Reningsbad till det inre

Som njursjuk och dialyspatient är det lätt att associera till ett ord som reningsbad. Att tvaga sig ren till det yttre motsvarar i mitt och andra dialyserandes liv av en inre rening. I mitt kristna liv finns en stark parallell i dopet som innehåll moment av rening. synden som tvättas bort i dopets bad. Överflödsvätska filtreras bort ur blodet liksom förorenande partiklar och skadliga ämnen. Livet åerupprättas varannan dag. Vi lever vidare. Så länge det går.

Ganska hängig och trött och med en tankeförmåga som är trögare och mera splittrad än vanligt återställer dialysens reningsbad balansen i kroppen och försöker uppnå det som kallas torrvikt. Då är saltbalanser som de bör vara och vissa hormoner, järn och andra ämnen (bland annat bikarbonat som förjagar blodets surhet) tillsatta.

Om tjugo minuter ger jag mig av. Till reningsbadet. Jag kan ju inte bada och knappast duscha eftersom jag har en kateter som går in i hjärtat och inte får utsättas för risk för infektioner. Tur att det inre reningsbadet verkligen fungerar och gör otrolig nytta.

På återseende... 

Livet även om jag dör

Återbruk av en predikan från 24 september 2007. Varför? Så många har dött i Covid, Döden kryper närmare inpå när åren blir fler och vänkretsen sakta glesnar. I en predikan ventilerade jag frågor om saknaden, döden, livet och tron..

Livet även om jag dör

Ljus står för liv och mörker för död i den symboliska världen. Mitt i det dunkla bryter ljus in som den där solstrimman när den lyser upp i kyrkorummets skuggor. Gränsen mellan liv och död är tunn, säger vi och menar att vi inte har makt eller kontroll över människans passage över gränsen mellan liv och död.

Om vi någon gång balanserat på den gränsen, men tillåtits stanna bland de levande utan att riktigt förstå hur det gick till, då kan vi bli överväldigade och med befriad glädje tala om änglavakt , att vi fick skydd mot döden. Och vi undrar om Guds vilja fanns i denna räddning?

Vi fruktar och/eller respekterar döden som den yttersta av gränser. Vi är många som har sådana erfarenheter av att ha balanserat på gränsen: bilolyckan som vi mirakulöst överlevde, sjukdomen vi tillfrisknade ifrån, den betydde inte omedelbar död som vi först befarade, åkomman som vi faktiskt mot alla odds kunde leva med, eller olyckan vi undgick på en millimeter när .

Människor försöker på olika sätt finna en balans mellan liv och död. I Japan kan man uppfatta en uppdelning av liv och död mellan religioner; en religion tar hand om födelsen och livets början och en annan tar hand om döendet och döden Shinto bejakar livet, välsignar barnen. Buddhismen finns vid döden med sitt hopp om själavandring och återfödelse.

KG Hammar, den förre ärkebiskopen, påminde vid Stiftsmötet i Strängnäs i går om att människan är det enda djur som kan föreställa sig och planera för sin egen död. Ändå lever allt fler som om döden inte fanns. Döden förträngs vilket leder till att många uppslukas av nuet i rastlös jakt på spänning, i gränslös självupptagenhet. Det andra diket är att leva i en sådan ständig rädsla för slutet, för döden, så att livet blir färglöst kringskuret, stympat.

Men människan har också förmågan att hoppas vilket innebär att vi inte behöver ockuperas av dödsfruktan eller död. Men en påminnelse om vår dödlighet - memento mori - kan ge balans.

När Jesus närmar sig stadsporten i Nain bärs det ut en död. Han var ende sonen och hans mor var änka . En stor skara människor från staden gick med henne. Herren ser henne och fylls av medlidande . Jesus är inte mångordig. Kortfattad och med stor auktoritet säger han sitt: Följ mig, Tig, var stilla Stig upp, tag din bår och gå hem (Lk 5:24) eller som idag: Gråt inte! Sedan händer det som ingen tror kan hända: Jesus rör vid båren och säger åt den unge mannen: Stig upp!

Alla som mött döden vet att vi sörjer vår egen förlust och hyser sorg över alla de möjligheter livet tycktes erbjuda över framtiden som inte fick bli utbildning, kärlek, barn, lycklig ålderdom, resor. Istället: dörrarna stängdes slutgiltigt, definitivt, för evigt. Döden vann, trängde undan livet och vi, vi sörjer det som inte fick bli.

Jesus erbjuder sig inte att flytta på gränsen mellan liv och död, men att göra den transparent, genom honom ändras villkoren och någon återvänder tillfälligtvis till livet, men undflyr ändå inte döden. Den unge mannen slipper inte att dö en andra död. Men döden är inte längre den yttersta gränsen. Livet har en fortsättning. Evigt liv, en himmel, varandet hos Gud - vi namnger vårt nya hopp. Kan vi kalla det för att Jesus vidgar gränsen? Eller att han ger ett tecken, låter oss få en föraning om att livet kan segra över döden?! Nära Jesus kan det hända att döden tvingas retirera för att livet ska få plats, breda ut sig, triumfera.

När döden tagit någon ifrån oss har vi ibland saknat gruvligt. Vi hade kunnat göra nästan vad som helst för att ett kort ögonblick få mötas, att på nytt få se varandra. Tänk om någon fick återvända över gränsen, om någon fick ett pass till livet så som den unge mannen i Nain fick

Evigt giltigt
Fyra år
två månader
och åtta dagar
fanns kvar

När Du så hastigt reste
utan att vända Dig om
lämnade Du passet
glömde du det…

Tänk om Du ändå
blivit avvisad vid gränsen
tvingats återvända hit
för att hämta passet

Hej, jag glömde...
Hej, jag skall bara...
Hej, jag behöver hämta...

Långt kraftigare passersedel
var Din trötta kropp
Hjärnan som inte längre
förmådde eller orkade
Ditt huvud i slutlig vila
på en landstingskudde

Utan diskussion
släpptes Du igenom spärren
och välkomnades av
den tilltagande gryningens ljus

Här i skymningen ligger
Ditt svenska pass
kvar på bordet
evigt giltigt

Så tänkte jag när vår 17 åring dog på sjukhus i Uppsala. Varför kommer döden, varför slår den följe med oss, just oss? Det undrade nog änkan i Nain också. Hennes son fick återvända från död till liv. I dag kommer ett livets följe – Jesu sällskap. De möter döden på vandring, sorgeprocessionen. I mötet föds hoppet och någon återvänder till de levandes land .

Lars Hagström var en ung kulturskribent som dog 2001. Han skrev en otroligt fin liten bok, Livet även om jag dör (Bonniers, 2001), om kampen med och mot den svåra cancersjukdomen. Han skriver: Jag vet inte hur det här kommer att sluta. Hur slutar en sådan här bok? Naturligtvis med att jag blir frisk – eller dör. Jag vet inte vilket det blir. Min prognos är urdålig, statistiken kass och jag blir konstant sämre. Men det finns alltid en chans. Vad som än händer, hur illa det än blir, finns det alltid en chans. Jag hoppas få vinna livet, även om jag dör.

Han citerar psaltaren 30:
Jag vill lovsjunga dig Herre,
ty du drog mig upp ur djupet
och lät inte mina fiender triumfera
Herre, min Gud, jag ropade till dig
och du gjorde mig frisk.
Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du gav mig liv, du räddade mig från graven...

Du vände min dödsklagan i dans,
du tog av mig sorgens dräkt
och klädde mig i glädje.
Därför skall jag sjunga ditt lov
och aldrig tystna.
Herre, min Gud,
jag skall alltid prisa dig.

Livet även om jag dör! Samma övertygade tillitsfulla hopp
formulerar den psalm vi snart ska sjunga:

Livet vann, dess namn är Jesus, halleluja
Han var död, men se han lever, halleluja
Dödens portar öppnar han, halleluja.
nyckeln ligger i hans hand, halleluja.
(SvPs 153:1)

Livet även om jag dör!

Katten Sixten slår stillsam

 Ibland har min katt Sixten, saligt avsomnad, dykt upp på stillsam. Fler är intresserade av honom och hans korthuggna filosoferande än av texterna på stillsam. Ibland har hans blogg 3 gånger så många läsare som den här. 

Understundom har jag lekt med tanken att låta de stillsamma texterna publiceras på hans blogg och hans stycken på stillsam. Då kanske antalet intresserade gick upp. Här. Och Sixtens sida kunde möjligen behålla några av kattälskarna.

Det kan förstås vara så. Att fler är intresserade av katter än av teologi och kyrka, njurfrågor och politik. Vad vet jag? Märkligt är det. Men så är hela tillvaron ganska underlig, den med.

World Kidney Day

Om utifall någon inte noterat det så firades World Kidney Day igår. För somliga av oss är det en njurdag varje dag. Men för andra är det en av många dagar som slåss om utrymmet. Dessvärre märks inte Världsnjurdagen särskilt väl i Sverige. 

Njurförbundet är föreningen i Sverige öppen för njursjuka, vänner, släkt och intresserade. Besök gärna deras hemsida.

Minnesgudstjänst

Minnesgudstjänsten från Drottningholm blev högtidlig och medkännande. Inkluderande böner för många som drabbats hördes och många tänkvärda ord blev sagda. Ett exempel på att kristen tro kan vara relevant när krisen, och mörkret, är över oss.

Ändå vet man inte hur orden landar hos de många som verkligen lidit och förlorat anhöriga. Att hitta tilltalet och nivån är ett ständigt aktuellt dilemma. I varje minnes- och begravningsgudtjänst är avvägningen mellan att lyfta fram den som avlidit, vänner och släktingars behov och förkunnelsen som ska höras i varje gudstjänst. Viktigt förstås är att lyssna till och samtala med de anhöriga. För att försöka hitta nivån brukar jag också föreställa mig att det är släkting eller nära vän som avlidit. Hur skulle jag då velat ha det, vad skulle bli sagt? Tystnad och musik kan i sorgens närhet bli verkligt talande... 

Grotesco i grotesk inspelning

Vem har ansvar för kyrkorummet, dess helgd och rikedomar, när det som i Värmdö "lånas" ut för en TV-inspelning eller till ett annat samfund för en vigsel eller begravning? Kyrkoherden eller församlingsherden kan inte delegera bort sitt ansvar för skötseln av församlingens kyrka/-or. Normalt ska upplåtelse av kyrkan beslutas av kyrkorådet/församlingsrådet som kan delegera till herden eller en grupp att ta hand om sådana ärenden. Enligt KO 41 Kap får kyrkan upplåtas för biskopen och hans ämbetshandlingar. Församlingens präster får där fira gudstjänst. dessutom stadgas det i 3 § 

En kyrka får upplåtas för andra ändamål än de som avses i 1 eller 2 § bara om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd. En upplåtelse får inte heller ske på så sätt att den hindrar församlingens gudstjänstliv eller verksamhet i övrigt.

Pietet och aktsamhet var orden. Även för dem som inte uppfattar kyrkorummet som heligt kvarstår i alla fall aktsamheten och pieteten. Det har varit svårt att på nätet hitta hela Grotescos akt i kyrkorummet. De snuttar jag lyckats se andas inte pietet! Ett exempel från oktober 2008 visar att detta inte är första gången man fullständigt ignorerat Kyrkoordningen. 

I samtal om delaktighet kan man inte undvika sådant som befogenhet och ansvar. Dessa kan sällan delegeras. Någon är ytterst ansvarig även om andra vid vissa tillfällen får vara den förlängda armen. I Grotsecos fall kan man undra om församlingsanställda var behjälpliga under inspelningen och därmed borde ha satt stopp? På rådets och herdens uppdrag?

Delaktighet med förhinder?

Hörde ett samtal. Om delaktighet. Och förundrades över att hindren knappast berördes. Sådant som står i vägen så att många varken vill eller vågar bli delaktiga. En svårighet är att det finns människor som vill vara delaktiga över allt, så till den grad att de tar över och håller andra borta. Istället för att dela på uppgifter och uppdrag. Trots viljan att göra gott, att göra en insats, riskerar de att bli stoppklossar.

En annan svårighet är att de professionella får företräde framför goda amatörer. Läkare, jurister, lärare och andra har ett slags försteg. För att inte nämna de anställda som hellre gör undan uppgifterna själv än ser till att de dela på och blir gemenskapsbefrämjande eftersom det tar tid och kräver fingertoppskänsla och innebär stora ansträngningar.

Ännu en svårighet är när människor vill bli delaktiga i det som inte kan delas på. Liturgin och gudstjänstens utformning är inte en sak för omröstningar och opinioner. Sådant behöver ligga fast över tid för att få stadga och kontinuitet så att ordet och sakramenten inte kompromissas med. Vilket inte hindar stor delaktighet i den fastslagna liturgins gestaltning i mångfaldiga uppgifter. Textläsningar, förböner, välkomnande, kollekthantering, lotsning av nytillkomna, psalmsångare och gudstjänstfirare. Det mesta görs inte för egen skull utan för gemenskapen. Ett bra uttryck för delaktighet.

Brev

Hej,

Vad tiden går! Det var länge sedan jag hörde av mig. Och ännu längre sedan jag hörde av dig. Hur har du det nu för tiden? Är du också irriterad på att det inte går att träffa släktingar och vänner? Fast träffade man dom och fick Covidsjukan bleve jag mycket mera störd och irriterad och...orolig. Ofattbart hur många som drabbats. Som tur är klarar en del av viruset ganska bra. För andra går det sämre vilket både statistiken och dödsannonserna berättar om. Jag har hört och läst om hur psykiskt påfrestande det är för dem i frontlinjen, med så mycket lidande och död och långvarig intensivvård. För dem och deras familjer ber jag.

Annars då? Har din dator gått sönder? Annars kunde du ju slängt i väg ett mail, hört av dig via Facebook, Whatsapp, Instagram eller Messenger?! Även snigelposten finns fortfarande och ett frimärke kostar väl bara 10-12 kronor. Men du kanske fortfarande spar till den där Ferrarin du alltid drömde om? Jag har inte hört av mig heller eftersom jag väntat på ett livstecken från dig. Det var dumt och nu försöker jag rätta till det. 

Jag vill fortfarande kunna räkna dig bland mina vänner och inte se dig som en förfluten och upphörd vän. Sådana finns det alldeles för många av i mitt liv. En gång var vi nära vänner. Sedan blev vi möjligen bekanta och nu finns vi inte alls. För varandra. Jag hör ju ibland talas om den ena eller andra som har haft framgång eller utmärkt sig på något sätt. Men att skicka ett livstecken blir aldrig av. För hur skulle det tas emot efter all tid som förflutit... Så vi är före detta, helt enkelt, vänner. Före detta vänner är förstås också ett slags vänner. Om man tänker efter.

Nu slutar jag.

Varma hälsningar.

Lasse

Förföljda kristna och engagemang

Det räcker inte med enbart insamlingar till en organisation med världsvida förgreningar för att tillfredsställa det internationella engagemanget i en församling. Den kristna kyrkan är extremt lokal genom sina församlingar men också synnerligen världsomfattande och utbredd. Kristi kyrka är den kyrka vi alla som tillhör kyrkor ingår i. Den är inte bara en rubrik utan en avgörande verklighet som kan påverka vår världsbild. Våra trossyskons öde angår oss. Men inte bara. Medmänskligheten och empatin hos kristna går oftare längre ändå så att andras öden ute i världen också blir angelägna.

Det som blir svårt är när engagemanget för kristna bröder och systrar spelas ut mot engagemang för andra utsatta folkslag, gemenskaper och grupper. Som om det vore trosegoism att stå upp för förföljda kristna. De finns på många håll som i flera afrikanska stater, t ex Egypten, eller i Mellanöstern, Irak och Iran, för att nu nämna några exempel. Förföljda kristna var länge något man kunde läsa om i Ljus i Öster där ofta kommunismens härjningar stod i fokus. Idag är medvetenheten större och fler utsatta kristna uppmärksammas när deras kyrkor bombas eller bränns ner eller där myndigheterna gör livet svårt för dem.

För ett brett internationell engagemang i Svenska kyrkan krävs ett informationsflöde från andra delar av världen och gärna egna lokala kontakter. Så har den församling jag arbetat mest i byggt ett kyrktak i Kimberly i Sydafrika och stöttat en hantverksskola, Ilemera i Tanzania, för barn som förlorat sina föräldrar på grund av aids. Dessa lokala och ofta konkreta projekt har engagerat församlingen och viljan att bidra ökade år efter år.

ACT behöver naturligtvis få in pengar, många bidrag, och fungerar som en biståndsorganisation. Hur man underbygger och entusiasmerar församlingars internationella engagemang är en knäckfråga. Ett sätt kan vara att börja engagera sig mot förföljelser av kristna och tydligt våga säga ifrån!

Sjukhusvistelse

Bloggen har fått vila beroende på en oplanerad infektion som tvingade mig att åka ambulans till sjukhuset. Där blev jag snabbt inlagd och behandling påbörjades med intravenös antibiotika. Sent igår eftermiddag hade man äntligen funnit en tablett som skulle kunna fortsätta och slutföra behandlingen hemifrån, men då hade också de flesta värdena blivit normala igen.

Ifrån sjukhussängen tappade åtminstone jag orienteringen över vad som pågår och sker i samhälle och kyrka. Inte för att det fick himlarna att falla och jorden att skaka. Och jag som knappt kan leva, vanligtvis, utan stora doser nyheter från svenska och internationella nyhetsförmedlare, kunde klara mig bra eftersom annat blev viktigare, t ex liv och hälsa. 

 På facebook berättade jag att jag befann mig på sjukhus och värmen och bönerna strömmade! Det finns sammanhang som inte alldeles brister fastän man inte träffas eller ens har sett varandra på decennier. Tacksam och ödmjuk blev jag av dessa tecken på vänskap och omtanke. Nu ligger någon annan i den säng jag ockuperade i fem nätter. Min tanke går till dem som vistas på sjukhus världen över med den oro, de risker och den utsatthet som följer vare sig det är Covid, cancer eller några andra sjukdomstilstånd som lett dem dit.

Väl hemma återvänder det normala och vardagliga snabbt. Tidningarna plöjs och nyhetskanalerna får besök. Spänningen i nacke och axlar avtar. Här finns någon som bryr sig hela tiden och som jag kan tala med, trots att jag sällan är särskilt språksam. Redan nu på morgonen återvänder jag till det livs-befrämjande och -uppehållande sjukhuset. Dialysen väntar...

Samtal som motverkar pandemins förskingring

Digitala samtal som undervisning, samtal och gemenskap i tider då församlingen lever i en ny form av förskingring (diaspora). Vilket bra initiativ för att hålla något levande som riskerar att tyna och sakta dö. I Olaus Petri församling i Örebro äger en serie samtal i fastan rum. Man anmäler sig till en adress som finns på OP:s hemsida (en av länkarna ovan).

Härom kvällen deltag ett drygt tjugotal personer i följande:  Mats Bertilsson, kyrkomusiker: Hur påverkas vår relation till Jesus av musik? Björn Helgesson och Mats Bertilsson samtalar om vår upplevelse av Jesus och hur den påverkas av musik. Mats utsågs 2020 till årets Strängnässtiftare och leder i Olaus Petri församling flera körer som ofta sjunger i högmässorna och återkommande framför stora kyrkomusikaliska verk. 

Nästa gång sker följande: Tisdag 2/3 kl. 18–19. Johan Dalman, biskop i Strängnäs stift: Vad gör bön med oss? Björn Helgesson och Johan Dalman samtalar om vår upplevelse av Jesus och vad bön gör med oss. Johan Dalman är biskop i Strängnäs stift och låter bönen ha en central plats i sitt liv. Just nu har han översatt  en bönbok av en skotsk teolog och författare, John Baillie. 

En möjlig modell för att hålla samman det som under den utdragna pandemin mal sönder det som fanns före...

Längtar

Grått och blött

humöret trött

längtar våren, solen!

Vem berättar det Tro & tanke gjorde?

1991 - 2002 gavs en skriftserie ut, Tro & tanke, publicerad av Svenska kyrkans forskningsråd. Det finns fortfarande publikationer som har ambition att avhandla gränssnittet mellan tro, forskning, kyrka och värld. Ideellt forum har publicerat skrifter liksom Enskilda högskolan med sin serie Tro & Liv. Katolska teologiska och kulturella tidskriften Signum sticker ut som ett stort föredöme med sin bredd och sitt djup. För de flesta av de anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan saknas dock och dessvärre tillgång till dessa eller liknande alster.

Kyrkans tidning (KT) har längre inte ens ambitionen att informera om forskningen och avhandlingarna bl a vid de teologiska fakulteterna i Sverige, de Nordiska grannländerna eller utöver världen. . Åtminstone en bilaga i KT borde ges utrymme för att vidga vyerna med inblick i vad forskarna håller på med och de lärdomar de kan förmedla. Vår Lösen, Social Debatt och Tro och tanke har lämnat hål som fler borde ha ambitionen att avhjälpa. Vem berättar de dom gjorde? Kyrkans tidning kan börja och Svenska kyrkans Forskningsråd kan återuppta sin eminenta skriftserie!

Omöjligt bryta sig ur storpastorat

Feta pastorat hörde man talas om. Där kunde prominenta präster husera och bli både omfångsrika och extra förmögna. De magra pastoraten var lågstatusplatser med skraltig ekonomi. I utjämningens tider motverkas delvis detta förhållande. Märkligt nog har pastoratsreformen inneburit att man kan ta från de rika och ge åt de fattiga. 

De stora och folkrika församlingarna med god ekonomi kan inom storpastoratet finansiera de icke bärkraftiga. Istället för församlingssammanslagning har de fått plats i storpastoratet och där får de fortsätta verka som enheter. En Robin Hood-effekt av reformen innebär att de som betalar in kyrkoavgift i de mycket små och magra församlingarna får ut mycket mer än de betalat för. De stora församlingarna blir av med resurser och de små subventioneras. De sista ska bli de första även i detta avseende? 

Nog kan det se ut som en god gärning att behålla de små församlingarna men i längden kan inte landsbygden som avfolkas fortsätta leva fett på de facto magra inkomster. En församling som ser sina resurser bekosta både verksamheter och betydande personalgrupper i icke bärkraftiga församlingar kan inte ta initiativ för att bryta sig loss. I pastoratsreformen gick ägandet av fastigheter och kontrollen över ekonomin över till pastoratet. Det som generationer slitit och släpat för att bygga upp kontrolleras nu av pastoraten.

KO: Kap 37, 6 a § Stiftsstyrelsen beslutar om bildande, ändring och upplösning av pastorat om inte annat framgår av 7 och 7 a §§. (SvKB 2017:18). 

Dessutom gäller: 8 § I ett ärende enligt 6 § första stycket eller 6 a § ska stiftsstyrelsen göra den utredning som behövs. Församlingar och pastorat ska lämna uppgifter och i övrigt i skälig omfattning hjälpa till i utredningsarbetet, om stiftsstyrelsen begär det. Vid utredningen ska stiftsstyrelsen samråda med berörda församlingar och pastorat samt med domkapitlet.

11 § Fördelningen av tillgångar och förbindelser ska grundas på vad som är ändamålsenligt och skäligt. Församlingarna och pastoraten får träffa en överenskommelse om hur fördelningen ska göras.

En enskild församling kan knappast få till stånd en frigörelse från ett storpastorat. Makten att förändra ligger hos stiftsstyrelsen. Kyrkofullmäktige kan besluta om ändrad församlingsindelning i pastoratet med godkännande av stiftet. Sådan förändringar gör naturligtvis planer på att bryta sig loss omöjliga. Det borde finnas en rätt för församlingar som ser sig utnyttjade och ständigt förfördelade att ta initiativ så att stiftet måste utreda möjligheterna. Men hur skulle det alls bli möjligt som kyrkoordningen ser ut idag? Stiftsstyrelsen som godkänt storpastoratet lär inte låta en bärande del bryta sig loss. Pastoratet som ser möjligheter att finansiera de icke bärkraftiga församlingarna lär aldrig vilja gå miste om kassako-församlingar, de som förr beskrevs som feta. Nu för tiden är det feta endast beroende på många kyrkotillhöriga som betalar sin kyrkoavgift.

Summa summarum: det är i praktiken omöjligt för en församling att bryta sig ur och loss från ett storpastorat. Men det var kanske så man faktiskt ville ha det från politisk och nationell nivå som såg till att storpastoraten blev till?!

Vem rycker ut och rycker in?

När det trasslade i Visby eller när det bråkades i Härnösand. till exempel, var fanns Arbetsmiljöverket med sina inspektioner då? Arbetsgivare är skyldiga till hålla sig med kontinuerligt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1)! Men det brister ofta akut på många ställen och då borde det finnas resurser för att göra inspektion och kontroll av vad som brister INNAN det har gått för långt. I Visby var det konflikt och strul i många år och utredningar gjordes lokalt som förvanskades och skrevs om. Där skulle man ha behövt en fungerande tillsyn...

Under pandemin lär det bli ansträngt på många arbetsplatser. Vem rycker ut och vem rycker in för att hjälpa upp situationerna när arbetsgivarna och personalen har svårt att klara upp det hela? Vågar skyddsombuden? Kyrkan, varje stift, borde faktiskt ha sin egen arbetsmiljöinspektion!

Au Dieu med mässfirandet

Pandemin har gått fram som en slåttermaskin. Vad nu en slåttermaskin är för den urbana befolkningen. Kanske kunde högtrycksspruta användas istället? Hur som helst, antalet högmässor och mässor har rasat med rekordfart. En anledning är inskränkningen till 8 deltagare vid gudstjänster och Öppna kyrkor. Där sitter de i Örebo Nikolai och Olaus Petri kyrkor med plats i var och en för 6-700 personer och med en takhöjd som slår varenda affär, butik och restaurang med massor av kubikmetrar! Där behövs teaterkikare för att upptäcka sina gudstjänstfirande syskon. Nu för tiden ekar det verkligen om psalmsången. Skäms regeringen! Detta är en alltför långt gången inskränkning av rätten att utöva och praktisera sin tro, sin religion. Bara ät- och konsumera-religionerna har fått arbeta vidare med hyfsade villkor. Människan lever faktiskt inte av bröd allena!

I Örebroperspektiv ser det ut som följer: I Almby församling erbjuds en torsdagsmässa. I Längbro församling är ingen mässa annonserad. I Mikaels församling annonseras ingen mässa. I Nikolai församling ska KG Hammar predika i en gudstjänst. Förklaringen? Det är radiosänt. Ingen mässa annonserad. I Olaus Petri församling erbjuds 4 mässor (!) under söndagen och därtill en onsdags- och en torsdagsmässa. I Edsbergs m fl församlingar annonseras ingen mässa. I grannpastorat ser det ut så här: I Axbergs och Glanshammars församlingar annonseras ingen mässa. I Tysslinge församling annonseras ingen mässa. För övrigt i  predikoturerna i NA den 19 februari: Asker-Lännäs ingen mässa, i Askersund-Hammars församling ingen mässa, i Bodarne pastorat är en mässa annonserad, Knista församling, ingen mässa, i Kumla pastorat ingen mässa, i Kvismare församling ingen mässa, i Lerbäck-Snavlunda pastorat är en mässa annonserad, i Näsby Fellingsbro pastorat ingen mässa, i Sköllersta församling ingen mässa. i Viby församling firas en högmässa!

De flesta av ovanstående församlingar ligger i nattvardsväckelsens Strängnäs stift! Man kan undra om detta blir knäcken och undergången för högmässofirandet i denna del av Svenska kyrkan. Viby och Olaus Petri församlingar sticker verkligen ut i sammanhanget. Viby är nyskapande och annonserar följande: Drive-in-kyrka; Parkera vid Församlingshemmet och följ gudstjänsten via storbildsskärm och bilradio. Nattvard och kyrkkaffe delas ut till bilarna på ett coronasäkert sätt...

Prioriteringen gick upp i tunn luft

Bloggen stillsam har nog blivit alltför personlig, rent av privat. Läsarnas antal minskar stadigt. Men det kan säkert vända. Skam den som ger sig efter mer än 10 års bloggande. En gång fick jag rådet inför att skriva ledare i Kyrkans tidning att inte vara förmer än att kunna skriva om de egna erfarenheterna ända in i vardagen. Varför? Jo, därför att de som läser inte lever enbart i ideologier och politik utan även som personer, var och en med sin vardag.

Hela nationen har sina ögon riktade mot vaccinfördelningen och de olika faserna. I mitt fall kändes det betryggande när det meddelades att dialysaptienter och deras hemgrupp skulle prioriteras. Priorieringen i praktiken visar sig först för dem upp till 64 års ålder eftersom de lyfts upp till fas 2. De över 80 år som dialyseras gick på pur ålder in i fas 1 och var därmed på grund av sin ålder de mest prioriterade. Ingen högra fas fanns. Vi som befinner oss mellan 64 och 80 fick samma behandling, dvs att vår ålder gav oss vår placering bland alla andra oavsett risker över 64 år. Vi fick alltså plats i fas 2, dit också de under 64 sorterades. vilket lyfte dem ur ålderskategori och bevisligen blev de något prioriterade.

Vi borde naturligtvis ha skaffat oss hemtjänst utöver den synnerligen allvarliga och riskfyllda njursjukdom vi lider av för att i realiteten ha blivit prioriterade. Tidigare på bloggen har jag berättat att vi varannan dag möter minst tre andra patienter liggande i samma sjukhussal och vi möter vanligtvis minst två ibland upp till 4 ur personalen, sjuksystrar, undersköterskor och läkare. Vi exponeras och har från början urkassa immunförsvar.

Men, det känns ovärdigt att börja tävla om platserna och försöka tränga sig före. Prioriteringen gick upp i tunn luft (en anglicism, varför inte anglikanism, utifrån begreppet thin air) eftersom vi inte får försteg när vi bokar - där gäller först till kvarn inom de grupper som räknas upp. De som har möjlighet att kasta sig över bokningstiderna den dag de släpps. Man får se det som en övning i ödmjukhet, i lugn och tålamod. Tids nog blir det allas tur. Tur att det alls finns vaccin, för det gör det väl...?

Rasistisk (?) färg bör målas över

Nu är konstvärlden i fokus - igen! Uppenbarligen har ett rum benämnt Vita havet blivit omdebatterad då åsikten att ordet vita i Vita havet kan uppfattas som rasistiskt eller åtminstone antyda rasism.Professor Sara Kristoffersson har hävdat att benämningen inte har ett dugg med rasism att göra. Vågorna går höga.

Här ett ev. möjligt konsekvensbeslut som skulle kunna råka bli av om ord blir så laddade att de förvandlas till något rasistiskt. Från högsta ort meddelas att från och med den 1 mars ska vit färg förbjudas på Konstfack (obs ironi!) i alla slags konstformer som skulptur, målning, snideri och väggbeklädnad. Alternativa färger som får brukas vid övermålning (av det v--a) är blandfärger som violett och grönt. 

Samhället påverkas på sikt. Därför blir det följdverkningar. Man får inte längre blekna och bli vit i ansiktet. Randig får man dock bli. Andra kulörer påbjuds. Vita lögner ska numera kallas grå. Vita Bergen och Vitabergsparken ska byta namn till Bergen och och Parken. Vite ska inte länge kunna utdömas. Brune blir den nya benämningen. Bakgrundsfärgen på alla datorer ska bli grönt. Kopiepapper bestäms till olika rosa nyanser.

Så börjar vår sköna nya värld!?

Militär och kyrklig klädkod

Prästen dök upp vid begravningen som skulle genomföras med illröda strumpor och sandaler. Iögonenfallande, som man säger. I Karlstad utmärkte sig någon vid prästmötet genom att bära snickarbyxor istället för påbjuden kaftan. Hur präster klär sig är ett samtalsämne som är allmänt förekommande. När de svajar långt utanför förväntningar och tradition kommer tungorna igång.

Även i kyrkorummet händer det att märkliga ting förekommer. Mässan firas vid ett naket altare, utan altardukar, med en vardagsklädd präst utan liturgiska plagg, som hade personen bara råkat hamna där. Det händer att manlig kyrklig personal föredrar att ha stickad mössa eller keps på sig även i kyrkorummet, framför att vara barhuvad. Det blir tydligt att förebilden smittar av sig när konfirmandbänken är fylld av ynglingar med keps på skulten.

I det svenska försvaret är ordningen en annan. Vid korsordslösandet behövdes information om ett militärt plagg så det blev till att söka på nätet. Döm om min förvåning när ett 400-sidigt dokument dök upp: Reglemente, Uniformsbestämmelser 2015. Detta var ett fynd, en sällsynt gåva, som skulle förgylla några timmar av mitt liv! I förordet kunde man läsa vad överbefälhavaren anser: Vår samhörighet grundas på vår gemensamma värdegrund, den unika militära professionen och dess tydliga attribut. Uniformer och annan igenkännbar klädsel är därmed symboler som förenar och förpliktigar. Skulle man överföra detta tänkande till kyrkan börjar det svindla. Tänk om det fanns ett reglemente åtminstone för kyrkans vigda ämbeten... Till exempel att persedlar från olika uniformssystem inte får blandas. Hur skulle det då bli med birettor och kalotter?

Vid enskilt uppträdande får privat ryggsäck, axelremsväska och portfölj i diskret färg (blå, brun, grön, svart) bäras till strids- och arbetsuniformer (1.2.6.4 Väskor och paraplyer)

I avsnittet om tillpassning kan man läsa: Långbyxor anpassas så att pressvecken framtill faller rakt över skodonen. Långbyxor är skurna så att längden vid klacken är något lägre an vid framdelen... Även skorna behandlas: Lågskor och skodon för paradbruk poleras till högglans med svart skokräm. Skokrämen appliceras i cirkulära rörelser med fuktad och väl urvriden putstrasa eller bomullstuss. Skokrämen inarbetas efterhand i flera tunna lager intill önskad glans uppnåtts....

Vill man veta finns det regler för motorcykeldräkt, snödräkt, mekanikerdräkt och riddräkt! Svenska kyrkan kanske inte behöver 400 sidor för att reglera hur kläderna i kyrkan ska se ut och användas. Men lite ordning är inte att förakta eftersom anarkismen och individualismen har ganska stort spelrum och det uniforma och gemensamma bruket är nedtonat till rekommendationer och påbud, vid enstaka tillfällen. Inte ens regler om hur kaftaner och talarer kan och ska se ut tycks finnas och blir därför inte heller efterlevda. Tid för förändring och ett härligt junfruligt område att utforska och reda upp!

Konsten att förlora

The noble art of loosing, är det demokraternas senaste strategi för att på lång sikt bli av med Donald Trump som politisk maktfaktor? Hur ska man annars förstå att rättegången i senaten drevs igenom och genomfördes med vetskap om att republikanerna skulle lyckas frikänna Trump? 

En sådan förlust till och Trump är körd kan ha varit kalkylen. Uppmärksamheten för Trumps negativa sidor och exponeringen av det våld han lyckades få i rullning kan ha bedömts som så värdefullt och skakande att någon come back för populisten Trump skulle bli omöjlig. 

Att förlora ett slag avgör ibland, men sällan, hela kriget. I en konflikt som pågår länge behöver man ha hela bilden och det långsiktiga perspektivet klart för sig. Det kan vara strategiskt att ta en förlust för att senare och möjligen i ett annat sammanhang (rättsväsendet) bli vinnare. I ishockeyturneringar lär det ibland ha varit klokt att förlora en match för att i ett senare skede få svagare motstånd. Taktikistkt och strategiskt tänkande leder till sådana slutsatser. Det kan till och med vara så att en förlust motiverar och mobiliserar den förlorande sidan så att striden vänder. I aktuell amerikansk politik är valvinsten så betydande att demokraterna visste sig ha råd att ta smällen med Trumps frikännande. Men det förvånar att man hade så bråttom att ingen grävde djupare bland de anställda i Trumps stab och bland indragna republikaner för att få ovedersägliga bevis på presidentens inblandning i attacken på Capitolium.

Den som lever får se...