Finns tron om den ínte får utövas eller synas?

Om socialdemokraternas beslut om ”religiösa” eller konfessionella friskolor liksom om alla skolor blir verklighet kommer det inte att bli roligt för Waldorfskolorna. De framställs sedan länge som vore de enbart en neutral pedagogisk verksamhet, när de i själva verket systematiskt bygger på Rudolf Steiners och Antroposofernas livsåskådning. Märkligt nog har de än så länge sluppit undan den veritabla jakt som riktas mot ett litet antal friskolor där livsåskådning utgör drivkraft och motiverande tankegods. Det kan bero på att ord som religion och religiös inte närmare definieras i den socialdemokratiska diskussionen utan tillåts vara ogripbart fluffiga och oprecisa. Därmed kan man med visst godtycke sortera vad som är religion och konfession och vad som inte är det.

Den nya skolministern Anna Ekström uttalade sig i radions Nordegren & Epstein (från 09:05 i programmet) om att skolan ska vara fri från konfessionella inslag och söka ett system som gör det möjligt - samtidigt som man inte bryter mot internationella konventioner. Samtalet gled sedan in på skolavslutningar där det blev tydligt att man ska avstå från konfessionella inslag men att tradition kan tillåtas. Man ska avstå från trosbekännelser och från bön. Skolministern sa (som om det någonsin i modern tid förekommit tvång t ex vid skolavslutningar) att ingen ska tvingas be, ingen ska tvingas bekänna! Det borde innebära att man i en skola inte kan lyssna på en radioandakt, se en gudstjänst t ex från ett påvebesök i television. Det är lätt att förstå att en kristen grupp i en skola inte längre lär få tillgång till skollokaler för att ha sin samtals- eller bönegrupp under en rast eller vid håltimmar.

Den förre gruppordföranden i Svenska kyrkans kyrkomötes socialdemokratiska partigrupp deltog i debatten vid kongressen i Göteborg. Tidningen Dagen skrev följande: – Nu fasar vi ut de religiösa friskolorna och de kryptoreligiösa bubblorna, sa Olle Burell, skolborgarråd i Stockholm, på sitt anförande då han försvarade partistyrelsens kompromissförslag. Så tänker en person som länge haft makt och inflytande inom Svenska kyrkan där man har förskolor, dagis och deltar i familjecentraler. Hur länge till måste den ärlige fråga? Tar inte de riktigt små barnen ännu större skada av att utsättas för tro, bön och andlig sång och musik?

Tendensen är tydlig. Tro och trossamfund ska fasas ut som aktiv och deltagande part i samhällsbygget. Olika religioner kan och ska framgent hålla på med sitt för sig. Däremot bör de förstås fortsätta göra sociala insatser för nödlidande och människor som trillar genom välfärdens grovmaskiga system. Då duger det. De troende kan öppna sina kyrkor och religiösa lokaler vid katastrofer och upplåta sina rum för skolavslutningar som de helst inte själva bör delta i. Husvärdarna kan gömma sig när vi gästar deras byggnader. Att de i sig själva är förkunnande lokaler med kultens symboler och föremål bryr man sig inte om. De passerar som kulturhistoria och tradition. Människor ska skyddas från att se och höra några som bekänner, ber eller förkunnar eftersom allt sådant är religiös indoktrinering och propaganda.

Nog är det märkligt att det är partiet som alltid talar om folkkyrkans företräden och välsignelser som på detta sätt vill dra upp gränser mellan människor och tro i praktiken, mellan kyrka och folk. Kristen tro liksom andra religioner ska tryckas in i det privata hörnet och tolereras där men knappast som likvärdig med kommersiella intressen, fackföreningar, idrottsrörelser, välgörenhetsorganisationer eller andra folkrörelser. Vem kan nu tro på alla sköna ord om att det inte ska vara något vi och dem? Så tänker jag som alltmera tycks bli en av dem och som ännu en gång fått det svårare att känna sig som tillhörig detta vi…

En liten läsvärd uppsats om antroposofin och pedagogik.