Den som har mest vinner

Den som har mest vid dödstillfället vinner. Alla har väl hört denna sammanfattning av individualismens tidsålder. I kyrkornas värld gäller nuförtiden ungefär detsamma. Särskilt på individnivå. Det är inte längre skuldbelagt att vara rik och sträva efter att bli ännu rikare. Kapitalismen är inte längre mest ett samhällssystem utan även många människors privata bekännelse. Så bör man leva sitt liv. Så ska jag leva.

Det går inte att gräva ner sitt pund eftersom då får man ingen ränta. Men nu för tiden är det nästan lika illa att ha pengarna på banken. Men enligt Skriften är det berömvärt att få (läs: skaffa sig), avkastning. Ett sällan citerat men ofta efterlevt bibelställe. 

I takt med att stödet till invandrare minskas verkar det som om stödet istället behöver komma från enskilda. Det ryktas att bostadsstöd och annat eventuellt ska minska för invandrare. Dumsnålt och inhumant!  När samhället inte länge fyller uppgiften att se till att varje person har anständig levnadsnivå utmanas vi alla att bidra med det vi kan och förmår. Då blir det läge att börja tala om den medmänsklighet som enligt bibliskt föredöme erbjuder sina skjortor, går en extra mil och delar sitt bröd. Vi föreslås att stanna vid vägen för att hjälpa den slagne och vi uppmuntras att älska vår nästa som oss själva. Hur nu det ska gå till?!

Kan man tävla i kristendom

Syskongnabb, små konflikter, inget att särskilt bry sig om. Så såg det ibland ut utifrån när man betraktade den dåvarande samfällighetens ekonomi. Församlingar tävlade med varandra. Samtidigt pågick diskussioner om att htta kriterier för att fördela den gemensamma ekonomiska kakan. Befolkning, antalet medlemmar, verksamheter, sociala omständigheter etc. etc. övervägdes som faktorer. Hur mycket som satsades på gudstjänst, undervisning, diakoni och mission ingick sällan, eller aldrig, i diskussionen. Vi behöver mer för vi har stor invandrad befolkning. Vi vill ha mer för vi ligger i centrum. Vi finns på landsbygden och behöver extra pengar. 

Jämförelserna gjordes aldrig med de stora kyrkorna i världen där mångtusenhövdade församlingar kunde samlas varje söndag. Tillväxten av omvändelser aktiva kristna verkade obegripligt stor, nästan som om Anden vore inblandad. Våra blygsamma gudstjänstsiffror, trots mängder av anställda och enorma medlemstal, vägdes aldrig riktigt ordentligt. Att det var skillnad insågs lätt.

Ibland här hemma blev det till missnöje med vad andra fick. Saftglasargumenten kom i bruk. Du har fått mer än jag. Det är orättvist! Särskilt församlingen på norr ansågs ha fått alldeles för mycket pengar till sina körer! Se, vi har nästan ingenting! Jag ska låta det var osagt om andra inte visste bättre eller om de lägligt bara glömde bort att pengasatsningen på musik byggdes upp under många år allteftersom musiken levererade med musikkår och sex-sju körer. Mycket folk i verksamheten och många på uppträdanden och konserter gav allteftersom växande anslag. Annat där det gick något trögare fick nöja sig med en aning mindre. De klagande församlingarna hade lagt sina pengar på annat och därför inte brytt sig om att bygga just musiken på samma sätt. Tänk att det just i budgettider kunde glömmas bort.

Tongångarna dyker ibland upp när det gäller Eurovisionsatsningarna. Det går år hiskeliga pengar för att hålla showen igång. Protestanterna frågar varje gång om man verkligen kan tävla i musik. I kyrkan borde frågan också ställas: kan man tävla i kristendom?

Nätbedrägerier är invasiva!

Bedrägerier på internet och per telefon grasserar. Dessa listiga försök är utbredda, många och invasiva! Naturvårdsverket skriver om invasiva arter: "Invasiva främmande är arter som med människans hjälp flyttats från sin ursprungliga miljö och i sin nya omgivning börjar sprida sig snabbt och orsakar allvarlig skada för ekosystem, infrastruktur eller människors hälsa vilket medför stora kostnader för samhälle och enskilda." Utan stor möda kan det negativa transponeras till nätbredägerier. Lurendrejeriet är snabbspridande och omfattande, orsakar stor skada på det mänskliga samspelet, grundläggande tillit och orsakar förfärande ekonomiska förluster!

Vi satt igår runt ett kaffebord i strålande sol på vår lilla kolonilott, med skugga från ett nyinköpt parasoll, då en av gästerna fick ett sms med försök att få en inbetalning för ett obeställt och obefintligt paket. Alldeles innan hade vi pratat om beskedet vår familj hade fått: "Hej mamma, jag har bytt telefonnummer, kan du ändra dina uppgifter och ringa mig..." Självklart, någon son hade inte bytt telefon!

Ett annat bedrägeriförsök var en uppringning på söndagen efter midsommar då ju alla vet att bankerna är som flitigast? "Hej, jag ringer från IKANO-bank. Om det där lånet du hade ansökt om..." Responsen blev ett förvånat: "Vad säger du?" Då kontrade uppringaren med att frågande ange den uppringda personens alla förnamn. "Är det inte X X". Beslutsamt avslutades samtalet.

Att dessa banditer bara orkar. Anledningen måste vara att det är extremt lönsamt att luras via nät och telefon. Många av oss är snälla, godtrogna och fyllda av en grundläggande tillit till våra medmänniskor. Den egenskapen håller invasionen av bedrägerier på att förstöra. De gör om oss till misstänksamma, oroliga och besvikna människor. Ska det verkligen behöva vara så?

Repris: Servitrisen löser problemet

 Sommartider öppnar för fler restaurangbesök när människor vill känna att de har semester. Besöken brukar vara trevliga, men besökarna behöver känna sig ha rätten (!) att klaga på rätten de fått in om den inte uppfyller rimlig standard. På rak arm (!) kan jag erinra mig åtskilliga maträtter som jag borde att sänt tillbaka med precisa klagomål. Särskilt minns jag en potatisgratäng på Fårö som var delvis torr och delvis fullständigt massakrerad vilket lät oss förstå att den åkt in och ut ur ugnen flera gånger. Smaken var vedervärdig. Och än idag skäms jag att jag klagade så onödigt artigt och återhållet!

Bläddrade i gamla inlägg på stillsam och hittade ett restaurangbesök från 3 oktober 2006, värt att åter lägga ut inför sommarens restaurangbesök...

Servitrisen löser problemet. 

Hon har fler bord än de andra. Därför kör flera gäster om oss och får beställa sina kroppkakor långt före oss som redan väntat längre. Ålderspresidenten vid vårt bord pekar ilsket på matgästerna vid närmaste bord och påpekar med osedvanlig kyla i rösten att de där kom minsann efter oss. De oskrivna turordningsreglerna sitter i ryggraden…

Men servitrisen löser problemet. Hon som har grannbordet. Vi lyckas nämligen få kontakt med grannbordets servitris. Vid något besök i köket överförs vår begäran till henne vi väntar på för att åtminstone få diskutera matsedeln. Hon som ansvarar för att vi får mat på bordet dukar på och av andra bord och passar upp på gäster i en annan del av restaurangen. Efter ytterligare en stund joggar hon fram till vårt bord och tar beställningen. Vitsås eller skirat smör, frågar hon uppfordrande och antecknar något i sitt block redan innan någon hunnit svara. Sedan försvinner hon och vi misstänker att det är för alltid.

Vi roar oss med att se de andra gästerna i lugn och ro redan leta efter skattgömman med stekt fläsk i kroppkaka nummer två. Så kommer hon den efterlängtade med salladsfat, bestick och en brödkorg med nybakat bröd och vinddraget får oss att se efter om något fönster står öppet. Vi letar på golvet runt omkring oss för att se om några brödbitar eller salladsblad eventuellt fladdrat sin väg. Här var det fart och fläkt, undslipper sig en av personerna i vårt sällskap. Servitrisen hör inte för hon har redan rusat vidare i livet.

Därefter väntan. De diminutiva bröden och den sorgsna salladen trycker vi i oss – nästan på trots, som om vår utsvultna brådska kunde påskynda nästa led i denna utdragna upplevelse. När de övriga lunchätarna börjar famla efter portmonnäer och plånböcker rusar servitrisen fram till vårt bord med maten. Någon gissar att hon haft en tidigare karriär som kortdistanslöpare.

Skinnet har börjat växa på kroppkakorna. Som tur var är knivarna vassa och har man väl lyckats lägga ett snitt i potatisbullen doftar och smakar det angenämt. Vårt sällskap skall samma afton bese en teaterföreställning: Vi betalar inte, vi betalar inte. När det vatten vi beställt inte kommer upprepar vi titeln gång på gång och gäster som anlänt senare stirrar misstänksamt på oss. Vet vi något de snart ska få reda på? Vid vårt bord funderar vi på om service verkligen ingår i lunchens pris.

Ny väntan. Nu på att få betala. När vi inte tyar längre reser vi på oss och stöter som av en händelse samman med servitrisen som är ute och springer. Vi känner medlidande. Hur står hon ut? Vi är ganska mätta men ännu mer trötta och stressade – hur ska inte hon känna det i en ständig jakt för att komma ikapp?

Här uppenbaras förnyelsen: konkurrensen i restaurangbranschen har förvandlat serverandet av mat till en tävling. Kan vi få betala, säger vi och berömmer oförmodat den goda maten. Man vill ju inte genera någon som springer så bra och så mycket.

Nyheter är beroendeframkallande?

Nyheter? Vad är det? Sådant journalister, reportrar och redaktioner med chefer och allt bestämmer sig för platsar. En blandning som knappt kan kallas salig i någon kvalificerad betydelse. Men brokig, mångfaldig och obegriplig. Likafullt är många av oss nyhetsberoende. Får vi inte vår dagliga dos av tidningarnas, radions eller TV:s nyheter kommer abstinensen. Då ger vi oss ut på stadens gator för att läsa löpsedlar. Men var hittas sådana braskande rubriker idag när kioskerna vissnat ner och dött?

Eftertankens bleka krankhet får mig att inse att nyheterna som ska kunna hålla demokratin levande går en ständig kräftgång (dvs baklänges och tillbaka). Nya generationer har mindre intresse för att veta och förstå vad som händer och sker i vårt samhälle. Dessutom finns nu så många störande och missledande budskap, och mängder av nya media, så kritiskt tänkande och urskiljningsförmåga har blivit en förfärande stor bristvara. Hur jag vet det? genom att se populism och likgiltighet på nya nivåer och genom att prata och diskuter frågan med andra...

Strömmer, justitieministern diskuterade med f.d. ministern Shekarabi om gängen och grundlagen. De var osams. Vad som sakligt vore rimligt gick knappast att förstå. Att något måste göras var de dock överens om. Alltid något. Att det borde vara förbjudet att tillhöra gravt kriminella gäng tycks självklart. Den svåra frågan är nog hur man ordnar det? Hur håller någon reda på hemliga medlemskap och hur lagförs det? Hur dras gränser in i det politiska landskapet?

I nyheterna hörs en och annan röst som diskuterar det tänkta förbudet för politiska partier att finansiera sin verksamhet med lotterier. Hur uppfinns detta och liknande förslag? Särskilt ideologisk är det inte. Mest ser det ut som, och är säkert också, ett försök att skjuta socialdemokraternas ofattbart framgångsrika lotteriverksamhet i sank. 

Mera ideologisk motiverat och klokt vore att diskutera förbud för politiska partier att annektera, kontrollera eller styra religiösa institutioner och organisationer. Att det fortfarande är görligt år 2023 borde väcka avgrundsandarna till livs. En rågång ska naturligtvis råda mellan stat, partier som styr och bär staten, och religioners organisationer (läs här Svenska kyrkan eftersom det är det enda politikerna bryr sig om eftersom den fortfarande är stor, rik och någorlunda mäktig).Hur är det ens möjligt att förhållandet tycks gå under radarn? Journalistskrået är totalt ointresserat, passivt och begriper tydligen inte denna märkliga blandning av religion och politik. Alla påstår annars oftast att sådant är oförenligt. Helt oförenligt!

I Sverige vill de politiska partierna som älskar att leda Svenska kyrkan hålla Gustav Wasas arv levande. Kyrkans makt ska hållas under uppsikt, och ibland sättas grimma på, så att kyrkan inte får för sig att lägga sig i hur landet leds och styrs. Antikatolska sentiment kan fortfarande spåras och tveksamheter inför ekumeniken eftersom andra kyrkor kan få för sig att Svenska kyrkan behöver lyssna och ta hänsyn till andra kyrkor och traditioner. Farligast är nästan att det finns myriader av sätt att leda och styra kyrkor, och då med demokratiska förtecken, utan att behöva politiska partier som ryggsäckar. Om kyrka och stat verkligen gick isär - se, det vore en nyhet värd att höra och läsa om!

Val vinns inte om man skiljer stat och religion, stat och kyrka, åt. Men det vore rätt. Däremot kan det ge valframgångar om man skjuter ett grundskott mot de politiska motståndarnas finansiering. Vilket är fel sätt att ta sig an politisk opposition! Vi som begärligt suger i oss nyheter ser och förstår mer än ni tror! 

En hibiskus som gudsbevis

Utifrån gatan syn att vi har en blommande gul hibiskus. Blommorna är som stora paraboler riktade åt olika håll. Nere i blomman finns et vinrött inslag som kontrastera elegant och estetiskt mot blomman intensiva gulhet. När jag ser denna ljuva växt tänker jag en enda sak: skönhet. Krukväxten är intensivt vacker.

Skönhet brukar av somliga kristna anses vara ett gudsbevis. Om det inte fanns en skapare med avsikter kan detta sköna inta ha blivit till. När jag ser vår hibiskus lutar jag åt att det är så! I en värld full av ondska och elände är skönhet en motbild. Den visar att det himmelska finns redan nu, men ännu inte helt...

Det sköna är svårt att se sig mätt på. Dikter, sånger, kompositioner, teatrar, konst och mycket annat skönt pekar bortom sig självt. I detta fall några enkla blommor på en ganska oansenlig krukväxt går långt bortom bortom och förbi det många ord nästan aldrig förmår uttrycka.

Skönhet demonstrerar att det finns något gott i livet. Allt är inte meningslöst!

Vad gäller för gästdialys?

 För något mer än en månad sedan fick jag en gästdialys i Uppsala. Det ordnades trots att det inte fanns plats genom kliniken Oskar II:s och patienternas tillmötesgående. Några fick ändra sina tider för att ge plats åt mig en lördag i maj! För det är jag mycket tacksam. På så sett kunde jag delti en begravning av en älskad anhörig.

Gästdialys på Gotland har jag försökt få i 4 år. I några av dessa har pandemin anförts som hinder. Men oklarheterna är stora. När måste man anmäla sig? Är det bara den som anmäler sig snabbast som får plats? Tas några hänsyn till ömmande omständigheter? Hur länge kan man få gästdialys? En vecka? En månad? Ingen vet egentligen eftersom inga tvingande regelverk verkar vara på plats. Transparensen är med ett understatment - bristande.

Förmodligen är det inte bara dialysen i Visby som är ganska förtegen om vad som gäller. Det finns koordinatorer på sjukhusen som ska kunna ordna plats när det verkligen behövs ur medicinsk synpunkt. Men även andra skäl kan vara lika välmotiverande. Men där är inte alltid så lätt. Platsbrist, semestertider, brist på personal och annat lägger sig gärna som hinder i vägen. Hur många platser för gästdialys finns det över huvud taget? Hemodialysklinikerna borde vara skyldiga att erbjuda ett fastställt antal platser!

Dialyspatienter hamnar oförskyllt i en kommunarrest eftersom så får möjligheter finns att resa. Vi patienter uteblir alltsom oftast från familjehögtider om avståndet är långt. En gång i veckan har jag ett tvådagars uppehåll från dialysen. Då hinner man resa ett begränsat antal mil. Och möjligen kan man på detta avstånd övernatta en till två dagar. Resten av veckan är det en dags uppehåll mellan dialyserna. Då kommer man inte så långt. Ibland verkar det dessutom som om det är enklare att resa internationellt och få dialys än att hitta sådana möjligheter i Sverige. Då får man stor uppställning av den egna dialysen för att ordna saken. 

Visst kostar sådana platser pengar. Något kunde det väl ändå vara värt för att öka dialyspatienters rörlighet. Fram för ökade platser. Framför tydligare regler. Fram för ökad transparens om vad som gåller!

Till polisen: Ring, ring, bara du slog en signal

På gamla filmer kan personer, som blir attackerade eller berövade någon tillhörighet, höras ropa: POLIS, POLIS! Tanken var att någon patrullerande polis skulle kunna uppfatta ropet på hjälp. Eller möjligen att någon annan kunde föra ropet vidare. Men det var oerhört länge sedan poliser syntes gående på stadens gator.

När jag var barn var det värsta som kunde sägas om polisen: polis, polis, potatisgris. En ramsa som både uttryckte ringaktning men även viss rädsla och respekt eftersom den bara kunde ropas på avstånd från ordningsmakten. Idag får poliser höra och utstå mycket värre och hemskt annat elände. Blåsljussabotagen i samband med tänkta Koranbränningar kan visa hur det blivit och står till idag.

Nyligen ägde ett mord rum i en lägenhet i nästa portuppgång från oss. Oro och bekymrade tankar blev följden hos många som bor här. I tisdags ringde det tidigt på dörren hos oss. Vi hade inte hunnit göra oss riktigt i ordning. En granne som varit ute med hunden berättade att det lilla fönstret till vår källare stod öppet och på gatan låg ett litet Brio-tåg.

Inbrott hade det varit. Björnligan var det nog inte. Någon synnerligen spenslig person hade ålat in genom det uppbrutna fönstret och snott åt sig kläder, leksaker, dvd-filmer och förmodligen frimärken. På gatan måste någon ha hjälpt till för att få ut både grejer och person ur källarförrådet. Det blev till att ringa bostadsbolaget, polisen och försäkringsbolaget. Men, och här kommer ett stort MEN. När telefonsvararen hos polisen gick på uppgavs redan tidigt på morgonen att väntetiden var 50 minuter! Ett alternativ var att uppge sitt telefonnummer så skulle de ringa upp. Bra alternativ! Självklart valdes det…

Idag fredag väntar vi ännu på att polisen i Örebro ska ringa oss! Det visar sig att även brottsbekämpning är som Guds nåd, outgrundlig och oändlig. Visst har vi läst om poliser som bara tar emot anmälningar, lägger dem på hög för att därefter avsluta ärendet. Någon tid eller något intresse att ta sig an smärre brottslighet finns inte. Ska det verkligen bli behövligt att sätta privat kamerabevakning på sina cyklar, källarförråd och bilparkeringar eftersom ingen bryr sig, inget görs? För vår del gnolar vi en aning ilsket på dängan: Ring, ring, bara du slog en signal...

Tråkigt var också att vi hade en helt annan anledning att ringa Njurförbundet som inte hade tid att prata för de skulle ha ett möte. Nå, de svarade i alla fall. De lovade att genast efter mötet ringa tillbaks. Även i det fallet har vi anledning att sjunga: Ring, ring, bara du slog en signal.

Inte har människor lika värde

 Allas lika värde än en gång. Ofta funderar jag på vilka som blir ihågkomna, omskrivna, upplyfta och hyllade. Är det ett uttryck för hur lika vi är? Att somliga blir framträdande och mäktiga och andra blir undantryckta och utan egentligt inflytande. Hur håller tanken om allas lika värde då?

Då brukar det hävdas att alldeles oavsett sådana skillnader i position och bemötande har vi samma och lika värde. Min fråga då är om det aldrig blir etablerat och synligt hur är det då möjligt att påstå att värdet är ett och detsamma? Det blir att hänvisa till något gudomligt som garanten för detta värde, pie in the sky? Kan tanken på det lika värdet rimligt upprätthållas om allt annars pekar på att det lika värdet minsann inte alls är förankrat i den faktiska världen.

Deklaration om mänskliga rättigheter, för alla, för kvinnor och för barn gör det inte mera sant. Dessa deklaration är tänkta att stadfästa en gemensam värdenorm, men den ligger långt ifrån det som miljoner och åter miljoner människor varje dag får erfara. Inte ens Bibelns ord om fattiga som ska upphöjas kullkastar det vi ser av folkmord, förtryck, fattigdom, hunger, övergrepp och ren ondska som drabbar så många. Allas lika värde. Javisst, men närdå? Inte nu i alla fall...

Allas lika värde - i alla fall?

Allas lika värde är en devis som många bugar inför och ansluter sig till. Kung och statsminister, biskop och påve, generaldirektör och verkställande direktör har samma värde som en renhållningsarbetare och en vaktmästare, en receptionist och en arbetslös, en ryssk soldat och en ukrainsk, en gängkriminell och en mördare? Ja visst, kan man hävda med emfas. Men vad betyder det?

De behandlas minsann så gott som aldrig lika. Får de samma chanser att tjäna pengar, att få bostäder, att bli inbjudna till middagar och konferenser? Får de lika många likes på facebook, bor de i samma områden? Hyllas de jämförligt vid födelsedagar? Kan de få in artiklar i tidningar? Är de rika eller fattiga? Blir de misstänkta när brott begåtts? Och så vidare, et cetera... Lika värde?

Värde måste bestå av något annat än det som har med det vanliga livet att göra. Själv har jag hävdat att detta värde är förankrat i att Gud skapat oss och älskar oss alla - så detta värde ligger i det som populärt beskrivs som utanför boxen. I vanliga livet blir det alltför sällan synligt och påtagligt manifesterat. 

Allas lika värde är som teori tilltalande. Det låter fint att säga och är till och med ofta anfört som ett skäl för att tillhöra ett kristet trossamfund som Svenska kyrkan. Flera politiker har angett denna värde-devis som skäl för sitt kyrkliga engagen´mang. Men fråga ett avskedat kyrkobokföringsbiträde eller en kyrkogårdsarbetare om de upplever sig ha samma värde (särskilt i kyrkans sammanhang) som en kyrkoherde och prost eller en biskop...

Upplevelse är en sak och fakta en annan, skulle en försvarare av allas lika värde kunna anföra. För mig låter det som något man skulle påstå när diskussionen förlorats. Men i alla fall har alla lika värde. Jaha, men hur kan man se det, erfara det, hitta evidens för att påståendet handlar om något riktigt och verkligt? Ja, men i alla fall...

Korkade dumskallar?

Vid ett redaktionssammanträde på Kyrkans tidning försvarade jag en omgörning av tidningen, bl.a. med ny logga, nya fonter och spalter, mycket till det bättre ansåg jag. I mitt försvarstal råkade jag citera en kommentar från en reporter som uttryckt sitt gillande. Därmed hängde jag nog ut personen inför andra kritiska personer. Hon tog mig avsides och läxade upp mig på mitt rum. När vi var klara sa hon: du gråter i alla fall inte!

Vad gällde omgörningen, som andra hade varit ingenjörer för, visade det sig att jag hade rätt och dessutom fick rätt. Omgörningen togs emot väl och blev synnerligen uppskattad. Ibland har det slagit mig att det i tidningarnas värld finns skribenter som tycker det viktigaste är att ha rätt till skillnad från alla korkade dumskallar som haft fel genom att ha tänkt och ansett något annat. Dessa ”alltid själv ha rätt” skrivare ser hos andra en bristande intellektuell förmåga att förstå vad som är sant och riktigt. Den hållningen har jag svårt att förstå.

Om den som läser inte känner igen sådana tankegångar hos någon skrivare de följer, då kan de lyfta på hatten och glömma dessa rader. Inom vänstern tyckte jag mig se den hållningen hos många skickliga ordbehandlare och krönikörer. Det egna var skinande blankt och utomordentligt rätt, det andra tyckte sig ha fått kläm på var urbota fel, galet och inskränkt.

Något utbyte eller möte blev otänkbart. Rätt stod emot fel och galet. Dit är vi på väg igen. Olika hållningar blir alltmer varandra uteslutande. Polariseringen passerar nya landmärken. Utomrikes är det bara att fästa ögonen på US of A. Där finns det tendenser som gör gemensamma hållningar alltmera omöjliga. Språket bir militant och motståndare förrädare och fiender.

Gud give att kyrkan blir en motkraft, både där och här! Inkluderane istället för fördömande och stigmatiserande...

Vem reser sig på bussen?

Vart är vi på väg? Frågan ställs utifrån det moderna fenomenet att allt färre unga tål offentliga tillsägelser eller ens vill resa sig och erbjuda sin sittplats för människor som kan ha svårt att stå på bussen. Motvilligt tas kritiken fram, verbaliseras med eftertryck, eftersom det kan komma surt efter. Dels vet man inte längre om det får allvarliga tråkigheter efteråt, trakasserier eller våld, dels placerar man sig i det åldersmässiga gnällbältet. Där bland dem som klagade på ungdomen skulle jag ju aldrig hamna, fast finns det anledning... så varför inte?

Om det en gång fanns en norm om att man skulle vara artig, trevlig, hjälpsam och en god samhällsmedborgare så tycks den livshållningen på sina ställen vara rejält uppluckrad. Att kyrkan, kristendomen, är stadd i upplösning, underlättar inte saken. Tanken att var och en av oss är kallad att vara en barmhärtig samarit (numera samarier) är det få som anslutit sig till. Att vara någons nästa, en understödjande och solidarisk medmänniska, vet inte så många ens vad det betyder. Detta med någons nästa alltså.

Hur kan normer om hur vi borde vara planteras i oss alla så att böra blir båda göra och vara? Svårt är det, oerhört svårt. Inte ens i kyrkan, som ibland anses borde vara en försmak av himlen (!), fungerar det. Självsvåldiga personer kan även där bre ut sig på andras bekostnad. Avsky mot kristna som tänker annorlunda mot vad man själv gör blir lätt förtalade och marginaliserade. Från sidlinjen skulle det kommenteras: se hur de älskar varandra! Under tiden pågår ständiga försök att utdefiniera minoriteter. Kan det vara där som problemet med de unga börjar? De som skulle vara förebilder och mentorer misslyckas skändligen?

Exemplet kyrkan har paralleller i mängder av sammanhang. Själv känner jag efter 40 år till hur det kan se ut inne i ett politiskt parti, i en idrottsrörelse eller i alla möjliga andra sammanhang. Det låter som en bortförklaring och problemförminskning om samlevnadskriser kan reduceras till konflikt och kamp, t.ex. inom folkrörelser. Samhällsproblemet med sviktande samhörighet och fungerande regler för vårt samspel, på bussar, på gator och torg och i det sociala och ekonomiska livet är påtagligt och oroande.

Inte ens ord som individualism och kollektivism har längre tillräcklig förklaringskraft. Kan det vara så att i takt med att kyrkan går tillbaka går också andra norm- och regelbärare tillbaka? Skolan har inte heller förmått fylla sin uppgift som fostrare, som befästare av hur vi rimligen ska vara och bete oss mot varandra, när en hel del hem fått svårigheter på området. Upp dyker andra normer som inte underlättar för ett gemensamt och sammanhållet samhälle. Snabba cash, egen behovstillfredsställelse, jag och min grupp mot alla andra... Så, vem reser sig på bussen?

Små dryckesvisor

Högt och lågt, stort och smått. Det ryms på bloggen stillsam. Och nu till något helt annat. Dryckesvisor som får oss att inte hälla i oss omåttligt. Här några synnerligen enkla som vänner fått...

Efter träning många år, snaps och drink och styrketår,

har förgyllt så många dagar, klart att dryckerna behagar

har förvandlat vännen kär, en 75:a XX är! (Mel. Gud som haver)  Denna lilla visa passar extra bra när någon fyller 75 år…

Först ber vi om välsignelse, för kött och fisk och kål

Ur hals och mun hörs: LÅT DET SKE, så snart vi säger SKÅL! (Mel. Din klara sol)

Hinc robur et securitas, et Vino vitam est,

Per angusta ad augusta, In vino veritas! (Mel. Nu tändas tusen...)

Här en liten variant:

Hinc robur et securitas, sancta simplicitas

et cetera, et cetera, In vino veritas. (Mel. Nu tändas tusen...)

Särskrivning en förbannelse, men inte alltid - hör:

för kallsup - blott fördömelse, för kall sup - jubelkör! (Mel. Din klara sol)

Kyrkorummet - en bilderbok

 Bilderböcker kan fånga betraktaren och få fantasin och upp- och inlevelseförmågan att flöda. Åtminstone ibland når bilden långt bortom orden. Varför öppnar då predikanter så sällan sina ögon? I åtskilliga kyrkorum finns mängder av ting att betrakta, saker som själva förkunnar. Och ”das kan man homeletisch” använda och bruka.

Bort med power point och over head, fram med kyrkorummet och dess myriader av detaljer. En pelare kan förkunna med sin skönhet, sin tyngd, sin bärkraft. Kyrkans väggar kan förkunna. 

Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus… (1Kor 3).

Glasmålningar berättar ofta om Jesu liv. Kyrkfönstren kan därför bli utomordentliga bilder som förstärker och fördjupar predikantens ord. Krucifix, altare, textilier, långhus och sidoskepp, dopfunt, kyrkans ingång i väst kontrasterat mot koret och altaret i öst. predikstol, ljusbärare, ja, till och med utrymningsskyltar kan hjälpa orden vidare. Det är bara ett betrakta och reflektera...

Vid olika platser i kyrkorummet kan församlingen också utanför gudstjänsten finna rum för sina böner. Möjligen med stöd av någon bibelvers. Här något exempel:

Maria

Maria säger Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt. (Luk 1)

Ljusbäraren

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. (Joh 1)

Jesus sade: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh 8)

Dopfunten

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 28)

Att tjänstgöra vid högmässan

Glädjestrålande meddelade vännen, drygt 75 år ung, att han fått "tjänstgöra" på högmässan genom att vara med och dela ut under kommunionen. Vadan denna glädjeyttring? Tillfället var en av de första gångerna i församlingen med aktivt deltagande sedan pensioneringen! På somliga håll är pensionärerna stöttepelare och ständigt i farten. De används flitigt både i församlingen och syns i media. Lisa Tegby och Caroline Krook är ofta i farten, och med den äran. Kloka och inspirerande. I andra pastorat och församlingar är det knappast möjligt att vara med trots att det mänskligt att döma behövs ganska ofta. Är det så att det blivit konkurrens mellan lekfolk och vigda? Så ska det väl inte behöva bli?

Att lekfolket bidrar vid kommunionen behöver inte hindra att flera av de närvarande prästerna och diakonerna också samlas runt altaret. De är vigda för sin uppgift och det upphör inte bara för att de blir 67 år. Statistiskt finns det åtskilliga 67-åringar och betydligt äldre i den aktiva församlingen... Tål att tänka på. Ibland är ett äldre och längre perspektiv en betydande tillgång och inte ett minus, en black om foten, något negativt...

Det går att möjliggöra för fler att biträda om det bara finns öppenhet för att det är en rikedom när många är med vid altaret för att bidra, ibland bara med sina böner och sin närvaro. 

Det finns församlingar där så gott som uteslutande de enda som kan och får celebrera mässan är de anställda och icke pensionerade. Att de behövs märks på att det på nationell nivå startas pensionärsbanker av präster som vill och kan tjänstgöra. På många håll välkomnas de också som en nödvändig resurs, även om de oftast anlitas för kyrkliga förrättningar: dop, vigsel och begravning. Minns att även det ordinarie församlingsgudstjänstfirandet (stort ord) bör äldre präster och diakoner också ha en plats!

Innanför eller utanför

 Utamför och innanför kan vara faktabeskrivningar. Men lika gärna kan det stå för starka känslor. Sådana fick jag i mina tidiga tonår vid passage utanför folkparken Murgrönan utanför Skansport i Visby. Där inne spelade poporkestrar och ungdomar dansade och stod i. Sällan har jag känt mig så utanför...

I Visby metodistkyrka däremot var jag totalt innanför. Där tillhörde jag gruppen, där förstod jag det mesta av de sociala koderna och umgängesnormerna. Så fint att få höra till något uppbyggligt och socialt utvecklande samtidigt som den tillhörigheten utestängde mig från andra. Märkligt hur det är.

Unik är jag inte. Så diametralt inne- och uteslutande upplevde säkerligen mängder av människor sina olika sammanhang som innanförskap och som det numera kallas utanförskap. Nykterister och krogbesökare, vänster och höger, boende i olika områden, antagonistiska sportsupportrar etc.

Upplevelsen av att stå utanför sägs ibland idag vara den största rekryteringsgrunden till kriminella gäng som erbjuder gemenskap och tillhörighet. Fast den som tror att det ligger frihet i gängkulturen har inte tänkt vare sig klart eller rätt. Hårdare kultur finns knappast. Landets lagar ersätts av gängets normer med stenhårda sanktioner för den son inte följer "rekommendationerna" eller ordergivningen.

Om det stämmer att utanförskap ger grogrund för kriminalitet finns det anledning att fråga varför inte mer gjorts för att råda bot på särskilt ungdomars brist på tillhörighet till goda och kreativt positiva organisationer. Enkelt är det förstås inte. Men den som får ansvar och blir delaktig lär växa mer än den som frivilligt eller av tvång, social stigmatisering, står utanför...

Rekommendationen till palestiniern var en order

Jamal El-Haj är en palestinier-svensk som sitter i riksdagen för (s). Härförleden deltog han i en konferens i strid mot en rekommendation från partiet eftersom man ande att det fanns risk för Hamaskopplingar i mötet. Den som gör något som strider mot partiets uttalade vilja riskerar att få känna av det. Nu vet alla att Jamal El-Haj får ta timeout från utskottsuppdrag han har.

Inte någonstans har jag läst irritation över partiets maktutövning. De flesta har varit inriktade på det riktiga i att inte delta i konferensen. Men nog ligger det en aning nyspråk i rekommendationer som i själva verket är en order. En rekommendation är ett råd, en föreslagen lösning. En så här vore det lämpligt att göra tanke. Har för mig att ens tal ska vara sådan att ja är ja, och nej är nej. Inte ett nej dolt bakom råd, tankar, förslag och rekommendationer. 

Oviljan att helt tala klarspråk när det bränner till påminner om min amerikanska utbytes-mamma som ofta använde en fras när hon inte ville att jag skulle delta i någon aktivitet med mina jämåriga: use your own good judgment! Innebörden var att jag skulle förstå hur olämpligt det var, men det vara bara nästan som ett uttalat förbud. Ett

slags påtvingad självcensur kunde man förmodligen säga att uppmaningen ville uppnå.

Rekommendationen att inte delta i palestinakonferensen var egentligen ett förbud eftersom det fanns rejäla sanktioner för den som inte tänkte följa rekommendationen. I kyrkopolitiken finns motsvarande rekommendation att (s)-medlemmar inte ska låta sig väljas för andra kyrkopolitiska grupperingar. Men i det fallet finns  inte likhetstecken mellan rekommendation och order. Åtskilliga socialdemokrater hör hemma i andra grupper, främst i posk (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan). Där ser man genom fingrarna, tack och lov.

Förresten, nu ska jag be att få rekommendera mig. Det är egentligen ingen bön utan en egenutfärdad order att: nu drar jag mig tillbaka...

Artiklar får blodtrycket att stiga.

Blodtrycket stiger ibland vid läsning av artiklar i pressen. Mest retar krönikörer och ledarskribenter upp en annars ganska lugn person, som jag/eller mig. Nuförtiden behövs det rejäla doningar för att få trycket att stiga. Normalläget är nämligen svindlande lågt. Numera vinglas det omkring i lägenheten. På väg någonstans, t.ex. till köket, får jag hålla mig i dörrposter och möbler för att inte svaja för mycket med risk för att störta omkull. Så kan det bli...

Förr var trycket högt trots blodtrycksmediciner. Nu är det lägre än lägst utan piller. Ålder sägs det. 

En lågtryckare (vad beträffar blodtryck) kan faktiskt behöva några retsamma textpiller för att få ett mera normalt tryck. Lite morgonilska vid läsning hjälper till att stabilisera både balans och tryck. Serietcknarnas markering av ilska är moln av ånga som strömmar ur öronen på en upprörd person. En nåd att stilla bedja om...?

Reduktionsplikt i kyrkan?

Tanken att det går att bli en bättre människa verkar inte stå så högt i kurs (för att använda börsspråk). Men sådant kan ändra sig, och det snabbt. Det mesta i vår värld handlar om att bli "bättre". Löpare, hoppare och spelare strävar alla efter att bli skickligare, starkare, snabbare, ja, kort och gott bättre. Att bli bättre som människa verkar förutsätta att det finns någon som kan kallas en bra människa. Godhjärtad, vänfast och solidarisk är epitet som utmärker en sådan bra människa. Då kan förmodligen bra översättas med ordet god...?

För en kristen person är det en utmärkt strävan att försöka bli en bättre människa. I predikningar kan det ofta kalla för att "bli mer människa". Strävan efter att bli bättre och goda är i luthersk teologi ett gensvar på den kärlek och nåd Gud skänker och beskär (snyggt ord) människan. Att försöka bli en bättre kristen innefattar och förutsätter att anstränga sig för att bli en bättre människa. Men det kristna livet behöver också förbättras och utvecklas. 

Strävan att komma nära Gud genom gudstjänst, bön och tacksägelse, andakt, meditation och lovsång handlar om andlig utveckling. Anden i oss ber och verkar, uttrycks det ibland. Längtan efter att bli en bättre kristen formuleras mycket sällan i ord. Det är som om tanken nästan försvunnit. Föreställningen at jag duger som jag är tycks ha trängt undan de andliga behoven att nå djupare och längre. Tvivel, andlig brottning och kamp, själens dunkla natt, vad är väl det mot en modern kyrka för alla?

I dagarna diskuteras reduktionsplikten, vars syfte var att nå bättre miljö. I trons sammanhang verkar det finnas en reduktionsplikt som lägger mer tonvikt på det yttre, på organisation och makt, än på innehåll och andlig fördjupning. Katekesen  och bekännelsetexterna finns förstås, men reduceras och förlorar i betydelse.

Reduktion i trons och andens värld är inte en kristens plikt. Vem tar sig an uppgiften att putsa upp och våga bruka trons rustning allt mer?

 

Heja akuten i Uppsala!

Härförleden var vi i Uppsala på begravning. En sorgens och saknadens stora dag. Sonen hade flugit in från London. Eftersom Brexit genomförts, och hans ordinarie pass gått ut, så fick han hämta ett provisoriskt pass på ambassaden i London. Märkligt nog kunde man inte där få beställa ett ordinarie pass när han ända var där. Enkel resa på ett provisoriskt pass var vad som erbjöds.

På begravningsdagens morgon blev det därför nödvändigt att åka till Arlandapolisen för att köa för ett provisoriskt pass så han kunde återvända till England. Men Arlandapolisen kunde! De förberedde samtidigt ett ordinarie pass som skulle skickas till ambassaden i London för uthämtning! Storartat. Något för ambassaden att lära sig av...

Själv väntade jag i bilen när passhandlingarna fixades. Då googlade jag fram att den illröda magen jag vaknat upp med i  själva verket var rosfeber! Begravningen var klockan 11 och vi åkte från Arlanda kvart över 9. Färden gick direkt till akuten på USÖ. Där stormade jag in i kaftan och silverelva. Hela familjen var svartklädd. Akuten hade en infektionssköterska som satt och väntade och en akutläkare fanns till hands, en infektionsdito. På 40-45 minuter var vi klara med diagnosen rosfeber och kåvepennin utskrivet. Tjugo i 11 rullade vi in på parkeringen vid Danmarks kyrka... Vid minnesstunden höll jag tal för att hedra Tina, som så hastigt lämnat oss alla i sorg och saknad. Det gick till slut trots att jag var något vimsig i plymen, som en god vän plägar att uttrycka sig.

Heja akuten i Uppsala som tog hand om oss exemplariskt så vi hann till begravningen. Strålande och exemplariskt. Stort tack till Akademiska sjukhusets akut!! 

Dagen efter fick jag gästdialys i Uppsala. När kaffet skulle serveras erbjöds jag en räkmacka från konditori Fågelsången där de hämtar sina dialysmackor! 

Hushållskunskap och socialt arv

Lena Anderssons ledare i Svenska Dagbladet släppte loss ett koppel rävar som sedan dess har jagats med frenesi. Själv har hon också blivit åtgången. Särskilt frågan om föräldrars ansvar har blivit eldfängd. Är det att ge sig på de svaga?

Frågan är inte ny. Redan för femtio år sedan var det uppenbart att många av dem som då var föräldrar, bland annat i resurssvaga områden, inte själva hade fått tillräckliga redskap för att klara matlagningen för sina egna barn. Det var ingen hemlighet att barn kom hungriga till förskolor och låg- och mellanstadiet. Att överföra basala kunskaper om mat och matlagning låg då både på hem och skola. Ibland fungerade det, ibland blev det ett ömsesidigt misslyckande. Det sociala arvet drabbade somliga barn mycket hårt, redan då.

Hushållskunskapsämnet kunde förr hjälpa till att ge redskap för att klara enkel och näringsriktig matlagning. För ett folk som vuxit upp på "sill och rotfrukter" är utvecklingen inte till det bättre. Inte går det att skylla det mesta på ekonomisk fattigdom. Snarare är det socialt betingat att det finns barn som äter ganska undermålig mat.

Många invandrade familjer får det extra svårt att acklimatisera sig i det nya landet eftersom de ofta har helt andra basvaror att tillgå från sin ursprungsmiljö, varor som är dyra och ofta ovanliga här i ett nordligt Sverige. Mera hushållskunskap för barn - och föräldrar! Ett nytt område för grundläggande diakoni, för dem som ev. är kyrkligt lagda...

En ny Mose på partikansliet: Let my people go!

En ung person strosade längs den breda gatan mitt i Stockholm. Sveavägen hette den. Trafiken var intensiv med lastbilar och olikfärgade taxibilar. Det hördes att den tysta trafiken glömt hur det skulle vara, det tutades och skreks. Flytta på dig din sopprot, kunde man höra...

Fy faro, sa den välklädde unge mannen. Dagen till ära hade han fimpat det långa hipsterskägget och de fotsida kläderna och därtill den sandfärgad ökenmanteln. Nu var det en "välskräddad" kostym (konfektion förstås) som gällde. Fy farao, sa han igen. Vilken dålig luft det var här, mättad med partiklar. Han hostade diskret. Snart nog hittade han entrén till den stora partiexpeditionen på gatunummer 68. 

Väl inne begav han sig till kansliet där en receptionist vänligt tog emot. Jag vill tala med den som bestämmer, sa han, dessvärre alldeles obevandrad i organisation och hierarkier. Jaha, Magda är faktiskt inne just nu, om det kan passa? Utmärkt, sa mannen som redan såg lite mosig ut av värmen inomhus.

När Magda kom gående med utsträckt hand, för så hälsar vi i Sverige, utom när det är pandemi, så hälsade han artigt och sa, Hej, mitt namn är Newt Mosesson, fint att ses. Jag är den nye Mose, om man säger så, liksom, och jag har ett budskap till dig! Jaha, sa Magda, jag har bara fem minuter, men kom in och sitt ner. Nej jag står helst, men kan förstås komma in.

Väl inne på det ganska enkla kontoret började Newt mässa. Ingen stav hade han, men en kulspetspenna som häftigt och ihärdigt viftade med. Let my people go! Partiet kan låta kyrkfolket vara. De har det bra vid köttgrytorna, men förlorar sin genuina egna övertygelse när partiboken får ta över och slå ut den Augsburgska bekännelsen, Katekesen, Konkordieformeln och annat eget tankegods. Den Heliga skrift, Guds ord, med andra ord, icke att förglömma, sa han högtidligt och nickade menande åt Magda.

Visst den kan bli ett slags ökenvandring att börja lita till församlingsmedlemmarna och de troende till att vara kyrka, men det kan det vara värt, sa Mosesson och hytte med pennan. Med den hade det skrivits många artiklar och bloggar för att visa det avskräckande och öststatsliknande förhållandet när kyrkan inte fick vara fri att vara sig själv eftersom politiker styrde och ställde överallt och... överallt. Ni politiserar kyrkan på församlingsplanet, på pastoratsnivå, i stiftet, på nationell nivå med kyrkostyrelse och kyrkomöte. Let my people go! Magda stirrade på denne välklädde urtidsgestalt.

Du är i opposition, sa Newt insiktsfullt. Så jag skulle inte vara här. Egentligen. Utan på moderatkansliet. Men, de rackarna har redan dragit sig tillbaka från kyrkan och nöjt sig med ett vagt Borgerligt alternativ. Så det kan bli. Men ditt parti ville inte släppa taget. Därför är jag här. Jag vill ge dig chansen. Att förklara varför du menar att partipolitiken ska styra en kristen kyrka.

Vår ideologi, den demokratiska socialismen, hjälper till att göra kyrkan tillgänglig, demokratisk och relevant! Jaha, sa Mosesson.

Vi rensar bort konservativa föreställningar och gör kyrkan modern. Jasså, sa Mosesson.

Vi förhindrar prästvälde och kvinnoprästmotstånd. Det du, sa Mosesson.

Vi slipar ner alla trösklar eftersom alla ska med. Nä men, sa Mosesson.

Vi talar för de många passiva i kyrkan, så de också får påverka. Så kan man också se det, sa Mosesson.

Vi ser till att kyrkor och religion blir något privat som inte ska prägla samhället. Oj då, sa Mosesson.

Varför, sa Mosesson, gäller allt detta bara Svenska kyrkan? Inte muslimska samfund. Inte den katolska kyrkan, Equmenia eller Evangeliska Frikyrkan...? Ni skulle ju kunna se till att muslimer och katoliker också arrangerar samkönade vigslar, att mullor och präster inte har all makt, att...

Men förresten. För nu. Jag nöjer mig med att säga: Let my people go! Låt mitt folk vara, bli fria, få avgöra själva.. Han slog pennan i ett skrivbord, vände sig om och gick.

Regeringen misstror universitetsstyrelserna!

Regeringen har beslutat att korta mandatperioderna i landets universitetsstyrelser från 3 år till 17 månader. Regeringsledamöterna vet naturligtvis att olika uppdrag kräver tid för att få ledamöter att börja fungera. Bara att få underlag till sammanträden att komma som de ska kan ta tid. För nya ledamöter att ha 17 månader på sig att börja fungera är orimligt kort tid.

För att insupa kulturen och att sätta sig in i regelverk och typen av frågor som ska behandlas är 17 månader en löjligt kort period. Det lyser misstro över detta beslut. Misstro till universiteten och ännu mer till deras styrelser. Den som vill underlätta och möjliggöra kloka och genomreflekterade beslut vill självfallet inte kort mandatperioden till 17 månader. 1 år och 5 månader. På en riksdagsmans mandatperiod hinns styrelserna på universiteten förnyas hela 3 gånger! 

Regeringen får naturligtvis i konsekvensens namn utfärda ett ny regleringsbrev med innebörden: byta dörrar till styrelserummen. Snabbsnurrande svängdörrar blir ny standard.

Möjlig utsago: Igår blev jag utnämnd till ledamot i en universitetsstyrelse...och imorgon avtackas jag för lång och trogen tjänst!

Förändringens vind träffar kollekten

Kyrk- och gudstjänstvärdar har länge märkt av förändringens vindar. Så heter det nog för att förändringar plötsligt händer, som när kastvindar angriper en segelbåt. Först var det det växande besväret att få banker att acceptera alla småmynt som insamlingen av kollekt medförde. Kollekten skulle räknas och signeras av två personer innan en tredje skulle attestera att det var korrekt. Bankerna trilskades och ville inte hålla på med småpengar. Det blev allt dyrare att få kollekterna införda på ett konto...

Sedan blåste det till igen. Swish var det passandet namnet! Efterhand placerade allt färre konkreta pengar i håvar och bössor. På gudstjänstagendan (-ordningen) fanns ett nummer angivet dit digitala belopp kunde ilas iväg. Kollektinsamlingen blev en allt enklare parad där gudstjänstdeltagare ofta satt och viftade med sina telefoner i bänkarna för att visa att de inte avstått från att ge sitt tionde... Nej men vänta. Tionde ger knappast någon idag. Det tillhör en förgången tid. I frikyrkan kunde medlemmar få en laddning kuvert i vilka de skulle ge sitt tionde.

En person jag känner väl använde under 1900-talet argumentet att det blev till att låna av Gud eftersom lönen var så knapp så det inte gick att ge sitt tionde! Ett löneargument så gott som något. Förresten vilken arbetsgivare idag skulle förstå problemet? Vet människor alls vad tionde är? Den som vill veta kan läsa om tionde på wikipedia.

Att ge till de behövande har starkt fäste i kyrkans tradition. Ibland ska givandet gälla mer än en tiondel. Ta t.ex. änkans skärv, hon som gav allt hon hade! Hon framställs oftast som ett föredöme. Men det har hänt att någon lyft fram henne som ett avskräckande exempel för vad religionen kan få folk att göra, som något riktigt dumdristigt: att lämna bort allt och inte tänka på konsekvenserna. Men andra berättelser visar på givandets stora betydelse. Den barmhärtige samariern tog tag i situationen och såg till att den misshandlade och rånade vid vägen fick vård. Han visste vad han skulle göra: ingrip, handla, ge!

Osjungna minnen på pränt - om minnesord

Minnesrunorna i tidningarna handlar allt som oftast om offentliga personer. Många akademiker och professorer får ord efter sig. Läkare, höga militärer och företagare blir också omskrivna. Men många går oförmärkta förbi i tidningarna. 

Konsten att skriva minnesord skiftar, inte alla skribenter hittar en form som passar. Inte så sällan blir minnesorden så personliga att de nästan mer tycks handla om skribenten än den som sörjs och saknas. Det kan bli ungefär så här: vi sågs då och då och när jag gjorde si kom X att göra så vilket betydde oerhört mycket... Andra har förmågan att kasta ljus över en persons liv så att läsarna blir lite mer delaktiga eller införstådda med något av den dödes personlighet.

Andra skriver med direkt tilltal till den döde som förmodas kunna ha glädje av alstret? Alls icke, det är en konstform, som kan fungera om den brukas väl. Ibland blir det omöjligt att läsa som utomstående eftersom orden är alltför nära och privata.

Kanske skulle vi vanlig öva på att skriva sin egen runa? Jag vet om en präst som till församlingens surpris sjöng på sin egen begravning. Att skriva egna minnesord kan hjälpa till at sortera sina minnen. Kanske kan det också bli till en övning som låter fler osjungna minnen att komma på pränt...?

Fy för den lede

Bloggarna försvinner. Blogginläggen blir färre. Twittwr och instagram, poddar och allt möjligt annat, har fyllt ut det svagt expanderande tomrummet. En och annan tapper bloggar vidare. I mitt fall rejält oregelbundet, men dock.

In the beginning many years ago, för att visa lite språkkunskaper, kunde vi bloggar föra debatter och samtal. Nu är det tystare. Min blogg gar inte bara halverat sina läsare utan krymp läsekretsen till ner emot 10 % mot när det begav sig. Ändå skriver jag. En smula. Cartesius, Descartes, hade rätt. Jag tänker alltså finns jag. I mitt fall: jag skriver alltså finns jag. Om någon skulle betvivla det.

Att finnas är att bry sig en smula. Om tillvaron, om världen och dess spegel, dess motbild rent av, kyrkan. Tecknen oroar. I Gävleborg slutar en museichef för att SD börjar lägga sig och vill styra. Partiledare Åkesson har fått för sig att politikens armlängds avstånd är alldeles för lång utan vill ha fingrarna i sylten. Den fria kulturen ska tydligen bli lika fri som i Ryssland eller Kina. Fy, för den lede.

Trasig bil ställer mycket på huvudet

I söndags gick vår bil sönder. Allt som är tänkt med hjälp av bil ställs in. Även mentalt finns det risk för sammanbrott. Allt står på huvudet, välts över ända, tvingas in i andra hjulspår. På måndagen kollar vi verkstaden som erbjuder en tid för reparation långt inne i maj. Men vi kan inte färdas i en trasig bil! Eller hur?

Bärgning beställs. Hyrbil kommer det nästan samtidigt SMS om, den finns redan att hämta. Enligt avtal gratis i 3 dagar. Dagen efter ringer bilfirman. Reservdel beställd och det trasiga mätinstrumentet byts ut på fredag, dvs just idag. Inte inne i maj. Kontakt med försäkringsbolaget som säger att vi ska ringa bilfirman. Vagnskadeförsäkringen står för kostnaden. Puh! (En lättnadens utandning)

Nu ska hyr-volvon lämnas tillbaka och den egna caretan hämtas. Snart börjar dagsplaneringen att återgå i normala gängor. Varför bil? Var och varannan dag ska jag till och från sjukhuset. Klarar inte att gå utan behöver åka. Sedan besöks vår kolonilott regelbundet. Parkerar numera på vägen! Eftersom parkeringsplatserna längs oljevägen ska stå tomma. Det kostar nämligen böter att stå där, 1200:- närmare bestämt.

Olaus Petri är en skola och en vårdcentral, knappast en person...?

Alla har inte tänkt på sekulariseringens sidoeffekter. Inte bara marginaliseras kristendomen (och Svenska kyrkan) utan beröringen med sådant som kan påminna om kyrka och tro isoleras. Ett modernt exempel är hur Svenska kyrkan utesluts från möjligheter att få kommunala/regionala bidrag för sin verksamhet t ex inom musiken eller ungdomsarbetet. Senast det fick uppmärksamhet var när biskop Eckerdal i Visby protesterade i en lokaltidning mot att kyrklig ungdomsverksamhet uteslutits från möjligheter att få bidrag.

I Örebro borde namnet Olaus Petri få människor att lystra lite extra. Men av någon anledning talas det obegripligt sällan och osedvanligt tyst om denna berömde närking: Möjligen överträffas han av en racerförare i att vara känd idag, men annars kan få göra honom äran stridig. Reformationstiden i Sverige präglades i det mesta av hans insatser. Även brodern och sedemera ärkebiskopen Laurentius Petri tillhörde reformatorernas krets.

Olaus Petri vårdcentral och Olaus Petriskolan i Örebro har lånat namnet av den historiskt intressanta reformatorn utan att med ett ord på sina hemsidor erkänna denna koppling. Det är som om namnet inte längre förknippas med en person trots att bruket av kända personers namn för att  namnge och benämna institutioner och geografiska platser är ett världsomfattande bruk. Olaus Petri är förtingligad och avpersonifierad. Institutionen har inte bara tagit över namnet utan är numera helt utan trådar bakåt i historien. Olaus Petri är knappast en historiskt och teologiskt betydelsefull person utan en vårdcentral och en skola. För något decennium sedan var Olaus Petri även en stadsdelsnämnd.

Olaus Petri kyrka har utanför vid tomtgränsen en enorm skulptur föreställande de bägge bröderna från Örebro. Den är inte alldeles bortglömd eftersom gubbarna ibland får halsdukar, tomteluvor eller luciaglitter. 

Det var länge sedan jag tittade efter, men slottet i Örebro är också fattigt på hänvisningar och historiska förklaringar - märkligt, eftersom där på slottet dömdes Olaus Petri och Laurentius Andreae till döden. I domstolen satt Laurentius Petri!  Wikipedia skriver: "Olaus Petri blev 2 januari 1540 i Örebro, tillsammans med Laurentius Andreæ, dömd till döden för högförräderi. Anklagelsepunkterna omfattade: att ha författat en krönika kritisk mot kungen, att ha haft kontakter med oroselement bland Stockholms borgerskap, att han skulle ha försökt vädjat om benådning av den dödsdömde förrädaren Gorius Holste och för att ha känt till krutkonspirationen utan att berätta om den. Olaus Petri bestred anklagelserna då åtalspunkterna lästes upp, men sägs i domen utan att ha utsatts för tortyr bekänt att han känt till krutkonspirationen..."

Inte ens brunnslocken i Örbeo törs brukas för att hämvisa till en av stadens, och landets, mest betydefulla personer. I Tyskland däremot tar man alla chanser att berätta om städers betydelse genom olika historiska personer. Det vore förstås pinsamt om det ledde till att nu har Olaus Petri förmisnkats till att endast bli ett - brunnslock... Men nog kunde staden kosta på sig en gnutta stolthet över bröderna Petri?!

Här skryter staden Eisleben med att vara en Lutherstad. Där födde Martin Luther den 10 november 1483. Några sådan lock skulle Örebro stad kunna kosta på sig..

Inte ens en lokal minnesdag håller örebroarna sig med. Fram till 1986 var förresten den 10 november tillägnad Martin Luther, sedan dess är alla med namnet Martin inkluderade. I Örebro kunde den 19 april får bli lokal firningsdag. En Olausbakelse kunde säkert de duktiga matfixarna i Nikolai församling kunna kreera? Och när får vi något nytt drama kring Olaus? Senast det begav sig var väl när Strindberg värkte fram Mäster Olof?

Reformationen innebar att den blinda och underdåniga auktoritetstron bröts sönder. Vare sig det gällde kyrkliga konciliers beslut eller kungars maktutövning fick folket möjlighet att själva bilda sig en uppfattning, de uppmanades att godta det som var sant och riktigt men att förkasta det som inte höll måttet. Till sin hjälp fick människor både mässa, predikan och bibel på folkspråk. Ty det var viktigt att det som sades och förkunnades var begripligt. Det var ju Guds vilja att man kunde förstå. ”Medan det var nu apostlarna rätt hålla Kristi nattvard på hebreiska, kaldeiska, grekiska, latin och andra tungomål som folken förstå kunde, där de predikade före, vi skulle då vårt svenska mål vara så förakteligt att man icke skulle må göra det på svenska? Vi svenske höra ock Gudi till såväl som annat folk, och det mål vi hava, det haver Gud givit oss, såväl som han haver givit de hebreer, greker och latiner deras tungomål.” (Olaus Petri, Skrifter i urval, ur Orsak varför mässan bör vara på det tungomål som den menige man förståndeligt är, s 161) Inget enda språk, inte ens grekiska eller latin, stod över något annat språk. En ny nationell stolthet kunde tillåtas växa fram.  

Olaus Petri var förmodligen den mest betydelsefulle aktören för tillkomsten av det svenska språket genom sina bibelöversättningar, införandet av mässa på folkspråket och sina skrifter. Hans domarregler är fortfarande aktuella. Han har dessutom skrivit om Stockholms blodbad där han fick bevittna hur Strängnäs biskop Mattias blev halshuggen. Vore inte allt detta värt att minnas? Även i Örebro?

När allianserna tynar

Här en artikel, kyrkokritisk naturligtvis, som jag hittade i gömmorna. Den skrevs runt 2009 och försöker genomlysa och synliggöra mönster som präglar den politiserade Svenska kyrkan. Läs och begrunda och fundera gärna över om huruvida det efter storpastoratsreformen ser annorlunda ut på något avgörande sätt?

Århundradets reform – var den när Svenska kyrkan och staten gick skilda vägar. Då hade man utrett och diskuterat i många decennier. Men när förändringen väl genomförts – tystnade alla. Inga utredningar har undersökt om reformen blev lyckad, eller inte. Tio år efter den stora frigörelsen har man inte utvärderat reformen som kostade mångmiljonbelopp. Frågorna är många, men svaren uteblir.

Blev det då någon förändring? Inte mycket. Det mesta är sig likt. Kyrkliga kommentatorer har ibland betonat att politiseringen ökat! Vilket har förvånat utanför kyrkan. Förväntningarna var att Svenska kyrkan skulle bli mer kyrka och att politikens grepp över kyrkan skulle upphöra.
En påtaglig konsekvens är att Svenska kyrkan inte längre fungerar som myndighet. Den förändringen inleddes 1991 med överföringen av folkbokföringen till skatteverket. Kyrkan har äntligen blivit av med sin urgamla roll som överhet.

Biskoparnas makt och inflytande har kringskurits. Vi har fått ett mera konstitutionellt episkopat (i parallellitet med den konstitutionella monarkin). Före 1983 hade biskoparna säte och stämma i kyrkomötet. Nu har de närvaroplikt och en granskningsuppgift via läronämnden (som de delar med andra). De får motionera och har yttranderätt i kyrkomötet, men de tillåts inte rösta. Mer garnering, mindre makt.

Tidigare var biskoparna prästernas chefer. Prästerna var stiftsanställda och lydde direkt under biskop och domkapitel. Idag är prästerna lokalt anställda och tendensen att där se dem som lokala tjänstemän blir allt starkare. Förr kunde man inte så enkelt göra sig av med en obekväm kyrkoherde. Men utköpen av kyrkoherdar har efter kyrka-stat reformen ökat dramatiskt. Kyrkans episkopala karaktär har genom denna ändrade anställningsform allvarligt försvagats och kongregationalismen vuxit i styrka. Den dubbla ansvarslinjen urholkas trots Kyrkordningens regler.

I det allmänna medvetandet kopplas brister i kyrkan så gott som alltid till prästerna. De har ansvaret, deras är helvetesförkunnelsen, deras är den moral man inte vill veta av, deras är felet att kyrkan är på ena eller andra sättet. Nog är det märkligt eftersom den verkliga makten i och över Svenska kyrkan sedan mycket länge ligger i andra och politiska händer!

Men prästerna är som läkare och militärer synliga företrädare. Experter med egen och tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger så tungt att de får bära skulden, trots att ansvaret för hela verksamheten anmärkningsvärt nog ligger hos samma partier som också regerar i kommuner och landsting, i riksdag och regering.

De nordiska folkkyrkorna är de mest politiserade kyrkorna i hela världen! I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Därav kommer fenomenet att många frikyrkliga personer haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan var inte en kyrka som andra, alltså kunde man stå kvar.

En historisk förklaring till den breda tillhörigheten idag är att det varit obligatoriskt under århundraden att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet. Trots att kyrkan inte längre utgör detta nationella band är den en oerhört inflytelserik och viktig institution.

När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) bibehölls många band mellan kyrka och folk vilket möjliggjorde att medlemskap i kyrkan inte utgjorde en religiös bekännelse utan mer hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett egen livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden… Här finns ett band till folk och nation som de politiska partierna slagit mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.

Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Argumentet har varit att man på denna punkt bidrar till kyrkan som demokratins garanter. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska tycks vara okänt. Tänker man på att kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal styrs kyrkans koloss av små minoriteter. Partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”. Resonemangen haltar betänkligt.

De stora partierna har gång på gång hävdat att de icke aktiva måste företrädas, de är också medlemmar i Svenska kyrkan. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken sanktionerar och gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum.

Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva som näst intill gör det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen. De troende och gudstjänstfirarna ska minsann inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.

Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om de kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade, de som går på allsvenska eller elitseriematcher, utövarna, de kunniga och de aktiva, måste kontrolleras med argument att de är en elit.

Anmärkningsvärt nog ser det också helt annorlunda ut i de politiska partier som styr kyrkan. I ett politiskt parti får inte vem som helst av sympatisörerna eller medlemmarna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. De skulle få stora problem om de hela tiden argumenterade för att de minst aktiva och deras åsikter skulle tillåtas avgöra partiets linje.

I partierna duger enbart ”eliten” - men så inte i kyrkan, där ska det av någon egendomlig anledning vara på motsatt sätt. Det är inte ovanligt att skrämma människor med prästvälde och utmåla det som ett hot att de elitkristna ska ta över. Så skjuter de politiska partierna sig i foten. Först och främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.

På samma sätt är talet om prästvälde och svartrockar en ideologisk bumerang. Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka, säger till exempel Maud Olofsson (KT 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt det system som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.

De som uppmärksammas på denna tingens ordning blir alltmer kritiska och upprörda. En kyrka där politiska partimöten inleder ett stiftsfullmäktige hur ska den kunna fungera som kritisk instans? En kyrka där man dag efter dag samlas till partiöverläggningar hur ska den kunna bli en profetisk röst? Det är som om Svenska kyrkan levde i ett annat samhällssystem, ett sådant våra politiker annars alltid är noga att distansera sig ifrån. Ett samhälle där man måste kväsa och tysta kyrkans egen röst. I vårt land styrs stat, landsting, kommun och kyrka av samma politiska partier. De har tillsammans majoritet på alla nivåer inom Svenska kyrkan, alltifrån församlingarnas kyrkoråd till kyrkomötet. Kyrka-statreformen kan helt enkelt inte fullbordas förrän partipolitikens grepp om Svenska kyrkan upphör!

Diskussionen om kyrkans ansvarsområde blir belysande. Gösta Bohman kritiserade redan på sin tid Svenska kyrkan för att den la sig i partiernas ansvarsområde. Kyrkan skulle hålla sig inom sitt område, dvs ägna sig åt det andliga och inte syssla med sådant man inte riktigt begrep. Partierna och politikerna skulle ta hand om politik, ekonomi och samhällsfrågor.

I samma tonart sjunger fortfarande partiledarna. Tonläget har blivit högre sedan kyrka-stat reformen. Vare sig partiledarna heter Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt eller Maud Olofsson, så vill de, hör och häpna, skilja på kyrka och politik. Religionen och kyrkan hör hemma i den privata sfären och ska inte tillåtas ha inflytande på politiken.
- Jag tycker att politik och religion bör vara åtskilda från varandra. Svenska kyrkan är en fristående organisation och bör så fortsatt vara. Moderaterna som parti har beslutat att fortsätta kandidera i kyrkovalet. Det är dock något som kommer att prövas inför kommande val, sa Fredrik Reinfeld strax före kyrkovalet förra året (KT 090702).

Om kyrka och politik skall hållas åtskilda blir det ju obegripligt att man samtidigt cementerar partipolitikens makt över kyrkan. Ett talande exempel är att alla de tre nämnda partiledarna drev på sina kyrkopolitiska företrädare för att kyrkan skulle besluta om samkönad vigsel. Mona Sahlin använde den frågan som ett skäl för att människor skulle rösta i kyrkovalet. 

Under förra mandatperioden var de tre största grupperna i kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, politiska partier. Så ser det ut även efter valet 2009. Störst var S (71/71), därefter kom M (45/41) och C (41/34). Tillsammans hade dessa partier under förra perioden 157 mandat och en förkrossande majoritet i kyrkomötet (totalt 251 mandat). I det nya kyrkomötet har de tillsammans 146 ledamöter och fortsatt majoritet. Man får inte heller glömma att flera av de övriga nomineringsgrupperna även har partipolitisk koppling, t ex 18 kristdemokrater och 13 folkpartister.

Så gott som all statistik pekar på en nergång för kyrkan: minskande medlemstal, stark nedgång av gudstjänstfirarna, färre dop, konfirmationer, begravningar. Man kan tänka sig att de politiska partier som leder kyrkan skulle vilja förändra denna utveckling. Men aldrig uppmanar partierna sina medlemmar att gå i kyrkan, att de del av kyrkliga handlingar. Det enda som gäller är att de ska rösta så att partierna kan behålla makten.
 
Lusläser man partiernas valprogram inser man att de frågor man brinner för handlar om kyrkans synliga och diakonala insatser för gamla och sjuka, för ungdomar och utsatta. Viktigt naturligtvis, men en kyrka utan troende människor och ett levande gudstjänstliv blir en självgående apparat, en skramlande tunna. Inget skrivs om trons betydelse, om Jesus, bekännelse och gudstjänst, från sådant är det kemiskt fritt.

Partierna är som organisationer livåskådningsmässigt neutrala. Partiernas insatser i kyrkan äger rum i en liten avskild bubbla. Inga återverkningar kan spåras i partiernas eget inre liv. Det man i kyrkomöte beslutar om, t ex vad gäller böner, psalmer, gudstjänstordningar har inga konsekvenser för partierna i övrigt. Hur länge kan det politiska systemet överleva denna dubbelhet, denna dubbelmoral? Ena stunden kyrklig, i nästa neutral. I en stunden ska partiet vara med och utbreda Guds rike, i nästa stund finns inget Guds rike.
Partiernas kyrka har gjort sitt. I ett modernt samhälle där myndigheter, stat och kommun är sekulära kan inte det politiska systemet fortsätta att ha makten i en kyrka inom en av religionerna.

Till sist: många av dem som representerar partierna är kloka och fromma människor. I ett system där väljarna kan rösta på dem de vill och blanda opolitiska kandidater med partisympatisörer så…

Buset stängde kyrkan!

Något måste väl hittas på för att skingra tankarna en stund? Sagt och gjort. Vi fyra personer åkte till Arboga! En fin stad med vackra och gamla hus i centrum. Lunch intogs i Ågården med utsikt över Arbogaån. Därefter ville vi besöka stadens minnesvärda kyrkor. Men då blev det svårt.

Heliga Trefaldighets kyrka har haft problem. På hemsidan meddelas att: På grund av upprepade tillbud vid ljusbäraren och vid barnaltarskåpet tvingas vi stänga Heliga Trefaldighets kyrka för besökare. Kyrkan kommer att vara öppen vid gudstjänster och kyrkliga handlingar samt dagligen mellan vissa tider. 

Eftersom vi i våra efterforskningar brustit genom att inte besöka hemsidan blev det ett tråkigt besked: Vi kunde inte besöka kyrkan. Vi som hade hoppats så på att få återse de väldiga mässingskronorna som bara de är värda ett besök! Tiderna som står på hemsidan med öppettider i princip hela dagarna gäller alltså inte! Denna gamla franciskanerkyrka är verkligen värd ett besök. Snuvade blev vi. Principen om öppna kyrkor har övergetts för att buset ställt till det. Den öppna folkkyrkan har klappat igen. Och ändå finns det två parkeringsplatser utanför kyrkan reserverade för polisen!

Men, ska det verkligen vara sabotörerna, vandalerna och småtjuvarna som ska avgöra en kyrkas öppettider? Ska störningar få ett kyrkoråd och en hel församling att vika ner sig? Nog borde väl det om något utlösa en folkstorm i Arboga, ja, i hela folkkyrkostiftet Västerås?

Skam den som ger sig, lägger av, kastar in handduken. Arboga har lyxen att ha en eminent och grann landskyrka, S:t Nicolai kyrka bara några stenkast bort. En kyrka från 1100-talet! Snart nog 900 år gammal! Dit tog vi oss med hoppet hissat. Men vid kyrkporten blev det stopp. Tvärstopp. Vi märkte att det var låst. Trots att vi smått desperat ryckte i handtaget. Församlingen kanske kunde ha hyrt en riktig stoppskylt av trafikverket så att alla fick veta hur igenbommat det var. Inte kan det väl vara energipriserna som slår igen en kyrka? Ibland sägs det så. Men det vill vi inte heller tro - att kyrkor som varit iskalla i århundraden måste stänga för att värme kostar…

Bilden är tagen vid ett tidigare, och lyckat, besök av stillsam i S:t Nicolai kyrka och visar det väldiga och myllrande altarskåpet.

Besvikna och på väg därifrån mötte vi en vänlig  kyrkogårdsarbetare. Följande snabba dialog, samtal var det väl egentligen, utspann sig:

- Hej, vet du varför kyrkan är låst?

- Jo, den är stängd för turister!

- Men vi är inte turister, vi är medlemmar i Svenska kyrkan!

- Då får ni vända er till pastis! (uttyds pastorsexpeditionen)

Så kan det gå. Men tröskeln till kyrkan blev i detta fall för hög. Trots att alla andliga trösklar är idogt bortslipade i Svenska kyrkan. Alla ska med in. Förutsatt att kyrkan står öppen...Vi återvände till hemsidan och kunde läsa att kyrkan är öppen på följande sätt:

1 juni-31 augusti kl. 10-17:30.
1 september-31 maj öppet vid förrättningar.

Så 9 månader av året är kyrkan stängd bortsett från gudstjänster (förrättningar). Medlemmarna i Arboga som betalar kyrkoavgift för att hålla byggnaderna i stånd och öppna har nästan ingen tillgänglighet större delen av året. För att alls komma in i denna historiskt intressanta kyrkobyggnad får man se till att ha en förrättning som orsak, eller komma under turistmånaderna juni, juli och augusti. Behovet av enskild andakt räcker liksom inte till, inte längre. Inte ett kyrkohistoriskt intresse heller.

Nu fick Arboga bli ett exempel. Eftersom vi fyra, lunch- och kyrkohungriga, åkte dit. Många gör numera på samma inskränkande sätt med sina kyrkorum. Stänger, låser och trappar ner. Detta i en tid när kyrkan säger sig vara mer öppen och inbjudande än någonsin. Vem får ihop den ekvationen?