Att tappa ansiktet, loose face, är en ledsam upplevelse. Att förlora sina särdrag, att tappa något av det viktigaste av det som vi förknippar med personlighet och identitet. Att plötsligt bli vem som helst eller ingen.
Sixten, the cat, förlorade fullständigt sitt ansikte igår. Han kissade på sig. Helt utanför det som är Sixtens belevade sätt att föra sig. Han skvätte små droppar över hela lägenheten. Att han därtill hade ont förstod man snart. Inga hälsande svansföringar. Låg hållning. Inte ens ny mat i matskålen lockade.
Hur det gick till? Knappt hade jag på bloggen, med hjälp av ett gammalt julkort kommenterat Wikileaks flygplansavslöjanden, så hände något. Jag såg då att Sixten under plågor skvätte urin här och där i lägenheten. Med Wikileaks i tankarna ropade jag högt,
vi har en kattläcka. Sixten såg sårat på mig innan han i sin förnedring vände sig bort. Han kved,
jag rår inte för det här, aj det gör så ont.
När väl insikterna når in i ett trögare gotländskt huvud så sitter de där. Sixten som är en oklanderlig gentleman, som alltid fejar och putsar på sitt yttre, som är mån om att inte lukta illa utan att dofta väl, denne elegante herre stank nu av fräna odörer. Baktassarna var tufsiga av urin. I ett slag hade han förlorat sin värdighet, tappat sitt ansikte. Sixten var låg och sa gång på gång,
se inte på mig, låt mig vara.
Han som alltid kommer andra till stöd och tröst förmådde inte själv ta emot när det gällde. Nu hade Sixten så ont och kände sådan skam att det var för stort för att samtidigt stå ut med sociala kontakter.
För en stund drog han sig undan och den filt där han lagt sig blev snart också den blöt. Läckan fortsatte trots att det ju verkade vara stopp i systemet. Goda råd var dyra, vilket väl betyder att kosta vad det kosta vill, vi måste skaffa oss hjälp med detta problem. Ett samtal till kattmatsleverantören ledde vidare.
Djursjukhuset i Strömsholm svarade på telefon och sa att
det här är inget att vänta med. Kom hit, katten behöver förmodligen spolas.
Men inte bara till det yttre, sa jag blixtsnabbt.
Sixten protesterade inte när han motades in i den lilla kattboxen. Färden startades strax mot Strömsholm som enligt uppgift skulle ligga mellan Eskilstuna och Katrineholm, ungefär en timmes bilfärd från Örebro. Men snart fick vi vända färdriktning och köra motorvägen mot Köping. Kortast och snabbast sa GPS:en som efter att ha haft kylslag ändå kom till sans och började köra med föraren. Om 250 meter, sväng höger, sa hon. Varannan kilometer kved katten plågat.
Lugn Sixten, vi är på väg till experter, ropade jag.
Väl framme var halva katten indränkt i sin egen urin. En nedkissad blöt katt. Katten av den sorgliga skepnaden led. Vi väntade i vad som framstod som ett vanligt undersökningsrum på vilket sjukhus som helst och in kom djursköterskor och veterinärer. Det skrevs journal på dator och frågades om symtom och allmäntillstånd.
Hans trivselhull gör det svårt att i en undersökning känna vad som är fel, sas det.
Så blev det att tjuvhålla fyra ben för att de tre röntgenplåtarna skulle kunna tas.
Gör inte så här med mig, bad han.
Det är för ditt eget bästa sa jag och lät som vuxna i alla tider övertalande påstått, men denna gång var det verkligen sant.
Nej, nej, kved han som vilket barn som helst. Han hölls fast av människorna iförda plasthandskar och blyförkläden. Först sprattlade han och vred sig för att komma loss, men övermakten var övermäktig och så låg Sixten alldeles stilla på sträckbänken.
Han ska spolas, sa veterinären.
Det är en stackars äcklig katt. Sixten såg förebrående på henne. För att rädda vad som räddas kunde av hans ansikte protesterade genast Sixtens människor. Save face är för stunden av allra största betydelse, tänkte jag.
Sixten är inte äcklig! Möjligen pälsen, kanske just i detta ögonblick, men… Nej, inte Sixten, the cat!
Han skrevs in på sjukhuset och fick åka, djupare in i djursjukvårdens gömmor, i ett mellanting mellan rollator och kattbur och försedd med en gul sjukhusfilt som liggunderlag. Ett ynkligt litet
lämna mig inte hördes. Ett skrämt förstulet jamande,
lämna mig inte…
Men nöden har ingen lag, sägs det. Vilket lär betyda att man måste göra det som måste göras. Vi måste åka därifrån. Han, vår cat, the Sixten, måste stanna kvar! Men Sixten var i goda händer, det hade framgått med all önskvärd tydlighet, Här visste man vad man behövde veta och kunnande fanns det, inget tvivel om det. Men hur mycket hade Sixten förstått? Skulle han tro att han på nytt blev övergiven och lämnad. handlade det om en ny vända till ett katthem? Trodde han på framtiden? Hur orolig var han? Kunde han lita på sina människors lojalitet?
Framåt kvällen ringde telefonen i Örebro.
Det har gått bra, sa en veterinär.
Men det var besvärligt. Han hade ett par stenar som satt illa till. Men nu har han en kraftig stråle igen. Hoppas att Sixten inte kunde höra hur vi objektivt och nästan kyligt diskuterade hans funktioner.
Ring, så får vi se när han kan bli utskriven. Ring.
Så får detta bli min nyårshälsning inför 2011. I bräcklig farkost genom livet? Månen ler i väntan på att bli avlöst av den nya dagens sol. Sedan är det väl bara att pricka av alla goda önskningar?! Blommorna längs vägen, näst intill ett vattenfall med rosor. Skattkistan för överflöd och rikedom. En hel bukett med fyrklöver för lycka och välgång. Det nya året seglar framåt och har vind i seglen. Och inga upprörda vågor utan en fin resa väntar. Vimpeln vinkar glatt.
På juldagens morgon behövde man ju ta sig till kyrkan på något sätt, och på kortet blev på sedvanligt vis bäst, och då fick det bli per släde eller till fots. I det snöiga landskapet ringlar sig kyrkvägen som en liten orm. Till och med tomten är from och dröjer på backen med sin psalmbok under armen. Bara luvan är röd, tomten är för övrigt klädd i brun jacka med en läderrem om livet. På fötterna har han skinnskor av mycket gammal modell, mindre lämpade att pulsa i snön med, kanske är det därför han tvekar en stund? 
På baksidan syns att Andersson i Indiana har tryckt kortet. Den här hälsningen sändes den 13 december 1930 från Seattle i Washington till Grängeshyttan, Jernboås.
