Flocken består, trots allt

Utdrag ur ny predikan på ordrik:

Vi lever gott och tryggt som kristna i vår del av världen och möter som mest spott och spe. Ute i världen är farorna mångdubbelt större. Kristna människor förföljs, fördrivs. Många, förfärligt många, misshandlas och dödas. Där har rövarna tagit över.  Trots det fortsätter fåren att vilja följa sin herde. Trots denna vandring i dödsskuggans dal är människor övertygade om att den gode herden leder, för till gröna ängar, ger att äta och dricka och skyddar mot ondskans och mörkrets alla angrepp! Där är man trogen den gode herden, trots allt. Här där knappt något motstånd finns lämnar alltför många får fållan och sin herde…

Så landar vi i församlingen, flocken, som också den kan bli utsatt för frestelse och fara. Församlingen som ständigt behöver återvända till fållan och tryggheten hos Herren Jesus Kristus. Han leder oss och följer oss när vi lever våra liv men kallar oss åter samman!

Det är inte lätt att veta vem man ska lyssna på. Eller vem man kan lita på. De flesta tycks ha någon uträkning eller baktanke. Vill något med oss, något annat än det vi direkt kan uppfatta. Iland något mycket ont och illasinnat. Den gode herden är den som älskar oss, känner oss, vårdar oss – och vi får svara, personligt och gemensamt, med tro, tillit och lovsång! 

Regnbågar och romer

Inklusivitet och inkluderande har i kyrkligt sammanhang kommit att betyda att man inte bara öppnar för något som möter utan att man sväljer det. Gör det till sitt eget och använder det för att visa upp (eller vittna om) sin egen progressivitet. Men också för att försöka undvika att det blir ett vi och dom. Ingen borde dock bli förvånad när det blir regnbågsmattor i ett mittskepps via sacra eller att en regnbågsjesus dyker upp på någon kyrkvägg.

Vill man tolka fenomenet positivt kan man tänka att det bygger på en inkarnatorisk uppenbarelseteologi. Jesus Kristus kommer till oss i mötet med fysiska och utsatta personer. Exempel kan vara Moder Teresas döende tiggare som blir till Jesu kropp för en novis. Eller den fängslade, nakne, hungrige och törstige som, när de bemöts med kärleksfull medmänsklighet, blir som vore de där istället för Jesus. Om detta går att skriva volymer, men mer behövs kanske inte för att illustrera tankegången. Dessvärre tror jag att det motivet är ganska svagt när regnbågar och värnandet om hbt-frågorna tillåts ta så stor plats. Särskilt i viss retorik.

Partikularismen kan visserligen erbjuda möjlighet till unversalistiska tolkningar. Genom det särskilda och enskilda fallet, eller i valet av en speciellt drabbad grupp, kan man, en kyrka eller en församling, markera sin solidaritet med andra utsatta och marginaliserade personer eller rörelser. Men en sådan tolkning håller knappast då hbt-frågorna kan komma att överglänsa och skugga andras utsatthet. Pridetågen och engagemanget i dessa tar liksom över.

Ännu har jag inte hört talas om någon församling som på samma sätt markerat sin samhörighet med romer. Något kyrkligt firande av romernas nationaldag syntes inte. De romer som man möjligen reagerat på är de som kommit till Sverige för att tigga under erbarmliga förhållanden. Då har man försökt ställa upp på några ställen med härbärgen och annat. Ändå borde de många romernas fortsatta utsatthet, även dem som vi alltid har mitt ibland oss, också ha gjort avtryck i den kyrkliga vardagen. någon romsk Jesus pryder vad jag vet ingen kyrkvägg. Inte heller sitter Jesus som ung på Arbetsförmedlingen i enerverande väntan på obefintliga jobb, inte heller sitter han i rullstol framför en medeltida stentrappa som inte går att forcera, Inte framställs han som döv eller uppfattas komma till oss som en svart flykting från Somalia, en krigsskadad Syrier eller...

De som är någorlunda insatta i mänskliga rättigheter vet att det egentligen inte är gruppers rättigheter vi behöver värna, även om vi också behöver använda sociologins redskap för att på gruppnivå se skillnader i villkor, utan varje individs. Som måttstock kan man använda diskrimineringsgrunderna och då upptäcka att ett alltför starks utväljande av en grupp till sist kan bli till hinder.

Jag inser att många homosexuella har fått utstå hot, hat och förföljelse. En verklighet de delar med många många andra. Om vi nu ska vara riktigt kontextuella borde fler församlingar se i sitt eget närområde och undra vem som just precis där i någon mening är fängslad, hungrig, naken och törstig.

Matteus 25 tål verkligen att läsa igen och att tänka över. Kan texten om domen där leda till nya ansatser i kyrkligt och kristet liv? Jag undrar.

En ny väckelse behövs

Åtskilliga gånger har det hänt mig att jag frågat mig varför man ska engagera sig just i Svenska kyrkan. Inte därför att det skulle vara mindre angeläget att vara aktiv i en evangelisk luthersk kyrka utan därför att de skäl människor ger för sin tillhörighet och valet att vara aktiv i kyrkan verkar så allmänna och svävande. Alltför sällan tycker jag mig ha hört att det har med Jesus och tron på honom att göra.

Sjävfallet kan en kyrkans betoning av människors värde och värdighet verka tilltalande och lockande. Men sådana sidor av kyrkligt liv utgår från det människovärde Gud i Kristus givit oss och på återupprättande av vår avbildlighet, ja, gudslikhet. Likaså är den kyrkliga gemenskapen ett motiv som återkommer. Den gemenskap som har sin inspiration från den fullödiga och heliga treenighetens gemenskap.

Man kan vara med i en kyrka av många olika skäl. Men om motiven egentligen låter som om de lika gärna kunde gälla Amnesty, Röda korset eller Rädda barnen så undrar jag ju hur det kommer sig att det lev kyrkan. Möjligen finns där en blyghet att berätta om sin tro, en ovana och en känsla av att vara obekväm med att beröra det som alltmer framställts som något mycket privat och personligt. Men vittnesbördet om tron ska ju inte sättas under skäppan. Om kyrkan ska kunna leva behövs frimodighet och öppenhet om tron på Jesus Kristus.

Men om tron är frånvarande eller undanträngd omvandlas ju även kyrkan till ett sällskap vilket som helst. Inte ska man förakta god gemenskap och goda hjärtan, det är viktigt. Men kyrkan är något mer än så. Trots allt yvigt tal om att var och en är sin egen teolog och att vi gör teologi tillsammans så behövs undervisning och samtal om trons djupa innersida, om kallelse och överlåtelse. Tendenserna att göra kyrkan till ett slags nya minikommuner som ska ombesörja sociala tjänster leder lätt bort från centrum. Först som ett utflöde från det vi själva som församling och Guds folk får ta emot i mässan kan vi börja förstå sammanhangen och kopplingarna.

Därför behövs en ny väckelse!

En glittrande juvel till kör

Örebro är som många andra svenska städer en sångarstad. Här finns ett antal fina vokalensembler: Örebro Kammarkör, Örebro Studentsångare, Stella och ytterligare ett stort antal grupper. På gospelsidan finns flera anrika grupper som Svart på vitt och Joybells.

Bland många fina körer finns ytterligare ett antal som inte finns med i Sveriges körförbunds förteckning. Betydligt flera kyrkokörer finns. Till exempel Olaus Petri Cantores. Häromkvällen blev jag än en gång påmind om en annan körjuvel som glittrar speciellt: Olaus Petri Vocalis! Kören är internationellt prisbelönt bland annat från en körtävling i Rom och den har turnerat på olika ställen i världen. Nu senast gjorde man ett kort besök i USA med konserter i Washington, New York och Baltimore.

Anledningen till att jag än en gång insåg körens förmåga var en gudstjänst vid Kristi Uppståndelses Fest. Tolv bibeltexter och ett stort antal sakrala körstycken bygger denna särskilda gudstjänst som sammanfattar hela påskens förlopp och budskap. Vocalis sjöng kyrkans musik från tidig medeltid till nutid. Vi som var där lyssnade och blev djupt berörda. Intonationen och textningen är minituöst genomarbetad och resultatet blir en precision som understryker text och musik som oupplösligt förenade.

Det som förvånar mig allra mest är att örebroarna, och fler med dem, inte går man ur huse för att lyssna. Det är som om de inte visste att denna gnistrande källsprångsklara musikalitet finns inom räckhåll. Det krävs kanske att den klassiska missionsstrategin måste börja tillämpas. Varje person som har hört Vocalis sjunga det senaste året och blivit mer än inspirerade och lyfta tar nästa gång med sig ytterligare en eller två besökare. För hur kan man egentligen försvara att man behåller denna insikt för sig själv? Varför delar man inte sådana musikaliska högtider frikostigt med andra?

Vad fick vi höra? Bland annat följande:

A Litany, William Walton (1902-1983)
Se, vi gå upp till Jerusalem, John Morén (1854-1932)
Agnus Dei, Josef Rheinberger (1839-1988)
Solus ad victimam, Kenneth Leighton (1929-1988)
En påskdag i Jerusalem, Engelsk melodi i arr av Anders Lindström
Psalm 464, Svenska kyrkans Psalmbok, melodi från 1100-talet
Resurrexi, William Byrd (1540-1623)
This joyful Eastertide, Holländsk melodi i arr av Charles Wood
If ye be risen again with Christ, Orlando Gibbons (1583-1625)
Ye choirs of new Jerusalem ( Charles V Stanford (1852-1924)

Kritiken som försvann

Somliga nyheter blir aldrig riktiga nyheter. De liksom drunknar i hanteringen. Eller döljs av snabbt uppiskade dammoln i andra frågor. Nog tillhör det undantagen att en biskop skriver ett brev till domkyrkoförsamlingen i det egna stiftet för att ta dem i örat. Om det skulle hände förväntar man sig ju att inte bara lokala pressröster och Kyrkans tidning utan även Dagen och till och med Stockholmsregionens stora drakar kunde finna saken intressant. Nog kunde saken på grund av innebörden hamna i ett Uppdrag granskning eller i Kalla fakta. Dag Sandahl anger dock diarienumret för sagda brev i ett av hans intressanta blogginlägg (brev från biskopen, dnr VD 2015-13-1 i Visby domkyrkoförsamling):  Därmed kan vilken nyhetsredaktion som helst, om den vill kalla sig nyhetsredaktion vill säga, begära ut brevet från församlingen i Visby!

Men denna episkopala epistel blev inte särskilt omtalad. Möjligen därför att församlingsledningen inte var så intresserad av att skylta med den hårda kritik biskopen utsatte den för. Brevet försvann liksom in i dimman. Debatten om Visby domkapitel drog istället igång. Den uppmärksamme kan stillsamt fråga sig hur sambandet ser ut emellan biskopsbrevet och den snabbväxande stormen mot domkapitlet och biskop Sven-Bernhard Fast. De sammanfaller åtminstone ganska väl i tid.

Här tänker jag ett ögonblick på vad ett sådant brev skulle kunna innehålla. När vi nu vet att en biskop i ett litet stift i brev vände sig till domkyrkoförsamlingen och ifrågasatte hur den sköter sig när det gäller organisations- och verksamhetsförändringar, Om ett sådant brev skrevs måste biskopen ha ansett att det fanns skäl och anledning att meddela sig brevledes. Därtill kanske nödd och tvungen för att få synpunkterna beaktade? Biskopen skulle då säkerligen undra hur det kom sig att beskeden till personalen om drastiska förändringar oförutsägbart dök upp. Särskilt som beskeden kom som en total nyhet just som ett nytt verksamhetsår hade börjat? Rimligen borde de som vetat om den prekära ekonomiska situationen länge ha kunnat diskutera situationen, även med personalen. Nog borde man i alla vanliga församlingar ha tagit upp sådana omkastningar till offentlig behandling och beslut när budget och verksamhetsplaner beslutats av fullmäktige?

Tänk om en biskop dessutom skulle ifrågasätta en domkyrkoförsamling för att den med sina nya nedskärningasplaner riskerar att allvarligt skada det ekumeniska förtroendet som det tar sådan lång tid att bygga upp. Att en samarbetspartner, till exempel folket i en Equmeniaförsamling som heter Tjelvar, då känner sig lurad och förd bakom ljuset vore inget att förundras över. Nej, det är inte egendomligt alls!

Tänk om en biskop därtill kritiserar att en verksamhetsförändring skadar diakonin genom att framöver inte längre ta samma ansvar som förut. Och om en biskop dristar sig att bli den sakrala musikens förkämpe genom att ifrågasätta hur församlingen hanterar kyrkomusiken och därför tydligt tar avstånd ifrån indragning av tjänster? Tänk om en biskop påtalar hur illa det blir om domkyrkoorganisten inte längre i samma utsträckning ska tillåtas verka som ledande och kvalificerad kyrkomusikalisk kraft? Tänk om samme biskop kritiserar andra planerade personalförändringar och känner olust och oro inför att det mesta av verksamheten i utkanten av en församling, särskilt bland barn och ungdomar, till exempel utanför en ringmur, ska monteras ner och flyttas.

Tänk om det är precis ett sådant brev som biskop Sven-Bernhard Fast har skrivit. För att få eftertanken att infinna sig hos de ansvariga. För att man skulle undvika den kranka blekheten när vidden av förändringarna blir uppenbara för församlingsborna, särskilt dem utanför stadens murar. En sådan skrivelse  borde inspirera andra att också fatta sina pennor och skriva. Reportrar och ledarskribenter. Till exempel. Om just detta. Ty har en biskop inom Svenska kyrkan sett sig nödsakad att skriva ungefär så - då är det en nyhet av rang!

När det blåser

Vinden sopade gatorna. Men åstadkom samtidigt ett dammoln som liknade en smärre sandstorm. Cyklisterna trampade febrilt, men stod ändå näst intill stilla mitt i de solkiga virvelvindarna. Även de mindre köpsugna hade tagit skydd bland överflödet i affärernas värme. Själv kämpade jag mig fram i motvinden med nedslående resultat. Andra velocipeder for förbi mig i en ständig ström. De flesta mötte jag när de svepte fram i hisnande farter som naturligtvis ökade på grund av medvinden. Fordonen var inte bara beridna av hurtfriska tonåringar. Nej, det äldre gardet var lika framåt. Då tänkte jag besinnande på konditionen, min egen, den bristfälliga. Den borde repareras eller utvecklas. Särskilt om man ska färdas mot strömmen. Men det var väl just det som pågick i den sega striden mot stormvindarna?

Det är som i debatterna. En massa damm rörs upp och vinden kan blåsa åt ett annat håll. Men lika lite som så kallade folkliga vindkast borde avgöra hur och vad man tänker så avgör inte vindriktningen målet för cykelturen. Visst finns det exempel på hur somliga låter vända både kappa, cykel och tänkesätt efter vindarna. Men det är inte att rekommendera. Det blir lätt så att man får problem när det mojnar. För hur klokt är det att av bara farten fortsätta i den nyss så påstridiga vindens riktning?

Avkragade Koskinen en präst alldeles själv?

Sällan har så stora vågor böljat på Visbys gator som nu. Diskussionen om den präst som av domkapitlet återgivits möjligheten att utöva vigningstjänsten svallar fram och tillbaka. Men de aktivaste rösterna är inte gotländska. Helle Klein har framstått som en ledande kritiker av Visbys biskop och domkapitel. Att inte bara prästens möjlighet att återfå sitt ämbete utan hela den mediala uppmärksamheten gjort det smärtsamt och svårt för dem som en gång utsattes för sexuella övergrepp har flera gånger stått klart i anonymiserade intervjuer, till exempel hos Aftonbladet. Kyrkans valhänthet och brist på bra rutiner att hantera liknande frågor har också stått klart. Redskapen att möta dem som drabbats har visat sig vara mer än bristfälliga!

I Gotlands tidningar undrar Inger Harlevi varför Domkapitlet i Visby behövde ha så bråttom med sitt beslut om att återge en person rätten att utöva sin vigningstjänst som präst. Uppgifterna som lämnats från Domkapitelshåll är annars att ärendet utretts under ungefär 10 månader. Det som däremot verkar ha varit oerhört skyndsamt avhandlat var annars den aktuella personens begäran om att inte längre utöva vigningstjänsten. Den dåvarande prästen fråntogs vid ett möte i en trädgård dit även biskop Koskinen kom rätten att fortsätta arbeta i församlingen på grund av uppdagade sexuella övergrepp.

Genom att prästen tilläts att säga upp sin vigningstjänst och att den begäran beviljades, så slapp domkapitlet att utreda själva händelsen. Vilket nog är det mest  och verkligt skyndsamma som ägt rum i den här infekterade historien. Det står visserligen i kyrkoordningen att "en präst som begär att förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst" (KO 31 Kap § 11) ska få denna begäran beviljad. Detta för att ingen mot sin vilja ska behöva kvarstå som präst. Däremot finns det ingenting som hindrar ett domkapitlet att utreda det som skett, om händelsen ägt rum under den tid då personen ännu utövade sin vigningstjänst. Dessutom framgår av KO att "beslut om uppsägning, avskedande eller omplacering av en präst och beslut om disciplinär åtgärd mot en präst får fattas endast om domkapitlet har prövat att beslutet inte skulle strida mot kyrkoordningens regler om tillsyn från biskop och domkapitel vad gäller lära, utövande av vigningstjänsten och efterlevnad av vigningslöften." (KO 31 Kap § 14)

Genom att erbjuda en präst att säga upp sig istället för att bli avskedad från sitt arbete skaffar sig församlingar (och domkapitlen) en bakdörr genom vilken de kan smita ifrån besvärliga ärenden. Fackföreningen ställs på åskådarplats och församlingen undviker att utreda. Bevilja uppsägning från tjänst och eller avsägning av vigningstjänsten och saken verkar vara ur världen! I begynnelsen av detta ärende agerade ju biskop Koskinen och domprost Hermansson gemensamt. Vilket domprosten själv livfullt och dramatiskt berättat. Lennart Koskinen hävdar faktiskt att han själv avkragade prästen! Vilket i sig vore ett tjänstefel eftersom uppgiften ankommer på domkapitlet. På det inlägget fick han svar i ett öppet brev från Uppsala skrivet av biskop Persenius (Återges längst ner på detta blogginlägg av Dag Sandahl.)

Denna smitningsväg och bakdörr behöver naturligtvis få ett mera svårforcerat lås så att den inte blir en skum utväg bort från ansvaret. I det aktuella fallet verkar ingen av de mera högljudda kritikerna av nuvarande domkapitel och biskop Sven-Bernhard Fast bekymra sig om denna brist. som ju kan sägas vara ett av skälen till att dagens domkapitel kan ha bristfälligt underlag. En gåta är varför polisutredningen inte blev av. Anmäldes verkligen saken?

Klart står att nuvarande biskop och domkapitel har gjort sin bedömning utifrån kyrkoordningens regler. Att ogilla deras beslut må stå var och en fritt. Men kritiken har inte sparat på krutet. Aftonbladets TV-redaktion har gjort journalistiska partsinlagor och nöjt sig med kritikernas tirader. Om biskop Fast inte kunnat eller önskat att uttala sig om ärendet, sekretessreglerna är oerhört strikta, så duger det inte att sitta i rutan och beklaga sig över biskopens ovilja att låta sig intervjuas. Självklart kunde redaktionen åtminstone inbjudit någon kyrkoordningskunnig person att redogöra för hur sådana ärenden ska behandlas och vad som kan sägas eller inte. Nu nöjer sig Aftonbladet med den enklaste och därför ganska ensidiga åsiktsjournalistiken. Den blir oerhört tröttsamt.

Något mera nyanserat blev det när frågorna skulle avhandlas i Svenska Dagbladet. En artikel skrevs av Helle Klein och Ewa Lindvist Hotz. De fick svar av biskop Ragnar Persenius. Lennart Koskinen skriver också en artikel i Svenska dagbladet och förklarar hur han agerat själv och inte tagit upp frågan i domkapitlet! Man kan verkligen inte beskylla Koskinen för att ha följt gällande regler och ordningar. Dem sätter han sig över.

Dessa sista meningsutbyten kan summeras i uppfattningen att regelverket borde ses över. Det är en process som biskop Fast inte förfogar över. Han och de övriga biskoparna får ju inte ens rösta i sin kyrkas kyrkomöte, I det sammanhanget är Arbetarpartiet Socialdemokraterna den största grupperingen. Men deras ansvar för regelverket har vare sig Helle Klein och någon annan diskuterat, hur det nu kan komma sig...

Postmodernistiska skärvor eller regelbundenhet

Regelbundenhet är en oerhörd tillgång. När något återkommer så pass ofta och förutsägbart att man kan lita på att det sker, det ger trygghet. Då måste man inte studera annonser eller rådbråka internet för att veta om något alls ska ske. Påståendet kan gälla allt ifrån möten med studiecirklar eller idrottsevenemang. Men eftersom det står på denna blogg handlar det, förvånande nog, om gudstjänster.

Ska en gemenskap byggas och bestå är det en självklarhet att tiden för sammankomsterna är någorlunda förutsägbara. Förloras regelbundenheten blir det orytmiskt, det flackar och flimrar. Framför allt blir det svårare att alls veta om något blir av.

Den lokala församlingsgemenskapen bygger på återkommande och regelbundna möten. Då fungerar det inte om tiderna och stunderna förändras så att gudstjänster och sammankomster istället äger rum lite när som helst. Orken och lusten utarmas, tillhörighetens försvagas. Den som vill bygga församling behöver därför kunna och förstå hur gemenskap odlas och bibehålls. Församlingsbygge utan insikt i gruppers psykologi blir till prövningar och hinder istället för underlättande och gynnande.

Kyrkoåret är i sig ett åskådningsexempel på denna förutsatta och nödvändiga regelbundenhet. Det har sagts förut och det tål att sägas igen att det blir en knepig påsk om den består av Palmsöndag och Annandag Påsk. Det blir disparata promenader: intåg och Emmausvandring. Eller om den erbjuder Långfredag men inte uppståndelsens Påskdag. Lidande, död och sorg vänds inte i tro och seger. Sammanhanget upplöses och går förlorat. Av en hel bild blir det postmodernistiska skärvor. Vilket borde undvikas så långt det bara går...

Stilla veckan en tid för upptäckter

Stilla veckan - hur still är den? Mitt intryck är att det går åt mera tid att förbereda lediga dagar än att bereda sig att fira den kristna kyrkans påsk. Den stilla veckans stillhet har gått förlorad i allmänna bestyr. Den tidigare oviljan att av religiös observans (trosmässiga skäl) avstå från att späcka veckan med möten och evenemang har också avtagit. Avstås beror det påsklov eller resor.

Kyrkans storhelger decimeras ofta också därför att allt färre har möjlighet att ställa upp eller finnas med. Ett exempel är att det blir allt svårare att få volontärer till uppgifterna under helgerna eller att samla körer under jul eller påsk. Prioriteringarna har förändrats vilket man har att förhålla sig till snarare än att klandra. Först när helgernas inneboende dynamik eller deras budskap åter upplevs som omistligt kan trenden brytas och mönstren ändras.

Apologeterna, trons försvarare, har fått nya uppgifter. Nu gäller det både att vara trons försvarare och att hävda gudstjänstlivets och församlingsgemenskapens betydelse. Om de senare bleknar bort försvagas också tron. Föreställningarna om de starka individerna som kreerar sin egen tro och yxar till sitt eget troslivs villkor har brett ut sig och vunnit insteg också långt in i medarbetarlag och i förtroendemannagrupper. Även vi som fortfarande vill hävda församlingen och dess gudstjänster som nödvändig för trons liv har också påverkats av ändrade livsmönster och en smygande inre sekularisering. Kanske kan årets stilla vecka hjälpa oss alla att återupptäcka något som är på väg att förloras...

Knutna nävar och tystnad

Dolda knutna nävar står för en opposition som inte törs visa sig öppet. Ett missnöje som inte får eller kan komma till uttryck. I Kyrkans tidning har i ett par debatter en sådan hållning blivit synlig. Människor har bidragit till artiklar, men avstått från att underteckna för att inte hamna i onåd eller på annat sätt råka illa ut. Vad dessa de tyst medverkande misstänkt skulle hända kan man bara spekulera i, men nog anar man rädsla för att bli stämplad som bråkmakare, förhindrad i sin kyrkliga gärning, svårare att komma ifråga för löneförhöjning, risk för att bli omplacerad.

Vid den stora organisatoriska omgörningen av pastoraten fanns det fler som inte önskade storpastorat men som inte heller ville eller vågade träda fram. Då hävdades det att vi måste lite på varandra, ha tilltro och tillförsikt. Underförstått och oerhört tydligt var att man egentligen sa att vi som ville något annat inte bara saknade tilltro och förtroende utan att vi dessutom skadade den för andra inom kyrkan. Vi blev liksom vettvillingar som undergrävde sammanhållningen och gemenskapen.

Tillit består av pålitlighet, av att kunna lita på den det gäller, och av förtroende. Då menas inte den pålitlighet som består i att man gör som man gitter och kör över sina meningsmotståndare. Utan den pålitlighet som består i att man över tid bevisar att det går att lita på att man är konsekvent, sammanhållen och sannfärdig. Tilliten skadas och går till sist förlorad inte för att man har speciella åsikter, utan därför att någon är beredd att säga nästan vad som helst bara för att få sin vilja igenom. Eller för att man säger en sak under en process och därefter lyckas glömma och förtränga, eller helt enkelt strunta i, vad man påstått, lovat och sagt.

Uppenbarligen går det med ganska enkla medel att tysta opinioner och andra meningar. Tilltro måste man ha. Samtidigt togs inga av argumenten emot mastodontlösningarna på allvar. Stiftets insats blev lyssna men detta lyssnande ledde inte till att de hörde något annat än det de redan tänkte och tyckte. De presterade åtminstone fem punkter och skäl som talade för centralismen. Samtidigt lyckades man därifrån inte finna något enda förhållande eller argument som skulle kunna peka i någon annan riktning! Och sådant skulle skapa tilltro och bygga tillit?

Jag hör många som säger att det är högt i tak i kyrkan och att den där tysta oppositionen bara består av missnöjda personer och därför inte kan tas på allvar. Om det vore så högt i tak som man gör gällande skulle väl fler beslutsfattare vinlägga sig om att ta reda på vad anställda och volontärer faktiskt tänker och tycker? Då borde väl chefer och beslutsfattare önska ordentliga utvärderingar av sina reformer så att svagheterna kunde åtgärdas? Och då skulle väl många fler högt säga sin mening så att det hördes?! Knyt inte nävarna - tala! Ty sanningen ska göra Er fria!

Spela inte på känsloorgeln

Några bekanta beskrev situationen i ett sydligare stift. För att finna en högmässa fick man ge sig ut på vägarna. Väl framme befanns det vara en gudstjänst dit bland andra flera emeriterade biskopar sökte sig. De som faktiskt hade haft, och fortfarande har, möjlighet att påverka gudstjänstlivets utformning letade för egen del upp högmässor. De har ännu chans och möjlighet att göra sina röster hörda. Innan vi får en handbok som gynnar frontförkortning och reduktion. Ordentliga och rejäla högmässor råder det brist på. Kyrkan, Guds folk, behöver inte en massa omnamnade, och teologiskt urvattnade, hopklistrade element som vore de saxade ur en ett klippark eller på måfå dragna ur en stor plocklåda.

När jag var liten fick jag i9bland höra att man inte skulle ta i så man spräckte livstycket. Uttrycket betydde att man inte skulle överdriva. Här ovan blev det nog så. Jag beskrev hemsnickrade liturgier som vore de regel snarare än avarter och undantag. Men bristen på högmässor har jag bekräftelse på från många av landets hörn. Särskilt sommartid tycks redan få bli mera sällsynta...

För min del har jag inget emot att ibland fira en kommenterad högmässa. En gudstjänst där delar av gudstjänsten beledsagas av smärre kommentarer om ursprung, innebörder och betydelser. Inte så att man försöker dissekera eller demontera de heliga mysterierna, men så att man som mindre van kan se hur olika delar hör samman och blir till ett helt.

Vad jag däremot har svårt för är kommenterad gudstjänst där man regelbundet sprinklar ut egna värderande inpass. Undantag kan fungera, men ständiga tillrop till predikanter, körer, församling om att det där var så fint eller nu minsann, mina vänner, ska vi göra sisåhär, Underbart och härligt att vi här kan göra...! Högmässorna behöver inga konferencierer. Där blir det ett totalt stilbrott om man anstränger sig för pumpa och jaga upp stämning och spela på känslor som vore det ytterligare ett instrument.

Tolerant religion återvänder, sägs det

Läser med intresse en understreckare i Svenska dagbladet. Den är skriven av Håkan Möller om en boken Guds återkomst av Jayne Svenungsson. Rubriken på understreckaren - Den toleranta religionens återkomst - väcker nyfikenhet. Vad är en tolerant religion och när fanns det en sådan som försvann för att just i vår tid kunna återkomma?

Ganska snart står det klart att teologin allt mer blivit en alldeles egen och introvert konstart. Visserligen skymtar i artikeln några historiska händelser, men tyngdpunkten i diskussionen av Svenungssons bok blir mera teoretisk. Teologin som skymtar sysslar mer med filosofers och teologers tänkande än med den religion som tar gestalt i vanligt kyrkoliv.

I artikeln ingress finns följande intressanta påstående: Tänkare och teologer har på nytt börjat försvara en tolerant religion mot fundamentalisterna. Tydligen når teologerna inte riktigt status av tänkare eftersom de här måste bindas samman med ett försmädligt litet och. Så återkommer de festliga uttrycken tolerant religion (obestämd form) som står i kontrast till fundamentalisterna (bestämd form pluralis). Förgäves letar jag efter den tolerant religionen i artikeln. Inte heller de förkättrade fundamentalisterna lyckas jag hitta. Men så blir man väl förmodligen särskilt politiskt skumögd av att ha tillbringat mycken tid i gudstjänstrum med dålig belysning?

Förvisso finns det exempel på vad som kallas Novalis, Schleiermachers och Schellings radikala religionsbegrepp. Särskilt kritiken av Nationalkyrkotanken som ett hinder för visionen om en öppen, universalistisk och gränsöverskridande religion och ifrågasättandet av den gränssättande kyrkan såväl som den protestantiska dogmatiken och dess bokstavsfixering. Som läsare inser jag att bara för att kritiken framfördes en gång av personer som Schelling eller Schleiermacher så petrifieras den och blir, trots sin stelnade form, till en levande sanning. Som om en gränslös, universalistisk och fritt svävande religion med synkretistiska drag ens vore möjlig och ett alternativ.

Nåväl, det är bara att läsa själv och avgöra hur slagkraftig artikeln kan anses vara. Hoppar jag till dess slutkläm lyder den: ...att historien ses i ett rättviseperspektiv i stället för i ett maktperspektiv. Inte längre den förödande illusionen om att etablera ett definitivt himmelrike på jorden, utan ett oavlåtligt strävande efter att förändra människans tillvaro till det bättre. Det är det profetiska korrektivet till all form av totalitär maktutövning.

Ser man till den kristna kyrkans historia har tanken på en gudsstat eller ett himmelrike på jorden knappast varit kyrkornas mål. Sekulära ideologier har däremot i detalj försökt upprätta sådana riken
(t ex gjorde så Stalin, Mao och Hitler). Snarare har den kyrkliga praktiken, life and work, strävat just efter att förbättra människors tillvaro genom att arbeta för mänskliga rättigheter och att bekämpa förtryck. Men artikelns slutkläm tycks upphöja en bestämd form av reformism (ständiga förbättringar) till profetiskt korrektiv. Hur värdefull kristen humanistisk aktivism än kan vara, för mig är kyrkans och min religions poäng oändligt mycket mer.

Fick ungdomarna som motades bort ett tack?

Det här är en sådan där dag. Med nya timmar som mest är trötta och besvikna. För det är svårt att dag efter dag hålla intresset och glädjen vid liv. Särskilt som de flesta mötena med den kyrkliga verkligheten skakar om, oroar och upprör.

Nyss fick jag höra, och det var knappast skvaller utan berättat av en äldre anhörig om barnbarnet som tillhörde en gigantisk konfirmandgrupp inom Svenska kyrkan. Där drunknade personen i mängden. Jag är ju ingen här. Ska väl klara av det här och gå klart Men sedan sticker jag till det där andra samfundet. Där ser de mig. 

I ett annat samtal återgavs några ungdomars uttåg ur det kyrkliga ungdomsarbetet de tillhört i många år. Nu fick de inte längre vara med och diskutera om vad som var på gång. Nu bestämde en anställd allt och själva skulle de bara utföra. En sådan delaktighetens nedmontering klarade de inte av. Varför skulle de göra det? Inga andra hade ingripit. Så de hade känt sig tvingade att sluta, att gå sin väg. Fick de ens den varma uppskattning för allt de varit och gjort?

Människor får uppdrag i församlingar trots att de aldrig har tid (eller lust) att vara med. Hur ska de kunna fingera som kuggar till exempel i kyrkans gudstjänster eller i ett utredningsarbete om de alldeles saknar kännedom om sammanhangen?

Eller tänk på kyrkopolitikerna som använde sina kyrkopolitiska grupper som personliga supporterklubbar för sina egna idéer. Där ingen längre verkar orka säga emot eller vågar förslå något annat än det som den eller de allra starkaste själva redan har beslutat. Och tänk på hur man gör det.. och hur det slätas över... och hur osynliga band binder alla de där...

Det är då jag möter den nya dagen alldeles matt och uppgiven. Försmäktande och frustrerad. Det mesta tycks mera annorlunda än någonsin förr. Förändrat. Kan det verkligen ha varit det som menades med: Se, jag gör allting nytt? Jag bara undrar.

När brist blir framgång

Framgång är ett ord som i kyrkliga sammanhang blivit skamfilat. Associationerna går snabbt till framgångsteologi och får därför en negativ klang. Men svårigheten med framgång ligger inte bara i den laddning ordet kan ha fått genom Livets Ords tidiga verksamhet. Sådant vittrar bort och nya betydelsehorisonter kopplas till förståelsen. Framgång är också laddat därför att prövningar, motgångar och svårigheter också kommit att höra till det man uppfattat som en tillgång i kyrkans värld, i den kristnes liv.

Problem och svårigheter blir till inverterade bevis på Guds omsorg om de sina. För hus skulle man kunna få befrielse om inte fångenskapen fanns? Först måste det bli ännu sämre innan det blir bättre, är visdomsord jag hört här och där i kyrkliga sammanhang.

När den kyrkliga statistiken just haft sin årliga högtidsstund blir det därför intressant att tänka på svårigheten att gilla framgång och på vikten av att ta prövning och svårigheter som vore de redan i sig bevis på att allt står väl till. Då blir det inte heller så egendomligt när kyrkans statistiska kräftgång kablas ut som vore den en tillgång.

I staden där jag bor blev det tydligt när man fann sig ha rekordmånga inträden och rekordfå utträden. Att de aktiva inträdena låg strax över etthundra och de aktiva utträdena var något över femhundra. Att inträdena ökat och utträdena minskat är signaler om att den branta utförsbacken åtminstone för tillfället ser mindre förskräcklig ut. När utvecklingen blir till rekordmånga inträden och rekordfå utträden, trots att man fortsätter tappa, andas det att kräftgången, därför att den tycks mindre snabb, nu kan ses som en framgång och tillgång. Men det är lätt att förstå viljan att beskriva 2014 som ett framgångsår. Mindre dåligt låter finare framställt som rekord. Det blir väl som med OS - de bästa spelen någonsin...

På Svenska kyrkan hemsida skriver man: Totalt sett minskade antalet medlemmar i Svenska kyrkan med en procent från 6 360 000 till 6 300 000 medlemmar. Antalet aktiva utträden förra året är ca 48 000 personer vilket motsvarar 0,76 procent av medlemmarna 2014.
Samtidigt valde drygt 8 000 personer 12 år eller äldre att aktivt inträda i Svenska kyrkan - ungefär lika många som 2013. De siffrorna är de högsta under 2000-talet och beror delvis på att allt fler ungdomar inte är medlemmar men blir det i samband med konfirmationen.

Antalet odöpta 18-åringar är ett memento. Efterhand behöver de erbjudas dop och döpas för att kyrkan ska följa sina egna regler om att dop är förutsättningen för medlemskap. Här kan ett betydande tapp skönjas.

Medlemstappets verkliga baksida för kyrkan som organisation är ekonomisk. Även om Svenska kyrkan är omåttligt rik i fastigheter och förvaltade medel innebär förlorade medlemmar försvunna inkomster. Att det efterhand kommer att få följder är inget konstigt. Man kan inte ha en större kostym än vad medlemsavgifterna täcker. Svårigheten blir när diskussionerna börjar om vilka tjänster som inte längre kan finnas kvar...

Makt som delas - blir den mindre?

När vi delar med varandra, räcker det åt alla. Sägs det. I Svenska kyrkan. I kyrkan och i församlingen betonas att vi, fastän många, är en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Orden som understryker hur vi alla står tillsammans citeras flitigt. Så gott som i varje dop understryks att vi hör samman med varandra, nu är vi inte längre uppdelade i jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, ty alla är vi ett i Kristus Jesus.

Ord som engagemang, delaktighet och demokrati används flitigt. De ramar in övertygelsen att i ett samfund hör vi samman på ett särskilt sätt. Vi angår varandra och bryr oss om varandra. Redan i den första församlingen är delandet framhävt som en av de grundläggande egenskaperna hos de kristna, de som fortsätter att samlas och har allt gemensamt.

Utan att läsa enstaka ord bokstavligt blir bilden ändå tydlig. I många bibelord framhävs gång på gång enheten och kärleken mellan lärjungar, bröder och systrar och vänner. Församlingen framträder som en gemenskap, som en familj, där man har omsorg om varandra och håller ihop. Som en naturlig följd av denna grundhållning har även uppriktiga samtal och samråd hört hemma i den kristna gemenskapen.

Hur makt och maktutövning gestaltas i en kyrka beror på hur stor auktoritet och tilltro man har till delandet som princip. Mer än en gång har det framhållits att makt som delas inte förminskas eller resulterar i brist och förlust för den som delar med sig. Tvärtom har det ofta sagts att för en kyrka är det en grundhållning att även makt ska delas och inte begränsas till några få som har att bestämma över alla andra.

Förmodligen, och här är jag ofattbart välvillig i min tolkning, var det en sådan spridning av makt och inflytande man ville öppna för när det inte blev detaljreglerat hur ett pastorat skulle hantera församlingarna och deras ursprungliga självstyre. Det skulle liksom av sig självt bli bra.

Hur kan det då komma sig att knappast några församlingsråd i de nya storpastoraten har fått tillbaka rätten att besluta om de resurser församlingarna tilldelats? Inte heller har de fått rätt att anställa eller besluta om annat nödvändigt och viktigt. I församlingarna har beslutsrätten gått från förtroendevalda till församlingsherdarna och kyrkoherden. Därmed haltar den dubbla ansvarslinjen rejält.

Det borde vara självklart att församlingarnas självstyre, så långt det någonsin är möjligt, ska upprätthållas inom storpastoratets ram. Annars har man ju kastat delandets princip överbord och slagit fast att i kyrkan råder över och underordning. Dessutom har man föraktfullt slängt subsidiariteten (detta att beslut fattas på lägsta möjliga nivå och så nära själva arbetet som möjligt) på soptippen. (Här kan man läsa ett aktuellt debattinlägg i Kyrkans tidning)

Delegera de gamla självständiga kyrkorådens befogenheter tillbaka till församlingsråden så att de som är ansvariga för styrning och ledning finns i församlingen och inte svävande ovanför hos pastoratet. Ty när vi delar med varandra, räcker det åt alla…

Skvaller och sanning

Frågan om vem som älskar Svenska kyrkan har tidigare behandlats här på bloggen. I den artikel som då diskuterades sattes ett likhetstecken mellan att tala väl om Svenska kyrkan och kärleken till den. Även om det inte var klart utsagt blev mitt intryck att viljan att tala gott om kyrkan stod i direkt förhållande och proportion till hur stark och stor kärleken var.

Inte utan anledning har det under åren funnits ett antal tillfällen då det blivit nödvändigt att för mig själv och kollegor understryka vikten av att tänka på vad man säger, om kyrkan, om församlingarna och om varandra. Inte så mycket för att gnäll och gnissel kom till uttryck utan mer därför att ryktesspridning och skvaller ibland vällde fram som något smittsamt.

Skvaller har en tendens att vara illasinnat och förklenande. Ett sätt att bakifrån skjuta elakhetens vassaste pilar i ryggen på folk. I kyrkan kan mycket förhindras genom att man beter sig rakryggat och vänder sig direkt till den man har synpunkter på. Det kan inte nog understrykas att det är viktigt att tala med och i görligaste mån undvika att tala om. Vid direkt tilltal blir det inte lika enkelt att häva ur sig alla möjliga påståenden. Dessutom blir det då också ganska uppenbart vad det är fråga om. Skvaller är inte sällan en utstuderad form av mobbing.

Den eller de som blir föremål för påståenden som sällan tål dagens ljus befinner sig i underläge. Det är därför svårare att tänka sig att det vilar ett ansvar på dem. Även om jag någon gång faktiskt har vänt mig till någon som skvallrat för att fråga om det verkligen kunde vara så illa att jag konsekvent baktalades. När det blev uppenbart att personen inte kunde förneka det som sagts fick jag be om största möjliga tystnad, att personen skulle "hålla käften" med dyngsprideriet, och om det var något så var jag alltid beredd att lyssna på kritik och ifrågasättande ansikte mot ansikte!

Hur blir det då med yttrandefriheten? Med att kunna säga som det är? Detta att tala så att ja är ja och nej är nej. Att hålla sig till det som är sant innebär att uppriktighet och kritik också måste få komma fram. Här tänker jag inte på den typen av sanningssägeri som använder orden för att behärska och trycka till, förklena och skaffa fördelar. Alla vi som någon gång hamnat i detta träsk behöver utbrista ett mea culpa. Och den som tror sig vara utan brist har kanske aldrig sett sig själv i spegeln.

Den sanning som ska göra oss fria drivs och motiveras av det gudomliga engagemang och den kärlek vi själva först fått möta. Den är ibland krass och avslöjande kritisk. Det är inte bara den stora famnen som gäller utan den uppriktiga omsorgen som även visar synd, brist och nöd.

Ersätt partimöten med bibelstudium och bön

Det finns en särart som gäller den kyrkliga demokratin, ett betydelsefullt och radikalt annorlunda inslag som sällan berörs. Det är inte en okänd faktor, inte ett x i en ekvation, men en grund och en förutsättning som gör kyrkor till något unikt.

Kyrkan finns till därför att den grundades och formades på gudomligt uppdrag. Den blev dessutom andedöpt på den första pingstdagen som en bekräftelse på sin sändning. När beslut fattas i en kyrka är det därför inte bara mänsklig vilja och lust som ska styra. Besluten behöver formas genom ett uppriktigt och seriöst sökande efter Guds vilja.

Det finns en utbredd förnufts- eller förståndshypotes som försöker rättfärdiga bristen på vilja att utröna hur Guds uppdrag och kallelse till sin kyrka ser ut just nu. Det är inte nog att säga att vi fått förnuft av Gud och genom att det kommer till användning, efter bästa förstånd, så finns Gud med. Vore det så enkelt skulle väl besluten inom kyrkan inte bli så trassligt skeva och krokiga som de ibland kan vara.

Förståndet behöver självfallet nyttjas till det yttersta i styrning och ledning till exempel av en församling, ett stift eller av den nationella nivån. Men därutöver behöver man både rannsaka skriften och nyttja sina eventuella teologiska färdigheter för att försöka finna vägen framåt. Inte nog med det. Guds vilja söker en kyrka också i mötet med Gud själv, i gudstjänst, genom bön och lovsång.

Den demokratiska folkkyrkan riskerar ständigt att gå vilse om den inte återvänder till sin kallelse och sändning och lämnar utrymme för en makt och den kraft som bär henne. Denna Guds vilja förfogar ingen enda kyrkopolitiker över, men var och en enskilt och sammantaget är i en kristen evangelisk luthersk kyrka förpliktigad att söka och följa, att forma kyrkan efter en annan och högre vilja.

Det betyder inte avskaffande av demokrati och införande av total teokrati. Istället höjer det varje persons ansvar att inte bara ta hänsyn till egen, eller det egna partiets, vilja utan att med stor tyngd och allvar söka tolka och förstå Guds vilja såsom den bland annat är oss given genom Guds ord och vår kyrkas tradition.

Så inför och vid nästa sammanträde kanske partimötena kunde ersättas av en stunds bibelstudium och bön?!

Kyrklig demokrati med problem

Den demokratiska folkkyrkan som begrepp är liktydigt med en organisation och ett valsystem som garanterar alla vuxna (från 16 år) medlemmar rätten att genom rösträtt vara med och välja vilka som ska styra Svenska kyrkan. Det låter sympatiskt och rimligt. Den som är med ska kunna påverka. Med det nöjer man sig. Att det finns betydande problem med kyrkans demokrati blir en överkurs som få orkar bry sig om.

Det direkta valsystemet, detta att man kan bli invald i ett kyrkomöte eller ett stiftsfullmäktige utan att vara engagerad på basplanet, i en församling, bygger in ett betydande avstånd mellan kyrkans grundläggande enhet, församlingarna, och övriga nivåer. Även de som har ett lokalt engagemang behöver inte ta hänsyn till den lokala opinionen utan kan låta andra lojaliteter eller kopplingar väga tyngre. Att detta bidrar till en betydande brist på förtroende mellan de olika nivåerna inom Svenska kyrkan upplevs ofta men blir sällan uppmärksammat.

Kyrkopolitiska grupperingar, dvs politiska partier eller grupper med kopplingar till politiska partier och därtill några partipolitiskt obundna, äger makten att välja kandidater. Därmed har nomineringsrätten förskjutits från församlingen till de så kallade nomineringsgrupperna. Den som inte tillhört någon sådan gruppering har därmed haft svårt att få uppdra inom beslutsapparaten. Då en majoritet av de kyrkotillhöriga har ringa intresse av att själva vara aktiva i församlingslivet, och därmed sällan har inblick och kunskap om vad som försiggår, får de icke aktiva ett större inflytande än de som är aktiva. Det tål att sägas igen att det blir egendomligt när kyrkopolitiker berömmer sig av att särskilt representera alla dem som inte är kyrkligt aktiva.

De som får förtroendeposter i olika beslutande organ och som inte själva är särskilt aktiva blir lätt beroende av den information som kyrkoherden eller de ledande politikerna tillhandahåller. Följden kan bli att beslutsnivån i somliga församlingar och pastorat kan stå ganska isolerad från verkligheten och tillståndet i församlingslivet. När man dessutom har en svag eller näst intill obefintlig sakrevision blir uppföljningen och utvärderingen aldrig ordentligt genomförd.

Den gamla kyrkstämman fungerade som ett församlingsmöte, ett stormöte, där de som slöt upp fick axla ansvaret att besluta. Modellen stod vidöppen för organiserade opinioner som lätt kunde ta makten. Det lär finnas exempel på syföreningar eller ungdomsgrupper som manat de sina att gå på stämman och på så sätt tagit makten. Trots dessa brister ligger det något sympatiskt i att det är de lokalt aktiva som ska avgöra vem och vilka som utses till olika förtroendeuppdrag. Jag har för länge sedan varit med om att en församlingsassistent som skulle hämta något i stämmolokalen blev nominerad och utsedd till att sitta i kyrkorådet därför att de som föreslagits var för få att fylla alla platser i rådet.

Den enda rimliga vägen framåt är att finna ett nomineringssystem där de röstande kan rösta på person och inte vara bunden av politiska listor. Släpp nomineringen fri och tillåt personröstning så att den som röstar till exempel kan lägga sin röst på ett par tre personer oberoende av vilka grupper eller sammanslutningar de tillhör. Först då kan man ju verkligen påverka vilka personer som ska väljas. Kanske röstar jag då på några obundna kandidater och varför inte en duktig socialdemokrat eller någon borgerlig person som faktiskt lever med i församlingens liv...

Kommunikation är överskattad

Kommunikation är något överskattat. Vad tjänar det till att ha möjlighet till kontakt eftersom det bara blir en massa samtal om mindre viktiga frågor? Bättre är att begränsa antalet möjligheter att nå fram. Sedan är burken dagens kommunikationsmängd fylld.

Jag tänker jus idag att modellen är värd att pröva. När ett visst antal personer har hälsatr på mig, slutar jag att hälsa. Det finns inge mer tid för sådant. Försök igen imorgon. Såvida du inte har ett väldgt akut behov av att hälsa, då kan du hitta någon annan att hälsa på. Likaså, efter ett antal telefonsamtal kopplar jag in en finurlig liten tingest från förr i tiden. Den heter visst automatisk telefonsvarare. Förr bodde den svarande i en egen låda med inbyggd bandspelare. Idag sitter figuren redan inspärrad i telefonen. Men antalet möjliga samtal just denna dag är slut.

Möjligen kan man då vända sig till min personliga e-tjänst. Man sänder ett mail och kan förvänta svar inom fem arbetsdagar. Om allt fungerar.

Kyrkan skulle få så mycket lättare att fungera om tiderna tog slut. Tyvärr, vår expeditionstid tog slut redan klockan kvart över tio. Inga fler dop eller begravningar kan bokas idag. Vid akuta besvär finns någon jourhavande någonstans. Bättre lycka imorgon. Du får gärna ringa oss. Men vi svarar bara en stund. Sedan tar den utmätta samtalstiden slut. Vi vill faktiskt inte tala direkt med dig. Inte när du ringer oss. Vi föredrar helt enkelt att ringa dig! Går det bra 13.50?

Jag försökte ringa det telefonnummer en vårdcentral (VC) anger ska fungera mellan 07.00 och 17.00. Klockan var ungefär mitt på dagen. Då fick jag svaret att dagens tider för att bli kontaktad av VC redan var slut. Bättre lycka imorgon. Trots alla möjliga digitala tjänster och sådant är det oändligt svårt att få ställa en vanlig fråga till olika kliniker och vårdgivare eftersom tiderna ofta tar slut.

Det vore därför på sin plats att man får reda på hur många telefonsamtal en vårdleverantör tar emot innan spärren slår till. Bäst att veta sitt problem och ha formulerat sin fråga tidigt på morgonen. Innan de begränsade telefontiderna för utbyte av frågor och tankar om sjukdom och hälsa tar slut. Vården kanske har rätt. Kommunikation är något mycket överskattat. Så låt oss begränsa den!

Ännu ett inlägg

Vad som hamnar på denna stillsamma blogg förvånar ibland även mig. Inte för att jag är omedveten om vad jag tänker, men därför att ämnesvalen trängs med varandra. Understundom erbjuder ämnena sig i sådan mängd att de liksom hindrar varandra. Om något ämne dominerat här är det frågan om den partipolitiserade kyrkan. Den har under decennier upprört mig och det har mer än färgat av sig på bloggen.

Incidenterna när det irriterat mer än lovligt har bland annat varit när man även på kyrkorådsnivå haft partimöten och drivit partipolitiskt motiverade frågor. Även tillfällen när kyrkans partipolitiker målat fiendebilder av präster och svartrockar och framställt dem som reaktionära elitister eller maktgalna kvinnoförtryckare. Även kyrkosynen har stört mig när man sett på Kristi kyrka som ett partipolitiskt redskap som kan utnyttjas för att främja partiets uppfattning i olika frågor. Samtidigt kallar man i dessa partier Sverige för en modern och sekulär välfärdsstat! Vad ska de då med ett religiöst stödben som Svenska kyrkan till? Det är som en medeltida kvarleva där furstemakten ersatts av partier...

Men även andra frågor tränger sig in på bloggen. Vardagens små förtretligheter. Som detta att köandets uppförandekod vid vissa tillfällen luckras upp. Eller hur hälsa och sjukdom alltsom oftast håller varandra i handen. En intressant film eller en nyligen läst bok kan också hamna här. Men just idag vet jag inte vad jag ska skriva, så här tar detta inlägg slut...

Vem älskar Svenska kyrkan?

Vem älskar Svenska kyrkan, frågar Göran Lundstedt i Svensk kyrkotidning den 20 februari. Han eget svar är att det är alldeles för få. Till och med biskopar, präster och förtroendevalda ”spyr galla över den egna organisationen så snart de får chansen”. Många väljer att ständigt ”låta negativismen och svartmålningen ta överhand när det gäller det dagliga samtalet om den egna kyrkan.” Och detta trots att ”de står bakom folkkyrkans budskap”.

Vad är då denna folkkyrka och vilket är dess budskap, undrar jag under läsning av denna artikel som förutsätter att alla vet vad som avses. Att ta det för givet är bara för mycket. Man behöver till exempel bara läsa Jan Eckerdals Folkkyrkans kropp för att inse att folkkyrkobegreppet alls inte är ecklesiologiskt entydigt.

Enligt Göran Lundstedt är folkkyrkan något annat än den ”konservativa flanken”. Den står inte bakom folkkyrkan, men utgör inget bekymmer eftersom de som hör hemma där ändå är ”relativt få”. Deras uppfattning sammanfattas med att de anser att allt ont kommer från Kyrkokansliet i Uppsala och att ”vi snarare bör vända oss till Rom för all inspiration”.

Lundstedts oprecisa sparkar mot denna grupp stämmer väl med den grova karikatyr han presterat av den konservativa flanken. Inte bara Bibeltrogna vänner, laestadianer, gammalkyrkliga grupper och en hel del fosterlandsstiftelsefolk lär skaka på huvudet åt beskrivningen av den konservativa flanken. Även många som står i en evangelisk katolsk tradition lär stå frågande inför beskrivningen. Särskilt som många av dem är ståndigt verksamma för att vittna och förkunna i ord och handling, i att bygga kyrkan lokalt och nerifrån.

Kritik som är berättigad och befogad, både vad gäller organisation och mera djupgående teologiska frågor ”ska naturligtvis välkomnas”, skriver Lundstedt. Men den kritik som han karikerar och avfärdar hör alltså inte hemma där. Vi har väl helt enkelt olika tankar om vad som är berättigat och befogat.

Låt mig nämna några aktuella punkter där kritik är befogad: sekulära politiska partiers makt i beslutsförsamlingar på kyrkans alla nivåer, politiska beredningsmöten, storpastoratsreformen som berövat många levande församlingar sitt självstyre, koncentration på organisation, underlåtenhet att göra utvärderingar t ex av kyrka-statreformen, oförmåga eller ointresse att formulera kyrkans bekännelse och tro, större betoning av kyrkan som tjänsteleverantör än som Kristi kropp, tal om mångfald och tolerans som inte tillämpas inom kyrkan, en kyrkosyn där kyrkan som nationellt varumärke överskuggar och nedmonterar lokal församlingsgemenskap, ett illa förankrat handboksarbete etc. etc. etc.

Det hindrar inte mig från att älska Svenska kyrkan, en kyrka jag tjänat i mer än fyrtio år. Jag kan även känna stolthet för diakoni, ungdomsarbete, musikverksamhet och mycket annat. Men kärleken bygger, vilket jag ofta betonat, på kritisk solidaritet. Det handlar inte om baktaleri eller skvaller utan jag har agerat genom öppna och offentligt framförda resonemang. Jag har funnit att det i mitt fall ofta varit det bästa sättet att ”våga stå upp för Svenska kyrkan som kyrka”!

Trollen på nätet

Nättrollen, de slemmiga, som hatar och, trakasserar och mobbar uppmärksammas i olika televisionsprogram. Uppdrag granskning avslöjar hur polis och åklagare misslyckats gång på gång att göra sin oavvisliga plikt att skydda de mest sårbara. Barnens anmälningar tas tydligen inte överallt på allvar och de mänskliga och lystna rovdjuren kan sålunda fortsätta att sätta sina nättänder i sina offer.
Föräldrar, skola och kamrater tycks antingen ovetande eller maktlösa. Därför blir de unga så beroende av att rättsapparaten fungerar effektivt och snabbt.

Även Robert Aschberg konfrontationer med näthatare, så kallade troll, avslöjar för mig fåkunnige en hel värld där ingen lag tycks råda och ingen lag verkar nå. Om de myndigheter som ska upprätthålla lag och ordning inte rår på detta - hur ska man då ens kunna drömma om att bekämpa den framsmygande terrorismen?

Börjar det inte klockan tolv?

Under en period i Kyrkans tidnings långa liv sändes reportar ut över landet för att delta i och recensera högmässor. Det blev ibland mera känslomässiga omdömen om vad som var bra eller dåligt. Till och med predikan betygsattes, men eftersom spaltutrymmet var begränsat blev det oftast korta suckar av missnöje eller välbehag. Ett problem var att bedömningarna blev smått distanserade och åtminstone mer än en gång avslöjade att skribenten själv inte var så hemmastadd i vad som skedde liturgiskt. Nedan några egna reflektioner under en utflykt i vårt avlånga land.

Firade med anledning av ett teaterbesök högmässa i Göteborgs domkyrka i söndags. Lite glest i bänkarna men tillsammans blev man en aktiv sjungande och bedjande församling. Genomgående starka musikaliska insatser. Göteborgs gosskör sjöng skönt om än överdrivet vekt och försiktigt i vissa partier. De har röstresurserna och man förstår att de kan ännu mer.

Processionen in i kyrkan avslutas genom att alla förutom kören, som vid en prästvigning, radar upp sig utefter altarrunden för att gemensamt hälsa altaret. Vad man kan förstå är det så man gör där. Ty vid gudstjänstens slut radar alla upp sig igen och står som en ensemble på rad vända mot "publiken", ungefär som vid en föreställnings slut, och celebranten välsignar församlingen från sin plats i raden. Därefter uppmanas alla att gå i frid, i vår Herres Jesu Kristi namn, men att ändå stanna kvar en stund för att lyssna till postludiet. Tydligen brukar man normalt ge sig av utan att i lugn och ro sitta kvar för att höra...

Den biträdande prästen leder med några ord oss in i Syndabekännelsen, som är kortfattad och ny: Den synd jag delar, den synd jag bär ansvar för bekänner jag i tro på Guds kärlek, i närvaro av Kristus, i tillit till Andens liv. Av någon anledning är det den biträdande prästen och inte celebranten som avlöser. Jag undrar stillsamt hur de tänker kring detta. Är det en uppgift, som vilken som helst, som man tycker kan delas ut till någon som behöver en funktion som motiverar deltagandet? Eller ser man enbart praktiskt på det? Den som tar hand om inledningsorden får fortsätta att bara farten?

Man sjunger inget Gloria så här första söndagen i Fastan. Kyrkorummets fokus är annars den osedvanligt dominerande och överdådiga och gyllene altaruppsatsen. Där omges det draperade enorma korset av två änglar med mäktigt utfällda vingar. Inte direkt någon nedtonad fastebild med lidande och nöd utan allt andas stor lovsång och himmelskt överflöd.

Inför evangelieläsningen knallar en lekman med Evangelieboken förbi altaret och bort till korets andra sida för att lämpa över boken till en av prästerna. Lekmännen ger sig av och två nya kommer fram för att ta ljus och förflytta sig enbart några steg. Den biträdande prästen läser texten och håller evangelieboken själv, vilket verkar torftigt när det finns så många lekmän som aktivt medverkar med alla möjliga uppgifter. En enkel evangelieprocession ner i församlingen hade verkligen betonat Guds ord som en gåva till hela Guds folk, till församlingen och kyrkan.

Mässan firas sedan versus populom, med prästerna bakom altaret vända mot församlingen. Det enda udda är det massiva och överdimensionerade gyllene krucifix som står på altaret och tvingar celebranten att stå lite vid sidan av altarets mitt. Den andre prästen skymtar någonstans bakom krucifixets fot. OM man vill hylla det praktiska verkar det mycket opraktiskt att låta detta krucifix dominera över allt annat som faktiskt sker vid eukaristifirandet.

Predikanten har sin predikan i sin ipad som han skickligt lyckas hålla och sköta utan att det drar uppmärksamhet från förkunnelsen. Utgångspunkten tas i 1 Mosebok 16:1-13, dagens GT-text. Inte direkt någon lätt ingång med Abram som av sin åldriga hustru uppmanas att skaffa avkomma genom slavflickan Hagar. Kontentan är att alla misslyckas. Men mitt i misslyckandet möter Gud som kan vända skeendet.

När sista psalmen sjung kommer en äldre dam och sätter sig på bänken bakom mig. När gudstjänsten nästan genast tar slut ser hon på mig och ställer frågan. Är det redan slut? Jag skyndade mig och gjorde mig i ordning. Börjar det inte klockan tolv?

Du måste finnas

På Göteborgsoperan spelas Kristina från Duvemåla. Huvudrollerna kreeras och sjungs av de fyra personer som gjorde succé med samma musikal på Svenska Teatern i Helsingfors. Det är dramatiskt och storartat.

Efter föreställningen var vi några personer som diskuterade musikalens syn på kyrka och tro. Någon uppfattade den som oerhört kyrkokritisk och avståndstagande, inte minst genom den förtryckande överhet till vilken prästen hörde. Men även Kristinas stora sång: Du måste finnas uppfattades som en klagosång från den lurade kvinnan, hon som satsat sitt liv på illusionen om Gud. Björn Ulvaeus livsåskådningsmässiga och religionskritiska humanism lyser igenom och färgar musikalen.

Å andra sidan, tyckte någon, verkar librettot ha formats utifrån en insikt i hur djup fromhet och tro fungerar i kris och motgång. Så sjunger till exempel Kristina helt realistisk ut sitt tvivel, sin troskamp på liv och död, sin djupa längtan: Du måste finnas,Du måste, jag lever mitt liv genom Dig. Utan Dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Du måste finnas, Du måste, hur kan Du då överge mig? Jag vore ingenstans, jag vore ingenting, om Du inte fanns.. 

Dessutom kan man understryka att det är den lilla skaran av troende som utgör kärnan i den grupp som modigt bryter upp från Sverige för en farlig och lång resa. Uppbrottet är ett sökande för att finna ett land och en tillvaro där jämlikhet råder, i hopp om en jordisk försmak av det himmelska paradis. De får också hjälp av en amerikansk baptistpastor som framställs som ett föredöme inte bara i tro och solidaritet utan även i social förmåga och inlevelse. Även försoningen mellan Kristina och Ulrika understryks som ett Herrans underverk - en bro byggdes dem emellan.

Det finns många fler inslag i musikalen som understryker trons betydelse. Särskilt starkt framgår det i den avslutande sången, en kärlekens och överlåtelsens visa, I gott bevar:
Om allt rämnar runt omkring oss
finns vår kärlek kvar
Den har inget slut, du och jag, vi mötas åter
och du ska alltid minnas vad jag sagt
Jag är i gott bevar

Än är det inte för sent att hinna till Göteborgsoperan och Kristina från Duvemåla. Vilken blir Din reaktion? Vad tänker Du om musikalen, om synen på den kristna tron?

Några av lutherdomens många svagheter

Lutherdomens nyskapande sidor talar man ofta om. I lutherska kyrkor. Där man yvs över koncentration på det som är väsentligt. Rättfärdiggörelsen som kommer genom tron allena och inte genom alla möjliga goda gärningar eller handlingar. Denna insikt till trots finns det få kyrkor och trossamfund som sätter sådan tillit till politiska manifest, ställningstaganden och aktioner som just Svenska kyrkan. Men inte ens politisk aktivism kan ändra på att människans förlossning bottnar i ett radikalt gudomligt ingripande. Av nåd genom tro.

Som ett annat mantra upprepar lutherska präster och pastorer Skriftens primat över kyrklig sedvana och tradition: Sola Scriptura. Principen innebär att man ska läsa vad det står. Bibelordet fungerar som trumf och slår ut andra kyrkliga och mänskliga påfund. I ett slags sanningarnas hierarki är Bibeln som Gud ord överordnad. Visserligen i behov av tolkning och utläggning. Men icke desto mindre en oöverträffad auktoritet för att ge ledning och inspiration.

Det märkliga är den underordnade betydelse Skriften, Guds ord, efterhand fått till exempel i Svenska kyrkans beslutsförsamlingar. Sällan anförs några bibelhänvisningar när man påstår något om förhållandena i samtiden, Än mindre föregås stora beslut av några bibelstudier eller teologiskt öppna samtal. Det har hänt att någon teologisk kommitté har fått publicera en studie inför och i samband med en genomgripande kursändring, men urvalet av teologer har då knappast levt upp till den försonade mångfald Svenska kyrkan gärna berömmer sig av.

Genom att förkorta och sammanfatta lutherdomen i små deviser har man också gjort det lättare att runda och förändra innebörden. Tankarna på det andliga och världsliga regementet syftade till åtskillnad och klarhet kring vem som ska bestämma vad. Därtill bands kyrkan till det världsliga genom lojaliteten till överheten. Den sågs och ses som av Gud insatt och upplyst. Att det var mycket länge sedan det världsliga styret ens formellt trodde sig leda i kraft av Guds nåde är bortglömt eller förträngt. Därmed förblindas kyrkan inte sällan av sin lojalitet till världslig upphöjelse och makt. Särskilt stötande blir det när de som ska ta hand om det världsliga regementet i vårt demokratiska land även styr Svenska kyrkan och dess kyrkoordning. Sålunda sväljs friskt de partipolitiska kamelerna...

Lutheraner har även hyllat idéerna om kyrkan som ständigt stadd i reformation (Ecclesia semper reformanda est) för att bevara sin egenart och sitt evangeliska budskap när världen och dess kunskap förändras. Med denna tanke som murbräcka kan man dessvärre motivera vila förändringar som helst. Lägger man till föreställningar om att bara det finns plats för effektivitet, resursbesparing, värnande om skapelse och miljö och (honnörsordet som mejar ner det mesta av motstånd) kärlek i det som görs nytt - så ska det omfattas och bejakas. Det må gälla kyrkans internationella arbete och missionen, organisationsförändringar eller moraliskt-etiska svängningar. Här kan man tänka på att all förändring då framstår som av godo, åtminstone så länge förändringen styr i modernistisk eller postmodern riktning. Allt mer av tro, bekännelse och lära underkastas tidsandan och svänger ej sällan som vindflöjel än utgör den stadiga trons och tillflyktens ort.

En annan luthersk brist är oviljan att binda sin övertygelse i pregnanta satser. Man undviker att formulera en modern katekes, än mindre att anta normerande lärodokument. Istället har man skapat kaos genom att upphöja alla möjliga texter och beslut, som kyrkomötet sysslar med, så att de ska äga lärostatus. Följden är att ingen riktigt vet vad som längre ingår i den allmänneliga kristna tron i evangelisk-luthersk tappning. Fullständig frihet är bäst, tycker somliga som vill ta ut svängarna och struntar i tro, bekännelse och lära i någon mera kvalificerad form, för att så kunna inkludera allsköns nyandlighet och en massa god vilja. De som vill ha ordning och reda och mera seriöst och precist kunna diskutera vad kyrkan tror och lär blir utnämnda till gräns- och trospoliser. Gränslöst låter möjligen fint i somligas öron, men är just det. Om man bortser från de gränser som jämt och samt dras upp mot ett antal trosmässigt profilerade personer och grupper. De som antingen vill hålla fast vid sådant kyrkan tidigare hävdat och bekänt eller som värnar och vill utveckla det katolska arvet.

Hur kan vanliga unga män förvandlas till fanatiska frontsoldater

Radikalisering kallas processen som även leder ungdomar i Sverige från en tillvaro i ett relativt fredligt samhälle till att ta upp vapen och gå ut i krig. Detta ter sig obegripligt och som väntat söker man efter att förklara och förstå hur detta kan gå till- Vad får ungdomar, huvudsakligen unga män, att lämna familj och vänner här för att utan krigsvana och lång träning hamna vid fronten där?

Utanförskap, ekar det nu från dem som förväntas veta. Marginalisering och dålig integration leder till att man står utanför gemenskap och sammanhang och därmed löper man risken att dras in i de rörelser som vill skapa en statsbildning på islamismens grundvalar. I den processen spelar nätet en stor roll, sägs det. Morden som flitigt spritts via internet verkar dessutom som en magnet på dessa unga och ger dem impulser att söka sig till denna totalt annorlunda rörelse.

Men, har det invänts, om utanförskapet vore det främsta skälet finns det många unga som står ännu mycket mer utanför det etablerade och då borde löpa ännu större risk, men de  syns inta allas i dessa sammanhang. Det visar att det inte räcker med utanförskap som förklaring

Fler nödvändiga faktorer krävs, som att det måste finns en radikalt annorlunda och kompromisslös rörelse att ansluta sig till som på något sätt ändå går att hänföra till den egna traditionen och bakgrunden. Jag tror att det därtill behöver finnas personer som uppmuntrar och stöder, som underlättar och möjliggör en anslutning. Jag tror det därför att när det gäller religiösa sekter fungerar det oftast så, någon med egna erfarenheter eller kontakter blir vägvisare.

Sverige har under perioder skaffat sig kunskaper om politiska terrorgrupper som till exempel Röda arméfraktionen. Man har också studerat hur vissa av de religiösa sekterna arbetar, de som indoktrinerar och påverkar särskilt unga människor. Då stiftade man också bekantskap med avprogrammering och och andra metoder för att bryta sekters psykiska grepp och dominans. Så alldeles utan erfarenhet och kunskaper med relevans är man inte, även om det här gäller problem på en annan nivå.

En  annan faktor som man knappast talat om är upplevd meningslöshet, bristen på sammanhang och mening. Man tänker väl att det ingår i den stora påsen benämnd utanförskap. Men det är vad de religiösa sekterna varit duktiga på att erbjuda, ett syfte och en inriktning, en tankevärld som tycks göra världen svart-vitt begriplig, rationell i sin irrationalitet, och som därmed blir ett lockande alternativ.

De värden som vi sägs omhulda och hylla i vårt samhälle är demokrati och gemensamt ansvarstagande, t ex som för vård, skola och omsorg. Högst på belöningssystemens trappa sitter samtidigt framgångsfaktorer som pengar, ägodelar, berömmelse och makt. Att sådant inte lockar alla är ingen nyhet. Inte heller att ett sådant samhälle kan verka grått och oprofilerat och att det på det personliga planet ter sig något tomt och innehållslöst. Det sammanhang och den mening som de jihadistiska rörelserna erbjuder, och bristen på starka ideal och övertygelser som man kan uppleva i vårt samhälle, är därför underskattad som orsak när man vill förstå varför unga människor snabbt kan radikaliseras och förvandlas från ganska vanliga ungdomar till fanatiska krigare och frontsoldater.

Religioners förfärande kraft när det gäller makt över tanke och själ ska inte underskattas. De kan åstadkomma storverk i mänsklighetens tjänst men också, som vi ser exempel på, rasera allt vad humanism, mänskligt värde och kultur heter. Även om det som händer när unga människor blir övertygade militanta islamister kallas radikalisering har det ingenting med radikalitet att göra. Tvärt om...

Även religiösa personer och grupper har rätt att arbeta politiskt

Inte minns jag var eller när jag hörde det senast, detta att religionen ska skiljas från allt politiskt inflytande. Den tanken är likafullt ofta förekommande och den framträder i många klädedräkter. (Notera gärna exempel som Du träffat på). Religion ska hållas borta och utanför allt politiskt inflytande. Religionen ska permanent vara utvisad ur de beslutsförsamlingar där man bestämmer om ett samhälles organisation och lagar.

Ingen ifrågasätter. Alla tiger. Och sväljer. I en demokrati brukar medborgarna på nästan vilka grunder som helst ha rätt att organisera sig och försöka påverka. Den rätten ska dock inte gälla dem som har religiös bekännelse och livsåskådning. De ska hållas i den privata sfären.

Fruktan, fördomar och rädsla åstadkommer sådana konstiga föreställningar. Vad är det man är rädd för? Jo, att religionen ska tvingas på människor så att religionsfriheten upphör, och fler rättigheter avskaffas. De mänskliga rättigheterna föreställer man sig kommer att beskäras och den som är religiös bli ett slags övermänniskor med fördelar och privilegier. En gudsstat, en teokrati likt den i Iran, är hotbilden.

Ser man på politiska idéer omhuldade i vissa kristna kretsar förstoras de polemiskt upp så att de blir till hot mot emancipation och jämlikhet. Patriarkatet ska råda och inga aborter äga rum, förtryck på alla livet områden väntar. Man får inte klä sig som man vill eller tänka fritt, än mindre ha en fri journalistik och kritisk granskning. Religiös polis kommer godtyckligt och nyckfullt att fängsla och straffa dem som avviker från den religiösa normen.

Bannbullan (!) mot religionen som politisk faktor är enfaldig eftersom den bygger på att avarterna och det allra värsta som kan hittas i religionernas värld inte är undantag utan generella och normerande. Använde man samma sätt att tänka när det gäller politiska ideologier skulle tveklöst all politik också förbjudas från att ha politiskt inflytande och därför förpassas till en privat sfär!

Att skräckexemplen huvudsakligen är hämtade från andra världsdelar och olika religioner tas ingen hänsyn till. Fruktan för islamism och totalitära och fanatiska rörelser och system är förmodligen en av drivkrafterna bakom behovet att försöka isolera religionerna från varje reell påverkansmöjlighet. Att förhindra diktatoriska avarter och förtryck är något de flesta av oss delar med varandra, vare sig vi ser oss som troende kristna, muslimer eller uppfattar oss ha en mera politisk identitet. Ännu mer förvånade blir väl dessa separatister, som vill hålla religion åtskild, om de skulle kunna fatta och inse att även vi som inspireras av vår tro, och möjligen, men mera sällan, av vårt trossamfund, faktiskt uppskattar och förordar en sekulär stat!

I den politiska världen möter inte sällan en smått religiös och synnerligen okritisk dyrkan av politiska ideologier och ideal. Ännu tydligare har somliga politiska förebilder och ledare dyrkats och hyllats bortom det rimligas gräns. Vill man kan man, i 1900-talets politiska historia, finna de mest groteska och hemska händelser. Hitlers, Maos och Stalins skräckvälden är extremer och avarter. Icke desto mindre styrde de miljoner och åter miljoner med sina politiska idéer och de åstadkom fullständigt monstruösa och mordiska katastrofer.

Majoriteten av de människor som i Norden inspireras av någon religiös livsåskådning är demokratiskt insiktsfulla och kloka. De förenar sin tro, bekännelse och lära med allmänt omfattade humanistiska ideal och respekterar vetenskap och beprövad erfarenhet. Att politiskt inflytande sprunget ur sådana uppfattningar skulle diskvalificeras per definition är mera ett rabblat mantra än byggd på någon genomtänkt  reflektion.

Men skulle någon eller några, mot förmodan, ha ambitioner att driva politiskt arbete med sin religiösa livåskådning som inspirationskälla har de all rätt att göra så, alla antagonistiska invändningar till trots!

Kärleken segrar över mörkret i oss alla

Utdrag ur en predikan på trosviss:

Även vi sentida Jesusvänner

som gärna vill vara hans lärjungar undrar:

kan man verkligen förstå och begripa

allt det som egentligen hände Jesus

Han som gick den svåra vägen

Kan vi fatta denna märkliga berättelse

om förföljelse, lidande

och totalt nederlag i döden

Går det alls att tänka sig

undret då kärleken segrar över

mörkret i oss alla?

Uppståndelsens gyllene morgon

kan den betyda en ny start?

En begynnelse som upphäver och vänder nederlaget

till seger över mer, långt utöver

något på det personliga planet

Till en triumf över all världens ondska,

över synd och död

Sådant sker när Gud i Jesus

gör allting nytt

Även om vi inte förstår

anar vi att mörkrets och sorgens tid

kan förvandlas till en Kärlekens tid!

73 skolklasser har försvunnit under de senaste fem åren

För ett antal år sedan fick min familj besök från USA. Ett föräldrapar med en liten dotter. Det mesta var frid och fröjd, men så fort vi gick in i affärer eller något varuhus så blev det obehagligt och spänt. Föräldrarna tog ett rejält grepp om barnets arm och släppte henne inte för ett endaste ögonblick. Hon kan bli bortrövad, sa föräldrarna. Vi tittade förvånade på paret och deras dotter och därefter utbytte vi ett hastigt och menande ögonkast med varandra. Här behöver de i alla fall inte vara rädda, sånt händer inte här, betydde blicken.

Idag är jag inte längre så säker. Det visar sig att i Sverige, ett land där man säger sig vilja göra barnkonventionen till lag, kan barn försvinna. Inte bara enstaka barn. Massor av barn. De flesta kommer från andra länder och många är ensamkommande barn. Afghaner, kineser, romer och många andra...

Det välordnade och inrutade Sverige tappar bort hur många barn som helst! På ECPAT:s blogg skriver man:

Enligt siffror Migrationsverket tagit fram till Aftonbladet har 1 465 ensamkommande flyktingbarn försvunnit i Sverige de senaste fem åren, 374 barn under 2014, ingen vet var de finns och ingen tar ansvar.

Dessutom understryker man FN:s kritik av Sverige:

Sverige granskades senast i januari i år av FN:s barnrättskommitté som återigen riktade skarp kritik mot Sveriges regering: “Ensamkommande och asylsökande barn är särskilt utsatta för risk att utnyttjas i sexuell exploatering, och många barn försvinner varje år. De flesta av dessa fall utreds inte tillräckligt. Utred alla fall där ensamkommande barn försvinner och vidta alla nödvändiga åtgärder för att stärka deras skydd”.

73 skolklasser har försvunnit! De är borta. Obefintliga. Även om några av desssa barn återfunnits är de borttappade barnen en nationell skandal. Vilket inte verkar vålla konvulsioner bland beslutsfattare eller krisprocesser inom polisen och de sociala myndigheter. Och även om de flesta av dessa 1 465 barn inte har gått en förskräcklig framtid till mötes är storleksordningen förfärande.

Ibland försöker myndigheter förklara situationen genom att hävda att barn till exempel kan ha lämnat Sverige i sällskap med familj eller släktingar och att de därför egentligen inte är försvunna. Vem som ska ha ansvar att upptäcka och följa upp om och när ett barn i asylprocessen har försvunnit har också skickats runt som en het potatis: är det Migrationsverket eller kommunerna? Är det integritetskränkande att ha bättre koll på barns göranden och låtanden?

Beror valhäntheten på att lagstiftningen är bristfällig? Eller på att myndigheterna inte samverkar på riktigt sätt. Eller, förfärande tanke, på att det är utifrån kommande barn som kineser, afghaner, somalier eller romer? Som om inte också dessa barn vore våra barn, vårt ansvar?! 73 skolklasser!

Situationen för tiggarna utanför landets varuhus och kyrkor har efterhand tagit en allt större del av engagemanget så att andra människors och gruppers villkor tyckts blekna. Den stora majoriteten av romer och deras utsatthet har mer eller mindre glömts bort. Och de försvunna barnen - de får inte skuffas undan ännu mer genom att knappast några av de stora folkrörelserna tar upp frågan och ger egen tid såväl som av myndigheterna kräver nödvändiga förändringar så att man säkerställer att de åtminstone inte faller offer för trafficking eller annat otillbörligt utnyttjande. Barnets bästa, som Barnkonventionen ska främja och gynna, kan inte vara ett försvinnande!



Barnkonventionen är tydlig. Här ett litet axplock som enbart det skulle tvinga Sverige att vidta alla möjliga åtgärder mot försvinnanden:

Artikel 22.2 om barn som söker flyktingstatus...
För detta ändamål skall konventionsstaterna, på sätt de finner lämpligt.... skydda och bistå ett sådant barn och för att spåra föräldrarna eller andra familjemedlemmar till ett flyktingbarn i syfte att erhålla information som är nödvändig för att barnet skall kunna återförenas med sin familj. I så fall då föräldrar eller andra familjemedlemmar inta kan påträffas, skall barnet ges samma skydd som varje annat barn som varaktigt eller tillfälligt berövats sin familjemiljö av något skäl, i enlighet med denna konvention.

Artikel 25
Konventionsstaterna erkänner rätten för ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa till regelbunden översyn av den behandling som barnet får och alla andra omständigheter rörande barnets omhändertagande.

Artikel 35
Konventionsstaterna skall vidta lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindrabortförande och försäljning av eller handel med barn för varje ändamål och i varje form.

Kräftgångens kyrka behöver tro!

I en folkkyrka finns det många olika skäl för att vara medlem. Studieverksamhet, gudstjänster, vården om det klassiska kyrkomusikaliska arvet, oskattbara kyrkor, diakoni och sociala insatser, arbete bland barn och ungdomar. Medlemsavgiften bekostar en variationsrik verksamhet som man kan ställa sig positiv till.

Med tanke på det stadiga utflödet ur kyrkan vaknar åter diskussionen om vad en kyrka är och vilken uppgift och kallelse den har. Därtill blir det aktuellt att skärskåda varför människor vill vara med i en kyrka vars tro, bekännelse och lära man inte omfattar eller bryr sig särskilt mycket om?

Rapporterna i dagens Kyrkans tidning förutspår att om 10 år har medlemstalet sjunkit så pass att mindre än hälften av befolkningen kommer att tillhöra Svenska kyrkan. Anledningen är inte främst accelererande utträden utan minskande dop och konfirmationer. Tidningen skriver:

I framtiden kommer generationsskiftet att påverka medlemstalen mer än utträdena. Någonstans år 2025-2030 ungefär ser det ut att bli så, säger Jonas Bromander.
”Generationsskiftet” innebär att det är fler gamla medlemmar dör än nydöpta som kommer till.
Beräkningen bygger på konfirmationstalens utveckling. 1995 konfirmerades drygt hälften av alla 15-åringar i Svenska kyrkan, 2013 knappt en tredjedel.
– Nedgången ser ut att fortsätta och den kommer att påverka dopfrekvensen på sikt, säger Jonas Bromander. 2013 sjönk andelen döpta under 50 procent. Om tio-femton år väntas de snabbare sjunkande doptalen samverka med att allt fler 40-talister dör, och dessa är i stor utsträckning medlemmar i Svenska kyrkan.

Visst kan det vara bra att försöka behålla medlemmar även om de vare sig är eller vill vara aktiva. Deras ekonomiska bidrag till Svenska kyrkan möjliggör en hel mängd aktiviteter och verksamheter och finansierar därtill en omfattande organisation med många förtroendevalda samt en fantastiska massa anställda. Men om inte fler, utan ständigt färre, vill leva med i kyrkans liv, vilket inbegriper dop, konfirmation och gudstjänstdeltagande, så måste något ske. Tro och övertygelse kommer att bli allt viktigare!

Snubblande nära ligger ändå att värdera ekonomiska bidrag, från dem som än så länge hör till, högre än missionsinsatser på hemmaplan. De passiva medlemmarna och deras kyrkoavgifter blir nästan viktigare att uppmärksamma och betona än att öka antalet troende och i församlingsarbetet aktiva kristna. Därför lär de satsningar som snart initieras rikta in sig på betona kyrkans samhällsnytta och goda gärningar än på evangeliets centrala budskap om Jesus Kristus och hans försoningsverk, just för att behålla medlemmar i periferin.

Om de yttre cirklarnas svala kyrkliga intresse får alltmera betoning och stöd urholkas kyrkans centrum (kärnverksamhet om man vill tala i marknadstermer). Ett tecken på en sådan utveckling är att man vill överbetona kyrkans samhälleliga insatser. Men när insatserna kopplas loss från gudstjänst och högmässa blir det mest en social verksamhet lik vilken annan som helst. Det blir svårt att förstå varför kyrkan ska företrädas i verksamheter och satsningar av människor som inte har förankring i kyrkans inre liv. Kallelse och sändning utan lärjungaskap blir avigt och rotlöst.

Trenden understryks av att vissa kyrkopolitiska grupperingar ser sig själva mera som de passivas företrädare och vill bevaka deras inflytande och intresse snarare än att bygga upp och betona det som gör en kyrka till en kyrka. Ett annat tydligt tecken är ständigt krympande siffror för allt som hör samman med trons liv, särskilt tydligt är det sviktande deltagandet i församlingarnas huvudgudstjänster.

Många gruppverksamheter går kräftgång. Körerna blir allt svårare att få hållbara över tid, bibelstudie- och bönegrupper lyser med sin frånvaro, barn- och ungdomsgrupperna förtvinar på de flesta håll. Att då försöka rädda nysatsningar och verksamheter genom att engagera människor utan koppling till kyrkans centrum kan verka lockande. En och annan kan ju rent av väckas och omvändas till att leva ett trons liv. Utan att på något sätt vilja förklena människor vilja och ärliga medmänskliga engagemang är det upp och nervända världen, det är att göra svans till huvud. Först måste man dra in människor i kretsen kring Herren Jesus! Få, om några andra organisationer väljer en sådan väg, att låta sig företrädas av dem som egentligen inte delar organisationens idéer och övertygelser, för att få sin organisation att stärkas och växa. Allra minst de som gärna ser att kyrkan ska arbeta så.

Vikande siffror kan visa sig vara en gyllene möjlighet för Svenska kyrkan att återvända till källorna, till sitt centrum. Men nöjer man sig med att försöka säkra inbetalandet av avgifter och passiv kyrkotillhörighet vet ingen hur det slutar...

Stoppa utvisningen av den iranske dokumentärfilmaren

Det är lätt att hoppa på tåget när protesterna rungar mot det som upplevs som orimliga utvisningsbeslut. Ibland kan det nog finnas mer i ärenden som myndigheterna känner till men inte berättar. Men när det gäller den iranske dokumentärfilmaren som sökt asyl i Sverige och nu ska utvisas är det tvärtom så att man inte vet tillräckligt, och därför har fattat ett obegripligt beslut. Migrationsöverdomstolen har beslutat att tidigare utvisningsbeslut står fast och ska verkställas. Reportrar utan gränser har själva undersökt dokumentärfilmarens uppgifter och fått dem bekräftade. Organisationen har också kraftfullt påpekat den fara dokumentärfilmaren försätts i genom Migrationsöverdomstolens beslut! Han har nämligen undersökt och dokumenterat den religiösa och politiska indoktrinering som äger rum i Iran!

Tidningen Resume.se skriver: Dokumentärfilmaren, som är iransk medborgare, reste till Sverige tillsammans med sin hustru 2011 och ansökte om asyl året efter. Som skäl angav mannen att han varit medlem i en hemlig grupp som producerade regimkritiska dokumentärfilmer. Innan resan till Sverige hade hans assistent gripits av den iranska säkerhetstjänsten och veckan efter hade hans dator där filmerna fanns tagits i beslag av de iranska myndigheterna vid en husrannsakan.

Att utvisningen medför risk för dokumentärfilmaren och hans hustru att fängslas är tveklöst. Att utvisningen dessutom lär leda till omänsklig behandling och fara för de utvisades liv gör utvisningen synnerligen stötande! Särskilt som Sverige som land månar om journalistisk frihet och ofta agerar kraftfullt för att svenska journalister som fängslas någonstans i världen ska friges. Att myndigheterna inte använder samma måttstock vid bedömningen av skyddsskäl när en dokumentärfilmare sökt asyl i Sverige andas närsynt dubbelmoral och ovilja att ta situationen i Iran på allvar.

Stoppa utvisningen! Ompröva beslutet! Ge dokumentärfilmaren och hans hustru asyl!

Goda ord vid döden

Varje morgon ögnar jag dödsrunor och minnesord i dagstidningarna. Inte för att det är något av mina samlarområden, men nog kunde man där hämta ett eller annat uttryck värt att spara. Orden tar ofta höjd så att man ska minnas personen som framgångsrik, lyckad och uppburen. Andra minneteckningar skissar en person som levde vardagligt nära vänner, barn och familj. Yrkesliv och andra meriter som hämtade ur ett CV lyser med sin frånvaro. I andra minnesteckningar åter blir skribenterna nästan viktigare än den man vill komma ihåg. Fokus är på det man själv fick erfara.

Vänskapen har inte förvånande en alldeles särskild plats. Relationen mellan de som skriver och den avlidne bildar fond och förklarar ju varför något alls blir formulerat. Den som vunnit en persons vänskap vet till exempel att understryka att denna vänskap består eller att den var för alltid.

Personbeskrivningarna lyfter av förklarliga skäl fram det goda och fina. Eftermälen som beskriver den dödes liv som  motsägelsefullt, skiftande och komplex blirrealistiska och mera nyansrika, men är förmodligen svårare att skriva. En person kan till exempel beskrivas som glad, genomsnäll, kul och hjälpsam vän eller som varm, öppen och omtänksam.

Familjesidornas minnesord är nästan en recensionsverksamhet där man noga valt vad man vill minnas. Inte så att olika svårigheter och sjukdom konsekvent suddats ut, men när de finns med är det ofta för att understryka heroisk kamp och uthållighet i lidandet.  Minnet av det goda och fina är det som man/vi vill ska bestå.

Minnesorden i tidningarna har en motsvarighet i griftetalen i begravningarna. Där finns bara utrymme för en kort skiss, en enkel teckning av en person så att man åtminstone ska veta vem det är vi samlats för att ta avsked av. I begravningen bör en död få sitt namn nämnt och några hållpunkter ur sitt liv rekapitulerade i all sin subjektivitet. Det ligger frestande nära att göra uppgiften alltför enkel och att snabbt studsa förbi livet för att tala om den gyllene morgon som ska gry, om den himmelska härligheten som väntar, om det stora gästabudet i himmelen och om stranden där släkt och vänner samlas och möts. Men en begravning får inte bli en station där man lättvindigt och slarvigt utlova himmelskt guld och gröna skogar. En persons egen övertygelse och tro behöver respekteras, även i en kristen kyrkas begravning.

Ofta tänker jag på alla dem som aldrig fick något eftermäle i någon tidning. Var det så att ingen tyckte det var mödan värt att sätta något på pränt? Varför försvann de ordlöst bort? Var det för att alla hoppades att någon annan skulle ta på sig uppgiften. Eller för att man inte ville ha uppmärksamhet? Eller styrde försiktighetens blyga tankar, de som hävdar att man inte ska göra sig märkvärdig, allra minst i döden, som någon sa?

Till slut, nog blir det särskilt högtidligt och fint att församlingens döda konsekvent nämns med namn i gudstjänstens tacksägelse, ofta i förbönen. Att ljus ofta tänds och att klockorna ringer själaringningen ut över nejden för dem som genom döden tagits ifrån oss. Vi tackar Gud för det som varit och ber för dem som sörjer. Ett sätt att komma ihåg dem som nu vilar i frid.