Att besviket ge sig av eller missnöjt stanna

Hur ska man hantera sin besvikelse? När en rörelse, en förening, eller något annat sammanhang man tillhör inte motsvarar det man anser sig ha rätt att förvänta och kräva - vad gör man då? Frågan har blivit aktuell för Ann Heberlein, etiker och filosof, som upplever att Svenska kyrkan sviker sin uppgift. Man tramsar och är populistisk istället för att förkunna Guds ord.

I Kyrkans Tidning publicerades igår hennes krönika om dilemmat. För att läsa den måste man dessvärre ha tillgång till papperstidningen eller vara prenumerant. Men även i tidningen Dagen förklarar hon vidare sin brottning med frågan.

Om de två alternativ hon redovisar skulle vara de enda i Svenska kyrkan vore det synnerligen allvarligt. I Dagen säger hon att hon inte känner sig inte hemma i någon av de båda falanger som hon anser att Svenska kyrkan behärskas av. Den ena ultrakonservativ: negativ till homosexualitet, motståndare till abort och mot kvinnliga präster. Den andra liberal och med värderingar som bättre stämmer överens med hennes egna - men som konsekvent undviker att tala om synd och skuld.

Det tycks finnas en naturkraft som driver isär människor i kyrkan och placerar dem i oförenliga alternativ. Misstaget är att kyrkliga grupperingar lätt ser sig själva som den sanna eller riktiga kyrkan och lägger mer energi på att driva kamp mot andra än på att positivt bygga kyrka utifrån ett sökande efter Guds vilja.

Rörligheten inom kyrkan är stor. Människor som blir missnöjda där de normalt hört hemma flyttar vidare för att finna en ny hemvist. Det är ett misslyckande, men bättre än att de ständigt skall behöva känna sig marginaliserade och utanför. De har funnit ett sätt att hantera sin besvikelse. Men är då uppbrottets väg den enda?

Innan man i besvikelse, eller vredesmod, ger sig av borde samtal, diskussion och dialog prövas. Om vi inte längre talar med varandra då sprids dessa fiendebilder som alltid (!) är förenklade och inte helt sanna. Även om vi inte blir sams kanske vi kan förstå varandras olika bevekselsegrunder och tolkningar.

I en kyrka måste dock det Ann Heberlein längtar efter finnas: en förkunnelse av Guds ord, en medvetenhet om synd och skuld och en längtan efter förlåtelse och befrielse. Vi är många som åtminstone försöker att inte bli larvigt triviala i förkunnelse och undervisning. Men skulle man uppskatta den kyrkans liturgi som möter oss i de stora traditionerna placeras man omedelbart i buren för kvinnoprästmotstånd, bland de konservativa, politiskt, moraliskt och kulturellt, som om det vore enda möjligheten att förhålla sig. Och jag kan tänka mig att man även med andra preferenser upplever sig inmotad i hörn där man inte känner sig hemma eller vill vara.

Till sist. Det Ann Heberlein störs av, retar sig på och bekymras av är lätt att känna igen. En kyrka som inte vill vara from och som har svårt för Guds ord måste förändras och reformeras. Ett första steg är att... ja, föreslå själv!

Skärpning Länsrätten och Försäkringskassan!

När man tjänstgör som kyrkvärd är man aktiv i en farlig verksamhet. Den som är sjukskriven kan nämligen bli anklagad för att arbeta. Inte bara det, man kan faktiskt förlora sin sjukersättning, tro det eller ej.

Tidningen Dagen skrev 2007 följande:Får jag vara kyrkvärd fast jag är sjukskriven? Kan jag hjälpa till i Second Hand-butiken fast jag är långtidssjuk? Det kan bero på var i landet du bor. Försäkringskassan gör olika bedömningar.

- För den som är utanför arbetsmarknaden kan ideella insatser betyda mycket för att vara behövd, menar moderata riksdagsledamoten Elisabet Svantesson. Tillsammans med partikollegan Walburga Habsburg Douglas motionerar hon nu om enhetliga regler över hela landet, så att den enskilde ska veta vad som gäller.

Nu har det hänt att en kyrkvärd drabbats för sin frivilliginsats. Arbete, ropar Försäkringskassan. Arbete, instämmer Länsrätten. Dumheter, säger jag.

Kyrkans Tidning skriver: En 61-årig kvinna från Östersund fick sin halva sjukpenning sänkt till en fjärdedel på grund av hon vid sex tillfällen på ett år tjänstgjorde som kyrkvärd. Det är jämförbart med att jobba, anser Försäkringskassan.

Tidningen skriver också: Länsrättens bedömning är densamma som Försäkringskassans. De ifrågasätter inte att uppdraget som kyrkvärd "inneburit en positiv inverkan på hennes hälsotillstånd ...". Men länsrätten konstaterar att uppdraget som kyrkvärd är "enligt länsrättens mening att jämföra med ett normalt på arbetsmarknaden förekommande arbete".

Man måste man ifrågasätta både Försäkringskassans och Länsrättens förmåga att bedöma vad en kyrkvärd egentligen sysslar med. De borde naturligtvis på plats ha studerat uppgifterna för att kontrollera om vilka moment som ingår i "arbetet". Då skulle de ha gjort en annan värdering av det som sker i Svenska kyrkans och vid dess gudstjänster.

Att hälsa välkommen till kyrkans gudstjänst är knappast ett arbete. Att dela ut psalmböcker kan man knappast få timpenning för. Lyftmomenten är minimala och kan nog inte vara för betungande för de flesta, även om de vore sjukskrivna. Eller att biträda en präst när hon eller han utrustar sig med mässkjorta, halslin, singulum och mässhake - det kan knappast vara jämförbart med en teaterns påkläderska. Bön före gudstjänstens början? Arbete? Att samla in eller räkna kollekten? Att bära fram bröd och vin till altaret?

Vad får man då göra i en kyrka utan att mista sin sjukersättning. Bära kors eller ljus är det en arbetsinsats man ska akta sig för som sjukskriven? Får man hjälpa någon fram till nattvarden som sitter i rullstol, eller är det arbete? Får man hålla söndagsskola? Kan man biträda vid nattvardsutdelning? Får man förbereda ett kyrkkaffe och koka kaffe i församlingshemmet? Får man ställa in kaffekoppar och fat i skåp?

Nej allra snällaste Försäkringskassan och Länsrätten - den här gången gjorde Ni Er mer än nödvändigt dumma. Man börjar ju så smått tvivla på Er annars så högt värderade bedömningsförmåga. Ja, på Er kompetens. Den bedömningen Ni gjort är likvärdig med att utföra ett arbete eftersom det sker i sitt sammanhang, men särskilt väl utfört blev det inte. Och kyrkvärden är en frivillig person som i kyrkans sammanhang bidrar aktivt till religionsutövningen, egen och församlingens!

Det som skett nu verkar vara en inskränkning i religionsfriheten. Rätten att utöva sin tro ska man ha oinskränkt. Om man i uppgiften som kyrkvärd utövar sin tro måste man ha rätt att göra det utan att för den skulle behöva bli berövad medborgerliga rättigheter som bisånd eller sjukersättning!

Kom igen! Ni får bakläxa och uppmanas att besöka kyrkan något tätare så att Ni bättre kan avgöra var gränsen mellan lönearbete, sysselsättning och hedersuppdrag går. Så att Ni vet hur man utövar sin tro i kyrkvärdens åldriga ämbete! Ta om det ifrån början!

Tackvisa

Tackvisa (text: lars b stenström)
Så oförtjänt vi fyller år
och gör det gång på gång.
Då närhet, omsorg, allt vi får.
Stor glädje dagen lång!

Jag bugar, bockar, tackar Er
att Ni kom hit idag.
För gåvorna, för mycket mer,
som generöst ni gav.

Nu blygsam: inte ska väl jag
så prisas denna dag...?
Till Gud allena äran hör!
Hans lov bär fram i kör!

För alla år, för varje dag,
för liv, för stad och lund,
vårt TACK Du nådens Herre tag
för var minut och stund!

Tackvisan kan sjungas t ex till melodin till Amazing grace (Oändlig nåd), Din klara sol eller Nu tändas tusen juleljus.

Palla förbjuden frukt

Citat ur en ny predikan på ordrik

Under min skoltid fick jag en gång
en chans att äta mogna päron
på träden i den där villaträdgården
jag så ofta gick förbi

En mur av sten stod i vägen
några av mina kamrater var tydliga hinder
de ville hem för att spela fotboll
och till sist blockerade samvetet
den där lilla figuren med vingar som sitter
på ens axel i serier

Muren kunde man klättra över
Vännerna, ja dem struntade jag väl i just då
Och samvetet gick att tysta...
Sedan, efteråt när fruktstunden skulle börja
kom ångern
Och jag lovar: eftertankens kranka blekhet
kan växa med varje tugga
Där satt ett litet blekansikte och tuggade på ett päron
som växte i munnen och som
han inte längre vill ha eller veta av

Det som tillhör andra tillhör andra
Man rör det inte, man tar det inte, man låter bli!
Allemansrätten att plocka bär och frukt
gäller inte andras trädgårdar!
Trots att jag fått lära mig det rätta
har jag gjort fel och samvetet har värkt

Det var flera som testade att göra något förbjudet
De mumsade på äpplen, päron, mullbär och
bär som knappt finns längre: krusbär!

Vi föll för urtidens frestelse
Ja, vi lockas och frestas alla liksom
Adam och Eva att ta oss friheter
att göra det som är förbjudet och orätt
att ta för oss av det som inte är tillåtet

En vemodig glädje- och gemenskapsvisa

Gemenskapsvisa (text lars b stenström)
I vår gemenskap har alla en plats,
Du med, vår vän!
Öppna Ditt hjärta, i sången tag sats!
Kom högtid, en himmel anas,
kom orden som sjungs och talas.
Kom ljuvligt på faten,
kom dryck och glam!

Sjung till varandra, sjung längtan och hopp,
Du med, vår vän!
Dagen är glädjens, för vänskap stå opp!
Kom högtid, en himmel anas,
kom orden som sjungs och talas.
Kom ljuvligt på faten,
kom dryck och glam!

För mig som gotlänning har Uti vår hage varit den folkvisa som följt med sedan barnsben. Oavsett den visans bakgrund kan man kanske låna den vemodiga, men glättigt mollstämda, visans melodi för att sjunga om gemenskap och glädje som innefattar flera än ett par som stämmer möte i hagen. Och när människor möts behövs mera sång och därför även visor av alla de slag. Så med en munter text och en något sorgsen melodi får man väl en vemodig glädje och gemenskapsvisa...

Välkommen är Du! Här blir det fest.

Denna vecka fyller jag jämt. Firandet har redan genomförts. I gårdagens högmässa invigdes ett altare som var en gåva som stannar i församlingen. Lysande, eller hur! Födelsedag blir inte en personlig prylinsamling utan något annat. Altaret är ritat av arkitekt Jerk Alton och tillkommet efter skapande och hantverksmässiga insatser av många och därtill resultatet av en insamling. Biskopen invigde högtidligen med konsekrationskors i altarstenens hörn. Se Lars Ekblads fotodagbok för den 10/8! Det var längse sedan man fick betala biskopen särskilt för en altarinvigning. Men Smålandslagen ( 12 stycket § 2) menar att det skulle betalas med 12 örar.

Efteråt i församlingshemmet festade vi med Gazpacho (häftigt vital "grönsakssoppa") och tårtor med glass. Härligt!

Istället för att en person skulle hålla ett välkomsttal sjöng vi alla som var där för varandra. Studentsången (Sjung om studentens lyckliga...) är alldeles för medryckande för att enbart brukas en gång om året. Och melodin till en alltför ofta ohyggligt sentimentalt framskrålad Här är gudagott att vara har många, enligt vad denne bloggare erfar, tröttnat på. Med ny text blir studentsången till en festlighetens öppningsvisa. Och några rader ur Här är gudagott blir synnerligen modernt återbrukade. Festen kan börja!

Festen kan börja (text :lars b stenström)
Välkommen är Du! Här blir det fest.
Nu ska vi fira, ty glädje är bäst!
Stämning på topp och med jubelklang
sjung, Du högtidens strålande gäst!
Här är gudagott
att vara, o vad liv.
Liv, liv, dock är skönt.
Ja, hör vad fröjd från fåglarnas skara.
Se, glitter i gräs!
Grönt, med humlor,
surr, prål och drill,
dricka oss de små blommorna till:
HURRA!

Uti vår festsal - hör vilket sus.
Lysande skara, från alla ett brus.
Halsar som klaras och leverop.
Lyft pokaler och höj Era krus!
Här är gudagott
att vara, o vad liv.
Liv, liv, dock är skönt.
Ja, hör vad fröjd från fåglarnas skara.
Se, glitter i gräs!
Grönt, med humlor,
surr, prål och drill,
dricka oss de små blommorna till:
HURRA!

En bild säger allt möjligt

Bilden av skylten tål att återanvända. Ännu är det sommar (0m man ska tro almanackan) och därmed kan ju en gästande båt komma farande. Och behöva någon bekvämlighetsinrättning...

Det ska vi fira

Fyller år gör vi nu och då, men med osviklig regelbundenhet. Inget man kan göra mycket åt. Tiden går och vi återvänder till datum som blivit bemärkelsedagar för oss. Tiden flyr, vi åldras och fortsätter fira som om ingenting hänt. Men vi behöver dessa festliga avbrott. De ger också rytm åt livet.

I Illustrerad Vetenskap ska man 2005 ha skrivit om födelsedagsfirande. Det återges av Borås släktforskare. Man skriver om att i hednisk forntid var onda andar särskilt farliga på födelsedagen. Därför skulle jubilaren skyddas av familj och vänner, och det gjorde man bäst med skratt och fest. Tog gästerna även med sig små presenter eller hedersbevis, ansåg man att det var extra gynnsamt för jubilaren. Med kristendomens intåg övergavs många födelsedagstraditioner, då de betraktades som hedniska.

Artikeln i Wikipedia om födelsedagar når humoristiskt lakoniska höjder: Födelsedag är den dag under året en person är född. Födelsedagen anses numera som viktig för många människor, åtminstone i västerlandet och firas ofta med fest, särskilt av barn och gamla samt vid jämna tio- eller 25-tal år. Den som fyller år kallas ofta födelsedagsbarn, även om hon eller han är vuxen.

Kristendomen var de första århundradena tveksam till födelsedagsfriande vilket kan tyckas egendomligt då födelsedagen i Betlehem var en begynnelse för det som kom att bli kristendom. Man räknar faktiskt med tre markerade födelser i kristen tro. Den första då man kroppsligt föds fram, den andra är dopets nya födelse och den tredje är dödsdagen som himmelsk födelsedag. Det förklarar också det något märkvärdiga i att vi firar kända författares, kompositörers och helgons dödsdagar.

Men även i pedagogiken har professor Michael Uljens lyft fram 3 tillblivelser: Vi föds därmed inte bara en gång, inte heller två utan t.o.m. tre gånger: först till världen som kroppsliga varelser och sedan till kulturen. Men att födas till kulturen innebär att under barndomen relativt oreflekterat tillägna oss en identitet genom något vi idag kallar en primärsocialisationsprocess. Det är den andra födelsen. Den tredje är frigörelsen från traditionen och i vidare bemärkelse från vår kultur så att vi utvecklar ett självständigt och unikt förhållande till denna genom en självreflektiv och ställningstagande process. Detta är subjektets tredje födelse och det egentliga myndighetstillståndet eftersom vi här får redskapen att verka i det offentligas sfär utifrån våra individuella intressen.

Nu firar vi sällan den primärsocialiseringsprocessens födelse till kulturen som vi tydligen genomgår. Men vi kanske borde? Tillvaron blir lätt grå om vi inte får fira helger och högtidsdagar. Jubileer gillar vi och uppmärksammar därför alla möjliga sådana. Som att Almedalsveckan fyllt 40 år. Och Majblomman har blivit 100. Sådant ska vi fira. Och snart har jag bloggat i 2 år...

t.o.m. tre gånger: först till världen som kroppsliga varelser och sedan till kulturen. Men att

födas till kulturen innebär att under barndomen relativt oreflekterat tillägna oss en identitet

genom något vi idag kallar en primärsocialisationsprocess. Det är den andra födelsen. Den

tredje är frigörelsen från traditionen och i vidare bemärkelse från vår kultur så att vi utvecklar

ett självständigt och unikt förhållande till denna genom en självreflektiv och ställningstagande

process. Detta är subjektets tredje födelse och det egentliga myndighetstillståndet eftersom vi

här får redskapen att verka i det offentligas sfär utifrån våra individuella intressen.

Bevara oss för tröghet

Inte bara predikan utan hela det liturgiska agerandet innehåller fallgropar. En sådan är en överdriven tilltro till ordningen. Man läser innantill och tror att ordinariet innebär att man slipper förbereda sig. Det finns faktiskt en ordning att följa, men ska man göra det ska man naturligtvis veta hur och när man avser att genomföra de olika momenten i samspel med församlingen. Var ska man stå, vilka rörelser hör till? Med vilken röst?

Leda kan man göra på ett bra sätt som handbokstrogen. Någon risk för handboksfundamentalism finns inte. Den farhågan sitter förmodligen mest i den betraktarens öga som vill ha "frihet" att göra som man själv vill. Men varför skulle kyrkan nu plötsligt börja frukta gemensamma ordningar? Gudstjänsten är ju inte en happening utan ett församlingens möte med Gud och med varandra. Ordning och reda måste inte strida mot det personliga och äkta. Tvärtom ingjuter det trygghet och erbjuder en lyftning. Det är ju inte av en slump som en dagstidning innehåller välredigerade avdelningar, en bok delas in i kapitel eller en måltid erbjuder distinkta rätter av olika karaktär. Inget, vare sig tidning, bok eller måltid, vispas ihop utifrån en stundens ingivelse.

Liturgen letar länge efter en förbön. Under tiden ser församlingen storögt på. Där var den inte...och inte där heller...men där var den...inte, nej. Det känns som flera minuter, prästen slår febrilt i sin mässbok, men det handlar nog bara om 30 - 40 sekunder. Då, helt skriftenligt, finner den som söker. Lättnaden sprider sig. Gudstjänsten kan fortsätta. Och bland de första verkligt kloka bönepunkterna hörs prästen högt vädja till vår Herre: Gode Gud, bevara oss för tröghet! Och vi instämmer helhjärtat.

Medeltidsvurm och rollspel som religionssubstitut

Vurmen för tidigare tidsåldrar är ett försök att infoga sig i ett sammanhang. De gick före och vi kom efter. Inte direkt den ordning vi rangordnar oss i när vi reflekterar över historien, då är det vi som är före och de långt, mycket långt efter.

Rollspel och live ger också ett sammanhang, både påhittat och verkligt på en och samma gång. Upplevelsen är att höra till och det gäller förmodligen också dem som väljer roller i marginalen, i utanförskap och utmarker.

Att medeltidsvurmen och rollspelen fungerar som religionssubstitut kan man märka. Vi förflyttar oss som tidsresenärer och blir några andra. Vi får möjlighet att välja roller och kan bestämma mer än i vardagen om egenskaper och beteenden. Först i fantasin blir det möjligt att ha överblick, sammanhang och ganska mycket kontroll.

Men nog gnager också en misstanke om att våra påtagliga, konkreta och egna liv inte tycks tillräckligt verkliga. Först genom fantasi och illusion uppstår äkta känsla. Redskapen för att bryta genom hinnan av overklighet tycks ha blivit svaga och obrukbara.

Religion är, stick i stäv mot vad många anser, ett sådant redskap genom vilket livet här och nu blir starkt fokuserat. Och detta sker just genom att man har referenspunkter utanför vanlig varseblivning. Minns än en gång lindansaren som har fäste och balans genom sin stång som sträcker sig ut i periferin.

Märkligt nog tycks fästet i verkligheten bli svagare i takt med att allt fler avvisar trons värld. Kan det bero på tillvarons tyngd som upplevs som om den tvingar ut oss i ny roller, nya relationer, in i nya sammanhang. Längtan bort leder till ombyte, jakt, nya upplevelse. Visst var det någon som viskade ordet alienation?

Vad sa han egentligen?

Predikokonsten är en svår konst. Vissa dagar i alla fall. Och man kan alldeles för lätt tappa tråden, komma av sig. Men en smått komisk effekt kan uppstå. Som när predikanten trosvisst verkligen tog sats och påbörjade ett nytt stycke i sin predikan på följande sätt: Och Jesus han sa:.... eeh....eeh...

Medeltiden störs av helikoptern

Medeltidsveckan har åter landat i Visby. Myllret och trängseln är ett av kännetecknen. Ett annat är den spretiga och omväxlande klädseln. Linnekläder där ovan och foppatofflor (eller nikes) där nedan. Överallt halmhattar och snibbar, huvor och lustiga små toppluvor. Munkar med stora familjer syns på gatorna. Denna den enklaste av förklädnader verkar ändå ha gjort sitt. Numera finns många välbeställda handelsmän och borgare (stadsinnevånare) och de blandas charmigt nog med någon vilsekommen pirat från obestämd tidsålder. Men även en gycklare syns här och där.

Medeltidens människor brukar mobiltelefoner i stor utsträckning kan man konstatera. De är inte uppkopplade via brevduvor utan har 3 G och värre doningar.

Men kommersen är stönigt enahanda. Glaserade äpplen, smycken, skinnprodukter, vapen och rustningar. Troll och tomtar marknadsförs också som om det vore vilken nutida lokal marknad som helst.

Knivbeväpningen är omfattande liksom en ymnig förekomst av vandrande pilbågar och armborst. De flesta dock mera lekasak eller av enklare hemmabyggesmodell.

Stadens näringsställen är överfulla. Och priserna är höga. Konkurrens är ingen garanti för lägre priser. Alla tycks ha sneglat (och kanske mer än så) på varandras prislistor.

Mest störande är det infekterade luftrummet. Inte tänker jag på rök från småsmedjor eller medeltida hamburgerstånd med cola på burk. Nej som en ettrik spyfluga cirklar gång på gång en helikopter över området. Väsnas gör den över hövan! Åtminstone denna förorening borde medeltidsleken kunna slippa. Ett helikopterförbud med sikte på nöjesflygning i luftrummet över Visby innerstad borde de styrande kunna åstadkomma. Nu hör man inte ens sig själv uttala ord som till sammanblandning verkar lika eder och förbannelser. Jag tänkte på det när båten tog oss över havet. En liten flicka kommenterade högljutt men klarsynt: Så bra det är att åka båt. Här finns inga flugor!

Svettigt värre

Denna sommar kan man faktiskt sitta i skuggan i sitt anletes svett- och när arbetet tornar upp sig prövar jag med stor framgång den utvägen.

Får jag lämna några blommor till

Har man väl börjat ge blommande exempel ur psalmboken så är det några psalmer man inte bör utelämna (även om omvärlden skakar på huvuet). Men blommorna som grupp eller enskilda i olika arter får syfta på många olika saker. På Gud själv eller på de fromma som samlas till gudstjänst och andakt i Herrens tempelgård (kyrka, kapell, bönerum eller rent av var som helst i världen).

Det är en ros utsprungen
av Davids rot och stam
av fäderna besjungen,
en ros i Juda land,
en blomma skär och blid
mitt i den kalla vinter,
i midnatts mörka tid. SvPs 113:1

Psalmen fullföljer sitt bildspråk i följande verser. I vers 2: Om denna ros allena/ ljöd för Jesajas ord,/ att född av jungfrun rena/ han frälsa skall vår jord.

Även v 3 använder bilden: Den späda rosen fina/ som doftar salighet/ i mörkret skall den skina,/ besegra dunkelhet.

Den blomstertid nu kommer (SvPs 199), Kolmodins gamla psalm från Hångers källa, behöver knappast nämnas. Den känner alla som en skildring av den överflödande naturen som en påminnelse om Guds godhet. Inte heller ska väl Harry Martinsons psalm De blomster som i marken bor (SvPs 202) kräva ett utpekande då den ju vunnit stor uppskattning och popularitet på senare år.

Något udda är tanken på korset som ett fruktträd i SvPs 203:5 där det står: Jag vet ett träd så friskt och grönt/ när döden råder här,/ på Golgata det blommar skönt,/ och evig frukt det bär.

Till sist exemplet SvPs 80.
Hur ljuvt det är att komma
till Herrens tempelgård,
där trogna själar blommar
som liljor i hans vård.
Man ser hur skära kalkar
för Gud där öppna står,
/:och himmelsk dagg dem svalkar,
att liv och kraft de får. :/

Det blommar i språk och bild.

Lova Herren, träd och stenar,
blomma, blad och minsta frö. SvPs 7:2

Vi blomstrar såsom gräsen
och vissnar lika fort.
Som trädens blad skall falla
och blekna rosens prakt
skall vi försvinna alla.
Här hjälper ingen mänsklig makt. SvPs 9:3

När sommarvinden susar över fälten,
när blommor dofta invid källans strand,
när trastar drilla i de gröna tälten
vid furuskogens tysta, dunkla rand -
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud... SvPs 11:3

Måne och sol, vatten och vind
och blommor och barn skapade Gud... SvPs 21:1

Tack Gode Gud, för moder Jord.
Än bär hon oss och vad vi gjort.
Halleluja, halleluja.
Hon bringar träd och frukter fram
och blomstersmyckar alla land... SvPs 23:5

Barnet, blomman, vinden,
hand som smeker kinden,
lika nära finns du,
fast vi dig ej ser. SvPs 25:3

Kristus lever. Där han går
blommar evighetens vår,
jublande förnimmer vi:
Undrens tid är ej förbi. SvPs 40:6

Som natt mot gryning sträcker sig,
som blomman vecklar ut sin kalk
i soluppgång,
Herre, låt oss ta emot ditt ord. SvPs 67:3

Det blommar i psalmdiktningens språk och bild.

Blommar gör det...i språk och backar

Blomsterspråk är jag förmodligen expert på. Så kallas det språk som bl a predikanter är ute och åker med. Utbroderat, överlastat och övergött. I den verb- och adjektivstinna jorden står substantiven i rader. I den myllan spirar och prunkar ordblommor.

Blomsterspråket flödar och befinner sig på färg och känsloplanet. Av hårdföra och konkreta fakta hörs mindre.

För undvikande av missförstånd. Det är inte det blomsterspråk där man tillmäter blommor fler innebörder och uppvaktar med rätt antal och färger för att säga något mer än man vid ett ytligt betraktande upptäcker. Så här kan det se ut. Och inte tänker jag på konstens blomstermotiv.

Snarare går mina tankar i den här riktningen: Retoriken har sedan antiken varit ett betydande ämne vid utbildningar i västvärlden, om än med en viss statusförlust under 1700- och 1800-talet. En förklaring är att retoriken under romantiken i hög utsträckning ägnade sig åt att skapa ornamenterat så kallat blomsterspråk, vilket innebar att den när pendeln sedan slog tillbaka mot mer realistiska stilideal alltmer upplevdes som innehållslös. (Citerat från All2know)

Men på riktiga blommor går jag oftast bet. Fetknopp vet jag hur den ser ut (inte bara via spegeln) utan genom kalkhällars kolonier av en växt där intensivt gula små blommor lyser som solen. Men när jag inte vet anlitar jag Den virtuella floran.

Där kan man själv söka rätt på det man inte känner till eller har en aning om. Hur Sankt Pers nycklar ser ut. Eller vad den där växten med en axliknande blomklase och rödlila stödblad heter. Javisst ja, Pukvete.

Hur var det nu man kunde veta om det var en vildmorot eller inte. Till floran på nätet och in på uppslagsordet morot. Och där hittar man en bild. Man ser den mörka punkten i klasens mitt. Det är så bra! Även om man inte har den här floran med sig i fält kan man snabbt söka närhelst en uppkoppling s.a.s. slår ut.

Tänker på helgad helgdag

Hetluften dallrar över torra gärden. Tornseglare svirrar som borrar genom atmossfären. Solgasset har ännu inte jagat fram några moln. Här nere på backen ligger jag på rygg och ser mot himlen. Mitt sällskap är myror och humlor. Min stund på jorden är den här. Så tänker jag på den här dagen, vilodagen. Och jag njuter av den på särskilda glädje det är att vila utan krav. Nu tänker jag på livet och det är helgad helgdag.

Sopor som knappt blir hämtade

Pedagogiska knep tröttar. Ta sopsorteringen som på sin håll är helt förgäves eftersom de flesta soporna ändå därefter blandas ihop för att brännas. Vi sorterar för att kunna sortera den dagen när det faktiskt är meningsfullt. Hm...

Tidigare denna sommar har fejden med sophämtning tagit egendomliga uttryck. Det började när vi kom till sommarstället. Soptunnan var inte tömd. Kanske hade förbipasserande turister nyttjat den? Nåväl, när första tömningen skulle ske under vår semesterperiod lämnade företaget tunnan halvtömd. Kvar fanns ett par huvudkuddar som man hade behövt skaka loss med ringa kraft - men se det förmådde eller orkade man inte. Svårt problem, låt oss göra en anteckning.

Telefonsamtalet till kommunen gav vid handen att man funderat över problemet med fastkilade (!) kuddar. Som om huvudkuddar kilar fast sig i en glatt och grön plasttunna. Man ser dem gripa tag i sopkärlets botten med sina vassa kanter och långa skumgummitentakler. De spjärnar emot och vägrar låta sig behandlas som sopor. Människor har vilat sina trötta huvuden på oss. Rör inte vid oss!

Sopföretaget som kommunen anlitar hade gjort en anteckning om kuddar som satt fast (!) i tunnan. Vi fick uppmaningen att själv lösgöra kuddarna för att köra dem till återvinning. Återvinningen ligger flera mil från stället och det kan väl knappast betraktas som en rimlig miljöåtgärd att köra miltals med två små kuddar. För oss var det därför naturligt att det var hushållssopor, särskilt som dessa kuddar snart skulle brännas med samma hushållssopor. Men det skulle vi naturligtvis inte känna till.

Kommunen valde att anse kuddarna fastkilade och omöjliga att skaka loss. Ja ja, man har inte mycket att sätta emot. Extra soppåse fick inköpas och kuddarna placeras däri för transport till extra kostnad nästa gång sopbilen passerade. Med ett intervall på 14-dagar för soptömningen åtnjuter vi dessutom för våra nästan 2000 kronor högst två sophämtningar som vi kan tillgodogöra oss. Men vi håller fast vid vikten av en bra sophantering. Men rimligt ska det vara.

Sopor är ett problem. Inte bara för samhället utan också för oss som desperat försöker bli av med dem till en rimlig kostnad. Men tro mig, om några år blir sopor verkligen en handelsvara eftersom man kan utvinna så mycket energi ur dem. Då ska jag sälja gamla kuddar till högstbjudande.

Den som vill veta mer om sopor har många siter att besöka. Även konsumentverket vill hjälpa till. Och i Stockholm sorterar man 1000 ting. Vem behöver ha fritidsproblem, egentligen?

Massor av 30-sekunders långfilm med kaniner i rollerna

Alla filmälskares måste fnissa av förtjusning över tilltaget att göra kortversioner av långfilmer med kaniner i huvudrollerna. Själv skrattar jag högt och hänger mig åt dessa träffsäkra kortkopior. Filmerna är mycket korta. King Kong på 30 sekunder är i sig en övning att koncentrera sig på de centrala scenerna. Casablanca (i vsart-vitt självfallet) är en annan film som de flesta har sett och kan återuppleva i komprimerad Bun-O-Vison. Till och med Rocky finns här i boxande kaninversion.

Kill Bill är som originalet en veritabel orgie i död. Star Wars är en charmigt kondenserad version med några utelämnade scener som bonus! Och vill man kan man se Spiderman 1 och 2 på en halv minut. Spiderman 3 finns också.

Besök också Du denna cineastiska nöjessida och njut av en kombination av fantasi och respektlös humor. På en och samma gång serieteckningkonstens raffinerade hämd på verklig film och en sannskyldig hyllning till långfilmen. Angry Alien - lägg namnet på minnet.

Ta dagen som den kommer i teorin

Ta dagen som den kommer, rådde han oss men organiserade med pedantiskt nit sin egen dag som om den varit ett fälttåg mot avkoppling och slapp ledighet.