Problemet med samfälligheternas makt löstes genom att ge dem all makt

Mats Rimborg har skrivit en del kommentarer till mina blogginlägg. Här hans senaste (och därefter mitt svar):

Mats Rimborg: Jämfört med organisationsutskottets förslag till ändringar av kyrkoordningen förblir det mesta sig likt. I den del av inledningstexten till den andra avdelningen som du citerar har gjorts ett enda tillägg, genom att det efter ordet "kyrkoråd" i den sista meningen har tillfogats ”eller församlingsråd”. Inledningstexten till tredje avdelningen är helt oförändrad. I kapitel 37 kommer det att stå att stiftsstyrelsen fattar beslut om pastoratsindelningen och om indelningen i församlingar som inte ingår i något pastorat. Pastoraten beslutar om indelningen av pastoratet i församlingar. Ett sådant beslut ska för att gälla vara fastställt av stiftsstyrelsen.

Det är klart att om man har bestämt sig för att hela strukturutredningen är en gigantisk komplott, och att alla församlingsråd kommer att bestå av marionetter vars enda uppgift är att vara pastoratets majoritet till lags, går det att tolka detta som att det nu är slut med församlingarnas oberoende. Men då får man allt vara väldigt konspirationsteoretiskt lagd. Pastoraten är inget annat än en ny form för samverkan mellan församlingar och dess beslutsfattare utses av församlingsmedlemmarna. Det verkliga problemet är att under 1900-talets 100 år minskade antalet församlingar i Svenska kyrkan från 2533 till 2517 (0,6 procent) medan de under 2000-talets första decennium minskade från 2517 till 1467 (40,3 procent). Det föreliggande förslaget är det mest konstruktiva som finns för att bryta denna trend.

Det finns förvisso grogrund för ett demokratiskt problem och det löses i så fall bäst genom att möjliggöra direktval till församlingsråden. I dag finns det två modeller för val av församlingskyrkoråden i en samfällighet, direktval eller via ett fullmäktige i församlingen. Varje församling anmäler före valet till stiftsstyrelsen vilket sätt man vill använda. Låt det även i fortsättningen finnas två alternativ och låt de stora pastorat där det passar i framtiden få använda direktval till sina församlingsråd så uppkommer inget demokratiskt underskott. Om varje pastorat får bestämma om det vill ha direktval till ett fullmäktige som utser församlingsråden och kyrkorådet (enligt föreliggande förslag) eller om det vill ha direktval till församlingsråden som sedan får utse pastoratets fullmäktige, som i sin tur utser kyrkorådet, så löser det problemet med brist på lokal demokrati.

Det här kan vi som föredrar en sådan ordning fortsätta att verka för, men de förbättringar som kyrkostyrelsens och organisationsutskottets förslag innebär jämfört med den ursprungliga utredningen ger en acceptabel lösning under tiden och det är dumt att göra det bästa till det godas fiende. Det nuvarande förslaget innehåller tydliga riktlinjer för hur pastoraten ska ta hänsyn till församlingarna när de utser församlingsråd. Syftet är att garantera lokalt inflytande. Ett kyrkofullmäktige som bortser från församlingsbornas nomineringar till sina församlingsråd kommer knappast att få förnyat förtroende i nästa val.

Lars B Stenström: Visst är det märkligt att kritik och ifrågasättande genast förvandlas till något konspiratoriskt! Men det är enklare att avfärda invändningar om de kan etiketteras som bestående av fantasier och paranoida föreställningar om komplotter. Men förslaget förändrar kyrkans organisation i grunden och utredningen saknar helt en teologisk diskussion. Det är det minsta man kan begära att man överväger vad som händer med församlingsbegreppet om allt fler församlingar tvingas lämna ifrån sig sina rättigheter till en konstruerad byråkratisk nivå som inte rimligen kan ses som ett pastoralt område.

Mats Rimborg framhäver förslaget till ny organisation av Svenska kyrkan som det bästa, när det i själva verket är ett enda. Man kunde, som jag och andra diskuterat, valt flera andra lösningar som skulle tillförsäkrat församlingarna ett självstyre värt namnet. Tänk om man istället hade bistått församlingarna med förvaltning, juridik och ekonomi – då kunde man lokalt fått styra sitt eget liv. Det är ju på det området svårigheterna ligger för de flesta mindre församlingarna. Olaus Petri församling där jag arbetar har ca 14.500 kyrkotillhöriga och med rejäl egen bärkraft. Svenska kyrkan vimlar av mindre församlingar med fortsatt självstyre – men vi ska berövas det vi har. Vad är det för gott i det? Vi församlingstillhöriga ska inte längre välja våra företrädare.

Förslaget att församlingsborna får välja sina församlingsråd är ett steg i rätt riktning, men det löser ju inte det demokratiska underskott som består i att makten lämnas till pastoratets kyrkofullmäktige och dess kyrkoråd. Församlingsråden får bara låna några av de befogenheter vi som församling har idag. Dessutom finns inget så vitt jag vet som binder kyrkofullmäktige till att ta hänsyn till resultatet av ett nomineringsmöte i församlingen. Spel för gallerierna kallas sådana publikfriande men ganska meningslösa gester oftast för.

Det troligaste är att pastoratet tar över och utser arbetsledning och församlingsråd. Inga garantier finns då för att det blir församlingsbor eller församlingsaktiva som får plats i församlingsråden. Invändningarna mot den förändringen vill ingen egentligen kommentera. Risken att somliga församlingar blir svagt eller obefintligt representerade är uppenbar. Hela pastoratet är ju valkrets. Partiernas och nomineringsgruppernas makt ökar eftersom det är listorna som avgör vilka partiföreträdare som väljs och i vilka församlingar de hör hemma. Förändringen innebär att en församling som vår, från att ha haft självbestämmande över verksamheten och god styrning av ekonomin, kommer att sättas under pastoratets förmynderi. Och det ska kallas det bästa förslaget.

Mats Rimborg har fel när han menar att problemet är att antalet församlingar minskar. Visst är det ett bekymmer – men man måste ju söka orsakerna till sammanslagningarna djupare än så och där sätta in åtgärder. Nu verkar det ju som om självstyret är problemet efter som det ska undanröjas på så många håll. Kritiken mot samfälligheterna var ju inte att de hade för lite makt – utan för mycket. Och att samfälligheterna inverkade på och styrde församlingarna för mycket genom sina beslut och åtgärder. Den svårigheten skulle lösas. Det gör man genom att överföra ALL MAKT till samfälligheterna, dvs pastoraten. Det kan inte uppfattas på något annat sätt än att mängder av församlingar devalveras till distrikt, blir satta under förmyndare, förlorar den uppgift och roll de haft? Hur tokigt det kan bli, eller hur!

Sex års bloggande

Sex år i bloggosfären! Första inlägget publicerades i september 2006. Det har viss aktualitet med tanke på diskussionen om hur djuren har det i djurparkerna är 2013Här kommer det i repris:

Att gå på museum är något som skiljer människan från djuren. Att det är segrarens sätt att stoltsera med sina bedrifter är ingen hemlighet. Krigsbytet ska visas upp och beundrande beskådas.

Att den djurälskande människan satte djur i bur är logiskt. Vill man se på något får man se till att det håller sig där man tittar. Och då är det bra om åskådarna inte blir extra föda. Inte för att pingviner i första taget skulle nafsa på överviktiga glasskonsumenter. Men en björn här och en tiger där skulle kunna få för sig att människorna var där för deras skull och bete sig därefter.

På djurmuséer, det vill säga djurparker, glor vi storögt på instängda djur och föreställer oss hur de lever i frihet. Många djur har det förfärligt. Instängt, tråkigt och trångt.

Men även andra museer har svårt att i sin speciella miljö livfullt återge något som hör hemma i ett eget och annat sammanhang. Lösryckta får föremålen annan betydelse och alla pedagogiska texter till trots lyckas man sällan återskapa sammanhanget. Vilket väl är museivärldens uppgift bortsett från att i största allmänhet vårda och förvalta kulturarvet.

Även Svenska kyrkan och dess romersk katolska förhistoria har hamnat på museum. Där travas helgonstatyer och liturgiska kläder. Och de blandas med medeltida kalkar, konstfyllt smidda kyrkportar och processionskrucifix. De flesta har det instängt, tråkigt och trångt. De längtar hem. De vill tillbaks till bönerna och mässan. Så att de kan leva upp igen.

Om föremålen inte kan komma till kyrkan borde kanske riten och gudstjänsten gå på museum? Vid ett panelsamtal på ett museum föreslog jag just det. Den samlade museieliten chockades över att deras föremål skulle användas för sitt ändamål, på museerna. De är ju satta i karantän. Tagna ur bruk. Pacificerade och passiviserade. Men - gudstjänsten har alltid öppnat dörrar till en större verklighet. Inte ens ett museum skulle kunna hindra det. Släpp fångarna loss - det är gudstjänst.

I en smakfullt sammansatt och nyligen invigd kyrksal på ett museum kan man beskåda en genomtänkt blandning kyrkliga föremål. Det är estetiskt och rent. I videohörnan visas några av traktens medeltida kyrkor. Kyrkorna är tomma. I bakgrunden sjunges obegripligt, gregorianskt, latinskt och entonigt. Den bilden känner människor igen. Alla vet ju hur det är i kyrkan.

Inga människor syns till på videobandet. Allt är öde och tomt. Vill man visa hur avfolkningen härjande gått fram på landsbygden kanske? Se, nu visas kyrkan vid torget i storstaden. Där syns människor på gatan utanför. Men vad gör de? De skyndar förbi. På väg till ett museum där de i en videohörna kan beskåda kyrkan.

Fylld av längtan

Nedfallna äpplen lyser som gyllene himlakroppar i den djupgröna rymden av gräs. De väntar på trädgårdsmästaren som ska samla in dem alla. Löven som fallit bildar små svarta hål på den oändliga mattan. Bevingade farkoster testar sin hållfasthet i djärvt svindlande akrobatiska manövrar. Snart landar de på en nästan osynlig tråd, uppspänd för länge sedan, bara för att visa att det går. Och för överblickens skull.

Själv står jag vid skottkärran med en räfsa i högsta hugg, och suckar. Fylld av längtan. Måtte våren komma snart...

Kort läsövning ur Kyrkoordningen

Kort läsövning med texter ur Svenska kyrkans gällande Kyrkoordning

Ur nuvarande inledningen till kap 2 i Kyrkoordningen:
Församlingen har lokal självstyrelse men är samtidigt en del av ett stift och Svenska kyrkan som
trossamfund. Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen, vigda och icke vigda. Alla har tillsammans ansvaret för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd. Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. För varje församling finns ett kyrkoråd som församlingens styrelse och en kyrkoherde med ansvar för ledning, samordning och tillsyn.

Ur nuvarande inledningen till tredje avdelningen i Kyrkoordningen:
Svenska kyrkan framträder regionalt som ett stift. Kyrkans episkopala struktur kommer till uttryck i att det finns en biskop i ledningen för varje stift. Stiften utgör pastorala områden som tillsammans täcker hela landet. Varje stift omfattar församlingarna inom stiftets område och bär namn efter biskopssätet. Stiftet är indelat i kontrakt, vilka vart och ett omfattar ett antal av stiftets församlingar. I varje kontrakt finns en kontraktsprost
Stiftets grundläggande uppgift är att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Den uppgiften gäller
därför främst församlingarnas gudstjänstliv, undervisning, diakoni och mission. Stiftet har även förvaltande uppgifter.

Ur 37 kap i Kyrkoordningen om ändringar i indelningen
Stiftsstyrelsen beslutar om ändringar i den territoriella församlingsindelningen inom ett stift.
Denna indelning får ändras genom att en församling delas eller genom att församlingar läggs
samman om det ger bättre förutsättningar för församlingarna att utföra sina uppgifter.

Stiftet indelar sig i församlingar!

Kyrkomötets reglering om hur man lämnar och/eller upplöser en samfällighet har ett år och några månader kvar i kyrkoordningen. Det skulle se mycket egendomligt ut om några av dem som har att besluta bara skulle avvisa de församlingar som på olika håll begärt att få lämna samfälligheterna innan de automatiskt övergår till storpastorat. Reglerna tillkom för att förhindra inlåsningseffekter så att församlingar som en gång anslutit sig inte för evärdliga tider skulle sitta fast ett samarbete som inte längre fyller de behov församlingen har.

Intrycket hittills är att det finns grupperingar i stiftsstyrelser som av politiska skäl gör allt för att förhindra att dessa kyrkoordningsregler tillämpas och följs. Man vill av någon anledning att "alla ska med" in i storpsatoraten.

Väl inne i pastoraten lär de gamla församlingarna sitta fast! Till dags dato finns inte några tankar på att det ens skulle vara möjligt för en församling att lämna ett storpastorat. Att det blir så förklaras nog av att församlingarna som infogats i storpastoraten ju inte heller har egna befogenheter eller av församlingen utnämnda företrädare. Det blir enligt modellen omöjligt och otänkbart att den församlingsledning som valts och tillsatts av storpastoratets kyrkofullmäktige skulle vända sig mot och bita handen som föder den.

Det krävs moralisk resning av kyrkomötet för att förhindra denna oflexibla lösning. Att gjuta fast de gamla församlingarna med betong i den nya organisationen och överlämna församlingens befogenheter till storpastoratets beslutsfattare är en omyndigförklaring. Att detta så envetet förnekas bekräftar mera än undanröjer dessa invändningar. Åtminstone borde man besluta om en ordning så att det finns reglerat i kyrkoordningen hur en enskild församling ska gå till väga för att kunna lämna pastoratet. Kanske genom en medlemsomröstning? Efter en sådan vore en begäran till stiftet den rimliga lösningen? Det är ju än så länge stiftet som indelas i församlingar!

Kyrkomötet har än så länge möjligheter att åtgärda denna brist. Och i stiftsstyrelserna finns ännu möjlighet att så som det ursprungligen var tänkt att tillämpa kyrkoordningens regler om församlingars rätt att lämna en samfällighet.

Te Deum när Olaus Petri Cantores blev 100 år

Kyrkokören i min församling, Olaus Petri Cantores, fyllde 100 år i Tacksägelsehelgen. Det betyder att kören bildades en liten tid innan kyrkobyggnaden stod klar. Kyrkan invigdes den 22 december 1912. I år firar församlingen därför även kyrkans hundraårsjubileum!
Körens grundare var den, åtminstone i Strängnäs stift, legendariske musikern Adolf Justus Andrén, 1869 – 1936. Andrén är omnämnd i Sohlmans musiklexikon som ”nitisk främjare av körsången och musiklivet i Örebro”. Han vilar på kyrkogården alldeles norr om kyrkan. Vid körjubileet besökte nuvarande och tidigare körsångare hans grav där en kransnedläggning ägde rum. Efter bön, och en välsignelse över graven och de närvarande, sjöngs en psalm.

I Tacksägelsedagens högmässa lovordades kören och dess insatser genom åren uppmärksammades. Ja må den leva! Vid jubileumskonserten Tacksägelsedagens kväll sjöng kören Inledningskören ur den kantat som Adolf Andrén komponerat till, och som även framfördes vid, kyrkans invigning.

Kvällens höjdpunkt blev Otto Olssons Te Deum op 25 för blandad kör, Cantores under eminent ledning av körens nuvarande dirigent, tillika församlingens organist, Mats Bertilsson, stråkorkester, med Olof Ericsson som konsertmästare, bestående av Örebro Kammarstråkar och medlemmar ur Svenska Kammarorkestern, harpa spelades av Jennie Åbrink och orgel av Johan Hammarström. Vilken kväll!

Ett folkligt uppror för församlingarna

I torsdags publicerades kyrkostyrelsens svar på den debattartikel jag, Kjell Kallenberg, Annika Borg och Yngve Kalin skrivit. Styrelsen försvarar sitt förslag till ny organisation och underlåter att bemöta kritiken mot den omvälvning som är på väg. I november ska kyrkomötet besluta.

Här ett utdrag ur vårt svar på kyrkostyrelsens inlägg:
I Ordets kyrka är ords betydelser och valörer viktiga. Man får inte handskas hur som helst med begrepp och språk. En zebra kan rimligen inte kallas för giraff bara för att det finns en viss överensstämmelse dem emellan, bägge är de däggdjur och har fyra ben. Det är oerhört allvarligt att ordet församling lättvindigt är på väg att klistras på de skal som blir kvar när ansvar, makt och inflytande lyfts bort!


Förslaget passar en partipolitiskt styrd kyrka som hand i handske. En enskild kyrkomedlem kan med nuvarande system endast utöva sitt demokratiska inflytande genom partier eller så kallade nomineringsgrupper. Det är inte församlingarnas ombud som samlas till kyrkomöte, det är socialdemokrater, centerpartister, folkpartister, sverigedemokrater och några kyrkliga partier som beslutar.

Vi ser med oro på hur makten i kyrkan centraliseras, lokaldemokratin sätts på undantag och de politiska partierna formar en kyrklig struktur för att behålla kontrollen över Svenska kyrkan. Kyrkomötesbeslutet i november riskerar att för lång tid att stänga möjligheten att finna en förenklad organisation som tar sin utgångspunkt i församlingarna, i kyrkans uppdrag och enskilda kyrkomedlemmars engagemang på lokalplanet.

Ett folkligt uppror är nog det enda som kan hejda denna utveckling. Alla som vill att en församling själv ska kunna bestämma över och forma sin verksamhet samt ha rätt att utse sina egna företrädare, kyrkoråd och kyrkoherde, bör på alla tänkbara sätt låta kyrkostyrelsen och kyrkomötet få veta det.

Församlingarna omdefinieras

Idag på Brännpunkt i Svenska dagbladet publiceras en debattartikel om de omvälvande förändringar kyrkomötet utan någon större debatt eller uppmärksamhet är på väg att besluta om. Förhoppningsvis skall frågan nu uppmärksammas något mer. Därtill kanske församlingar ute i landet vaknar upp inför den framtid där de mera blir skal och redskap för andra än församlingar med eget styre.

Här ett utdrag ur artikeln som är undertecknad av mig (Lars B Stenström), Kjell Kallenberg, Annika Borg och Yngve Kalin:

Svenska kyrkan är på väg att stöpas om. Det blir dramatiska omvälvningar och de sker utan att medierna verkar ha lagt märke till det. Kyrkomötet är på väg att avskaffa samfälligheterna, den ekonomiska samverkan som församlingar i många städer använt sig av. Samfälligheterna ska omvandlas till pastorat, en stor administrativ enhet. Det låter inte så märkvärdigt, men följderna för berörda församlingar är omvälvande, då de blir av med sitt självstyre.
En församling ska fira söndagliga (eller veckovisa) gudstjänster och ska ha ett invigt kyrkorum. I församlingen ska människor ta ansvar för arbetet och ha förtroendeuppdrag. Dessutom ska det finnas ett kyrkoråd och en kyrkoherde och en församlingsinstruktion. Lyfter man dessa församlingens kännetecken till en högre nivå, där man koncentrerar makten, blir det till slut så att församlingen upphör. Endast genom att omdefiniera vad en församling är blir det möjligt att hävda dess fortbestånd i de nya pastoraten.
För att få ihop den nya modellen avskaffar man församlingarnas kyrkoherdar och kyrkoråd. I stället får pastoratet en kyrkoherde, ett kyrkoråd och ett kyrkofullmäktige. I Örebro innebär det till exempel att sju kyrkoherdar blir en, åtta kyrkoråd blir ett. Att rollerna därmed förändras är självklart. Den kommande kyrkoherden blir direktör och administratör och kontaktytorna mot församlingsborna minskar påtagligt....

Förändringarna ställer också frågan om hur demokratin i kyrkan kommer se ut i framtiden. I dag är församlingarna valkretsar, vilket betyder att varje församling har garanterade platser i fullmäktige och att kyrkorådet består av församlingsbor. I framtiden, när pastoratet blir valkrets, kan vissa församlingar hamna helt utanför beslutsapparaten.
Dessutom får församlingarna inte längre välja sina företrädare. Ett mindre församlingsråd kommer att utses ovan ifrån av pastoratet. Till församlingsrådet kan fullmäktige välja vem de vill från hela pastoratet. För att göra förändringarna mera lockande sägs att man kan delegera ner befogenheter. I klartext: Församlingarna får alltså låna några av de befogenheter de själva tidigare hade....
I en kyrka ska de lokala besluten ligga på lägsta möjliga nivå, det vill säga i församlingen. Där får människor möjlighet att växa med uppgiften genom att ta ansvar i det allmänna prästadömet, i kyrkans gudstjänst och liv, både som skapande subjekt och förvaltare. Därför menar vi att kyrkomötet bör avvisa, eller åtminstone grundligt omarbeta, förslagen från utredningen med det missvisande namnet Närhet och samverkan.

Den vägledande församlingsteologin överges!

Ur Olaus Petri församlings remissvar på Stiftsstyrelsens i Strängnäs förslag att inrätta ett storpastorat i Örebro:

En huvudinvändning mot det nya storpastoratet är att pastoratet i framtiden ska utse vilka som företräder och leder församlingen. Därmed omyndigförklaras församlingen och man bryter mot principen att församlingarna är den grundläggande enheten i Svenska kyrkan. Detta eftersom pastoratet övertar den legitimitet som församlingarna tidigare haft. Församlingarna blir en spegelbild av pastoratet istället för att pastoratet utgörs och formas av församlingarna.


Det eventuella inflytande församlingarna i framtiden får över sitt eget liv görs nu beroende av tillfälliga ordningar, delegationer, som alltid kan återkallas. Särskilt i tider då man har olika meningar om vägen framåt är församlingarna helt i händerna på pastoratsnivån. Dessutom blir församlingens möjlighet att på eget ansvar forma sitt pastorala arbete kringskuren, alla församlingens företrädare är ju utsedda och därmed beroende av pastoratet. Denna centralisering som överför församlingens rättigheter till pastoratet bryter med den församlingsteologi som varit vägledande inom Svenska kyrkan.

Kyrkofullmäktige i Örebro säger nej till storpastoratet!

Detta är en nyhet: denna afton avvisade Samfällda kyrkofullmäktige i Örebro vid sitt möte i Almbys församlingshem stiftsstyrelsens förslag om ett storpastorat i Örebro med 23 röster mot 22! Protokollet justeras imorgon.

Kyrkofullmäktige menar att ett gemensamt pastorat skulle kunna utarma församlingarna - som är kyrkans primära lokala enhet - genom att allvarligt försvaga det lokala demokratiska styret - genom ändringen av det kyrkoordningsreglerade valförfarandet - och kyrkoherdens kyrkoordningsreglerade och självständiga ledningsansvar. Pastoratet blir en pastoral enhet som församlingarna ensamt varit tidigare. Församlingarna som kyrkans primära enhet blir utelämnade åt en delegation som inte har kyrkoordningens stabilitet och rättssäkerhet. Kyrkofullmäktige menar att storpastoratet har en toppstyrd struktur, som inte överensstämmer med kyrkans teologi och tradition.

I extrem medieskugga

En av de största omstöpningarna av Svenska kyrkan som gjorts i modern tid är på väg. Ska beslutas i höst. Det sker omärkligt och i skymundan. I extrem medieskugga. Uppdrag granskning vet det inte. Kalla fakta håller på med annat. Religionsradion ägnar sig åt dialog. Och religionsprogrammen i TV ska vi inte ens nämna. De stora tidningsdrakarna finner det knappt mödan värt att belysa. Lokalpressen är inte intresserad. Man tycker det är för svårt att förstå.

Inte ens begreppet demokratiskt underskott väcker andarna. Ska man behöva kedja fast sig i biskopens träd? Och tälta utanför stiftskansliet? Det är nämligen en osedvanligt rar växt som riskerar att utplånas. En för det kyrkliga ekosystemet helt nödvändig liten art som snart rycks upp med rötterna. Den tillhör släktet självstyre i den evangelisk lutherska kyrkan - om någon undrar.

 

Utan motivering försvinner de direktvalda kyrkoråden

Utredningstexter är försåtliga. Om man inte ser upp kan man förledas tro att det som står också kommer att användas för att underbygga förslagen som utredningen landar i. Utredningen närhet och samverkan utgör ett paradexempel. Det finns avsnitt där man utförligt redogör för församlingens uppdrag och vikten av dess självständighet. Läsaren förleds tro att sådana perspektiv ska vara vägledande. Sådana tankegångar kommer att slå igenom blir intrycket. Men då har man fel. Bland citaten kan man t ex hitta följande:
På sid 153: Då församlingen som kyrkans lokala manifestation är den grundläggande enheten får det konsekvenser för den lokala organisationen i övrigt. Det kan finnas olika samverkansformer som syftar till att skapa bästa möjliga personella, ekonomiska och lokalmässiga förutsättningar för församlingens verksamhet. Det kan också behövas samverkan kring arbetsuppgifter som är av det slaget att de inte naturligen hör hemma enbart hos en av församlingarna inom t ex en kommun. Övriga lokala strukturer behöver dock utgå från och bygga på församlingen som den grundläggande enheten. Församlingen måste ha ett reellt inflytande och kunna ta ansvar för sina egna angelägenheter. (Ur Teologiska expertgruppens PM Några noteringar om församlingen)

På sid 179: Det förutsätter emellertid också att församlingen verkligen fungerar pastoralt som en församling. Det betyder enligt de kriterier som ställts upp i kyrkoordningens avsnitt om indelning att församlingen har ett regelbundet gudstjänstliv, att det finns tillräckligt många som tillhör församlingen som är beredda att ställa upp som förtroendevalda samt att det finns en kyrka i församlingen. (Ur Arbete på olika kyrkliga nivåer, Svenska kyrkans utredningar 1998:3)

På sid 183: Övriga lokala strukturer behöver dock utgå från och bygga på församlingen som den grundläggande enheten. Församlingen måste ha ett reellt inflytande och kunna ta ansvar för sina egna angelägenheter.

sid 184: Det innebär dels att församlingens identitet stärks dels också att församlingens inflytande stärks. Dessa dimensioner har naturligtvis ett klart samband. Genom att fastställa klara kriterier för församlingen, vilka också tillämpas lokalt, stärks församlingens identitet och genom större möjlighet för den församling som ingår i ett flerförsamlingspastorat att genomföra den verksamhet man önskar stärka församlingens ställning och dess identitet blir därigenom tydligare. (Ur Nivåutredningen)

Därtill kommer att utredningen på flera platser(t ex s 153 och s 155) går igenom vad som konstituerar en församling i kyrkoordningens mening:

1. I församlingen firas normalt en huvudgudstjänst varje söndag och annan kyrklig helgdag eller åtminstone en gudstjänst varje vecka.

2. I församlingen finns minst ett kyrkorum, invigt i Svenska kyrkans ordning.

3. I församlingen finns människor som tar ansvar för att församlingens uppgifter blir utförda och som är beredda att åtaga sig förtroendeuppdragen i församlingen.

Nästan omärkligt glider utredningens förslag bort från dessa kännetecken och istället tänjer man begreppen. Nu behövs inte söndaglig gudstjänst utan det ska kyrkofullmäktige avgöra. Nu är det inte längre personer i församlingen som tar ansvar. Nu är det personer som tar ansvar för uppgiften i församlingen. En betydande skillnad! Man sammanfattar sitt förslag så här: Som kriterier för församlingar som ingår i ett pastorat ska gälla att gudstjänster firas enligt vad som framgår av församlingsinstruktionen, att det finns ett invigt kyrkorum samt att det finns personer som tar ansvar för den grundläggande uppgiften och personer som fullgör uppdragen som förtroendevalda i församlingen. (s 243)

Förslaget preciseras ytterligare på sid 247: Som styrelse för en församling som ingår i ett pastorat ska finnas ett av pastoratets kyrkofullmäktige valt församlingsråd. De som tillhör någon av församlingarna i ett pastorat ska vara valbara till ett församlingsråd i pastoratet. Hur motiverar man då att de förtroendevalda inte behöver komma ur församlingen utan kan utses oberoende av var de bor i hela pastoratet och oberoende av om de är med i en församling eller ej. Här kan andra skäl förmodligen göra sig gällande t ex att de tillhör ett visst parti (eller möjligen är aktiva i den aktuella församlingen). Borde man inte ha tillhandahållit en ganska utförlig diskussion om varför man lämnar den basala demokratin med direktvalda kyrkoråd som utses av församlingens medlemmar? Jo det kan man tycka. Men så blir det inte.

Så här lakoniskt motiverar utredningen denna genomgripande förändring: Vi strävar efter ett förslag som förenklar den lokala organisationen. Med ett direktvalt kyrkoråd blir ansvarsförhållandena otydligare. Ett organ som utses i direkta val får och ska ha ett förhållandevis starkt eget mandat och ett eget och beslutsområde om det direkta valet ska vara riktigt meningsfullt. Vår slutsats med hänsyn till både ansvarsförhållande och behovet av en enkel organisation är att församlingsrådet ska utses genom ett indirekt val och det organ som bör förrätta valet bör bli det i direkta val utsedda kyrkofullmäktige.

Så enkelt gör man revolution. Otydliga ansvarsförhållanden? Inte ur församlingarnas synvinkel! Men så svepande vänder utredningen upp och ner på det som konstituerat en församling. Så avskaffar man församlingsdemokratin. Trots alla citat om hur viktigt det är att stärka församlingarna och att personer i församlingen ska axla uppgifter och ansvar. Utan diskussioner av motiv och teologi. Så helt utan diskussion blir församlingarna av med sitt direkta inflytande över den grundläggande uppgiften och hur den lokalt ska gestaltas. Mot bakgrund av alla citatens trumpetstötar och fanfarer om församlingarnas vikt och betydelse är det snopet och snöpligt.

Vad kan syftet vara? Vad uppnår man genom dessa kullerbyttor? Är det så enkelt att man för en överskådlig tid säkrar makt åt färre politiker på en högre nivå? Centraliserar en effektiv kontroll över både ekonomi och församlingarnas uppgift? En viktig kontrollfråga blir: hur många hamnar på valbar plats på kyrkovalslistorna 2013 av dem som lokalt bekämpat denna omvälvning? Någon alls?

I höst fullbordas denna ogrundade revolution genom (politiska) beslut i kyrkomötet. Så enkelt gör man det för sig. Och eftersom församlingsmedlemmarna ändå inte ska ha eget ansvar så behövs ju inga direktvalda råd i och ur församlingarna! Istället utser pastoratets fullmäktige från ovan de personer som ska sitta i ett församlingsråd. Så går det till. Och nästan ingen bryr sig om att marken skakar och kyrkans grundvalar rister!

Nu bryter kyrkan med sin egen historia av lokal demokrati

I torsdagens Kyrkans tidning hade förre domprosten i Strängnäs, Gudmund Danielson ett kort men tungt vägande inlägg. Det handlade om Svenska kyrkan, församlingarna och demokratin. Så här skrev Danielson: Att stärka församlingarnas ställning var en viktig princip när kyrkoordningen utarbetades. Men så blev det bara delvis. Mest genomslag fick principen i de delar av KO som den så kallade Nivåutredningen arbetade med. Bengt Kindbom, som var fast förankrad i lokalförsamlingen, drev på i den frågan.

I andra delar utplånades församlingarnas ställning. När kyrkomötet röstat färdigt skulle varken kyrkomötet eller stiftsfullmäktige väljas med församlingarna som bas. Ledamöterna representerar nu de partier som nominerat dem.

Danielson fortsatte: Detta var en förändring till hierarkiens fördel. Nu utvecklas hierarkien, när strukturutredningen och därefter kyrkostyrelsen föreslår att församlingar som ingår i ett pastorat inte längre skall få välja sina företrädare.

Alltsedan medeltiden har församlingarna i Svenska kyrkan själva utsett förtroendevalda. Nu skall församlingsråden väljas av organ högre upp i hierarkien. Att kyrkostyrelsen lagt till en krumelur om nom- inering på församlingsnivå innebär ingen principiell skillnad.

Min kommentar: Genom att man kopplade loss kyrkans olika nivåer från varandra och skulle välja organen som oberoende solitärer övergavs församlingens roll och plats som grundläggande nivå och enhet. Därmed representerar man på stifts- och nationelöl nivå inte sina lokala gemenskaper och sammanhang, utan partierna. Nu fortsätter uppbrottet från församlingarna som grundläggande enhet. I de nya storpastoraten försvinner de direktvalda kyrkoråden, den egna kyrkoherden och församlingsinsturktionen. Församlingen reduceras till något som rätteligen borde kallas för distrikt, enheter eller avdelningar.

Det är en annan kyrka som växer fram. En där storskalighet, administration och byråkrati får företräde framför medelmmarnas lokala inflytrande och ansvar. Än saknas de teologiska resonemang som i bästa fall skulle kunna göra det troligt att detta är en pastoralt genomtänkt förändring. Och någon församlings- och kyrkoteologi som ger rimliga argument för denna halsbrytande förändring står inte heller att finna!
Flera har konstaterat att de nya kläderna inte duger att klä sig fin i, än mindre att dölja sin nakenhet med. Det som förvånar är att så få förmått eller vågat upptäcka denna brist, denna stora brist.

Vem läser Kyrkoordningen? Någon?

Knappt hann semestern ta slut innan den lilla världen fick mig på fall. En illasinnad (?) rackare med namn campylobakter brottade ner mig. Nu återhämtar jag mig för att ha kraft att möta höstens utmaningar…


Trots min relativa tystnad pågår diskussionen om storpastorat. Ni som inte vill höra denna vals igen får sluta läsa här. Själv har jag läst och hört en del av det som pågår lokalt. De som förespråkar en storpastoratets lösning är utan minsta darr på manschetten beredda att strunta i församlingarnas egen vilja. Alla ska med! Även Ni som inte vill. Det blir bäst så. Vi vet Ert eget bästa, tycks man mena. Och det är demokratiskt. Lägger man till. Om än med bara en rösts övervikt!

Storpastoratets tillskyndare har många åsikter. De vill undvika krångel, säger de. Och de vill slippa besvär. Det besvär som uppkommer genom att man måste omorganisera sig. De säger sig vilja slippa olika villkor mellan församlingar. Olika avgifter. De menar sig samtidigt vara solidariska och medkännande. Till skillnad från oss som förordar självständighet för våra församlingar. Vi som bara ser till vårt eget, oss själva, egoistiskt. Man förstår kraften i deras argument. För skulle vi som önskar självständighet beviljas den - då kan storpastoratet inte omfördela en del av våra församlingstillhörigas pengar till andra ändamål. Och somliga politiker hamnar då utanför makten i storpastoratet. Så sitt stilla i båten, är rådet.

Jag kan inte påminna mig någon från storpastoratsivrarna som i debatten plockat fram kyrkoordningen för att lägga sig vinn om att följa dess regler. Istället är det undvikande av omak och besvär som träder fram som huvudinvändning. Kyrkordningen har inga bestämmelser om att man ska undvika besvär eller förhindra organisatoriska förändringar. Däremot ska man sköta administration och förvaltning på lämpliga och än mer lämpliga sätt.

På så sätt blir diskussionen om storpastoratet en bra illustration till vad som händer när man tonar ner kyrkoordningens regelverk och lämnar mängder av frågor öppna. Så som utredningen Närhet och samverkan tänkt sig. Då blir det tyckandet och godtycket som får råda. De som har makt lär knappast ta större hänsyn i framtiden till vad enskilda församlingar önskar. Så se upp!

Här slutar dagens drapa. Jag knappar in de sista bokstäverna och gnolar på psalmen Innan natten kommer…

Kyrkklockan ringer klockan sex

Klockan sex på morgonen handrings kyrkklockan i den närbelägna Gothems kyrka. En påminnelse om bygdens historia. Om dess relation till kyrka och tro. De fem minuterna då klockan ljuder fäster även uppmärksamheten vid att både arbete och vila omsluts av Guds vilja. Måtte denna vittnande, och till tanke stämmande, klang inte tillåtas tystna.

Vad är det vi ser?

Ett besök på Herrgårdsklint låter ana att även Gotland har haft år av oro och ofred. Här på öns östkust spanar man mot östersjö och fjärran riken. Men man har härifrån även haft uppsikt över grannskapet.

Nästgårds till den mera namnkunniga Torsburgen bär också denna klint resterna av en gammal fornborg. Man är inte alldeles säker på fornborgarnas uppgift och betydelse. Numera återstår endast vallar av sten på den högt belägna platån.

Länsstyrelsen på Gotland anger:

På Herrgårdsklint ligger en fornborg. Av Gotlands ca 100 fornborgar, ligger de flesta på flat mark, men ett 30-tal ligger, som denna, uppe på klintar. Fornborgarnas funktion är oklar. De få gotländska fornborgar som har undersökts verkar ha byggts och använts under tiden kring Kristi födelse, under vikingatid och in i medeltid. En fornborg behöver inte alltid vara anlagd för försvar. Det kan ha funnits andra anledningar att inhägna ett område på liknande sätt. Fornborgar längs kusten och på höjder längre in i land har dock i sen tid använts för försvar, varför de även tidigare bör ha använts så. Med rök och eld – och troligen också ljud – kunde man snabbt varna och samla folket vid fara.  Varje setting skulle svara för sitt uppbåd.


Wikipedia sammanfattar fornborgarnas funktion:
Följande anses vara fornborgarnas olika funktioner:

• Tillflykt, det vill säga som en tillfällig hemvist dit den kringboende befolkningen flydde i orostider.
• Försvar, med eller utan permanent boende, en fast försvarspunkt som krävde kontinuerliga arbetsinsatser och större underhåll.
• Bevakningspostering, utmed en transportled i syfte att skydda eller beskatta handel och resande.
• Härläger, som en truppförläggning efter romersk modell.

Man kan under alla omständigheter vara säker på fördelarna med högt belägna skydd. Uppe från höjden kunde man upptäcka fara om det så var mänskliga fiender eller brand som hotade. Självklart leds tankarna till från vilka höjder man/vi nuförtiden avspanar omvärlden för att kunna signalera ofärd och hot.

Vad är det då vi ser? Vid en sådan omvärldsspaning och - scanning? Upptäcker vi enbart det vi är predisponerade för och beredda på? Än svårare lär det vara att upptäcka det man själv är en del av. Så tänker jag en sommardag uppe på Herrgårdsklint. Dit tar man sig inte om man inte kan klättra som en benget? Eller var det stenget? Även spaning har sina tvingande förutsättningar...

Bäst vi aktar oss!

En brygga eller bro förenar Kristi förklaringsdag, där Jesus kan ses i stor härlighet och starka ljusfenomen, med 8 söndagen efter Trefaldighet med sitt budskap om andlig klarsyn. Att se Jesus som han är och att se människor som de är, särskilt de storordens domptörer med stora anspråk på att tala med större auktoritet än andra.

De falska profeterna vi ska akta oss för ger sig ut för något de inte är. De stoltserar med lånta fjädrar, med en gudomlig sanktion de inte har. De talar med granna och pråliga ord - men det är vad de åstadkommer som visar vilka de verkligen är. Sanningen är praktisk, visar sig i konsekvenser. Sanningen är enligt detta sätt att se inte verbal och kan därför inte enbart och enkelt mätas i logik och argumentation.

De falska profeterna ska vi inte i första hand peka ut - utan förr akta oss för. Att de finns verkar Jesus och bibelordet helt på det klara med. Lite jobbigt? Svårt? Javisst. Bäst vi tar oss i akt!

Religion är faktiskt bra för dig

Mitt i sommaren lär inte så många surfa runt och kolla hänvisningar och länkar. Till ett blogginlägg på dagens kyrka. Men någon har faktiskt tagit sig tiden att läsa Mark Vernons artikel i The Tablet om Varför religion är bra för dig (Why religion is good for you).

Låt mig få försöka reta lusten att trots allt leta fram artikeln på nätet. Här något av vad man kan finna i sagda artikel. Vernon menar att så gott som all trosutövning har positiva effekter på människors liv. Risken att man hämningslöst kommer att dricka alkohol eller använda droger minskar påtagligt om man går i kyrkan, i synagogan eller moskén. Man blir mindre benägen att begå brott, skilja sig, ta sitt liv eller lida av depressioner. Förmodligen har man bättre hälsa och kommer att leva längre, hävdar Mark Vernon.

Det finns ett ämne inom psykologin som benämns lyckovetenskap (science of happiness). Martin Seligman som ”satt positiv psykologi på kartan” har visat att detta att inte ha en tro påverkar människors lycka mycket negativt.

Resten av artikel plockar fram olika sidor hos religionen som har goda effekter. Ta bara detta med bud och förbud. Något man ofta kritiserat religionerna för – samtidigt ger sådana regler stadga åt normer och en inriktning för människors värderingar. En väg stakas ut.

I slutet av sitt bidrag i The Tablet diskuterar Vernon olika försök att suga ut det gottaste ur religionen utan att behöva bli eller vara religiös. En slags Religion för ateister som Alain de Botton försökt formulera. Det man missar då är att religion verkar förvandlande och nästan som i distraktion för sidoeffekter som vänlighet och gemenskap.

Till slut betonas att religion inte har som syfte att göra människor lyckliga utan målet är att lära känn Gud! Tänk om det är så att mänskligt välbefinnande faktiskt har något med Gud att göra, antyder den avrundande slutklämmen...

Religion är himmelskt bra

Råkar bläddra i ett vårnummer av den engelska katolska tidningen The Tablet. Finner där en artikel av Mark Vernon om religionens positiva effekter. Med insiktens ibland smärtsamma aha-upplevelser infinner sig tanken att en sådan tidningsartikel vet jag knappt när jag har läst på hjältars och vikingars tungomål.

Många av oss har lagt sig lägre än lågt. Det är inte riktigt på modet att berömmande tala eller skriva om allt det goda som tros- och religionsutövning ger. Troshumanisterna utöver världen ser med sina glasögon uteslutande det sämsta. Något som man oftast skyndar sig att generalisera till signifikativt för all religion: vidskeplighet, vetenskapsfienlighet, konfliktorsakande, vanföreställningar, övergrepp, moraliserande och mot mänskliga rättigheter.

När Svenska kyrkan förlorar medlemmar kommer det propåer om att formulera allt mn få för sina pengar. Det goda kyrkan gör. Kanske skulle man ha modet (!) att gå flera steg längre och understryka att det kyrkan verkligen finns till för är att leva och erbjuda trons liv, att dela med sig av den innersida, det centrum, där Kristus kommer oss till mötes?! 

Vem betonar annars någonsin bönens läkande effekt, viljan till uppoffringar för dem som lider nöd, solidaritetsarbetet, välbefinnande, gemenskap, kamp mot förtryck, generationsöverskridande, det goda medborgarskapet i jordiskt och himmelska sammanhang och mycket mycket mera?

Tro och religion är något fantastiskt, något mycket gott, något omistligt för dem som är aktiva. Och för det samhälle där kyrkans församlingar lever och verkar.

NOD en nödvändig tidskrift

Teologiska högskolan i Örebro, med rötter i Örebromissionen, är en ambitiös skola. Med nyfikna och aktiva lärare. Man håller sig till och med med en egen kulturtidskrift med fokus på tro, kultur och samhälle! Inte ens Vår Lösen klarade att överleva dålig ekonomi och vacklande läsarintresse, tidskriften finns inte kvar (läs gärna Lars Westerbergs inlägg från 1997 i OBS - kulturkvarten). Sista numret kom är 2000 - och så gav man sig i Örebro år 2004 på att starta en ny tidning! Inte alldeles olik Vår Lösen, som under många decennier gav viktiga bidrag i diskussionen om samhälle och tro, är denna kulturtidskrift.

Idag är naturligtvis även Signum nödvändig att ha. Där finns ovärderliga artiklar för den teologiskt och kulturellt intresserade och engagerade. Men NOD, som tidskriften från Örebro heter, är en intressant och läsvärd "nykomling".

NOD har på många håll fått fina recensioner. Blivit uppskattad även på landets kultursidor just för sin vidsynthet och öppenhet. Man har en redaktion som inte skyggar för laddade och svåra ämnen. Man kan verkligen kalla NOD för en nödvändig tidskrift.

Den som inte läst tidningen borde ta sig till närmaste bibliotek. För att läsa NOD. Eller besöka NOD på nätet.

Det senaste numret handlar om frikyrkan. Själv fick jag bidra till detta nummer med några enkla synpunkter på överströmningen från frikyrkorna till Svenska kyrkan, särskilt med tanke ett nyvaknat frikyrkligt intresse för högmässan.