En kyrklig droppe kan urholka en sten?

Tänk att få bli den där droppen som urholkar stenen, inte genom sin kraft utan genom att falla... Eller att få vara som Cato den äldre som ständigt för övrigt ansåg att Karthago skulle förstöras ("Ceterum/Praeterea censeo Carthaginem esse delendam" ). Här är mitt bidrag i sammanhanget:

Frågorna kvarstår: varför ska trosmässigt neutrala politiska partier bestämma över en kyrka? Varför bara i ett av alla samfund? Varför ska politiska partier fatta beslut om tro och bekännelse? Och bara i en av religionerna?

Talande tystnad eller text

Att sitta framför skärmen och stirra är som at ha ett tomt vitt ark av papper framför sig. Vare sig tangenter eller penna har ämnen i sig. Ska det skrivas måste min tystnad brytas. För när ingenting skrivs finns inget att läsa. Den talande tystnaden göre sig icke besvär! Det är bara tomt och tyst utan text.

Kanske kunde en text om själva skrivandet av en blogg bli läst? Fast jag tvivlar. Då borde intresset för bloggen vara större, så där som det kunde vara för mer än tio år sedan. Nu är det som om jag tjattrar på mest för mig själv. Och på ett sätt har ju tystnaden då uppnåtts - även med skriven text?

När jag mödosamt formulerade ledare i Kyrkans tidning blev mina texter lästa. Kritik fanns förstås ändå. Eftersom jag ibland inte bara veckopendlade utan dagpendlade blev trafiken något jag iakttog varje dag timmar i sträck. Farligt och våghalsigt var det ute på vägarna. En hel del borde påpekas.Du skriver för mycket om trafik, sa kritiker. Kyrkfolket är inte intresserade av sådant. Andra påstod att mina texter hade predikoton, för mycket from undervisning. Det hade jag svårare att ta till mig, än trafikpåpekandet, som en befogad invändning.

Du ifrågasätter för mycket! Kyrkopolitikerna gillar inte det du skriver. Förresten gör inte de flesta biskopar det heller. Nåja, kanske var det ett hyfsat betyg eftersom det hade fått dem att formulera en åsikt och tänka kritiska tankar. Sådant räckte långt. Det dög! Då publicerades sällan texter i affektion och för snabbt. Sociala medier har skyndat på processen att snabbt få ur sig precis vad som helst. Följden är att så mycket dumt och obalanserat trams sett dagens ljus. Hat och hot lär grassera.

Några gånger har jag fått be om ursäkt för direkta felaktigheter och personsammanblandningar, vilket är illa. Rätt ska verkligen vara rätt när det blir offentligt. Mindre allvarligt är syftnings- och meningsbyggnadsfel såväl som undermålig stavning. Även det är illa nog. Jag borde veta bättra. Ibland har det rent av varit omöjligt att förstå vad jag menat och hävdat. Har fått grubbla över vad som avsetts. I längden ökar dock klarheten även om de syntaxiska skönhetsfelen delvis består.

Alla människor borde skriva. Om inte annat lär man sig en del om sig själv. Någon sa för länge sedan: först när jag sa något fick jag reda på vad jag ansåg. Talet gick möjligen fortare än tanken, men fler har gjort samma erfarenhet. När orden trillade ut ur munnen hörde örat vilka åsikter som fanns gömda därinne. Inte alltid en angenäm upplevelse...

Idag hade jag inte mycket att berätta. Men en uppmaning: skriv! Det fungerar som att tala och öppnar möjligheter att se och höra vad man själv tänker och värderar. Dagbok, brev, insändare, artiklar, essäer eller bara någon rad om precis vad som helst kan fungera...

En debatt i taget eller fler

 En fråga eller högst ett par frågeställningar tar det mesta syret i debatterna. Just detta klagas det ibland på. Även jag har tyckt att det blir för tradigt när bara en tanke tycks gå att hålla fast vid i taget. Men, detta återkommande och invändande men. Hur skulle det vara om debatterna spretade vilt åt alla håll. Nog skulle jag tycka att det blev kaotiskt. Ingenting kunde väl bli av denna vildvuxna diskussion.

Just nu tycks dock frågan om koranbränningar (detta nya ord) stå i fokus. Förr talade man ibland om Koranen med viss förundran och en aning respekt. Nu talas sällan om Koranen och nästan uteslutande om koranbränning. Vore det inte av intresse att veta vad denna bok innehåller. Vet alla som diskuterar dess brännbarhet, och som har mycket bestämda åsikter i frågan, vilka budskap och religiösa idéer den rymmer? En hel del är hämtat från Bibeln. Så till den grad att muslimska barn ofta vet mer om Abraham och Mose. Hm...

Andligt liv på undantag?

Få frågor borde vara viktigare i Svenska kyrkan än att utveckla och understödja ett aktivt och personligt andligt liv. Även om kyrkan är en gemenskap som vi individer infogas i för att både leva församlingsliv med mässfirande, bön och lovsång och ett aktivt liv i samhället, i familjen, arbetslivet eller på andra arenor.

Märkligt nog verkar det som om allehanda andra aktiviteter prioriteras före att underlätta och stödja det personliga kristna livet. Många gånger har jag förvånats och upprörts över att församlingar underlåter att hjälpa sin medlemmar in i Bibelläsning genom samtals- och studiegrupper. Hur ska Skriften kunna kasta ljus över livet om den förblir oöppnad och mest obekant? De som regelbundet ber tideböner får förstås en daglig dos av bibelord.

Inte heller får särskilt många stöd för att bli bedjande människor. Inte ens bords- och aftonböner uppmuntras särskilt. För att inte tala om hur få bönegrupper son fungerar i Svenska kyrkan. Ibland får jag för mig att bönen överlåtits åt andra kyrkor att handha. Särskilt i de gamla frikyrkorna lever bönen både personligt och i grupper. Fortfarande är många församlingar där indelade i grupper som möts i hemmen för bön och samtal. Varför så sällan i Svenska kyrkan? Står vi liksom över sådant? Är det andliga livet satt på undantag...? Det som levs personligt under varje veckans dagar…

Ödets ironi och vården

Ödets ironi! Vad betyder ödets ironi egentligen? Att något som borde gått vår väg som av händelse går oss emot. Igår tänkte jag att brevet som ramlade in i brevlådan gav ett ödets ironi-besked. Vad jag vet händer något liknande inte så ofta. Bedöm själva.

För en tid sedan skrev jag till Gotlands Allehanda och till Gotlands tidningar om den bristfälliga gästdialysvården på Gotland. Artikeln publicerades på nätsajten Hela Gotland. Några dagar därefter hade Allehanda en artikel om "Njursjuke Lars kan inte besöka Gotland!" Stor uppmärksamhet vilket gladde mig.

Anledningen var att jag åtskilliga gånger försökt få dialys i Visby men inte lyckats. Det senaste var att Maggan (min fru) och jag gärna skulle ha besökt ön kring den 13 augusti. Vid förfrågan blev det ett ganska bryskt nej. Jaha, så går det. Livet går vidare...

I brevet som damp ned igår fredag erbjöds jag plötsligt dialys i Visby den 8, 10 och 12 augusti. Precis det jag önskat. Det såg äntligen ut som om saker gick min väg. Hurra, tänker säkert någon. Men inte jag. Pensionärer och dialyspatienter sitter inte bara hemma, stirrar i taket eller tittar på TV! Många av oss planerar våra liv, de liv vi har, och bokar in saker. Så nu hade jag planerat läkarbesök och en begravning jag ska ha samt en del annat. Flera saker som inte går att ändra. Ett definitivt nej brukar betyda ett absolut nej. Så beskedet togs på högsta allvar. Därav artikeln till tidningarna.

Efter den publika uppmärksamheten fick jag märkligt nog plats på dialysen! Alltså! Det jag önskat i flera år. Nu måste jag  av flera skäl tacka nej. Ödets ironi? Så kändes det absolut. Dialysen hade "plötsligt" fått möjlighet att erbjuda mig dialys. Nog kunde det ha varit möjligt att saken diskuterats per telefon för att se om förfrågan, som helt avvisats tidigare, stod kvar eller kunde ruckas på. Jag suckade några gånger, tog telefonen, ringde och tackade nej...

Att gå käpprätt med yrsel

Yrsligt är vad det är. Med balansen alltså. Inte efter inmundigade drycker, utan av själva varandet. När jag går är det vingligt. Ibland när jag tar mig till bilen på gatan och sätter mig i förarsätet väntar jag bara på att någon ska ringa. Beruskad förare satte sig i sin bil! Det är som att ha berusningens effekter men inga av dess eventuella muntrationer. Men fokusera kan jag, och se. Så bilkörningen fungerar faktiskt utmärkt.

Sjukhuset tog yrseln och obalansen på allvar. De scannade min hjärna och påstod i alla fall att den/jag var normal! Så åtminstone det har jag läkarord på. En viss tröst när jag hos sjukgymnasten irrar utanför strecken som är ca 20 cm isär och idogt försöker gå mellan dem. Svårt för att inte säga omöjligt.

Balansen är oerhört viktig för välbefinnandet. När den fallerar går det åt mängder av energi för att försöka hålla linjen och stilen. Vilken tur att jag då kan gå käpprakt dit jag vill. Rollatorn får ibland ersätta käppen. Fin uppfinnning. Märkligt att flera jag känner har så svårt för att uppskatta det stöd en rollator utgör. Har man rollator är det förstås svårt att upprätthålla bilden av att man är ung och rask. Fast det ser man på dessa personer i alla fall, att åldern, som det heter, tar ut sin rätt. Vilken rätt åren nu har att göra somliga av oss svaga, krumma och vingliga.

Straff eller sociala åtgärder?

Kriminalpolitiken tycks vara ett av de verktyg politikerna vill använda för att trycka tillbaka gängens systempåverkande ( läs samhällsfarliga) verksamhet. Längre straff för gängkriminella och mindre mängdrabatt. Ungefär som i gamla Konsum, den som handlat mycket får återbäring. I rättssystemet får den som varit ihärdig i sin brottslighet också procent, men i det fallet avdragen på straffets längd.

I USA lär människor kunna dömas till flera livstidsstraff att avtjänas i följd. Brottens straffvärde plussas helt enkelt bara samman. Straff väger mycket tyngre än tanken på, drömmen om, att kunna rehabilitera de kriminella. 

Inte för att så många av oss varit med i kriminella gäng, men gäng och kompisgrupper vet vi ungefär hur de fungerar. De kriminella har oerhört mycket strängare regler än de som samhället lägger på oss. Där bestraffas bristande lojalitet i tanke, tal och handling. I vänkretsarna infinner sig lojalitet och sammanhållning utan sanktioner. Det går att få det eventuellt positiva i kriminalitetens gäng i andra sammanhang. Där borde samhället sätta in mer resurser och civilsamhället borde våga ta tag i problemen. Det blir förmodligen långt effektivare än nya och större fängelser.

Den sociala bekämpningen av gängens skadeverkningar och utbredning - vilka utredningar behandlar det?

Gör människor till socialt ansvarstagande personer istället för till gängkriminella. Ett slags släpp fångarna loss - innan de spärrats in!

För en generösare invandringspolitik!

 För stillsams läsare är det tur att det inte skrivs texter varje dag. Redan nu spretar ämnesvalen rejält, Tomgång går det inte på, så ofta. Skulle orden bara rinna fram bleve (!) det alltför mycket. Visserligen skall här rymmas högt och lågt, angeläget och mindre engagerande, allmänt och mera personligt. Redan som ledarskribent i Kyrkans tidning fick jag rådet att förhålla mig riktigt fri till ämnesvalen: blanda de stora ämnena med personliga reflektioner.

Dagens reflektion: Sverige har råd och borde därför också ha vilja att vara generösa mot fler av världens flyktingar. Sverige borde få vara en fristad för fler! För en generösare invandringspolitik!

Omstridd prästkrage

Tänk att en liten prästerlig instickskrage kan förorsaka sådan uppståndelse. Vrede hos somliga på vänsterkanten, försvar från diverse kyrkligt håll. Statsministerns fru åkte på Natomöte i Vilnius iförd prästskjorta och krage. Diskussionen tydliggör att Svenska kyrkan är ambivalent till de prästvigdas kläder, inga bindande regler, ja, inte ens tydliga rekommendationer, finns. Det enda alla tycks veta är att kaftan med elva är lika med sekulära högtidsdräkter.

Det hävdas att Birgitta Ed inte var i tjänst i Vilnius och därför inte borde ha haft kragen och skjortan på. Prästvigningen gäller förstås inte bara när lön utgår och timmarna är schemalagda. Viningen sitter i även efter pensioneringen, så det så. Eller för de yngre även när de reser utomlands någonstans, till Vilnius t.ex. I brist på bra rekommendationer om när präst bör vara prästklädd, om så bara iklädd en skjorta med vit instickskrage, så blir valet den enskildes.

Själv har jag åkt tåg i det forna Jugoslavien iförd prästkrage. När vi passerade den italienska gränsen och in i Juguslavien blev det oroväckande tomt just kring mig. Då ville ingen sitta vid prästen. Jag var på väg till en studentprästkonferens. Den ägde rum i ett franciskankt kloster. Efter vesper tog munkarna av sig sina bruna dräkter, tog på sig träningsoveraller och började servera i baren... Där ungefärgissar jag gick deras gräns.

I Strängnäs stift var det länge så att präster jämt bar någon typ av prästkläder. Kragen var alltid med. Till sportevenemang, på krogen, vid trädgårdsarbete. Sådan var den oformulerade normen. Riktigt bra, tänker jag.

Kommunarrest och gästdialys

 Idag är debattartikeln nedan införd i Hela Gotland. Där är artiklarna låsta så för att stillsams läsare ska få del av mitt inlägg publiceras det här nedan:

För att överleva måste dialyspatienter, oftast 3 gånger i veckan, få dialys. Vanligast är bloddialys på sjukhus. Patienten är uppkopplad till en dialysapparat, normalt i 4 timmar. Då filtrerar maskinen bort vätska som patienten inte kan göra sig av med (p.g.a. begränsad urinproduktion, eller ingen alls). Lika viktigt är att blodet under dialysen renas från diverse orenheter och slaggprodukter som njurarna inte kan ta hand om.

Dialyspatienter är så bundna till sitt hemsjukhus att det blir till ett slags kommunarrest. Därför är det för oss patienter oerhört viktigt att det finns kapacitet på landets dialysavdelningar för gästdialys! Nyligen gjorde dialysen i Uppsala det möjligt för mig, som bor i Örebro, att delta i en begravning. Det fungerade utmärkt!

Visbydialysen, som handhas av företaget B. Braun, berättar på hemsidan om företagets världsvida verksamhet i nästan 30 länder. Där kan man läsa: ”Klart det är möjligt att resa med kronisk njursjukdom... Därför kan våra patienter njuta av en välförtjänt semester.” Beskrivningen stämmer i begränsad mening.

I min familj kände vi oss tvingade att sälja vårt sommarhus i Gothem när jag hamnade i dialys. Ändå finns längtan att resa till Gotland. Den som ringer dialysen i Visby uppmanas att ställa sig i kö. De som kommer först i kön erbjuds dialys. Nyårsnatten är bästa tiden att sända sin anmälan till sommardialys i Visby. Men då kan man inte veta om något händer som nödvändiggör en resa till Gotland.

Dialyspatienter med ömmande skäl som t.ex. dop, bröllop, begravning får otroligt svårt att delta eftersom platserna redan bokats upp. Själv har jag goda skäl för att få dialys i Visby i augusti men det avvisades bryskt. En enda dialys hade räckt för min del.

Förmodligen är det komplicerat att möta behovet på så uppskattade resmål som Visby och Gotland. Alla som är skrivna på Gotland har självklart företräde, men det är illa ställt om dialyserande människor som har goda skäl att göra ett kortare besök på ön hindras därför att alla klinikens platser är uppbokade. Rimligen ska det finnas resurser att ta emot patienter med relativt kort varsel!

Njurförbundet har flera gånger tvingats ta tag i frågan om gästdialys i Visby eftersom det inte fungerat bra. Nu måste något ske! Om och när regionen kan tänkas ta över dialys- och njursjukvården på Gotland måste det avsättas medel så att fler gästdialyser kan äga rum, även med ganska kort varsel.

Lars B Stenström

Gotlänning i Örebro

Bokbränning igen

 Alla gillar inte mitt försök att skriva skämtsamt om koran- och bokbränning. Kanske är ämnet alltför eldfängt och mångbottnat. Det kan ju verka som om själva fenomenet bagatelliseras. I grunden anser jag att bokbränning är något allvarligt och stötande. Men samtidigt är det svårt att förstå de bokbrännare som nyligen agerat, de är tämligen uppblåsta och tar sig själva på ett obegripligt allvar. Dessvärre gör media det också. 

Varför skulle just deras aktioner förtjäna att bli omskrivna och utsända? Vem minns namnen på dem? Paludan möjligen, men han har åkt runt och bränt Koraner som om han inte hade något annat att göra. Att han tas på allvar är också egendomligt. En enskild får sina drömmar om uppmärksamhet tillfredsställda för att han basunerar ut att han bränner Koraner. Simpla provokationer som dessvärre tycks landa som seriösa. Hans islamkritik vet knappast någon vad den går ut på. Troligen hatar han islam i största allmänhet.

Min lilla satirsnutt ville antyda att de som bränner inte lyckats artikulera någon begriplig eller intelligent kritik. Frågan är om de ens läst boken de bränner. Läsförmågan och förståelsen av vad man ragglat sig igenom är väl inte skrytsamt stor. Kanske kunde man rent satiriskt vrida den ganska oreflekterade tolkningen till något nytt?

Utrensningar på bibliotek, t.ex. i USA är inte heller det något upplyftande. Tankens frihet ska begränsas, det är vad sådana aktioner handlar om. Så uppfattar jag också Paludan och andra copy cats. De vill censurera och begränsa. Inte står de upp för tankens frihet i alla fall. Och yttrandefriheten som alla åberopar å deras vägnar är inget de egentligen vare sig vill eller kan försvara, egentligen bara utnyttja. Men som med alla friheter följer också vissa skyldigheter, anser jag. Den som åberopar yttrandefrihet för sin egen del får vara beredd att försvara den när andra utnyttjar den! Som t.ex. genom att trycka, utge och sprida Koranen.

Koranbränning kan betyda vad som helst!

Yttrandefrihet är svår materia. Länge levde jag i föreställningen om att det handlade om ord som yttrades eller skrevs. I min vildaste fantasi kunde jag inte förknippa det med något man gjorde. Koranbränning har blivit mode bland högerextremister och människor som dokumenterat sig som anti-muslimer. Inte bara islamister där terrorn legat nära, utan muslimer i största allmänhet tror de representerar hot mot allt traditionellt västerländskt (eller svenskt som det kallas).

Några frihetshjältar är dom inte, dumskallarna som bränner böcker. Sådant märks på att ingen citerar orden, det dom möjligen har att säga. Vad det djupast sett handlar om förstod omvärlden redan under nazisternas förskräckande framfart. Någon eller några ska tystas, hindras att stå för sin mening, åsikt, övertygelse. Att försvara det tryckta ordets frihet har inte hörts av, inte för stunden i alla fall,  som om värdet  devalverats. 

Vad är det då som sägs när en bok bränns? Ingen vet, men alla, nästan, menar att handlingen ska kunna ske, förekomma, yttras fritt. Lätt är det inte att förstå vad handlingen verkligen betyder. Här är några tolkningsförslag på vad en bokbränning skulle kunna tänkas betyda. Alla nästan lika trovärdiga.

- Jag försökte läsa, men det gick inget bra så jag bränner eländet!

- Jag älskar att bränna saker, men bränner jag något stort blir jag pyroman, så jag nöjer mig med en bok.

- Vedeldning släpper ut så många partiklar, en bok får räcka! Man vill ju inte förorena naturen.

- Tänkte bränna lagen, men den är för sjutton alldeles för tjock och svårbrunnen. Något tunnare måste räcka.

- Har nyss tecknat en brandskadeförsäkring och behövde testa om den även gäller småsaker, som en bok eller så.

- Ville mest understryka att islam sprider sig som en eld över världen, det är imponerande.

- Rökelse symboliserar ju hur bönen går mot himlen, så detta är egentligen en bön om hjälp. Snart har jag inga tändstickor kvar. Hjälp!

- Älskar att reta Erdogan. Han tål inte småbränder. Men berätta inte att det jag brände egentligen var en gammal telefonkatalog...

- Vill testa om eldningsförbudet är beroende av om man är i staden eller i en skog...

- Missade Valborgsmäss och ville bara ta igen det.

- En Koran kan man ju inte slänga bland soporna, det frommaste tänkte jag var att bränna den eftersom jag dessvärre råkat spilla kaffe på den.

- Ingen lyssnar när jag talar, så jag bränner böcker istället…

Saknaden efter en TV-serie

Bävar, det gör jag. Oroar mig och lite till. Verkar banalt, men likafullt gnager det i mig. Det triviala skälet är att en sydkoreansk TV-serie snart tar slut. Två avsnitt har jag kvar att se. Därefter tar den drygt 16 timmar intensiva serien slut. Jaha, det var det. Färdigt. Borta. Då infinner sig den märkliga tomheten. Frågan är om det är saknad jag känner? Gestalterna, personerna, har blivit lika bekanta som andra jag känner. Om jag träffade någon av dem på gatan skulle jag säkert hälsa och vara frestad att inleda ett samtal. Vilket skulle bli svårt eftersom min sydkoreanska inte är eller finns. Får jag inte träffa de här figurerna igen? 

När serien tar slut påminns jag, nästan utan att förstå hur det gått till, om andra som jag saknar. Tänk, jag kunde sakna mina föräldrar när jag flyttat hemifrån. Ibland så pass att jag skrev brev eller ringde. Nu saknar jag dem ännu mer, nu, när de sedan länge är döda. De är inte kvar att rådfråga eller diskutera med. I livet blir det inga repriser när någon lämnat scenen. Ännu kan jag förstås förnimma dem inom mig och känna hur de ville att jag skulle vara...

Läsupplevelser kan vara väl så intensiva som streamade serier. När en bok tagit slut blir personerna kvar. Redan barnböckerna fyllde den inre scenen med liv och lust. Emil och Paradis-Oskar vandrade rakt in i minnets depåer. Därifrån kikar de ibland fram för att ge några reflektioner och associationer. Karl-Oskar och Kristina tycker jag också jag känner väl. De kan också ge sig till känna När ord som tyar eller astrakan dyker upp. Men även när uppbrott från en arbetsplats sker eller en resa ska göras finns hela deras öde som en klangbotten.

Det händer att jag diskuterar läsupplevelser med sköterskorna på dialysen. Flera där liksom min fru har betonat att när de väl läst en bok så letar de gärna upp fler av samma författare. har dom tur ingår boken i en serie man kan följa. Då känns berättartekniken såväl som personerna ofta igen och man behöver inte anstränga sig för att komma ihåg. Man har liksom stigit in i en alldeles egen värld. Mari Jungstedt och Anna Jansson kan få exemplifiera.

Så är väl också de bibliska berättelserna med en människa. De ligger väntande på att få fungera som klangbotten och fördjupning till allt möjligt man får vara med om. Separation, kris och konflikt, svek, närhet, medmänsklighet, frånvaro, solidaritet, humanitet - för att allt för kort nämna något.

I seriernas värld kan det gå att börja om och se på nytt. Eller också kan det komma en ny årgång. Men ändå kan saknaden finnas efter det som redan utspelat sig. Nu tror jag det är dags att sätta sig framför skärmen för att dyka in i det näst sista avsnittet. Lite tveksam är jag förstås. Jag både vill och inte vill. Varför ska något behöva ta slut? Kan det inte bara få
hålla på?

Fler biskopar och det snart!

 Svenska kyrkan tänker storskaligt! Vem kan betvivla det efter storpastoratsreformen då många bärkraftiga församlingar förenades under en kyrkoherde i ett pastorat. Samtidigt, paradoxalt nog, finns det mänder av mycket små enheter som fortfarande får ha eget fullmäktige och styra sig själva. De stora har blivit större och avståndet mellan de stora och de små därmed markerats ytterligare.

Man skulle ju kunna beskriva storpastoratsreformen som ett hafsverk eftersom så många församlingar och pastorat "glömdes bort" och "slapp undan".Centralstyrningen förstärktes genom att många församlingar berövades sitt självbestämmande. Ännu tio år efter genomförandet väntar vi på en övergripande utvärdering.

I denna storskaligheten kyrka finns det rejält utrymme för reformer. Biskoparna har knappat tid att fungera ute i stiften annat än i högtidliga situationer som nyinvigningar av kyrkor, mottagande av kyrkoherdar, jubileer etc. Vid en enkel utblick över landet ser jag behovet av fler biskopar. När jag har skrivit det hör jag invändningarna att det har vi inte råd med, tänk nya stiftskanslier med fullmäktige, styrelser och domkapitel. Nåväl, organisera då om stiften så de klarar att härbärgera två biskopar. I Lunds stift kunde Mälmö behöva en egen biskop som får dela beslutsapparat med Lunds stift.

Göteborg kan behöva få en egen biskop, liksom Norrlands inland. Strängnäs stift kunde gott ha en Närke- och en Sörmlandsdel med egna biskopar, men med beslutsfunktionerna kvar i Strängnäs. Fler platser finns där en ny biskop kunde göra stor nytta. Dåk kunde även prostarna få bli några fler kyrkan och församlingarna till nytta...

Biskopen skulle få verkliga möjligheter att vara pastor pastorum i vidsträckt mening, dvs att ha tid för flera möten och samtal med olika anställda och förtroendevalda. Dessutom kunde biskopen få fler vardagskontakter både i fungerande och krisande sammanhang. Då kunde tillsynen inte mest delegeras till olika stiftsfunktionärer. Biskopen bär enhetens ämbete för kyrkans skull. Då måste biskpen också få möjligheter att se stiftets grundläggande nivå inte bara i helgdagsljus utan i vardagens enträgna slit. Då kan biskopen ha chans att göra insatser för att "bygga kyrka" där det verkligen räknas. Långt borta från rubrikernas nivå.

Den som har mest vinner

Den som har mest vid dödstillfället vinner. Alla har väl hört denna sammanfattning av individualismens tidsålder. I kyrkornas värld gäller nuförtiden ungefär detsamma. Särskilt på individnivå. Det är inte längre skuldbelagt att vara rik och sträva efter att bli ännu rikare. Kapitalismen är inte längre mest ett samhällssystem utan även många människors privata bekännelse. Så bör man leva sitt liv. Så ska jag leva.

Det går inte att gräva ner sitt pund eftersom då får man ingen ränta. Men nu för tiden är det nästan lika illa att ha pengarna på banken. Men enligt Skriften är det berömvärt att få (läs: skaffa sig), avkastning. Ett sällan citerat men ofta efterlevt bibelställe. 

I takt med att stödet till invandrare minskas verkar det som om stödet istället behöver komma från enskilda. Det ryktas att bostadsstöd och annat eventuellt ska minska för invandrare. Dumsnålt och inhumant!  När samhället inte länge fyller uppgiften att se till att varje person har anständig levnadsnivå utmanas vi alla att bidra med det vi kan och förmår. Då blir det läge att börja tala om den medmänsklighet som enligt bibliskt föredöme erbjuder sina skjortor, går en extra mil och delar sitt bröd. Vi föreslås att stanna vid vägen för att hjälpa den slagne och vi uppmuntras att älska vår nästa som oss själva. Hur nu det ska gå till?!

Kan man tävla i kristendom

Syskongnabb, små konflikter, inget att särskilt bry sig om. Så såg det ibland ut utifrån när man betraktade den dåvarande samfällighetens ekonomi. Församlingar tävlade med varandra. Samtidigt pågick diskussioner om att htta kriterier för att fördela den gemensamma ekonomiska kakan. Befolkning, antalet medlemmar, verksamheter, sociala omständigheter etc. etc. övervägdes som faktorer. Hur mycket som satsades på gudstjänst, undervisning, diakoni och mission ingick sällan, eller aldrig, i diskussionen. Vi behöver mer för vi har stor invandrad befolkning. Vi vill ha mer för vi ligger i centrum. Vi finns på landsbygden och behöver extra pengar. 

Jämförelserna gjordes aldrig med de stora kyrkorna i världen där mångtusenhövdade församlingar kunde samlas varje söndag. Tillväxten av omvändelser aktiva kristna verkade obegripligt stor, nästan som om Anden vore inblandad. Våra blygsamma gudstjänstsiffror, trots mängder av anställda och enorma medlemstal, vägdes aldrig riktigt ordentligt. Att det var skillnad insågs lätt.

Ibland här hemma blev det till missnöje med vad andra fick. Saftglasargumenten kom i bruk. Du har fått mer än jag. Det är orättvist! Särskilt församlingen på norr ansågs ha fått alldeles för mycket pengar till sina körer! Se, vi har nästan ingenting! Jag ska låta det var osagt om andra inte visste bättre eller om de lägligt bara glömde bort att pengasatsningen på musik byggdes upp under många år allteftersom musiken levererade med musikkår och sex-sju körer. Mycket folk i verksamheten och många på uppträdanden och konserter gav allteftersom växande anslag. Annat där det gick något trögare fick nöja sig med en aning mindre. De klagande församlingarna hade lagt sina pengar på annat och därför inte brytt sig om att bygga just musiken på samma sätt. Tänk att det just i budgettider kunde glömmas bort.

Tongångarna dyker ibland upp när det gäller Eurovisionsatsningarna. Det går år hiskeliga pengar för att hålla showen igång. Protestanterna frågar varje gång om man verkligen kan tävla i musik. I kyrkan borde frågan också ställas: kan man tävla i kristendom?

Nätbedrägerier är invasiva!

Bedrägerier på internet och per telefon grasserar. Dessa listiga försök är utbredda, många och invasiva! Naturvårdsverket skriver om invasiva arter: "Invasiva främmande är arter som med människans hjälp flyttats från sin ursprungliga miljö och i sin nya omgivning börjar sprida sig snabbt och orsakar allvarlig skada för ekosystem, infrastruktur eller människors hälsa vilket medför stora kostnader för samhälle och enskilda." Utan stor möda kan det negativa transponeras till nätbredägerier. Lurendrejeriet är snabbspridande och omfattande, orsakar stor skada på det mänskliga samspelet, grundläggande tillit och orsakar förfärande ekonomiska förluster!

Vi satt igår runt ett kaffebord i strålande sol på vår lilla kolonilott, med skugga från ett nyinköpt parasoll, då en av gästerna fick ett sms med försök att få en inbetalning för ett obeställt och obefintligt paket. Alldeles innan hade vi pratat om beskedet vår familj hade fått: "Hej mamma, jag har bytt telefonnummer, kan du ändra dina uppgifter och ringa mig..." Självklart, någon son hade inte bytt telefon!

Ett annat bedrägeriförsök var en uppringning på söndagen efter midsommar då ju alla vet att bankerna är som flitigast? "Hej, jag ringer från IKANO-bank. Om det där lånet du hade ansökt om..." Responsen blev ett förvånat: "Vad säger du?" Då kontrade uppringaren med att frågande ange den uppringda personens alla förnamn. "Är det inte X X". Beslutsamt avslutades samtalet.

Att dessa banditer bara orkar. Anledningen måste vara att det är extremt lönsamt att luras via nät och telefon. Många av oss är snälla, godtrogna och fyllda av en grundläggande tillit till våra medmänniskor. Den egenskapen håller invasionen av bedrägerier på att förstöra. De gör om oss till misstänksamma, oroliga och besvikna människor. Ska det verkligen behöva vara så?

Repris: Servitrisen löser problemet

 Sommartider öppnar för fler restaurangbesök när människor vill känna att de har semester. Besöken brukar vara trevliga, men besökarna behöver känna sig ha rätten (!) att klaga på rätten de fått in om den inte uppfyller rimlig standard. På rak arm (!) kan jag erinra mig åtskilliga maträtter som jag borde att sänt tillbaka med precisa klagomål. Särskilt minns jag en potatisgratäng på Fårö som var delvis torr och delvis fullständigt massakrerad vilket lät oss förstå att den åkt in och ut ur ugnen flera gånger. Smaken var vedervärdig. Och än idag skäms jag att jag klagade så onödigt artigt och återhållet!

Bläddrade i gamla inlägg på stillsam och hittade ett restaurangbesök från 3 oktober 2006, värt att åter lägga ut inför sommarens restaurangbesök...

Servitrisen löser problemet. 

Hon har fler bord än de andra. Därför kör flera gäster om oss och får beställa sina kroppkakor långt före oss som redan väntat längre. Ålderspresidenten vid vårt bord pekar ilsket på matgästerna vid närmaste bord och påpekar med osedvanlig kyla i rösten att de där kom minsann efter oss. De oskrivna turordningsreglerna sitter i ryggraden…

Men servitrisen löser problemet. Hon som har grannbordet. Vi lyckas nämligen få kontakt med grannbordets servitris. Vid något besök i köket överförs vår begäran till henne vi väntar på för att åtminstone få diskutera matsedeln. Hon som ansvarar för att vi får mat på bordet dukar på och av andra bord och passar upp på gäster i en annan del av restaurangen. Efter ytterligare en stund joggar hon fram till vårt bord och tar beställningen. Vitsås eller skirat smör, frågar hon uppfordrande och antecknar något i sitt block redan innan någon hunnit svara. Sedan försvinner hon och vi misstänker att det är för alltid.

Vi roar oss med att se de andra gästerna i lugn och ro redan leta efter skattgömman med stekt fläsk i kroppkaka nummer två. Så kommer hon den efterlängtade med salladsfat, bestick och en brödkorg med nybakat bröd och vinddraget får oss att se efter om något fönster står öppet. Vi letar på golvet runt omkring oss för att se om några brödbitar eller salladsblad eventuellt fladdrat sin väg. Här var det fart och fläkt, undslipper sig en av personerna i vårt sällskap. Servitrisen hör inte för hon har redan rusat vidare i livet.

Därefter väntan. De diminutiva bröden och den sorgsna salladen trycker vi i oss – nästan på trots, som om vår utsvultna brådska kunde påskynda nästa led i denna utdragna upplevelse. När de övriga lunchätarna börjar famla efter portmonnäer och plånböcker rusar servitrisen fram till vårt bord med maten. Någon gissar att hon haft en tidigare karriär som kortdistanslöpare.

Skinnet har börjat växa på kroppkakorna. Som tur var är knivarna vassa och har man väl lyckats lägga ett snitt i potatisbullen doftar och smakar det angenämt. Vårt sällskap skall samma afton bese en teaterföreställning: Vi betalar inte, vi betalar inte. När det vatten vi beställt inte kommer upprepar vi titeln gång på gång och gäster som anlänt senare stirrar misstänksamt på oss. Vet vi något de snart ska få reda på? Vid vårt bord funderar vi på om service verkligen ingår i lunchens pris.

Ny väntan. Nu på att få betala. När vi inte tyar längre reser vi på oss och stöter som av en händelse samman med servitrisen som är ute och springer. Vi känner medlidande. Hur står hon ut? Vi är ganska mätta men ännu mer trötta och stressade – hur ska inte hon känna det i en ständig jakt för att komma ikapp?

Här uppenbaras förnyelsen: konkurrensen i restaurangbranschen har förvandlat serverandet av mat till en tävling. Kan vi få betala, säger vi och berömmer oförmodat den goda maten. Man vill ju inte genera någon som springer så bra och så mycket.

Nyheter är beroendeframkallande?

Nyheter? Vad är det? Sådant journalister, reportrar och redaktioner med chefer och allt bestämmer sig för platsar. En blandning som knappt kan kallas salig i någon kvalificerad betydelse. Men brokig, mångfaldig och obegriplig. Likafullt är många av oss nyhetsberoende. Får vi inte vår dagliga dos av tidningarnas, radions eller TV:s nyheter kommer abstinensen. Då ger vi oss ut på stadens gator för att läsa löpsedlar. Men var hittas sådana braskande rubriker idag när kioskerna vissnat ner och dött?

Eftertankens bleka krankhet får mig att inse att nyheterna som ska kunna hålla demokratin levande går en ständig kräftgång (dvs baklänges och tillbaka). Nya generationer har mindre intresse för att veta och förstå vad som händer och sker i vårt samhälle. Dessutom finns nu så många störande och missledande budskap, och mängder av nya media, så kritiskt tänkande och urskiljningsförmåga har blivit en förfärande stor bristvara. Hur jag vet det? genom att se populism och likgiltighet på nya nivåer och genom att prata och diskuter frågan med andra...

Strömmer, justitieministern diskuterade med f.d. ministern Shekarabi om gängen och grundlagen. De var osams. Vad som sakligt vore rimligt gick knappast att förstå. Att något måste göras var de dock överens om. Alltid något. Att det borde vara förbjudet att tillhöra gravt kriminella gäng tycks självklart. Den svåra frågan är nog hur man ordnar det? Hur håller någon reda på hemliga medlemskap och hur lagförs det? Hur dras gränser in i det politiska landskapet?

I nyheterna hörs en och annan röst som diskuterar det tänkta förbudet för politiska partier att finansiera sin verksamhet med lotterier. Hur uppfinns detta och liknande förslag? Särskilt ideologisk är det inte. Mest ser det ut som, och är säkert också, ett försök att skjuta socialdemokraternas ofattbart framgångsrika lotteriverksamhet i sank. 

Mera ideologisk motiverat och klokt vore att diskutera förbud för politiska partier att annektera, kontrollera eller styra religiösa institutioner och organisationer. Att det fortfarande är görligt år 2023 borde väcka avgrundsandarna till livs. En rågång ska naturligtvis råda mellan stat, partier som styr och bär staten, och religioners organisationer (läs här Svenska kyrkan eftersom det är det enda politikerna bryr sig om eftersom den fortfarande är stor, rik och någorlunda mäktig).Hur är det ens möjligt att förhållandet tycks gå under radarn? Journalistskrået är totalt ointresserat, passivt och begriper tydligen inte denna märkliga blandning av religion och politik. Alla påstår annars oftast att sådant är oförenligt. Helt oförenligt!

I Sverige vill de politiska partierna som älskar att leda Svenska kyrkan hålla Gustav Wasas arv levande. Kyrkans makt ska hållas under uppsikt, och ibland sättas grimma på, så att kyrkan inte får för sig att lägga sig i hur landet leds och styrs. Antikatolska sentiment kan fortfarande spåras och tveksamheter inför ekumeniken eftersom andra kyrkor kan få för sig att Svenska kyrkan behöver lyssna och ta hänsyn till andra kyrkor och traditioner. Farligast är nästan att det finns myriader av sätt att leda och styra kyrkor, och då med demokratiska förtecken, utan att behöva politiska partier som ryggsäckar. Om kyrka och stat verkligen gick isär - se, det vore en nyhet värd att höra och läsa om!

Val vinns inte om man skiljer stat och religion, stat och kyrka, åt. Men det vore rätt. Däremot kan det ge valframgångar om man skjuter ett grundskott mot de politiska motståndarnas finansiering. Vilket är fel sätt att ta sig an politisk opposition! Vi som begärligt suger i oss nyheter ser och förstår mer än ni tror! 

En hibiskus som gudsbevis

Utifrån gatan syn att vi har en blommande gul hibiskus. Blommorna är som stora paraboler riktade åt olika håll. Nere i blomman finns et vinrött inslag som kontrastera elegant och estetiskt mot blomman intensiva gulhet. När jag ser denna ljuva växt tänker jag en enda sak: skönhet. Krukväxten är intensivt vacker.

Skönhet brukar av somliga kristna anses vara ett gudsbevis. Om det inte fanns en skapare med avsikter kan detta sköna inta ha blivit till. När jag ser vår hibiskus lutar jag åt att det är så! I en värld full av ondska och elände är skönhet en motbild. Den visar att det himmelska finns redan nu, men ännu inte helt...

Det sköna är svårt att se sig mätt på. Dikter, sånger, kompositioner, teatrar, konst och mycket annat skönt pekar bortom sig självt. I detta fall några enkla blommor på en ganska oansenlig krukväxt går långt bortom bortom och förbi det många ord nästan aldrig förmår uttrycka.

Skönhet demonstrerar att det finns något gott i livet. Allt är inte meningslöst!

Vad gäller för gästdialys?

 För något mer än en månad sedan fick jag en gästdialys i Uppsala. Det ordnades trots att det inte fanns plats genom kliniken Oskar II:s och patienternas tillmötesgående. Några fick ändra sina tider för att ge plats åt mig en lördag i maj! För det är jag mycket tacksam. På så sett kunde jag delti en begravning av en älskad anhörig.

Gästdialys på Gotland har jag försökt få i 4 år. I några av dessa har pandemin anförts som hinder. Men oklarheterna är stora. När måste man anmäla sig? Är det bara den som anmäler sig snabbast som får plats? Tas några hänsyn till ömmande omständigheter? Hur länge kan man få gästdialys? En vecka? En månad? Ingen vet egentligen eftersom inga tvingande regelverk verkar vara på plats. Transparensen är med ett understatment - bristande.

Förmodligen är det inte bara dialysen i Visby som är ganska förtegen om vad som gäller. Det finns koordinatorer på sjukhusen som ska kunna ordna plats när det verkligen behövs ur medicinsk synpunkt. Men även andra skäl kan vara lika välmotiverande. Men där är inte alltid så lätt. Platsbrist, semestertider, brist på personal och annat lägger sig gärna som hinder i vägen. Hur många platser för gästdialys finns det över huvud taget? Hemodialysklinikerna borde vara skyldiga att erbjuda ett fastställt antal platser!

Dialyspatienter hamnar oförskyllt i en kommunarrest eftersom så får möjligheter finns att resa. Vi patienter uteblir alltsom oftast från familjehögtider om avståndet är långt. En gång i veckan har jag ett tvådagars uppehåll från dialysen. Då hinner man resa ett begränsat antal mil. Och möjligen kan man på detta avstånd övernatta en till två dagar. Resten av veckan är det en dags uppehåll mellan dialyserna. Då kommer man inte så långt. Ibland verkar det dessutom som om det är enklare att resa internationellt och få dialys än att hitta sådana möjligheter i Sverige. Då får man stor uppställning av den egna dialysen för att ordna saken. 

Visst kostar sådana platser pengar. Något kunde det väl ändå vara värt för att öka dialyspatienters rörlighet. Fram för ökade platser. Framför tydligare regler. Fram för ökad transparens om vad som gåller!

Till polisen: Ring, ring, bara du slog en signal

På gamla filmer kan personer, som blir attackerade eller berövade någon tillhörighet, höras ropa: POLIS, POLIS! Tanken var att någon patrullerande polis skulle kunna uppfatta ropet på hjälp. Eller möjligen att någon annan kunde föra ropet vidare. Men det var oerhört länge sedan poliser syntes gående på stadens gator.

När jag var barn var det värsta som kunde sägas om polisen: polis, polis, potatisgris. En ramsa som både uttryckte ringaktning men även viss rädsla och respekt eftersom den bara kunde ropas på avstånd från ordningsmakten. Idag får poliser höra och utstå mycket värre och hemskt annat elände. Blåsljussabotagen i samband med tänkta Koranbränningar kan visa hur det blivit och står till idag.

Nyligen ägde ett mord rum i en lägenhet i nästa portuppgång från oss. Oro och bekymrade tankar blev följden hos många som bor här. I tisdags ringde det tidigt på dörren hos oss. Vi hade inte hunnit göra oss riktigt i ordning. En granne som varit ute med hunden berättade att det lilla fönstret till vår källare stod öppet och på gatan låg ett litet Brio-tåg.

Inbrott hade det varit. Björnligan var det nog inte. Någon synnerligen spenslig person hade ålat in genom det uppbrutna fönstret och snott åt sig kläder, leksaker, dvd-filmer och förmodligen frimärken. På gatan måste någon ha hjälpt till för att få ut både grejer och person ur källarförrådet. Det blev till att ringa bostadsbolaget, polisen och försäkringsbolaget. Men, och här kommer ett stort MEN. När telefonsvararen hos polisen gick på uppgavs redan tidigt på morgonen att väntetiden var 50 minuter! Ett alternativ var att uppge sitt telefonnummer så skulle de ringa upp. Bra alternativ! Självklart valdes det…

Idag fredag väntar vi ännu på att polisen i Örebro ska ringa oss! Det visar sig att även brottsbekämpning är som Guds nåd, outgrundlig och oändlig. Visst har vi läst om poliser som bara tar emot anmälningar, lägger dem på hög för att därefter avsluta ärendet. Någon tid eller något intresse att ta sig an smärre brottslighet finns inte. Ska det verkligen bli behövligt att sätta privat kamerabevakning på sina cyklar, källarförråd och bilparkeringar eftersom ingen bryr sig, inget görs? För vår del gnolar vi en aning ilsket på dängan: Ring, ring, bara du slog en signal...

Tråkigt var också att vi hade en helt annan anledning att ringa Njurförbundet som inte hade tid att prata för de skulle ha ett möte. Nå, de svarade i alla fall. De lovade att genast efter mötet ringa tillbaks. Även i det fallet har vi anledning att sjunga: Ring, ring, bara du slog en signal.

Inte har människor lika värde

 Allas lika värde än en gång. Ofta funderar jag på vilka som blir ihågkomna, omskrivna, upplyfta och hyllade. Är det ett uttryck för hur lika vi är? Att somliga blir framträdande och mäktiga och andra blir undantryckta och utan egentligt inflytande. Hur håller tanken om allas lika värde då?

Då brukar det hävdas att alldeles oavsett sådana skillnader i position och bemötande har vi samma och lika värde. Min fråga då är om det aldrig blir etablerat och synligt hur är det då möjligt att påstå att värdet är ett och detsamma? Det blir att hänvisa till något gudomligt som garanten för detta värde, pie in the sky? Kan tanken på det lika värdet rimligt upprätthållas om allt annars pekar på att det lika värdet minsann inte alls är förankrat i den faktiska världen.

Deklaration om mänskliga rättigheter, för alla, för kvinnor och för barn gör det inte mera sant. Dessa deklaration är tänkta att stadfästa en gemensam värdenorm, men den ligger långt ifrån det som miljoner och åter miljoner människor varje dag får erfara. Inte ens Bibelns ord om fattiga som ska upphöjas kullkastar det vi ser av folkmord, förtryck, fattigdom, hunger, övergrepp och ren ondska som drabbar så många. Allas lika värde. Javisst, men närdå? Inte nu i alla fall...

Allas lika värde - i alla fall?

Allas lika värde är en devis som många bugar inför och ansluter sig till. Kung och statsminister, biskop och påve, generaldirektör och verkställande direktör har samma värde som en renhållningsarbetare och en vaktmästare, en receptionist och en arbetslös, en ryssk soldat och en ukrainsk, en gängkriminell och en mördare? Ja visst, kan man hävda med emfas. Men vad betyder det?

De behandlas minsann så gott som aldrig lika. Får de samma chanser att tjäna pengar, att få bostäder, att bli inbjudna till middagar och konferenser? Får de lika många likes på facebook, bor de i samma områden? Hyllas de jämförligt vid födelsedagar? Kan de få in artiklar i tidningar? Är de rika eller fattiga? Blir de misstänkta när brott begåtts? Och så vidare, et cetera... Lika värde?

Värde måste bestå av något annat än det som har med det vanliga livet att göra. Själv har jag hävdat att detta värde är förankrat i att Gud skapat oss och älskar oss alla - så detta värde ligger i det som populärt beskrivs som utanför boxen. I vanliga livet blir det alltför sällan synligt och påtagligt manifesterat. 

Allas lika värde är som teori tilltalande. Det låter fint att säga och är till och med ofta anfört som ett skäl för att tillhöra ett kristet trossamfund som Svenska kyrkan. Flera politiker har angett denna värde-devis som skäl för sitt kyrkliga engagen´mang. Men fråga ett avskedat kyrkobokföringsbiträde eller en kyrkogårdsarbetare om de upplever sig ha samma värde (särskilt i kyrkans sammanhang) som en kyrkoherde och prost eller en biskop...

Upplevelse är en sak och fakta en annan, skulle en försvarare av allas lika värde kunna anföra. För mig låter det som något man skulle påstå när diskussionen förlorats. Men i alla fall har alla lika värde. Jaha, men hur kan man se det, erfara det, hitta evidens för att påståendet handlar om något riktigt och verkligt? Ja, men i alla fall...

Korkade dumskallar?

Vid ett redaktionssammanträde på Kyrkans tidning försvarade jag en omgörning av tidningen, bl.a. med ny logga, nya fonter och spalter, mycket till det bättre ansåg jag. I mitt försvarstal råkade jag citera en kommentar från en reporter som uttryckt sitt gillande. Därmed hängde jag nog ut personen inför andra kritiska personer. Hon tog mig avsides och läxade upp mig på mitt rum. När vi var klara sa hon: du gråter i alla fall inte!

Vad gällde omgörningen, som andra hade varit ingenjörer för, visade det sig att jag hade rätt och dessutom fick rätt. Omgörningen togs emot väl och blev synnerligen uppskattad. Ibland har det slagit mig att det i tidningarnas värld finns skribenter som tycker det viktigaste är att ha rätt till skillnad från alla korkade dumskallar som haft fel genom att ha tänkt och ansett något annat. Dessa ”alltid själv ha rätt” skrivare ser hos andra en bristande intellektuell förmåga att förstå vad som är sant och riktigt. Den hållningen har jag svårt att förstå.

Om den som läser inte känner igen sådana tankegångar hos någon skrivare de följer, då kan de lyfta på hatten och glömma dessa rader. Inom vänstern tyckte jag mig se den hållningen hos många skickliga ordbehandlare och krönikörer. Det egna var skinande blankt och utomordentligt rätt, det andra tyckte sig ha fått kläm på var urbota fel, galet och inskränkt.

Något utbyte eller möte blev otänkbart. Rätt stod emot fel och galet. Dit är vi på väg igen. Olika hållningar blir alltmer varandra uteslutande. Polariseringen passerar nya landmärken. Utomrikes är det bara att fästa ögonen på US of A. Där finns det tendenser som gör gemensamma hållningar alltmera omöjliga. Språket bir militant och motståndare förrädare och fiender.

Gud give att kyrkan blir en motkraft, både där och här! Inkluderane istället för fördömande och stigmatiserande...

Vem reser sig på bussen?

Vart är vi på väg? Frågan ställs utifrån det moderna fenomenet att allt färre unga tål offentliga tillsägelser eller ens vill resa sig och erbjuda sin sittplats för människor som kan ha svårt att stå på bussen. Motvilligt tas kritiken fram, verbaliseras med eftertryck, eftersom det kan komma surt efter. Dels vet man inte längre om det får allvarliga tråkigheter efteråt, trakasserier eller våld, dels placerar man sig i det åldersmässiga gnällbältet. Där bland dem som klagade på ungdomen skulle jag ju aldrig hamna, fast finns det anledning... så varför inte?

Om det en gång fanns en norm om att man skulle vara artig, trevlig, hjälpsam och en god samhällsmedborgare så tycks den livshållningen på sina ställen vara rejält uppluckrad. Att kyrkan, kristendomen, är stadd i upplösning, underlättar inte saken. Tanken att var och en av oss är kallad att vara en barmhärtig samarit (numera samarier) är det få som anslutit sig till. Att vara någons nästa, en understödjande och solidarisk medmänniska, vet inte så många ens vad det betyder. Detta med någons nästa alltså.

Hur kan normer om hur vi borde vara planteras i oss alla så att böra blir båda göra och vara? Svårt är det, oerhört svårt. Inte ens i kyrkan, som ibland anses borde vara en försmak av himlen (!), fungerar det. Självsvåldiga personer kan även där bre ut sig på andras bekostnad. Avsky mot kristna som tänker annorlunda mot vad man själv gör blir lätt förtalade och marginaliserade. Från sidlinjen skulle det kommenteras: se hur de älskar varandra! Under tiden pågår ständiga försök att utdefiniera minoriteter. Kan det vara där som problemet med de unga börjar? De som skulle vara förebilder och mentorer misslyckas skändligen?

Exemplet kyrkan har paralleller i mängder av sammanhang. Själv känner jag efter 40 år till hur det kan se ut inne i ett politiskt parti, i en idrottsrörelse eller i alla möjliga andra sammanhang. Det låter som en bortförklaring och problemförminskning om samlevnadskriser kan reduceras till konflikt och kamp, t.ex. inom folkrörelser. Samhällsproblemet med sviktande samhörighet och fungerande regler för vårt samspel, på bussar, på gator och torg och i det sociala och ekonomiska livet är påtagligt och oroande.

Inte ens ord som individualism och kollektivism har längre tillräcklig förklaringskraft. Kan det vara så att i takt med att kyrkan går tillbaka går också andra norm- och regelbärare tillbaka? Skolan har inte heller förmått fylla sin uppgift som fostrare, som befästare av hur vi rimligen ska vara och bete oss mot varandra, när en hel del hem fått svårigheter på området. Upp dyker andra normer som inte underlättar för ett gemensamt och sammanhållet samhälle. Snabba cash, egen behovstillfredsställelse, jag och min grupp mot alla andra... Så, vem reser sig på bussen?

Små dryckesvisor

Högt och lågt, stort och smått. Det ryms på bloggen stillsam. Och nu till något helt annat. Dryckesvisor som får oss att inte hälla i oss omåttligt. Här några synnerligen enkla som vänner fått...

Efter träning många år, snaps och drink och styrketår,

har förgyllt så många dagar, klart att dryckerna behagar

har förvandlat vännen kär, en 75:a XX är! (Mel. Gud som haver)  Denna lilla visa passar extra bra när någon fyller 75 år…

Först ber vi om välsignelse, för kött och fisk och kål

Ur hals och mun hörs: LÅT DET SKE, så snart vi säger SKÅL! (Mel. Din klara sol)

Hinc robur et securitas, et Vino vitam est,

Per angusta ad augusta, In vino veritas! (Mel. Nu tändas tusen...)

Här en liten variant:

Hinc robur et securitas, sancta simplicitas

et cetera, et cetera, In vino veritas. (Mel. Nu tändas tusen...)

Särskrivning en förbannelse, men inte alltid - hör:

för kallsup - blott fördömelse, för kall sup - jubelkör! (Mel. Din klara sol)

Kyrkorummet - en bilderbok

 Bilderböcker kan fånga betraktaren och få fantasin och upp- och inlevelseförmågan att flöda. Åtminstone ibland når bilden långt bortom orden. Varför öppnar då predikanter så sällan sina ögon? I åtskilliga kyrkorum finns mängder av ting att betrakta, saker som själva förkunnar. Och ”das kan man homeletisch” använda och bruka.

Bort med power point och over head, fram med kyrkorummet och dess myriader av detaljer. En pelare kan förkunna med sin skönhet, sin tyngd, sin bärkraft. Kyrkans väggar kan förkunna. 

Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus… (1Kor 3).

Glasmålningar berättar ofta om Jesu liv. Kyrkfönstren kan därför bli utomordentliga bilder som förstärker och fördjupar predikantens ord. Krucifix, altare, textilier, långhus och sidoskepp, dopfunt, kyrkans ingång i väst kontrasterat mot koret och altaret i öst. predikstol, ljusbärare, ja, till och med utrymningsskyltar kan hjälpa orden vidare. Det är bara ett betrakta och reflektera...

Vid olika platser i kyrkorummet kan församlingen också utanför gudstjänsten finna rum för sina böner. Möjligen med stöd av någon bibelvers. Här något exempel:

Maria

Maria säger Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt. (Luk 1)

Ljusbäraren

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. (Joh 1)

Jesus sade: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh 8)

Dopfunten

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 28)

Att tjänstgöra vid högmässan

Glädjestrålande meddelade vännen, drygt 75 år ung, att han fått "tjänstgöra" på högmässan genom att vara med och dela ut under kommunionen. Vadan denna glädjeyttring? Tillfället var en av de första gångerna i församlingen med aktivt deltagande sedan pensioneringen! På somliga håll är pensionärerna stöttepelare och ständigt i farten. De används flitigt både i församlingen och syns i media. Lisa Tegby och Caroline Krook är ofta i farten, och med den äran. Kloka och inspirerande. I andra pastorat och församlingar är det knappast möjligt att vara med trots att det mänskligt att döma behövs ganska ofta. Är det så att det blivit konkurrens mellan lekfolk och vigda? Så ska det väl inte behöva bli?

Att lekfolket bidrar vid kommunionen behöver inte hindra att flera av de närvarande prästerna och diakonerna också samlas runt altaret. De är vigda för sin uppgift och det upphör inte bara för att de blir 67 år. Statistiskt finns det åtskilliga 67-åringar och betydligt äldre i den aktiva församlingen... Tål att tänka på. Ibland är ett äldre och längre perspektiv en betydande tillgång och inte ett minus, en black om foten, något negativt...

Det går att möjliggöra för fler att biträda om det bara finns öppenhet för att det är en rikedom när många är med vid altaret för att bidra, ibland bara med sina böner och sin närvaro. 

Det finns församlingar där så gott som uteslutande de enda som kan och får celebrera mässan är de anställda och icke pensionerade. Att de behövs märks på att det på nationell nivå startas pensionärsbanker av präster som vill och kan tjänstgöra. På många håll välkomnas de också som en nödvändig resurs, även om de oftast anlitas för kyrkliga förrättningar: dop, vigsel och begravning. Minns att även det ordinarie församlingsgudstjänstfirandet (stort ord) bör äldre präster och diakoner också ha en plats!

Innanför eller utanför

 Utamför och innanför kan vara faktabeskrivningar. Men lika gärna kan det stå för starka känslor. Sådana fick jag i mina tidiga tonår vid passage utanför folkparken Murgrönan utanför Skansport i Visby. Där inne spelade poporkestrar och ungdomar dansade och stod i. Sällan har jag känt mig så utanför...

I Visby metodistkyrka däremot var jag totalt innanför. Där tillhörde jag gruppen, där förstod jag det mesta av de sociala koderna och umgängesnormerna. Så fint att få höra till något uppbyggligt och socialt utvecklande samtidigt som den tillhörigheten utestängde mig från andra. Märkligt hur det är.

Unik är jag inte. Så diametralt inne- och uteslutande upplevde säkerligen mängder av människor sina olika sammanhang som innanförskap och som det numera kallas utanförskap. Nykterister och krogbesökare, vänster och höger, boende i olika områden, antagonistiska sportsupportrar etc.

Upplevelsen av att stå utanför sägs ibland idag vara den största rekryteringsgrunden till kriminella gäng som erbjuder gemenskap och tillhörighet. Fast den som tror att det ligger frihet i gängkulturen har inte tänkt vare sig klart eller rätt. Hårdare kultur finns knappast. Landets lagar ersätts av gängets normer med stenhårda sanktioner för den son inte följer "rekommendationerna" eller ordergivningen.

Om det stämmer att utanförskap ger grogrund för kriminalitet finns det anledning att fråga varför inte mer gjorts för att råda bot på särskilt ungdomars brist på tillhörighet till goda och kreativt positiva organisationer. Enkelt är det förstås inte. Men den som får ansvar och blir delaktig lär växa mer än den som frivilligt eller av tvång, social stigmatisering, står utanför...

Rekommendationen till palestiniern var en order

Jamal El-Haj är en palestinier-svensk som sitter i riksdagen för (s). Härförleden deltog han i en konferens i strid mot en rekommendation från partiet eftersom man ande att det fanns risk för Hamaskopplingar i mötet. Den som gör något som strider mot partiets uttalade vilja riskerar att få känna av det. Nu vet alla att Jamal El-Haj får ta timeout från utskottsuppdrag han har.

Inte någonstans har jag läst irritation över partiets maktutövning. De flesta har varit inriktade på det riktiga i att inte delta i konferensen. Men nog ligger det en aning nyspråk i rekommendationer som i själva verket är en order. En rekommendation är ett råd, en föreslagen lösning. En så här vore det lämpligt att göra tanke. Har för mig att ens tal ska vara sådan att ja är ja, och nej är nej. Inte ett nej dolt bakom råd, tankar, förslag och rekommendationer. 

Oviljan att helt tala klarspråk när det bränner till påminner om min amerikanska utbytes-mamma som ofta använde en fras när hon inte ville att jag skulle delta i någon aktivitet med mina jämåriga: use your own good judgment! Innebörden var att jag skulle förstå hur olämpligt det var, men det vara bara nästan som ett uttalat förbud. Ett

slags påtvingad självcensur kunde man förmodligen säga att uppmaningen ville uppnå.

Rekommendationen att inte delta i palestinakonferensen var egentligen ett förbud eftersom det fanns rejäla sanktioner för den som inte tänkte följa rekommendationen. I kyrkopolitiken finns motsvarande rekommendation att (s)-medlemmar inte ska låta sig väljas för andra kyrkopolitiska grupperingar. Men i det fallet finns  inte likhetstecken mellan rekommendation och order. Åtskilliga socialdemokrater hör hemma i andra grupper, främst i posk (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan). Där ser man genom fingrarna, tack och lov.

Förresten, nu ska jag be att få rekommendera mig. Det är egentligen ingen bön utan en egenutfärdad order att: nu drar jag mig tillbaka...

Artiklar får blodtrycket att stiga.

Blodtrycket stiger ibland vid läsning av artiklar i pressen. Mest retar krönikörer och ledarskribenter upp en annars ganska lugn person, som jag/eller mig. Nuförtiden behövs det rejäla doningar för att få trycket att stiga. Normalläget är nämligen svindlande lågt. Numera vinglas det omkring i lägenheten. På väg någonstans, t.ex. till köket, får jag hålla mig i dörrposter och möbler för att inte svaja för mycket med risk för att störta omkull. Så kan det bli...

Förr var trycket högt trots blodtrycksmediciner. Nu är det lägre än lägst utan piller. Ålder sägs det. 

En lågtryckare (vad beträffar blodtryck) kan faktiskt behöva några retsamma textpiller för att få ett mera normalt tryck. Lite morgonilska vid läsning hjälper till att stabilisera både balans och tryck. Serietcknarnas markering av ilska är moln av ånga som strömmar ur öronen på en upprörd person. En nåd att stilla bedja om...?

Reduktionsplikt i kyrkan?

Tanken att det går att bli en bättre människa verkar inte stå så högt i kurs (för att använda börsspråk). Men sådant kan ändra sig, och det snabbt. Det mesta i vår värld handlar om att bli "bättre". Löpare, hoppare och spelare strävar alla efter att bli skickligare, starkare, snabbare, ja, kort och gott bättre. Att bli bättre som människa verkar förutsätta att det finns någon som kan kallas en bra människa. Godhjärtad, vänfast och solidarisk är epitet som utmärker en sådan bra människa. Då kan förmodligen bra översättas med ordet god...?

För en kristen person är det en utmärkt strävan att försöka bli en bättre människa. I predikningar kan det ofta kalla för att "bli mer människa". Strävan efter att bli bättre och goda är i luthersk teologi ett gensvar på den kärlek och nåd Gud skänker och beskär (snyggt ord) människan. Att försöka bli en bättre kristen innefattar och förutsätter att anstränga sig för att bli en bättre människa. Men det kristna livet behöver också förbättras och utvecklas. 

Strävan att komma nära Gud genom gudstjänst, bön och tacksägelse, andakt, meditation och lovsång handlar om andlig utveckling. Anden i oss ber och verkar, uttrycks det ibland. Längtan efter att bli en bättre kristen formuleras mycket sällan i ord. Det är som om tanken nästan försvunnit. Föreställningen at jag duger som jag är tycks ha trängt undan de andliga behoven att nå djupare och längre. Tvivel, andlig brottning och kamp, själens dunkla natt, vad är väl det mot en modern kyrka för alla?

I dagarna diskuteras reduktionsplikten, vars syfte var att nå bättre miljö. I trons sammanhang verkar det finnas en reduktionsplikt som lägger mer tonvikt på det yttre, på organisation och makt, än på innehåll och andlig fördjupning. Katekesen  och bekännelsetexterna finns förstås, men reduceras och förlorar i betydelse.

Reduktion i trons och andens värld är inte en kristens plikt. Vem tar sig an uppgiften att putsa upp och våga bruka trons rustning allt mer?

 

Heja akuten i Uppsala!

Härförleden var vi i Uppsala på begravning. En sorgens och saknadens stora dag. Sonen hade flugit in från London. Eftersom Brexit genomförts, och hans ordinarie pass gått ut, så fick han hämta ett provisoriskt pass på ambassaden i London. Märkligt nog kunde man inte där få beställa ett ordinarie pass när han ända var där. Enkel resa på ett provisoriskt pass var vad som erbjöds.

På begravningsdagens morgon blev det därför nödvändigt att åka till Arlandapolisen för att köa för ett provisoriskt pass så han kunde återvända till England. Men Arlandapolisen kunde! De förberedde samtidigt ett ordinarie pass som skulle skickas till ambassaden i London för uthämtning! Storartat. Något för ambassaden att lära sig av...

Själv väntade jag i bilen när passhandlingarna fixades. Då googlade jag fram att den illröda magen jag vaknat upp med i  själva verket var rosfeber! Begravningen var klockan 11 och vi åkte från Arlanda kvart över 9. Färden gick direkt till akuten på USÖ. Där stormade jag in i kaftan och silverelva. Hela familjen var svartklädd. Akuten hade en infektionssköterska som satt och väntade och en akutläkare fanns till hands, en infektionsdito. På 40-45 minuter var vi klara med diagnosen rosfeber och kåvepennin utskrivet. Tjugo i 11 rullade vi in på parkeringen vid Danmarks kyrka... Vid minnesstunden höll jag tal för att hedra Tina, som så hastigt lämnat oss alla i sorg och saknad. Det gick till slut trots att jag var något vimsig i plymen, som en god vän plägar att uttrycka sig.

Heja akuten i Uppsala som tog hand om oss exemplariskt så vi hann till begravningen. Strålande och exemplariskt. Stort tack till Akademiska sjukhusets akut!! 

Dagen efter fick jag gästdialys i Uppsala. När kaffet skulle serveras erbjöds jag en räkmacka från konditori Fågelsången där de hämtar sina dialysmackor! 

Hushållskunskap och socialt arv

Lena Anderssons ledare i Svenska Dagbladet släppte loss ett koppel rävar som sedan dess har jagats med frenesi. Själv har hon också blivit åtgången. Särskilt frågan om föräldrars ansvar har blivit eldfängd. Är det att ge sig på de svaga?

Frågan är inte ny. Redan för femtio år sedan var det uppenbart att många av dem som då var föräldrar, bland annat i resurssvaga områden, inte själva hade fått tillräckliga redskap för att klara matlagningen för sina egna barn. Det var ingen hemlighet att barn kom hungriga till förskolor och låg- och mellanstadiet. Att överföra basala kunskaper om mat och matlagning låg då både på hem och skola. Ibland fungerade det, ibland blev det ett ömsesidigt misslyckande. Det sociala arvet drabbade somliga barn mycket hårt, redan då.

Hushållskunskapsämnet kunde förr hjälpa till att ge redskap för att klara enkel och näringsriktig matlagning. För ett folk som vuxit upp på "sill och rotfrukter" är utvecklingen inte till det bättre. Inte går det att skylla det mesta på ekonomisk fattigdom. Snarare är det socialt betingat att det finns barn som äter ganska undermålig mat.

Många invandrade familjer får det extra svårt att acklimatisera sig i det nya landet eftersom de ofta har helt andra basvaror att tillgå från sin ursprungsmiljö, varor som är dyra och ofta ovanliga här i ett nordligt Sverige. Mera hushållskunskap för barn - och föräldrar! Ett nytt område för grundläggande diakoni, för dem som ev. är kyrkligt lagda...

En ny Mose på partikansliet: Let my people go!

En ung person strosade längs den breda gatan mitt i Stockholm. Sveavägen hette den. Trafiken var intensiv med lastbilar och olikfärgade taxibilar. Det hördes att den tysta trafiken glömt hur det skulle vara, det tutades och skreks. Flytta på dig din sopprot, kunde man höra...

Fy faro, sa den välklädde unge mannen. Dagen till ära hade han fimpat det långa hipsterskägget och de fotsida kläderna och därtill den sandfärgad ökenmanteln. Nu var det en "välskräddad" kostym (konfektion förstås) som gällde. Fy farao, sa han igen. Vilken dålig luft det var här, mättad med partiklar. Han hostade diskret. Snart nog hittade han entrén till den stora partiexpeditionen på gatunummer 68. 

Väl inne begav han sig till kansliet där en receptionist vänligt tog emot. Jag vill tala med den som bestämmer, sa han, dessvärre alldeles obevandrad i organisation och hierarkier. Jaha, Magda är faktiskt inne just nu, om det kan passa? Utmärkt, sa mannen som redan såg lite mosig ut av värmen inomhus.

När Magda kom gående med utsträckt hand, för så hälsar vi i Sverige, utom när det är pandemi, så hälsade han artigt och sa, Hej, mitt namn är Newt Mosesson, fint att ses. Jag är den nye Mose, om man säger så, liksom, och jag har ett budskap till dig! Jaha, sa Magda, jag har bara fem minuter, men kom in och sitt ner. Nej jag står helst, men kan förstås komma in.

Väl inne på det ganska enkla kontoret började Newt mässa. Ingen stav hade han, men en kulspetspenna som häftigt och ihärdigt viftade med. Let my people go! Partiet kan låta kyrkfolket vara. De har det bra vid köttgrytorna, men förlorar sin genuina egna övertygelse när partiboken får ta över och slå ut den Augsburgska bekännelsen, Katekesen, Konkordieformeln och annat eget tankegods. Den Heliga skrift, Guds ord, med andra ord, icke att förglömma, sa han högtidligt och nickade menande åt Magda.

Visst den kan bli ett slags ökenvandring att börja lita till församlingsmedlemmarna och de troende till att vara kyrka, men det kan det vara värt, sa Mosesson och hytte med pennan. Med den hade det skrivits många artiklar och bloggar för att visa det avskräckande och öststatsliknande förhållandet när kyrkan inte fick vara fri att vara sig själv eftersom politiker styrde och ställde överallt och... överallt. Ni politiserar kyrkan på församlingsplanet, på pastoratsnivå, i stiftet, på nationell nivå med kyrkostyrelse och kyrkomöte. Let my people go! Magda stirrade på denne välklädde urtidsgestalt.

Du är i opposition, sa Newt insiktsfullt. Så jag skulle inte vara här. Egentligen. Utan på moderatkansliet. Men, de rackarna har redan dragit sig tillbaka från kyrkan och nöjt sig med ett vagt Borgerligt alternativ. Så det kan bli. Men ditt parti ville inte släppa taget. Därför är jag här. Jag vill ge dig chansen. Att förklara varför du menar att partipolitiken ska styra en kristen kyrka.

Vår ideologi, den demokratiska socialismen, hjälper till att göra kyrkan tillgänglig, demokratisk och relevant! Jaha, sa Mosesson.

Vi rensar bort konservativa föreställningar och gör kyrkan modern. Jasså, sa Mosesson.

Vi förhindrar prästvälde och kvinnoprästmotstånd. Det du, sa Mosesson.

Vi slipar ner alla trösklar eftersom alla ska med. Nä men, sa Mosesson.

Vi talar för de många passiva i kyrkan, så de också får påverka. Så kan man också se det, sa Mosesson.

Vi ser till att kyrkor och religion blir något privat som inte ska prägla samhället. Oj då, sa Mosesson.

Varför, sa Mosesson, gäller allt detta bara Svenska kyrkan? Inte muslimska samfund. Inte den katolska kyrkan, Equmenia eller Evangeliska Frikyrkan...? Ni skulle ju kunna se till att muslimer och katoliker också arrangerar samkönade vigslar, att mullor och präster inte har all makt, att...

Men förresten. För nu. Jag nöjer mig med att säga: Let my people go! Låt mitt folk vara, bli fria, få avgöra själva.. Han slog pennan i ett skrivbord, vände sig om och gick.

Regeringen misstror universitetsstyrelserna!

Regeringen har beslutat att korta mandatperioderna i landets universitetsstyrelser från 3 år till 17 månader. Regeringsledamöterna vet naturligtvis att olika uppdrag kräver tid för att få ledamöter att börja fungera. Bara att få underlag till sammanträden att komma som de ska kan ta tid. För nya ledamöter att ha 17 månader på sig att börja fungera är orimligt kort tid.

För att insupa kulturen och att sätta sig in i regelverk och typen av frågor som ska behandlas är 17 månader en löjligt kort period. Det lyser misstro över detta beslut. Misstro till universiteten och ännu mer till deras styrelser. Den som vill underlätta och möjliggöra kloka och genomreflekterade beslut vill självfallet inte kort mandatperioden till 17 månader. 1 år och 5 månader. På en riksdagsmans mandatperiod hinns styrelserna på universiteten förnyas hela 3 gånger! 

Regeringen får naturligtvis i konsekvensens namn utfärda ett ny regleringsbrev med innebörden: byta dörrar till styrelserummen. Snabbsnurrande svängdörrar blir ny standard.

Möjlig utsago: Igår blev jag utnämnd till ledamot i en universitetsstyrelse...och imorgon avtackas jag för lång och trogen tjänst!

Förändringens vind träffar kollekten

Kyrk- och gudstjänstvärdar har länge märkt av förändringens vindar. Så heter det nog för att förändringar plötsligt händer, som när kastvindar angriper en segelbåt. Först var det det växande besväret att få banker att acceptera alla småmynt som insamlingen av kollekt medförde. Kollekten skulle räknas och signeras av två personer innan en tredje skulle attestera att det var korrekt. Bankerna trilskades och ville inte hålla på med småpengar. Det blev allt dyrare att få kollekterna införda på ett konto...

Sedan blåste det till igen. Swish var det passandet namnet! Efterhand placerade allt färre konkreta pengar i håvar och bössor. På gudstjänstagendan (-ordningen) fanns ett nummer angivet dit digitala belopp kunde ilas iväg. Kollektinsamlingen blev en allt enklare parad där gudstjänstdeltagare ofta satt och viftade med sina telefoner i bänkarna för att visa att de inte avstått från att ge sitt tionde... Nej men vänta. Tionde ger knappast någon idag. Det tillhör en förgången tid. I frikyrkan kunde medlemmar få en laddning kuvert i vilka de skulle ge sitt tionde.

En person jag känner väl använde under 1900-talet argumentet att det blev till att låna av Gud eftersom lönen var så knapp så det inte gick att ge sitt tionde! Ett löneargument så gott som något. Förresten vilken arbetsgivare idag skulle förstå problemet? Vet människor alls vad tionde är? Den som vill veta kan läsa om tionde på wikipedia.

Att ge till de behövande har starkt fäste i kyrkans tradition. Ibland ska givandet gälla mer än en tiondel. Ta t.ex. änkans skärv, hon som gav allt hon hade! Hon framställs oftast som ett föredöme. Men det har hänt att någon lyft fram henne som ett avskräckande exempel för vad religionen kan få folk att göra, som något riktigt dumdristigt: att lämna bort allt och inte tänka på konsekvenserna. Men andra berättelser visar på givandets stora betydelse. Den barmhärtige samariern tog tag i situationen och såg till att den misshandlade och rånade vid vägen fick vård. Han visste vad han skulle göra: ingrip, handla, ge!

Osjungna minnen på pränt - om minnesord

Minnesrunorna i tidningarna handlar allt som oftast om offentliga personer. Många akademiker och professorer får ord efter sig. Läkare, höga militärer och företagare blir också omskrivna. Men många går oförmärkta förbi i tidningarna. 

Konsten att skriva minnesord skiftar, inte alla skribenter hittar en form som passar. Inte så sällan blir minnesorden så personliga att de nästan mer tycks handla om skribenten än den som sörjs och saknas. Det kan bli ungefär så här: vi sågs då och då och när jag gjorde si kom X att göra så vilket betydde oerhört mycket... Andra har förmågan att kasta ljus över en persons liv så att läsarna blir lite mer delaktiga eller införstådda med något av den dödes personlighet.

Andra skriver med direkt tilltal till den döde som förmodas kunna ha glädje av alstret? Alls icke, det är en konstform, som kan fungera om den brukas väl. Ibland blir det omöjligt att läsa som utomstående eftersom orden är alltför nära och privata.

Kanske skulle vi vanlig öva på att skriva sin egen runa? Jag vet om en präst som till församlingens surpris sjöng på sin egen begravning. Att skriva egna minnesord kan hjälpa till at sortera sina minnen. Kanske kan det också bli till en övning som låter fler osjungna minnen att komma på pränt...?

Fy för den lede

Bloggarna försvinner. Blogginläggen blir färre. Twittwr och instagram, poddar och allt möjligt annat, har fyllt ut det svagt expanderande tomrummet. En och annan tapper bloggar vidare. I mitt fall rejält oregelbundet, men dock.

In the beginning many years ago, för att visa lite språkkunskaper, kunde vi bloggar föra debatter och samtal. Nu är det tystare. Min blogg gar inte bara halverat sina läsare utan krymp läsekretsen till ner emot 10 % mot när det begav sig. Ändå skriver jag. En smula. Cartesius, Descartes, hade rätt. Jag tänker alltså finns jag. I mitt fall: jag skriver alltså finns jag. Om någon skulle betvivla det.

Att finnas är att bry sig en smula. Om tillvaron, om världen och dess spegel, dess motbild rent av, kyrkan. Tecknen oroar. I Gävleborg slutar en museichef för att SD börjar lägga sig och vill styra. Partiledare Åkesson har fått för sig att politikens armlängds avstånd är alldeles för lång utan vill ha fingrarna i sylten. Den fria kulturen ska tydligen bli lika fri som i Ryssland eller Kina. Fy, för den lede.

Trasig bil ställer mycket på huvudet

I söndags gick vår bil sönder. Allt som är tänkt med hjälp av bil ställs in. Även mentalt finns det risk för sammanbrott. Allt står på huvudet, välts över ända, tvingas in i andra hjulspår. På måndagen kollar vi verkstaden som erbjuder en tid för reparation långt inne i maj. Men vi kan inte färdas i en trasig bil! Eller hur?

Bärgning beställs. Hyrbil kommer det nästan samtidigt SMS om, den finns redan att hämta. Enligt avtal gratis i 3 dagar. Dagen efter ringer bilfirman. Reservdel beställd och det trasiga mätinstrumentet byts ut på fredag, dvs just idag. Inte inne i maj. Kontakt med försäkringsbolaget som säger att vi ska ringa bilfirman. Vagnskadeförsäkringen står för kostnaden. Puh! (En lättnadens utandning)

Nu ska hyr-volvon lämnas tillbaka och den egna caretan hämtas. Snart börjar dagsplaneringen att återgå i normala gängor. Varför bil? Var och varannan dag ska jag till och från sjukhuset. Klarar inte att gå utan behöver åka. Sedan besöks vår kolonilott regelbundet. Parkerar numera på vägen! Eftersom parkeringsplatserna längs oljevägen ska stå tomma. Det kostar nämligen böter att stå där, 1200:- närmare bestämt.