Gudstjänst kan man hålla/fira nästan var som helst. Församlingen är inte fjättrad vid sina gudliga hus och deras inventarier. Det fanns dock en anledning till att människor byggde kapell, kyrkor och katedraler. Och att de invigdes och avskiljdes för sitt speciella ändamål. Anledningen var att dessa hus skulle utgöra ett hem för Guds församling och att vara en plats för församlingens möte med den uppståndne Herren Jesus Kristus. Men det betydde inte att bön, lovsång och mässa spärrades in bakom tjocka murar. Inte heller innebar det att höga trösklar installerades.
Talet om trösklarna som sägs hindra människors kyrkogång och gudstjänstfirande är en omhuldad myt. En skröna om otillgänglighet och obegripligt språk och märkliga riter. Många har slutit denna tröskelhöjd till sitt hjärta för att förklara vikande deltagande. Det är naturligtvis inte svårare att ta steget in i en kyrka än att kliva genom dörren till en biograf, en restaurang, en körskola, en handbollshall eller ett bibliotek. Att man tycker det är besvärligt och svårt att lära sig nya saker, att omfatta den värld som samtidigt öppnar sig när man träder in, är något annat.
De kyrkor jag bevistar har någon enstaka gång en hög fysisk tröskel att stiga över. Den andra, den symboliska tröskeln, tillhör inte kyrkan. Den kommer människor, som redan bestämt sig för hur svårt och obegripligt det hela är, själva släpande på. Även kyrkfolk har ibland fått för sig att trösklarna är så besvärliga att de tycks föredra nedskalade och förkortade gudstjänster. Att möta Gud borde klaras av i rekordfart och via de genvägar man kan lyckas finna. Så vitt jag vet har det aldrig fått människor att i nya skaror söka sig till gudstjänst, kyrka och församling.
Nästa gång någon börjar tala om kyrkans höga trösklar - ifrågasätt! Be om en detaljerad tröskelbeskrivning! Om de talar om obegriplighet så kräv exempel. Säger de att människor inte är välkomna så fråga varför församlingen ringer i klockor, annonserar, har gudstjänstvärdar och -ordningar och sänder ut församlingsblad.
06 augusti 2013
04 augusti 2013
Tänker någon berätta om revolutionen i kyrkan?
Värmeböljan håller i sig. Men inför kyrkovalet är det fortfarande kylslaget. Inga debatter att tala om. Inga åsiktsbrytningar. Ingen utbredd diskussion om Svenska kyrkans framtid. Borde inte kyrkofrågorna höra hemma i hetluften?!
Men det är inte bara valet som närmar sig. Den 1 januari inträder en veritabel revolution av styret i Svenska kyrkan på många håll. Fortfarande är det tyst som i graven i alla de dagstidningar som borde informera om nyheter, ge sammanhang och analys.
Vet någon utanför de innersta kretsarna vilka befogenheter som kommer att finnas kvar i församlingarna? Vilka befogenheter får de arbetsledare som ska ersätta de tidigare kyrkoherdarna? Får församlingsråden något att säga till om, och i så fall vad? Väljarna och allmänheten borde fått veta åtminstone något om detta. Före valet. Ingen vet om det råder fullständig enighet kring dessa frågor eller om det finns olika lösningsförslag och meningar. Tiden är kort. 2014 låter inte vänta på sig. Vem tänker berätta? Någon?
29 juli 2013
Fokuserad gudstjänst
Så var vi samlade i den medeltida kyrkan. Inte ett gäng. Inte ett parti. Inte en grupp. Ingen kommitté eller ett utskott. Möjligen en liten hop. Med all säkerhet en gudstjänstfirande församling. Vi sjöng och bad. Herre förbarma dig! Vi hörde tilltalet om, och tog emot, syndernas förlåtelse. Vi sjöng lovsång och firade de heliga mysterierna.
Men vi talade inte om valmanifest eller kandidater på lisor. Vi ägnade inte en tanke åt kyrkomötets legitimitet (eller dess brist på sådan). Vi tänkte inte heller på mandat eller politiska partiers soffliggare. Vi höjde våra röster. Fick dem att blandas och förstärka varandra när den apostoliska trosbekännelsens ord ljöd höga och klara. En fokuserad gudstjänst som öppnade dörrar genom både tid och rum!
Nu är det åter vardag. Och kyrkovalet äger rum om blott en och en halv månad...
Men vi talade inte om valmanifest eller kandidater på lisor. Vi ägnade inte en tanke åt kyrkomötets legitimitet (eller dess brist på sådan). Vi tänkte inte heller på mandat eller politiska partiers soffliggare. Vi höjde våra röster. Fick dem att blandas och förstärka varandra när den apostoliska trosbekännelsens ord ljöd höga och klara. En fokuserad gudstjänst som öppnade dörrar genom både tid och rum!
Nu är det åter vardag. Och kyrkovalet äger rum om blott en och en halv månad...
27 juli 2013
Flock, skock eller församling
Ord för gemenskaper och kollektiv är speciella. En flock fåglar kan man säga men knappast en fårflock. Får uppträder oftast i skock. Hästar är däremot flockdjur. Kor har fått ett mera passande ord. Boskap visar sig som en hjord. Om man får tro vad den egna känslan för språk säger. Man vet instinktivt vad man kan, eller inte kan säga.
Fiskar som gaddar ihop sig i stora skaror benämner vi stim. Vare sig det gäller torsk eller haj, spigg eller rocka. En fiskskock går bara inte. Inte ens fisk som odlas blir till flock eller hjord. Bin kan komma farande i en svärm. Men starar kommer inte svärmande utan flockvis.
Ibland har jag fått för mig att det vore spännande att låta frågan om dessa ords möjligheter och begränsningar sändas till radioprogrammet om språket (spraket på nätspråk). Särskilt intressant blir de ord för våra mänskliga sammanslutningar. Vad kan sägas om oss när vi blir många? Självfallet är orden betydligt fler eftersom vi ha behov av att beskriva en rad olika fenomen.
Publik finns i salonger och på rockens arenor. Men är publiken samlad till gudstjänst och andakt? Knappast. Möjligen kan det finnas publik i kyrkor t ex vid sakrala konserter, åtminstone när man tar inträde. Åskådare träffas inte sällan på olika arenor för att beskåda fotboll, för att ta ett aktuellt exempel. Men åskådare vid ett dop, finns det sådana? Jag vet ju att det finns personer som mer eller mindre under protest bevistat dop och konfirmationer, ja även bröllop. De har kunnat sträcka sig till att se sig själva som åskådare eller publik. Men med emfas har de värjt sig mot att bli indragna i någon slags mer profilerad gemenskap, i en församling i en kyrka, om än aldrig så tillfällig.
Kyrkotillhöriga har blivit det vanligaste ordet för medlemmar i Svenska kyrkan. Ett ord som beskriver en relation som är mera distanserad och neutral än vad benämningarna församlingsmedlem eller gudstjänstdeltagare gör. Den som hör till kyrkan ska naturligtvis kallas medlem och uppmuntras, utmanas och förväntas vara gudstjänstfirare. Till och med vår Kyrkoordningen är för att de som hör till ska samlas. Att Kristi kyrka ska manifesteras i en synlig gemenskap!
Flock, skock eller hjord må tidigare ha varit oproblematiska uttryck och möjliga att bruka om församlingens aktiva. Men orden andas av kyrkans agrara förflutna och har levt kvar tack vare bibliska bilder av lärjungar som får och Jesus som herde. Idag har många svårt för att följa en herde och se sig som ingående i en flock. Trots att möjligheten till ett personligt och aktivt engagemang aldrig tidigare varit så stort och mångskiftande.
Imorgon är det söndag. En dag för vila, eftertanke... Och gudstjänstgemenskap! Dags alltså att flockas i kyrkor och kapell. För ett möte med den gode herden!
Fiskar som gaddar ihop sig i stora skaror benämner vi stim. Vare sig det gäller torsk eller haj, spigg eller rocka. En fiskskock går bara inte. Inte ens fisk som odlas blir till flock eller hjord. Bin kan komma farande i en svärm. Men starar kommer inte svärmande utan flockvis.
Ibland har jag fått för mig att det vore spännande att låta frågan om dessa ords möjligheter och begränsningar sändas till radioprogrammet om språket (spraket på nätspråk). Särskilt intressant blir de ord för våra mänskliga sammanslutningar. Vad kan sägas om oss när vi blir många? Självfallet är orden betydligt fler eftersom vi ha behov av att beskriva en rad olika fenomen.
Publik finns i salonger och på rockens arenor. Men är publiken samlad till gudstjänst och andakt? Knappast. Möjligen kan det finnas publik i kyrkor t ex vid sakrala konserter, åtminstone när man tar inträde. Åskådare träffas inte sällan på olika arenor för att beskåda fotboll, för att ta ett aktuellt exempel. Men åskådare vid ett dop, finns det sådana? Jag vet ju att det finns personer som mer eller mindre under protest bevistat dop och konfirmationer, ja även bröllop. De har kunnat sträcka sig till att se sig själva som åskådare eller publik. Men med emfas har de värjt sig mot att bli indragna i någon slags mer profilerad gemenskap, i en församling i en kyrka, om än aldrig så tillfällig.
Kyrkotillhöriga har blivit det vanligaste ordet för medlemmar i Svenska kyrkan. Ett ord som beskriver en relation som är mera distanserad och neutral än vad benämningarna församlingsmedlem eller gudstjänstdeltagare gör. Den som hör till kyrkan ska naturligtvis kallas medlem och uppmuntras, utmanas och förväntas vara gudstjänstfirare. Till och med vår Kyrkoordningen är för att de som hör till ska samlas. Att Kristi kyrka ska manifesteras i en synlig gemenskap!
Flock, skock eller hjord må tidigare ha varit oproblematiska uttryck och möjliga att bruka om församlingens aktiva. Men orden andas av kyrkans agrara förflutna och har levt kvar tack vare bibliska bilder av lärjungar som får och Jesus som herde. Idag har många svårt för att följa en herde och se sig som ingående i en flock. Trots att möjligheten till ett personligt och aktivt engagemang aldrig tidigare varit så stort och mångskiftande.
Imorgon är det söndag. En dag för vila, eftertanke... Och gudstjänstgemenskap! Dags alltså att flockas i kyrkor och kapell. För ett möte med den gode herden!
25 juli 2013
En katt som saknar
Är det inte lite larvigt och fånigt att ha en blogg som "sköts" av en katt. Även om det är en så trevlig och klok katt som Sixten. Inte vet jag om det är larvigt eller fånigt. Världen är fylld av böcker om omöjliga varelser. Om främmande världar och tider. Sixten låter sin blogg handla om vanliga händelser. Jag skäms inte ett dugg över att låna ut detta utrymme idag till det Sixten lagt ut på sin egen sida. Det som följer här är exakt det han berättar på sin egen sida.
Undrar vad han tänker, hör jag medmänniskan säga. När vännerna som hälsat på i flera dagar åker sin väg. Förstår han vad som händer?
Självklart, svarar min människa. Eller hur, Sixten, säger han och vänder sig direkt till mig. Klart att jag gör, blir mitt svar. Jag förstår att gästerna från USA måste åka hem. Att imorgon när vi vaknar är de inte längre här. Nog för att jag kan se oförstående ut. Men visst fattar jag att de inte kommer till frukostbordet. Och nog vet jag att när människor kommer släpande på väskor. Till ytterdörren. Då tänker de resa. Fara. Åka.
Att jag ser frågande ut. Beror på att jag undrar varför de måste ge sig av. Nu när vi har så roligt. Trevligt. Busar så bra. Då känner jag mig som deras gamla Golden Retriver. Vars bästa vän var katten i huset. När katten inte längre fanns. Saknades vid de dagliga promenaderna. Då såg sig hunden om. Hela tiden. Den tittade efter vännen. Katten. Som saknades. Som borde varit där. Vid hundens sida. Sorgligt är att sakna så. Men så känner jag. När man tar farväl. Och stolarna vid bordet står tomma. Dagen efter. Då får även jag lust att yla sorgset...
Precis så är det. Sa människan min. Så känns det. Att sakna. Någon som borde vara där. Som hör ihop med oss. Med mig. Kommer inte. Då blir man vemodig. Ledsen rent av. I det där tomrummet hoppas jag alltid att jag ska få uppleva återseendets glädje. Det är då jag säger: kom snart tillbaka! På återseende. Vi ses igen!
Ja, just så. Exakt så känns det. Sa jag. Och la mig med nosen mot ytterdörren. Tätt intill. För att liksom behålla doften. Bevara den. Minnas. En stund till. När de som nyss var här. Har rest. Inte längre är här.
Undrar vad han tänker, hör jag medmänniskan säga. När vännerna som hälsat på i flera dagar åker sin väg. Förstår han vad som händer?
Självklart, svarar min människa. Eller hur, Sixten, säger han och vänder sig direkt till mig. Klart att jag gör, blir mitt svar. Jag förstår att gästerna från USA måste åka hem. Att imorgon när vi vaknar är de inte längre här. Nog för att jag kan se oförstående ut. Men visst fattar jag att de inte kommer till frukostbordet. Och nog vet jag att när människor kommer släpande på väskor. Till ytterdörren. Då tänker de resa. Fara. Åka.
Att jag ser frågande ut. Beror på att jag undrar varför de måste ge sig av. Nu när vi har så roligt. Trevligt. Busar så bra. Då känner jag mig som deras gamla Golden Retriver. Vars bästa vän var katten i huset. När katten inte längre fanns. Saknades vid de dagliga promenaderna. Då såg sig hunden om. Hela tiden. Den tittade efter vännen. Katten. Som saknades. Som borde varit där. Vid hundens sida. Sorgligt är att sakna så. Men så känner jag. När man tar farväl. Och stolarna vid bordet står tomma. Dagen efter. Då får även jag lust att yla sorgset...
Precis så är det. Sa människan min. Så känns det. Att sakna. Någon som borde vara där. Som hör ihop med oss. Med mig. Kommer inte. Då blir man vemodig. Ledsen rent av. I det där tomrummet hoppas jag alltid att jag ska få uppleva återseendets glädje. Det är då jag säger: kom snart tillbaka! På återseende. Vi ses igen!
Ja, just så. Exakt så känns det. Sa jag. Och la mig med nosen mot ytterdörren. Tätt intill. För att liksom behålla doften. Bevara den. Minnas. En stund till. När de som nyss var här. Har rest. Inte längre är här.
23 juli 2013
En tro som överträffar verkligheten
Här följer ett slags intervju. Som jag önskar skulle kunna överträffa verkligheten...
Vad tror Svenska kyrkan om Jesu uppståndelse? Ägde den rum?
Vilken bra fråga! Den ena tror si. Den andre tror så. Många tror på den, men är osäkra på om den verkligen hände. Det måste vara meningen med uppståndelsen som är viktig. Vad den betyder. Även om den inte ägt rum. Så kan man tänka.
Så kanske man kan tänka i en trosfråga. Någon gång. Men om man förhåller sig så hela tiden. Till varje avsnitt i Skriften. Till dogmerna. Så att ifrågasättandet av varje trossats bildar ett mönster. Vad blir det då kvar?
Meningen finns ju kvar, eller hur! Meningen med allt det där som nog inte hänt kvarstår. I alla fall. Det får man vara tacksam för! Att det finns något evigt att hålla sig till. Meningen. Den kan man utforska. Så blir tron meningsfylld. Man måste bara lära sig tekniken. Att läsa mellan raderna. Det är där det händer!
Du får ursäkta. Men jag förstår inte riktigt hur det fungerar. Hur går det då, till exempel, med övertygelsen och tron på jungfrufödelsen?
Det går utmärkt bra. Den obefläckade avelsen kan förnuftet inte godta. Hörs ju direkt. Det har så klart inte hänt. Vilket det måste finnas en mening med. Så då får man sätta sin tillit till att det viktiga är syftet. Med det som inte skett. Bra, eller hur! Man får utgå från att Bibelns berättelser alltid betyder något annat. Än det som står skrivet. Det blir liksom mera på det sättet. Att fundera över. Tänka på. Förhålla sig till... Tro skulle det kunna kallas. En meningsfull sådan. Som inte behöver hålla på och förklara det oförklarliga. Det oförklarliga som står skrivet skippas. Vi bryr oss om vad det vi tvivlar på i själva verket betyder. Smart, så det förslår...
Hur blir man en kristen?
Det blir man inte. Det är man. Genom dopet. Men det går lika bra utan. Barnen har ju inte hunnit ställa till det än. Så dopet behövs strängt taget inte. Egentligen borde man hoppa över det där. Det skiljer bara människor åt. Det är dopets betydelse som är meningen. Om man inte råkar vara muslim. Till exempel.
Himlen då?
Den är en väg. Inget mål. Det är vandringen som är mödan värd. Praktiskt taget kan man gå en runda. En slinga. Det vore så att säga himmelskt. Eftersom motion är det bästa som finns. Så att man orkar att gå. Den där vägen som himlen är. Glöm det där med mål och slutdestination. Då skulle ju allt ta slut. Vilket inte vore bra. Att komma fram devalverar, tar ju bort. resans betydelse. Det vore verkligen inget vidare. Det är ju meningen med vägen som får oss att gå vidare. Och så vidare. Om du förstår vad jag menar.
Vad tror SvK då om syndernas förlåtelse?
Intressant att du nämner just denna fråga. Förlåtelse tror vi alla verkligen på. Verkligen i största allmänhet. Men synden är mera komplicerad. Den behövs strängt taget inte. Inte längre. Den har spelat ut sin roll. Idag är vi alla goda. Gör så gott vi kan. Är vanliga hyggliga varelser. Vill väl. Synden solkar liksom ner oss. Och så kan man bara inte ha det. Synd förutsätter att vi kan göra fel. Och det går inte. Om allt går an. I kyrkan måste trösklarna bort. Övertygelsen om de fördömda trösklarna förenar oss. Skulle man bygga en kyrka idag skulle den vara fullständigt utan trösklar. Den värsta tröskeln är synden. Så den ska bort.
Nu börjar det låta som klassisk kristendom. Där ska ju synden förlåtas och glömmas bort. Eller hur? Fast det är Gud som gör det.
Jasså, jasså, säger du det? Vill du ha en kopp kaffe? Och en kaka?
Vad tror Svenska kyrkan om Jesu uppståndelse? Ägde den rum?
Vilken bra fråga! Den ena tror si. Den andre tror så. Många tror på den, men är osäkra på om den verkligen hände. Det måste vara meningen med uppståndelsen som är viktig. Vad den betyder. Även om den inte ägt rum. Så kan man tänka.
Så kanske man kan tänka i en trosfråga. Någon gång. Men om man förhåller sig så hela tiden. Till varje avsnitt i Skriften. Till dogmerna. Så att ifrågasättandet av varje trossats bildar ett mönster. Vad blir det då kvar?
Meningen finns ju kvar, eller hur! Meningen med allt det där som nog inte hänt kvarstår. I alla fall. Det får man vara tacksam för! Att det finns något evigt att hålla sig till. Meningen. Den kan man utforska. Så blir tron meningsfylld. Man måste bara lära sig tekniken. Att läsa mellan raderna. Det är där det händer!
Du får ursäkta. Men jag förstår inte riktigt hur det fungerar. Hur går det då, till exempel, med övertygelsen och tron på jungfrufödelsen?
Det går utmärkt bra. Den obefläckade avelsen kan förnuftet inte godta. Hörs ju direkt. Det har så klart inte hänt. Vilket det måste finnas en mening med. Så då får man sätta sin tillit till att det viktiga är syftet. Med det som inte skett. Bra, eller hur! Man får utgå från att Bibelns berättelser alltid betyder något annat. Än det som står skrivet. Det blir liksom mera på det sättet. Att fundera över. Tänka på. Förhålla sig till... Tro skulle det kunna kallas. En meningsfull sådan. Som inte behöver hålla på och förklara det oförklarliga. Det oförklarliga som står skrivet skippas. Vi bryr oss om vad det vi tvivlar på i själva verket betyder. Smart, så det förslår...
Hur blir man en kristen?
Det blir man inte. Det är man. Genom dopet. Men det går lika bra utan. Barnen har ju inte hunnit ställa till det än. Så dopet behövs strängt taget inte. Egentligen borde man hoppa över det där. Det skiljer bara människor åt. Det är dopets betydelse som är meningen. Om man inte råkar vara muslim. Till exempel.
Himlen då?
Den är en väg. Inget mål. Det är vandringen som är mödan värd. Praktiskt taget kan man gå en runda. En slinga. Det vore så att säga himmelskt. Eftersom motion är det bästa som finns. Så att man orkar att gå. Den där vägen som himlen är. Glöm det där med mål och slutdestination. Då skulle ju allt ta slut. Vilket inte vore bra. Att komma fram devalverar, tar ju bort. resans betydelse. Det vore verkligen inget vidare. Det är ju meningen med vägen som får oss att gå vidare. Och så vidare. Om du förstår vad jag menar.
Vad tror SvK då om syndernas förlåtelse?
Intressant att du nämner just denna fråga. Förlåtelse tror vi alla verkligen på. Verkligen i största allmänhet. Men synden är mera komplicerad. Den behövs strängt taget inte. Inte längre. Den har spelat ut sin roll. Idag är vi alla goda. Gör så gott vi kan. Är vanliga hyggliga varelser. Vill väl. Synden solkar liksom ner oss. Och så kan man bara inte ha det. Synd förutsätter att vi kan göra fel. Och det går inte. Om allt går an. I kyrkan måste trösklarna bort. Övertygelsen om de fördömda trösklarna förenar oss. Skulle man bygga en kyrka idag skulle den vara fullständigt utan trösklar. Den värsta tröskeln är synden. Så den ska bort.
Nu börjar det låta som klassisk kristendom. Där ska ju synden förlåtas och glömmas bort. Eller hur? Fast det är Gud som gör det.
Jasså, jasså, säger du det? Vill du ha en kopp kaffe? Och en kaka?
20 juli 2013
Att bli kristen
En kyrkas kärna måste vara övertygad och lärjungaklar. Veta vad man tror. Ha dogmer att hålla sig till. Att några enstaka personer ger sig ut på relativismens dogmlösa myrar är illa nog. Utan djup och personlig fromhet går de lätt bort sig helt. Tillhör dessa fritt strövande själar dessutom kyrkans ledande företrädare blir budskapet att allt går an i trons värld. Leder man kyrkan, den av Kristus grundade, följer ett stort ansvar för liv och lära.
Den inre sekulariseringen är en stor risk i Svenska kyrkan där en majoritet av de kyrkotillhöriga inte delar kyrkans tro. Särskilt som en del partier anser det viktigare att i kyrkans beslutande organ företräda den passiva och breda massan än att stå upp för den kärna förutan vilken kyrkan inte kan fortsätta att vara en kristen kyrka med apostolisk tro, grundad i Guds Ord och uppenbarelse.
Svenska kyrkan har undvikit att explicit formulera sin tro i modern tid såsom flera andra trossamfund i världen gjort. I Kyrkoordningen finns enstaka ansatser i vissa förord - men en samlad troslära på vår tids språk saknas. Ett nytt bekännelsearbete med syftet att formulera en utförlig och dogmatisk kyrkans katekes skulle kunna rida spärr mot allsköns religiöst allmängods. Inte minst skulle det kunna ge stöd och hjälp till människor som önskar andlig vägledning och trosmässiga besked. Då kanske frågan på nytt skulle kunna ställas, utan oro att bli lämnad i sticket: hur blir man en kristen?
Den inre sekulariseringen är en stor risk i Svenska kyrkan där en majoritet av de kyrkotillhöriga inte delar kyrkans tro. Särskilt som en del partier anser det viktigare att i kyrkans beslutande organ företräda den passiva och breda massan än att stå upp för den kärna förutan vilken kyrkan inte kan fortsätta att vara en kristen kyrka med apostolisk tro, grundad i Guds Ord och uppenbarelse.
Svenska kyrkan har undvikit att explicit formulera sin tro i modern tid såsom flera andra trossamfund i världen gjort. I Kyrkoordningen finns enstaka ansatser i vissa förord - men en samlad troslära på vår tids språk saknas. Ett nytt bekännelsearbete med syftet att formulera en utförlig och dogmatisk kyrkans katekes skulle kunna rida spärr mot allsköns religiöst allmängods. Inte minst skulle det kunna ge stöd och hjälp till människor som önskar andlig vägledning och trosmässiga besked. Då kanske frågan på nytt skulle kunna ställas, utan oro att bli lämnad i sticket: hur blir man en kristen?
14 juli 2013
Floran fick brukas flitigt
En eftermiddag vandrade jag och några andra blom- och örtintresserade människor tillsammans med en oerhört kunnig ciceron. Floran kom flitigt till bruk. Allt vi studerade var inte alldeles vanligt förekommande växter.
Vi gick på kalkrik mark, nära havet och sedan på ängsmark. Detta är vad vi fick se:
Vi gick på kalkrik mark, nära havet och sedan på ängsmark. Detta är vad vi fick se:
Starr
– hundstarr
Fågelbär
12 juli 2013
Vi har inte monopol på varandra - särskilt inte i döden
Begravningsgudstjänsterna
har denna morgon ventilerats i Sveriges Radios Nyhetsmorgon och i
nyhetsrapporteringen. Anledningen är att antalet deltagare sjunker i
de begravningsgudstjänster som sker enligt Svenska kyrkans ordning.
Utvecklingen har länge
gått i denna riktning. Vi är många som tänkt att det varit mindre
önskvärt, ja olyckligt, och sagt det. Särskilt oroande har den
försnävning av sorgen och sörjandet som hotar när sorgen anses
mera privat och mindre som något socialt. Döden och dödsfallet
angår sällan bara den allra innersta kretsen av släktingar. Många
runt omkring kan också sörja och känna saknad. Nu tänker jag inte
på de massprocesser som ledande politikers och kungligheternas död
brukar leda till. Utan på den saknad och sorg som uppstår när
döden rubbar våra personliga och yrkesmässiga relationer.
Man ska ha respekt för
människors reaktioner när de önskar ta sitt avsked enskilt och i
stillhet. Men vi har i kyrkan också ett ansvar för att visa på
värdet av att fler får en möjlighet att ge uttryck för sin sorg
och sitt deltagande. Sorgen och sörjandet hör samman med hela vårt
liv, och har både psykologiska och personliga såväl som sociala
och samhälleliga komponenter. Och i livet har vi inte monopol på
varandra.
Varje person har
omfattande och komplicerade band till många människor. En hel del
helt okända även för den nära familjen. Åtminstone var det så
för min familj när vi genom sjukdom och död miste en tonåring.
Hans vänner och bekanta som kom till begravningen blev så oerhört
viktiga. Om vi inte äger varandra i livet blir det så egendomligt
om döden ska hanteras med utestängning och sträng gränssättning..
En vanlig reaktion är att
man inte orkar med. Man vill inte träffa dem som inte på länge
visat sig, de som slutade ha kontakt eller som av olika anledningar
inte kom till sjukbädden. Det är lätt att i den situationen känna
sig övergiven och sviken. Men det är ett misstag att tro att det
bara beror på att dessa som upplevts frånvarande enkelt vänt
ryggen till. Det kan bland annat handla om hänsynstagande, en vilja
att inte tränga sig på, eller om rädslor och oro. Icke desto
mindre kommer dessa vänner och bekanta också att uppleva förlust
och saknad.
Människor i vän- och
bekantskapskretsen har självklara behov att få ge uttryck för den
brustna relationen, för sin aktning, sitt deltagande och sin sorg.
Det märkliga är att denna omsorg, även om den kommer först i
samband med begravningen, kan verka både läkande och stödjande.
När lördagsbegravningarna
för länge sedan på många håll försvann innebar det ett steg
bort från det stora deltagandet. Vardagsbegravningarna gav inte
samma självklara möjlighet till deltagande. Men synen på döden
har även den ändrats. När jag var barn på 1950-talet bröt döden
det mesta. Inte olikt det förhållningssätt många av våra grannar
har, de som har rötter i andra länder, kulturer och religioner.
Inget var viktigare än att visa sitt deltagande och sin respekt. Nu går mycket före – det kan handla om
semesterresor, arbetsuppgifter, fritidssysslor eller andra åtaganden
som nu ges företräde.
Risken finns att de färre
deltagarna i begravningsgudstjänsterna återspeglar ett allt
fattigare socialt liv. Eller åtminstone ett mycket förändrat
beteendemönster där vi har många kontakter på avstånd, varav
åtskilliga är ytliga och helt triviala, och mycket få och djupa
kontakter nära oss. Om det är så ligger hårt arbete framför oss
alla.
Ur stillsam 2008:
Sorg är mycket personlig. Hos medlemmarna i en familj kan den landa på helt olika sätt. Man bär den och bearbetar den olikartat. Samtidigt kan man känna igen gemensamma drag i sin sorg.
Att sorgen har en kollektiv sida har i vårt samhälle varit av stor betydelse. En människas liv har familjen inte ägt. Man har inte haft monopol på relationer, på närhet och vänskap. När en människa dött sörjde vi gemensamt med många. Det gemensamma samhälleliga draget gav samhörighet och förstärkte gemenskapen. Vi knöts till varandra.Under min uppväxt på 50-talet stannade vägarbeten av när ett sorgetåg passerade med sina tända lyktor. Arbetare svepte av sig mössan och man hedrade den döde och de sörjande genom att visa sin respekt. Långt tillbaka blev den döde kvar i hemmet där man också kunde ta ett mer personligt farväl genom att vara hos den döde. Därefter lästes ut ur sin jordiska boning.
Begravningen var ingen lättvindig och snabbt avklarad akt. Gränslandet mellan liv och död hade stor betydelse. När någon skulle överlämnas i Guds omsorg kunde det inte ske hur som helst. Begravningen och avskedstagandet skedde allvarsamt och grundligt. Släkt och vänner och även mera avläsgna bekanta deltog. Blommor, sång och tal och måltidsgemenskap hörde till. Vi som sörjde fick bära tecken på vår sorg. Änkor bar sorgeklädsel under lång tid. Andra bar sorgeband för att upplysa omvärlden och själv bli påmind om att man var sörjande.
11 juli 2013
Muslimsk partipolitik
Partilivets välsignelser borde spridas inom hela den religiösa sfären. Det är så ojämlikt att bara ett trossamfund får glädje av den demokratiska folklighet som politiska partier erbjuder. Tro och religion är sådana härliga och fantastiska arenor för partierna att utforska. När medlemsskapsiffrorna dyker inom de traditionella politiska partierna kan det kompenseras genom att man finner nya sammanhang att verka i.
Den första centerpartistiska moskén bör ligga i närheten av Stureplan. Där kan partiet erbjuda grönpolitik vilket stämmer bra med den naturliga färgskala denna religion vanligtvis nyttjar. Decentralisering skulle också passa bra. Man kunde till exempel genom delning utlokalisera ett antal moskéer i den rena glesbygden. Grönt så det förslår.
En socialdemokratisk moské borde finnas i hjärtat av Bergslagen. Religionens djup kunde bildligt åtminstone gå hand i hand med återupptagandet av gruvdriften. En särskild och kollektivansluten fackförening för imamer blir ett bra projekt. Dessutom har partiet ett antal frågor som man vill att muslimerna ska anpassa sig till - dels så att religionen blir mer modern och västerländsk och så att några röda muslimer kunde få även vanliga politiska uppdrag inom någon partistyrelse, eller så.
Moderata muslimer sägs ju de flesta vara. Religiöst moderata och inte radikala eller extrema. En sådan muslimsk församling borde hamna i Täby eller Vaxholm. Där kunde man kanske komma överens om detta med ränta. Den är så låg så den nästan inte finns. Man kunde kanske ersätta räntan med något slags avdrag?
Visst skulle det glädja alla muslimer om några av Sveriges politiska partier vill gynna deras demokratiska sinnelag och allmänna folklighet genom att se till att få makten i församlingarna. Att detta inte blivit gjort kan man verkligen undra över...
Den första centerpartistiska moskén bör ligga i närheten av Stureplan. Där kan partiet erbjuda grönpolitik vilket stämmer bra med den naturliga färgskala denna religion vanligtvis nyttjar. Decentralisering skulle också passa bra. Man kunde till exempel genom delning utlokalisera ett antal moskéer i den rena glesbygden. Grönt så det förslår.
En socialdemokratisk moské borde finnas i hjärtat av Bergslagen. Religionens djup kunde bildligt åtminstone gå hand i hand med återupptagandet av gruvdriften. En särskild och kollektivansluten fackförening för imamer blir ett bra projekt. Dessutom har partiet ett antal frågor som man vill att muslimerna ska anpassa sig till - dels så att religionen blir mer modern och västerländsk och så att några röda muslimer kunde få även vanliga politiska uppdrag inom någon partistyrelse, eller så.
Moderata muslimer sägs ju de flesta vara. Religiöst moderata och inte radikala eller extrema. En sådan muslimsk församling borde hamna i Täby eller Vaxholm. Där kunde man kanske komma överens om detta med ränta. Den är så låg så den nästan inte finns. Man kunde kanske ersätta räntan med något slags avdrag?
Visst skulle det glädja alla muslimer om några av Sveriges politiska partier vill gynna deras demokratiska sinnelag och allmänna folklighet genom att se till att få makten i församlingarna. Att detta inte blivit gjort kan man verkligen undra över...
10 juli 2013
Ska Hawaiiskjortor och peruker tas av?
Kommunikation är hårt arbete och ofta blir resultatet missförstånd och misinformation. De som försökt vet. Budskapet man trodde gick ut blev ett annat när lyssnaren tolkade vad som sades. Vid ett nyligen genomfört seminarium under Almedalsveckan om Gud i skamvrån berättade jag om en mindre skärmytslingar med en skola i samband med skolavslutningar i kyrkan. Jag sa att det inte är ovanligt att sådant händer. Och berättade om en avslutning där lärarna klädde om till Hawaiiskjortor och till och med peruker och sjöng ett potpurri med Gyllene Tiders poplåtar. Vilket ledde till att skolan "portades", ja, man ville inte heller komma tillbaka, ovälkommen som man kände sig när kyrkans företrädare kom med kritik.
I en tidningsartikel blev mitt inlägg till följande besked:
- Hawaii-skjortor och peruker är inte ovanligt på skolavslutningarna i kyrkan. Det saknas en respekt för kyrkorummet och det har ni inte lagt ned någon tid på – vad får man egentligen göra i kyrkan?
Hur vanligt speciella skjortor är, eller för den delen peruker, vet jag ju inte. Förmodligen är det förhållandevis ovanligt. Rent av sällsynt. Men vanligt är säkert udda underhållning som är avsedd att roa skolbarn eller -ungdomar.
Hawaiiskjortor i en kyrka går naturligtvis an. Och mot peruker finns inget att invända. Men som rekvisita i en underhållningsshow i kyrkorummet blir kostymeringengen svårare att fördra, särskilt i som lustifikation fylld med enbart sekulära poplåtar. Kyrkorummet och dess särart ska behandlas med respekt enligt Kyrkoordningen. Alla evenemang i kyrkan, till vilka en del skolavslutningar måste räknas, måste visa denna känslighet för rummets särart. För arrangemang där det inte sker får man inte upplåta kyrkorummet.
Något att tänka på när landets kyrkor blir konsertscener och kyrkans kor förvandlas till estrad. Allt går an, om man ska tro Paulus. Åtminstone gäller det vad vi konsumerar, t ex äter. Men det finns gränser för vad som lämpar sig i det invigda kyrkorummet. Dessutom är så att man inte själv och lokalt kan hitta på att stoppa in vad man vill av publikdragande evenemang, events eller shower... Det finns helt enkelt viktigare saker i en kyrka än popularitet och vad som för stunden faller folk på läppen.
I en tidningsartikel blev mitt inlägg till följande besked:
- Hawaii-skjortor och peruker är inte ovanligt på skolavslutningarna i kyrkan. Det saknas en respekt för kyrkorummet och det har ni inte lagt ned någon tid på – vad får man egentligen göra i kyrkan?
Hur vanligt speciella skjortor är, eller för den delen peruker, vet jag ju inte. Förmodligen är det förhållandevis ovanligt. Rent av sällsynt. Men vanligt är säkert udda underhållning som är avsedd att roa skolbarn eller -ungdomar.
Hawaiiskjortor i en kyrka går naturligtvis an. Och mot peruker finns inget att invända. Men som rekvisita i en underhållningsshow i kyrkorummet blir kostymeringengen svårare att fördra, särskilt i som lustifikation fylld med enbart sekulära poplåtar. Kyrkorummet och dess särart ska behandlas med respekt enligt Kyrkoordningen. Alla evenemang i kyrkan, till vilka en del skolavslutningar måste räknas, måste visa denna känslighet för rummets särart. För arrangemang där det inte sker får man inte upplåta kyrkorummet.
Något att tänka på när landets kyrkor blir konsertscener och kyrkans kor förvandlas till estrad. Allt går an, om man ska tro Paulus. Åtminstone gäller det vad vi konsumerar, t ex äter. Men det finns gränser för vad som lämpar sig i det invigda kyrkorummet. Dessutom är så att man inte själv och lokalt kan hitta på att stoppa in vad man vill av publikdragande evenemang, events eller shower... Det finns helt enkelt viktigare saker i en kyrka än popularitet och vad som för stunden faller folk på läppen.
08 juli 2013
Man kimbar i kyrkklockorna
Vinden får sommargardinerna att fladdra. Solen låter skuggorna i rummet dansa stillsamt. Friden har tagit över. Där jag ligger på sängen är det som dansade älvor vid väggen. Peter Robinsons bok om kommissarie Banks glider ur mina händer. I den dåsiga glipan mellan sömn och vaken medvetenhet där jag befinner mig viker all oro. Allt som ska göras finns inte. Det man måste är borta.
När jag vaknar till är det inte sommardeckaren som tar plats i sinnet. Man kimbar i kyrkklockorna. Slår rytmiskt på klockornas utsida med utvalda stenar. Det är som små hästar galopperar på malmen. Bröllop, signalerar den ivriga klangen. Det är fest i bygden. Men även detta ljud från den kyrkliga sfären bär ro över trakten. Tidevarv kommer. Tidevarv går. Människor finner varandra och vill avge löften inför Guds ansikten och i en församlings närvaro. Så är tillvaron inrättad.
Det sägs att Gustaf V en gång besökte Vallstena kyrka. Bara för att bese kyrkan. Inget bröllop där och då. Men en vacker medeltida landsbygdskyrka. Man ville hedra monarken när han for vidare i sin stora bil. Det virvlande ljudet från kyrkklockorna klingade högt. Det ovana lätet fick konungen, sägs det, att oroligt vända sig om och ropa: Vad är det som skramlar?
Klockors klang bär bud. Om gudstjänst. Om högtid och fest. Men de kan också berätta om ofärd och ofred. De kan signalera när något gått sönder...
När jag vaknar till är det inte sommardeckaren som tar plats i sinnet. Man kimbar i kyrkklockorna. Slår rytmiskt på klockornas utsida med utvalda stenar. Det är som små hästar galopperar på malmen. Bröllop, signalerar den ivriga klangen. Det är fest i bygden. Men även detta ljud från den kyrkliga sfären bär ro över trakten. Tidevarv kommer. Tidevarv går. Människor finner varandra och vill avge löften inför Guds ansikten och i en församlings närvaro. Så är tillvaron inrättad.
Det sägs att Gustaf V en gång besökte Vallstena kyrka. Bara för att bese kyrkan. Inget bröllop där och då. Men en vacker medeltida landsbygdskyrka. Man ville hedra monarken när han for vidare i sin stora bil. Det virvlande ljudet från kyrkklockorna klingade högt. Det ovana lätet fick konungen, sägs det, att oroligt vända sig om och ropa: Vad är det som skramlar?
Klockors klang bär bud. Om gudstjänst. Om högtid och fest. Men de kan också berätta om ofärd och ofred. De kan signalera när något gått sönder...
07 juli 2013
Partierna och medierna teg om att det är valår!
I en som vanligt
underhållande artikel på sin blogg diskuterar Dag Sandahl om
Svenska kyrkan verkligen var på plats i Almedalen. Låt mig citera:
Men
är verkligen "Svenska kyrkan" på plats? Jag är inte där.
Inte min fru. Inte min bror. För att nämna några. Rolf Ture i
Göteborg var inte där, inte Yngve i Hyssna, inte Björn i
Falkenberg för att ytterligare några som obestridligen är Svenska
kyrkan. Fast nu var Anders Borg där, det såg jag i tv, och Carl
Bildt. Anders är gudstjänstfirare i Svenska kyrkan och Carl valdes
in i kyrkofullmäktige. Var inte Thomas Bodström, också invald i
kyrkofullmäktige senast, där? Så visst är Svenska kyrkan i
Almedalen -genom sina medlemmar. Vad är det för märkvärdigt med
det?
Dag
gillar att utnyttja språket, särskilt dess tvetydigheter. Vad som egentligen menas
med Svenska kyrkan låter sig inte reduceras till antingen kyrkliga
institutioner eller organisationer lika lite som Svenska kyrkan
endast är lika med en massa enskilda medlemmar. Dag vet detta bättre
än de flesta. Han förmår förstås göra bra text av sådant. Och
så blir det påtaglig och daglig stuns i artiklarna!
Svenska
kyrkan var där. Det kan jag intyga, eftersom även jag var där! Men det
var något som saknades. I detta politiska sammelsurium saknades
rösten från de krafter i Svenska kyrkan som tycker kyrkovalet är
viktigt. De politiska partierna visade hur oviktigt de tycker kyrkan
är eftersom de förbigick detta kyrkans valår med skrämmande
tystnad. När de nu hade både utrymmet och plattformarna. Så teg
de! Hungriga medier som nästan dräglade efter nyheter glömde
också bort att detta är ett valår! Deras ointresse matchade
politikernas. Partierna är självsäkra och nöjda. De har
förmodligen redan räknat hem sin partipolitiska valseger
Men
de som vill ha en kyrka fri från partipolitiskt styre fanns inte
där. Inte synligt. Inte hörbart. Så man kan tvivla på att Svenska
kyrkan fullt ut var där i Almedalsveckan.
En
bitsk och vitter (inte bitter) Dag Sandahl hade verkligen behövts!
På plats! Han har förmågan att reta och raljera så att positioner
och åsikter kläs av sina förklädnader. Han har i sin repertoar
även nålvassa ord som kan sticka hål på det mesta. Pösighet,
maktlystnad och annat elände. Dag skriver också regelbundet om det
otroliga faktum att landets största trossamfund styrs av politiska
partier! Med Dag i Almedalen hade det kunnat bli ett annat ljud i skällan.
Finns
det då inga förnuftiga och tänkande människor inom partierna som
kan göra uppror mot detta styre? Som kan inse att det är ovärdigt
ett modernt och sekulärt samhälle? Aftonbladet, Expressen, Svenska
Dagbladet, dagens Nyheter, Göteborgsposten, Nerikes Allehanda och
alla Ni andra – tänk nu efter: i 2000-talets Sverige,
mångkulturellt och mulitireligiöst, ska då partierna som styr i
regering och riksdag ha makten på ALLA NIVÅER inom landets största
trossamfund - Svenska kyrkan? Naturligtvis inte! Nej gör gemensam
sak med oss som menar att detta tillhör en förgången tid när man
trodde att partierna visste bäst på alla områden. Partiprogram i
alla ära – teologi och tro är inte deras bästa gren.
06 juli 2013
Den opassande religionen
Gud i skamvrån. Så kallades ett
seminarium under Almedalsveckan. Tidningen dagen var arrangör och
inbjudna att diskutera var statssekreterare Bertil Östberg, läraren
på Örebro teologiska Högskola Lars Johansson, rektorn PO Sahlberg och som kyrkoherde figurerade Lars B Stenström (dvs jag).
Denna gång präglades panelsamtalet
mer av möte och mindre av motsättningar och polemik. Icke desto
mindre fanns det meningsskillnader. Statssekreterarens uppgift var
väl att försvara rådande ordning som inte är mycket att yvas
över. Skolverket såväl som Skolinspektionen gör konstlade
uppdelningar mellan tradition och religion. Vill man visa på
svårigheten kan man ta bönen Fader Vår. Den tillhör förvisso
vårt kulturarv. Om den läses är det grannlaga att veta om det sker
med ett bedjande sinne, då ska den uteslutas t ex från
skolavslutningar eftersom den då ingår i religionsutövning. Men om
bönen läses som en text, utan att man stämmer in i orden, så bör
den kunna förekomma. Då är det nämligen tradition och historia.
Självfallet ska både bön och
välsignelse kunna ljuda vid en skolavslutning. Det är en
orimlig hållning när myndigheterna tror att rektor kan ansvara för
det som ska förekomma i en kyrka. Då blir rektorn rimligen också
ansvarig för rummets kultiska och liturgiska föremål. En slags
kyrkotjänare om man så vill. Oavsett vad som sägs. Men inte ens i
den egenskapen äger rektorn rätt att täcka över de religiösa
utensilierna. Rummet kan faktiskt tala. Tiger lärjungarna ropar (!) stenarna...
Om prästen enbart får vara där om
det tigs om platsens och helgernas innebörd är ungefär som toge man över en bjudning i ett hem och då såg till att värden fick
munkavle och bands fast vid sin stol. Egendomlig relation, eller hur.
Ömsesidigt är det under alla omständigheter inte.
Inte alla skolledare vet heller hur de
ska föra sig i en kyrka. Det har hänt att församlingar tvingats
portförbjuda skolor som inte behandlat det invigda rummet med
tillräcklig pietet och respekt. Vad som helst får nämligen inte
förekomma i en kyrka enligt Kyrkoordningen för Svenska kyrkan. Men
sådana saker diskuteras inte av Skolverket när man behandlar
skolavslutningar. Man är mest upptagen med den opassande religionen!
Det finns knappast något exempel på
att skolavslutningar använts för att försöka få elever, lärare
eller föräldrar att byta uppfattning eller tro. Några omvändelser
med anledning av att man deltagit i en skolavslutning har knappast
ägt rum. Vem vill för övrigt pracka på människor en tro de inte själva efter moget övervägande valt? Gärna med kritiskt tänkande och noga genomförda överväganden. Därför blir beröringsskräcken beträffande religion i
funktion så egendomlig. Denna oro har spritt sig långt in i
religionsundervisningen. Religions studeras som vore den en teori och
inget som levs och praktiseras.
Skulle fotboll behandlas på liknande
sätt fick eleverna se en fotboll, slå upp regelboken och läsa
några paragrafer, fick höra berättelser om hur man samlas till
match – men utan att själv få vara publik. Självklart måste man
kunna kunna vara med vid tillfällen när gudstjänst firas utan att
det därmed per definition blir ett övergrepp.
Så vad göra? Men med klokskap och
samtal kan man förmodligen nå ganska långt. I det postsekulära samhället blir religion mindre opassande och i olika skepnader och med oilka uttryck mera en rimlig del av mångas liv och verklighet.
Vid en skolvaslutning i en kyrka borde följande kunna ingå: några korta psalmer,
en årstidsanpassad hälsning där kyrkans perspektiv finns
med t ex med bibliska motiv, en kort bön där man inte uttryckligen uppmanar de närvarande att be med
samt en välsignelse, företrädesvis den sedan flera tusen år
förekommande Aronitiska välsignelsen. Att kyrkans personal, musiker, vaktmästare och präst därtill tyst ber och välsignar de närvarande må vara deras egen sak... Opassande är det inte. Inte i en kyrka.
03 juli 2013
Minaret, kyrkklocka eller glassbil...
I katolska kyrkans
trädgård i Visby diskuterade en panel i förmiddags frågan om hur
mycket religion kan få låta i det offentliga rummet. Frågan om
decibel gled man snart förbi- Mera kom det handla om vilken plats
religioner och ideologier bör få ta i det utrymme vi delar med
varandra. Är det så att religioner som funnits länge och är stora
har större rätt att ta plats än små grupper med få anhängare?
Hur rimmar det i så fall med tanken på religionsfrihet.
Kyrkklockornas klang är
vi någorlunda vana vid. Minareterna kommer också snart att vibrera,
men av böneutrop och inte klockklang, och om en religion får låta
i det offentliga rummet måste också andra få göra det. Men
självklart vore det mindre acceptabelt om böneutropen skallade av
120 decibel vid halvfyra-tiden om morgnarna, så som en av
paneldeltagarna upplevt i Kairo. I Sverige skulle hänsynen till
människors behov av sömn säkerligen få råda. Någon gång om
året kanske? Så är det redan nu när kyrkklockorna ringer under
påsk- och julnatten.
Mitt intryck är att det
människor är någorlunda vana vid, det går an. Däremot är det
ovana svårare att fördra. Men även det som funnits länge kan
störa. Det vet varje församling som har ett tornur som slår.
Klockornas slag i natten som en markering av nya timmar anmäls varje
år på flera platser som synnerligen störande av irriterade
kringboende. Trots att flera av tornuren klingat som tidur i många
decennier.
Slutsatsen blev att det
faktiskt kan få låta en hel del. Och att vi helt enkelt får vara
öppna för att stå ut med ljud i vår gemensamma omgivning. Om inte
annat låter glassbilar högt och ljudligt på många ställen,
betydligt mera påträngande än vissa andra ljud. Problemet med samtal i det fria är att allehanda ljud hörs. Gatan bredvid kyrkans trädgård vibrerade av lastbilar. De dundrade när de for förbi. Samtalet drunknade för ett ögonblick. Kommunala fordon för trädgårdsskötsel var inte heller så värst diskreta. När samtalet just avslutades slog passande nog domkyrkans tornur. Mycket diskret i jämförelse med andra av ljuden denna förmiddag.
Ganska tidigt i samtalet fokuserade panelen sig dock på de mera intrikata och laddade frågorna. Flera domstolsutslag om religiösa symboler som blivit synliga när uniformer ändrats utseende pekar i olika riktning.
Ganska tidigt i samtalet fokuserade panelen sig dock på de mera intrikata och laddade frågorna. Flera domstolsutslag om religiösa symboler som blivit synliga när uniformer ändrats utseende pekar i olika riktning.
Särskilt i yrken inom
samhälleliga institutioner blir gränsdragningar viktiga. Kan en
judisk domare bära kippa i domstolen? Ska en kristen polis kunna
bära kors? Ska en lärare framhäva sin personliga övertygelse i
sin klädsel. Slöja och kors, går det an? Var går gränsen för de
personliga uttrycken när man företräder både sin arbetsgivare och
viktiga samhällsfunktioner?
En försonlig ton i
samtalet öppnade för stor ömsesidig förståelse. Självklart
kommer olika intressen att kollidera, sa man. Men då bör vi försöka lösa problemen genom samtal där de berörda ges utrymme och röst. Efterhand
som sådana situationer uppstår får man med klokskap och förstånd ta tag i dem. Då räcker
det inte bara med tolerans, som någon sa. Mera måste till. Vilja
till förståelse och respekt. Men om det brister redan vid
toleransen, hur går det då, undrar en luttrad och härdad präst. Inte märks det så värst mycket av en sådan förståelsen för att religioner ska få ta plats i vårt samhälle. Mitt intryck är att utrymmet och välviljan ständigt krymper.
Detta seminarium var en del av Almedalsveckan. Ämnet var: Minaret, kyrkklocka eller glassbil, hur får det låta idag?
Religionsfrihetsfrågor i svenska kommuner.
I panelsamtalet deltog docent Susanne Wigorts Yngvesson, professor Ulf Jonsson, författare och journalist Lena Andersson, rektor Pär Götfelt.
I panelsamtalet deltog docent Susanne Wigorts Yngvesson, professor Ulf Jonsson, författare och journalist Lena Andersson, rektor Pär Götfelt.
29 juni 2013
Biskop verksam i Vatikanen arresterad
Moral och etik får större plats i Vatikanen. Det är den tydliga signal den nye påven Franciskus ånyo sänt. Denna gång genom att tillåta att den italienska polisen arresterat Monsignore Nunzio Scarano verksam vid Vatikanens bank och misstänkt för bedrägeri och pengatvätt. Här kanske man kan tala om en ny moral i positiva ordalag. Lag och rätt tycks på väg att återupprättas.
Om den upprensning som börjat i Vatikanens skummare sammanhang kan man läsa en intressant kommentar på tidskriften Signums hemsida där Ulf Jonsson regelbundet och synnerligen läsvärt kommenterar kyrka och värld.
Mer om det som skett i Rom berättar världens medier, t ex Deutsche Welle (på engelska).
Om den upprensning som börjat i Vatikanens skummare sammanhang kan man läsa en intressant kommentar på tidskriften Signums hemsida där Ulf Jonsson regelbundet och synnerligen läsvärt kommenterar kyrka och värld.
Mer om det som skett i Rom berättar världens medier, t ex Deutsche Welle (på engelska).
27 juni 2013
Ny moral?
Den nya moralen - det värsta är inte handlingen, utan att den avslöjas. Ja så ny är den inte. Så har man tänkt sedan Adam och Eva eller Kain och Abel. Så tänkte även den svenska försvarsmakten som anmälde Svenska Dagbladets publicering av bristerna i flygberedskapen. Ryska plan fick ingen avskräckande uppvaktning. De gjorde inte så mycket. Inte så mycket som att förhållandet blev känt.
Så tänkte alldeles säkert det stora landet i väst när det fick sin internetövervakning avslöjad. Övervakningen ansågs vara helt i sin ordning, men inte att folk fick reda på det.
Sensmoral: Man gör som man vill, det är OK. Men den som berättar om det ska sättas åt, och mer därtill.
Så tänkte alldeles säkert det stora landet i väst när det fick sin internetövervakning avslöjad. Övervakningen ansågs vara helt i sin ordning, men inte att folk fick reda på det.
Sensmoral: Man gör som man vill, det är OK. Men den som berättar om det ska sättas åt, och mer därtill.
23 juni 2013
Överflödiga altare
I
sitt tal poängterade biskop Lennart att altaret är en helig plats,
men den är inte knuten till någon specifik religion. Det är en
helig punkt i en profan miljö. Människan har behov av en kontakt
med det som var och en betraktar som heligt. Det kan vara lundar,
källor, en skogsglänta eller ett röse. Lennart talade också om
att det finns ett stort behov av att hitta värdiga platser och
miljöer för s.k. borgerliga begravningar, och i S:t Nicolai
Kultudral har vi just en sådan plats.
Detta
avsnitt från en hemsida citerades i gårdagens blogginlägg. Med reservation för att
detta kortfattade citat kanske inte fångat biskop emeritus Lennart
Koskinens tes fullständigt korrekt kan jag trots det inte undvika
att reflektera över den tydliga tanke som kommer till uttryck. Ett
biskopligt invigt kristet altare framställs som en helig plats. Man
kan förmoda att Mose erfarenhet vid den brinnande busken skymtat i
bakgrunden. Platsen för den uppenbarelsen var helig och Mose fick ta av
sig sandalerna för att visa respekt och vördnad.
Altaret
ska också behandlas med vördnad och respekt, men mest för att det
är platsen för de heliga mysterierna, för himmelrikets måltid
firad redan här och nu. Därmed kopplas varje kyrkans altare, även
detta invigda altare, tveklöst till en bestämd religion, till den
kristna tron och kyrkans liturgi.
Altarbordet
har uppfattats som Kristi grav där altardukarna symboliserat
svepningen. Just där sker uppståndelsens under och Kristus ger sig
själv i eukaristin till sina lärjungar. Det är alltså ingen
tillfällighet att altarskivan av biskopen smörjs med olja på fem
ställen, med korsets tecken markeras på skivan Kristi fem sår.
Att
jämställa altarets innebörd och betydelse med lundar och rösen i
folktron är en orimlig frontförkortning. Låt oss hoppas och tro
att det inte var biskop Lennarts avsikt. Men som även han säkert
sagt vid något tillfälle, tvivel har en viktig funktion att fylla.
Om
det invigda altarets funktion vore att vara en helig plats, vilken
som helst, i profan miljö så kan man undra hur det kommer sig att
kyrkan inte tidigare invigt altaren lite här och där, vid källor
och i skogsgläntor? Vid hedniska gravrösen eller på varuhusens
parkeringsplatser? Kanske för att sådana solitära altaren är helt överflödiga, inte behövs.
Det
verkar dessutom som om invigningen av detta altare skulle ha samband
med att platsen, den gamla desakraliserade kyrkoruinens innanmäte,
skulle bli lämplig för borgerliga begravningar. Men det är en så
befängd tanke att den rimligen inte borde ha föresvävat biskopen.
Poängen med så kallade borgerliga begravningar är väl att få
slippa kopplingen till kyrka, kristen tro och teologi! Även om en
och annan psalm kan slinka igenom...
22 juni 2013
Ska verkligen ett invigt altare placeras i profan miljö?
Kyrkoordningen är som en
schweizerost – där finns många grovpipiga hål. Den som vill kan
naturligtvis likt en speleolog utforska kyrkoordningens hålrum för
att där skapa en egen frizon.
Något av detta blir jag
varse när letandet efter sommarevenemang av en tillfällighet för
mig in på en gotländsk sida. Där finns en uppseendeväckande
redogörelse för det man kallar Helig plats i profan miljö och den
korta artikeln berättar om ett grovt hugget stenblock från Slite
som den 16 juni i år invigts till altare i S:t Nicolai gamla
kyrkoruin i Visby. Ruinens innanmäte handhas av ett bolag,
Kultudralen AB, som bildats bland andra av Lennart Koskinen och
kyrkopolitikern Inger Harlevi.
Ett
40-tal personer samlades 16 juni under det nya valvet i ruinen för
att vara med när stenblocket invigdes som altare. Ceremonin utfördes
av biskop emeritus Lennart Koskinen. Man får förmoda att det
innebar att altaret smordes med olja på fem ställen för att i
altarskivan markera Kristi sår. Vid en offentlig gudstjänst...
I
sitt tal (ett tal det vore lockande att få läsa i sin helhet, min kommentar) poängterade biskop Lennart att altaret är en helig plats, men den
är inte knuten till någon specifik religion. Det är en helig punkt
i en profan miljö. Människan har behov av en kontakt med det som
var och en betraktar som heligt. Det kan vara lundar, källor, en
skogsglänta eller ett röse. Lennart talade också om att det finns
ett stort behov av att hitta värdiga platser och miljöer för s.k.
borgerliga begravningar, och i S:t Nicolai Kultudral har vi just en
sådan plats.
Det
är något annat än det som fortfarande berättas på Visby stifts hemsida inför förverkligandet av Kultudralen. Då tänkte man ett
mobilt altare. Lennart Koskinen uttalar sig sålunda:
-
Det här är en fantastisk ruin som också ger oss möjligheter att
också vara kyrka. Ett mobilt altare gör att vi kan snabbt förvandla
S:t Nicolai till en kyrka för bl a gudstjänster och vigslar. Det
finns ingen kyrka på ön som tillåter de verksamheter som planeras
här.
Invigda
kyrkorum, där man vanligtvis förväntar sig att finna invigda
altaren, har ett särskilt skydd. De får inte användas för vad som
helst. Kyrkoordningen är glasklar i inledningen till kapitel 40 och
41: Kyrkorummet behöver vara tillgängligt
för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt
för sitt särskilda ändamål skall där inte förekomma något som
strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära
eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd.
Och i
kap 41 § 3 kan man läsa att om kyrkan görs tillgänglig för andra
ändamål än församlingens ordinarie verksamhet så får det ske bara om det kan antas att
kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd.
Några
borgerliga vigslar eller begravningar får t ex inte förekomma i ett
invigt kyrkorum.
Kan
Svenska kyrkan och domkapitlet i Visby verkligen godta att ett altare
invigs i en lokal som kontrolleras av ett bolag med syfte att
arrangera allsköns evenemang, hur seriösa de än må vara, som
inte är kyrkliga? Inte ens en gammal pensionerad biskop kan rimligen
på eget mandat inviga ett altare. Sker det är det självfallet på
nuvarande biskopens uppdrag och i hans ställe! Kan kan man alls se
till att altaret, tecknet på Guds närvaro i ett kyrkorum, i denna
miljö behandlas med pietet och aktsamhet? Vad tänker domkapitlet?
Invigda
altaren hör helt enkelt hemma i kyrkorum. Det är redan synnerligen tveksamt om
man inviger friluftsaltare, som skett vid Visby domkyrka, i omedelbar
närhet till kyrkorummet. Inte ens där kunde altaret behandlas med pietet!
Den katolska kyrkan har en teologi som
omfattar altaret och dess bruk. Svenska kyrkan är i det fallet mera
fattig och valhänt. Men det betyder inte att det är fritt fram att
placera invigda altaren i profan miljö. Inte ens Paulus inkluderande tal på Areopagen öppnar för att den kristna kyrkans altaren kan placeras var som helst.
Läs mera t ex i uppslagsverket New Advent om Altare.
20 juni 2013
Ingen tid till övers
Semestersysslorna är efterhängsna. De tar liksom inte slut. Snart kommer gäster. Så min nyvunna arbetsfrihet har inneburit dammsugning. Mera fönstertvätt. Gräsklippning. Rengöring av lampor. Jag har satt upp en loppisfyndad spegel. Som trots att ramen var av teak, vägde väggspegeln som vore den tillverkad av bly. Det värkte i musklerna. bara av att hålla spegeln mot väggen. För att måtta. Jag lyckades slå in spiken så galet att en bit av väggen ramlade ner. Hmm.
Dessutom var det tid för sophämtning. Så alla papperskorgar måste tömmas och sop- och kompostpåsarna läggas i därför avsedda kärl. Som sedan skulle rullas ut till vägen. Vardagssysslorna som annars sköts reflexmässigt uppfyller nu dagarna. Hängmattan har inte kommit upp. Vilstolarna står obefolkade.
Värst, och bäst, är nog kroppsarbetet. Som detta att ansa en syrenhäck som tror att den själv får bestämma. Var den ska växa. Sedan flera år har den svämmat över alla bräddar och äter sig långsamt in i gräsmattan. Här sågas och sekatöras (?) för att bereda plats för luft och ljus. Det jag som otränad och ovan trädgårdsarbetare har glömt är att allt det som man glatt skär bort sedan måste forslas iväg. Jag släpar och bär. Balanserar väldiga lass av grenar på en alldeles för klen skottkärra. Svetten lackar.
Nu ska maten lagas för gästerna. Men vänta. Grönsakerna måste handlas in. Hos någon gårdsbutik. Den som har semester har helt enkelt ingen tid över. För arbete.
Så en kommentar för den som undrar hur det gick i söndags: en högmässa hittades. I Träkumla medeltida kyrka firades en traditionsenlig huvudgudstjänst. Med kraft och schvung. Med församling och tillresta.
Dessutom var det tid för sophämtning. Så alla papperskorgar måste tömmas och sop- och kompostpåsarna läggas i därför avsedda kärl. Som sedan skulle rullas ut till vägen. Vardagssysslorna som annars sköts reflexmässigt uppfyller nu dagarna. Hängmattan har inte kommit upp. Vilstolarna står obefolkade.
Värst, och bäst, är nog kroppsarbetet. Som detta att ansa en syrenhäck som tror att den själv får bestämma. Var den ska växa. Sedan flera år har den svämmat över alla bräddar och äter sig långsamt in i gräsmattan. Här sågas och sekatöras (?) för att bereda plats för luft och ljus. Det jag som otränad och ovan trädgårdsarbetare har glömt är att allt det som man glatt skär bort sedan måste forslas iväg. Jag släpar och bär. Balanserar väldiga lass av grenar på en alldeles för klen skottkärra. Svetten lackar.
Nu ska maten lagas för gästerna. Men vänta. Grönsakerna måste handlas in. Hos någon gårdsbutik. Den som har semester har helt enkelt ingen tid över. För arbete.
Så en kommentar för den som undrar hur det gick i söndags: en högmässa hittades. I Träkumla medeltida kyrka firades en traditionsenlig huvudgudstjänst. Med kraft och schvung. Med församling och tillresta.
16 juni 2013
Semestern som kom ikapp
Semestern har äntligen hunnit upp mig.
Kommit ikapp. Stressen har börjat gå ur kroppen. Gäspningarna
kommer inte lika tätt. Jag somnar inte jämt och samt. Börjar ana
att det finns annat. Än tidsrapportering i dator. Attestering av
räkningar. Sammanträden och möten. Än budgetarbete, verksamheter
och konton. Ny överläggningar. Ledningsgrupper och arbetslag. Allt
detta som vanligtvis roar och engagerar så mycket. Har efter någon
veckas ledighet svårt att tävla med sommarfagra dikesrenar.
Blommande gullregn. Till och med blåregn har skymtat fram. I
skyddade lägen. Vita syrenhäckar. Aklejor i stora mörkblå och
lila hopar.
Men visst finns det arbete att utföra.
Av annat slag. Fönster ska tvättas. På utsidan och insidan. Och på
de två glasytorna däremellan. Det dammas och våttorkas. Skuras.
Vintern ska därtill dammsugas bort. Här måste vädras för att ge
plats för den ljumma sommarvind som ännu tycks tveka.
Gräsklipparen baxas fram. Torkas av.
Drivmedel inskaffas. Flera timmar senare ligger gröna vidder öppna
för krocket- eller kubbspel. Varpan gör dessvärre för stora hål
i gräsmattan. Och stångstörtning är direkt ovänligt mot
trädgårdar. Dessa sporter får utövas på annat håll.
Vitmålade trädgårdsmöbler ställs
fram. Grillen, ja grillen måste väl också få ett litet hörn att
husera i. Så rök och stekdoft kan spridas över bygden. Mattorna
har jag alldeles glömt. De som hängdes ut för vädring. Och nu ska
skakas. Eftersom mattpiskaren av rotting gjort sitt och nu vilar på
närmaste återvinningsstation. Bland obehandlade trävaror.
Nu hinner här inte skrivas mer. Idag
ska en spegel göras iordning. Så att man åtminstone kan ana vem
som skymtar fram. Och inte tror att det är gamla och forntidsdunkla
förfäder. Som nyfiket kikar fram. En papperskorg som tröttnat
måste ersättas. Och några krokar ska monteras för sommartröjor
och solhattar. Eller regnrockar. Men vänta. Det är ju söndag.
Vilodag. Då blir det nog en resa. Lite längre. Till en högmässa.
Någonstans i Sverige.
11 juni 2013
Blir det verkligen kyrkoval 2013-09-15?
I september är det
kyrkoval. Trots att vi befinner oss i juni månad har någon verklig
valrörelse inte märkts av. Det är kav lugnt. Trots att klyftorna
inom Svenska kyrkan är synnerligen påtagliga och märkbara. Man undrar om det verkligen ska bli ett kyrkoval i september - 2013-09-15?
De politiska partierna,
åtminstone det största av dem alla, ska visst mest jobba under radarn. Avses då en så låg nivå att ingen tar det hela på
allvar? Eller kommer att märka av det som sker? Eller är det så
man arbetar när man använder sig av partiets alla sekulära och
interna kanaler, osynliga för omvärlden? Oavsett parti kommer man
nog att vända sig mest till dem som är minst aktiva!
Här några förslag till
ämnen att lyfta i den kommande valrörelsen. Den som lär ska äga
rum. Det blir väl tre veckor där ingen debatt hinner äga rum.
Församlingars rätt att
styra sig själva – om beslut på lägsta möjliga nivå, närmast
dem som berörs (subsidiaritet) i Svenska kyrkan.
Vikten av alla medlemmars
aktiva engagemang i kyrkans gudstjänst och liv.
Personval på
församlingsnivå och indirekta val till övriga kyrkliga nivåer –
som självklart ska bygga på det egna engagemanget i en församling.
Partipolitikens uttåg ur
Svenska kyrkan - en kyrka ska inte styras av sekulära partiprogram
eller organisationer.
Kyrkans tro och bekännelse
framhävs så att Kristi kyrka blir uppbyggd och den kristna
gemenskapen växer.
Eftersom Svenska kyrkan faktiskt numera är
ett trossamfund bland andra säger vi från och med 2017 nej till
dubbelt medlemskap, men ja till ekumenik! Människor från olika
kyrkor och samfund borde självklart efter behörighetsprövning kunna få anställning i varandras kyrkor.
09 juni 2013
Ljuder kallelsen än?
Idag ljuder kallelsen till Guds rike.
Om man får tro Svenska kyrkans Evangeliebok. En text från
Johannesevangeliet kapitel 1:35-46 handlar om hur Jesus samlar
lärjungar. Förhoppningsvis ska man inte bara hålla trevliga tal
från landets predikstolar idag. Eller göra utläggningar som svävar
mest i det blå. Utan låta kallelsen till tro och lärjungaskap bli
en öppen inbjudan.
Konsten att göra lärjungar har sedan
Jesu tid försvagats. Ibland verkar det nästan som om talangerna i
kyrkliga sammanhang mera handlar om att få människor att säga nej
och vända sig bort, än tvärt om.
Överdrivet, skulle många säga.
Skert, skulle jag instämma. Men många konflikter och konstiga
beslut får sådana följder. Luddighet och brist på egen
övertygelse lockar inte heller till efterföljelse. Om en kyrka
svävar på målet om sin egen tro och saknar visshet blir det
verkligen till en stötesten, i biblisk mening.
Därför är Jesu inbjudan i dagens
texter så tilltalande: Vad vill Ni? Följ med och se!
08 juni 2013
Närmaste högmässa
Sommaren kommer. Det är ljuvligt och skönt. På många sätt. Men samtidigt kommer problemen om man vill försöka hitta en kyrka där det firas högmässa. Jag hör ofta gamla präster, till och med pensionerade biskopar, som åker miltals för att få komma till en församling där man firar en högmässa.
Sommartid duggar också friluftsgudstjänsterna tätt. Man samlas i prunkande parker och på blommande ängen, som om man inte gjort annat än längtat bort från sitt kyrkorum. De gånger man gick dit. Sommartid är det viktigaste tillbehöret inte bibel och inte psalmbok. När man går till kyrkan Utan kaffekorg. Filt, mössa och solglasögon. Om man inte går till kyrkan utan ut i naturen. Jopp hej di, hej di, hej da, som vi sjöng förr.
I min barndom, när man åkte på läger, stod alltid några saker högst upp på utrustningslistan. Bibel, anteckningsbok, penna och ficklampa. Med undantag för ficklampan - som borde kunna bytas ut mot psalmbok - kunde listan få gälla gudstjänstdeltagare. Men de tänker alltför sällan att de ska få höra något värt att slå upp i sin Bibel. Än mindre att de ska begåvas med en utläggning fylld av nykomponerade men snart bevingade och unika ord. Sådana man vill kunna återerinra sig och därför skyndar sig att anteckna för minnets skull.
Om andan faller på kan de ju alltid filma med sin mobila och smarta telefon. Inte för att så många skulle leta upp inslaget på Youtube - men redan som ung i kyrkan fick man lära sig att man skulle dela med sig. Så att andra får en möjlighet att ta vara på det man själv inte ansåg vara så mycket att anteckna eller lägga på minnet.
Om en stund ska jag leta fram predikoturerna och försöka räkna ut hur man tar sig till närmaste högmässa. Fullt förvissad om att dit kommer lfer peroner åkande som inte tål solen, och som helst vill at en församling ska fira den främsta och förnämsta av församlingarnas huvudgudstjänster...
Sommartid duggar också friluftsgudstjänsterna tätt. Man samlas i prunkande parker och på blommande ängen, som om man inte gjort annat än längtat bort från sitt kyrkorum. De gånger man gick dit. Sommartid är det viktigaste tillbehöret inte bibel och inte psalmbok. När man går till kyrkan Utan kaffekorg. Filt, mössa och solglasögon. Om man inte går till kyrkan utan ut i naturen. Jopp hej di, hej di, hej da, som vi sjöng förr.
I min barndom, när man åkte på läger, stod alltid några saker högst upp på utrustningslistan. Bibel, anteckningsbok, penna och ficklampa. Med undantag för ficklampan - som borde kunna bytas ut mot psalmbok - kunde listan få gälla gudstjänstdeltagare. Men de tänker alltför sällan att de ska få höra något värt att slå upp i sin Bibel. Än mindre att de ska begåvas med en utläggning fylld av nykomponerade men snart bevingade och unika ord. Sådana man vill kunna återerinra sig och därför skyndar sig att anteckna för minnets skull.
Om andan faller på kan de ju alltid filma med sin mobila och smarta telefon. Inte för att så många skulle leta upp inslaget på Youtube - men redan som ung i kyrkan fick man lära sig att man skulle dela med sig. Så att andra får en möjlighet att ta vara på det man själv inte ansåg vara så mycket att anteckna eller lägga på minnet.
Om en stund ska jag leta fram predikoturerna och försöka räkna ut hur man tar sig till närmaste högmässa. Fullt förvissad om att dit kommer lfer peroner åkande som inte tål solen, och som helst vill at en församling ska fira den främsta och förnämsta av församlingarnas huvudgudstjänster...
02 juni 2013
Epiklesens teologi
Svensk Pastoraltidskrift. Var under många år inte min främsta läsning. Det är bara att erkänna. Trots det har jag alltid hållit ett öga på artiklarna. De har varit lärda och intierade. Har tillfört något mer än bara tyckande och upplossande opinioner. Dessutom har en och annan artikel retat upp mig. Vilket varit nyttigt för mitt eget tänkande!
Tiden går. Jag uppskattar för vart år alltmera viljan jag funnit i SPT att värna kyrkan som ett levande och vitalt arv. Med större öppenhet än vad jag väntat mig har man även låtit mig komma till tals i tidningens spalter. Så något måste definitivt ha hänt. Både med SPT och för all del med mig.
Epiklesens teologi och handboksförslaget är vad min ganska kortfattade och anspråkslösa artikel handlar om. Läs den gärna. På närmaste Bibliotek. Eller be att få se på den i Din församlings tidskriftshylla. Vad epikles är? Kolla om du undrar t ex Epiklesis i den katolska nätuppslagsboken New Advent
Tiden går. Jag uppskattar för vart år alltmera viljan jag funnit i SPT att värna kyrkan som ett levande och vitalt arv. Med större öppenhet än vad jag väntat mig har man även låtit mig komma till tals i tidningens spalter. Så något måste definitivt ha hänt. Både med SPT och för all del med mig.
Epiklesens teologi och handboksförslaget är vad min ganska kortfattade och anspråkslösa artikel handlar om. Läs den gärna. På närmaste Bibliotek. Eller be att få se på den i Din församlings tidskriftshylla. Vad epikles är? Kolla om du undrar t ex Epiklesis i den katolska nätuppslagsboken New Advent
22 maj 2013
Språkfloden vällde obundet fram
Ur en ny pingstpredikan på Ordrik:
En stor hop av människor talade –
alla runt omkring dem
blev utom sig av förvåning
De frågade: är de inte galiléer allesammans,
alla dessa som talar?
Hur kan då var och en av oss höra
vårt eget modersmål?
Några sökte andra förklaringar
till det konstiga beteendet:
kan de vara berusade?
En stor fördämning hade släppt
ungefär som när man fraktade timmer
på flottarnas och de många sågverkens tid
i floderna fick stockarna flyta fritt
då hände det ibland att en stor bröt bildades
En fördämning som blockerade vattenflödet
På olika sätt måste man försöka
lösa upp den stora timmerknuten
innan skadeverkningarna blev för stora
med riskfyllda översvämningar
Om inget annat fungerade
fick man ta till dynamit
Vi vet hur det dundrar när man spränger
ungefär som det står i texten:
då hördes plötsligt från himlen ett dån
som av en stormvind
Fram bröt språkfloden
en livlig ström av ord, meningar och budskap
vällde fram fritt och obundet
En stor hop av människor talade –
alla runt omkring dem
blev utom sig av förvåning
De frågade: är de inte galiléer allesammans,
alla dessa som talar?
Hur kan då var och en av oss höra
vårt eget modersmål?
Några sökte andra förklaringar
till det konstiga beteendet:
kan de vara berusade?
En stor fördämning hade släppt
ungefär som när man fraktade timmer
på flottarnas och de många sågverkens tid
i floderna fick stockarna flyta fritt
då hände det ibland att en stor bröt bildades
En fördämning som blockerade vattenflödet
På olika sätt måste man försöka
lösa upp den stora timmerknuten
innan skadeverkningarna blev för stora
med riskfyllda översvämningar
Om inget annat fungerade
fick man ta till dynamit
Vi vet hur det dundrar när man spränger
ungefär som det står i texten:
då hördes plötsligt från himlen ett dån
som av en stormvind
Fram bröt språkfloden
en livlig ström av ord, meningar och budskap
vällde fram fritt och obundet
10 maj 2013
Synden försvagas
Syndabekännelse och bön om förlåtelse delas i förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan upp i fler moment. Bön om förlåtelse som följs av Förlåtelseord eller Löftesord. Uppenbarligen behöver man inte riktigt på samma sätt längre lösas från synden och dess band. Kopplingen till bibelorden om att binda eller lösa från synd, nycklamakten i Matt 16:9, försvagas. I det första förlåtelseordet finns en uttalad och tydlig koppling mellan bön och förlåtelse: Till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Du är förlåten…
I förlåtelseord 3 har förbindelsen gjorts mera otydlig då prästen inte behöver uttala att förlåtelsen sker som en följd av bön om förlåtelse. Orden står inom parentes och kan alltså utelämnas. Men självfallet kan det faktum att momentet Bön om förlåtelse föregår Förlåtelseord betyda att de flesta ändå förstår att det finns en förbindelse mellan uppriktig syndabekännelse, bön om förlåtelse och den uttalade förlåtelsen. Samtidigt kan man inte undvika att förlåtelseorden blir något av en villkorslös tillsägelse. Som vore det axiomatiskt att synder förlåts. Synden försvagas?!
(Begär du dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull så är i kraft av Guds ord och löfte fast och visst att Gud av nåd förlåter dig alla synder.) På Jesu Kristi uppdrag säger jag dig: dina synder är dig förlåtna i (Guds); Faderns och Sonens (+) och den heliga Andens namn.
Handboksförslagets författare gillar uppenbarligen språkliga trioler. Förlåtelseord 2 lyder: Gud (som är oändlig i sin kärlek) älskar dig, befriar dig och förlåter dig… Älskar, befriar, förlåter.
Förlåtelseord eller Löftesord är ett fast moment i Högmässan. Löftesorden har på samma sätt treordskombinationer. Löftesord 1 lyder: Guds nåd är oändlig. Gud låter sitt ansikte lysa över oss till läkedom, upprättelse och liv. Även Löftesord 2 har en treordskombination som liknar Förlåtelseord 2: Gud (som är oändlig i sin kärlek) älskar, befriar och förlåter oss. Här är det individuella dig utbytt mot ett kollektivt oss. Löftesorden riktas till församlingen, till gemenskapen, och förlåtelseorden till den enskilde.
I förlåtelseord 3 har förbindelsen gjorts mera otydlig då prästen inte behöver uttala att förlåtelsen sker som en följd av bön om förlåtelse. Orden står inom parentes och kan alltså utelämnas. Men självfallet kan det faktum att momentet Bön om förlåtelse föregår Förlåtelseord betyda att de flesta ändå förstår att det finns en förbindelse mellan uppriktig syndabekännelse, bön om förlåtelse och den uttalade förlåtelsen. Samtidigt kan man inte undvika att förlåtelseorden blir något av en villkorslös tillsägelse. Som vore det axiomatiskt att synder förlåts. Synden försvagas?!
(Begär du dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull så är i kraft av Guds ord och löfte fast och visst att Gud av nåd förlåter dig alla synder.) På Jesu Kristi uppdrag säger jag dig: dina synder är dig förlåtna i (Guds); Faderns och Sonens (+) och den heliga Andens namn.
Handboksförslagets författare gillar uppenbarligen språkliga trioler. Förlåtelseord 2 lyder: Gud (som är oändlig i sin kärlek) älskar dig, befriar dig och förlåter dig… Älskar, befriar, förlåter.
Förlåtelseord eller Löftesord är ett fast moment i Högmässan. Löftesorden har på samma sätt treordskombinationer. Löftesord 1 lyder: Guds nåd är oändlig. Gud låter sitt ansikte lysa över oss till läkedom, upprättelse och liv. Även Löftesord 2 har en treordskombination som liknar Förlåtelseord 2: Gud (som är oändlig i sin kärlek) älskar, befriar och förlåter oss. Här är det individuella dig utbytt mot ett kollektivt oss. Löftesorden riktas till församlingen, till gemenskapen, och förlåtelseorden till den enskilde.
07 maj 2013
Oacceptabelt, vagt och dubiöst
Bön om förlåtelse ska numera syndabekännelsen heta om personerna bakom förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan (boken med kyrkans gudstjänstordningar) får som de vill. Därmed nedtonas redan i rubriceringen syndens realitet. Jag anar att den ändrade rubriken är en reaktion på den kritik som ibland förs fram mot att redan i högmässans inledning fokuseras människans synd och bortvändhet från Gud.
Det finns en naturlig och logisk ordningsföljd för detta moment i gudstjänsten. Först kommer syndabekännelsen och därefter följer bönen om förlåtelse. Att flytta uppmärksamheten från bekännelsen till förlåtelsen kan verka rimligt och vällovligt. Men med tanke på att det i kyrkan blir alltmera omstritt vad synd är och ett påtagligt försvagat syndamedvetande så kan rubriken komma att medverka till att synden relativiseras och rent av bagatelliseras.
8 böner om förlåtelse finns med i förslaget. Bland dessa återfinns (tack och lov!) fortfarande Olaus Petris syndabekännelse: Jag, fattig syndig människa…
Bön nummer 4 är mest udda och därför värd några reflektioner. Den lyder:
Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.
Längtan efter läkedom och upprättelse är drivkraften för att komma till Jesus Kristus, enligt denna bön. Läkedom är synonymt med att bli botad, dvs att bli fri från någon åkomma eller sjukdom. Upprättelse handlar mest troligt om att bli återställd och friad. Något personligt ansvar kan man inte skönja i dessa ord eller i denna bön. Bönen om förlåtelse som finns infogad gäller ”det jag har brustit”. Formuleringen är språkligt otymplig, oklar och bristfällig eftersom brustenhet brukar syftar på något som saknat hållbarhet, varit otillräckligt eller gått sönder. Förlåtelsen utbes i denna bön för ”det jag har brustit mot skapelsen, mina medmänniskor och mig själv”. Hur brister man MOT skapelsen, medmänniskor och sig själv? Är det något man behöver och ska be om förlåtelse för? I bön nummer tre är orden mera självklara: ”… och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit”.
Synden handlar ytterst om hur relationen till Gud skadats eller hindrats även om det skett genom handlingar eller underlåtenhet gentemot skapelsen eller medmänniskor. I bön nummer fem är synden som skada i Gudsrelationen glasklar och uttryckt på följande sätt: ”Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon”.
Bönerna, påtagligt i bön nummer fyra, borde ha språkgranskats på samma vis som bibelöversättningarna fick språklig bedömning av särskild expertis. Här i bön nummer fyra blir resultatet språkligt oacceptabelt, tänkemässigt vagt och teologiskt dubiöst.
Det finns en naturlig och logisk ordningsföljd för detta moment i gudstjänsten. Först kommer syndabekännelsen och därefter följer bönen om förlåtelse. Att flytta uppmärksamheten från bekännelsen till förlåtelsen kan verka rimligt och vällovligt. Men med tanke på att det i kyrkan blir alltmera omstritt vad synd är och ett påtagligt försvagat syndamedvetande så kan rubriken komma att medverka till att synden relativiseras och rent av bagatelliseras.
8 böner om förlåtelse finns med i förslaget. Bland dessa återfinns (tack och lov!) fortfarande Olaus Petris syndabekännelse: Jag, fattig syndig människa…
Bön nummer 4 är mest udda och därför värd några reflektioner. Den lyder:
Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.
Längtan efter läkedom och upprättelse är drivkraften för att komma till Jesus Kristus, enligt denna bön. Läkedom är synonymt med att bli botad, dvs att bli fri från någon åkomma eller sjukdom. Upprättelse handlar mest troligt om att bli återställd och friad. Något personligt ansvar kan man inte skönja i dessa ord eller i denna bön. Bönen om förlåtelse som finns infogad gäller ”det jag har brustit”. Formuleringen är språkligt otymplig, oklar och bristfällig eftersom brustenhet brukar syftar på något som saknat hållbarhet, varit otillräckligt eller gått sönder. Förlåtelsen utbes i denna bön för ”det jag har brustit mot skapelsen, mina medmänniskor och mig själv”. Hur brister man MOT skapelsen, medmänniskor och sig själv? Är det något man behöver och ska be om förlåtelse för? I bön nummer tre är orden mera självklara: ”… och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit”.
Synden handlar ytterst om hur relationen till Gud skadats eller hindrats även om det skett genom handlingar eller underlåtenhet gentemot skapelsen eller medmänniskor. I bön nummer fem är synden som skada i Gudsrelationen glasklar och uttryckt på följande sätt: ”Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon”.
Bönerna, påtagligt i bön nummer fyra, borde ha språkgranskats på samma vis som bibelöversättningarna fick språklig bedömning av särskild expertis. Här i bön nummer fyra blir resultatet språkligt oacceptabelt, tänkemässigt vagt och teologiskt dubiöst.
28 april 2013
Socialdemokratin och religionen
I den aktuella diskussionen om religionen och partipolitiken inom Socialdemokratin saknas ett perspektiv. Ingen av de stora tidningarna har, vad jag har kunnat upptäcka, lyft fram Socialdemokratins bindning till den kristna kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet.
Hur kan det komma att ingen lyfter frågan om att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, i likhet med flera andra stora partier, ägnar en del av sin tid åt att granska gudstjänstordningar, besluta om syndabekännelser och nattvardsböner? Är det för att det engagemanget inte räknas som religiöst? Så kan det rimligen inte vara eftersom arbetet i kyrkomötet och kyrkostyrelsen, i stiftsfullmäktige, i stiftsstyrelser, i kyrkofullmäktige och kyrkoråd innebär att man är med och formar kyrkans missionsarbete för att människor ska komma till tro på Kristus. Är det för att man inte förmår hålla tillräcklig distans till grundfrågan – den om partipolitik och religion?
Kommer partier som spelar religiöst neutrala trots sin djupa inblandning i Svenska kyrkan någonsin att få fullt förtroende från människor som tillhör andra religioner och åskådningar? Idel frågor. Inga svar. Vad tror Svenska Dagbladet? Dagens Nyheter? Aftonbladet? Göteborgsposten?
Hur kan det komma att ingen lyfter frågan om att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, i likhet med flera andra stora partier, ägnar en del av sin tid åt att granska gudstjänstordningar, besluta om syndabekännelser och nattvardsböner? Är det för att det engagemanget inte räknas som religiöst? Så kan det rimligen inte vara eftersom arbetet i kyrkomötet och kyrkostyrelsen, i stiftsfullmäktige, i stiftsstyrelser, i kyrkofullmäktige och kyrkoråd innebär att man är med och formar kyrkans missionsarbete för att människor ska komma till tro på Kristus. Är det för att man inte förmår hålla tillräcklig distans till grundfrågan – den om partipolitik och religion?
Kommer partier som spelar religiöst neutrala trots sin djupa inblandning i Svenska kyrkan någonsin att få fullt förtroende från människor som tillhör andra religioner och åskådningar? Idel frågor. Inga svar. Vad tror Svenska Dagbladet? Dagens Nyheter? Aftonbladet? Göteborgsposten?
21 april 2013
Artilleristens uppträdande i strid
Tingstäde fästning på Gotland visas numera ofta för allmänheten. Där på en vägg sitter ett anslag med ålderdomliga regler för artilleristens uppträdande i striden. Delvis är det anskrämliga och upprörande regler eftersom de uttryckligen förbjuder att soldaten befattar sig med döda eller sårade, såvida inte en befallning utfärdats.
Men samtidigt sägs att: Mot fientliga sårade och mot fångar skall artilleristen städse uppträda ädelmodigt och menskligt. Att misshandla den öfvervunne är fegt, att plundra honom är nedrigt, nidingsverk dödar äran.
Men samtidigt sägs att: Mot fientliga sårade och mot fångar skall artilleristen städse uppträda ädelmodigt och menskligt. Att misshandla den öfvervunne är fegt, att plundra honom är nedrigt, nidingsverk dödar äran.
20 april 2013
Regler för kyrkobesökare
Ordningsregler finns det på många platser. Vid ett besök i Jerusalem blev jag uppmärksammad på ett antal regler som var upphängda utanför Armeniernas kyrka. Reglerna är uppställda med särskild tanke på platsens helighet! Inga händer i fickorna, inga korslagda ben och framför allt - inga skjutvapen! Livsvillkoren är verkligen annorlunda!
.JPG)
.JPG)
19 april 2013
Att söka skydd
Besökte nyligen ett seniorboende. I ett utrymme som en gång varit skyddsrum satt ett anslag kvar på en vägg. En påminnelse om orostider. I vårt välordnade land fanns skyddsrum att gömma sig i. Det finns länder där man även denna dag tvingas söka skydd varhelst man kan...
.JPG)
.JPG)
13 april 2013
Församling, pastorat och domkapitel måste hantera församlingsinstruktionerna
Febril aktivitet lär pågå ute i landet där församlingarna i de gamla samfälligheterna ska lämna ifrån sig ansvaret för den grundläggande uppgiften till ett nytt storpastorat. Hur det ska bli med församlingsinstruktionerna vet man ännu inte. Men en sak vet man, nämligen att pastoratet får ansvaret för att och hur den grundläggande uppgiften utförs.
Man skulle kunna tänka sig en instruktion som består av de tidigare församlingsinstruktionerna. Det skulle ge ett godtagbart utrymme för den lokala olikhet som åtskilliga av oss kritiska såg som hotad. Man kan till och med tänka sig att pastoratet formulerar en inledning av varje avsnitt, som ett slags övergripande förord. Men blir det tal om att sammanjämka den mångfald som är rådande i en helt ny instruktion lär Svenska kyrkan få betydande problem med tillit och lokalt engagemang.
Det blir intressant att se hur domkapitlen kommer att behandla dessa nya instruktioner. Kommer de att tillåta att pastoraten lever i ett instruktionsfritt tillstånd? Ännu lär det inte ha gått ut några instruktioner för hur de nybildade pastoraten ska hantera frågan om församlingsinstruktionen. Inte heller har det sagts något om hur man ska hantera pastoraten vid biskops- och prostvisitationer. Där blir nog den avgörande frågan hur mycket inflytande som delegeras ner till församlingarna. Men även med en ganska långtgående delegation vilar det formella ansvaret på pastoratet – och då är det väl på den nivån som visitationerna blir menings- och verkningsfulla?
Man skulle kunna tänka sig en instruktion som består av de tidigare församlingsinstruktionerna. Det skulle ge ett godtagbart utrymme för den lokala olikhet som åtskilliga av oss kritiska såg som hotad. Man kan till och med tänka sig att pastoratet formulerar en inledning av varje avsnitt, som ett slags övergripande förord. Men blir det tal om att sammanjämka den mångfald som är rådande i en helt ny instruktion lär Svenska kyrkan få betydande problem med tillit och lokalt engagemang.
Det blir intressant att se hur domkapitlen kommer att behandla dessa nya instruktioner. Kommer de att tillåta att pastoraten lever i ett instruktionsfritt tillstånd? Ännu lär det inte ha gått ut några instruktioner för hur de nybildade pastoraten ska hantera frågan om församlingsinstruktionen. Inte heller har det sagts något om hur man ska hantera pastoraten vid biskops- och prostvisitationer. Där blir nog den avgörande frågan hur mycket inflytande som delegeras ner till församlingarna. Men även med en ganska långtgående delegation vilar det formella ansvaret på pastoratet – och då är det väl på den nivån som visitationerna blir menings- och verkningsfulla?
12 april 2013
Uppståndelse och nytt hopp
Ur en ny predikan på ordrik:
Föreställningen att det krävs extra stora
och starka hot för att hoppet ska vissna
är en vanföreställning
Även ett litet mörker - till exempel av oro, rädsla
av sprickor i en relation, ovänskap, en börda man bär
som ingen tycks förstå – kan släcka
framtidstron och livsgnistan,
sådant har många varit med om
Det är då när mörkret, stort eller litet,
breder ut sig som påskens nyfödda uppståndelsetro
behövs på ett särskilt sätt
Den kan nämligen visa väg ur
hopplöshetens öken,
föra tillbaka från vilsenheten
i känslans förtvivlade vildmark
Stilla veckan och påsk för oss
öga mot öga med döden
andras död, vår egen bortgång,
vår Herres död på korset
Påskmönstret finns förstås mycket nära
till exempel i berättelser om hur döden
tvingats vika undan för skickliga läkare
kloka sjuksköterskor och starka mediciner
När infektionen tycktes omöjlig att tygla
men sedan ändå gav vika för rätt tablett
för salvorna eller intravenöst dropp
Livet som tog fart på nytt
trots att cytostatikan bara verkade leda till
kväljande obehag och illamående
men som sedan ändå gjorde verkan
Rädslan för döden som försvinner
när himmelrikets måltid, nattvarden
dukats på det egna hjärtats bord
av brist och nöd
Knappheten blir till himmelskt överflöd
Sådant händer mitt i vår församling
och kopplar och för samman vår erfarenhet
med påskens under om hur livet segrar
åtminstone för några veckor
några månader och år
Föreställningen att det krävs extra stora
och starka hot för att hoppet ska vissna
är en vanföreställning
Även ett litet mörker - till exempel av oro, rädsla
av sprickor i en relation, ovänskap, en börda man bär
som ingen tycks förstå – kan släcka
framtidstron och livsgnistan,
sådant har många varit med om
Det är då när mörkret, stort eller litet,
breder ut sig som påskens nyfödda uppståndelsetro
behövs på ett särskilt sätt
Den kan nämligen visa väg ur
hopplöshetens öken,
föra tillbaka från vilsenheten
i känslans förtvivlade vildmark
Stilla veckan och påsk för oss
öga mot öga med döden
andras död, vår egen bortgång,
vår Herres död på korset
Påskmönstret finns förstås mycket nära
till exempel i berättelser om hur döden
tvingats vika undan för skickliga läkare
kloka sjuksköterskor och starka mediciner
När infektionen tycktes omöjlig att tygla
men sedan ändå gav vika för rätt tablett
för salvorna eller intravenöst dropp
Livet som tog fart på nytt
trots att cytostatikan bara verkade leda till
kväljande obehag och illamående
men som sedan ändå gjorde verkan
Rädslan för döden som försvinner
när himmelrikets måltid, nattvarden
dukats på det egna hjärtats bord
av brist och nöd
Knappheten blir till himmelskt överflöd
Sådant händer mitt i vår församling
och kopplar och för samman vår erfarenhet
med påskens under om hur livet segrar
åtminstone för några veckor
några månader och år
11 april 2013
Skilj kyrkan från partipolitiken!
Men är det inte dags att jobba fram en demokratisk struktur och organisation som är kyrkans egen? Så frågar Kyrkans tidning och Barbro Matzols på ledarplats i dagens tidning. Den glidning som skett i kyrkoordningen från en dubbel ansvarslinje, det delade ansvaret mellan vigda och förtroendevalda, till en gemensam ansvarslinje noteras. Denna förändring har uppmärksammats i alldeles för begränsad omfattning! Det har dels inneburit en mer omfattande partipolitisering ända ner på församlings och pastoratsnivå, dels ett mera partipolitiserat prästerskap i beslutsorganen.
I ledarartikeln konstateras att den partipolitiska nomineringsbasen är en kvarleva från en svunnen tid! Skönt och efterlängtat är att det nu öppet skrivs i Kyrkans tidning. När jag var inne på liknande tankegångar som chefredaktör för Kyrkans tidning under 1990-talet blev omdömena ilsket avståndstagande. Det är vare sig oväntat eller överraskande om dagens ledare i Kyrkans tidning, så här 20 år senare, får samma bemötande.
Partipolitiseringen av kyrkan är ofattbart otidsenlig. Den hindrar kyrkan från att fritt agera utifrån sina egna förutsättningar och inte utifrån politiska plattformar formade på andra politiska nivåer och i de sammanhang där partierna envist framhärdar i att de är religiöst neutrala.
Barbro Matzols skriver: Det är inte svårt att förstå att man kanske inte vågade eller kunde kapa förtöjningarna när Svenska kyrkan blev ett fritt trossamfund bland andra. Men nu är tiden mogen att påbörja en resa bort från partipolitiska intressen. Kyrkan behöver visa modet att i stället uppmuntra och locka idérika, entusiastiska personer med hög integritet som vill vara med att forma morgondagens Svenska kyrka. Personer som inte går i någons ledband eller står under partipiskans disciplin. Och även om det finns kyrkopolitiska program i de två partier, S och C, som kandiderar i kyrkovalet, tål det att påminnas om att dessa politiska partier är formade utifrån andra frågor än de som är de viktigaste i det kyrkliga arbetet.
Kyrkans samhällskritiska möjligheter är och förblir rejält kringskurna. Denna Jekyll och Hydeska kluvenhet, partierna tror bara i kyrkan, bidrar till att omvändelsen, frälsningens och trons betydelse tonas ner. Det räcker liksom med att kyrkan har en bekännelse, så att de som tillhör kyrkan inte behöver och därmed helt slippa. En unik hållning i kristenheten! Det förhållandet har även fört med sig att de passiva medlemmarnas åsikter blivit ett bärande motiv för partierna, de passivas mening ska väga lika tungt, ja tyngre, i Svenska kyrkan än gudstjänstfirarnas och de aktivt engagerades.
Nu väntar jag på att de stora mediala drakarna ska kräva att kyrka-statreformen fullbordas. I ett modernt och mångkulturellt samhälle med en sekulär stat borde kravet vara entydigt: Skilj kyrkan från partipolitiken!
I ledarartikeln konstateras att den partipolitiska nomineringsbasen är en kvarleva från en svunnen tid! Skönt och efterlängtat är att det nu öppet skrivs i Kyrkans tidning. När jag var inne på liknande tankegångar som chefredaktör för Kyrkans tidning under 1990-talet blev omdömena ilsket avståndstagande. Det är vare sig oväntat eller överraskande om dagens ledare i Kyrkans tidning, så här 20 år senare, får samma bemötande.
Partipolitiseringen av kyrkan är ofattbart otidsenlig. Den hindrar kyrkan från att fritt agera utifrån sina egna förutsättningar och inte utifrån politiska plattformar formade på andra politiska nivåer och i de sammanhang där partierna envist framhärdar i att de är religiöst neutrala.
Barbro Matzols skriver: Det är inte svårt att förstå att man kanske inte vågade eller kunde kapa förtöjningarna när Svenska kyrkan blev ett fritt trossamfund bland andra. Men nu är tiden mogen att påbörja en resa bort från partipolitiska intressen. Kyrkan behöver visa modet att i stället uppmuntra och locka idérika, entusiastiska personer med hög integritet som vill vara med att forma morgondagens Svenska kyrka. Personer som inte går i någons ledband eller står under partipiskans disciplin. Och även om det finns kyrkopolitiska program i de två partier, S och C, som kandiderar i kyrkovalet, tål det att påminnas om att dessa politiska partier är formade utifrån andra frågor än de som är de viktigaste i det kyrkliga arbetet.
Kyrkans samhällskritiska möjligheter är och förblir rejält kringskurna. Denna Jekyll och Hydeska kluvenhet, partierna tror bara i kyrkan, bidrar till att omvändelsen, frälsningens och trons betydelse tonas ner. Det räcker liksom med att kyrkan har en bekännelse, så att de som tillhör kyrkan inte behöver och därmed helt slippa. En unik hållning i kristenheten! Det förhållandet har även fört med sig att de passiva medlemmarnas åsikter blivit ett bärande motiv för partierna, de passivas mening ska väga lika tungt, ja tyngre, i Svenska kyrkan än gudstjänstfirarnas och de aktivt engagerades.
Nu väntar jag på att de stora mediala drakarna ska kräva att kyrka-statreformen fullbordas. I ett modernt och mångkulturellt samhälle med en sekulär stat borde kravet vara entydigt: Skilj kyrkan från partipolitiken!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)