I väntans tider med PostNord

Högt och lågt, stort och smått, viktigt och oviktigt, så ser blandningen ut här på bloggen. Hackat och malet kunde omdömet bli. Ungefär så som livet kan se ut. Och så vill jag gärna ha det här. Därför får ni idag ta del av den insändare som just idag, den 7 maj 2025, har publicerats på insändar- och debattsidorna i Nerikes Allehanda. 

Det handlar om det äventyr som en flytt kan innebära när det gäller brev och försändelser. Inget livsavgörande för min del, men nog så viktigt när man väntar på något. Jag förstår också komplikationerna när posten krympt efterhand som brevmängderna minskat dramatiskt. Det kan  bli svårt för brevbärarna längst ut i organisationen. Nåväl, till slut blev det nödvändigt att sätta den aktuella erfarenheten på pränt...

För 3 månader sedan flyttade min familj från söder till norr i Örebro. Vi anmälde flytten och begärde eftersändning av posten. Men sedan dess är det flera brev, som vi visste skulle komma, som aldrig nådde fram. En räkning från morgontidningen levererades inte. Däremot kom en påminnelse fram med en avgift för försenad betalning. Och en kallelse från sjukhuset försvann alldeles, fast den sändes till vår nya adress. Några andra brev var ordentligt adresserade med den nya adressen, men dök upp som eftersänd post! Trots rätt adress hade breven sänts till vår gamla bostad. Gissa om vi väntat…

Sedan hände detta: en släkting i Uppsala skickade en bok i ett brev, ej skrymmande, med korrekt och tredubbel frankering, dvs. över 70 kronor. Märk väl: vår nya adress hade skrivits på kuvertet. Döm om släktingens förvåning när den avsända boken returnerades med noteringen: adressaten okänd!

Självklart tog vi kontakt med posten. En vänlig dam svarade. Hennes förklaringar var många. ”Den nya brevlådan var otydligt utmärkt?” Svar: nej! ”Eftersändning fanns inte?” Svar: jo, den fanns. Osv.

Vi frågade: ”ordnar ni så att brevet med boken och rätt adress nu kan levereras i Örebro utan extra kostnad?” ”Nej, då måste försändelsen vara försäkrad”. Så PostNord menar att släktingen i Uppsala ska lägga ut drygt 70 kronor till för att det korrekta brevet ska komma fram. Frimärken är, när de används som porto, en betalning för en tjänst som ska utföras. När tjänsten inte utförts kunde väl PostNord kosta på sig en postanvisning på 70 kronor för att rätta till det hela?! (Försenade tåg ger ju återbäring!)

I vårt fall var det posten som misslyckades. Ska verkligen avsändaren stå för postens oförmåga eller slarv? Att tolka vår adress, tydligt präntad och rätt, för att sedan leverera försändelsen hit borde inte vara så svårt och framför allt inte kosta ytterligare 70 kronor, plus eventuell försäkring!

Vad händer under de formativa åren?

Vi som hade vår barndom under huvudsakligen 50-talet var oerhört fria. Vi hade en lekplats på gården till hyreshuset på Mellangatan 7 i Visby. Då tedde den sig stor. Betraktar jag den som vuxen har gården krympt i takt med att jag blivit stor.

I mitt och mina bröders tillvaro fyllde livet i Metodistkyrkan en stor del av vår verklighet. Söndagar med söndagsskola och gudstjänst. En bonus var alla de kristna högtiderna som firades ordentligt. Så t.ex. skulle män och pojkar bjuda flickor och damer på en riktig Karlsfest den 28 januari med körsång, upptåg, andakt och kaffekalas.

Parallellt med allt som hände på söndagar fanns olika verksamheter. Först blev vi GG:iter. GG stod för Gott Gry. Då hade vi något som såg ut som scoutskjortor men med gul snibb. När vi sedan blev juniorer upphöjdes vi till rödvioletta snibbar. De var så sinnrikt utformade att de kunde användas som mitellor, vid behov. Precis som i scouterna kunde vi erövra olika märken som syddes på våra skjortor.

På Gotland åkte vi ofta på läger. Bland ledarna fann Inga-Greta Ögnelooh och Bernt Karlström. Bernt hade varit fåraherde i sin ungdom! Han ordnade bland annat en bågskyttesafari i Bjärges. Vi gick ett spår och fick skjuta på planscher av olika djur, mest farliga sådana. 

Den ordinarie lägerplatsen var vid Hammars i Norrlanda. Där hade vår mamma, Inga-Greta Stenström, varit på läger 30-40 år tidigare.  Då fick de åka med häst och vagn till bondgården för att hämta hö som skulle användas som fyllning i bolstren. Detta var innan gummimadrassernas och liggunderlagens tid!

Inte nog med att vi höll till hemma på Gotland. Vi fick åka på läger på fastlandet! Och senare som medlemmar i Metodistkyrkans Ungdomsförbund (MKU) fick vi resa till konvent runt om i landet. Så började vi upptäcka världen...

Under dessa formativa uppväxtår blev denna barn- och ungdomsverksamhet en skola för livet. En bristvara för många i Sveriges förorter och krisområden. Socialisering i föreningslivet kan inte underskattas. Fler borde få chansen att vara med i liknande sammanhang! 

I Metodistkyrkans verksamheter fick vi lära oss värdet av att vara medmänniska och kamrat, om rätt och fel samt diskutera alla möjliga frågor och ämnen som var aktuella. Vi rev t.ex. lakan i remsor som skickades som bandage till missionärerna i Mocambique. Vi var priviligierade som fick vara med om sådana äventyr som barn. I alla väder var vi ute, i skog och mark, och fick lära oss att bygga diskställ av pinnar och grenar. En konstart som numera är ganska bortglömd. Möjligen har scoutrörelsen lyckas bevara något av detta.

På bilden står i jag i mitten, Lasse, och till höger Pelle, min yngre bror. Till vänster en barndomskamrat. Oj, vad tuffa och fräna vi kände oss med uniform och båtmössa. Identiteten satt inte i kläderna, men de bidrog till att stärka gemenskapen. Vi tillhörde ett sammanhang som var större än oss själva. Det var inte bara jag och mitt som gällde!

Helgon bör ge namn åt gator och torg!

I natt jag drömde att jag blandade ihop S:t Per och S:t Hans. Inte helgonen alltså utan ruinerna i Visby. De är sammanbyggda och lär en gång till och med ha varit platsen för ytterligare en kyrka, en träkyrka, Allhelgonakyrkan. Världslig som jag är fick konditoriet S:t Hans avgöra att deras trädgårdsservering sker inne i ruinen efter kyrkan tillägnad Johannes. Den andra ruinen lyfte fram aposteln Petrus.

Drömmen fick mig att fundera över att gatunätet i Sverige, dvs. de som fattar beslut om vad gator skall heta, har en viss försiktighet i att låta det kyrkliga arvet slå igenom. Vissa gator får alltså s.k. memorialnamn, har jag just lärt mig. 4 kriterier brukar användas:

1. person bör vara så pass känd att förklaringar knappast ska behövas.

2. Personen ska vara värd att bli ihågkommen.

3. Personen ska helst ha en koppling till platsen.

4. Personen ska helst ha varit död i minst 3-4 år.

Nåväl, många gator uppfyller inte på långa vägar dessa kriterier. Historiska personer, förutom de allra mest omtalade och omskrivna, försvinner snart i okunskapens dunkel. Och jag vet många gator som bär fullständigt oförklarliga namn. Här några gatunamn i Mellringe i Örebro: Harriet Löwenhjelms väg, Emelie Risbergs väg, Anna Lenah Elgströms väg, Greta Adrians väg, Annalisa Forssbergers väg. När man söker på nätet förstår man att personerna varit kända och gjort betydande insatser inom olika områden. Men utan dessa sökningar hade jag bara känt igen Greta Adrian som gymnastikpionjär i Örebro!

Vid minnesstunden efter min far, Carl-Bertil Stenström, föreslog jag att han åtminstone borde kunna få en liten gatstump eller en rondell uppkallad efter sig. Det möttes av några leenden, men blev aldrig en idé som ledde till handling. Ändå var pappa länge känd som kommunalråd på Gotland efter kommunsammanslagningen. I det kommunala gjorde han betydande insatser för ekonomin på Gotland och för att statens engagemang i Gotlandstrafiken skulle bestå och öka. Nåväl, nu är han så gott som bortglömd, så någon C-B:s rondell blir det väl aldrig...

I Sverige finns det antal S:t Persgator. S:t Hansgatan är Visby någorlunda ensamt om. Men även Sankt Eskilsgatan och S:t Botvidsgatan kan förkomma. Men att ett helt område eller stadsdel har namn efter helgon har jag inte lyckats hitta. Helgonnamn finns det en uppsjö av. I Sverige borde ett antal helgon med, eller utan koppling (men som t. ex. haft kyrkor uppkallad efter sig), till Sverige kunna ge namn åt gator och vägar. Det finns namn så det räcker! Birgitta, Hans, Per, Botvid, Olof, Sigfrid, Eskil, Elin, Elisabeth, David, Magnhild, m. fl.

Förresten borde vår egen kyrkohistoria kunna ge plats för att Olaus Petri, Laurentius Petri, Laurentius André m.fl. bli ihågkomna och uppmärksammade vid namngivning av vägar, gator och torg. Samma borde gälla för välkända och framträdande personer som Nathan Söderblom, Martin Lönnebo, Margit Sahlin, Gunnel Vallquist och Nathanael Beskow, för att nämna några. Här behövs nog lite mod och framåtanda om sådana personer ska bli representerade på gator och torg!

Kyrkans evangeliska katolicitet

 Vårt katolska arv ryms inte inom mångfalden. Det är ett inlägg på denna blogg som under veckan fick 57 besök, trots att det skrevs för mer än tio år sedan. Begreppet evangelisk katolicitet visar att vi inte seglar fritt på ett oändligt hav, vi är förbundna med den världsvida kristna kyrkan och särskilt dess stora huvudtraditioner, den ortodoxa och den katolska. Vår liturgi tillhör det som borde förena oss med de stora kyrkorna. Om det skrev stillsam 2013.

Berth Löndahl har redigerat en bok som handlar om Evangelisk katolicitet, om kyrkans enhet och identitet i Kristus. Och den 5 mars i år hölls en Evangelisk-katolsk konferens i Uppsala. Vilket tyder på att vårt katolska arv är på väg att aktualiseras, åtminstone i somliga delar av Svenska kyrkan. Berömligt tycker jag som har varit ganska uppgiven när vår kyrka vill dra iväg alldeles själv utan hänsyn till våra ekumeniska förpliktelser att lyssna på och föra dialog med andra kyrkor.

Fortfarande händer det att det hänvisas till Finska och Svenska kyrkans uppgift som brokyrkor, som en levande länk till de stora traditionerna. Men oftare är det en lockelse i att vara så kravlöst inbjudande att kristen tro knappast blir till egen övertygelse och tro. Konturerna blir otydliga. Kom som du är, sägs det, vilket ibland betyder: och fortsätt vara som du är. Men kristen tro kan knappast existera utan bekännelse och tydliga konturer. Eller med en insikt och övertygelse om att mötet med Jesus är ett förvandlande möte. Vår önskan att bli mer Kristuslika. Att vara en en lem i Kristi kropp, eller en gren på vinträdet, är att låta sig påverkas och utvecklas. Att stänga den världsvida kristna kyrkans historiska och traditionsrika skattkammare för erfarna, nykomna och nybörjare, är en rejäl underlåtenhet.

Våra reformatorer var katolska präster! DE ville rida spärr mot brister och avarter, men omfatta kyrkans bekännelse. Vad  vill vi idag?

Livet är heligt - till vilket pris?

Livet är heligt, har det sagts mig sedan jag gick i söndagsskolan. Säkerligen hade det rötter ner i 5:e budet på de berömda stentavlorna. Du skall icke dräpa. Men att gå från förbudet att döda till att försvara livet mot alla de myriader av hot som finns ligger flera steg.

Efter en gotlandsresa, för många år sedan, på en av färjorna åt jag en köttbullsmörgås med rödbetssallad. Väl hemma blev jag så sjuk att jag hamnade på sjukhusets infektionsavdelning med campylobakter i kroppen.  Där höll man på med mig så intensivt att min fru frågade hur det kom sig att de satsade så hårt och mycket på en gammal gubbe? Svaret blev: hörrudu, i den här mannen har vi investerat så mycket att vi inte har råd att förlora honom! Intressant perspektiv, eller hur? Livet som en investering som vi måste försvara, annars går något mycket värdefullt förlorat...

Vid mönstringen min kom åtskilliga hypotetiska frågor om vad jag skulle göra om någon attackerade ett syskon, mor eller far, och jag måste välja mellan att rädda detta syskon och förorsaka en dödlig katastrof för många människor. Eller att rädda de många mot att mitt syskon blev dödat. Skull jag skjuta den som hotade? Att rädda en eller rädda många var ett etiskt dilemma som jag som 18-åring skulle kunna bringa reda i. Livet är heligt, lär jag ha svarat, och problemet konstruerat! Så fick jag s.k. vapenfri tjänst på 15 månader hos Riksantikvarieämbetet och avdelningen Sveriges kyrkor! Där lärde jag känna kyrkoexperter som Marian Ullén, Ann Catherine Bonnier och Erland Lagerlöf. En upplevelserik tid!

På äldre dar och ställd inför massförstörelsevapen och insikten om att det finns maktgalna härskare i vår värld för vilka livet är en förbrukningsvara blev jag tvungen att revidera avståndstagandet från vapen och väpnat motstånd. Ett Ukraina som, visserligen under protest, låter Ryssland promenera in och ta över? Det är förstås inget rimligt perspektiv. Just för att livet är heligt måste det ibland försvaras med vapen: bomber, kulsprutor, antibiotika och välutrustade sjukhus. 

Frågan om livets helighet är fortfarande aktuell och blir till ett svårlöst dilemma när läkedom och livsuppehållande verksamhet har prislappar på mediciner och apparater som uppfattas som orimliga, särskilt om de ska bekostas med skattemedel. Som dialyspatient är det flera gånger i veckan en aktuell fråga när jag, och många med mig, gång på gång räddas till livet, men till rejält höga kostnader. Jag får leva och har otroligt mycket livskvalité att glädjas åt. Jag förväntas inte ens göra något gott, kreativt eller produktivt för att få denna ynnestens gåva. Så vad får det heliga livet kosta?

För mig framstår livet som något underbart, fantastiskt. En chans att njuta av relationer och vänskap. Ytterligare en dag att fundera över livets stora gåta. Många gånger, som jag återkommit till här på bloggen stillsam, slås jag då av att "Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet..."

Påsk och krånglande förstärkare

Igår var det påskdag med en fin högmässa. Både kör och musikkår, samt ibland 2 orglar. Fullt med präster och diakoner och minst fyra stationer för utdelandet av nattvarden. Det gick inte att ta miste på att detta är kyrkans största högtid, även om traditionen att gå i kyrkan vid 1 Advent fyller församlingens kyrka än mer.

Kristus är uppstånden, ropades ut och svaret ekade: Ja, han är sannerligen uppstånden!

Efteråt blev det kyrkkaffe med påsktårta. Församlingshemmet fylldes och extrabord fick dukas upp så att alla skulle få sitta. Det centrala kyrkfönstret i koret, förställande konungen och domaren Kristus, hade kopierats i indianpärlor. Många frivilliga har medverkat, jobbat och sakta monterat Kristusbilden. Imponerande! Nu sitter tavlan uppsatt i församlingshemmet. Skulle förstås ha fotograferat. Får bli vid ett senare tillfälle.

Under hela helgen har jag slitit mitt hår,. Vi köpte en Wi-Fi förstärkare som skulle vara superenkel att installera. Det gick fel redan vid första punkten. Apparaten skulle sitta nära routern och koppla upp sig mot vårt nät. Den vägrade. Naturligtvis. Har sedan dess gjort försök på försök, utan framgång. Tänker att det måste finnas någon brandvägg som inte vill veta av den nyköpta manicken. Komma här och försöka ansluta sig.

Den behövs eftersom ett av våra rum inte nås av nätet på ett tillfredsställande sätt. Där står vår huvuddator ioch nätet kopplas ner eller signalen blir så svag att allt som  behöver göras inte fungerar.

500 kronor åt skogen? Vet inte. Än har vi inte kastat in handduken (så där som sker i boxning när sekonderna ger upp matchen). Ska tillfråga expertis, bara jag visste var dessa insiktsfulla nätmänniskor håller till. 

Långfredag igen

Ska en blogg tystna på långfredagen? Borde inläggen utebli hela Stilla veckan? Möjligen, men livet upphör inte för att vi följer dramat så nära som om det hände nu, och inte då. Egentligen är en poäng med kyrkans påskfirande att vi aktualiserar och lever med i Jesu lidande, död och uppståndelse. Vi får uppleva svek, måltidens instiftelse, förräderiet, fångenskapen, tortyren, vandringen, korsfästelsen. Lidandet och den oundgängliga döden. På söndag vänder det. Men låt det bli på söndag och inte redan på långfredagen.

Världen glömmer helst allt lidande och inriktar sig på annat som hjälper till att förtränga och glömma. Firande och glädje är vad vi ofta klamrar oss fast vid.

Här några tankar för mer än 20 år sedan i en predikan:

Den som sett sorgen förstår

Att andras förlust

Är Också vår

Den angår oss

Den blir nästan personlig

Sorg är en så stark känsla

Att vi runt omkring

Också blir sörjande

berörda

Vi blir medsörjande

Sörjer förlusten, sorgen

Så rör de våra hjärtan

Från Stalins gulag

Och Hitlers koncentrationsläger

Från fronterna

Vietnams djungler

Angolas ödemark

Göteborgsbranden

Estoniakatastrofen

Färjebranden

Bilolyckan

sjukdomen

Och sorgen det starkaste av minnen

Av dem vi ville hålla fast

Men ändå förlorade

Av det som var

Men aldrig mer blir eller är

Vad är det då som gör den Jesu död

Vi läser om idag så annorlunda?

Att den föregås av förräderi

Och vänner som förnekar och vänder sig bort

Att hoppet om frikännande finns där

Men att berättelse bara fortsätter

Som av sin egen tyngd

Förbi hammarslagen

Och hånet

Till tystnaden på korset

I Jesus sörjer vi alla våra döda

En syster, en mor, en bror, en far

En mormor eller farfar

En vän

När han dör finns de med

Och nära Jesus tänker tanken

det onämnbara Att jag själv skall dö

i dopet fick vi följa med genom Jesu död

Inför korset sörjer vi vår egen

förestående bortgång

våra korta dagar och år

Livet som i döden berövar oss alla

Och allt vi håller kärt

Ensamheten är allt

Vi lyckas hålla fast, ha kvar

Människan Jesus

Han som själv bar sitt kors

måste dö

Och då dör vi alla

I honom dör också Gud

och om Gud kan dö

då är vi verkligen övergivna

lämnade, tillspillogivna

Men det är inte sista ordet

Den slutgiltiga sanningen

Hans död sätter

Tankens alla låsmekanismer

I rörelse

Och hoppet heter: Det är fullbordat

Och en ny möjlighet öppnas

Dödens Berlinmur rasar

Försoningsdöden

bryter fram genom okänt land

Jesus död visar en smal väg

Till livet i Gud...

Det visar sig att inte heller jag förmår, eller förmådde år 2003, att stanna i det svåra, mörka! Händelsernas gravitation får även mig att se framåt. Varför? För att inte alldeles förtvivla och gå under i trasig övergivenhet. Istället kommer som en melodislinga: De trodde att Jesus var borta...

Jesus, Job och en förlorad son

Jobs bok är åter aktuell (se gårdagens stillsam). Den blir uppmärksammad nu och då, särskilt när det mönster som kan utläsas i denna uråldriga och bibliska berättelse aktualiseras i olika människors liv , t.ex. genom politiska och sociala omvälvningar och katastrofer. I sin allra enklaste form handlar det om framgång - enorm förlust - ny framgång. Fast då bortser vi från den stora dramatiken och Guds roll i skeendet. Och det kanske vi inte ska göra nu när det verkar som ett återvändande till kyrka och tro?!

Framgången i berättelsen rör sig om en välgång på alla plan: socialt, ekonomiskt och andligt. Katastrofen i att bli berövad på i stort sett allt är en allmänmänsklig erfarenhet som inte så få upplevt och andra mera träffat på. Om inte annat räcker det att sitta framför TV-nyheterna några timmar så framträder åtskilliga exempel på en sådan total utblottning.

Ett exempel ur Nye Testamentet återfinns i liknelsen om den förlorade sonen. Som lever i välstånd och överflöd (ett slags framgång?) hos sin rike far (välmående familj). Han begär, och får, sitt arv och reser ut i världen där hela rikedomen slösas bort i sus och dus. Ekonomisk, social och andlig katastrof skulle läget kunna beskrivas som. 

Väl hemkommen blir han välkomnad och mottagen och återfår familj och trygghet. Här finns förstås fler parametrar när vi tar den hemmavarande sonen i beaktande. Men grunden är som hos Job: framgång - enorm förlust - ny framgång.

Jesusberättelsen bär också drag av detta att livet går en väl, född under änglasång och främmande furstars uppvaktning. Den enorma förlusten i dramat innebär, som vi ofta påtagligt kan se och känna igen hos många i vår värld, ett stort lidande (här också ställföreträdande) och sedan död. Nu när Stilla veckan är inne är vi på väg mot påskens under, mot Uppståndelsens dag. Somliga följer Jesus på vandringen mot Golgata och de olika stationerna. På söndag kommer jublet: Genom Jesus en försoningens ofattbara seger...

Hjalmar Bergman är aktuell!

Hjalmar Bergman är fortfarande en läst författare. Men språket kan vara krångligt för nya generationer. Har försökt intressera en kvinna jag mött i vården att läsa Markurells i Wadköping. Svår, blev omdömet. Krångliga ord, var ett hinder. Och idag meddelas i radion att ungas ordförståelse är inte bra. Dessutom händer det att kurser klaras på universitet utan att kurslitteraturen är läst. Jag tillhör en studentgeneration som på 70-talet läste flera hyllmeter med böcker, för min del i vad som upplevdes som krävande teologistudier. Då var det i princip omöjligt att klara sig i skrivningar, tentamina och examen om man hoppat över litteraturen...

I lördags höll biskop Mikael Mogren ett föredrag i Teaterladan i Wadköping i Örebro. Medhjälpare var skådespelaren och regissören Pontus Plaenge som gestaltade ett antal utdrag ur Bergmans böcker. och Jobs bok. Framställningen handlade om Jobs bibliska öde som återspeglas i flera av Bergmans böcker under rubriken: Att kastas från toppen till botten.

De romanfigurer där Jobstemat slår igenom, enligt Mikael Mogren, är Markurells, Ingeborg (i chefen fru Ingeborg) och farmor (i Farmor och vår Herre). Deras tillvaro vänds från framgång till förkrosselse och nederlag...

Mikaels Mogren hade den 23/8 2024 en artikel i Kyrkans tidning (som tidigare varit publicerad i VLT) under rubriken Hjalmar Bergmans karaktärer var som Job. Läs den gärna...
 

Hälsa och sjukdom

Efter en period av vårtrötthet kollades min snabbsänka. Den landade på 120 fast den borde ligga under 5! Pust. Kunde det vara krångel med pancreas/bukspottkörteln igen? Kollades och skrevs in på sjukhuset. Ny teori var besvär med en tarmficka. Idag röntgen och dialys.

Allt detta fick mig att på nytt ta fram boken: The Theology of Illness av Jean-Claude Larchet. I boken undersöks relation synd och lidande samt syndens inverkan på hälsan. Där diskuteras också hur läkedom och helande är ett sätt att ära Gud.

Nog finns det mycket att tänka över och utforska vad gäller synen på hälsa och sjukdom i det bibliska materialet. Särskilt som den begränsade medicinska kunskapen så tydligt präglar avsnitt som tar upp sjukdom och helande. Visst är det med ett som med mycket annat i vår värld, i Skriften står inget om kärnvapen, andra moderna vapen och världskrig, politiska ideologier à la 17-2000-talen. Inget om vindkraft, solpaneler eller kärnkraft, inget om världshandel (visserligen var Sackaios tulltjänsteman) men om internationella tullkrig som det Trump utropat står föga, osv. Då får vi dra slutsatser utifrån perspektiv som är dominerande i Bibeln och ta hänsyn till modern vetenskap, erfarenhet och kunnande…

På ett sätt är det både bra och skönt eftersom om allt vore förklarat, vad skulle vi då använda vår tankekraft till?

Vill passa på och rekommendera en ny bok: Från Kongo till Kumla av JacquesMwepu. https://boktuggomslag.twic.pics/9789180025010.jpg?twic=v1/resize=400

Här en länk till en artikel om boken: https://www.tfkriminalvard.se/noterat/fran-kongo-till-kumla-en-resa-i-tid-och-rum/

Välsignelse av hem

Välsignelsen av vårt nya hem avlöpte väl! Vi började med en psalm (508) med ord av Natanael Beskow. Läs gärna mer om namnet Natanael. "Nu kommer kväll med vilans bud, och bördan lägges av. Nu vill jag tacka dig, min Gud, för allt vad du mig gav: för hus och hem och dagligt bröd, för jordelivets id, för tröst i nöd, för liv i död, för himmelrikets frid"...

Bibeltexter lästes, bl.a. 5 Mos. 8:12-14: "När du äter dig mätt och bygger fina hus att bo i, när dina kor och får förökar sig, när du får mer av silver och guld och allt vad du äger förmeras, akta dig då för att i högmod glömma Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret..." Även Heb. 13:2: "Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar som gäster utan att veta om det..."

I förbönen användes bland annat ett avsnitt ur Huub Oosterhuis lilla bönbok, Ropa efter frid (utgiven 1970), förbönen heter För staden där vi bor. " Låt oss be - för denna stad där vi bor, för alla dess invånare, att det skall bli möjligt för var och en av oss att leva i gemenskap och frid.

Låt oss be - för alla som bor tätt inpå oss, för våra grannar och bekanta, för våra vänner, men också för var och en som inte tycker om oss; för alla som omger oss med tillgivenhet, men också för var och en som är besvärlig för oss.

Låt oss be - för alla som måste vänta på bostad, för alla som har dåliga bostä
der, för främlingar, att de skall möta gästfrihet, och för alla ensamstående människor. Vi ber dig också för var och en som bor i lyx, att de håller sina hus öppna för dem som är i nöd..."

Vår präst gick runt med vigvatten och välsignade de olika rummen. Och på vår ytterdörr skrevs 20+C+M+B+25! Därefter blev det plockmat och mingel. Så fint och roligt att många ville dela detta tillfälle med oss, på plats eller i andanom!

Trons framtid är bön i hemmen

Hemmet var en av de viktigaste platserna för att leva i sin tro. Själv är jag uppväxt med bordsbön och under helgerna bibelläsning. Därtill var helgsmålsbönen i radio, lördagar klockan 18, en tid då hela familjen samlades lyssnade och bad. Söndag morgon blev det sedan först söndagsskola och sedan gudstjänst i Visby Metodistkyrka.

Aftonbönen var viktig som ett avslut på dagen. Föräldrarna bad med oss pojkar tills vi blev förmögna att be själva. Men nog försökte vi förlänga den vakna tiden genom att räkna upp många vänner och bekanta i bönen.

Ibland tror jag att trons framtid i Sverige hänger ihop med om samfund och församlingar förmår befästa bön och bibelläsning i hemmen och uppmuntra till undervisning och gudstjänstfirande. Ett folk som inte kan eller förmår be går lätt vilse i en av makt och lögn förvirrad värd där var och en tycks göra som den vill och uppfinna sin egen sanning och värdeskala. Och firas inte gudstjänst hur ska Ordet och mötet med Gud i gemenskapen kunna befästas i våra hjärtan?

I vårt nya hem blir det snart en välsignelse över hemmet med bön för grannar, för staden där vi bor och för alla dem som saknar det vi har i överflöd. På dörrposten kommer att skrivas 20+C+M+B+25. Om denna sed har stillsam skrivit den 12 januari 1924: Krita din dörr - Chalking the door. Varför inte? Hög tid att leta fram vita kritor, sådana som användes för den svarta tavlan (om någon ännu minns)...

Lika fin och vänlig som vården är bra!

Nu har det snart gått tre veckor sedan (den 6/3) kirurgen Malin med en unik operation stoppade in coils i min bukspottkörtel för att täta den. )Här en artikel på engelska om coils använda på lungor) Läckaget har hållit på sedan i september 2021! Än så länge fungerar det och jag slipper en slang in i buken. Dessutom slipper Maggan att ständigt spola dränaget (3 gånger om dagen) och hålla ordning på mängder av sjukvårdsmaterial. Härligt. Vad ska vi göra med all tid? När hålet läkt ihop kan vi till och med åka och simma tillsammans, om andan faller på.

Många har bett för mig under den här långa perioden och Ni ska veta att det verkligen känns att vara lyft, höjd, och buren! Då har även min regelbundna dialys funnits med i tankar och böner. Stor tacksamhet! Och nog finns det uppmuntran och stöd även i Skriften även om bukspottkörteln och dess uppgift inte var upptäckt och klarlagd då. Mig har den Finska kyrkans ordning för
Förbön för sjuka hjälpt. Där finns böner och bibelord att ta fasta på! Både för den sjuke, för vänner och omgivning. 

Visst förstår jag att det kan gå fel även i svensk sjukvård med så många olika sjukhus och en otrolig massa människor som ska leverera hela tiden trots knappa resurser och ansträngande arbetsvillkor. Men jag som är storkonsument av sjukvård har en bild av god omsorg, hög effektivitet, otroligt vänligt bemötande och en ständig inbjudan att vara deltagande och aktiv som patient. Vi kanske skulle bilda en fanclub?! Den uthålliga personalen på USÖ är värd alla eloger jag kan komma på. Personalen i alla olika kategorier har varit lika fin och vänlig som vården varit bra! Högklassig! 

Kirurgen som på en konferens hörde hur denna nya metod prövats i Indien på 7 pancreaspatienter och som då satte sig upp i stolen och sa: Lars! Tala om engagemang i sina patienter. Sedan tillfrågades jag om jag kunde tänka mig vara med och försöka få stopp på mitt bukspottkörtelproblem. Absolut! Självklart!

Mariamusik på Spotify

Hej, 

Här nedan är en nästan komplett serie Mariamusik sammanställd utifrån de verk som framfördes vid Olaus Petri Vocalis konsert den 23 mars i Örebro. Listan är hämtad från Spotify. Hoppas det fungerar, och i så fall håll till godo! (även om ni missade Vocalis utmärkta framförande!) 

https://open.spotify.com/playlist/6XZOb87bSl8IUEPxwgVhAt?si=6bd6a9f5ee404303

Ave Maria!

I afton blir det en konsert med Mariamusik i vår kyrka. Det är passande på Jungfru Marie bebådelsedag. Maria som delvis hamnade på undantag efter den svenska reformationen. Skulpturer städas undan, men altaruppsatser och dopfuntar kunde inte på samma sätt undertryckas. På bilden en dopfunt från Gotland.

På nätet finns hur mycket som helst, bl.a. en liten reflektion om Maria i kult och konst. Anglikanska kyrkan har en särskild liturgi för The Annunciation of Our Lord som firas den 25 mars.

Svenska kyrkan hemsida är synnerligen kortfattad när bebådelsedagen ska presenteras. Läsaren får dra sina egna slutsatser! Själv säger jag: Ave Maria!

Det vete fåglarna hur förra inlägget blev...

Gårdagens något svårlästa drapa var en testballong fylld med idiom. En lek med idiomatiska uttryck. En enkel språklig lek, helt enkelt. Här förtydligat:

Ibland känns det som om man måste armbåga sig fram för att få plats på sjukhuset. Denna gång drog jag det längsta strået. Men det stod klart som korvspad att jag behövde en plats efter min operation. Så hatten av för alla som ordnade biffen. Lite var det förstås som att ha is i magen eller att köpa grisen i säcken eftersom operationen för att täta bukspottkörteln aldrig utförts här tidigare. Men jag gav mig vind för våg in i det hela. Det var bara att löpa linan ut!

Möjligen pratade jag en smula i nattmössan på uppvaket. Men den effekten fick snart stryka på foten och jag svävade inte längre på målet. Jag kunde tala precist och inte på måfå. Väl tillbaka på avdelningen spydde jag som en katt i 3 timmar. Då var jag sannerligen beredd att kasta yxan i sjön. Men i sakta mak hämtade jag mig. Och förstod att jag genom operationen ändå inte hade hoppat i galen tunna.

Trots att komplikationer uppstod tänkte jag inte duka under. Visserligen drog det ut på tiden nästan en vecka innan jag fick åka hem igen. Att vara hemma är en helt annan femma än att häcka på sjukhus. Jag vill verkligen att mitt inre läckage skulle vara löst en gång för alla! Den som väntar får se. På måndag ska ridån gå upp för resultatet, tror jag. Då slipper jag gå i väntans tider och får jag skåda given häst i munnen eftersom ett röntgenresultat ska redovisas. Tills dess vill jag inte måla fan på väggen.

Dessutom får jag hålla mig i skinnet och inte balla ur. Blir jag för otålig vet jag att jag går någon på nerverna. Jag vill inte hamna i blåsväder, så jag håller tand för tunga. Inte heller vill jag behöva göra en pudel för att jag alltför påtagligt går upp i limningen. Istället gör vi slag i saken och åker till en antik- och loppisaffär. Vi behöver en tamburmajor och en del annat och vet att den som söker han finner till slut, eller möjligen sist.

Det är absolut bättre att ha häcken full när man väntar otåligt på ett besked. Eller att ha många bollar i luften! Det är ingen ide att hänga läpp eller bli irriterad. Har vi tur får vi lägga rabarber på en tamburmajor. Det vore mumma!

På måndag lunch ska kirurgipersonalen lägga korten på bordet och lyfta på förlåten. Hoppas att jag inte går på pumpen. Tänk om det går troll i det hela så att inget klart besked kommer. Går det åt pipan kommer jag med alla säkerhet att tänka att det blev pannkaka av allt ihop. Den som lever får se. Handen på hjärtat - håll tummarna för mig!

Handen på hjärtat - håll tummarna!

Ibland känns det som om man måste armbåga sig fram för att få plats på sjukhuset. Denna gång drog jag det längsta strået. Men det stod klart som korvspad att jag behövde en plats efter min operation. Så hatten av för alla som ordnade biffen. Lite var det förstås som att ha is i magen eller att köpa grisen i säcken eftersom operationen för att täta bukspottkörteln aldrig utförts här tidigare. Men jag gav mig vind för våg in i det hela. Det var bara att löpa linan ut!

Möjligen pratade jag en smula i nattmössan på uppvaket. Men den effekten fick snart stryka på foten och jag svävade inte längre på målet. Jag kunde tala precist och inte på måfå. Väl tillbaka på avdelningen spydde jag som en katt i 3 timmar. Då var jag sannerligen beredd att kasta yxan i sjön. Men i sakta mak hämtade jag mig. Och förstod att jag genom operationen ändå inte hade hoppat i galen tunna.

Trots att komplikationer uppstod tänkte jag inte duka under. Visserligen drog det ut på tiden nästan en vecka innan jag fick åka hem igen. Att vara hemma är en helt annan femma än att häcka på sjukhus. Jag vill verkligen att mitt inre läckage skulle vara löst en gång för alla! Den som väntar får se. På måndag ska ridån gå upp för resultatet, tror jag. Då slipper jag gå i väntans tider och får jag skåda given häst i munnen eftersom ett röntgenresultat ska redovisas. Tills dess vill jag inte måla fan på väggen.

Dessutom får jag hålla mig i skinnet och inte balla ur. Blir jag för otålig vet jag att jag går någon på nerverna. Jag vill inte hamna i blåsväder, så jag håller tand för tunga. Inte heller vill jag behöva göra en pudel för att jag alltför påtagligt går upp i limningen. Istället gör vi slag i saken och åker till en antik- och loppisaffär. Vi behöver en tamburmajor och en del annat och vet att den som söker han finner till slut, eller möjligen sist.

Det är absolut bättre att ha häcken full när man väntar otåligt på ett besked. Eller att ha många bollar i luften! Det är ingen ide att hänga läpp eller bli irriterad. Har vi tur får vi lägga rabarber på en tamburmajor. Det vore mumma!

På måndag lunch ska kirurgipersonalen lägga korten på bordet och lyfta på förlåten. Hoppas att jag inte går på pumpen. Tänk om det går troll i det hela så att inget klart besked kommer. Går det åt pipan kommer jag med alla säkerhet att gå upp i limningen. Den som lever får se. Handen på hjärtat - håll tummarna för mig!

Tid och bön

Ligger sedan i torsdags på USÖ, Universitetssjukhuset i Örebro. Där vill jag inte  gärna logga in på mina sidor via ett öppet wifi. Skriver därför inte så mycket på bloggen stillsam. För att få tiden att gå läser jag, tittar på TV och streamar film.

Har extra stor glädje av en app (som inte alla ännu känner till eller använder): Tidegärden! Den är utgiven av Fjellander media. Vill självklart gärna rekommendera den för människor i den mobiliska tiden då vi ibland måste be för oss själva och inte i en fysiskt samlad grupp, i en s.k. gudstjänst.

Kommer på att alla stillsams läsare kanske inte vet vad tidegärden och tideböner är. Här är Katolska kyrkans enkla förklaring till dessa timmarnas liturgi. Eller läs
en mer utförlig text om tidebönerna och deras historia i den katolska kyrkan.

I appen kan man se hur många som använt tidebönen vilket gör att det finns en anonym skara som blir varandras medbedjare. Det bör uppmuntras att vi håller tidebönerna igång. Sprid gärna appen vidare, men ännu hellre: be!

Får alla stå på parkeringsplatser för rörelsehindrade?

Parkeringsplatserna där bilar utrustade med ett tillstånd för rörelsehindrade erbjuds parkera är ofta fyllda av bilar utan sådant tillstånd. Det hjälper knappast att använda signalhornet. Vad riskerar då dessa friparkerare? Ilskna blickar inifrån fordonen som har rätt att parkera på dessa särskilda platser? Enstaka konfrontationer kan det förstås bli, då någon extra ljudligt protesterar mot detta missbruk. Kanske hytter någon ilsken med käppen. Dock, den som slår dövörat till och inte bryr sig, den som kallblodigt står kvar, tycks klara sig. Allt som oftast!  Hela tiden!

Hur kan det komma sig? Det finns knappast parkeringsvakter som räcker till. Utanför Universitetssjukhuset i Örebro verkar det vara rena vilda västern. Först fram tar sig rätten att parkera där den vill. Handikapplatser är ofta strategiskt placerade så att avståndet till ingångarna är minimalt. När jag utmålar situationen så här får jag mothugg. Parkeringsvakter gör så gott de kan och de bötfäller många som otillåtet står på dessa speciella platser, invänds det. Så kan det vara, men övertygad är jag inte. Nästan varje gång jag ser efter, om de som ställt sig på handikapplatserna är berättigade, så står där någon olovandes. Utan att bry sig!

Någon enstaka gång har en parkeringsvakt ingripit när jag varit i närheten. Aldrig har en polis synts till eller ingripit. Fler av oss vanliga medtrafikanter borde kanske ifrågasätta dessa övertramp. Varför då, spelar det någon roll? Jo, om regler som gäller inte efterlevs eller upprätthålls tar den starkes "rätt" över. Fler gör som dom vill, i smått som stort, vilket urholkar respekten för lagar och regler. Inget bra om vi vill ha ett fungerande samhälle. 

Vill någon parkera på dessa platser för rörelsehindrade får vederbörande helt enkelt söka ett tillstånd hos sin kommun! "Ett tillstånd får endast utfärdas till en rörelsehindrad som har ett varaktigt funktionshinder som innebär att han eller hon har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand." (Trafiksäkerhetsverket)

Håll tummarna och be en bön

Ni som inte vill höra mer om sjukdomar och sjukhus - sluta läsa här. iIdag fortsätter nämligen min berättelse om öden och äventyr i den symbios med sjukvården som blivit min. 

Att ha ett dränage i magen är ett äventyr. Nu har slangar genom bukväggen varit verklighet sedan hösten 2021. Ibland ha håligheten flyttat på sig så man fått borra nya hål för slangen som ska hindra infektion och skador. Nyligen låg jag inlagd en vecka med infektion runt slangen, så den måste bytas en fredag kväll. Åkte hem med känslan av att nu skulle det ordna sig. Ha! Lördag morgon spolade vi sedvanligt in saltlösning i slangen för att mildra buskpottkörtelsläckagets (amylas) skadeverkningar i magen. Då åkte hela slangen ut! Lördagen tillbringades på akuten. Lördag kväll sattes ett nytt dränage in av röntgenläkare, de måste ju se till att slangen ligger rätt och inte skadar inre organ. Slangen syddes fast. Skönt, äntligen tänkte jag. Tanken höll till söndag kväll.

Söndagens kväll började slangen hasa sig ut, trots stygnet. På tisdagen fick en  kirurgläkare sätta fast slangen med ytterligare stygn. Hej och hå. Sedan höll det nåra dagar. En vecka senare gav den sig så pass att jag fick en ny tid för att skjuta in slangen. Väl framme hos röntgen gav den smala slangen upp och lämnade kroppen. Ny slang monterades och flera stygn syddes för att verkligen säkra slangen. Den ska hålla till torsdag i nästa vecka. Min kirurgläkare har letat fram en metod från en Indien där någon expert hittat ett sätt att täppa till läkage ifrån pancreas. Nu blir den operationen första försöket i Sverige med denna metod att täppa till bukspottkörteln. Vilket jag ser fram emot. Tänk att slippa ha en slang i magen och att 3 gånger om dagen behöva skölja in saltlösning i magen. Ginge det väl, skulle jag kunna bada igen...

Som om allt detta inte räckte ska undertecknad redan nu på måndag behandlas av kärlkirurger. Då ska man avhjälpa en förträngning i en åder som påverkar dialysen så pass att ingreppet måste ske skyndsamt. Vilken gång i ordningen minns jag snart inte. Det blir ballongsprängning av en ven långt uppe på min vänsterarm. Så håll tummarna nästa vecka och be gärna en bön...

Förutbestämt innehåll

Märkligt nog blir möbleringen i nya lägenheten som en mera kompakt kopia av den gamla. Vardagsrummet innehåller sittgrupp och matbord. Vi håller oss också med ett kombinerat bibliotek och TV-rum. Arkitekterna förr och nu har genom sina planlösningar stakat ut hur det ska det ut, rummen är så gott som förutbestämda att innehålla plats för sömn, mat och social gemenskap…

Det artar sig…

Vårt nya hem börjar arta sig. Vi har bott här en månad och några dagar. För ett antal dagar sedan fick vi besök av bostadsrättsföreningens välkomstkommitté. De medförde gåvor och nyttig information, t.ex. hur ett fönster som kan öppnas på olika ledder hanteras. Bra att få veta hur friskluftsfiltren fungerar och byts. Vi samtalade länge och uppskattade verkligen besöket.

Vi har garageplats tio meter från hissen så att storhandlar vi med hjälp av bilen blir det bekvämt att få hem varorna. Skönt för oss som förlorat en del av de ungdomsmuskler vi var utrustade med förr. Ännu sliter vi med att välja vilka tavlor som ska upp på de färre väggar som den här lägenheten håller sig med. De överblivna tavlorna får nog ges bort eller hamna på någon auktionsbyrå…

Lögnerna blir allt värre

Demokratin bygger på att medborgare kan någorlunda skilja på rätt och fel, sant och falskt samt ha en ide om att samhälle behöver styras och ha regleringar så att olika krafter kan balanseras. På den här sidan atlanten undrar åtminstone jag varför ett stadigt och balanserat republikanskt parti nu står för nedmontering av, än så länge, delar av statsapparaten och stöder en alltmer ensvåldig härskare som inte bryr sig om etablerade ordningar? Vad hände med den berömda amerikanska maktbalansen?

Läs gärna Utrikespolitiska institutets artikel om demokratin i USA!

Själv ska jag för det mentala välbefinnandet begränsa bevakningen av Youtubes och andra kanalers nyhetsrapporter om läget i USA. Men det är svårt när den offentliga lögnerna (läs Trumps lögner) blir allt värre. Att veta lite om vad som sägs och görs även på den storpolitiska scenen känns nödvändigt.  En ljugande president är inte bara en amerikansk skandal, det är ett hot mot stabilitet och välstånd i andra delar av världen.

Det senaste ljuget: Zelensky är en diktator, Ukraina startade kriget, Zelensky har bara 4 procents stöd av befolkningen, många länder vid sidan av USA kräver nyval i Ukraina! 

I Europa säger många det som står här. Det är bara en enkel upprepning. Hur mycket ska Ukraina tåla? Hur mycket ska USA:s allierade i Europa behöva stå ut med?

Se Adam och övergreppen på Uppdrag granskning!

Ser Uppdrag gransknings skakande reportage i tre delar: Adam och övergreppen. En veritabel mardröm! Orkar knappt se färdigt programmen. Knyter näven och får lust att sända in en polisanmälan om myndighetsmissbruk och en kommuns övergrepp. Får stilla mig och tänka att detta måste vara välkänt av många med ett rimligt rättsmedvetande, det borde ligga på dessa människor att övergrepp och tjänstefel inte går opåtalade.

När jag tänker efter vet jag förstås att anklagelser om sexuella övergrepp mot en förälder som drabbat ett barn alltid är synnerligen allvarliga och kräver grundlig utredning. I det här fallet fanns ingen substans utan det verkade som om anklagelserna var ett led i en skilsmässoprocess. Tingsrätt och hovrätt friade den anklagade pappan och Högsta domstolen tog inte upp ärendet utan hovrättens dom stod fast. Trots domsluten fortsatte socialförvaltningen att hindra pappan från att få vårdnaden om sitt barn, den vårdnad som domstolar slagit fast...

I det här fallet har inte Barnkonventionen vägts in i ärendet. Det har tillåtits att helt bortse från barnets rättigheter. Konsekvent har handläggarna mörkat pojkens egna berättelser och hindrat pappan och rätterna att väga in hans egna ord!

Det blir bara värre. Och chefer är införstådda med att vränga lagen. Nu undrar jag naturligtvis om de som hade hand om pojkens ärende på något sätt fick stå till svars för vad de utsatte pojken för? Ledde det till omplacering? Avskedande? Mer behöver jag inte skriva. Se själv. Och vet att det händer att socialförvaltningar agerar självsvåldigt utifrån oklara grunder i olika ärenden. Inte så att hela systemet ska anklagas, men den interna kontrollen verkar inte alltid fungera. Och vem har ork och tålamod att vänta ut olika rättsprocesser?

Tilläggas bör att kampanjen mot svensk socialtjänst för att den "stjäl" muslimska barn är fullständigt grotesk. Den som läser nyhetsrapportering och följer redaktionella medier vet att det finns enskilda ärenden, fall, där sociala myndigheter drivit iväg från att sakligt och opartiskt utreda och besluta. 

Än en gång: Se Adam och övergreppen!

Har dom ingen skam i kroppen?

Många som jag möter störs enormt av politiken på världsplanet. Vi oroas, grubblar och funderar. Vi drar våra egna slutsatser och förenas i att det är så mycket som bara måste förändras! Så här har jag reagerat:

Den starkes rätt är det som gäller! Och en förbannelse för den lille och svage. Trump talar med Putin, över huvudet på Zelensky. Försvarsminister Hegseth (USA) låter meddela att Ukraina inte kan få tillbaka Krim och andra områden som ryssarna ockuperat! Ukraina kan inte heller få gå med i Nato basunerar USA:s nya regim ut till lydnad och efterföljd. De stora nationerna tar utan mandat befälet...

Nedläggningen av USAID belyser situationen. De som är rikast i världen bryr sig inte om de fattigaste och utsatta. Medmänskligt förakt kallas det när man ser nöden och inte bryr sig det minsta. En dödsdom blir följden för personer som nåtts av behjärtansvärda AIDS-program och andra livsnödvändiga insatser vid mänskliga katastrofer. Förr sa de äldre när något allvarligt och upprörande hände: Har dom ingen skam i kroppen?! Den frågan är även min!

Denna skolgårdens härskartekniker, gör du inte som jag säger får du stryk (eller strafftullar), blir alltmer stormakternas modell. De gör anspråk på att bestämma hur världen ska se ut. FN räcker inte till eftersom i säkerhetsrådet sitter nu några av världens största nationer med vetot redo att brukas när något som inte passar ska avhandlas. 

Läget börjar bli så allvarligt och hemskt på många håll i världen, t.ex. i Ukraina, Gaza, Västbanken, Etiopien, Sudan och Myanmar, att det är Psaltarens böner och ord som förmår uttrycka mångas vrede och ilska över orättfärdighet. Som därtill kan visa längtan och formulera hopp efter sanning, rätt och rättfärdighet!

Hur länge skall ni döma orättfärdigt

och ta parti för de skyldiga?

Ge de svaga och faderlösa deras rätt,

låt de hjälplösa och fattiga få rättvisa,

rädda de arma och svaga,

befria dem ur de ondas våld!

(Ur Psaltaren 82)

Det finns inga ord...

Hur känner du inför det här? Journalisten som leder TV-utsändningen frågar en reporter på plats utanför Risbergska i Örebro. Och vad ska den stackaren svara? Svårigheten är att kanaler sänder i timmar utan att någon ny information kan rapporteras. Även gäster i studion får kommentera det lilla som alla redan fått reda på. Tomgången blir också den smärtsam.

Prominenta personer säger att det inte finns några ord som kan uttrycka det som hänt, det människor upplever och känner. Sanningen är väl att det visst finns ord, men de känns otillräckliga och begränsade, de lyckas inte fånga vidden av det massmord som ägt rum. Som gammal begravningspräst förstår jag reaktionen. Ett liv är över och där finns mest förlust, saknad, gränslös sorg och förtvivlan. 

Ändå behövs orden, de otillräckliga och begränsade. Inte så mycket orden från omgivningen som från de sörjandes munnar, stapplande och trevande formuleringar så att allt det som gör ont får börja sippra ut. Men att så gott som omedelbart se den sörjande och höra orden i televisionen är övermäktigt och att lämna ut personen och allt det som helst och mest bör höras nära och lokalt.

Just nu är bönen för de döda, alla anhöriga, alla på olika sätt drabbade, det som ordlöst och med trevande formuleringar blir vårt sätt att överlämna det som skett. Vi som står vid sidan om och inte är involverade kan i alla fall tända ljus och delta genom att tala med vår Herre om och för de utsatta... Kyrie eleison, Christe eleison, Kyrie eleison!