Där trons liv ska levas

Hur står människor ut med all den inkonsekvens och alla logiska genvägar som måste till för att hålla fast vid att politiska partier ska styra en av många kyrkor?

Det har i många sammanhang hävdats att tro och kyrka tillhör den personliga och privata sfären. Sedan motsäger man det genom att se till att partiet finns med och får makt och inflytande på att kyrkans beslutsnivåer.

Hur står man ut med de oklara beskeden om kyrkans verkliga uppgift?

Man påstår att partiet är religiöst och livåskådningsmässigt neutralt. Det avspeglas delvis i de kyrkopolitiska programmen som undviker att tala om tron och bekännelsen. Samtidigt tar man i partiets namn beslut om kyrkans tro och lära, som i fråga om nattvardsböner och syndabekännelser.

Och hur kan man godta det förmynderi som utvecklas för att säkra partiets framgång?

Det utövas genom att man inte tillåter de egna partimedlemmarna (som t ex anser att partipolitik inte hör hemma i Svenska kyrkan) att ställa upp för icke partipolitiska nomineringsgrupper. Dessutom avgör partiet vilka partimedlemmar som får stå på de egna listorna.

Kyrkovalsprogrammen talar inte om kyrkans förkunnelse och mission, om hur tron på Jesus skall ges vidare till fler. Istället  handlar det om medlemskap som vore kyrkan en förening vilken som helst och då vill partiet se till att de icke aktivas röst ska höras. Men en kyrka är något annat och något mer än en förening där medlemmarna avgör alla frågor. I kyrkan handlar det också om att följa Guds kallelse och vilja och att vara Gudsordets tjänare och Jesu lärjunge! Kyrkans uppgift tycks i partiprogrammen vara verksamheter som är okontroversiella och trosmässigt lågprofilerade. En uppgift verkar då vara att täcka upp med diakoni och verksamhet där stat och kommun inte räcker till.

Detta knackas ner en dag då partipolitikens konfliktbenägenhet visas i alla sin prydno. Må kyrkan bevaras från att partiernas överdrivna självbild och bristande självinsikt ska fortsätta styra där trons liv ska levas...

Förhinder och fritt val

Utdrag ur en predikan på ordrik över Luk 9:51-62:

Följ mig, säger Jesus, men får ett svar som får mig

att tänka på barnbokspojken Alfons Åberg. Han som

hela tiden svarar: jag ska bara...

Barnet har lust att göra något annat

och prövar under barndomen sina förmågor

att välja och vilja själv och inte bara göra

det som den vuxne vill

Men texten har också fungerat som ett exempel

för hur vi alla fungerar, oavsett vilka vi är,

Då målar texten ingen skiljelinje mellan oss

vilka grupper vi än kan räknas in i

Gotlänningar, smålänningar, gambier,

vänstermänniskor, sverigedemokrater eller fotbollsspelare…

Texten pekar på att vi alla har förbehåll

och bindningar som ställer sig i vägen för

vårt lärjungaskap

När någon avgör vad som

verkligen är viktigt att göra

när alternativen vägs - hur gör man då?

Jag tror att det vanligtvis sker

en inre kostnadsberäkning:

Vilka blir följderna om jag fattar ett beslut?

Blir det balans mellan tillfredsställelse och besvär?

Vill jag detta? Har jag lust? Vad kräver det?

Vad måste jag göra?

I frågan om lärjungaskap och efterföljelse

kan man ställa sig frågan om det fungerar att bli en

lärjunge till Jesus i min situation, med mina värderingar,

i mitt sociala sammanhang?

Texten har många bottnar

Många föreställer sig att de har en fri vilja

Och att man personligen har förmågan

att fatta beslut om trons verklighet

Jag kan själv välja att tro på Gud

Eller besluta mig för att avstå.

Att säga ja eller att säga nej…

Men reformationens teologer var inte övertygade

om att vi hade den friheten

Viljan beskrevs som trälbunden och inte fri

Den var slav under världen och det onda

Den kunde inte av sig själv

välja tron utan behövde assistans,

stöd och hjälp av den helige Ande.

Så kan bibeltexten sätta frågetecken

för den frihet vi föreställer oss att vi har

Den är ganska begränsad och bunden

av tradition och sociala konventioner

och mycket annat som politiska sympatier

och gjorda livserfarenheter...

Falla där man inte bör

I år är det andra sommaren i rad som jag linkar. Förra året berodde det på en olycklig landning vid ett enkelt litet hopp vid floden Potomac utanför Washington. Jag stupade som en klubbad oxe och fick en stukning som gjorde förflyttning till en plåga. Vid hemresan var det förfärligt att byta plan i Köpenhamn och ta sig från en terminal till en annan.

Hela året har det haltats och hasats med en fot och ett ben som vare sig orkat eller velat. Nu började det hela ordna upp sig. Då fick jag för mig att hoppa över ett staket. Så där som man gjorde i sin ungdom. Numera går det inte så lätt. Jag kom upp på staketet. Och fastnade där. Fick liksom knycka mig över till andra sidan. Under natten blånade höften och lårmuskeln. Värken satte in. Jag kunde inte ligga still i någon enda position. Så enkelt blev jag nattvandrare. Eller natthasare som släpade runt på ett ben och en höft som fick mig att pusta och pysa.

Dagen efter skulle det firas födelsedag hos en granne. Så istället för att gå, vilket var omöjligt, lyckades jag cykla. På hemvägen kände jag lättnad över att det fanns hjälpmedel som gjorde det enkelt att förflytta sig. Här bör jag påpeka att det var ett alldeles nyktert kalas. När jag skulle svinga mig av cykeln vid hemkomsten fastnade benet på en cykelkorg som plötsligt uppenbarade sig på cykeln. Jag hade nämligen lånat livskamratens hoj.

En dykning rakt ner i gräsmattan, som tack och lov var någorlunda mjuk och gräsbevuxen, fick mig att undra hur jag hamnade där. Fort gick det och mörbultad blev jag med nya blessyrer på knä och ben.

Så nu linkar jag igen, som vore denna sommar den förra. Tänk att det ska vara så svårt att bete sig lite värdigt och återhållet stiligt. Stakethoppning och cykelkorgssparkning ska jag åtminstone avstå ifrån. Ett tag.

Jag gnolar inte på Sommaren är kort... Sommaren är fortfarande lång och det kommer säkert nya möjligheter att bete sig. Man kan i alla fall hävda att jag har varit i farten. Att jag har varit med. Och har fått konkret erfarenhet. Så sjungs det på något är det: Det gör ont...  Tro mig. Det gör det. Man får sådant av att falla där man inte bör. Så det tänker jag låta bli. Om jag kan!

Kyrkoval och SSU:s " information"

Kyrkovalet är redan hett stoff. SSU blev nyligen omskrivna eftersom de skaffat sig adressen http://www.kyrkovalet.info på nätet. De hade dessutom köpt annonsplats på Google så att deras sida kommer överst på sökningar på ord som kyrkoval och kyrkans val.

Tidningen Dagen uppmärksammade att SSU hade anonymiserat sidan så att den såg ut som en information från Svenska kyrkan. I mycket liten stil, i princip oläsbar på vanliga skärmar, stod att den som sände in sina uppgifter för att få en påstötning inför valet också tillät SSU att behandla personuppgifterna för att ”informera” om kyrkovalet.

SSU vill driva några frågor. En handlar om att man är mot rasistiska och konservativa krafter. De två övriga frågorna formuleras:

Samkönades rätt att få gifta sig.

Kvinnors rätt att vara präst.

Så slår man in öppna dörrar och spelar på att människor dåligt känner till hur det ser ut i Svenska kyrkan. Samkönade vigslar finns det redan beslut om liksom att både kvinnor och män har tillträde till vigningstjänsten. Däremot är det ingens rätt att vara präst, den rätten förfogar kyrkan över. Att låtsas som om detta behöver krävas är inget annat än dumheter och strunt!

Nu har SSU-sidan något korrigerats så att det en aning tydligare framgår att sidan tillhör SSU. Men de kunde inte nöja sig med att uppge det utan de har då lagt in följande text som dyker upp om man vill veta något om sidan: Kyrkovalet.info drivs av Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund med syfte att informera och påminna om det kommande kyrkovalet.

Konservativa och rasistiska krafter utnyttjar det faktum att få människor känner till valet.

Vilka som avses med de konservativa och rasistiska krafterna är inte klart utsagt. Man vill förmodligen att orden ska träffa vidare än SD som (s) redan utnämnt till huvudmotståndare i valet. De hoppas kanske att orden ska drabba även några av de partipolitiskt bundna alternativen? Dessutom är det tydligt att den socialdemokratiska devisen ”alla ska med” inte gäller alla…

Uppenbarligen bekommer det inte SSU att de själva just försökt göra det de beskyller ”konservativa och rasistiska krafter” för, nämligen att utnyttja att valet inte är så känt. Varför annars låtsas att det handlade om en neutral ”informationssida”? Om de inte blivit påkomna hade med all säkerhet det socialdemokratiska valmaterialet som fejkad information fortsatt att dyka upp på Googlesökningarna!

Det kommande kyrkovalet blir viktigt för att bryta det partipolitiska inflytandet över en ”fri” och självständig kyrka. (S)-gruppledaren i kyrkomötet Jesper Eneroth skriver i en debattartikel i dagen och ondgör sig över att det kommer kritik mot somliga nomineringsgrupper. Han undviker noggrant att ta upp den bärande invändningen, den att politiska partier som beslutar i stat och kommun, också gör anspråk på att styra kyrkan. I ett samhälle där stat och kommun är sekulära är det viktigt att inte blanda samman den offentliga maktsfären så att kyrkan inte styrs utifrån sina egna principer och kan stå politiskt oberoende.

Jesper Eneroth anser att (s) kyrkopolitik ger Svenska kyrkan goda möjligheter att utveckla sin verksamhet inom alla de grundläggande områdena: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Ändå är den överskuggande och viktigaste ambitionen att försäkra att även de icke aktiva får inflytande. Den ambitionen behöver i en kyrka balanseras med sätt att se till att kyrkan får vara kyrka med bibel, tro och bekännelse som viktiga ledande och styrande texter.

Att gudstjänsten inte är en verksamhet borde Eneroth naturligtvis veta. Dessutom har storpastoratsreformen och andra beslut bidragit till att allvarligt begränsa antalet gudstjänster. Centralisering av arbetsorganisation och beslutsmakt bidrar till att avlöva församlingar på många håll. Om partierna ägnade sin uppmärksamhet och kraft åt at se till att tron på Jesus Kristus väcks och lever, att man missionerade och undervisade så att det kristna livet i tro enligt kyrkans uppdrag kan spridas och överlämnas vore läget mindre allvarligt. Men så ser verkligheten i kyrkan inte ut.

Det är då den öronbedövande tystnaden vad gäller dessa frågor från biskopar och domprostar, med något enstaka undantag, blir så besvärande. Har de blivit så beroende av dem som idag har makt och inflytande att de av bekvämlighet valt att inget säga? Var och en kan ju till exempel undersöka vilka partier som har uppdrag som vice ordförande i stiftsstyrelserna för att se hur det ser ut.

Och alla andra kyrkans tjänare – varför tiger ni?

Att bara vara

Regnet ha varit ymnigare än vanligt. Flera dagar i sträck har det ömsom duggat ömsom öst ner. Något har det begränsat vad som varit möjligt att göra. Samtidigt har regnet varit så oerhört efterlängtat. Grundvattennivåerna är som bekant lägre än på länge. Nu hjälper några dagars skvättande inte särskilt mycket. I backen är det ändå rejält torrt.

Väderleken har gjort timmarna inomhus något fler än vanliga somrar. I sin tur borde det märkbart ha gynnat bloggskrivandet. Så blev det inte. Istället för att kliva upp på någon barrikad för att bekämpa oönskade fenomen i samtiden, så tog jag det lugnt och försjönk i en bok.

I bönegrupper och vid meditationsdagar har jag ibland behövt påpeka, nästan mer för mig själv än för andra, vikten av att inte ständigt värdera och bedöma. Tänk att ta ett steg tillbaka och bara vara. Åtminstone för en stund. En avkoppling utan like. Ett utrymme för tilltal på ett djupare plan. Ett väntande när man är  öppen och lyssnande utan att tänka dåligt, sämre, sämst eller bra, bättre, bäst. Tusen andra omdömen får också vila ett tag. Det bortträngda, dolda, glömda kan tillåtas röra på sig. Också det utan utvärderande etiketter.

Plikter och uppgifter, måsten och krav får ledigt. Trycket över axlar och bröst som många känner tillåts lätta. Därför älskar jag uttrycket: bara vara. Vilket även det är en konst som måste övas. För mi del uppfattar jag varandet, oavsett plats, som en relation. Möjligen ha det med den kristna djupmeditationens inställning att göra. Man är inför Gud. Och för att hjälpa fram rätt hållning blir det: att bara vara inför Guds ansikte.

Med alla mina behöv av att vara sedd och omsluten, förlåten och befriad blir varandet i stillhet och tystnad en bekännelse. Här får jag lämna allt som skaver och gör ont, allt som föröder och förvränger. Med ord som jag ofta hanterat och brukat: syndens bortvändhet blir till omedelbar tillvändhet och vila. I mitt inre finns då rum för den som allt förvandlar.

Men, snart nog behöver disken diskas och soporna bäras ut, gräset klippas (när det torkat något) och tvätten hängas. Sedan ska räkningarna betalas och brev besvaras. Mat ska lagas och vänner bjudas. Men även in i dessa sysslor och aktiviteter följer något av detta varande. Hjärtats tysta bön mitt i dagens bestyr...

Almedalen och kyrkovalet

Under Almedalsveckan deltog jag i ett panelsamtal arrangerat av Tidningen Dagen och Frälsningsarmén. Ämnet var Kyrkovalet 2017 och vad partipolitiken har i kyrkan att göra. Samtalet leddes av Elisabeth Sandlund, opinions och debattredaktör i Dagen. Övriga deltagare var Jesper Eneroth, gruppledare för (s) i kyrkomötet, Jan-Erik Amilén, ordförande i Frimodig kyrka, Martin Tunström, politisk chefredaktör Barometern.

Jesper Enerot är blott några och tjugo år gammal och han har gjort rekordsnabb karriär som socialdemokratisk kyrkopolitiker. Han fick en både utsatt och gynnad ställning i debatten. Utsatt eftersom han egentligen var den ende som försvarade partipolitiken och gynnad eftersom han därmed fick anledning att göra många inlägg.

Som väntat tonar han ner partiets roll och får det att låta som om han och 6 000 socialdemokratiska vänner slagit sig samman för att visa sitt demokratiska engagemang i kyrkan. Att partiet på något sätt skulle vara bundet av de beslut som fattas i kyrkomötet gick han förbi. Däremot blev han ganska upprörd över påpekandet att de sekulära politiska partierna har fördelar i kyrkovalet genom de välorganiserade partiapparater man förfogar över.

 

Eneroth fann det märkligt att hans företrädare Olle Burell och han, som han uppfattade det, anklagades för att använda det kontaktnät man hade. Det stod var och en fritt att använda sina kontakter och flest röster vinner, konstaterade han. Så partiets engagemang vad gäller kyrkopolitisk mobilisering var självklar och oproblematisk. Det framstod som en något märklig reaktion för den som påstått sig vara kyrkans utsände inom partiet snarare än partiets utsände i kyrkan. Hur kommer det då sig att man vänder sig till medlemmarna just när det gäller att säkra makt och position, men inte gör sådana insatser när gudstjänstdeltagandet kraftigt viker och dop- och konfirmationssiffrorna pekar neråt?

I diskussionen hettade det till nu och då. Till exempel om Stefan Lövfens intervju i Kyrkans tidning som Jesper Eneroth starkt betonade att han ”gjorde som partiordförande och inte som statsminister”. Att partiordförande Löfven är statsminister hela tiden spelar då tydligen ingen roll. Talade han den dagen enbart som partiordförande för Arbetarpartiet socialdemokraterna och medlem i Svenska kyrkan? Är det ens möjligt? Men inkonsekvensen är uppenbar. I det fallet spelar partiet roll och posten som partiets ordförande är det som gäller.

I samtalet påpekades att (s) målar upp valet som en kamp mot SD. De skrämmer dels med SD för att de tror att det ger dem mer uppmärksamhet, men glömmer att berätta att det också ger SD ökad uppmärksamhet. Genom att utse SD till huvudfiende, en grupp som har svag och vacklande förankring i Svenska kyrkan, är ett uttryck för det taktiska och ganska cyniska spelet att vina fördelar i valet. De flesta kyrkligt oengagerade kyrkomedlemmar har dålig insikt i hur det förhåller sig och kan lätt fås att tro att den utmålade bilden är korrekt. SSU har redan använt SD såväl som ett så gott som obefintliga kvinnoprästmotstånd som en hävstång för att skrämma fram sina medlemmar till valurnorna.

 

Många raljerar över Almedalsveckan och det myckna rosévinsdrickandet. Jag har under många år varit flitig på Almedalsveckorna och gått på mängder av seminarier och möten. Inte ett glas vin i sikte. Däremot har mängder av seriösa och engarade människor visat sitt stora intresse i en rad sammanhang. Jag unnar gärna hårt arbetande politiker, näringslivsföreträdare och folkrörelsemänniskor ett glas rosé. Men ryktet om den flödande rosén är betydligt överdrivet. Visby är inte roséns och ruinernas stad utan rosornas...

 

 

Vigselfrågan hör hemma i riksdagen

Vigsel har blivit en viktig fråga för många kyrkopolitiker. Så till den grad har vigseln betonats att några vill göra vigsel till en bekännelsefråga. Man driver tesen att alla präster i Svenska kyrkan måste säga ja till alla slags vigslar. Om blivande präster inte gör de vill de att "fel" inställning till vigsel ska utgöra ett hinder för prästvigning. Därmed har man i praktiken gjort vigseln i det närmaste till ett sakrament, för hur ska man annars förklara att just vigselfrågan drivs till att bli avgörande för om någon ska bli präst eller ej?

Enligt min ringa mening är det Gud och församlingen som kallar till tjänst. I luthersk tradition, som från början är katolsk, är det förkunnelsen av Ordet och handhavandet av sakramenten som är prästernas avgörande uppgifter. Att viga till äktenskap är idag myndighetsutövning, något man gör på statens uppdrag. Alltså förväntas hela kyrkan i framtiden sätta det staten delegerar bl a till Svenska kyrkan, detta att förrätta vigsel, så i centrum att det blir en vattendelare inför prästvigningen. Detta med motivering att människor som önskar samkönad vigsel inte ska bli diskriminerade.

På vad sätt det skulle vara diskriminerande att några präster väjer har man inte lyckats förklara. Då borde det väl sticka än mer i ögonen med samfund som behåller den traditionellt kristna synen på vigsel. Vore det den principiella frågan som var verkligt angelägen för (s) och andra som driver frågan borde man ju lösa den principiellt och inte inom ett enskilt samfund. Enklast vore obligatorisk civil vigsel med möjlighet för kyrkor och samfund inom olika religioner att ordna välsignelsehandlingar. Då är det i riksdagen frågan ska tas upp och inte i Svenska kyrkans kyrkomöte! Kan det vara så illa att man inte vill eller törs stöta sig med företrädare för romersk katolska kyrkan eller med de muslimska rörelserna i Sverige?

Saken i Svenska kyrkan är just nu tillfredsställande ordnad genom att församlingen ser till att en vigselförrättare finns till hands och de som önskar vigas blir vigda. Årligen handlar det om 170 -  190 samkönade vigslar. Svenska kyrkan har över 4000 präster som genomför ungefär 18 000 vigslar per år. Ett prästvigningshinder utifrån samkönad vigsel lär knappast ha någon betydelse i praktiken. De flesta präster kommer ytterst sällan eller aldrig att genomföra en sådan vigsel om man utgår från statistiken.

Frågor inför de kyrkliga valen i september

Efter sommaren blir det kyrkoval. Här några enkla frågor med anledning av det:

Hur kan ett livåskådningsmässigt/religiöst neutralt parti göra anspråk på att ha makt och vara med och leda en kristen kyrka, ett fritt trossamfund?

Hur kan ett politiskt parti i ena stunden besluta om nattvardsböner och syndabekännelser, beslut som rör kyrkans tro och lära, och sedan hävda religiös neutralitet?

Hur kan ett parti som ställer upp i kyrkans val låta bli att berätta hur de tänker sig att ”människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro” och ”Guds rike utbredas” som kyrkoordningen beskriver som kyrkans syften?

Hur kan ett parti ställa upp i kyrkans val och sedan inte kännas vid att man inte företräder kyrkan hela tiden och överallt och inte bara ibland när det passar?

Hur kan ett politiskt parti två sina händer och lämpa ansvaret för besluten i kyrkan på de enskilda ledamöterna?

Hur klarar ett sådant parti sig undan anklagelser för att tala med kluven tunga och för att inte stå för sina beslut?

Partiet binds av besluten som partiet fattar

Socialdemokrater i kyrkan har en tendens att förvandla principiella frågor om PARTIET till personliga frågor. Jesper Eneroth skriver bl a på Facebook: Att socialdemokratiska medlemmar samlar sig och driver fram sina åsikter inom Svenska kyrkan är inte att blanda ihop kyrkan och staten. Det är ett sätt för medlemmar i Svenska kyrkan att agera inom sin egen kyrka. 

Nu är det faktiskt inte medlemmarna som själva ställer upp i kyrkovalet. Det gör Arbetarpartiet socialdemokratern. Det går inte att hävda att det är en sammanslutning av socialdemokrater det handlar om. När PARTIET ställer upp är det också partiet som tar ställning i de olika kyrkopolitiska frågorna. SAP har alltså ställt sig bakom kyrkans tro såsom den återfinns i gällande kyrkoordning.

Särskilt expressiv är inledningen till andra kapitlet om församlingarna. Där skrivs bland annat: Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift.Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift.

Därför är det krumbukterier och undanflykter när man försöker reducera partiets ansvar för de beslut som partiets ombud i kyrkomötet fattar. Just där ligger det anstötliga i att ett sekulärt, eller religiöst neutralt, parti har ett avgörande inflytande över ett trossamfunds beslut. Beslut som partiet sedan låtsas enbart gäller de enskilda socialdemokrater som sitter på mandaten. Så drar de löje över partinamnet som tronar högst uppe på alla deras valsedlar i de kyrkliga valen.

Att partikritiken skulle innebära att man misstror kyrkligt engagerade socialdemokraters engagemang och tro är att blanda bort korten. Men jag medger att det är nästintill omöjligt att denna synpunkt ska nå fram till dem som sitter på socialdemokratiska eller andra partipolitiska mandat. Därför måste nog ansträngningarna handla om att övertyga väljarna, vilka politiska partier de än må sympatisera med vad gäller politiken i stat och kommun, om att kristna kyrkor, eller andra religioner, i ett sekulärt samhälle inte ska styras av politiska partier som har till uppgifter att forma detta gemensamma samhället. 

Men eftersom bara ett "fritt" trossamfund åtnjuter politiska partiers inblandning borde också det förklaras. Varför vill man styra bara ett samfund?

Statsministern pekar med hela handen

I Umeå lär enligt tidningen Dagen bordsbön på en kristen förskola efter kommunal tillsyn ha förbjudits. Barnen skulle inte heller ha lov att säga: Amen! I Umeå kanske barnen kunde få utbrista i ett konfessionslöst jajamen? Religionsskräcken tycks ha gått så långt att enskilda ord ska förbjudas därför att de är konfessionella. Är första steget nu taget på väg mot ett index på förbjudna ord och begrepp?

Användningen av begreppet konfessionell har på senare tid antagit nyspråkliga proportioner genom att det fått betyda religiös. Men eftersom det finns religionsfrihet blir det problematiskt. Konfessionsfrihet är däremot inget allmänt omfattat begrepp. Så rundar man det som kan tydas som en inskränkning av religionsfriheten. Men, sådan kommentar lär hjälpa föga mot tokerierna.

Statsministern Löfven intervjuas i Kyrkans tidning och undslipper sig flera kommentarer och synpunkter som blir en signal till partiet att ta strid. Vi socialdemokrater arbetar för..., säger han och slår fast linjen. Detta är att peka med hela handen till rörelsen! En strid som kan se ut som en insats för tolerans, frihet och mångfald ska drivas - men en konflikt som faktiskt för med sig större intolerans och än mer politikerstyre. Tanken att alla präster ska tvingas/vara skyldiga att viga samkönade par, med den illa skorrande analogin att en barnmorska måste utföra aborter, är statsministerns synpunkt.

Här ett citat ur artikeln: – Jag kan förstå att man av trosskäl kan ha svårt att få ihop det, men kyrkan som öppen demokratisk kyrka är en organisation som står för människors lika värde. Människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel. Vi socialdemokrater arbetar för att alla präster ska viga alla, även samkönade par. Jag ser parallellen till barnmorskan som vägrar att utföra aborter. Jobbar man som barnmorska måste man kunna utföra aborter, annars får man göra något annat. Det är samma sak för präster som inte vill viga samkönade.

Det måste rimligen handla om alla som viger, det vill säga även ortodoxa och romersk katolska präster såväl som imamer?! Inte kan det vara så att uteslutande ett enda av de från staten fria trossamfunden avses?

Den Augsburgska bekännelsen fick Stefan Löfven ingen fråga om. Det borde han ha fått eftersom det parti han leder är med och styr Svenska kyrkan vars bekännelse bland andra skrifter uttrycks i just den oförändrade Augsburgska bekännelsen från år 1530. Där framgår klart att det för en kyrka är tillräckligt att man är överens om Ordets förkunnelse och förvaltandet av sakramenten. Då vigseln i luthersk tradition inte är ett sakrament blir det orimligt att kräva att var präst ska viga samkönat, något som många präster aldrig gjort eller ens blivit tillfrågade om. Vad man tror sig vinna med ett sådant vigseltvång sägs inte fullt ut. Förmodligen handlar det om att rensa ut präster som anses ovärdiga i den moderna civilireligiösa kyrkan. Bort med dem. De får göra något annat. Så ser receptet ut. Att det handlar om av kyrkan vigda och av Gud och församlingarna kallade präster betyder då föga. Ordern lyder: Rättning i ledet! På med uniformerna! Gå i takt! Lyd!

När statsministern deklarerar sin ståndpunkt är det innehavaren av vårt lands främste och högste politiska ämbete (formellt är det talmannen som påpekas i en kommentar nedan), men landets ledande politiker borde kunna anses riktigt, som uttalar sig. När han ger sig på att föreskriva hur kyrkans vigda tjänare ska förhålla sig är det ett uttryck för Caesareopapism där styrning av stat och religion sammanblandas. Statens företrädare ger sig på att föreskriva hur kyrkan ska leva. Och detta sväljer arbetarrörelsen och Svenska kyrkan?

 

Åt skogen med skogen som katedral

Naturmorgon blir ibland flummigt över hövan. Två dagar i rad (eftersom även reprisen avhördes) fick jag höra talas om "skogens katedral". Det var någon som talade lyriskt om skogens helighet. Som därtill påstod att katedraler var inspirerade av skogen och liksom en avbild av skogen. Marianna Agetorp berättade om sin skogskatedral.

Att katedralerna, dvs stiftskyrkorna där biskopen har sin kateder, skulle ha skogen som förebild är ett misstag. Gissningsvis har man sett stora kyrkor med stora pelare som liknar trädstammar med knoppar på pelare och blommor och blad uppe i valven, ungefär som ett grenverk. Den heliga vägen, via sacra, är en mer träffande beskrivning av vandringen från dopets inträde i trons kyrka fram till altaret och mötet med det himmelska.

Det är gotiken som gör de stora kyrkorna möjliga, smäckra och högresta med plats för väldiga fönster. Dessförinnan var de romanska kyrkorna mindre och mer kompakta. Den tidiga basilikan, den stora samlingssalen, var ett förkyrkligande av kejsarens mötesplats och ceremoniella rum.

Respekt för det heliga är ofta intresseväckande. Reportern uppfattade att det som påstods gränsade till en trosövertygelse och frågade om det var religion. Agetorp avvisade det eftersom religion är något där andra bestämt vad man ska tro. Att hon själv ville "skapa riter" antyder att det handlar om ett religiöst förhållningssätt med skogen som inspiration.

Varifrån kommer tanken att det egna är bättre än det som fler omfattat över tid och rum? Varför är driften att själv konstruera och uppfinna sin egen livsåskådning så stark att man överger den kristna tron? Varför förkastas det som uppenbarats genom Skriften och som generationer byggt och erfarit och med avlagringar från nya sekler i tradition och andligt liv fört vidare?

Överfört till andra områden så kunde det betyda att man inte går till läkare för andra har kommit på sjukdomars orsaker och möjliga behandlingar. Man vill kanske inte ha kläder av tyg som andra vävt och som sedan sytts eftersom de är bättre att hitta på egna sätt att tillverka något att skyla kroppen med mot väder och vind? Sådant hörs inte alls , utan det brukar gälla övertygelser om livets uppkomst och om existens och mening, normer och tro.

Mytologiseringen av skogen kan leda mycket vilse. Visst kan man känna sig uppfriskad av syremättad luft, av vindens sus i grenar och bladverk och det vidunderliga i naturen. Men den är inte bara god , vacker och skön utan plats även för obarmhärtig jakt, död och förruttnelse. Övertro på skogen som läkande miljö kan leda till att beprövad erfarenhet kastas ut och ersätts av hemmasnickrade föreställningarna. Som säkert har varit i säck innan de kom i påse...

Föreställningar om att man inte ska tro som andra möter man som präst ganska ofta. Tron på någon eller något. Man tager vad man haver och snickrar fritt. Stenar, fjädrar, träd, allt kan verka besjälat och tros skänka mening och ge viss struktur åt en kaotisk tillvaro. Många säger sig ju hellre tillbringa en timme i skogen ön delta i en högmässa. Där finner de det gudomliga, det heliga, säger de. Naturromantisk spekulation kunde det kallas. New age. Som om det uteslutande handlade om den enskildes individuella och personliga religiösa upplevelser och känslor. Tro och kyrka handlar om församlingens möte med den uppståndne, om gemenskap och ömsesidigt stöd i tro och liv och inte om maximerad känsla!

Kunde idén om skogen som katedral vara spridd i vida kretsar? Vid en enkel sökning fann jag att någon i Folkbladet hade skrivit så här:

Skogen vi har bakom huset är så majestätisk och vacker. En slags katedral.
Jag har stor förståelse för varför vissa människor hellre går ut i skogen, än besöker en kyrka.
Kyrkan har somligt på sitt samvete, medan skogen är så gott som oskyldig.Går du in i en skog finns det ingen som säger att ”här får du inte vara” eller ”här passar du inte in”. Alla är välkomna i skogen och vi skall dessutom vara glada och tacksamma för vår allemansrätt. 

Vidare upptäckte jag under letandet att själva Sigtunastiftelsen haft en helg med museet i Sigtuna om träd och skog där man också tagit upp föreställningen om skogen som katedral (sept 2016).

I Smålänningen 17/6 stod följande att läsa:
– Jag vill locka ut människorna i skogen, sa Marianna Agetorp, poet och skogsägare och skapare av den så kallade Skogskatedralen i Stensjöäng i Häradsbäck.
I Skogskatedralen har hon ordnat ett område som är tänkt som vederkvickelse, konstnärliga upplevelser, må bra-stunder och totalupplevelser. Där har varit konserter, konstutställningar, människor har gift sig där och nu har det också varit en begravningsceremoni.

Mer välmående

– Varje skog är egentligen en katedral. Om man är bekymrad kan man gå till en psykolog eller präst för att läka såren - eller till skogen, sa hon.
– Jag har alltid känt mig mer välmående när jag har varit i skogen än när jag gick dit.

Värdslig makt i kyrkan

För den reformatoriska rörelsen var sammanblandningen mellan kyrklig och världslig makt en styggelse. Olaus Petri förebrådde den medeltida kyrkan därför att påvar och biskopar hade undandragit sig den världsliga överheten och själva uppträdde som herrar med världslig makt.

I den Augsburgska bekännelsens artikel 28 finns det synpunkter på hur det andliga och det världsliga regementet skall hållas isär. Inte för att så många idag bryr sig om vad bekännelserna hävdar, men det kan vara bra att känna till i våra dagar när politiska organisationer har stor makt i det andliga regementet:

Den andliga och den världsliga makten böra fördenskull icke sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten. Den skall icke giva sig in på främmande uppgifter, icke förfoga över kungakronor, icke upphäva överhetens lagar, icke fritaga från lagstadgad lydnad, icke lägga hinder i vägen för domar, som röra världsliga ordningar eller avtal, icke föreskriva överheten regler angående samhällsskicket, såsom Kristus säger: Mitt rike är icke av denna världen. Eller: Vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder? Paulus säger även i Fil. 3: Vi hava vårt medborgarskap i himmelen…

På detta sätt skilja de våra mellan vardera maktens uppgifter. De påbjuda även, att man skall hålla bådadera i ära och erkänna, att båda äro en Guds gåva och välgärning.

Dessvärre ledde reformationen till ett furstligt styre av kyrkan på många platser, särskilt i norra Europa. Pendeln svängde alltför långt åt andra hållet. Den världsliga överhetens makt över kyrkan har följt nationalkyrkorna i Norden. Idag är det inte furstarna som styr utan politiken. Om kyrkovalet i september ska kunna ändra på maktbalansen i kyrkan är den rimliga vägen att gå att hävda att de politiska organisationer som är med och stiftar lagar och bestämmer i samhället och om dess organisation och villkor, dvs i det världsliga, inte samtidigt ska ha makt i kyrkan. Att partierna har svårt att erkänna det i en tid när gränslinjerna mot kristen tro, det konfessionella, dras allt hårdare borde mer än uppröra på ömse håll! 

Lasarus lever än

Det pågick vägarbeten och den stora korsningen var en nybliven labyrint. Svängar och knixar åt alla möjliga håll. Röda hänvisningsskyltar var uppsatta. Jag erkänner att de var ganska svåra att följa. Så man fick ta det varligt. Trafiken var ganska tät. Trafikanterna var inte av det gästfria slaget. Det var nästan som i Tyskland. Där tutas det vilt. Längs autobahn. Och inne i städerna. Där lär man sig tydligen att medtrafikanter ska fostras. I Sverige är fostran och trafikvett alltid någon annans ansvar. Men oförbehållsamt erkänner jag. Att i den bil jag framför så benämns andra bilister inte särskilt kärvänligt. De ser att jag bakom det påklistrade leendet muttrar saker som: ska du parkera innan du svänger? Har du bara ettans växel? Vart ska du egentligen?

På en av de röda hänvisningsskyltarna stod det: Lasarett. Sjukhus var inte att tänka på. Laserett var det som gällde. Den uppväckte gamle Lasarus lever än, konstaterade jag.  Undrar hur många som förknippar lasarett med Bibelns berättelser? Där sker säkert ett och annat helande. Oväntade tillfrisknanden som framstår som medicinska underverk. Där opererades min blindtarm bort för mycket länge sedan. Man droppade eter på en ställning över mitt ansikte och jag fick räkna baklänges från tio. Jag hann aldrig räkna klart innan jag långt senare vaknade upp på en barnsal utan blindtarm. Ofattbart var det. Även om det gjorde ont. Ett smärre under, tyckte mina föräldrar.

När jag kom hem från irrfärden i den komplicerade korsningen kollade jag för säkerhets skull Svenska akademiens ordbok om ordet ursprung. Följande stod att läsa: sannol. gm folketymologisk anslutning till namnet på den bibliske Lazarus (se LASARUS) utvecklat ur ett it. nazareto, namn på ett pestsjukhus vid Venedig, beläget på ön Isola di Santa Maria di Nazareth, ’den heliga Marias av Nasaret ö’.

Etymologiskt sett är nog Bibeln en viktigare källa till många ord  än många av oss föreställer sig och som vi (jag) ganska omedvetet och tanklöst använder. Skolan kanske kan hjälpa till att visa på ett sådant samband? Men det vore kanske alldeles för konfessionellt?

Kortare uppehåll

Även en sporadisk bloggare kan behöva göra uppehåll. Därför blir det inga bloggposter de närmaste veckorna. Återkommer i mitten av juni med diverse funderingar och betraktelse över liv och värld. Tills dess lär det numera heta: ha det! Paa gensyn!

Döden ändrar tidens lopp

När någon dör ändras tidens lopp. Flödet går i andra banor där huvudsak och bisak får ny aktualitet och den personliga förlusten också blir gemenskapens. I församlingen sägs det fortfarande ibland: en ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag när härmed tillkännages… Vi som ännu är kvar delar denna dödens verklighet så nära att någons död understryker att också vi en dag blir dem som påminner andra om deras dödlighet.

Det oväntade beskedet om att någon avlidit blir en chock. I brist på bättre uttryck blir det ofattbart och overkligt. Vi tvivlar och tänker att detta kan väl ändå inte vara möjligt! Men döden är definitiv och tycks fördunkla hoppet om frälsning och uppståndelse. Förlusten blir så påtaglig att kroppens alla fysiska och mentala försvar drar igång på högsta nivå. Efterhand förändras det vi hör och ser och trons hopp står fram på nytt!

Herre, allsmäktige Gud och Fader, förläna denna hädangångna vän den eviga fröjden och vilan för din käre Sons, Jesu Kristi skull. Låt ditt eviga ljus lysa för honom.

 

Ett outforskat fält för beteendevetare

Sådant man kan ha lagt märke till vid tillfälliga besök i några olika kyrkor inom Svenska kyrkan. Eller sådant man själv kan ha råkat göra lite nu och då. Beteendevetare har här ett jungfruligt fält för forskning och deltagande observationer.

Vid flera besök lägger man märke till en utvecklad förmåga att välkomnande låta folk vara ifred.

Andra har finslipat egenskapen att stirra på en nykomling så att det känns som om man inkräktar.

Ibland har någon tagit uppgiften att se och ta sig an en tillfällig besökare så pass att det blir för trevligt.

Samtalet i bänkarna kan bli så högljutt att det inte hörs när kyrkvärden hälsar välkommen utan tvingas ta om allt ihop en gång till.

Slår det i kyrkporten efter att gudstjänsten har börjat vänder alla på sig för att se vem som kommer. Är det någon som känns igen nickas de ivrigt i bänkarna.

Det händer att en procession när den nått fram till koret ställer upp sig vid sidan om varandra innan de får gå till sina platser. När det sker vid slutet blir det som på teatern inför de avslutande applåderna.

Man kan ha hamnat bredvid en kommentator som snabbt och konstant utvärdera allt som föregår: Nu snubblar han snart. Varför lyfter han inte på särken? Och hon, hon läser alltid så tyst så jag kan inte höra. Gå upp i predikstolen som man kan se dig. Nu är det en psalm när ska man stå eftersom det är en stjärna, men ingen gör det i alla fall. Förresten hör jag inte om jag sjunger eftersom orgeln spelas så starkt. Är det kyrkkaffe idag?

Fem minuter innan det börjar rusas det omkring och ställs fram stolar, hängs psalmnummer och letas efter kors och ljus. Det är nog en bättre sent än aldrig-församling det här.

En präst irrar runt i koret och står än här och än där, men sällan där man förväntar.

På ett ställe är det så enkelt och naturligt att man vet att hit hittar man gärna igen.

Det verkar obligatoriskt att släpa runt på vattenflaskor för att ta sig en slurk lite nu och då.

Telefonerna kommer till flitigt bruk under predikan. Ursäkten är att man håller på att swischa en kollekt.

Vad betyder det lutherska egentligen?

Svenska kyrkan är nominellt en evangelisk luthersk kyrka. Vad betyder det? I den dag som idag är kan man inte alldeles säkert veta. Kyrkans tro är inte på alla de lutherska huvudpunkterna så precis eller fast. När det påpekas är det lätt att avfärdas som trospolis eller som särskilt intresserad av gränser mellan vi och dom.

Trospolis låter som om man med ideologiska batonger ägnade sig åt att patrullera och bevakande korrigera trons gestaltning. Men skulle all slags ordning på trons område avskaffas vore fältet fritt för nästan vad som helst. Det framstår som andligt klokt att tänka mer på trons centrum än dess yttre gränser. Men vill man ha en intellektuellt försvarbar och teologiskt hållbar syn på frälsning och vad kyrkan är kommer ingen ifrån att tänka över vad som tillhör den kristna tron och vad som faller utanför. Det finns i en folkkyrka oerhört många föreställningar som cirkulerar, men som inte stämmer med den apostoliska tron eller med den evangelisk lutherska teologin.

Ett exempel på sådan avarter är försök att avföra synden och syndabekännelsen från kyrka och liturgi. Som om detta att vara allmänt hygglig och göra sitt bästa kunde dra ett streck över arvsynd och fördärvsmaktens inflytande. Ett annat exempel är försöken att föra in föreställningar om själavandring och reinkarnation i kyrkan. Även påståenden om att kyrkan ska vara gränslöst öppen och präglas av mångfald har blivit ett sätt att dra andra och nya gränser mot dem man vill stöta ut ur kyrkan (dem man beskyller för fundamentalism och konservatism).

Att kyrkomötet avvisat att låta nyöversätta de lutherska bekännelseskrifterna är verkligen ett tecken i tiden. Vår evangelisk lutherska tro blir mera en etikett än något reellt om ingen längre känner till vad den Augsburgska bekännelsen hävdar eller hur de övriga texterna i Konkordieboken utlägger denna tro.

Det blir inte så lätt att bedriva ekumenik om de egna rötterna är okända eller avklippta. Självbilden riskerar att bli anakronistisk och präglad av tillfälliga preferenser och samtidens mest populära övertygelser.

Kardinalen och sekularismen

Gratulationer och lyckönskningar till biskop Anders Arborelius och Stockholms katolska stift med anledning av att biskop Anders blir kardinal! Med all säkerhet kommer det att påverka hela kristenheten i Sverige i högre grad än många kan tänka. Det är till exempel möjligt att den romersk katolska dialogen med lutheraner är något där ”vår” kardinal kan få betydelse. Stockholms katolska stift som nästan motvilligt växer med många konvertiter och nyinflyttade lär få ännu mer vind i seglen. Därtill kommer säkert ett ökat inflytande i relation till statsmakten och andra samhälleliga organisationer och aktörer.

Ignoransen vad gäller kyrkor och kyrkoliv lär minska något, även om inga underverk lär inträffa vad gäller det religionskritiska etablissemanget som dominerar flera politiska partier. Blotta föreställningen om att det går att rensa tillvaron i skolan, ja hela det offentliga livet, från konfessionella inslag är befängd. Men synsättet har långsamt brett ut sig alltmer och nyligen slagit ut i full kraft i och med socialdemokraternas kongressbeslut om konfessionella inslag och skolan. 

Religion ska nu för tiden reduceras till något teoretiskt, till ideologi. Så blir den ett tomt skal, livlöst och andefattigt, vilket också lär vara syftet. Den religiösa vidskepelsen ska utrotas av det upplysta moderna Sverige. Bara kulturarvet ska få finnas. Kan man då sjunga Tryggare kan ingen vara i en svensk skola utan att det handlar om påtvingad konfession? Kan man lyssna till de flesta av Bachs stora verk eller Mozarts Requiem? Hela den sakrala musiken lär bli stympad!

 

Kan man tillgodogöra sig den stora andliga och etiska skattkammare som Bibeln erbjuder med dess mönsterskapande berättelser och liknelser? Kan man läsa skönlitteratur eller poesi där levande tro finns? Kommer man att kunna förstå det hyllade kulturavet om man ingenting begriper eller på djupet får möta av vårt lands mer än tusenåriga andliga liv? Förr fanns det giftskåp i vissa gymnasiebibliotek där viss politisk och pornografisk litteratur kunde låsas in. Inte ska väl det bli framtiden för allt som har konfessionellt (läs: religiös tro och liv) ursprung? Blir det så – då finns det anledning för en kardinal att yttra sig och att sprida internationell vetskap om. Men just idag lämnas dessa frågor därhän till förmån för glädje över att Kyrkans tidnings gamle kolumnist blir kardinal!

För många år sedan, närmare bestämt år 1983 besöktes Sverige i samband med den stora fredskonferensen Liv och Fred i Uppsala bland annat av den brasilianske kardinalen Paulo Evaristo Arns. Han besökte till exempel Örebro för att möta och hålla föredrag för stadens präster och pastorer. I samband därmed erbjöds lokalradion att göra en intervju med kardinal Arns. Man avböjde med hänvisning till att det inte var någon lokalnyhet. Det var förmodligen första och enda gången som Örebro haft besök av en kardinal, men man förstod inte betydelsen av besöket. Kardinaler togs vid den tiden normalt emot på sätt och med protokoll som motsvarade internationella ledare och statschefer. Nu lär Örebro få fler sådana besök, men av Kardinal Arborelius.

Man kan alltid hoppas

En ungdomskörfestival pågår i Olaus Petri församling. Mer än 200 unga körsångare deltar i mötet som avslutas idag, söndag med deltagande och sång i högmässan. Koret lär bli överfullt med välsjungande ungdomar som med sina röster lovar Gud. Det känns märkligt, ja nästan mäktigt,  hoppfullt.

Igår kväll hördes denna månghövdade möteskör bland annat framföra Vivaldis Gloria. Det gjorde de med den äran! Även om det var ganska fullt i kyrkbänkarna fanns det plats för många fler. De som kunde ha varit där, men inte var där, hade haft något helt annorlunda i musikens värld att jämföra med senare på kvällen när Melodifestivalen (Mello låter som en variant på Jello - inte alldeles galen association) kunde beskådas i apparaten. Portugal vann i Eurovisionens Melodifestival och vädjade att musik med budskap och mening skulle komma åter istället för snabbt övergående fyrverkerier. Men varför ens jämföra? Levande musik är upplyftande och ungdomarna i den kyrkliga körfestivalen kunde gott ha haft en överfylld kyrka. Deras förmåga och musikalitet kunde verklige ha glatt många, många fler.

Det värsta är väl att många är så hemmablinda att de inte ens vet om att detta hände! Det drunknar i mångfalden. Om en liten stund börjar högmässan. Då kanske det blir fullt och överfullt? Man kan alltid hoppas!  

Argumenten tigs ihjäl

Bloggen stillsam har varit igång i 11 år. En hel del av det som kan vaskas fram ur denna flod av ord och meningar kunde ha stannat i skrivbordslådan. Men det finns annat som har relevans och bärighet på sådant som hänt inom Svenska kyrkan under denna tid. Med den trosvisses envishet har jag skrivit inlägg om den kyrka jag tillhör oh har tjänat som präst i många år. Särskilt har jag nagelfarit partipolitiken i kyrkan och då försökt vinnlägga mig om att ge rimliga skäl för min kritiska hållning. Flera av artiklarna andas irritation, ilska, vanmakt och kan undantagsvis även ha blivit raljerande och vassa.

Det har också hänt att jag ensam eller i samarbete med andra fått artiklar publicerade i dagspressen om sådana ämnen. Några erfarenhet står fram som särskilt kraftfulla. De skulle kunna föranleda att man omprövar hur ett opinionsbildande arbete bör gå till.

De flesta artiklarna passerar utan minsta lilla reaktion. Det kan ha att göra med att bloggen stillsam är obetydlig och enbart sparsamt läst. Men förmodligen beror det i ännu högra grad på att de som kunde och borde reagera och ge sina skäl för en annan hållning inte tar invändningarna och kritiken på allvar. Slutsatsen blir att det i kyrkans sammanhang är meningslöst att argumentera i olika frågor eftersom det enda bemötandet som är konstant är ointresset och tystnaden. Först om argumenten når kyrkomötets talarstol eller förs fram av betydande och inflytelserika grupper och/eller personer kan det bli intressant för dem som har mest makt och inflytande i kyrkan att reagera.

Frågan om storpastoraten, hanteringen av kyrkohandboken och frågan om partipolitiken i kyrkan är exempel på sådana frågor där denna många delar erfarenheten av att inte blivit lyssnade till eller fått ett anständigt bemötande.

Det är då man förstår att talet om mångfald, om allas lika värde och om att alla  ska med, är övertalande slagord mer än något man visar i praktisk handling. Inte ens den Gyllene regeln verkar tillämpas av dem som är vana att bli hörda men som oftast nöjer sig med formella remisser för att samla in vad andra instanser och organ inom kyrkan kan tycka och anse. Så blir också samtalet, även det teologiska, satt på undantag och reserverat för dem som har säte och stämma i beslutsförsamlingarna eller kan åka på möten och konferenser.

Skälen som talar mot de sekulära partiernas maktställning inom Svenska kyrkan faller därför ohörda och betydelselösa till marken. Den som har en dedicerad uppfattning lyssnar inte till andras argument. Tvärtom befäster de kritiska argumenten den redan intagna hållning som till exempel att partierna är garanter för demokrati i kyrkan. Den som tänker efter kan dra slutsatser utifrån tillhörigheten till kyrkan och till de berörda partierna (S, C och SD).

När det inom ett trossamfund blir så att de som har mest makt inte deltar i ett samtal utan nöjer sig med det som händer och sägs i beslutsförsamlingarna blir en bekräftelse på att den ”repressiva toleransen” råder. Om jag tolkar vad det betyder så gäller följande: Säg vad ni vill på olika forum. Vi har inte tid eller ork att bry oss om det. Vi tar debatten där den hör hemma – i beslutsförsamlingarna.

Det vore oklokt att bara skylla på beslutsfattare inom kyrkan. Det finns en riks att även de kritiska inte tar andras argument på allvar, utan enbart befäster sig i sitt motstånd. En fara som är mindre om man inte själv sitter på maktens taburetter. 

Viktigare är påminnelsen om att varje röst ska kunna höras. Vanligt kyrkfolk (i brist på andra goda termer) har faktiskt ett eget ansvar. Om de tiger still och aldrig vill eller våga säga sin mening av rädsla för att stöta sig med de inflytelserika så händer ingenting. Hade inte Luthers uppgörelser med skolastik och avlat spritt sig bland folket hade nog reformationen låtit vänta på sig. Det krävs civilkurage och engagemang i en kyrka för att den ska klara trycket från tidsandan och trendkasten. Svenska kyrkan är i mycket en spegel av det sekulära samhället när den borde vara salt och ljus.

Över historiska gränsdragningar och motsättningar borde samtal och diskussion komma till stånd. Det går inte an att enbart odla sin grupps eller organisations egenart. Inte heller att bara argumentera enskilt som solitär. Det är då kyrkans katolicitet är i fara. Det nuvarande mönstret av nedtystande och tigande måste brytas så att sekulära krafter inte blir de som styr och formar den kristna kyrkans tro, lära och bekännelse!

                  

Skilj kyrkan från partipolitiken!

Kyrkovalet 2017 har börjat låta höra talas om sig. Här och där anmäler sig nya grupper. Ibland för att råda bot på missförhållanden och avvärja kriser. I andra fall för att delta i det politiska kattrakandet om att hålla kyrkan i strama tyglar så den inte tas över av fundamentalister och tokstollar. Ja, det var så han uttryckte sig Urban Jonsson, arbetarkommunens ordförande i Karlskoga, när han talade 1 maj.

Bland annat lyfte han fram höstens kyrkoval, där valdeltagandet är lågt.
– Det gör att bakåtsträvande makter, främlingsfientliga makter, fundamentalistiska krafter och ibland rena tokstollar, kan få makt inom Svenska kyrkan. Karlskoga Kuriren (3/5)

Någon verklig valkampanj lär det som vanligt inte bli eftersom stridsfrågorna inom kyrkan sällan lyfts på något tydligt sätt i valen. Stridsämnena är oklart formulerade och luddiga om de alls får plats i de insändare och någon försagd kyrkovalsdebatt som väl normalt utgör höjdpunkten på den i stort uteblivna brytningen mellan åsikter. Det stora partiet kan som förra gången bedriva en valkampanj "under radarn" vilket betyder att man mobiliserar sina trogna kärnväljare och därmed fortsätter att hålla sina politiska tumme i ögat på kyrkan.

Man kan förvänta sig, som vanligt, att socialdemokraterna skräms med kvinnoprästmotståndare, varnar för prästvälde, fundamentalister och SD. För en gångs skull har SD förberett sig och skaffat fram många nya kandidater. De inser att Svenska kyrkan än en gång kan fungera som sprängbräda för deras främlingsfientliga agitation och för partiet ambitioner att bli större och till sist störst.

För min del hoppas jag att väljarna ska rösta så att det partipolitiska inflytandet begränsas istället för att växa. Ett sätt kan vara att fråga dem som i stat och kommun företräder S, C och SD vad de anser om storpastoraten, kyrkohandboken t ex vad gäller nattvardsböner och den liturgiska kyrkomusiken, Dessutom har det redan konstaterats att partierna i sin program demonstrerar sin tunghäfta vad gäller att nämna kyrkans Herre och frälsare! om sådant bör även partiledare och andra uppsatta partikoryféer kunna tala initierat. Det är nämligen PARTIERNA som ställer upp och som har sina kyrkopolitiska program.

Skilj kyrkan från staten, sas det under hela 1900-talet. Nu är det en växande opinion som kräver: skilj kyrkan från partipolitiken!

Barnens andliga vård

LeClézio berättade i sin Nobelföreläsning om en liten pojke. Han sa: Priset tillägnar jag barnet som jag såg en dag på floden Tuiras strand i Dariénskogen. Pojken sitter på golvet i en bod och läser i skenet från en fotogenlampa, han läser en bok och skriver framåtlutad utan att fästa uppmärksamhet vid omvärlden, utan att bry sig om att det är obekvämt, utan att låta sig störas av bullret, av att man lever tätt inpå varandra, av det våldsamma och kärva livet omkring honom. Pojken som i skräddarställning sitter ensam och läser i lampans sken, på golvet i en bod mitt i skogen, är inte där av en slump. Han liknar som en bror det barn (LeClézio om sig själv, min kommentar) som jag talade om i början och som under efterkrigstidens mörka år skriver med snickarpenna på baksidan av ransoneringkort. Han påminner oss om den mänskliga historiens två mest angelägna problem som tyvärr är långtifrån lösta. Att avlägsna hungern och att lära alla läsa och skriva.

Frågorna om svälten och om att läsa och skriva är viktiga rättvisefrågor, viktiga politiska frågor, men i lika hög grad är de andliga frågor. Pojken, avskärmad och uppslukad av sitt läsande, gör något som uttrycker barns andlighet, om man ska tro forskarna. Där infinner sig ett nytt medvetande genom det han läser, sinnena öppnar sig samtidigt som han helt absorberats och avskärmat sig relaterar han till något annat än det som är han själv. Text och berättelse blir ett med honom, en slags enhetsupplevelse, släkt med det som mystikerna vittnar om.

Allmänmänskliga och existentiella frågor är andliga frågor, eller har åtminstone andliga dimensioner, eftersom kampen mot svälten och för alfabetisering inbegriper värderingar och förmåga till empati, öppnar för det kollektiva medmänskliga, för samhörighet och gemenskap. Man förmår se sig själv i andra och kan göra andras situation till sin egen.

Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och Pilatus sade: ”Här är mannen.” (Joh 19:5) På grekiska står där idou ho anthropos – ”se, människan”. Jesus står med en hånande krona av törnen. Kung eller gudomlig – nej ni ser väl att det där är en människa?!

I Jesus upptäcker Pilatus människan, den förnedrade, en representant för alla människor. Ecce homo, uttrycket i den latinska översättningen Vulgata, understryker att i Jesus blir människan synlig. Och där kan flyktingen, fången, den homosexuelle, eller alldeles särskilt barnet, bli synliggjord och närvarande. I Jesus ser vi människan.

Berättelsen om Jesu födelse är på ett plan skildringen av undret då ett barn föds. På ett annat plan förtäljer texten om Gud som i barnet blir till människa, det vi kallar inkarnation. Dessa sidor hör olösligt samman. Konkret lägger sig Gud, den upphöjt helige, i mänsklighetens famn och lockar redan från början fram en gränslös kärlek…och möter ett stort hat (kung Herodes och barnamorden). Den nyfödde Jesus tvingas dessutom snart att dela villkor med världens alla flyktingar. Upphöjdhet och helighet träder fram i utsatthet och maktlöshet.

Jesus, barnavännen, ställde ofta barnen i gemenskapens mitt. Det i en tid när barn hade värde kanske mest som arbetskraft och pensionsförsäkring. I dem såg han mer, han såg det andliga och det gudomliga.

Jesus kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn, tar emot mig.” (Matt 18:2-5)

En märkvärdig dubbelexponering. Ta emot ett barn i mitt namn och det är mig ni tar emot. Jesus är barnet. Och barnet får gudomlighet. Barnet är i Jesus och varje barns människovärde förstås som givet av Gud, något människor inte kan kränka utan att samtidigt angripa Gud.

I Markusevangeliet säger Jesus till de vuxna: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem...

Barnen har Guds rike inte tvärt om! Det är som om det himmelske blivit en egenskap hos barn. Det kanske inte är så förvånande ändå att vi faktiskt kan upptäcka mer av och om barns andlighet! Ämnet är inte bearbetat, än mindre uttömt.

Texten ger också associationer till det avståndstagande, den uttråkade likgiltighet och det aggressiva bekämpandet av religion och tro som vi möter i den postkristna modernistiska och sekulariserade samtiden. Men orden ljuder fortfarande utmanande: hindra dem inte!!

Partier och debattörer är rädda för tro, för religion som utövas. Alla måste få slippa religion, så lyder det moderna credot, ty utan kyrka, tro och religion blir världen en fredligare och lyckligare plats. Det värsta tycks vara om man måste befinna sig i närheten när någon som tror utövar sin tro genom att göra det som tron påbjuder: be, fira gudstjänst, lovsjunga, försöka i handling visa kärlek mot sin nästa. Det är så man spikar igen vår civilisations historiska arv och förseglar det så att dess toxiska sida ska klinga av, som vore det kärnavfall. Farligt tycks det vara.  

Samtidigt visar studierna av barns andlighet att de har en sällsynt och levande förmåga för det forskarna (t ex Hay and Nye) betecknar som andligt: en ny medvetandekvalité, att uppleva det som verkligen är viktigt, att erfara mysterium, förundran och fruktan, att få mening, insikt och sammanhang. Istället för att uppmuntra denna tillgång och stärka den kommer barnen snart att tvingas undertrycka och gömma, ja helt glömma, detta inre andliga liv. Ty vuxenvärlden sätter giftstämpeln på alla slags tro, vare sig den är grov och rudimentär eller mogen och integrerad.

Barns andlighet kör oftast in i vuxenvärldens allt högre vägg av kritik och misstro. Religiositeten som växer utöver jorden tycks vissna i vår del av världen. Människan vänder sig här bort från sin egen inneboende andlighet samtidigt som hon avfärdar religion och tro. Det andliga livet tuktas, tämjs och förtalas.

Hindra dem inte! Barns rätt till andlig utveckling framhålls i Barnkonventionen flera gånger. Barn har faktiskt rätt till sin andlighet. Hur denna rätt bli verklighet när det råder brist på reflektion inom området? Peter Kempe har i en intressant uppsats pekat på att vi inte har utforskat området. Åtminstone borde denna barns rätt till sin andlighet betyda att barn i hem och skola, i samhälle och omvärld, kunna möta vuxna och lärare som står öppna för andlighet, som förstår att ge dem material för mognad och växt.

Barn tar inte bara slaviskt över färdiga åskådningar utan de är från början medskapare till sin världsuppfattning, sin livsåskådning. De bygger med de byggstenar de får tillgång till. De formulerar sig med det språk de förfogar över. Därför är det livsviktigt att vi inte lägger lock på de andliga källor som generationer öst ur. Gör vi det förminskar vi barns möjligheter att få tillgång till livets många olika dimensioner. Deras livsåskådning riskerar att halta från början.

En livsåskådning innehåller ett centralt värderingssystem (moraliska övertygelser och politiska etc värderingar), en grundhållning och teorier om den egna personen och omvärlden. Kristen tro är en livsåskådning där värderingssystem, grundhållning och uppfattningen av den egna personen och omvärlden präglas av förtröstan och tro på "en högre makt". Mer bestämt på den treenige Guden som i Jesus Kristus ger oss liv. Denna tro är kopplad till en social gemenskap och till ett rituellt och moraliskt handlande.

Dragkampen om definitioner pågår (Kempe s 15-16) och kommer naturligtvis att påverka hur man går till väga för att försäkra barn deras rätt till andlig välfärd och utveckling. Det går inte att komma förbi frågor om hur religion och andlighet förhåller sig till varandra. Är andlighet en allmänmänsklig predisposition? Eller är människan en homo religiosus vars andlighet är en nödvändig förutsättning för rit och myt? Behöver människan alls vara andlig?

Att de sekulära krafterna vill inkorporera andligheten och kontrollera den som vore den deras domän verkar lika troligt som orimligt. Min kritiska fråga är: vad erbjuder man av praktik? På vilket sätt kan man ge andlig övning, växt och mognad om man inte är intresserad? Hur kan man ge vidare rit och myt och kollektiv berättelse om man till exempel förkastar den kristna tron och livets religiösa dimension? Med ett sådant avståndstagande är risken överhängande att det andliga stannar på ytan och inte leder till fördjupning och vitalt andligt liv.

Jag påstår inte att kristen tro och de stora religionerna är de enda som kan förse barn med material för förundran, som kan stimulera till relationellt tänkande, eller som kan bidra till andlig mognad och växt. Men kyrkan har räknat med barnen, även om det finns mycket kvar att göra, och öppnat tillgången till mänsklighetens religiösa skattkammare. Att låsa in detta arv och hindra barn från att ta del av det vore förödande. Särskilt som de nästan gränslöst överöses med kommersiella våldsskildringar i ljud och bild. 

Kyrkan ser barn, varje barn, som en Guds gåva. Det är alltså inte den vuxna människan som ”gör” barn. De är gåvor inte bara till föräldrar utan till gemenskapen, till samhället, källor till glädje och väckare av gränslös kärlek. Och de vuxna har ett ansvar för att vårda, värna och föda dem! Även i andligt avseende! 

En historisk saga om en kongress och ett kyrkoval

Det var en gång i den yttersta utkanten av världen. Där låg ett litet land. Tidigt byggde man en träkyrka. Som snart blev fler och ännu fler. För varje ny byggnad växte intresset för det lilla landet landet långt borta och särskilt nere i söderns länder. Snart fanns det inte bara kyrkor utan till och med slott och herresäten. Påviskt fint. Det gillade inte en nyvald kung. Låt oss kalla honom Gustav. Han skaffade sig vänner i organisationen och de hjälpte honom att borra hål i kyrkans kassakistor. Finurligt, eller hur!

Den kyrkliga makten fjärran ifrån hade blivit för stark för att kungen skulle stå ut. De hade stora hattar vilket kungen inte gillade. Kronan var hans och inga andra huvudbonader skulle överglänsa hans. Deras börsar var dessutom välfyllda vilket retade kungen som i jämförelse var en fattiglapp från landet. Kungen ordnade till det hela. Guld och silver, brokad och biskopsgårdar bytte snabbt ägare. Skogar och halva landskap likaså. Vips så var han och hans svear rika. Däremot lär kungen alla bli osäkra på om alla dessa kyrkors tro alls hade förändrats. Där hade han inte bråttom alls…

Många hundra år senare i samma lilla avlägsna land hade kyrkan fått ett annat gyllene koppel. Staten höll i kopplet, ty även kungarna hade fått smaka samma medicin de matat kyrkan med. Guld och silver och hela landskap hade nu tagits över av staten. Äntligen, ropades det, skulle kopplet klippas av ty i en modern värld bör även ett trossamfund med många kyrkor vara fritt. Demokrati och frihet skulle nämligen råda överallt.

När kopplet klipptes för 17 år sedan jublade många. Nu skulle makten och den politiska överheten inte längre bestämma. Inte i trossamfundet kyrkan. Men lika finurligt som när kungen lurade kyrkan och staten kungarna så blev kyrkan också förledd och bedårad av längtans blåa dimmor. Nya små, enormt starka, men oansenliga fjättrar hade satts på varje del av trossamfundets stora kropp. Den nya friheten hade belagts med tömmar och seldon av dem som dolde sig bakom statens makt. Ett slags politiska trossamfund med egna små hus spridda över landet. Folkets hus och bygdegårdar och partilokaler kallades de. Tänk, några få hade tagit makten och kunde styra över kyrkans många.

Vid den tiden hände det att man samlade det största partiet till kongress (här anar man en koppling till en icke så avlägsen verklighet). Där beslöts att hörde man till partiet så hörde man till partiet. Det gick inte att vara med där och att i kyrkan vara fri från och oberoende av partiet. Nej, nu gällde partiet allena! Snärtarna från en piska ljöd, eller kanske var det kopplen som gnisslade? Allt detta hände för att alla lydigt skulle vara parti i även i kyrkan. Ideologi över tro, så att säga.

Men där lurade de allt många av oss en gång till. För det stora partiet hade åtskilliga medlemmar som kunde tänka själva. Och dessa hade redan bestämt sig för att självklart kunde partiet och staten i en demokrati kopplas samman. Man bar liksom staten på sina händer tillsammans med andra partier där det också fanns många händer som inget hellre ville än att sitta på taburetter och bära stat och makt. För folks bästa, så att säga. Men i kyrkan skulle partiet inte dra i alla trådar, ja helst inte i några. Så dessa medlemmar hade blivit partipolitiskt obundna och frimodiga och alternativa på många sätt. Och det visste partiet om. Partiet som nu offentligt sagt att hörde man till partiet extra ecclesiam (utanför kyrkan) så hörde man även till intra ecclesiam!

Så nu undrade alla hur det skulle gå för dem som tänkt efter och ville något annat och mer för kyrkan än att den skulle stå kopplad utanför riksdagshuset. De voro hundraden och åter hundraden. Skulle det lilla landet i världens utkant nu väcka internationellt uppseende genom att se till att partitillhörighet står över tro och religionsfrihet? Precis när det skulle bli val och massor av politiska sympatisörer (partitillhöriga) hade ställt upp för obundna och frimodiga sammanhang. Ska det stora partiet fortsätta låtsas som det regnar och allt står väl till…? Och levde de lyckligt...?

Finns tron om den ínte får utövas eller synas?

Om socialdemokraternas beslut om ”religiösa” eller konfessionella friskolor liksom om alla skolor blir verklighet kommer det inte att bli roligt för Waldorfskolorna. De framställs sedan länge som vore de enbart en neutral pedagogisk verksamhet, när de i själva verket systematiskt bygger på Rudolf Steiners och Antroposofernas livsåskådning. Märkligt nog har de än så länge sluppit undan den veritabla jakt som riktas mot ett litet antal friskolor där livsåskådning utgör drivkraft och motiverande tankegods. Det kan bero på att ord som religion och religiös inte närmare definieras i den socialdemokratiska diskussionen utan tillåts vara ogripbart fluffiga och oprecisa. Därmed kan man med visst godtycke sortera vad som är religion och konfession och vad som inte är det.

Den nya skolministern Anna Ekström uttalade sig i radions Nordegren & Epstein (från 09:05 i programmet) om att skolan ska vara fri från konfessionella inslag och söka ett system som gör det möjligt - samtidigt som man inte bryter mot internationella konventioner. Samtalet gled sedan in på skolavslutningar där det blev tydligt att man ska avstå från konfessionella inslag men att tradition kan tillåtas. Man ska avstå från trosbekännelser och från bön. Skolministern sa (som om det någonsin i modern tid förekommit tvång t ex vid skolavslutningar) att ingen ska tvingas be, ingen ska tvingas bekänna! Det borde innebära att man i en skola inte kan lyssna på en radioandakt, se en gudstjänst t ex från ett påvebesök i television. Det är lätt att förstå att en kristen grupp i en skola inte längre lär få tillgång till skollokaler för att ha sin samtals- eller bönegrupp under en rast eller vid håltimmar.

Den förre gruppordföranden i Svenska kyrkans kyrkomötes socialdemokratiska partigrupp deltog i debatten vid kongressen i Göteborg. Tidningen Dagen skrev följande: – Nu fasar vi ut de religiösa friskolorna och de kryptoreligiösa bubblorna, sa Olle Burell, skolborgarråd i Stockholm, på sitt anförande då han försvarade partistyrelsens kompromissförslag. Så tänker en person som länge haft makt och inflytande inom Svenska kyrkan där man har förskolor, dagis och deltar i familjecentraler. Hur länge till måste den ärlige fråga? Tar inte de riktigt små barnen ännu större skada av att utsättas för tro, bön och andlig sång och musik?

Tendensen är tydlig. Tro och trossamfund ska fasas ut som aktiv och deltagande part i samhällsbygget. Olika religioner kan och ska framgent hålla på med sitt för sig. Däremot bör de förstås fortsätta göra sociala insatser för nödlidande och människor som trillar genom välfärdens grovmaskiga system. Då duger det. De troende kan öppna sina kyrkor och religiösa lokaler vid katastrofer och upplåta sina rum för skolavslutningar som de helst inte själva bör delta i. Husvärdarna kan gömma sig när vi gästar deras byggnader. Att de i sig själva är förkunnande lokaler med kultens symboler och föremål bryr man sig inte om. De passerar som kulturhistoria och tradition. Människor ska skyddas från att se och höra några som bekänner, ber eller förkunnar eftersom allt sådant är religiös indoktrinering och propaganda.

Nog är det märkligt att det är partiet som alltid talar om folkkyrkans företräden och välsignelser som på detta sätt vill dra upp gränser mellan människor och tro i praktiken, mellan kyrka och folk. Kristen tro liksom andra religioner ska tryckas in i det privata hörnet och tolereras där men knappast som likvärdig med kommersiella intressen, fackföreningar, idrottsrörelser, välgörenhetsorganisationer eller andra folkrörelser. Vem kan nu tro på alla sköna ord om att det inte ska vara något vi och dem? Så tänker jag som alltmera tycks bli en av dem och som ännu en gång fått det svårare att känna sig som tillhörig detta vi…

En liten läsvärd uppsats om antroposofin och pedagogik.

Utkräv ansvar för kyrkans medlemsras

Svenska kyrkans statistik lär vara offentliggjord om man får tro uppgifter i media. Radion meddelade denna morgon att närmare 90 000 personer (exakt 85 848) aktivt lämnade Svenska kyrkan året 2016. Att de gjorde det aktivt betyder att det inte skedde passivt, som genom dödsfall. Ökningen är närapå en fördubbling mot året 2015 då 46 895 medlemmar aktivt lämnade Svenska kyrkan.

Att offentliggörandet sker genom medierna och inte via stift och församlingar beror väl på risken för läckor. Då skulle siffrorna sippra ut utan att statistikavdelningen kunde ge sina kommentarer och sin tolkning till det som skett. Men något säger det om Svenska kyrkans förhållande till sina aktiva medlemmar: de förväntas och ska läsa det i tidningar eller höra det i radio först. Eller rättare sagt: så gott som endast via massmedierna. Kyrkliga publikationer, som Nyckeln till Svenska kyrkan, når en bråkdel av de kyrkligt aktiva medlemmarna. De flesta har inte ens hört talas om denna ”årsbok”.

En förklaring till tappet är redan i svang och den handlar om de vidlyftiga resor som gjordes på olika nivåer inom Svenska kyrkan. Ingen lär fråga sig vad det är för kvalitet på en tillhörighet som sägs upp för att det finns människor med dåligt omdöme även inom Svenska kyrkan. Det lär knappast förekomma i högra utsträckning än i någon annan organisation eller folkrörelse ( t ex fackföreningsrörelsen som ju också åstadkommit en och annan rubrik på området).

Nu kommer en hel del artiklar att avhandla det stora antalet utträden och lokalt kommer man säkerligen att försöka mildra intrycket (ett slags skademinimering) genom att peka på det antal människor som samtidigt sökte sig till (eller tillbaka till) Svenska kyrkan. De flesta som kommer att skriva och säga något tillhör två kategorier om jag ska vara profetiskt klarsynt denna tisdag: kommunikatörer och präster.

Endast undantagsvis kommer de förtroendevalda att träda fram och ge sin tolkning och förklaring. Därmed slipper alla undan. Ingen ställs till svars för ett sammantaget uselt resultat. Särskilt för alla församlingar som verkligen satsar resurser på att behålla de redan kyrkotillhöriga är det dags att analysera resultat och hitta förklaringar till varför det gick som det gick.

Ingen kan väl vara tillfreds med att några enstaka personer slutat sina anställningar. Är saken därmed redan ur världen? De akuta reseproblemen är då kanske avförda från agendan, men medlemsraset, ska det bara accepteras och läggas till handlingarna? Vore det inte på tiden att de som har majoritet i kyrkostyrelse och kyrkomötet, särskilt de politiska partierna, tar sitt ansvar? Som vanligt lär de slippa de svåra frågorna och kan lågmält och bortvänt fortsätta som om ingenting har hänt. När blev 85 848 kyrkotillhöriga ingenting och deras aktiva utträden något godtagbart? Särskilt besvärande är siffran för dem som hävdat och prioriterat att i folkkyrkan ska alla med…