Om man sparar 25 procent av en tjänst vad kan man då satsa på verksamhet? Skulle vi välja att dra ner ytterligare några procent av någons tjänstgöringsgrad vilket utrymme får man då? Frågor som återkommer varje år när nästkommande års verksamhet ska planeras och ekonomiseras.
Omställningen från statlig och kommunal kyrkomodell till ett ideellt och mera deltagarstyrt församlingsarbete går långsamt. Anställda tar fortfarande på många håll hand om och sköter mycket av det som normalt kunde ligga i varje kristens kallelse och uppdrag. Det fanns decennier då snart sagt varje lekmannainsats avlönades. Det blev näst intill omöjligt att vara oavlönad, frivillig och ideell medarbetare. Fick man inte timlön skulle man åtminstone ha ett rejält arvode. Annars var det som om dessa personer inte värderades. Deras värde kunde nästan inte uttryckas på något annat sätt än i och genom pengar.
Nu är vi på väg åt ett annat håll. Men ack så långsamt. De gamla mönstren är svåra att bryta. Ändå är enda vägen framåt ett ökat personligt engagemang och ansvarstagande. Medlemmarna behöver bli ryggraden i församlingarnas arbete och verksamheter. En omställning behöver då ske från ett stort antal anställda till ett ännu större antal ideella medarbetare. Det är kanske den viktigaste budgetfrågan är nu - hur kan man medvetet och ansvarigt genomföra detta skifte? Som dessutom helt bygger på och förutsätter att människor faktiskt vill vara indragna och tagna i anspråk i trons aktiva liv för kyrkans skull.
23 maj 2012
21 maj 2012
Årshjulet står på budget
Årshjulet snurrar på. Det där hjulet som många tror styr olika verksamheter. Trots att ett årshjul mera är en spegelbild av vad man tidigare år gjorde vid olika tidpunkter. I det hjul jag ibland som ordentlig administratör tar fram och konsulterar står det så här års med stora bokstäver: BUDGET. Det betyder att man i församlingens olika verksamheter ska ha planerat nästkommande års insatser. Verksamhetsplanerna ska vara färdiga med tydliga och mätbara mål. Allt ska vara genomtänkt och värderat i pengar och personal och annat som kan behövas.
Men budgetarbetet är på många håll en repris och en upprepning. Särskilt som det inte rinner till medel och nya pengar ur tidigare outnyttjade källsprång. Tvärt om sipprar en rännil långsamt iväg med varje utträde ur kyrkan. Har man tur blir det åtminstone en uppräkning för kostnadsökningar som följer av lönerörelsen. Den är i skrivandes stund inte klar så vad det i slutänden blir måste man gissa.
Men vi kavlar upp ärmarna och tänker fritt och stort. Och gör ungefär det vi gjorde förra året... och lite till!
Men budgetarbetet är på många håll en repris och en upprepning. Särskilt som det inte rinner till medel och nya pengar ur tidigare outnyttjade källsprång. Tvärt om sipprar en rännil långsamt iväg med varje utträde ur kyrkan. Har man tur blir det åtminstone en uppräkning för kostnadsökningar som följer av lönerörelsen. Den är i skrivandes stund inte klar så vad det i slutänden blir måste man gissa.
Men vi kavlar upp ärmarna och tänker fritt och stort. Och gör ungefär det vi gjorde förra året... och lite till!
19 maj 2012
En övermåttan härlig dag
Solen skiner. På gullvivor och blommande slånbär. Denna dag stänger jag dörren till all sköns diskussioner och debatter. Går ut och ställer mig i gräset. Andas djupt och tänker att detta i sanning är en övermåttan härlig dag. Den är här. I detta nu. I denna stund, i detta ögonblick. Det slår mig att jag tänker som en predikan överlastad med och fylld av stora ord. Men, för en gångs skull är det inte alls opassande. Är dagen så intagande fin - då ska den också få ta plats i mitt sinne. Kalendern har jag stoppat undan. Plikterna och alla måsten får vara. Jag är nämligen upptagen. Strängt och ljuvligt uppfylld av den sjudande våren.
18 maj 2012
Månggifte, kvinnomisshandel och Islam
Tråkigt är att precisionen hos Uppdrag Granskning är möjlig att ifrågasätta. I det program som handlar om månggifte, kvinnomisshandel och islam som religion i Sverige. Detta att diverse rådgivare blir omgjorda till imamer är så onödigt. Den minimala bristen verkar bli utvägen för flera moskéer att ruska av sig berättigad kritik. Men, även dessa andra företräder moskéerna. Självfallet har man försäkrat sig om dessa står för det man i församlingen uppfattar som rätt och riktigt.
Den andra invändningen är att det som sagts är ryckt ur sitt sammanhang och medvetet sammanklippt på ett ofördelaktigt sätt. Uppdrag Gransknings hemsida ger ytterligare material som tar bort det udden av dessa invändningar. Men det kan vara värt att tänka på att hade man gjort ett liknande inslag om själavården t ex i Svenska kyrkan hade den absoluta tystnadsplikten hindrat berörda präster att gå i svaromål och diskussion.
Muslimska församlingar väljer sina imamer och borde ha sett till att dessa talar landets språk, är införstådda med svensk lagstiftning och inte säger en sak utåt och en annan inåt. Därför finns det goda skäl för en imamutbildning i Sverige. Den kan församlingarna slå sig samman och ordna. Basen kunde ju vara ett antal universitetskurser och därefter en egen påbyggnad?
Den springande punkten i det som nu förts ut i offentligheten är hur man förhåller sig till islams sharialag. Tillåts den vara överordnad svensk lag? Hur ser man på relationen mellan sharia och svensk lag?
Flera av dem som nu träder fram och hävdar allt gott islam gjort för kvinnor och att man verkligen är för jämställdhet har ett rejält arbete framför sig. Bara detta att lyfta fram svensk lag och kvinnokonventionen kan bli omvälvande. Dessutom kan det vara läge att se över att det finns jämställdhetsplaner och kvinnor som anställda och företrädare.
Att dialogen blir svårare framöver säger sig självt. Risken är att många muslimer sluter sig inför och mot det omgivande samhället. Schablonerna och fördomarna kan ha verkat bli bekräftade. Men det som hänt bör samtidigt kunna leda till mera seriösa och uppriktiga relationer. Så att det blir ett verkligt samtal, ett verkligt möte när företrädare för för olika religioner möts. Så att vi kan säga vad vi verkligen tänker och inte vad vi tycker någon annan vill eller behöver höra! Och när vi möter varandra på arbetsplatser, i skolor och på alla andra ställen där människor strålar samman ska vi kunna mötas i öppenhet.
Den andra invändningen är att det som sagts är ryckt ur sitt sammanhang och medvetet sammanklippt på ett ofördelaktigt sätt. Uppdrag Gransknings hemsida ger ytterligare material som tar bort det udden av dessa invändningar. Men det kan vara värt att tänka på att hade man gjort ett liknande inslag om själavården t ex i Svenska kyrkan hade den absoluta tystnadsplikten hindrat berörda präster att gå i svaromål och diskussion.
Muslimska församlingar väljer sina imamer och borde ha sett till att dessa talar landets språk, är införstådda med svensk lagstiftning och inte säger en sak utåt och en annan inåt. Därför finns det goda skäl för en imamutbildning i Sverige. Den kan församlingarna slå sig samman och ordna. Basen kunde ju vara ett antal universitetskurser och därefter en egen påbyggnad?
Den springande punkten i det som nu förts ut i offentligheten är hur man förhåller sig till islams sharialag. Tillåts den vara överordnad svensk lag? Hur ser man på relationen mellan sharia och svensk lag?
Flera av dem som nu träder fram och hävdar allt gott islam gjort för kvinnor och att man verkligen är för jämställdhet har ett rejält arbete framför sig. Bara detta att lyfta fram svensk lag och kvinnokonventionen kan bli omvälvande. Dessutom kan det vara läge att se över att det finns jämställdhetsplaner och kvinnor som anställda och företrädare.
Att dialogen blir svårare framöver säger sig självt. Risken är att många muslimer sluter sig inför och mot det omgivande samhället. Schablonerna och fördomarna kan ha verkat bli bekräftade. Men det som hänt bör samtidigt kunna leda till mera seriösa och uppriktiga relationer. Så att det blir ett verkligt samtal, ett verkligt möte när företrädare för för olika religioner möts. Så att vi kan säga vad vi verkligen tänker och inte vad vi tycker någon annan vill eller behöver höra! Och när vi möter varandra på arbetsplatser, i skolor och på alla andra ställen där människor strålar samman ska vi kunna mötas i öppenhet.
15 maj 2012
Har du hört rösten?
Ingen vill vara herde. Därför att ingen vill bli förd. Eller ledd. Knappast ens ledsagad. Alla vill vara Lucia. Eller Maria i julspelet. När andra leder verkar man ju hjälplös. Hur känns det? Men att ta på sig uppgiften att leda är inte lika populärt som att vilja slippa andras ledning. Auktoriteter har det inte lätt i tider av skepticism och avståndstagande. De stora institutionerna tappar i förtroende. Den bristande tilliten gör allt flera mera oberoende men också mera ensamma... Och när man väl är hjälplös kan det vara bra att ha koll på vem man kan lita på. Och kunna urskilja vem som vet vad den talar om. Vem som inte bara snackar, utan gör det som betyder något.
Att vara får är inte populärt. De låter illa och springer yvigt omkring. I en rörig flock. Där många vill vara först. Dessa får. Är extremt virriga. Och svårledda. Är det verkligen förklaringen till att den kristna kyrkan envisas och till varje pris ska hålla fast vid en sådan lantlig bild?
Jag hör vad du säger, kan de säga. Folket. Flocken. Och tro vad du vill. Jag gör i alla fall vad jag vill. Eftersom du ändå inte lever som du lär. Så det så. Men det är gott att höra till. En gemenskap. Men där är jag med på mina villkor. Så kan jag också instinktivt reagera. Inte alldeles olikt en viss katt. Som gärna är nära och varm och god. Men som aldrig någonsin på denna sidan evigheten skulle komma på tanken att vara en i hjorden. För dessa varelser finns det säkert också en väg. Bara de lyssnar till rösten. och känner igen den.
Själv är jag ingen bra flockmänniska. Jag avskyr att klappa i takt. Efter en konsert. Då måste jag bara klappa orytmiskt. Och extra hårt. Och jag har svårt för gå på led. Att inordna mig. I märkvärdiga och obegripliga ordningar. Svårt att erkänna och följa auktoriteter. Särskilt om de saknar självkritik och brister i självinsikt. Det borde räcka med att en yttrade orden: följ mig. Den rösten känner jag igen. Den herden är min! Men min hörsel är inte vad den borde vara. Ofta, alltför ofta, tycker jag höra rösten och så visar det sig bara vara min egen längtan, mina önskningar. Om jag inte ingår i en gemenskap där man kan backa upp varandra och medverka till urskiljningsförmågan - då saknas den viktiga komponent som gruppen ger. Hjälp och stöd. Även i lyssnande, tolkning, bön.studium
Alla de andra behöver jag väl ändå inte följa. Åtminstone inte bara därför att de tycker det ska vara så. Eller har rätt titel. Och utan argumentation har bestämt sig för det ena. Eller det andra. Som jag ska eller borde göra. Rätta mig efter. Ofta ganska godtyckligt. Vilket som. Bara de visar att de har makt. Och position. Och lönegrad.
Så när det ropas följ mig frågar jag mig alltid: varför då? Räcker det inte att ha hört rösten? Den gode herdens röst. Och att följa honom. Om flera är på samma väg blir vi väl till sist en ganska bra hjord, flock, gemenskap, församling...
Besvärande många av dem som helst ska kunna det mesta själva är på väg åt något annat håll. När de vuxit upp kanske de kan släppa sina märkvärdiga manér. En dag vaknar dom, vi, jag, upp och inser vad det betyder bli en i gänget. En hjord och en herde. En Kristi kropp.
Att vara får är inte populärt. De låter illa och springer yvigt omkring. I en rörig flock. Där många vill vara först. Dessa får. Är extremt virriga. Och svårledda. Är det verkligen förklaringen till att den kristna kyrkan envisas och till varje pris ska hålla fast vid en sådan lantlig bild?
Jag hör vad du säger, kan de säga. Folket. Flocken. Och tro vad du vill. Jag gör i alla fall vad jag vill. Eftersom du ändå inte lever som du lär. Så det så. Men det är gott att höra till. En gemenskap. Men där är jag med på mina villkor. Så kan jag också instinktivt reagera. Inte alldeles olikt en viss katt. Som gärna är nära och varm och god. Men som aldrig någonsin på denna sidan evigheten skulle komma på tanken att vara en i hjorden. För dessa varelser finns det säkert också en väg. Bara de lyssnar till rösten. och känner igen den.
Själv är jag ingen bra flockmänniska. Jag avskyr att klappa i takt. Efter en konsert. Då måste jag bara klappa orytmiskt. Och extra hårt. Och jag har svårt för gå på led. Att inordna mig. I märkvärdiga och obegripliga ordningar. Svårt att erkänna och följa auktoriteter. Särskilt om de saknar självkritik och brister i självinsikt. Det borde räcka med att en yttrade orden: följ mig. Den rösten känner jag igen. Den herden är min! Men min hörsel är inte vad den borde vara. Ofta, alltför ofta, tycker jag höra rösten och så visar det sig bara vara min egen längtan, mina önskningar. Om jag inte ingår i en gemenskap där man kan backa upp varandra och medverka till urskiljningsförmågan - då saknas den viktiga komponent som gruppen ger. Hjälp och stöd. Även i lyssnande, tolkning, bön.studium
Alla de andra behöver jag väl ändå inte följa. Åtminstone inte bara därför att de tycker det ska vara så. Eller har rätt titel. Och utan argumentation har bestämt sig för det ena. Eller det andra. Som jag ska eller borde göra. Rätta mig efter. Ofta ganska godtyckligt. Vilket som. Bara de visar att de har makt. Och position. Och lönegrad.
Så när det ropas följ mig frågar jag mig alltid: varför då? Räcker det inte att ha hört rösten? Den gode herdens röst. Och att följa honom. Om flera är på samma väg blir vi väl till sist en ganska bra hjord, flock, gemenskap, församling...
Besvärande många av dem som helst ska kunna det mesta själva är på väg åt något annat håll. När de vuxit upp kanske de kan släppa sina märkvärdiga manér. En dag vaknar dom, vi, jag, upp och inser vad det betyder bli en i gänget. En hjord och en herde. En Kristi kropp.
13 maj 2012
Livsfarlig ledning
I går var det streetmarket, det hette faktiskt så, på Gamla gatan i örebro. Svenska kyrkan var där. Med en levande Jukebox. Man sjöng en psalm för 5 kronor. För tio kunde man sluta. Men det var det ingen som önskade. Tvärt om. man betalade i förväg så att fler skulle få höra kyrkfolket sjunga kända psalmer. Uppskattat över hövan!
Vid ett bord i närheten sålde man emaljskyltar. Texten löd: Livsfarlig ledning med en tydlig och avskräckande blixt på. De flesta har sett sådana granna varningsskyltar. Den kunde lämpligen sättas på en närbelägen kyrkoherdedörr. Eller inte. Annars kunde användas vid förkunnelsen. Det var nämligen Böndagen denna söndag.
Livsfarlig är bönen eftersom den förändrar livet. Baalsprofeterna fick en gång för mycket länge sedan se Guds blixt tända eld (1 Kungaboken 18:1-46). Livsfarligt? Inte därför att allt blir som man önskar. Utan därför att man blir uppmärksam på vad man själv, och andra, behöver. I bönens möte gör sig även frågan om vem jag är och vart jag är på väg påmind. Så småningom kan de flesta orden lägga sig till ro och ge plats för annat, undantryckt och undanträngt. Det kan för de flesta kännas mera hotande och farligt än det är.
Bönen är en verklig hävsstång för förändring. och förnyelse. Livsfarlig därför att man kommer i direktkontakt med levande Gud. Som man gärna sa förr. Högspänning.
Vid ett bord i närheten sålde man emaljskyltar. Texten löd: Livsfarlig ledning med en tydlig och avskräckande blixt på. De flesta har sett sådana granna varningsskyltar. Den kunde lämpligen sättas på en närbelägen kyrkoherdedörr. Eller inte. Annars kunde användas vid förkunnelsen. Det var nämligen Böndagen denna söndag.
Livsfarlig är bönen eftersom den förändrar livet. Baalsprofeterna fick en gång för mycket länge sedan se Guds blixt tända eld (1 Kungaboken 18:1-46). Livsfarligt? Inte därför att allt blir som man önskar. Utan därför att man blir uppmärksam på vad man själv, och andra, behöver. I bönens möte gör sig även frågan om vem jag är och vart jag är på väg påmind. Så småningom kan de flesta orden lägga sig till ro och ge plats för annat, undantryckt och undanträngt. Det kan för de flesta kännas mera hotande och farligt än det är.
Bönen är en verklig hävsstång för förändring. och förnyelse. Livsfarlig därför att man kommer i direktkontakt med levande Gud. Som man gärna sa förr. Högspänning.
12 maj 2012
Andersons universitet i Indiana.
En lördag afton i kyrkan med en strålande konsert av Anderson University Chorale! De kom från Indiana och deras universitet drivs, om jag förstått saken rätt, av The Church of God. Inga dåliga anspråk. Guds kyrka! Den borde vi alla tillhöra. Eller åtminstone önska att vi hörde till...
Körsångarna var oerhört duktiga. De är nu på väg till Finland för konserter i Pyhän Laurin kirkko i Lohja den 16/5. Därefter framträder de i Lakeuden Risti - Seinäjoki den 17 maj. Den 18 är det dags för Teljän kirkko i Pori och finalen äger rum i Vihdin kirkko i Vihti. Folk borde gå man ur huse för dessa fina konserter. Så Finland - passa på!
Körsångarna var oerhört duktiga. De är nu på väg till Finland för konserter i Pyhän Laurin kirkko i Lohja den 16/5. Därefter framträder de i Lakeuden Risti - Seinäjoki den 17 maj. Den 18 är det dags för Teljän kirkko i Pori och finalen äger rum i Vihdin kirkko i Vihti. Folk borde gå man ur huse för dessa fina konserter. Så Finland - passa på!
Gammalt kåseri om bönens eventuella skadlighet
Dag Sandahl har på sin blogg skrivit om problem som föräldrar i Mönsterås upplever med anledning av att skolavslutningen kanske inte ska hållas i kyrkan. Det blir märkligt nog kyrkan som stänger ute - och inte skolverket och byråkraterna i Stockholm. Frågan har varje år sedan länge fram under senvåren engagerat många människor i det avlånga landet. Därför får Folke Heim (mitt folkhemsalias) låna ut ett äldre kåseri om invändningar mot skolavslutningar som brukar lyftas fram. Sådant som tycks få stöd genom det som myndigheterna basunerar ut.
I diskussionen hävdar de som är emot skolavslutningar i kyrkan faror och risker: skadlig religiös påverkan, bön, kyrkan måste just vid skolasvlutningar vara enbart en lokal och eftersom skolan är arrangör så ska kyrkan (dvs präst, men sällan musiker och vaktmästare) hålla sig borta. Om prästen alls är där ska prästen inget säga och absolut inget som har med tro och religion att göra. Muslimerna kan ta illa vid sig etc.
"Dörren formligen vräktes upp och en upprörd kvinna skyndade ut. Förfärligt, skrek hon. Hjälp! Utrym lokalen, ropade hon så högt hon kunde. Snart fylldes dörröppningen av andra som inte kunde komma ut fort nog. Kalla hit Securitas! Finns det inga vakter? Ring polisen!
Ju fler som trängt sig ut genom dörröppning desto högre blev kakafonin av uppjagade röster. Får det gå till så här, sa en förtvivlad man. Hemskt! Hur kan detta hända? Får det verkligen gå till så? I en demokrati?! En annan person bara skakade på huvudet och ytterligare en gömde ansiktet i sina händer. Runt omkring de vuxna samlades nu också barn. Många barn i fina kläder. Några hade blommor i händerna.
En person som bara råkat gå förbi undrade, vad är det som har hänt? Brinner det? Kvinnan som först trängt sig ut genom dörren hade nu samlat sig så pass att hon kunde svara. Nej, det brinner inte. Det är ännu värre! Det är en person som ber därinne. Högt! Och ljudligt!
Ja, men är inte det här en kyrka, undrade en annan person som också bara råkat gå förbi och nu nyfiket stannat till. Det kan väl hända, sa kvinnan. Men nu är det faktiskt skolavslutning och då är det inte en kyrka utan mer som en aula. Skolundervisning liksom och då ska prästen vara tyst! Hon ska inte vara där. Och säger hon något ska hon faktiskt bara tillönska oss det finaste sommarlov man kan hoppas på, med sol och bad och lång ledighet! Det där gjorde hon faktiskt och redan då var jag lite orolig. Men så! Plötsligt började hon be! Och jag kunde inte andas längre. Bönen liksom sög upp allt tillgängligt syre. Jag kände att vi måste få ut barnen därifrån innan de tog intryck eller blev skadade. Bön, så gräsligt!
Lite bön kan väl inte skada, sa en av dem som stannat till.
Skada, ropade kvinnan uppbragt. Skada, jo jag tackar jag! Religionen är skyldig till världskrig och svält och bomber och vidskepelse. Hon hämtade andan. Och till hjärntvätt och politik och girighet och jag vet inte vad. Det ska inga barn utsättas för.
Men du, hur vet du att prästen bad? Den äldre personen såg uppriktigt nyfiken ut.
Det såg man på henne, hon knäppte händerna och såg upp i taket. Och så sa hon något om Gode Gud ge nu alla dess barn nånting vad det nu var, och så hörde jag inget mer. Då hade jag redan börjar springa mot utgången.
Men snälla du, sa den förbipasserande och nyfikne, har du inte hört talas om tyst bön? Prästen har väl bett i flera dagar för den här skolavslutningen och hon fortsatte väl att be under barnens sånger och rektorns tal. Så gör dom, vet du inte det?
Nu såg kvinnan fullständigt förstörd ut. Du menar inte, sa hon... Att hon... att hon har bett hela tiden? Utan att det hördes? Gud förbjude, utbrast hon högt och sjönk ner på en bänk. Utmattad. Skakad. Förfärad.
Så drömde jag. Mitt namn är Folke. Folke Heim."
Skolverket om adventssamlingar och skolavslutningar.
Om skolan och kyrkan, juridisk vägledning från Skolverket::
En förskola eller skola bör alltid noga överväga om det är lämpligt att hålla en avslutning
eller en samling i samband med en religiös högtid i kyrkan eller en annan religiös lokal.
Avslutningen är en betydelsefull del av skolans verksamhet. Det är därför viktigt att skolan
utformar avslutningen eller en samling i samband med en högtid så att alla elever kan delta
och att föräldrarna kan låta sina barn delta utan att de känner att de blir ensidigt påverkade
i någon trosriktning.
Avslutningen eller samlingen kan ske i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på
traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och det inte förekommer några
religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse...
Om en skola överväger att hålla en skolavslutning i kyrkan bör lämpligheten i detta noga
övervägas utifrån det tänkta innehållet. Det är viktigt att rektorn behåller
kontrollen över avslutningens utformning om den hålls i kyrkan. Rektorn
har ansvaret för att skollagens bestämmelser följs och måste därför i sina
kontakter med kyrkan tydliggöra vad som får förekomma eller inte.
Avslutningen får inte utformas så att det blir en religionsutövning för
eleverna. Gränsen för när en skolavslutning är ett uttryck för
religionsutövning måste bedömas från fall till fall. Skolinspektionen har i ett
flertal tillsynsbeslut slagit fast att om skolavslutningen utformas så att
tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma
samvaron och att det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön,
välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan. Det är
dock möjligt att sjunga ”Den blomstertid nu kommer”, som visserligen är
en psalm men som är tydligt förknippad med traditionen med
skolavslutning.
I diskussionen hävdar de som är emot skolavslutningar i kyrkan faror och risker: skadlig religiös påverkan, bön, kyrkan måste just vid skolasvlutningar vara enbart en lokal och eftersom skolan är arrangör så ska kyrkan (dvs präst, men sällan musiker och vaktmästare) hålla sig borta. Om prästen alls är där ska prästen inget säga och absolut inget som har med tro och religion att göra. Muslimerna kan ta illa vid sig etc.
"Dörren formligen vräktes upp och en upprörd kvinna skyndade ut. Förfärligt, skrek hon. Hjälp! Utrym lokalen, ropade hon så högt hon kunde. Snart fylldes dörröppningen av andra som inte kunde komma ut fort nog. Kalla hit Securitas! Finns det inga vakter? Ring polisen!
Ju fler som trängt sig ut genom dörröppning desto högre blev kakafonin av uppjagade röster. Får det gå till så här, sa en förtvivlad man. Hemskt! Hur kan detta hända? Får det verkligen gå till så? I en demokrati?! En annan person bara skakade på huvudet och ytterligare en gömde ansiktet i sina händer. Runt omkring de vuxna samlades nu också barn. Många barn i fina kläder. Några hade blommor i händerna.
En person som bara råkat gå förbi undrade, vad är det som har hänt? Brinner det? Kvinnan som först trängt sig ut genom dörren hade nu samlat sig så pass att hon kunde svara. Nej, det brinner inte. Det är ännu värre! Det är en person som ber därinne. Högt! Och ljudligt!
Ja, men är inte det här en kyrka, undrade en annan person som också bara råkat gå förbi och nu nyfiket stannat till. Det kan väl hända, sa kvinnan. Men nu är det faktiskt skolavslutning och då är det inte en kyrka utan mer som en aula. Skolundervisning liksom och då ska prästen vara tyst! Hon ska inte vara där. Och säger hon något ska hon faktiskt bara tillönska oss det finaste sommarlov man kan hoppas på, med sol och bad och lång ledighet! Det där gjorde hon faktiskt och redan då var jag lite orolig. Men så! Plötsligt började hon be! Och jag kunde inte andas längre. Bönen liksom sög upp allt tillgängligt syre. Jag kände att vi måste få ut barnen därifrån innan de tog intryck eller blev skadade. Bön, så gräsligt!
Lite bön kan väl inte skada, sa en av dem som stannat till.
Skada, ropade kvinnan uppbragt. Skada, jo jag tackar jag! Religionen är skyldig till världskrig och svält och bomber och vidskepelse. Hon hämtade andan. Och till hjärntvätt och politik och girighet och jag vet inte vad. Det ska inga barn utsättas för.
Men du, hur vet du att prästen bad? Den äldre personen såg uppriktigt nyfiken ut.
Det såg man på henne, hon knäppte händerna och såg upp i taket. Och så sa hon något om Gode Gud ge nu alla dess barn nånting vad det nu var, och så hörde jag inget mer. Då hade jag redan börjar springa mot utgången.
Men snälla du, sa den förbipasserande och nyfikne, har du inte hört talas om tyst bön? Prästen har väl bett i flera dagar för den här skolavslutningen och hon fortsatte väl att be under barnens sånger och rektorns tal. Så gör dom, vet du inte det?
Nu såg kvinnan fullständigt förstörd ut. Du menar inte, sa hon... Att hon... att hon har bett hela tiden? Utan att det hördes? Gud förbjude, utbrast hon högt och sjönk ner på en bänk. Utmattad. Skakad. Förfärad.
Så drömde jag. Mitt namn är Folke. Folke Heim."
Skolverket om adventssamlingar och skolavslutningar.
Om skolan och kyrkan, juridisk vägledning från Skolverket::
En förskola eller skola bör alltid noga överväga om det är lämpligt att hålla en avslutning
eller en samling i samband med en religiös högtid i kyrkan eller en annan religiös lokal.
Avslutningen är en betydelsefull del av skolans verksamhet. Det är därför viktigt att skolan
utformar avslutningen eller en samling i samband med en högtid så att alla elever kan delta
och att föräldrarna kan låta sina barn delta utan att de känner att de blir ensidigt påverkade
i någon trosriktning.
Avslutningen eller samlingen kan ske i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på
traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och det inte förekommer några
religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse...
Om en skola överväger att hålla en skolavslutning i kyrkan bör lämpligheten i detta noga
övervägas utifrån det tänkta innehållet. Det är viktigt att rektorn behåller
kontrollen över avslutningens utformning om den hålls i kyrkan. Rektorn
har ansvaret för att skollagens bestämmelser följs och måste därför i sina
kontakter med kyrkan tydliggöra vad som får förekomma eller inte.
Avslutningen får inte utformas så att det blir en religionsutövning för
eleverna. Gränsen för när en skolavslutning är ett uttryck för
religionsutövning måste bedömas från fall till fall. Skolinspektionen har i ett
flertal tillsynsbeslut slagit fast att om skolavslutningen utformas så att
tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma
samvaron och att det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön,
välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan. Det är
dock möjligt att sjunga ”Den blomstertid nu kommer”, som visserligen är
en psalm men som är tydligt förknippad med traditionen med
skolavslutning.
10 maj 2012
Partistödet II
Partistödet ska fraktas
och fylla många hål,
god politik beaktas
för kyrkans väl, en skål!
Vi är klart generösa
med det som samlats in.
Ger stöd att fritt förslösa
på röstprocenten fin!
och fylla många hål,
god politik beaktas
för kyrkans väl, en skål!
Vi är klart generösa
med det som samlats in.
Ger stöd att fritt förslösa
på röstprocenten fin!
07 maj 2012
Redovisa det kyrkliga partistödet!
Sveriges Radio och Ekot rapporterar idag om att det ska bli obligatoriskt för politiska partier att redovisa hur de använder sitt partistöd, föreslår en utredning som presenteras i dag. Trots att partistöden från kommuner och landsting har till syfte att stärka den lokala demokratin använder många riksdagspartier i större eller mindre omfattning stödet för partiet på regional nivå eller i riksorganisationen. Stig Nyman, sjukvårdslandstingsråd för Kristdemokraterna i Stockholm, har lett utredningen om hur den kommunala demokratin ska förstärkas. Med tanke på det starka politiska inflytandet i kyrkan och att det även där utgår partistöd hade man kunnat vänta sig tankar på motsvarande redovisningsskyldighet vad gäller hur partierna handskas med sina kyrkliga partistöd.
Nätupplagan av Riksdag & Departement skriver: Reglerna för utbetalningar av kommunalt partistöd inbjuder till tveksamma tolkningar. För att minska fusket och öka transparensen föreslår nu en ny utredning att lagen ändras. Det råder en allmänt dålig insyn i hur bidrag till kommunala partier används. Det är inte ovanligt att kommunala skattemedel används för att finansiera politik på riksnivå. Enligt utredaren är både kommuner och partier osäkra på vad som gäller för utbetalningar.
Vi som arbetar inom Svenska kyrkan vet att det förekommer motsvarande partibidrag eller mandatstöd inom Svenska kyrkan. Även det en rest från den tid då kyrka och stat hade nära kopplingar. På det sättet kan naturligtvis de nuvarande kyrkopolitiska grupperingarna behålla sitt politiska inflytande. Därför är det också mestadels alldeles tyst om partistödet.
Inte heller i kyrkan finns det någon redovisning av eller kontroll för att säkerställa att bidragen används för sitt tänkta ändamål. Det finns alltså inga hinder för att partibidragen används för andra politiska syften än det som har med kyrkans frågor att göra. Inte ens kyrkomötet bryr sig om att hålla reda på hur partistödet nyttjas! Därför ska naturligtvis Svenska kyrkan ha likartade redovisningskrav för sitt miljonstöd till de politiska organisationerna.
Fler än jag har kritiserat kyrkans partistöd förr. Och jag gör det gärna igen – och frågar: när får vi en redovisning av Svenska kyrkans totala ekonomiska stöd till partierna? Det lär ju förekomma att man inte bara har stöd via kyrkomötet utan även lokalt. Om inte kyrkan själv ordnar det borde Uppdrag granskning, Kalla fakta eller någon alert tidning med intresse för kyrkans frågor ta sig an uppgiften.
Se Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sveriges Riksdag
Nätupplagan av Riksdag & Departement skriver: Reglerna för utbetalningar av kommunalt partistöd inbjuder till tveksamma tolkningar. För att minska fusket och öka transparensen föreslår nu en ny utredning att lagen ändras. Det råder en allmänt dålig insyn i hur bidrag till kommunala partier används. Det är inte ovanligt att kommunala skattemedel används för att finansiera politik på riksnivå. Enligt utredaren är både kommuner och partier osäkra på vad som gäller för utbetalningar.
Vi som arbetar inom Svenska kyrkan vet att det förekommer motsvarande partibidrag eller mandatstöd inom Svenska kyrkan. Även det en rest från den tid då kyrka och stat hade nära kopplingar. På det sättet kan naturligtvis de nuvarande kyrkopolitiska grupperingarna behålla sitt politiska inflytande. Därför är det också mestadels alldeles tyst om partistödet.
Inte heller i kyrkan finns det någon redovisning av eller kontroll för att säkerställa att bidragen används för sitt tänkta ändamål. Det finns alltså inga hinder för att partibidragen används för andra politiska syften än det som har med kyrkans frågor att göra. Inte ens kyrkomötet bryr sig om att hålla reda på hur partistödet nyttjas! Därför ska naturligtvis Svenska kyrkan ha likartade redovisningskrav för sitt miljonstöd till de politiska organisationerna.
Fler än jag har kritiserat kyrkans partistöd förr. Och jag gör det gärna igen – och frågar: när får vi en redovisning av Svenska kyrkans totala ekonomiska stöd till partierna? Det lär ju förekomma att man inte bara har stöd via kyrkomötet utan även lokalt. Om inte kyrkan själv ordnar det borde Uppdrag granskning, Kalla fakta eller någon alert tidning med intresse för kyrkans frågor ta sig an uppgiften.
Se Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sveriges Riksdag
06 maj 2012
En liten stund...
Tänk om alla ville varandra väl! Om inte olika tradition uppfattades som ett hot. Fyllt av avståndstagande. En avsiktlig kränkning. Ett angrepp på dem som menar sig ha rätt. Att äga sanning. Mer än andra. Som trots att de är etablerade och tillhör de mest inflytelserika älskar att uppfatta sig som radikala förkämpar för de flesta marginaliserade grupper. Utom möjligen just dem som de gjort till måltavla. Tänk om det fick smidas mera på deviser som live and let live istället för det oförsonliga live and let die!
Därför delar jag med mig av ett meditationsobjekt. En tankeväckare. Ett riktigt fint kort med en förgätmigej-kanon som skjuter vänliga brev och fyrklöver. Inför organisationsförändringar? Ny handbok? Hästskor, lyckönskningar och gratulationer. Man borde åtminstone försöka. Ha öppna vänskapliga ekumeniska relationer inåt - och inte bara utåt. Ett moratorieår? En månad? Låt oss drömma djärvt. Vi kanske skulle klara att ha det så. En liten stund...
04 maj 2012
Religionsfrihet och tolerans
Religionsfrihet är ämnet för en ny bok, Är religionen en mänsklig rättighet, av professor Hans Ingvar Roth. Boken recenseras idag av författaren Torbjörn Elensky i form av en understreckare i Svenska dagbladet.
Recensenten menar att de missionerande monoteistiska religionernas problem i förhållande till den sekulära makten är att de anser sig äga sanningen. Men den sanning dessa religioner menar sig ha är inte samma slags sanning som naturvetenskapen håller sig med. Där kan en sanning leva jämsides med en annan i fruktbar diskussion och i väntan på att vetenskapens framsteg ska avgöra vad som faktiskt är sanning.
Men någon yttersta sanning finns inte för den sekulära staten eller för vetenskapen, eller om den finns så är den ouppnåelig. Därför blir också de flesta åsikter sidoordnade, jämförbara och möjliga. Ytterst avgörs i det sekulära samhället vad som är rätt genom majoriteter. Däremot i religionens värld menar man att Gud har låtit människan få insikt och kunskap om Guds vilja. Därmed erbjuder religion och tro syfte och mål för livet. Denna gudomliga sanning och inriktning är betydligt mindre känslig för växlande majoriteter.
Torbjörn Elensky konstaterar att Sverige är ett förhållandevis sekulariserats land, men med en tung historia av kyrklig överhet, och enligt vars grundlag statschefen fortfarande måste vara lutheran. Det sistnämnde är ju idag mest kungahusets val än ett uttryck för någon kyrkans makt.
Nog finns det ett starkt samband mellan den enhetskultur som länge präglade Sverige och dagens sekularisering. Tvång föder ofta motstånd och reaktion. Samtidigt la reformationens starka koppling mellan regenten och religionen grunden till de band som senare höll ihop kyrka och stat. Så tillhandahöll luthersk tro det kitt, se till exempel hustavlans etik och moral, som höll samman landet.
Att detta historiska arv skulle kunna upplevas som inskränkande av andra religiösa grupper, som Elensky skriver, verkar långsökt. Att det ligger kyrkobyggnader över hela landet är en självklarhet med den historia som är vår. Tvärt om skulle man kunna hävda att företrädare för andra religioner som etablerat sig i Sverige förvånas över den tillbakaträngda kyrkan och tron.
Religionsfriheten kräver tolerans även av troende, lyder rubriken. Som väl sammanfattar recensentens slutsats. Tanken är att religioner ska ha respekt för vars och ens frihet att själva styra sitt liv. Kräver man religionsfrihet måste man vara beredd att ge den till andra. Javisst, men hur långt? Ska man tvingas erkänna att all religion är utbytbar? Att det inte spelar någon roll vad religionerna har för syn på männsikovärde och värdighet? Ändå är den kristna kyrkan oerhört tolerant. Så accepterande att den stadigt går bakåt.
Dilemmat är inte okänt. Hur långt ska man ha respekt för människor självdestruktiva böjelser? Eller ta exemplen där man i modern tid utnyttjat demokratin för egna odemokratiska ideal. Om majoriteten vill avskaffa demokrati, ska den då upphöra?
Recensenten menar att de missionerande monoteistiska religionernas problem i förhållande till den sekulära makten är att de anser sig äga sanningen. Men den sanning dessa religioner menar sig ha är inte samma slags sanning som naturvetenskapen håller sig med. Där kan en sanning leva jämsides med en annan i fruktbar diskussion och i väntan på att vetenskapens framsteg ska avgöra vad som faktiskt är sanning.
Men någon yttersta sanning finns inte för den sekulära staten eller för vetenskapen, eller om den finns så är den ouppnåelig. Därför blir också de flesta åsikter sidoordnade, jämförbara och möjliga. Ytterst avgörs i det sekulära samhället vad som är rätt genom majoriteter. Däremot i religionens värld menar man att Gud har låtit människan få insikt och kunskap om Guds vilja. Därmed erbjuder religion och tro syfte och mål för livet. Denna gudomliga sanning och inriktning är betydligt mindre känslig för växlande majoriteter.
Torbjörn Elensky konstaterar att Sverige är ett förhållandevis sekulariserats land, men med en tung historia av kyrklig överhet, och enligt vars grundlag statschefen fortfarande måste vara lutheran. Det sistnämnde är ju idag mest kungahusets val än ett uttryck för någon kyrkans makt.
Nog finns det ett starkt samband mellan den enhetskultur som länge präglade Sverige och dagens sekularisering. Tvång föder ofta motstånd och reaktion. Samtidigt la reformationens starka koppling mellan regenten och religionen grunden till de band som senare höll ihop kyrka och stat. Så tillhandahöll luthersk tro det kitt, se till exempel hustavlans etik och moral, som höll samman landet.
Att detta historiska arv skulle kunna upplevas som inskränkande av andra religiösa grupper, som Elensky skriver, verkar långsökt. Att det ligger kyrkobyggnader över hela landet är en självklarhet med den historia som är vår. Tvärt om skulle man kunna hävda att företrädare för andra religioner som etablerat sig i Sverige förvånas över den tillbakaträngda kyrkan och tron.
Religionsfriheten kräver tolerans även av troende, lyder rubriken. Som väl sammanfattar recensentens slutsats. Tanken är att religioner ska ha respekt för vars och ens frihet att själva styra sitt liv. Kräver man religionsfrihet måste man vara beredd att ge den till andra. Javisst, men hur långt? Ska man tvingas erkänna att all religion är utbytbar? Att det inte spelar någon roll vad religionerna har för syn på männsikovärde och värdighet? Ändå är den kristna kyrkan oerhört tolerant. Så accepterande att den stadigt går bakåt.
Dilemmat är inte okänt. Hur långt ska man ha respekt för människor självdestruktiva böjelser? Eller ta exemplen där man i modern tid utnyttjat demokratin för egna odemokratiska ideal. Om majoriteten vill avskaffa demokrati, ska den då upphöra?
03 maj 2012
Uppsnappat
Uppsnappat vid frukostbordet denna morgon när man i Radions P1 rapporterade om presidentkandidaternas debatt i Frankrike, den mellan Nicolas Sarkozy och utmanaren, socialisten Francois Hollandaise...
Uppsnappat på vårdcentralen när en äldre välklädd dam anmäler sin ankomst i luckan. Vart ska Ni, frågar receptionisten. Damen svarar direkt: jag ska på Waranprovning!
Uppsnappat vid arbetplatsmötet när någon får möjlighet att ge en rapport, men säger, jag passar. Då hörs teaterviskningen: var då?
Uppsnappat på vårdcentralen när en äldre välklädd dam anmäler sin ankomst i luckan. Vart ska Ni, frågar receptionisten. Damen svarar direkt: jag ska på Waranprovning!
Uppsnappat vid arbetplatsmötet när någon får möjlighet att ge en rapport, men säger, jag passar. Då hörs teaterviskningen: var då?
01 maj 2012
Släpp processionerna loss - det är vår
Redan på 1950-talet tog min far mig med för att lyssna demonstrationståget den 1 maj. Tågen lät annorlunda. Trots att han var folkpartist kände han de flesta i tågen. Man nickade belevat till varandra. Trampet av fötter lät på ett speciellt sätt. Inte som soldaternas marschkängor. Mjukare, men rytmiskt. På den tiden gick demonstranterna ofta i takt. Talkörerna var knappt hörbara. Fanor och banderoller snärtade i vinden. Gotlänningarna var inte kända för storvulna fastlandsgester. Annat är det nu. Med brist på takt.
Blåsorkestern var också en begivenhet. Den lät alltid på ett helt annat sätt på avstånd. Dovt. Ödesmättat. Men med klingande prakt när den passerade. Om man hade tur. Risken var att bara en trumma skulle höras, den som markerade takten. När de andra pustade en smula. Nåväl, man kunde i alla fall stampa takten.
Demonstrationerna i Stockholm och Uppsala mot Vietnamkriget var storslagna manifestationer. Röd Front samlade mängder med människor. Arbetarrörelsens tåg var mer försiktiga. Befria södern kunde vi nästan lika bra som Du gamla du fria. Vi gick i ordnade led med demonstrationsvakter för att hindra bråk. Motdemonstranterna var inte alltid vänligt sinnade.
Idag har den i popularitet snabbväxande socialdemokratin marscherat. Ledda av en vänsäll och godmodig facklig tomte, tror många. Vänlig och lågmäld. Än så länge. När debatten hårdnar och kampen om mandaten tar fart blir mysighetsfaktorn rimligen avskalad. Då krävs hårda nypor och rättning i leden. Kanske kan ett nyårskort ur samlingarna fungera som bild av årets 1 maj? Med lyckoklövern som ledstjärna på standaret?
Kyrkans processioner är i jämförelse stillsamma vandringar mot hägrande mål. Från mörkret i väster stiga vi mot ljuset i öster. Ett folk på vandring. Pilgrimsvandring. Till det himmelska Jerusalem ställs färden. Men först ska himmelrikets måltid firas redan här. Sedan bryter församlingen upp. En sjungande skara följer sin Herre och mästare. Ut i världen. Även den kristna kyrkan kan ställa adekvatat krav på politiker, på stat och kommun. Ännu bättre skulle det gå om inte stat och kommun leddes av kyrkpartierna, av samma politiska organisationer som har all makt i kyrkan. (Bortsett från ett visst, möjligen begränsat, inflytande från kyrkans Herre?)
Många är de svenska turister som i häpnad ute i världen stannat till inför de religiösa folkfesterna med svindlande folkmassor. Där bärs helgon- och Kristusstatyer i städer och byar. Vad är detta, undrar inte enbart de sekulariserade svenskarna smått förskräckta. Kristen tro på städernas gator och torg. Stolt och oblyg. Villig att ta plats. Släpp processionerna loss, det är vår!
Blåsorkestern var också en begivenhet. Den lät alltid på ett helt annat sätt på avstånd. Dovt. Ödesmättat. Men med klingande prakt när den passerade. Om man hade tur. Risken var att bara en trumma skulle höras, den som markerade takten. När de andra pustade en smula. Nåväl, man kunde i alla fall stampa takten.
Demonstrationerna i Stockholm och Uppsala mot Vietnamkriget var storslagna manifestationer. Röd Front samlade mängder med människor. Arbetarrörelsens tåg var mer försiktiga. Befria södern kunde vi nästan lika bra som Du gamla du fria. Vi gick i ordnade led med demonstrationsvakter för att hindra bråk. Motdemonstranterna var inte alltid vänligt sinnade.
Idag har den i popularitet snabbväxande socialdemokratin marscherat. Ledda av en vänsäll och godmodig facklig tomte, tror många. Vänlig och lågmäld. Än så länge. När debatten hårdnar och kampen om mandaten tar fart blir mysighetsfaktorn rimligen avskalad. Då krävs hårda nypor och rättning i leden. Kanske kan ett nyårskort ur samlingarna fungera som bild av årets 1 maj? Med lyckoklövern som ledstjärna på standaret?
Många är de svenska turister som i häpnad ute i världen stannat till inför de religiösa folkfesterna med svindlande folkmassor. Där bärs helgon- och Kristusstatyer i städer och byar. Vad är detta, undrar inte enbart de sekulariserade svenskarna smått förskräckta. Kristen tro på städernas gator och torg. Stolt och oblyg. Villig att ta plats. Släpp processionerna loss, det är vår!
29 april 2012
Beslut eller samarbete
Vad Svenska kyrkans alla organisationsförändringarna kan komma att betyda på lång sikt verkar få ha ägnat en tanke. Det vore inte orimligt att tänka sig att nivåskillnader mellan gudstjänstliv och beslutfattare också ökar avståndet till vanligt folk. Om uttrycket tillåts. Tänk om sekulariseringen inte alls hindras av förändringarna. Utan påskyndas? Tänk om det vi förr vågade kallade avkristning inte stannar av, utan fortsätter öka? Jag fruktar att när man fjärmar den gudstjänstfirande församlingen från ett direkt inflytande över sina egna angelägenheter så skapar man samtidigt en ny och svåröverbryggbar förtroendeklyfta.
Kanske borde man redan idag säga: vad var det jag sa? Så är det sagt. Och man slipper tjata om det när konsekvenserna tvingar fram reträtter och återställare. All erfarenhet visar att storskalighet, särskilt när det handlar om att bygga gemenskaper, skapar avstånd.
En konsekvens av de förslag som remissomgångarna i kyrkan nu sägs välkomna är att allt färre beslutsfattare får allt mer att säga till om! Förslag i den riktningen har tidigare alltid brännmärkts som odemokratiska och mot folkkyrkotanken. Nu går det an. Hur kan det komma sig? Därför att det denna gång är rätt personer och grupper som föreslår.
Om allt mer läggs i samma beslutfattares händer behöver man ju inte längre tala om samarbete. Ordet lär få en ny innebörd. I framtiden kan man där storskaligheten slagit igenom bestämma hur det ska vara. Så får utförarna se till att det händer. Vilket visat sig vara mycket svårt. I många sammanhang. Att i den lokala situationen under där rådande villkor göra det man på avstånd bestämt.
Kanske borde man redan idag säga: vad var det jag sa? Så är det sagt. Och man slipper tjata om det när konsekvenserna tvingar fram reträtter och återställare. All erfarenhet visar att storskalighet, särskilt när det handlar om att bygga gemenskaper, skapar avstånd.
En konsekvens av de förslag som remissomgångarna i kyrkan nu sägs välkomna är att allt färre beslutsfattare får allt mer att säga till om! Förslag i den riktningen har tidigare alltid brännmärkts som odemokratiska och mot folkkyrkotanken. Nu går det an. Hur kan det komma sig? Därför att det denna gång är rätt personer och grupper som föreslår.
Om allt mer läggs i samma beslutfattares händer behöver man ju inte längre tala om samarbete. Ordet lär få en ny innebörd. I framtiden kan man där storskaligheten slagit igenom bestämma hur det ska vara. Så får utförarna se till att det händer. Vilket visat sig vara mycket svårt. I många sammanhang. Att i den lokala situationen under där rådande villkor göra det man på avstånd bestämt.
23 april 2012
Varför ska barn förbjudas utöva religion?
Margó Ingvardsson kräver i en artikel i DN att barn under 12 år ska ”fridlysas” från religiös utövning i såväl samfund som friskolor. Anledningen är det uppmärksammade fallet i Borås då ett barn blev utsatt för andeutdrivning. Det får Ingvardsson till att barn utsätts för fasansfulla övergrepp i religionsfrihetens namn. Uppenbarligen har rätten gjort en annan bedömning.
Margó Ingvardsson skriver: Att vuxna, fullt tillräkneliga personer i sin trosutövning ”frivilligt” utför handlingar som övriga samhället finner märkliga och skrämmande, som tungomålstal, falla ner på golvet i spasmer, spritorgier, sexuella handlingar och vidskepliga ritualer är en sak, men barn borde ha ett garanterat skydd att slippa detta. När trossamfunden själva inte stoppar uppenbara kränkningar av barn måste samhället gripa in och ta det ansvaret.
Beskrivningen av vad trosutövning kan innebära är så korkat snedvriden att man undrar vilka kyrkor och samfund Ingvardsson brukar besöka? Med en sådan förvrängd nidbild av religion och tro är det uppenbart att hon, sina tidigare meriter till trots, inte kan tas på fullaste allvar. Därtill undrar jag: vilka kränkningar av barn är det som trossamfunden inte stoppar? Och tror Ingvardsson att samfunden har tillgång till trospoliser som kan tränga in i hem och stoppa enskilda människors stolligheter?
Ingvardsson tar till ett beprövat grepp och nidtecknar tron varefter hon använder sin vanföreställning som vore den en representativ bild av vad religion erbjuder och innebär. Sedan gör hon det ännu enklare för sig genom att från det enskilda fallet dra generella slutsatser. Hon vet självfallet att de lagar och konventioner Sverige redan lever efter på de flesta sätt värnar barnen och deras rättigheter. Problemet är väl att lagen måste tillämpas med klarhet och skärpa. Mestadels syns lagens betydelse i efterhand. Den får verkan först när den inskärps genom domar. Lagens förbyggande effekt, som normgivare, är inte vad man kunde önska. Det är bara att konstatera att övergrepp dessvärre inte upphör för att det finns förbud och lagar.
Ingvarssons krav, att förbjuda barn att leva ut sin religiositet eller tro, skulle innebära ett förbud i strid med religionsfriheten och med internationella konventioner som Barnkonventionen. Där står i artikel 14 att ”konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Föräldrar har rätt att med respekt för barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt. Barnkonventionen är glasklar när den tillförsäkrar barn rätten till andlig utveckling och religionsfrihet, och man kan inte som Ingvardsson menar stifta lag mot barns religionsutövning. Eventuella inskränkningar i religionsfriheten måste ske genom lag och då enbart för att ”skydda den allmänna sedlighetens eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter".
Hulliganisamen som barn exponeras för på idrottsarenor är mera upprörande eller legaliserad våldsutövning inom alla möjliga sporter för att nämna några märkligheter som numera ingår i barns verklighet. Man kan också nämna ett antal dataspel som indoktrinerar barn att i den virtuella verkligheten leva som veritabla dödsmaskiner. Men sådant berör inte Ingvardsson. Här är det religionen som ska brännmärkas.
Det konstigaste med denna artikel är att den alls blev publicerad. DN måtte ha rejäl idétorka när en så illa underbyggd artikel med så groteska nidbilder av religionsutövning ska slösas trycksvärta på.
Margó Ingvardsson skriver: Att vuxna, fullt tillräkneliga personer i sin trosutövning ”frivilligt” utför handlingar som övriga samhället finner märkliga och skrämmande, som tungomålstal, falla ner på golvet i spasmer, spritorgier, sexuella handlingar och vidskepliga ritualer är en sak, men barn borde ha ett garanterat skydd att slippa detta. När trossamfunden själva inte stoppar uppenbara kränkningar av barn måste samhället gripa in och ta det ansvaret.
Beskrivningen av vad trosutövning kan innebära är så korkat snedvriden att man undrar vilka kyrkor och samfund Ingvardsson brukar besöka? Med en sådan förvrängd nidbild av religion och tro är det uppenbart att hon, sina tidigare meriter till trots, inte kan tas på fullaste allvar. Därtill undrar jag: vilka kränkningar av barn är det som trossamfunden inte stoppar? Och tror Ingvardsson att samfunden har tillgång till trospoliser som kan tränga in i hem och stoppa enskilda människors stolligheter?
Ingvardsson tar till ett beprövat grepp och nidtecknar tron varefter hon använder sin vanföreställning som vore den en representativ bild av vad religion erbjuder och innebär. Sedan gör hon det ännu enklare för sig genom att från det enskilda fallet dra generella slutsatser. Hon vet självfallet att de lagar och konventioner Sverige redan lever efter på de flesta sätt värnar barnen och deras rättigheter. Problemet är väl att lagen måste tillämpas med klarhet och skärpa. Mestadels syns lagens betydelse i efterhand. Den får verkan först när den inskärps genom domar. Lagens förbyggande effekt, som normgivare, är inte vad man kunde önska. Det är bara att konstatera att övergrepp dessvärre inte upphör för att det finns förbud och lagar.
Ingvarssons krav, att förbjuda barn att leva ut sin religiositet eller tro, skulle innebära ett förbud i strid med religionsfriheten och med internationella konventioner som Barnkonventionen. Där står i artikel 14 att ”konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Föräldrar har rätt att med respekt för barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt. Barnkonventionen är glasklar när den tillförsäkrar barn rätten till andlig utveckling och religionsfrihet, och man kan inte som Ingvardsson menar stifta lag mot barns religionsutövning. Eventuella inskränkningar i religionsfriheten måste ske genom lag och då enbart för att ”skydda den allmänna sedlighetens eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter".
Hulliganisamen som barn exponeras för på idrottsarenor är mera upprörande eller legaliserad våldsutövning inom alla möjliga sporter för att nämna några märkligheter som numera ingår i barns verklighet. Man kan också nämna ett antal dataspel som indoktrinerar barn att i den virtuella verkligheten leva som veritabla dödsmaskiner. Men sådant berör inte Ingvardsson. Här är det religionen som ska brännmärkas.
Det konstigaste med denna artikel är att den alls blev publicerad. DN måtte ha rejäl idétorka när en så illa underbyggd artikel med så groteska nidbilder av religionsutövning ska slösas trycksvärta på.
World of Warcraft istället för den barmhärtige samariten
Systematisk teologi – det låter organiserat och strukturerat. Det är den gamla dogmatiken i ny dräkt. Troslära och livsåskådning med etik och många andra angränsande frågor kan hamna där. Den som ägnar sig åt dessa ämnen har ofta en betydande låda verktyg att använda. Det kan man ana när man läser en understreckare i SvD av docenten i systematisk teologi, Jayne Svenungsson. Hon utgår från Simon Critchleys bok The faith of the faithless: Experiments in political theory. Artikelns rubrik påstår utmanande att Politiken behöver fiktion i brist på tro.
Hon lyfter fram en av de viktigaste frågorna för ett postreligiöst samhälle. Hon skriver: För att få människan att underkasta sig högra samhälleliga värden och alltjämt uppleva sig som en fri varelse behövs något mer än politik, något som formar, motiverar och mobiliserar människan att välja det goda. Detta något kallar Critchley… för tro – en civil eller medborgerlig religion som (i bästa fall) förmår människan att handla i enlighet med det gemensamma bästa.
Frågan som väcks hos mig handlar om vad som formar och inspirerar människor i den nya tiden? Monokulturens begränsade urval för folkflertalet innebar att Bibeln, och ännu mer Psalmboken, bar en ramberättelse som både tolkade verkligheten och gav inspiration till rimligt handlande. Hur man skulle vara och vad man skulle göra blev någorlunda tydligt.
Långt in i 1900-talet fungerade skolan som en ideologisk apparat som tillhandahöll dessa verktyg. Där fanns utantillärning av psalmer, obligatorisk morgonbön och kristendomsämnet med bibelkunskap och kyrkohistoria. Så gott som alla ungdomar deltog dessutom i en konfirmationsundervisning där mönstren ytterligare förstärktes.
Stålmannen (Superman), Läderlappen (Batman) eller Spiderman kunde med sina goda ideal lätt passas in i dessa mönster. Mångfalden av alltfler nya och snabbproducerade böcker, serietidningar, filmer och radioprogram signalerade inledningen av en omvälvande medial revolution som förmodligen bara börjat. Alla dessa medier berättade historier som började överskugga och tävla med kyrkans och trons berättelse.
Den tolkande berättelsen som Bibeln erbjudit blev nu en bland många andra. Trons överordnade ramberättelse avsattes när Sverige ömsade skinn och steg fram som livåskådningsmässigt neutral. Trots visst motstånd med namninsamlingar och demonstrationer mot kristendomsämnets avskaffande löpte förvandlingen på med en växande acceptans inom kyrkor och samfund. Därmed försvagades alltmer det bibliska mönster som under lång tid tillhandahållit moraliskt-etiska mönster att älska Gud och tjäna sin nästa, att bistå den misshandlade och förtryckte, att klä den nakne och mätta de hungriga. Religionskunskapsämnets neutralitet ledde i själva verket till att alla religioner är grå. Kristendomen blev utbytbar, valbar och dessvärre bortsorterad.
Nu har konfirmationsseden brutits och Svenska kyrkan förmår inte längre på bredden tillhandahålla sin ramberättelse och de strukturerande mönsterberättelserna ur Bibeln. Inte heller ”frikyrkorna” klarar den uppgiften. Vilka berättelser är det som för barn och ungdomar ersätter dessa etiskt-moraliska hjälpmedel? Den barmhärtige samraiten pensioneras och istället formas de unga av andra intryck som World of Warcraft? Pokémon? Är det sådan fiktion som ersätter tron?
Hon lyfter fram en av de viktigaste frågorna för ett postreligiöst samhälle. Hon skriver: För att få människan att underkasta sig högra samhälleliga värden och alltjämt uppleva sig som en fri varelse behövs något mer än politik, något som formar, motiverar och mobiliserar människan att välja det goda. Detta något kallar Critchley… för tro – en civil eller medborgerlig religion som (i bästa fall) förmår människan att handla i enlighet med det gemensamma bästa.
Frågan som väcks hos mig handlar om vad som formar och inspirerar människor i den nya tiden? Monokulturens begränsade urval för folkflertalet innebar att Bibeln, och ännu mer Psalmboken, bar en ramberättelse som både tolkade verkligheten och gav inspiration till rimligt handlande. Hur man skulle vara och vad man skulle göra blev någorlunda tydligt.
Långt in i 1900-talet fungerade skolan som en ideologisk apparat som tillhandahöll dessa verktyg. Där fanns utantillärning av psalmer, obligatorisk morgonbön och kristendomsämnet med bibelkunskap och kyrkohistoria. Så gott som alla ungdomar deltog dessutom i en konfirmationsundervisning där mönstren ytterligare förstärktes.
Stålmannen (Superman), Läderlappen (Batman) eller Spiderman kunde med sina goda ideal lätt passas in i dessa mönster. Mångfalden av alltfler nya och snabbproducerade böcker, serietidningar, filmer och radioprogram signalerade inledningen av en omvälvande medial revolution som förmodligen bara börjat. Alla dessa medier berättade historier som började överskugga och tävla med kyrkans och trons berättelse.
Den tolkande berättelsen som Bibeln erbjudit blev nu en bland många andra. Trons överordnade ramberättelse avsattes när Sverige ömsade skinn och steg fram som livåskådningsmässigt neutral. Trots visst motstånd med namninsamlingar och demonstrationer mot kristendomsämnets avskaffande löpte förvandlingen på med en växande acceptans inom kyrkor och samfund. Därmed försvagades alltmer det bibliska mönster som under lång tid tillhandahållit moraliskt-etiska mönster att älska Gud och tjäna sin nästa, att bistå den misshandlade och förtryckte, att klä den nakne och mätta de hungriga. Religionskunskapsämnets neutralitet ledde i själva verket till att alla religioner är grå. Kristendomen blev utbytbar, valbar och dessvärre bortsorterad.
Nu har konfirmationsseden brutits och Svenska kyrkan förmår inte längre på bredden tillhandahålla sin ramberättelse och de strukturerande mönsterberättelserna ur Bibeln. Inte heller ”frikyrkorna” klarar den uppgiften. Vilka berättelser är det som för barn och ungdomar ersätter dessa etiskt-moraliska hjälpmedel? Den barmhärtige samraiten pensioneras och istället formas de unga av andra intryck som World of Warcraft? Pokémon? Är det sådan fiktion som ersätter tron?
21 april 2012
Karbonpapper i mun och tangentbord
Har du karbonpapper i munnen? En smått elak fråga. Den riktades till den som nästan ordagrant bara upprepade vad någon annan redan sagt. Då under slutet av 60-talet och början av 70-talet var vi något observanta och la gärna märke till om man bara kopierade någon annan. Vår otrevliga frågan gav oangenäma associationer. Ingen ville ha ett äckligt karbonpapper hopknycklat i sin mun! Usch och fy!
Karbonpapper tillhör en svunnen värld av knattrande skrivmaskiner. Det var ett evigt sysslande med att plocka fram dessa blåsvarta papper och varva dem med oskrivna blad i skrivmaskinen. Det dyrbara karbonpapperet släppte ifrån sig svärta från ena sidan och gav upphov till kopior. Upp till tre kopior brukade gå bra. Sedan blev det allt suddigare och mera otydligt.
Felvända karbonpapper var ett vanligt slarvfel. De gav avtryck på fel sida av pappersarken. Illa! Dessutom var minsta felskrivning ödesdiger. Felen slog igenom hela vägen. Hur många skrivelser som helst fick vi, som inte var så duktiga på maskinskrivning, kassera. Fortfarande har jag några kopior i mina pärmar där jag till slut gav upp och accepterade att misstagen och felslagen syntes.
Skrivmaskinerna var inga enkla vänner heller. Armarna med bokstäver kunde häkta i varandra och orsaka en metallbröt. Som måste trixas loss. Maskinerna kunde låta sitt färgband trassla. Färgbandet som gjorde avtryck på papperet. Det hände att bandet hakade upp sig. Eller fastnade i fel position så att texten blev röd. Ja, det fanns färgband med svarta och röda fält. När bandet började bli utslitet blev texten allt sämre även på originalen. Man kunde undra om det började bli fel på den egna synförmågan eller om färgbandet höll på att ge sig. Klart är att sekreterarna hade ett verkligt precisionsarbete och fick vara synnerligen noggranna och ordentliga.
Idag frågar jag sällan någon om de har karbonpapper i munnen. Frågan är obegriplig för unga människor och får mig att framstå som en relikt från skrivmaskinsåldern. Men sakinnehållet är relevant. Upprepar vi mest det andra sagt och tänkt? Skriver vi mera av än nytt? Om vi alls skriver och talar.
Frågan skulle i webbens tid behöva omformuleras. Sitter de flesta fast i informationsbeteendet? Pekar man ut och länkar mest till det andra gjort? När och var utvecklas frågeställningarna och på vilket sätt ger de nätaktiva egna bidrag? Har vi karbonpapper i tangentborden?
Karbonpapper tillhör en svunnen värld av knattrande skrivmaskiner. Det var ett evigt sysslande med att plocka fram dessa blåsvarta papper och varva dem med oskrivna blad i skrivmaskinen. Det dyrbara karbonpapperet släppte ifrån sig svärta från ena sidan och gav upphov till kopior. Upp till tre kopior brukade gå bra. Sedan blev det allt suddigare och mera otydligt.
Felvända karbonpapper var ett vanligt slarvfel. De gav avtryck på fel sida av pappersarken. Illa! Dessutom var minsta felskrivning ödesdiger. Felen slog igenom hela vägen. Hur många skrivelser som helst fick vi, som inte var så duktiga på maskinskrivning, kassera. Fortfarande har jag några kopior i mina pärmar där jag till slut gav upp och accepterade att misstagen och felslagen syntes.
Skrivmaskinerna var inga enkla vänner heller. Armarna med bokstäver kunde häkta i varandra och orsaka en metallbröt. Som måste trixas loss. Maskinerna kunde låta sitt färgband trassla. Färgbandet som gjorde avtryck på papperet. Det hände att bandet hakade upp sig. Eller fastnade i fel position så att texten blev röd. Ja, det fanns färgband med svarta och röda fält. När bandet började bli utslitet blev texten allt sämre även på originalen. Man kunde undra om det började bli fel på den egna synförmågan eller om färgbandet höll på att ge sig. Klart är att sekreterarna hade ett verkligt precisionsarbete och fick vara synnerligen noggranna och ordentliga.
Idag frågar jag sällan någon om de har karbonpapper i munnen. Frågan är obegriplig för unga människor och får mig att framstå som en relikt från skrivmaskinsåldern. Men sakinnehållet är relevant. Upprepar vi mest det andra sagt och tänkt? Skriver vi mera av än nytt? Om vi alls skriver och talar.
Frågan skulle i webbens tid behöva omformuleras. Sitter de flesta fast i informationsbeteendet? Pekar man ut och länkar mest till det andra gjort? När och var utvecklas frågeställningarna och på vilket sätt ger de nätaktiva egna bidrag? Har vi karbonpapper i tangentborden?
20 april 2012
Fokus flyttades från ansikte till skärm
Rex Rotary och Gestetner. Namn som ingenting betyder för yngre människor. Vi som tillhör 68-generationen har många minnen förknippade med dessa namn. De var nämligen våra främsta hjälpmedel att massproducera material. Dessa företag tillverkade stencilapparater. Timmar, dagar och veckor har vi ägnat vid dessa apparater för att flerfaldiga flygblad, bulletiner och brev. De skulle matas med trycksvärta.
Särskilt minns jag tiden i Ny Gemenskap. Då tillverkades oändligt mycket material på stencil. Det var så informationen producerades. Skrivmaskinen kunde hacka hål i stencilen så att trycksvärtan fick möjlighet att tränga igenom. Skrev man fel var det bara att lacka över sitt misstag. Och försöka igen. Vi häckade vid apparaterna för att sprida kännedom om vårt arbete. För att kämpa mot julens tilltagande kommersialisering.
I den nya gemenskapen skulle särskilt de som hamnat utanför och fallit igenom samhällets sociala nät ha en given plats. De osynliggjorda skulle bli synliga. Hörda. Detta hände sig vid den tiden då landet började märka av flera nya tekniska framsteg. Vi verkade precis i övergången till elstenciler. Stencilerna brändesm så hette det, i en särskild brännare som kunde göra en hyfsad stencilkopia. Då blev det plötsligt möjligt att infoga bilder och tidningsurklipp. Vilken banbrytande förändring!
Det var på den tiden som svenska folket vallfärdade till pastorsexpeditionerna för att få personbevis och ta ut hindersprövning. Kyrkan skötte sedan 1600-talet folkbokföringen i Sverige. Denna myndighetsutövning bidrog till en omfattande kontakt mellan många församlingsbor och församlingens personal. Vid dessa besök fylldes intygen i med hjälp av vanliga skrivmaskiner, de stämplades noggrant och skrevs ofta under med reservoarpenna. In fidem!
När datoriseringen kom förändrades arbetet. Det kanske mest genomgripande var att fokus förflyttades. Från ansikte till skärm. Men omvandlingen tog tid. Särskilt inom kyrkan kändes det som om vi halkade efter. Församlingarna verkade ha svårt att ge upp sitt arv från den tid då man handpräntade anteckningar om folket i gigantiska böcker. Församlingsböckerna, ministerialböckerna, i stora läderband, låstes omsorgsfullt in varje kväll i det brandsäkra arkivet.
Den verkligheten kan knappast beskrivas så att yngre människor fattar. Knapptryckargenerationerna kan irritera sig över en kopieringsapparat och skrivare som hakar upp sig efter 25 000 kopior. Ja ja, tänker jag. Ni skulle varit med…
Svenska kyrkan kan inte stå utanför teknikens förändringar. Vi får se till att hänga med. Även en kyrka måste känna till och kunna hantera webbpublicering, bloggar, twitter, Facebook och allt som komma skall. Därför är vi nu, efter fullständig datorisering, på väg att på allt fler ställen flytta in i smartphones och skaffa läsplattor. Bara vi kan komma ihåg att utan det personliga mötet står vi oss slätt. Fortfarande.
Särskilt minns jag tiden i Ny Gemenskap. Då tillverkades oändligt mycket material på stencil. Det var så informationen producerades. Skrivmaskinen kunde hacka hål i stencilen så att trycksvärtan fick möjlighet att tränga igenom. Skrev man fel var det bara att lacka över sitt misstag. Och försöka igen. Vi häckade vid apparaterna för att sprida kännedom om vårt arbete. För att kämpa mot julens tilltagande kommersialisering.
I den nya gemenskapen skulle särskilt de som hamnat utanför och fallit igenom samhällets sociala nät ha en given plats. De osynliggjorda skulle bli synliga. Hörda. Detta hände sig vid den tiden då landet började märka av flera nya tekniska framsteg. Vi verkade precis i övergången till elstenciler. Stencilerna brändesm så hette det, i en särskild brännare som kunde göra en hyfsad stencilkopia. Då blev det plötsligt möjligt att infoga bilder och tidningsurklipp. Vilken banbrytande förändring!
Det var på den tiden som svenska folket vallfärdade till pastorsexpeditionerna för att få personbevis och ta ut hindersprövning. Kyrkan skötte sedan 1600-talet folkbokföringen i Sverige. Denna myndighetsutövning bidrog till en omfattande kontakt mellan många församlingsbor och församlingens personal. Vid dessa besök fylldes intygen i med hjälp av vanliga skrivmaskiner, de stämplades noggrant och skrevs ofta under med reservoarpenna. In fidem!
När datoriseringen kom förändrades arbetet. Det kanske mest genomgripande var att fokus förflyttades. Från ansikte till skärm. Men omvandlingen tog tid. Särskilt inom kyrkan kändes det som om vi halkade efter. Församlingarna verkade ha svårt att ge upp sitt arv från den tid då man handpräntade anteckningar om folket i gigantiska böcker. Församlingsböckerna, ministerialböckerna, i stora läderband, låstes omsorgsfullt in varje kväll i det brandsäkra arkivet.
Den verkligheten kan knappast beskrivas så att yngre människor fattar. Knapptryckargenerationerna kan irritera sig över en kopieringsapparat och skrivare som hakar upp sig efter 25 000 kopior. Ja ja, tänker jag. Ni skulle varit med…
Svenska kyrkan kan inte stå utanför teknikens förändringar. Vi får se till att hänga med. Även en kyrka måste känna till och kunna hantera webbpublicering, bloggar, twitter, Facebook och allt som komma skall. Därför är vi nu, efter fullständig datorisering, på väg att på allt fler ställen flytta in i smartphones och skaffa läsplattor. Bara vi kan komma ihåg att utan det personliga mötet står vi oss slätt. Fortfarande.
18 april 2012
När mobilen kraschar kommer en tanke eller två
För några dagar sedan flyttade jag in i en ny telefon. Där är jag ännu inte riktigt hemmstadd. Skåpen står inte där de borde. Alla lådor i skrivbordet kan inte öppnas. Telefonboken trilskas så att jag hela tiden ringer upp fel personer. Trevligt att tala med en massa människor jag knappt minns att jag känner. Och skriva med tummen har jag inte ens funderat på att lära mig. Livet är med andra ord lite skakigt.
I början när det ringde flydde katten. Så att benen blödde. Inte Sixtens (katten) utan mina. Katter lever efter enkla regler. Höga ljud - fly. Har man bråttom - sätt i klorna! Och stick. Hals över huvud. Nu kan det ringa lagom högt. Så att jag inte hör det i stora sällskap. Så att alla undrar vem det är som INTE HAR STÄNGT AV LJUDET PÅ MOBILEN!
Men plötsligt stängde telefonen butiken. Inga mer e-postmeddelande på skärmen. Ingen telefonbok. Ingen kontakt. Ogiltigt sim-kort, deklarerade den stora pekskärmen. Mitt första simkort gällde Solbergabadet i Visby. Det berättigade till hela tio besök! Där i den nya bassängen tillbringade jag så mycket tid att jag började få fenor på vaderna. Dagens simkort kan andra saker. Än att släppa in badsugna barn i turkosa miljöer.
Utan sim-kort stannar allt. Det är som att ha tappat sin tågbiljett. Fått soppatorsk (slut på bensinen). Inget fungerar. Plötsligt blev det ens stunds stiltje i livet. Ingen ville mig något. Jag kunde tänka en tanke. Från början till slut. Och sedan en till. Nytt rekord, sa mindre vänliga vänner. Som jag träffade på gatan. Kan man inte nås per telefon får man ge sig ut och prata med folk. In person. I realtid! Utan skyddande filter. Det hörs mycket bättre, är en lärdom. Vad folk säger.
Men nu har jag fått ett nytt sim-kort. Så syns jag inte till. Vet ni vad jag gör. Ringer. Kollar mail. Zappar på nätet. Studerar väderprognoser. Spelar spel…
I början när det ringde flydde katten. Så att benen blödde. Inte Sixtens (katten) utan mina. Katter lever efter enkla regler. Höga ljud - fly. Har man bråttom - sätt i klorna! Och stick. Hals över huvud. Nu kan det ringa lagom högt. Så att jag inte hör det i stora sällskap. Så att alla undrar vem det är som INTE HAR STÄNGT AV LJUDET PÅ MOBILEN!
Men plötsligt stängde telefonen butiken. Inga mer e-postmeddelande på skärmen. Ingen telefonbok. Ingen kontakt. Ogiltigt sim-kort, deklarerade den stora pekskärmen. Mitt första simkort gällde Solbergabadet i Visby. Det berättigade till hela tio besök! Där i den nya bassängen tillbringade jag så mycket tid att jag började få fenor på vaderna. Dagens simkort kan andra saker. Än att släppa in badsugna barn i turkosa miljöer.
Utan sim-kort stannar allt. Det är som att ha tappat sin tågbiljett. Fått soppatorsk (slut på bensinen). Inget fungerar. Plötsligt blev det ens stunds stiltje i livet. Ingen ville mig något. Jag kunde tänka en tanke. Från början till slut. Och sedan en till. Nytt rekord, sa mindre vänliga vänner. Som jag träffade på gatan. Kan man inte nås per telefon får man ge sig ut och prata med folk. In person. I realtid! Utan skyddande filter. Det hörs mycket bättre, är en lärdom. Vad folk säger.
Men nu har jag fått ett nytt sim-kort. Så syns jag inte till. Vet ni vad jag gör. Ringer. Kollar mail. Zappar på nätet. Studerar väderprognoser. Spelar spel…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)