Adventskalender 6

Den 22 oktober 1894 sände Kungliga bibliotekets låneexpedition ut en påminnelse om att en bok, på tyska (!), om reformationen, skulle lämnas tillbaka. Säkerligen en alldeles vanlig händelse i en tid när böcker var något mycket speciellt. 

Vi som lever nu får lätt för oss att vår tid överglänser andra tider. Vår hågkomst 2017 av reformationstiden fick hjälp av påvens besök i Lund och den stora ekumeniska gudstjänsten.

Mängder av böcker publicerades på reformationstemat. Luther kom i ropet igen, åtminstone för en kort tid, och ekumeniken verkade för ett ögonblick inte alldeles fast i hjulspåren att vara något diplomatiskt snarare än enande och samfundsförenande. I slutet av 1800-talet var ekumeniken fortfarande djupfryst och oupptäckt. Det gör inte vår tid överlägsen, bara annorlunda.

Då gick det i alla fall att skriva Här på försändelser som skulle förmedlas inom samma stad! Men nu för tiden, när posten från Örebro först måste resa till Västerås innan den får återvända hit till här, så fungerar det inte. Här har liksom upphört. 

Då handstämplades brev och kort på orten. Fem öre var portot på det förfrankerade tjänstekortet. Ett kort som mottagaren förmodligen inte ville ha. Vem vill bli påmind om sådant man inte fullgjort? I advent får vi tänka efter själva. Är det något jag skulle ha gjort, något som jag har prokrastinerat? Skjutit upp till morgondagen? Låtit det bero? Struntat i? Som att lämna tillbaka en bok jag lånat. Eller hört av mig till en vän...

Adventskalender 5

Adventstiden tickar på och får sin rytm genom de olika söndagarna i kyrkoåret. Karaktären försöker man fånga i evangelieboken (den där kyrkoårets texter samlats) genom olika teman. Första söndagen i advent: Ett nådens år. Då inleds ett nytt kyrkoår. Den dagen byter man till en ny årgång texter (utav tre serier). Flera texter skildrar hur Jesus tågar in i Jerusalem. Andra söndagen i advent: Guds rike är nära. Då kan man koppla Jesu intåg till det annalkande Gudsriket. Tredje söndagen i advent: Bana väg för Herren. Den dagen får Johannes döparen bereda människor för den som kommer. Fjärde söndagen i advent: Herrens moder. Maria, Jesu mor, får stå i förkunnelsens mitt. Snart ska hon föda.

Men, för många människor i vår tid är detta grekiska, dvs okänt och obekant. Materien är lika främmande för de flesta som kvantfysik eller nanopartiklar. Om man ens vet att det finns ett kyrkoår är dess uppbyggnad fördold och förlorad. Skulle man råka gå i kyrkan någon enstaka gång missar man förståelsen av den söndagens betydelse i kyrkoårets helhet. Dem kvittar det nog men det har funnits tider då kyrkans år var varje persons år. Livsrytmen hörde samman och fick innebörd och tydning genom de olika söndagarnas tematik och budskap.

Dagens kort visar en äldre dam, en symbol för hela kyrkan (?), som sitter med familjebibeln uppslagen. Förmodligen ser vi en lördagskväll när helgen rings in klockan 18. Förr genom aftonsång eller helgsmålsbön. Idag ibland genom små program i SvT! Helgsmålet var en  förberedelse inför söndagen liksom advent är en förberedelse inför Julens helgdagar. Konstnär är Jenny Nyström. Portot är tio öre. Adressaten bodde i Östansjö. Ett extra märke sitter på kortets baksida med budskapet: Hemvärnet. På post för Sverige. Detsamma kunde sägas om damen vid sin Bibel!

Hur damen lyckats få tulpaner runt juletiden i dåtidens Sverige är en gåta. Det hemstöpta trippelljuset ger stämning mot den fina stjärnehimlen utanför fönstret.

Adventskalender 4

Helge Artelius är konstnären bakom denna överdådiga leverans. Fatet dignar av frukter på väg, burna av en ung och förmodligen nyanställd person. Arbetskläderna är i tunnaste laget för den som med fart och fläkt sköter hemleveranser i årets december, dvs i Covid-tider. Detta elände kunde Artelius naturligtvis inte förutse för decennier sedan.

Beredskapsregeringen, eller var det   -myndigheten, har uppmanat folk att redan nu julhandla. Man kan laga julmaten i förtid och frysa in det mesta. Så undviker man köer och kaos för hem och handlare.

Kortet såldes med förtryckta hälsningen: Hjärtlig gratulation på textsidan. Men med alla dessa lysande stjärnor som omger det solgula motivet passar det lika bra i advent och inför jul.

Utan tvekan skulle jag vilja ha originalet till detta kort och hänga det på väggen hemma. Undrar var alla gamla ursprungsmålningar till jul- och påskkorten egentligen finns? Hänger några hemma i människors vardagsrum eller ligger de flesta begravda i något gammalt arkiv? Hur som helst vore många sådana konstverk värda att lyftas fram och upp på synlig plats.

Kortet levererades 22 februari 1954 till Odensbacken. Portot var 20 öre.

Adventskalender 3

Tredje december, som idag, ger oss tre veckor (3x7=21) till julafton. Förberedelser och förväntan brukar ta fart så här i början av december. Stjärnor har redan satts upp i fönstren och dukar och prydnader plockats fram. Hos somliga grannar står granen som ett lysande vittnesbörd om det som komma skall. Den lyser i natten men saknar glitter, julkulor och andra dekorationer.

Julkortet idag är som en besvärjelse eller en beställning så att när väl julen kommer ska det vara vackert väder och mycket snö. Granen i förgrunden har just klätt sig i juldräkten med stora snödrivor balanserande på sina grenar. I bakgrunden ligger den upplysta stugan, som en fyr lyser över havet kliver stugan fram ur mörka skogen, där hemtrevnad och värme säkert ska finnas, när man väl kommer dit.

Månen speglar sig i öppet vatten, snön till trots. Det kan inte vara alltför smällkallt. Isen har inte gått och lagt sig...

Förväntan är en viktig del av julhelgen, den laddas av att man tänker på den i förväg. Risken är att det som väntas förstoras så till den grad att ingenting kan motsvara och leva upp till sådana drömmar. 

I år nyktrar vi till eftersom vi inte kan dra ihop till ett större julfirande. Människor får omtänksamt nog ge varandra den bästa av möjliga klappar - tillgivenhet och kärlek på avstånd. Tills dess fejar vi lagom och tänker en smula.

Adventskalender 2

 

En julgran bärs hem på dagens kort. Dess stam är smal som en skaft på en räfsa. Men det blev förstås lättare att bära. Kan det vara så att här har man fått med sig en toppgran? Inte för att den ser toppen ut, nej, för att den suttit högst upp i en vuxen storgran.

Månen skíner på en nästan blå himmel. Månen kommer som ett komma och går som ett g, fick man lära sig förr. Då visste man någorlunda i vilken fas månen befann sig.

Man kan tänka sig att kvinnans kläder är ett försiktigt sätt att närma sig tomtens textila och röda revir. Fart och fläkt i halsduken med samma mönster som mössa och tröja.

Detta var på den tiden då snön låg i drivor långt före jul! 

Påminner mig om att det börjar bli tid att tänka på årets julkort! I år kostar det 11 kronor att få en julhälsning förmedlad. Kortet här intill sändes till Årsunda och portot var 5 öre för att få det sänt och levererat. 

Adventskalender 1

 

Ett julkort som speglar den tid då det var vanligt med rejäla mängder snö. Fåglarna behövde mer mat än de kunde skrapa och hacka fram själva. 

En julkärve bidrog till att hålla de små liven vitala och flygande. På kortet en flock domherrar, ett namn även kvinnliga fåglar fick dras med.

Till vänster om kärven går en person som just huggit sig en gran. Troligast är granen utvald och skördad på egen mark. Inte stulen i närmaste skog som somliga hava för sed.

Ett kort som signalerar idyll, se bara stugans med fönsterluckornas små hjärtan! Den blå himlen piggar också upp. 

Då var advent verkligen förberedelsernas och förväntans tid. Och inte inräknad i julen.Vore skönt om advent åter fick vara advent på egna meriter, och jul stod på egna ben!

Glad advent och ett Gott nytt kyrkoår!

 

Komplexitetsreduktion, smaka på det

Urval, förenkling eller lögn och förfalskning är begrepp som överlappar varandra. Alla som destillerar det man ser och hör, till exempel sociologer eller journalister, löper risk att glida iväg så att förenklingen beljuger den verklighet som skulle beskrivas. I politikens värld är gränsen mellan fakta och fiktion hårfin eftersom man låter intrycken gå genom ideologiska filter som också kan förvränga och förvilla.

Ett ord, nytt för mig, dök upp i gårdagens tidningsläsning: komplexitetsreduktion! Ett ord att smaka på. Med begreppet som håv fångar man stort som smått i den dagliga nyhetsfloden. När utrymmet i etern eller på tidningssidorna får ursäkta att man inte redovisar sammanhang, bakgrund och historia blir det man berättar om gång på gång till osammanhängande händelser, svåra att få grepp om och förstå. Enskildheterna, händelserna, lyfts fram så att de framstår som en räcka orelaterade och icke-kausala tillfälligheter. Som när en fotbollsmatch beskrivs utifrån enstaka anfallares insatser och inte med hänsyn till laget, dess kunnande och strategier.

Nutidens mästare på komplexitetsreduktion är president Trump och flera andra autokrater som blir totalt svart-vita i språk och tänkande. Med en brist på förståelse för komplexa skeenden frodas idéer om sammansvärjningar, konspirationer och diaboliska fiender. Så undergräver och försvagar man normer och värden som håller ett helt samhälle samman och övergår till misstro och fiendskap mellan individer och grupper. Den dynamik som finns i sådana motsättningar ska ge tillräcklig luft under vingarna för att ett sådant odemokratiskt maktutövande ska kunna bestå.

Terapeutisk bön

En gång läste jag en bok om Vad gör vi, när vi ber? Frågan har hängt kvar och den dyker ibland upp just när jag gått in i bönen. När människor söker efter stillhet, lugn och balans vänder de sig till exempel till yoga, meditation eller mindfulness. Att bön kan ha samma uppbyggliga och läkande verkan förefaller inte ha fallit någon in. Möjligen kan det bero på bönens tystnad, ingen berättar om vad bönen betytt för dem. En annan bönetystnad är att den privata bönen nästan blivit tabu att beröra. Vem vill utsättas för löje och offentlig kritik? 

Bön är så laddat att man ibland försökt förbjuda olika yrkesutövare att under arbetsdagen sända en bön mot himlen. Den bristande tilltron till bön kan bero på att att så få har praktiserat bön att de aldrig hunnit uppleva bönens terapeutiska egenskaper. En alltmer vikande gudstro gör också att bönen tynar bort. Det beds knappast längre i hemmen, vare sig bordsbön eller aftonbön. Församlingarnas förmåga att lära ut goda bönetraditioner imponerar inte. Undervisning och hjälpmedel saknas.

Vad vi gör när vi ber är att upprätta en dialog. Vi får en relation till den som är långt bortom vår föreställningsvärld. Detta fortlöpande samtal kan hjälpa oss att hantera oro och bekymmer. Bönen reducerar stressnivå och återger oss en balans som vi längtat efter. Om det är bönens Herre eller själva bedjandet som åstadkommer dessa goda följder kan vi låta bero. Min tro lutar åt det första men jag förstår samtidigt att bedjandet, ordlöst eller formulerat, öppnar djupare skikt i oss och bidrar till bearbetning av problem och burna bördor.

Själva bönen är en väg till tro. Det terapeutiska får man  "på köpet".  

När vi tänker olika?

Åtskilliga gånger har en konflikt uppstått mellan det som "kyrkan" hävdar och det grupper och enskilda tänker och tror. Frågan om tillträde till prästämbetet har varit en sådan. Andra frågor där slitningar kan uppstå gäller t ex vapenexport, ekumenik, äktenskap, liturgi, partipolitik, kyrkosyn och vad som ger en kyrkas organisation legitimitet. Man kan undra hur vi enskilt och gemensamt ska hantera situationer när vi tänker olika?

Det kan även råda delade meningar om när och hur man ska avkrävas lojalitet som förtroendevald, anställd och/eller vigd. En distinktion har gjorts mellan ordningsfrågor och det som i högre grad gäller tro, bekännelse och lära. I det första fallet bör det finnas frihet att att göra och tänka olika. I det andra fallet är det svårare att ge variationer fritt spelrum, åtminstone om de avviker från kyrkans bekännelse så den uttolkas i de reformationens bekännelsetexter som kyrkan anslutit sig till.

Ett problem i en reformatorisk och evangelisk-luthersk kyrka som Svenska kyrkan är att det inte finns någon modell eller klargjord process för hur man kan ändra de hållningar som kyrkan tidigare haft. Här borde det finnas krav på teologiska och mångsidiga utredningar såväl som ekumeniska konsultationer. I Svenska kyrkans fall har man med knappast uppfyllt det första av dessa kriteriet och sällan eller aldrig det andra. Följden blir att det inte finns någon systematik eller rimlig logik i bekännelsearbetet.

Vindkantringar i "den allmänna opinionen" kan leda till att man förändrar gudstjänstens handbok och andra styrande böcker för att följa omgivningens förändringar. På området borde en försiktighetens ande råda tvärt emot vad som bör finnas på missionens och vittnesbördets fält där frimodighetens ande bör inspirera.

Har kyrkan en vilja?

Har kyrkan, i vårt fall dels Svenska kyrkan och dels den världsvida Kristi kyrka, en vilja? Hur kan man veta vad kyrkan vill? Frågan uppstår ur min förra bloggpost då jag undrade om kyrkan vill att vi ska be, enskilt och gemensamt, trots att vi inte kan delta i församlingens huvudgudstjänst. Och inga andra gudstjänster för den delen.

Kyrkan är egentligen en omskrivning för kyrkans Herre, för Kristus. Att Kristus vill att gudsfolket ska be är uppenbart om man läser och tolkar Skriften. Mera oklart är det med vilken auktoritet den kyrkliga apparaten, kyrkomöte, stiftsfullmäktige och -styrelse, pastoratsfullmäktige och -styrelse, kan ha synpunkter på vad som är önskvärt inom den troende och gudstjänstfirande församlingen. De är inte auktoriserade bibeltolkare eller teologer som kan föreskriva hur kyrkans bön ska vara och se ut. Detta inte ens trots att de formellt kan fastställa kyrkans böcker och på så sätt är de som slår fast hur kyrkans gudstjänst ska vara. 

Frågan om kyrkans vilja hör samman med frågan om vem som kan tala å kyrkans vägnar. Om jag läst kyrkans bekännelsedokument rätt är det upp till varje kristen att vara delaktig i kyrkan och därmed också tala för den. Där gör sig inga politiska partier eller andra världsliga makthavare besvär, de har sitt eget regemente att hålla ordning på.

Nog fick man höra om hur forna kyrkomöten kunde uttrycka sig om sina beslut: vi och den Helige Ande har beslutat... Så förhåller det åtminstone sig inte i den svenska kyrkoprovinsen.

Om jag får säga hur jag tänker så vill kyrkan att vi ska be, enskilt och gemensamt!

Vill kyrkan att vi ska be?

 Kan bön användas? Kan den brukas för olika syften man (kyrkan, församlingen, personen) vill uppnå? Eller är bön mest tänkt att vara individens samtal med Gud utifrån uppmaningen att inte be offentligt för syns skull utan dra sig undan i enskildhet? Finns ett både och?

Församlingen gemensamma förbön, ja alla församlingsböner, står insatta i ett sammanhang för att möjliggöra och uppnå olika saker. Syndabekännelsen är en bön som är tänkt leda fram till absolution, förlåtelse och upprättelse. Den allmänna förbönen har som ett syfte att beveka Herren att åtgärda de värsta bristerna som förtryck, svält, lidande och sjukdom. Även om man inte uppfattar som en postorderbeställning, som en maskin som gör saker bara man drar i bönespaken, så finns tron och förhoppningen enligt utsagor i Skriften att den som ber ska få.

Motbön finns också där man ber att något genom Guds ingripande ska misslyckas eller upphöra. En böneform som ofta används för politiska, sociala och ekonomiska syften. Särskilt den som lever i en mestadels svartvit värld kan riskera att hamna i motbönens nät. Äveså används bönen för ett bestämt syfte, något man vill uppnå. Bön mot pandemier, som Covid, är även motböner men både rimliga och berättigade. Sådana böner kan även formuleras positivt som bön för den sjukas tillfrisknande och hälsa.  

Bönen kan vara alldeles frivillig och spontan, men den kan också ske på uppmaning och förfrågan. Svenska kyrkans församlingar borde tro på förbön. Varför församlingarna inte uppmanar oss, avsidestagna och vi som har få möjligheter att delta i gudstjänsterna, att be kyrkan, församlingen, lokalsamhället, de Covidsjuka och så vidare är en obesvarad fråga. Ska den så förbli?

Vi kan ju redan be, och många gör det. Men i alla fall...

Kyrkogångsseden

Svenska kyrkans kyrkogångsed med en grafisk bild under och efter pandemin. Rena ruinen...

Skrumpnar den gudstjänstfirande församlingen?

Hur ska gudstjänstseden, detta att regelbundet gå i gudstjänst, kunna återupprättas så att kärnan, den gudstjänstfirande församlingen, inte förtvinar och skrumpnar? Med nuvarande restriktioner blir plötsligt gamla tankar på gudstjänst och mässfirande som ställföreträdande förverkligat eftersom så orimligt få kan delta fysiskt. Några få firar å de mångas vägnar tills församlingen i någon rimlig mening åter kan få möjlighet att vara med.

En överhängande risk när pandemin klingar av och vaccinen gör sin verkan är att än mer locka med det man tror att folk vill ha, istället för att erbjuda kyrkans tusenåriga liturgiska tradition och erfarenhet. Nya hyss och smörigt publikfriande i kyrkan kommer inte att råda bot på krisen! I längden vill man inte ha discoblinkande lampor monterade på altaret eller sekulära konserter. Bristen består ju i att evangeliet och förkunnelsen hörs allt mindre och att Kristus försoningsverk inte uppfattas eller förstås (så långt det är möjligt).

Gudstjänst som tolkar gudstjänst kan vara en väg för att öppna upp några av de många tecken och innebörder en alldeles vanlig högmässa erbjuder. Studiecirkalr och samtalsgrupper kan också fungera. Lotsar och guider som kan bistå och hjälpa människor genom det som lätt kan bli övermäktigt därför att kyrkans värld har blivit så främmande, Alienationen har redan satt in även bland relativt vanligt kyrkfolk. Så hur är det då inte för de på längre avstånd, de passiva, de avståndstagande?

Ska ett sådant program för att öppna vägarna till gudstjänsten fungera förutsätter det förstås att präster, musiker, diakoner, pedagoger och många andra själva har insikter och kunskaper rörande tro och bekännelse såväl som mässa och liturgi. Om man inte själv ser blir det svårare att få till det och den insikten kan man läsa sig till redan i Skriften. 

Att omfamna det katolska

 

Påvens besök i Lund kunde ha inneburit en ekumenisk nystart. Men sedan dess tycks det mesta kommit av sig. Det ekumeniska intresset är i botten och lär inte förstärkas av det pandemistiska undantagstillståndet i samfundens gudstjänstliv. Reformationsminnet har genom århundraden alltför ofta använts i polemiskt syfte, I Lund kunde man istället betona det som förenar teologiskt och ekumeniskt. En ny tid ger andra förutsättningar och de gamla konflikterna kan ses i ett nytt ljus. Inte minst därför att nationer styrs annorlunda och politik och ekonomi har förändrats i grunden. Därmed har också kyrkans roll som världslig aktör fått andra och nya uttryck. Världsbilden är en annan och olika konfessioner påverkar och förhåller sig oavsett intensiteten i ekumeniken till varandra. Olika religioner och de många kristna samfunden lever idag sida vid sida, även i det tidigare så homogena Sverige.

Den ursprungliga polemiska situationen som efterhand blev allt mera allvarlig. Finns där likafullt. Det lutherska ifrågasättandet var en rörelse inom kyrkan som trots sitt inomkyrklig ursprung förde med sig kyrkosplittring, uppbrott och förändring. Vår förståelse av det som hände då färgas fortfarande alldeles för mycket av 1500-talets starkt antagonistiska texter, som om då vore nu. 

Dialogen mellan lutheraner och katoliker har faktiskt sedan dess övervunnit och löst upp några av de största teologiska stridsämnena. Dessutom tycks alla nu vara övertygade om att Luther inte ville kyrkosplittring utan reform av upplevda missförhållanden i kyrkans tänkande och liv.

Förre påven Benedikt XVI sa 2011 vid ett besök i Luthers gamla kloster i Erfurt: Det som ständigt sysselsatte (Luther), hans livs djupa passion och drivkraft var frågan om Gud. ”Hur finner jag en nådig Gud” – denna fråga träffade honom i hjärtat, och lade grunden för allt hans teologiska sökande och hans kamp. Denna brottning gjorde stort intryck på påven som också undrade: …vem ställer sig denna fråga idag – ens bland kristna?

I den skrift som publicerades vid påvens Sverigebesök i höstas, Från konflikt till gemenskap står det: Dialogen visar att parterna talar olika språk och förstår orden olika; de gör olika distinktioner och tänker på olika sätt. Motsatta sätt att uttrycka sig är dock inte alltid detsamma som att själva innehållet står i en motsatsställning. (s20)

Hög tid för ett uppvaknande även på lokalplanet för att inse vår gemensamma kallelse och vårt gemensamma uppdrag att vara Guds folk i samhälle och värld. Visst vore det upplyftande om även kyrkomötet kunde omfatta en sådan gemenskap mellan oss och den katolska kyrkan!

Huvud och hjärta

Varav huvudet är fullt talar munnen. Förr var det hjärtat som utgjorde känslolivets centrum. Vad har inte denna stackars muskel utsatts för. Som om det inte räckte att pumpa blod ett helt liv. Den ska också jobba med emotionella eruptioner. Därför får huvudet, hjärnans boning, tjänstgöra. 

Vid dialysen igår satte man nålar i min nyblivna och ganska klena fistel. Förhoppningen är att den ska växa till allt eftersom man bråkar med den, sticker hål på den. Allt gick bra tills jag lät huvudet gå på tomgång. När telefonen på sängbordet ringde tag jag hjälp av båda händerna för att få oljudet att tystna. Ingen medverkan av huvudet där. (Ett samtal över wifi och inte mobilnätet) Nu tog ryggraden (?) över. Instinktivt reagerade jag. Ringsignalen lär som ett brandlarm. Den måste tystas!  lyckades jag ordna. 

Genast växte en blodbulle fram ovanför ena nålen. Kärlet blev perforerat och sjuksköterskorna fick se till dialysen återgick till katetern på mitt bröst, den där som går ända in i hjärtat.

Stor utgjutning som man vill begränsa. Så med binägna försök att försiktigt massera undan det mesta av blodet från ådern ifråga lättade trycket något. Man talade lugnande med mig och underströk att detta får alla vara med om någon gång. I början kan man hålla armen på plats med en liten gasbinda för att förhindra att patienterna viftar som en dirigent med extremiteterna. Huvudet klarade inte uppgiften, så ryggen och hjärtat fick hjälpa till...

Påfyllning och näring

Varje övertygelse kan behöva påfyllning för att bestå och utvecklas. Trons visshet är inte detsamma över livet och genom åren. Den behöver näring genom att brukas och utövas. En förr använd näring var Bibeln. Genom Guds ord blev tanken fylld av referenser och bilder som i det dagliga livet kunde vitaliseras och öka varseblivningen. Idag samlar Biblarna damm i de hem där de alls finns. Daglig bibelläsning är ett minne blott. Mina fötter lykta? Ett ljus på min stig? No way, säger nutiden.

Det dagliga livet räknar inte med det gudomliga. Skapelsen har tagits för givet och har brukats och överutnyttjats därför att dess gudomliga ursprung som en gåva vittrat bort. Förvaltarskap blev till ägande, vård blev förbrukning. Resurserna användes utan särskilt mycket hänsyn till att de utan omsorg blev ändlig och inte alls oändliga. Blotta tanken att vårt samhälle intecknat 100 000 år av skötsel för atomavfallet är talande. Hur kalkylerar man med kostnader över en period, en eon, på 100 000 år?

Själen behöver näring för att det andliga inte ska exploateras eller läggas i träda. Gudstjänsten är ett sätt att låta själen syresättas. Gudstjänsten kan fungera som stöd och inspiration under efterföljande vecka, ja, tills nästa vilodag ger möjlighet till ny själslig djupandning. 

Den tysta majoriteten

Läser dagens SvD med en stor intervju av Andres Lokko som syns flanera på bild. Hörde och såg honom i en Tv-soffa där han mitt intryck var hade uppenbara svårigheter att  få fatt på vad han egentligen ville säga. Inget ovanligt i och för sig, det kan vara svårt att koncist och pregnant formulera sig snabbt och rappt.

Den som tittar och ser får en strid ström av gäster hos utfrågare i radio och TV, märkligt nog är urvalet ganska begränsat. Mediet får oss att tro att det är något speciellt med dem som hamnar i sofforna bara för att de jobbar på teaterns, musikens eller politikens scener. Vi invaggas i föreställningen att de är annorlunda än oss andra, mer intressanta och viktigare. Inget kunde vara mer felaktigt. Varje människa bär en unik erfarenhet och är sin egen berättelse. Men mattanten Elsa hamnar inte i soffan, inte heller städaren Fatima. Ändå ligger verkliga livsöden förborgade i dem. De sliter på utan medial uppmärksamhet. Det får mig att längta efter en ny Rapport från en skurhink!

Inte ens som alibi släpps oberömda eller oomskrivna människor in i studion för att utfrågas och berätta. De lever i vad som nedlåtande kallas för "den lilla världen" trots att de vore lika mycket värda att utforska och beskriva. De blir saknade och begråtna när de dör av dem som de berört, men aldrig omskrivna i runor. Präster och imamer har i alla fall besjungit dem i sina griftetal. Hålet i den sociala väven blir lika stort av deras frånfälle trots bristen på publik uppmärksamhet. De lever och dör långt borta från rampljuset. Berättelser som sakta falnade och stillnade.

Alla stolta deviser om "allas lika värde" klingar tomt. Genom livet har de varit kunder, brukare eller hyresgäster. En gäst som betalar hyra, man hör hur det skorrar! Dessutom har de aldrig fått tillgodoräkna sig värdestegringen på de fastigheter de hållit under armarna och där aldrig haft hjälp av sitt boende för att bygga upp en ekonomisk buffert. De har varit anonyma röster i valen, deras stöd har varit nödvändigt, man har räknat med deras röster men deras behov har inte artikulerats och tillgodosetts. Detta är den verkliga och tysta majoriteten...

Klena ådror

Tre gånger har man undersökt min ådror i armen. Där opererade man ihop en ven och en artär alldeles bredvid pulsådern. På handleden. Men resultatet har blivit klent. Denna fistel ska se till att en ven och en artär växer till så de får ansenlig storlek och blir lätta att sticka i. Så man får tillräckligt tryck på dialysblodet. Men mina ådror har en egen vilja. De tar det lugnt. Så lugnt att man redan en gång fått ballongspränga ingången till det sammanfogade kärlet.

I förra veckan smetade jag på bedövning. Men då ville man inte sticka. Ådrorna bedömdes vara för klena. Om en stund ska man göra ett nytt försök utifrån tanken att ådrorna ska skärpa sig om man börjar punktera dem med dialysnålar. Innan dess ska jag gå de få kilometrarna ner till sjukhuset. Så att bedövningskrämen hinner värka. Nej, verka ska det stå.

Inte längtar jag efter dagens övning. Men ser det som en lärande erfarenhet. Fasar för att komma hem igen med en blå arm med många stickhål, som en schweitzerost. Nej, nu kan jag inte dra ut på det längre. Dags att gå.

Dialysmaskinen ska kläs

 Jag går i skola. Njä, skola vet jag inte. Men jag får undervisning. I hur en dialysapparat fungerar. De senaste veckorna har det handlat om hur man klär en dialysmaskin. Tre olika slangset ska monteras i olika klämmor och mätinstrument. En uppsättning för artären, en för venen och ytterligare en för tillförseln av vatten. Även ett magnifikt filter med tusen små perforerade trådar krävs. Slangarna ska matas in i olika pumpar som driver blodet in och ut under normalt fyra timmar. Dessutom ska de kopplas ihop så att det, när dialysen är igång, formar ett slutet system av blod och superrent vatten med salt i.

På nätet kan man hitta instruktionsfilmer om hur det går till. För den vetgirige kan man här se hur Fresenius 5008 görs i ordning.

Det mesta är logiskt men möjligheterna att göra fel finns där också. Tur att apparaten är med på noterna och protesterar mot de värsta misstagen. Dessutom låter det en hel del. Apparaten larmar, plingar och klingar, suckar och skvalpar. Vilken lycka att dialysen finns så att ganska många av oss kan fortsätta leva...

En mur som hinder

I drömmen kan det hända att en vägg står i vägen. Där det borde finnas en stig, en väg, står det en mur. Den går inte att forcera. Ingen kan klättra över den. För en person som vill framåt är det besvärande att tvingas åt sidan. Men när vägen är spärrad behövs alternativ. När planerna inte går i lås måste man söka sig framåt på andra sätt.

Det är inget alternativ att slå läger och bara vänta. Åtminstone inte i längden. Visst kan det vara klokt att låta saker bero, att lugna sig och tänka efter en gång till innan man rusar iväg. I mitt fall löste det sig. Jag vaknade. Men i livet finns det murar som blockerar. En njursjukdom som tvingar livet åt sidan. Vare sig ork eller förmåga räcker till för att ta sig vidare rakt fram. Nya strategier behövs och utvecklas efterhand. Kan man inte resa långt får man begränsa sig och fara kortare sträckor. Kan man inte få gästdialys på Gotland får man låta bli att besöka ön. Kanske kan Vinön i Hjälmaren bli ett alternativ?

Gräset fattar inte

Kolonin ska gå i ide. Har vi bestämt. Området är avfolkat och man kan promenera runt utan att stöta på andra kolonister. Enstaka människor med spade i handen finns förstås. De vänder jord så det ska bli en bördig vår och sommar.

Vi har grävt ner 120 lökar ungefär. För att det ska blomma lite mer. När det är dags. Tulpaner och pingstliljor. Bland andra sorter. Det som lär ta priset i höjd åtminstone är jordärtskockorna. Släktingar med solrosorna. De strävar mot höjden samtidigt som små klumpar växer till under marken. Nyss sågade de gamla växterna av. Träiga och flera meter höga. Frysen blev fylld med jordärtskockor. Som blir bäst om de skivas tunt. Och steks i olja så de nästan friteras. Men även soppa är ljuvligt gott. Mumma!

Gräsmattan däremot har inte förstått signalerna att det är dags att lugna ner sig inför kärvare och kyligare tider. Gräset sprutar ur marken och gör det omöjligt, nästan, att räfsa bort trädens löv. Äppelträd har mycket av den varan, liksom fläderträdet och andra udda sorters bladväxter. Särskilt i grusgångarna gillar gräset att växa. Det är som om det lockar mer att kämpa sig fram ur backen. På pin kiv. Så att vi får hacka och gräva, rensa och stå i. Allt medan medkolonister som råkar bege sig till sina lotter medlidsamt skakar på huvudet. Odlar de gräs i gångarna, undslipper de sig. Har dom ingen hacka? Eller spade? 

Vad sa vi göra? Så vi slipper ha gröna gångar? Gruset ser faktiskt ut som grön asfalt. Men kommer ma för nära är det snart läge för golf. Det ser man. Gräs överallt. Får nog skriva en motion till årsmötet. Om att gångarna blir asfalterade. Snart. Så vi slipper ha ångest. Hela vintern.

Läsa en bok och...

Före pensioneringen tänkte och andades jag Svenska kyrkan. Arbetsplatsen var ett centrum för planering av gudstjänster och aktiviteter. Där var ekonomi en viktig, ofta avgörande, faktor vid beslut om hur problem skulle lösas och vad som skulle göras. Men lika framträdande, ofta än mer, var uppdraget att "bygga" församling och fullgöra kallelsen, missionen. Människorna som samarbetade fungerade som ett kluster där till slut ett gemensamt ackord skulle skönjas.

Vid pensionering försvann på en enda dag tillhörigheten till detta kluster, synliggjort genom bortlämnade nycklar, utstädat kontor och avskedstagande i olika former. Man står som på kajen och vinkar när skeppet sakta kastar loss och far vidare. Det blir många tankar om hur det är ombord och hur bryggan hanterar sitt uppdrag, men också om hur den dagliga verksamheten utformas. Detta medan fartyget alltmer avlägsnar sig.

Personen på kajen är avknoppad och dimensionerna i den egna tillvaron ändras över natt. Hem och fritidsaktiviteter fyller horisonten. Antalet levande relationer förändras drastiskt. Problemlösnings- och ledningsförmåga förlorar sin betydelse. Andra kvaliteter krävs nu. I denna krympande värld är det inte så enkelt att navigera eftersom det nu dominerar livet på ett annorlunda och nytt sätt. 

Hemmet som var ett nav blir numera nästan hela cykeln. Resan, färden, målen som behövdes för fartygets bästa vittrar bort. Intrycken bleknar och världen är så väldigt mycket mindre, alldeles oavsett hur mycket engagemang och omvärldsintresse som finns. I ett försök att ändå hålla kvar något och hänga med blir det lätt att överkonsumera medier och deras flöde. Det verkar då som om något händer även i det egna livet.

Inte är det så konstigt att det skrivs böcker om hur man ska hantera sin pensionering. Det krävs förmåga och ansträngning för att processa denna enorma perspektivförskjutning. Flera världar, arbetet och olika uppdrag, hemmet, vänkretsen - det mesta minskar och krymper. Att hålla sig alert och uppdaterad i kyrkliga frågor eller i teologi kräver ett oerhört starkt engagemang. I mitt fall bidrar sjukdom till att en stor del av tiden är intecknad och uppslukad. Den egna hälsan ockuperar mer än halva veckan. Men varför sucka och klaga? Man får väl köpa en biljett och hänga med på en resa, en kryssning. Och läsa en bok och ringa en vän.

Lögn ett starkt klister

Glåmig och trött blir man av att ha valvakat i snart tre dygn. The never ending story gör sig påmind. Först val, sedan rösträkning. I Sverige slipper man i stort sett efterföljande drama i rättssalarna. Men det finns flera led kvar. Elektorerna och deras röstande kan även det bli ett slagfält. Vi väntar och ser med stigande förvåning över hur  mer än 60 miljoner amerikaner tycks nöjda med Trumpismen. Hisnande. Många av dem tror därtill att valet håller på att stjälas! Varför då? För att Trump sagt så. Som en vore han en halvgud och mer därtill.Men så är tron på tomtar och tandfen omfattande och utbredd i det stora landet i väst.

Demokrati är inte alls någon enkel affär. Och den kan lätt manipuleras och undergrävas. Populister i öst och väst hoppas på Trump. Även en och annan sansad person gör så. Vilket många av oss inte kan förstå. Hur tänker de?

När Joe Biden beskylls för att vara kommunist och socialist, vet de som anklagar ens någonting alls om vad dessa politiska ideologier och idétraditioner står för? Det blir löjeväckande och obegripligt. Kanske ska det förstås som vinklade demagogiska knep? Det värsta är att så många verkar tro på dessa beskyllningar. Etiketterna klibbar sig fast, ty lögn är ett starkt klister. 

Avgiftsbelagd mässa och privat gudstjänst

Den som vill promenera i sitt närområde får vara uppmärksam. Det är många som vill ut och lufta sig och hålla konditionen uppe. Det finns ett "vattenfall" i närheten av Karlslund i Örebro. Men parkeringsplatsen är ofta så full att det blir avskräckande att promenera ut till fallet och tillbaka. Den som vill hålla avstånd till sina medmänniskor får verkligen ligga i. Till slut blev det en vandring mellan kolonistugorna på Alnängarnas koloniområde. Där var det glest mellan besökarna.

En av allhelgonahelgens dagar gick vi på en kyrkogård där vi har familj i flera gravar. Mycket folk men breda gångar så det gick bra. På vägen tillbaka till bilen ville vi gå in i kyrkan men blev bortmotade. Där skulle en minnesstund ordnas och bara anmälda släpptes in! Gränsen till att ordna privata gudstjänster passerades, trots att alla gudstjänster ska vara öppna för alla. Det är lätt att förstå att pandemin ställer till det, men att enbart släppa in anmälda till gudstjänster i Svenska kyrkan är inte rimligt. 

För några år sedan fick jag medverka till att stoppa inträdet till en mässa i en kyrka. Förmodligen skulle inträdet bekosta rockgruppen som skulle stå för gudstjänstmusiken. Men inte ens då kan man kombinera nattvard med inträde. Då får man se till att det är en renodlad konsert som erbjuds. Tillträde till en mässa kan inte vara avgiftsbelagt och inte reserverad för vare sig anmälda eller betalande. Gissa om lusten att återvända till de församlingarnas kyrkor är särskilt stor...? 

Då förlät du mig.

 

 Idag blir det återbruk. Från ett inlägg i maj 2007 på stillsam:

Ett under vi sällan kallar under har en mycket central ställning i kristen tro. Man kan säga att det tillhör det grundmönster som kristen tro förutsätter. Jag tänker på att synd och skuld som plågar människan genom några enkla ord kan bli bortlyft. Syndernas förlåtelse skänks oss.

Förutsättningen är att man kan inse att allt inte står väl till med mänskligheten, med människan. Med oss själva. Att vi alla på något sätt bär skuld. Bekännelsen, min bikt, är min egen, den sker inför mig själv, ibland i församlingens gemenskap, och inför Gud. Den är formulerad i jag-form. Jag bekänner inför Dig... Det är inte någon annan som dömer eller slår fast synden eller skulden. Det är varje människa som själv bär fram sin brist, sin bortvändhet från Gud.

Den som menar att skuld och synd bara är en konstruktion får självfallet problem med hela tron. Den som upplever sig skuldlös och syndfri, ser sig som en människa i grunden god och hygglig, har också svårt att ta till sig detta. Möjligen kan den människan blicka bakåt mot 1900-talets monstruösa folkmord och krig och förstå att människans godhet är starkt överskattad. Människans benägenhet och förmåga att göra det onda står inte vi fria ifrån.

Att faktiskt erfara att en börda lyfts av, som en direkt befrielse från Gud, ger många kristna människor livslust och styrka. När man inte tvingas bära hela bördan själv. Den upplevelsen gör att tron fortsätter leva, trots alla försök att borra hål i den kristna tron. Syndernas förlåtelse är ett under för den som blir befriad, upprest, helad.

Att det inte bara är per automatik inser den som tar förlåtelsen på allvar. Den förutsätter uppriktigt hjärta och en avsikt att på flera plan göra upp med det som är ont i mitt liv, i min tillvaro. Synda på nåden kan man alltså inte göra. Men man kan på ett sätt erfara befrielse och veta att trots förlåtelsen finns synd och skuld fortfarande i kyrkans, i människors och i mitt eget liv.

På ett ställe i sin stora Galaterbrevskommentar skriver Luther: Kyrkan är visserligen helig, och likväl är den samtidigt en synderska. Därför tror den också på syndernas förlåtelse och beder: »Förlåt oss våra skulder.» Det heter ju också i Ps. 32, 5 f.: »Jag sade: 'Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser'; då förlät du mig min synds missgärning. Därför skola alla helgon bedja till dig.» När vi kallas heliga har detta alltså icke den innebörden, att vi skulle vara heliga i oss själva, såsom då det säges om en vägg att den är vit, därför att den är vit i sig själv. Den helighet vi ha i oss själva är icke tillräcklig. Därför är Kristus all vår helighet. Där vår inneboende helighet icke räcker till, där räcker Kristus till.

Vad är en prost?

 

En repris från 2015, idag utbyggd och omskriven:

Ett prosteri i Närke

En prost är en speciell präst

I byrålådan, dvs i en mapp i datorn, hittade jag nedanstående sammanställning (kompilation) som jag totat ihop från källor jag inte längre minns. Detta skrevs som en kort information för att läggas ut på nätet. Men texten kan lika gärna publiceras här för att lyfta fram en  mindre känd del av Svenska kyrkan...

Ordet prost (av latinets praepositus, med betydelsen överordnad eller förman) är ålderdomligt och uppdraget mycket gammalt. Få är de som vet något om prostar eller om kontrakt. Dessa kyrkliga termer väcker därför ofta förvåning och leder till undran och förundran. Frågorna kan bli många. Vad är egentligen en kontraktsprost? Vad gör en sådan? 

En kontraktsprost är idag en präst som på biskopens uppdrag ska stödja och ha tillsyn över det kyrkliga arbetet i ett kontrakt. Ett kontrakt består av ett geografiskt område med antal sammanhängande församlingar. Uppgiften som kontraktsprost har beskrivits som en vördnadsvärd institution med gamla anor. Under långeliga tider har prosten varit kyrkoherdarnas i kontraktet ledare och förman. Idag ser det annorlunda ut. Trots att det förändrats och delvis urholkats genom åren finns prostämbetet kvar.

Svenska kyrkans stift är än så länge indelade i kontrakt. Till Strängnäs stift under biskop Vilhelm fördes Närke genom ett påvebrev någon gång 1171-72. Från första början var hela Närke ett prosteri. Den förste prosten över allt Närke som man känner till, Gerardus, verkade i övergången mellan 12- och 1300-talet. Under 1500-talet delades detta stora prosteri i fyra mindre. 

I modern tid har man fortsatt att förändra kontraktsindelningen. Örebro omfattade före storpastoratets införande (på nyåret 2014) följande församlingar: Almby, Längbro, Mikael, Nikolai, Adolfsberg, Mosjö-Täby och Olaus Petri.

I varje kontrakt ska det finnas en kontraktsprost enligt Kyrkoordningen

(KO 6 kap 3§). Prosten utses av biskopen efter det att kontraktets präster har hörts. Ofta genom någon form av enkät. 

Kontraktsprostens uppgifter anges bland annat i kyrkoordningen på följande sätt:

Kontraktsprosten skall i sitt kontrakt

1. biträda biskopen med ledningen och tillsynen,

2. biträda biskopen vid visitationerna i församlingarna,

3. på biskopens uppdrag visitera församlingar, samt

4. i övrigt fullgöra de uppgifter som kontraktsprosten enligt kyrkoordningen skall utföra. (KO 8 kap, 6 §)

Eftersom biskopen utnämner prostarna för att de ska kunna bistå i uppgiften att ha tillsyn och att främja församlingarna och det kyrkliga arbetet samlar biskopen regelbundet prostarna för möten av rådgivande karaktär. De övriga uppgifterna betyder bland annat att prosten ska inviga en ny begravningsplats eller en utökad sådan. När en ny biskop ska väljas är prosten valförrättare i sitt kontrakt, t.ex vid biskopsval. 

Prosten har också till uppgift att samla präster och diakoner i kontraktet till gemensamma konvent. Sådana samlingar lär ha förekommit sedan medeltiden.  Dessa möten har nu för tiden ofta formen av samtal över aktuella kyrkliga, teologiska eller andra angelägna ämnen av vikt för församlingarna och samhället. De syftar till fortbildning och förkovran och kan självklart ske i form av föreläsningar eller studiebesök.

Under mina tio år som prost i Örebro gjordes många studiebesök, bl.a. på Nerikes Allehanda, Sveriges television, Libris (ett bokförlag kopplat till Örebromissionen), Regionsjukhuset (numera Universitetssjukhuset) och på Universitetet. Vi läste böcker gemensamt med efterföljande diskussioner och hade åtskilliga gästföreläsare. Kontraktets diakoner infogades under denna period i konventet.

I Svenska kyrkan finns utöver kontraktsprostarna även ett antal domprostar. Så tituleras kyrkoherdarna i stiftens domkyrkor. Domprostarna är prostar över egen församling. Därtill har de uppgifter i sina stift, där de bland annat tillhör domkapitlet (vice ordförande) och stiftsstyrelsen (ersättare för biskopen).

Prosttiteln kan dessutom delas ut av biskopen till dem som anses vara särskilt förtjänta präster. Förr kunde en "vanlig" kyrkoherde bli prost över egen församling och undantogs då från kontraktsprostens tillsyn. Så sker inte idag. Nu för tiden kan man istället bli utnämnd till prost honoris causa. Dessa präster blir hedersprostar och får titeln för ärans och hederns skull. Titeln prost h.c. är alltså ett offentligt erkännande för viktiga insatser i kyrkans tjänst.

Vilka har då varit kontraktsprostar i Örebro sedan början av 1600-talet?

Abel Petri ( -1614

( -1614)

Petrus Mattiae Helsingius

(1615-1618)

Han fick då transport till
Örebro och förordnades jämväl till "Generalis præpositus
(in-spector) Nericiæ", ett inspektorat öfver allt Nerikes
pres-terskap, som han och hans närmaste efterträdare Nicolaus
Bothniensis utöfvade, men som därefter synes hafva
upphört. Kyrkoherdarne i Örebro före Petrus Mathiæ H. kallades
blott "Præpositus Nericiensis" (ej Generalis). Dessa generalprostar
kallades äfven "Ordnarii" och voro ett slags "vicarii Episcopi". (Ur Strängnäs stifts herdaminne)

Nicolaus Benedicti

(1529-)

Sven Gudmundsson (-1550)

(ca1544-1550)

M Nicolaus Stephani,  Ostgotus* (se nedan)

(1551-1557)

Mellan åren 1557-1569 var dåvarande Örebro län som ett eget nyinrättat "biskopsdöme" med en ordinarie placerad i Örebro! Samtidigt var ordinarien kyrkoherde i Örebro pastorat.

Lars Olofsson

*M. Nicolaus Stephani Ostgotus, blev Ordinarie över Jämtland och senare biskop i Växjö

(Ordinarie 1557-1563)

Andreas Suenonis Smältare (

(Ordinarie 1563-1564/65)

Jacobus Johannis (Johansson) Westrogotus, () Blev biskop i Skara

(Ordinarie ca1565-1569)

Här blev Ordinarien åter "enbart" kyrkoherde i Örebro och "bara" prost över Närke.

Jonas Johannis (

(1569-1577)

Esbernus Petri Bose (-1627)

(1577-1606)

Abel Petri Smaltzius (-1614)

(1606-1614)

Nicolaus Jacobi Bothniensis (1578-1655)

(1620-1655)

Isak Isthmenius (1610-1658)

(1657-1658)

Jonas Erici Billovius (1620-1669)

(1659-1669)

Daniel Josephi Fogdonius , läs även här (-1675)

(1669-1675)

Andreas Brun (1620-1686)

(1676-1686)

Casten Magni Rönnow (1638-1691)

(1688-1692)

Johan Bilberg (1646-1717)

(1692-1701) (blev biskop i Strängnäs 1701)

Ericus Aronius (1604-1701)

(utnämnd, hann ej tillträda)

Johan Strömer (1666-1739)

 (1701-1739)

Ericus Danielis Lidius (1692-1774)

(1741-1774)

Erik Waller (1732-1811) (blev biskop i Västerås)

(1776-1798)

Johan Widén (1739-1813)

(1798-1813)

Per Thyselius (1769-1838)) Blev biskop i Strängnäs

(1815-1829)

Per Olof Gravander (1775-1846) Blev Domprost i Strängnäs

(1829-1844)

Ture Annerstedt (1806-1881) Blev biskop i Strängnäs

(1846-1853)

Gustaf Wilhelm Gumaelius (1789)

(1853-1877)

Ernst Jakob Keijser, (1846-1905) Blev biskop i Skara

(1880-1886) 

Karl Erik Edlund (1847-1915) 

Blev kpr 1886 och var det fram till 1914

Gustaf Wilhelm Andersson (1852-1925)

Kontraktsprost 1914-1922

Carl Lönroth (1866-1941)

Blev kpr 1922 och var så fram till sin död 1941

Carl Stenbeck (1879-1969)

Kontraktsprost 1941-1952

Benny Benktsson (1892-1973)

Blev kpr 1952 och var så fram till pensioneringen 1958

Berndt Bäcklund (1903-1982)

Kyrkoherde i Längbro. Blev kpr 1959 och var så fram till pensioneringen 1971

Carl Erik Ekström, f. 1933

Komminister i Nikolai. Blev kpr 1971 och var det fram till 1976

Inge Blomquist, (1923 - 2019)

Kyrkoherde i Almby. 

Blev kpr 1976 och var det fram till pensioneringen 1988

Björn Svärd f. 1938, Här är en hemsida han skrivit.

Kyrkoherde i Mikael. 

Var kontraktsprost 1988 fram till sin pensionering 2003

Lars B Stenström, f 1948

Kyrkoherde i Olaus Petri. 

Var kpr 2003 fram till pensioneringen 2013

Ingemar Söderström, f 1952

Kyrkoherde i Nikolai och därefter den förste kyrkoherden i det nybildade Örebro Pastorat. Han har diktat inspirerat om Örebro kontrakt. Var kpr 2013-2017

En liten kuriositet: Nyårsdagen 2024 var det nyårsfest i Elgerigården i Örebro. Då noterade jag att vi var fyra gamla kontraktsprostar från Örebro var där: Carl Erik Ekström, Björn Svärd och jag, Lars B Stenström samt Ingemar Söderström!

Januari 2018 förändrades kontraktsindelningen i Närke så att det istället för tre kontrakt blev två, ett Norra Närkes kontrakt och ett södra Närke kontrakt. Till gamla Örebro kontrakt fogades följande församlingar: Knista, Glanshammar, Tysslinge och Axberg. Ny kontraktsprost blev:

Tomas Rådehed, f 1965

Kyrkoherde i Axberg. Tidigare kpr i Glanshammars kontrakt. Kpr 2018-2023.

Caroline Edlund, f 1973

Församlingsherde i Edsberg och Mosjö-Täby församlingar. Kontraktsprost 2023-

Fröding, värmlandspoeten, hade sin bild av "Våran prost", en förmodligen välmående och övergödd prost:

Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.
Han lever som vi
och dricker sitt kaffe med halva i
som vi
och ratar icke buteljen,
älskar mat som vi
och är lat som vi
– men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,
vi andra känna oss ynkligt små,
men prosten likasom växer,
för då är han prost från topp till tå
och det en hejdundrande prost ändå
i stort pastorat med annexer.
Jag glömmer väl aldrig i all min dar,
hur vördig han var
här om sistens i kappan och kragen,
hur världens barn
han malde i kvarn
och läste för köttet lagen!
Och prosten grät – tacka för det,
han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,
ty köttet sved
och själen var allt satt i klämma.
Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut
vid tjänstens slut efter prosten ut,
ty rådet var kalladt till stämma.
Men det förstås, vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade: »välkomna
till smörgåsbordet och supen!»

Ingenting "great" med förakt

 Att skilja på sak och person tillhör de lärdomar skolan och hemmet försökte inpränta. De använde inte repliken från filmer om brott och våld: det är inget personligt, det är bara affärer (it´s nothing personal, it´s business). Istället fick man höra att åsikter är en sak och personen en annan, vilket ibland lät misstänkt. Hur skulle man kunna sära på personen och dennes uppfattningar och åsikter? Tanken var förstås att det borde vara möjligt att umgås även om man inte hade samma idéer eller ideologi. Man kunde förakta åsikterna men respektera människan...

I USA blir det allt svårare att upprätthålla den linjen. Politik har i och med Trump blivit totalt personlig. Han har inte förmågan att ideologiskt angripa sina motståndare, han väljer istället förolämpningar och personliga angrepp. Sleepy Joe som gömmer sig i en källare, kan han häva ur sig. Hela Joe Bidens karriär har varit en skänk till Kinas kommunistiska parti,, slänger han ur sig. Lock her up, var smädelserna mot Clinton, ett sätt att i allas ögon försöka förvandla henne till brottsling. 

Att landets evangelikala ledare stöder en person som så till den grad glömt bort kärleken och respekten för sina motståndare är förvånande. Hur får man det att gå ihop att någon som ständigt smädar, förlöjligar och försöka förminska demokraterna och deras presidentkandidat samtidigt skulle vara Guds gåva, sänd av Gud för att göra Amerika great again? Det finns ingenting "great" med sådan respektlöshet och ett sådant förakt!

Rättmätig journalistisk behandling

 Miljöaktivisten Greta Thunberg ska som chefredaktör för en dag få ta över delar av det redaktionella ansvaret på Dagens Nyheter. Beslutet försvaras av chefredaktör Wolodarski bland annat med argumentet att miljö- och klimatfrågorna har inte fått adekvat behandling och uppmärksamhet: Skälet till att vi bjöd in Greta Thunberg är att de flesta redaktioner, inklusive DN:s, under lång tid har misslyckats med att ge klimatet en rättmätig journalistisk behandling. Frågan hanteras inte som en kris, trots att forskarsamhället är överens om att den globala uppvärmningen allvarligt undergräver livsbetingelserna på jorden. 

Visst är det intressant. Samtidigt påpekar Wolodarski att SvD tar emot mängder av miljoner från det politiska systemet genom press- och distributionsstöd. Det betyder inte att deras oberoende och journalistiska integritet är övergiven anser han. Men släpper man in en aktivist för att rätta egna journalistiska tillkortakommanden har man öppnat en dörr där fler kan göra anspråk på att få passera.

Livsåskådning, tro och kyrka är ett anat och mycket väsentligt område där dagstidningarna inte fullgör sitt uppdrag. För berodde det på bristande resurser, har det sagts. Man har inte haft råd med en särskild person med ansvar för att bevaka detta vida fält, rapporteringen blir därefter och ofta behäftad med fel när den alls förekommer. Idag kan man utan att gå till överdrift säga att det beror på ointresse och lathet. Man saknar kompetens på området och vet till exempel knappast ens hur Svenska kyrkan är uppbyggd och organiserad. Därför står man också helt handfallna inför de laddade frågorna om församlingarnas självbestämmande och förskjutningen av makt uppåt i organisationen. Inte heller förstår man komplikationerna med det partipolitiska inflytandet över kyrkans alla områden, även tro, bekännelse och lära! 

Tidningarna har varit i samstämmighet med de politiska krafter som vill förskjuta religion och livåskådning till en diffus privat sfär för att förhindra att sådana krafter får inflytande över politik och samhälle. Det vore hög tid att släppa in ett par kompetenta personer t ex på DN för att försöka något återställa att man inte lyckats ge kyrka, religion och livsåskådning "rättmätig journalistisk behandling"!

Att skilja på journalistik och åsikter

Malin Ekman skriver i en kolumn i SvD idag om hur journalister alltmer, särskilt tydligt i USA, tar ställning. Den opartiska journalistiken som ser till att objektivt sanningssökande står i fokus. Ingen ska hängas ut utan att kunna ge sin bild av ett förlopp så ska t ex verbala angrepp motsvaras av möjligheten till försvar.

Svårigheten är förstås att när felaktigheter och osanningar galopperar behålla och försvara journalistikens oberoende. Då kan risken att halka över i avståndstagande ständigt stå på lur. kan då oberoende journalistik inte ta ställning? Inför lögn, förvrängning och påhitt är det inte orimligt att journalister i sina texter tar avstånd trots att de riskerar att höra och utsättas för talkörerna om "fake news". När mäktiga personer i stat och länder är obalanserade kan den neutrala vinkeln bli alltför svag. Att lära sig hantera den starka anstormning av publika förvrängningar och rena lögner är idag en  otroligt viktig uppgift. Inte för att det är något nytt. Diktatorer och härskare har i andra tider förföljt och hotat de röster som kunna säga emot dem och ge en annan bild. Faran idag ligger i att journalisterna snart glider över i att ständigt framhäva sin egen position inför de fenomen de ska skildra.

På ett sätt är journalisterna skyldiga till att journalismen kommit att bli dominant. Journalister frågar journalister, de intervjuar varandra och framstår alltmer som upphöjd orakel, samtidigt slipper de då besvären med expertutlåtanden. En strid ström av ledarkommentarer, debatt, kåserier och kolumner gör det allt svårare att skilja på journalistik och åsiktsmaterial.

Jäktet att ständigt leverera braskande nyheter gör att faktakontroll och bakgrunder som kan sätta in aktuella skeenden i ett större sammanhang får stå tillbaka. Rapporteringen blir situationsanpassad och dominerad av enskilda händelser. Vi får därför alltmera sällan syn på vad som sker i det som synes ske.

Koreansk serie: Rookie Historian

Koreanska serier finns det många på streamingtjänsten Netflix. En raltivt färsk sådan är Rookie Historian (Shinibsagwan Goohaeryung) om Koreas kungahus och palats. Den utspelar sig under 1800-talet. I drygt timslånga avsnitt (ihopslagna två och två från den ursprungliga serien) får man följa en kvinna som blir en av de första kvinnliga historikerna, ett ämbete med uppgift att notera allt som sker i kungahuset för att historieskrivningen inte ska kunna förändras eller förfalskas.

Kostymer och miljöer är utomordentligt vackra och bildskapandet frossar ibland i det estetiska. Särskilt de romantiska scenerna blir utdragna långt utöver vad som känns rimligt, men fotografiet är så fint att det blir möjligt att stå ut. Annars är serien laddad med politiska motsättningar och intriger, samtidigt är det kvinnor som reser sig och vågar ta plats i ett extremt patriarkaliskt samhälle.

Kungamord och en smittkoppsepedemi stärker dramatiken och fängslar tittaren än mer. 

Mer, fler och brett

Det händer att jag ser Babel i Sveriges Television. Där kan det hända att läsning blir lockande och att författarnamn etableras i mitt sinne. De må vara hur erkända som helst, men landar de inte på min man kanske skulle läsa-lista är det föga troligt att de hamnar på mitt nattduksbord.

Den som sällan eller aldrig ser på Go´kväll eller läser litteraturrecensioner i dagspressen har få möjligheter att få reda på vad som finns att välja mellan för sin hemmaläsning. Rea-katalogerna är ganska tynande publikationer, men om de kommer får man ett visst urval att ögna igenom. Böckerna har blivit ganska anonymiserade. Reklamen, den som alls når några läsare, är ointressant och stereotypisk. Min tro är att det man viskar om vänner emellan är den kanske främsta drivkraften för läsning av böcker som själv skaffar.

Nätjättarna Adlibris och Bokia erbjuder litteratur till så billiga priser att många bokhandlare slagit igen butiken. Därmed blir det färre som fysiskt kan betrakta en bok och läsa baksidestexterna innan de köps in. Några tips får jag förstås via sociala medier. På Facebook till exempel ser jag när några nya detektivromaner kommit ut, mest för att de författarna redan finns i mitt flöde.

Letar jag efter teologisk eller kyrkorelaterad litteratur får jag kunskap via regelbundna reklamblad från något förlag. För den typen av böcker är reklamen om möjligt ännu mera begränsad. Kyrkans tidning och Dagen ger enstaka recensioner, men för det mesta ligger de förlagen lågt. Någon spridning till en livåskådningsintresserad allmänhet märker åtminstone inte jag av.

Samtidigt märks en betydande läshunger i ganska breda kretsar. Där skulle säkert även de "religiösa" förlagen ha en chans, bara de vågade utmana och ropa lite högre på de mediala torgen. Hur får alla vi, de flesta av oss, faktiskt reda på vad som är intressant, läsvärt och av betydande kvalitet? Hur hamnar de böcker Du läser i ditt hem? Planerat inköp? Gåva? Impulsköp? Lån av vän eller från bibliotek?

Till sist en uppmaning: Läs mer! Läs fler! Läs brett!