efter en stund fortsätter han: "Vad ska man med Venezuela till om man inte har Grönland? Jag vill ha Grönland! Min krubba är för liten, den måste vara större!" De runt honom far som skottspolar för att tillfredsställa barnets alla önskningar.

Någon försöker säga: "Du gör människor illa när du håller på så där." Barnet svarar: "Du är dum! Du är en hemsk person! En förfärlig. Du är ju galen! Du får inte vara i min krubba."

Barnet fortsätter: "Vad ska jag med Grönland till om jag inte har Kanada? Jag vill ha Kanada!" Och barnet bara fortsätter: "Jag vill ha! Jag ska bestämma! Jag vill ha Panamakanalen! Och Colombia!" En storögd omvärld och några som bor riktigt nära försöker få barnet att förstå att så gör man bara inte. "Varför inte bygga något eget? Sjukvård för alla! Mera forskning! Lägre skatter för de som inte tjänar så bra! Det skulle ju bli så fint och bra!"

Barnet; "Vilka kommunistiska och falska idiotförslag! Här är det bara JAG som bestämmer!"

Uttryck och ordspråk...

Fick anledning att ta fram en gammal bok ur hyllan, nämligen Fredrik Ström, Svenska ordstäv. Boken innehåller mängder av ordspråk och talesätt från olika landskap uppdelade i diverse kategorier som Flickan, Pojken, Prästen, Skräddaren etc. Läs gärna igenom Wikipedias lista med svenska ordspråk. Intressant är också Finlandssvenska ordspråk och talesätt!  Skälet till att jag tänkte på ordstäv och ordspråk var att en av "mina" sköterskor på dialysen berättade om när hon arbetat på en demensavdelning hade man ibland en samling när man läste upp första delen av ett ordstäv och bad patienterna fylla i resten, Tänk, det gick riktigt bra. De gamla talesätten satt kvar.

Fast den som läser Fredrik Ströms bok lär bli överväldigad av den mångfald ordspråk som funnits. Alla kommer ihåg att man inte ska sälja skinnet innan björnen är skjuten, eller att man inte ska gå över ån efter vatten. Och de flesta vet att det är bättre med en fågel i handen i tio i skogen. De många allmänna talesätten känner vi ganska väl till, men de gamla sätter ordentlig sprätt på tanke och fantasi.

Vad sägs om följande talesätt? Ärlighet varar längst, ty den slites minst. Ett cyniskt konstaterande, förmodligen har talesättet uppstått hos någon som erfarit människors opålitlighet. Kanske också som en kommentar till det uppfostrande påståendet om varaktigheten hos ärligheten.

Vore lögn latin vore de lärda många. Att de lärda talar latin är ett vedertaget faktum, ett axiom, eftersom det kräver långa och uthålliga studier att bemästra språket. Här hävdas på ett finurligt sätt att lögner är utbredda och spridda.

Nu går det för långt, sa plåtslagaren, ramla utför taket. Detta ordspråk är naturligtvis en efterkonstruktion. Den stackars plåtslagaren lär knappast ha hunnit komma på denna lustighet i situationen. Finurligheten uppstår också eftersom detta att det går för långt nästan alltid handlar om annat, t.ex. när man går över olika gränser...

I boken Bevingat finns inte så många ordspråk, men desto fler uttryck. Där hittar jag följande: Om terrängen inte överensstämmer med kartan så gäller kartan. Man förmodar att det ursprungligen kommer från en drift med officerare som ledde krig från kartan på skrivbordet långt ifrån fronter och skyttegravar. Kanske kunde detsamma sägas om rigida fundamentalister som blivit hävdar det skrivna ordet över alla erfarenheter.

 Och vad sägs om detta: Kvinnans list övergår mannens förstånd?! Talesättet lär ha sitt ursprung i Bibeln där åtskilligt i Syraks bok och Ordspråksboken handlar om livet, om manligt och kvinnligt.

Uttrycket Att inte kunna säga flaska härleds till tidningen Strix och handlar om att någon är så berusad att det inte går att säga ett ord. Anekdoten handlar om en alkoholist som ligger på sitt yttersta när frun säger: "Kan du inte säga soffa... kan du inte säga dragkista... kan du inte säga flaska?" Mannen samlar kraft och frågar: "Ä de nå i a?"

Vänskap - något heligt...

Vänskapens sakrament skrev jesuiten och arbetarprästen Egied van Broeckhoven om. Hans tankar har också biskop Jonas Jonson reflekterat över t.ex. i Uppdrag mission. Varje jul blir det särskilt tydligt vad vänner betyder. Då är församlingslivet som mest intensivt (speciellt i gudstjänstens form) då vi återser vänner som liksom vi samlas för att följas med i julens glada budskap. Men även den snart utdöda vanan att sända julkort påminner om att det finns många vänner, långt borta och nära.

Det kan verka förmätet att betona vänskap i tider när alltfler, åtminstone i vårt land, lever i ensamhet och ibland stor övergivenhet. Kyrkans gudstjänster kan i bästa fall fungera som tillfällen då våra liv länkar i varandra, då den som tycker sig stå utanför kan bli innesluten och inkluderad. Vänskap blir till något av Gud instiftat, något heligt, ett sakrament. Vi öppnar oss och sträcker oss mot varandra, vill varandra och andra väl. Men frågan finns som en utmaning till oss alla: vad ska den göra som inte orkar eller förmår? Vad kan vi göra?

I fredags fick jag begrava en god vän och gammal arbetskamrat. Vi arbetade samman i ett decennium fast  vänskapen bestod och underhölls ibland. Hur det än var, om vi inte hade setts på flera år kändes det direkt att banden och vänskapen höll. Trådarna höll ihop och samtalet fortsatte. Livet förde oss in i olika sammanhang där länkarna var färre. Likafullt förblev vi vänner livet ut!

Vänskapen i en församling betyder inte att vi alla måste umgås, som det heter "privat", det räcker långt att ses vid gudstjänster, kyrkkaffen och i andra av församlingens aktiviteter. Vi hör ihop utan att behöva dela åsikter och alla övertygelser. Vi är Guds barn och vänner. Vi är vänner till helgon, martyrer och änglar!

Under livets gång tappar vi dessvärre bort många som vi en gång stod nära och var riktigt goda vänner med. Ibland är det geografin som lägger sig i vägen när vi flyttar och bor långt ifrån varandra, ibland är det yrke och karriär som lägger hinder i vägen, ibland är det som om vänskapen bara slocknar och blir till bleka minnen. Det är väl ett axiom att ju fler vänner vi har desto svårare är det att hålla en flitig och innehållsrik kontakt. Mötena tunnar ut och det kan verka som om vänskapens låga bara flämtar stilla. Oftast, om och när  vi råkar på varandra, visar sig ändå vänskapen vara vid liv! Det är stort!

Vid begravningen jag nämnde var det en nästan fylld kyrka. Gamla vänner, som jag inte haft kontakt med, ibland på decennier, fanns med och blev till en så stark påminnelse om att det som en gång var - ännu finns där och betyder något.

När vi "växer ifrån varandra" är församlingen och kyrkan en plats där så mycket finns till vår hjälp. Vi går alla till nattvardens bord, vi hör om fred och försoning, om hur vi förväntas vara varandra till stöd och hjälp, om vi är osams eller i konflikt uppmanas vi att ordna upp sådant. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva (Matt 5:24).

Inte ens död och grav kan förstöra vänskapen. Minnet och relationen lever. Men som vi ber i begravningsgudstjänsten: "lär oss att leva för de levande den tid vi har kvar". Ty vänskapen gör oss till mer tillsammans än vad var och en för sig själv kan bli eller vara! 

God Jul med ett fint julkort!

 GOD JUL och Gott Nytt År! 

Helge Artelius är konstnären bakom vykortet ovan. En spännande kombination av Maria med Jesusbarnet och Josef i bakgrunden nere till vänster. Dubbelexponeringen uppstår när man får syn på Röda kors-vanten som barnet bär och blir till ett barn i vår kulturella sfär. En blond Maria opch en blond Jesus tillhör inte de vanligaste motiven!  

Kortet kan även tolkas som att det lyfter fram flyktingtemat, en situation som gällde Jesus, Maria och Jose, och fortfarande idag för miljontals andra människor. Problem lika aktuella som vore det en kommentar till läget i krigets Ukraina och det sönderbombade Gaza. Utöver vår värld behövs julnattens änglasång om fred på jorden och ära åt Gud som hopp:

Nej, till nedmonteringen av svenskt bistånd!

Fabuleringsminister Dousa, så lyder rubriken på en artikel i dagens arena av Börje Ljunggren, som bl.a. varit biträdande generaldirektör på Sida. Artikeln bör läsas av alla biståndsvänner och -tillskyndare! Där får man klart för sig vad nedskärningarna betyder.

Nedmonteringen av det svenska biståndet satte fart i och med den borgerliga regeringen. 1-procentsmålet övergavs redan 2022. Då ledde Johan Forsell, dåvarande biståndsministern, nedmonteringen. KD:arna som lovade att försvara 1 procent i bistånd, som Busch och Brunegard, gav snabbt med sig. Uppenbarligen trodde de på talet om kvalité istället för kvantitet. Men utvecklingen visar att det bara blivit än värre. 

Förra året i april skrev Diakonia en debattartikel: Biståndet är under attack! Artikeln inleddes på följande vis: I december presenterade regeringen sin reformagenda för svenskt bistånd. Nu genomförs reformerna i snabb takt, utan någon seriös dialog med varken det svenska civilsamhället eller i biståndsländerna. Diakonia ser ett bistånd som rör sig bort från människor som lever i fattigdom och förtryck. Istället ligger fokus på Sveriges intressen då biståndet ska användas för att gynna svensk export och minska migration.

Svenska kyrkans biståndsorganisation act samarbetar med Kyrkornas världsråd och andra internationella samarbetspartners. Detta är deras syn på biståndet. Här är act:s logga:

För några dagar sedan meddelade biståndsminister Benjamin Dousa att anslaget till SIDA skulle minskas med 4 miljarder, totalt 5,5 miljarder i omställningar.

På ett drygt halvår ska biståndet till Bolivia, Liberia, Zimbabwe, Tanzania och Moçambique fasas ut! En skamligt kort tid att fasa ut insatserna i dessa länder. Dessa länder ska alltså "betala" delar av svenskt stöd till Ukraina! Att Ukraina behöver svenskt stöd är självklart. Men det borde finnas andra sätt att finansiera det åtagandet på. (Biståndsuppgörelsen med Somalia som gynnar en korrupt president kunde t.ex. avvecklas liksom den enorma summan som erbjuds som avflyttningsbidrag från Sverige). Ytterst är det en fråga om välfärdslandet Sverige vill göra avkall på stödet till många av de mest utsatta i världen? En generositet som varit en stolthet för vårt land! Nu ifrågasatt och avmagrad.

Den biståndspolitik som nu blir allt tydligare och mindre, mer inriktad på Sverige och våra intressen än på de behövande i många och fattiga sammanhang. Idén att vi inte skulle ha råd måste vändas till sin motsats; har vi råd att INTE vara ett föredömligt och generöst biståndsland. Särskilt sett mot den själviska politik i USA som river ner ett enormt internationell bistånd från USAID.

Skär inte ner det svenska biståndet! Det är medmänsklig, solidarisk och framsynt politik att vi delar med oss något lite av vårt lands välstånd till dem som saknar det vi äger i överflöd!

Vart är USA på väg?

Stackars USA. Hur ska landet någonsin återhämta sig efter den nuvarande presidentens bristande omdöme och ständiga utfall mot medmänniskor? De nedsättande öknamnen haglar. Riktiga journalister som ställer meningsfulla och kritiska frågor får öknamn eller kallas för den sämsta journalisten, en dålig sådan. En avliden och berömd filmregissör kallas för "deranged", dvs. sinnesrubbad, och dålig för Amerika.

Att det pågår utan att han blir uppläxad är märkligt. Vid enstaka tillfällen påtalas dessa infama utfalla, men oftast tycks de bara passera trots att de kan vara lögnaktiga, misogyna och rasistiska. Är tillvänjningen så snabb att det får passera? Har gränserna för hur man uppför sig flyttats så långt?

Tänk om en lågmäld tillställning på Rosenbad började innehålla kommentarer om hur dåliga journalister några är, att det är dåligt folk som bara sprider falska nyheter? Att några tidigare statstjänstemän borde avrättas? Eller att vår statsminister börjar ljuga om arbetsmarknadsstatistiken? Kanske stjäla olja från Norge? Kanske fick han för sig att Magdalena Andersson borde sitta i fängelse? Och att alla oppositionsledare skulle utredas av SÄPO? Tidningar och TV-stationer stämmas på miljardbelopp.

Det republikanska partiet har förvandlats till nickedockor som lyder His masters voice i förskräckande hög grad. Av detta lär sig ungdomen att man ska vara sin ledare lydig och trogen och att han kan säga och göra nästan vad han vill. Tänk om samhället i stort anammar det presidentska föredömet att genera och förminska alla han av någon anledning avskyr. Vart är USA på väg?

Dagens gnäll på trafiken

 Ska jag gnälla över något just idag är det återigen trafik och trafikanter. Vi skulle in på sjukhusapoteket för att hämta ut några mediciner. Då visade det sig att handikapplatserna (6 stycken) var upptagna. Ett par bilar hade inget kort som tillät dem att stå där. Bilen fick ställas någon annan stans längre bort. 

När vi skulle krångla oss ur sjukhuset, där entrén byggs om, hade någon ställt en cykel precis utanför dörren. När vi flyttade den för att en sådan där läckert röd elscooter (handikappmoped) skulle komma in så ramlade låset sönder. Vad göra? Den fick stå på sin nya plats med trasigt lås när vi for vidare. Vi kunde knappast ah gjort som i gamla amerikanska filmer i hotellmiljö där någon går och ropar. Paging, pagin, den person som har en cykel som blockerade entrédörren och nu är begåvad med ett trasigt lås. Paging, paging!

Vi for vidare upp till stadens affärsgator. Återigen en upptagen handikapp parkering av en bil utan lapp. Vid tillsägelse kom ursäkten att bilen bara skulle stå kort och nästan genast åka. Föraren fortsatte, jag visste att det var handikapparkering, men... Ännu värre, eller hur?

Sedan blev det till att hantera farande cyklar både till höger och vänster om bilen. Någon körde sin cykel mot färdriktningen för att göra det riktigt komplicerat. Nästa gång får bilen stå i garaget. Kanske.

Vadan denna gnälliga ton? Vi bor förstås i gnällbältet. Men det spelar nog mindre roll än det ihärdiga gråvädret som ligger som en våt filt över ork och lust. Det mesta tycks motigt, fast humöret egentligen nog är hyfsat bra. Här ses det mesta som möjligt och det mesta uttyds som möjligheter snarare än svårigheter och problem... Om man bortser från tillståndet i trafiken.

Civilkuragets profet

Ur en predikan på Ordrik, hållen på min 50-åriga prästvigningsdag, i Olaus Petri kyrka i Örebro över texten Lukasevangeliet 3:1-15.

 "Som vuxen levde Johannes Döparen i öknen,

likt andra som ville komma nära Gud.

Där fanns klippor och grottor som gav skydd.

Hans kläder var grova och gjorda av kamelhår.

Av detta förstår vi att profeten Johannes

menar allvar och inte lever bekvämt

i sus och dus. Han åt gräshoppor och honung!

Just idag är det massor av predikanter

som betonar att Johannes var konstigt klädd 

och åt märklig mat. Det är faktiskt bara en bisak! 

Istället borde vi visa att han, vägröjaren,

var en fantastisk predikant,

en kritiker och motståndsman,

en civilkuragets profet!

En som visade till och pekade på Jesus.

Johannes fick många följare, anhängare,

lärjungar. Han var sin tids samvete,

en som förstod när folk

blev förtryckta och nedtryckta.

Om Guds rike är nära, då är det inte själviskheten

som ska råda. Johannes Döparen hade inget internet,

inga massmedier att sprida sitt budskap med.

Han använde sitt liv som exempel, sin egen röst 

Hans liv slutade som en true crime historia.

De mäktiga tålde honom inte och halshögg honom,

men det är en annan historia..."

Asylpolitikens syfte är allt värre

Lagar och regler ska naturligtvis tillämpas i ett rättssamhälle. Alternativet är godtycke, uppluckring och sönderfall. MEN, och det är ett men med stora bokstäver, hur de ska tillämpas är en öppen fråga innan lagen tolkats genom prejudicerande utslag i domstol. Åklagarmyndigheten förklarar ett prejudikats så här: "Ett avgörande från Högsta domstolen i en viss rättsfråga. Domstolar är inte enligt lag bundna att följa prejudikaten, men i praktiken uppfattar lägre instanser prejudikaten som mer eller mindre bindande när de ska avgöra liknande frågor."

Migrationsverket får sin prejudikat via Migrationsöverdomstolen. Den som vill söka själv kan göra det på en särskild sida om avgöranden i Migrationsöverdomstolen.

Vi som befinner oss långt borta från institutionernas hantering av invandrar- och flyktingfrågor och ärenden om asyl följer normalt bara enskilda frågor som tidningar rapporterar om. Men många ärenden som lyfts fram det senaste året är ofta sådana att de väcker motstånd och protester. Skälet är att anledningarna till åtgärderna och utvisningen framstår som okänsliga, orimliga och inhumana. Kriminella och brottslingar kan man förstå behöver ibland utvisas, men vanligt hyggligt och väl fungerande människor?

Misstanken är förstås att det inte längre är enbart lagens bokstav som är kärv utan att dess syfte och avsikt är ämnad att avhysa allt fler, även bra fungerande och aktiva personer. Därtill finns risker att de som en gång kom hit och behövde och fick både vård och skydd nu bedöms som icke produktiva personer, de tjänar för lite eller inget, och bedöms som onyttiga och umbärliga...

Trumps utfall mot Sverige är menat att nedvärdera den generositet Sverige visat mot flyktingar och invandrare. Han tror tydligen att massinvandring fortfarande finns här. Vi börjar bli många som tycker att åtstramningarna och hoten mot invandrade genom att deras uppehållstillstånd dras in eller inte beviljas har gått för långt.

Och Trump kan gnälla på andra länders politik. Han glömde säga att USA är ett av de länder i världen som tvingats spärra in flest av sina medborgare i fängelser som kriminella och brottsliga. Stenarna yr i glashuset USA! Och ICE fängslar och slänger ut urskillningslöst! Sämsta förebilder som tänkas kan!

Diagnos på diagnos...

När orden som passerar revy blir till frågetecken är det dags att söka på nätet efter begreppets etymologi, dvs. dess ursprung. Då kan ledtrådar bli mycket klara så att ordets betydelse blottläggs. Därefter är det en god idé att slå upp Svenska akademiens ordbok där ord riktigt uttömmande beskrivs och förklaras.

I fredags fick jag en diagnos! Och det var inte första gången, så jag börjar bli van. I den allmänna debatten har människors behov av diagnoser blivit tydliga eftersom det både för dem och för andra kan förklara hur en människa är eller beter sig. Egentligen handlar det väl om att få en förståelse för vad en speciell sjukdom kan betyda i det egna och andras liv. Diagnosen kan göra det obegripliga mera fattbart. Dessutom kan det utesluta alla möjliga farhågor för andra och kanske värre sjukdomstillstånd. Diagnosen ger ibland lättnad och befrielse. Tänk så viktigt det är att veta eller till och med bara att tro sig veta.

DIAGNOS...

SAOB beskrev ordet diagnos på följande vis: "igenkännande o. bestämmande (af det slag af sjukdom som en patient lider af); sammanfattning af de symtom l. sjukdomstecken hvarpå en sjukdom igenkännes. Anatomisk diagnos (som söker bestämma den på sjukdomen beroende anatomiska förändringens natur), symtomatisk diagnos (som fäster sig vid sjukdomssymtomen), differentiell diagnos (som särskiljer sjukdomar hvilka hafva flera lika symtom). Ställa en sjukdoms diagnos, ställa diagnosen på en sjukdom, bestämma af hvilken sjukdom en patient lider..."

I mitt fall var det bestämda balansproblem som ledde till att jag och läkare sökte en förklaring så att vi kunde begripa varför jag var så vinglig, nästan yrslig. Denna gång är diagnosen polyneuropati (förklaringen ges av Region Stockholm). Ingen bot finns än, möjligen ett fördröjande och tillfällig bättring. Rörelse, motion och sjukgymnastik blir viktiga ingredienser i fortsättningen.

Nu har jag så många diagnoser att jag inte vet hur jag ska hålla rätt på dem. Vore jag benägen att tatuera mig kunde jag ju låta fästa dem permanent på en arm så att jag inte tappar bort någon vid en upprabbling av alla sjukdomstillstånd. När någon frågar hur står det till, kunde jag bara hala upp tröjärmen och visa min tatuering.

Ibland har jag träffat personer som dignat under bördan av många diagnoser. Som om de vägde bly och var som betydande vikter som lastades på personens skuldror. De knäade under bördan av diagnoser och kunskap om allt som felades dem. Det var som om frågan hängde i luften: kan jag ha så många sjukdomar och fortfarande se hyfsat frisk ut? Eller kan jag alls fortsätta fungera? Kan jag verkligen vara vid liv?

Andra har inställningen att jag gör vad jag själv kan, så får medicinen och läkarvetenskapen visa vad den kan. Själv tänker jag mig att jag är ombord på ett flygplan. Jag följer alla instruktioner och förlitar mig på att piloter (dvs doktorer och andra) vet vad de gör. Även i en flygplansstol kan man vara ledsen och nere, så det så. Men vi rör oss i alla fall vidare. I de stunderna hjälper det mig att be "Gud som haver..."

Goda råd om vad man bör göra när det nya sjukdomstillståndet konstaterats kan medmänniskor haspla ur sig som ett tecken på att de både oroar sig och bryr sig. Ta ett steg i taget så går det nog bra, kan det heta. Det är ju det som är problemet, snart kan jag inte ta ett steg utan att oroa mig för vart foten tar vägen vid nästa. Men rör man sig ute bland folk lyckas man ju i alla fall få kontakt med många när man tar ett snedsteg, vilket kanske inte är så dumt ändå? Kontakter bör man ju ha många för sitt välbefinnande...

Prästkritik från 1843

I bokhyllans myller av volymer döljs märkliga skrifter. En del är värda att läsa och tänka över. Andra påminner om sådant som fortfarande är aktuellt 175 år senare. Just idag tog jag fram tre små böcker: Poetisk Kalender af Braun (Wilhelm von Braun). Den bok jag ska citera ur heter därtill Calle 1843. Den innehåller några kyrkokritiska och alldeles särskilt prästnegativa verser. Wikipedia skriver om von Braun: "1837 utgav han den första samlingen, Dikter, och samlade sina dikter och prosastycken i litterära kalendrar, från Calle 1843 till Borup 1860, sammanlagt ett tiotal diktsamlingar. Han var under några decennier en av Sveriges populäraste poeter".

I dagarna diskuteras ju yttrandefriheten i betydelse av att få och kunna kritisera religion och tro. Var gränsen skall gå vad gäller missaktning och hets mot folkgrupp är fortfarande inte alldeles klart. Fast präster är lika lite som bandyspelare eller politiker någon folkgrupp! Trosföreställningar kan kritiseras hårt men de som hyser sådan trosövertygelser kan inte riktigt med samma frihet kritiseras?

Nåväl, här kommer en riktigt elak och prästfientlig vers från 1843:

PRESTBRISTEN

Se till att din gudsfruktan icke är ett skrymteri, och tjena honom icke med falskt hjerta....... Och upphä dig icke sjelf, att du icke faller och på skam kommer; Och Herren uppenbarar din arghet, och omstörtar dig uppenbarligen för menniskorna.                                               Jesu Syrachs Bok

Du tror att man, kring verldens alla kuster,
Ej vinna kan på brist och förluster;
Men du har orätt: lid på präster brist,
Och du blir lycklig både först och sist.

Den bristen nu en allgod Gud oss gifvit:

Vi armare på prester blifvit, 

Men rikare i HONOM. Gudskelof,

Att satan minskat har sitt svarta hof!

O, det kan vara tid att fram i dagen

Den rena sanningen engång blir dragen

Utur det mörker, der i seklers längd, 

Den hållits dold af arga presters mängd!

I stället för att tala om försoning

De kyrkan hafva gjort till Mammons boning,

Till maktbegärets - bättringens blott ej...

Säg, äro kristna prester kristna? Nej!!!

Af hvilka äro folken mest bedragna,

Till fänad gjorda och med blindhet slagna?

Af hvilka ledo ljusets hjeltar mest,

I alla tider? Fråga blott en prest.

Af hvilka är förfalskad denna lära,

Den enkla, höga, hvaraf namn vi bära?

Af hvilka vändes kärleken till hat?

Lägg handen på ditt bröst och säg, prelat!

Den enda prest som troget tjenat Guden,

Det var den milde, den korsfäste juden;

Men han blef korsfäst genom presters list -

Ack, om det då på prester varit brist!

Här i sista versen blev Judendomens präster vid Jesu tid ett och detsamma som kristendomens präster vid mitten av 1800-talet. Den poetiska friheten tillåts här vara hur sammanblandande som helst. Och hela dikten framställer alla präster som falska, ljugande och Mammontjänande förfalskare. Ett märkligt exempel på att man kunde påstå precis vad som helst...

Sjuka och förbön

Inte behöver det bero på åldern. Inte alltid heller på hur man har levt. Ibland bara det händer. Utan förvarning. Människor blir sjuka. Just nu är det flera vänner som är svårt sjuka och det på olika sätt. Deras tillstånd färgar det egna livet. Som en sordin på en violin. Ett raster som tar ner glädjeämnena en smula och ökar på oro och medkänsla. Inte för att det ser så mycket ut för världen, men be för dem kan jag i alla fall. Ibland berättar jag för dem, särskilt när jag vet att de själva är bedjande människor som är övertygade om bönens makt. Om tron är mer oartikulerad eller osynlig ber jag ofta utan att säga något till dem jag blivit förbedjare för....

Ibland skulle man vilja hälsa på dessa svårt sjuka, men avhåller sig när det är osäkert hur mycket de orkar med. Skulle jag skickat en blomma? Ett kort? En liten hälsning bara? Ibland är sjukdom nästan som med döden. Människor blir mera försiktiga, vill inte störa, vet inte vad de ska säga och låter därför bli. Vilket sällan är ett bra alternativ. Varje tecken på medkänsla och att någon inte är bortglömd kan vara ofattbart värdefullt för den det gäller... Jag vet!

På bloggen har jag för länge sedan berättat om faster Hildur, en rekorderliga gammal tant bland min frus släktingar. Hon var den klassiska bedjande äldre damen som förlitade sig på bönens makt och på den uthålliga bönen. Då var jag den som bads för. Och hon bad så mycket och intensivt att det blev ett hälsohot för henne själv. Men tänk att ha varit så om- och innesluten i förbön! Vad det betydde! Vilken förmån...

Även när jag talat med Vår Herre om människor som inte stått så nära eller som jag till och med haft svårt eller mycket svårt för, så har bönen påverkat. För mig har bönen lett till en förändrad inställning till flera av dessa personer. Det är som jag försonats med dem och kunnat börja se dem en aning utifrån Guds synvinkel som älskade människor. Det låter nästan övermaga. Har man blivit drabbad på något sätt av sådana människor betyder det inte att allt försvunnit, men att det nu finns fler perspektiv som samverkar...

Novent suddar ut Advent

Novent påstås vara det nya sättet att fira. November och advent sammanslaget. Redan i november sätter man upp dekorationer och belysningar. Julreklamen är i full gång. Många adventsstjärnor är upphängda och tända! Som om det vore viktigt att sudda ut gränserna mellan olika seder och bruk så att de flyter samman. Och som om julstjärnorna inte har arr göra med att en stjärna gick på himlen fram...

Möjligen skulle vi lyfta fram möjligheten under november och december till en Novena! Vore inte det något helt annat än novent, så säg. Nio dagars bön kan förändra livet och världen.

Bara detta att skilja på jul och advent blir allt svårare. Hela adventstiden är i det offentliga inställt på julfirandet, dvs presenter och julklappar, granar, ljus. I kyrkan tågar Jesus in i Jerusalem 1:a Advent. 2:a Advent proklamerar att Guds rike är nära! 3:e Advent handlar om  att Bana väg för Herren med exemplet Johannes döparen som vägröjare. 4:e Advent handlar om Herrens moder, Maria... Visserligen pekar alla dessa söndagar på sitt sätt mot Jul och Evangeliet om Jesu födelse. De förebådar Jesu ankomst (advent) men är en tid av förberedelser och fasta (åtminstone förr).

Kanske beror den allmänna förvirringen gällande advent på att även Svenska kyrkan numera tycks hävda att det viktigaste är att tända ljus. Advent handlar om att tända ljus, ett varje söndag. Och jul handlar om ett ljus som kom in i världen och därför ska vi förjaga mörkret genom att tända ljus. Att få in Jesus, att fokusera på denna viktiga händelse, helt central i kyrkans och trons värld, i det allmänna julstöket verkar inte så enkelt.

Men rätt vad det är kommer frågorna: är detta stressande, allt stök och hetsande förväntningar på julklappar och mat vad det handlar om? Är detta vad julen innerst handlar om? Eller handlar det om Gud blir mänskligt närvarande, inte bara i världen, utan i våra liv, i mitt liv?! 
 

Så tog 50 år som präst sin början

Om en knapp månad har jag varit präst Svenska kyrkan i 50 år. Innehållsrika år. Många glädjeämnen och åtskilliga prövningar. Har lovat att framåt våren hålla ett litet anförande med nedslag i dessa 50 år. Prästvigdes 1975 och blev som ny präst placerad i Almby församling i Örebro för att jag skulle kunna arbeta både i församling och som, det hette då, studentpräst på högskolan i Örebro. 

Därtill skulle jag ansvara för att organisera skolprästverksamheten så att varje högstadieskola skulle ha en sig tilldelad präst. Även gymnasierna skulle ha en kontaktpräst. Dels fanns det några små kristna grupper bland eleverna men man skulle också kunna vara behjälplig i undervisningen och vid eventuella olycksfall eller dödsfall på skolorna. Därtill kom skolavslutningarna som oftast hölls i kyrkorummen i samverkan mellan kyrkan och skolorna.

Att jag blev präst berodde nog dels på att farfar Oscar Stenström varit pingstpredikant innan han blev utslängd ur pingströrelsen och dels på att jag som ung metodist blev inbjuden till ett helg med biskop Odd Hagen om att bli präst i metodistkyrkan. Senare i livet fick jag som anställd diakoniassistent i Vaksala församling en kallelse att bli präst. 

Idag tar man bättre hand om nyvigda präster än på min tid. Efter några år höll jag på att arbeta ihjäl mig. Ett par gånger kollapsade jag och fick åka ambulans från högskolan till akuten. Talförmågan var borta och hjärtklappningen hög. Kroppen orkade inte mer. Flera av kollegorna hade då lämpat över gudstjänster på mig, dvs begravningar och vigslar, eftersom de visste att jag verkligen uppskattade att fira även sådana gudstjänster och högtider i glädje och sorg i människors liv. Men med många krisande studenter som kunde ringa dygnet om blev det alldeles för mycket. Om detta har jag skrivit mer utförligt i ett inlägg här på stillsam.

Men efter ett mödosamt arbete för att åter komma på banan lärde jag mig att bättre, om än inte riktigt bra till en början, hantera gränssättning. Insatsen som präst fick inte riskera den egna hälsan och familjens liv. Som om det inte var nog hade jag ställt upp som ordförande i Kristna studentrörelsen (KRISS) vilket jag klarade enbart ett enda år eftersom min kraft inte räckte till och eftersom det var en rörelse i ekonomisk kris! Lättare och rejält roligt var det att sommartid ha konfirmandläger på stiftsgården Stjärnholm, belägen mellan Nyköping och Oxelösund, där Martin Eriksson var föreståndare.

Allt detta hände sig några år på sjuttiotalet. Det är mycket länge sedan...

Humanitet och medmänsklighet ska styra asylprocesserna

 Upprördheten ökar! Var och varannan dag kommer artiklar om människor som tvingas bryta upp från Sverige där de fått en fristad. Det är vanligt och hyfsat integrerade människor som drabbas allt oftare. Senaste fallet läste jag om i dagens Nerikes Allehanda, det handlar om Mahsa Gohlami och hennes familj. Rubriken lyder:

Vårdbiträdet Mahsa ska utvisas efter 14 år i Sverige– kollegorna protesterar

Familjen flydde 2011 från Iran och sökte uppehållstillstånd i Sverige. De fick inget men fick stanna. 2023 fick de ett uppehållstillstånd som nu inte förnyas. Familjen består av Masha, hennes man, en son, nu tio år och född i Sverige, samt en 19-årig dotter. Migrationsverket har beslutat att Masha, mannen och sonen ska utvisas, däremot får dottern stanna i Sverige! Migrationsverket anser, skriver Nerikes Allehanda, "att bara dottern har tillräckligt stark anknytning, inte resten av familjen trots att båda föräldrarna jobbar och en utvisning skulle förorsaka familjesplittring".

Bara för att dottern fyllt 19 år så verkar det som om hon inte längre räknas som familjemedlem eller ens anses ha behov av det grundläggande medmänskliga stödsystem som en familj utgör. Hur den yngre brodern ska uppleva skilsmässan från systern verkar Migrationsverket inte bry sig om. Vi är många som behöver stötta våra barn långt upp i åldrarna och räknar med dem i familjen. Behövs inte det om man kristen och kommer från mullornas Iran?

Masha har fast anställning på Södermalmshemmet i Örebro och har kommit in på undersköterskeutbildninen här i Örebro. Familjen är kristen och tillhör Betelkyrkan i Örebro. Föräldrarna talar svenska och har fungerande sociala nätverk och arbetar! Trots dessa tydliga tecken på att de integrerats i vårt samhälle (och inte assimilerats) så ger myndigheterna sig på dem och ska tvinga fram en familjesöndring. Varför? Beror det på att Sverige numera bara vill ha högutbildade och högkvalificerade flyktingar och invandrare? Andra, någon annan stans, får bry sig om dessa som saknar allt det vi har i överflöd?!

Åter igen, tröttsamt, ja skamligt nog, har medmänsklighet och humanitet låsts in med flerdubbla lås. Så ska vi inte ha det i Sverige. Låt familjen Gohlami stanna!