Symboler, logotypes och Lars Eklund

Lars Eklund är förmodligen inte så bekant för många inom Svenska kyrkan. Men han har gjort stora insatser som konstnär och formgivare. Nästan alla har sett Sjukhuskyrkans symbol som han har skapat utifrån en idé av dåvarande sjukhusprästen Kjell Kallenberg. Symbolen är numera spridd i världen! Vi behöver sådana genomtänkta och välformade symboler! Det är en utarmning som sker om allt ska pressas in under ett kyrkans riksvapen. Mångfald är även på detta plan en tillgång, väl värd att vårda!

Särskilt i Örebro finns många tecken på Lars Eklunds kreativa förmåga. Han har formgivit oerhört många logotypes och symboler. Minns jag rätt var han upphovsman för det kristna riksmötets i Örebro symbol – Ö 89. Flera kors och smycken för olika församlingar i Örebro har han också skapat. Almby- och Längbrokorsen är två sådana. Olaus Petri församlings logotype har han format.

I Mikaels kyrka har han svarat för den konstnärliga utsmyckningen där särskilt hans finurligt formade änglar imponerar. I Mikaels kyrkan finns även en muralmålning över stiftet. Den som vill kan verkligen gå på upptäcksfärd i denna Lars Eklunds målning. Där hittar man även just symbolen för Ö-89! Strängnäs stift gav för länge sedan ut ett vykort med Eklunds stiftsmålning.

Någon som vet mer, än vad jag känner till, om Sjukhuskyrkan och Lars Eklund borde se till att skriva en ordentlig presentation av Sjukhuskyrkan för Wikipedia. En text som naturligtvis även ska visa Lars Eklunds symbol för Sjukhuskyrkan. Wikipedia borde även ha en utförlig och bildsatt artikel om Lars Eklund. Vem avhjälper denna betydande brist?

En som försökt göra en mer övergripande beskrivning av Lars Eklunds mångomfattande insatser är Dixie Ericson i en artikel i Arkivcentrums i Örebro tidskrift Aktstycket från december 2016. Där finns en initierad artikel och många bilder och illustrationer som visar Lars Eklunds imponerande förmågor och talang! Artikeln är rubricerad: En symbolernas ödmjuke mästare. Läs!

Brygubben Martin Garlöv har efter denna bloggpost om en fördold verkstad berättat mera om Lars Eklund och hans arbete.

Hur spännande är en en ny verksamhets- och kontoplan?

Inom Svenska kyrkan pågår en ekonomisk omvälvning. Hela verksamhets- och kontoplanen görs om. Nu ska kostnaderna fördelas på de fyra uppgifter kyrkomötet för länge sedan fick för sig var de viktigaste: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Nog är de viktiga allt. Men håller de som fördelningsnycklar? Det vete katten... En viktig invändning är till exempel att allt som kyrkan gör tillhör kyrkans missio, hennes uppdrag och sändning. Hur gör man då?

Trots protester här och där pågår denna omstöpning. Som vanligt vet media knappt om det. De nöjer sig med den ytliga kollen. Utifrån. Det där med granskande och undersökande journalistik är väl bra. Men till budgetprocessen når den sällan. Eller rättare sagt - nästan aldrig. Men för de flesta i mediabranschen är det inte spännande nog. Just för att det är svårt att förklara. Och begripa.

Den nya modellen kan säkert fungera. Pengar kan som bekant delas upp hur som helst. I små påsar för olika ändamål. Eller i högar. De kan sättas in på olika konton och de kan fördelas. Lite hur som helst. Om det är vad man vill. Frågan är bara om det är så klokt?

Vinner man bättre förståelse för kyrkans uppdrag om man delar verksamheterna på nytt sätt? Här infinner sig hos många en viss skepsis. Inga församlingar har ju (vad jag vet) organiserat sin verksamhet utefter dessa fyra uppdrag. Detta trots att kyrkoråd och kyrkoherde i församlingsinstruktionen ska skriva vad församlingen tänker och gör - just inom de fyra grundläggande uppgifterna.

Kyrkans tidning kanske kunde redovisa för och emot? Låta kritikerna få komma till tals. Och mota ut någon av ingenjörerna bakom det nya systemet på aeropagen. En sak vet jag säkret. Omläggningen kostar en massa kraft, arbetstid och förvirring. I det pågående budgetarbetet ute i församlingar och blivande pastorat kanske svaren kan ges på frågorna som har ställts. Även av dem som anammat detta nya.  Är det värt det? Blir det bra? För vem?

Och så klämmer vi i...

Än så länge - upprätthålls församlingssången i Svenska kyrkans gudstjänster. Den sjungna teologin som är värdefull för tron och bekännelsen. Som påstår mycket mer än de lovsångssnuttar som segertågat genom en stor del av "frikyrkans" församlingar. Den unisona sången sitter för övrigt ganska trångt till - i hela vårt samhälle. Få sånger lärs in utöver Ja, må hon leva och Du gamla, du fria. Möjligen skulle det kunna vara Skolverkets favoritpsalm Den blomstertid och några andra stamvisor.

Men ska det bli bra behöver vi hjälpas åt. Jag minns Egon Kjerrman som med skrovlig stämma uppmande folk på Skansen att klämma i. Sådant behövs nog på fler håll...

Vävstolar, pianon och annat överflöd

Konsten att avyttra överflödstillhörigheter (bra uttryck om än något långt) är svår. Det är som det gått mode i vilka ägodelar som är eftertraktade. Som tur är äger vi inte ett piano. Det lär vara bland det svåraste att få avsättning för. Vid inflyttning i ett oss närbeläget boende för seniorer gick många pianon direkt till soptippen. Inte för att man där musicerar och spelar piano, utan för att inga ville veta av dessa fantastiska instrument. Från att ha varit dyrbara och härligt njutbara pärlor i familjers vardagsrum – till att bli järnskrot och flisor. Från nödtorft till försumbara överflödsartiklar.
Detsamma gäller för landets alla små behändiga tramporglar som befolkat klassrum och kapell. De har sjungit klart. Deras små pipor har tystnat, har skattat åt förgängelsen. Eldas upp. Slängs.Några få hamnar på Orgelmuseet i Bjärges där man visar den gotländska orgeltillverkaren Cedergrens orglar. Där är det olyckligt nog redan knökfullt. Här en märklig film från det lilla muséet - märklig därför att det blir mer dragspel än orgel:



Under flera års tid har vi försökt bli av med familjens vävstolar. Någon i minimodell och en ganska modern Glimåkrastol med möjlighet till en aning större vävar. Skedar och andra tillbehör har funnits. Av god kvalitet. Men förgäves. Vävstugornas tid tycks vara ute. Och i hemmen slås inga inslag. De inslag som förekommer äger rum i TV-rutan. Då kan det låta som följer: och nu ett inslag från Båstad…

När utrymmet för bokhyllor krymper står det isande klart. Böcker är knappt värda det papper de är tryckta på. Författarmödan tycks förspilld. Böcker är som livsmedel. En färskvara. Med kort datum. Dessvärre har jag knappast några förstaupplagor av de efterfrågade författarna. Vem vill läsa hertigens av Saint Simon memoarer från 1700-talets Frankrike? Finns det över huvud taget någon som intresserar sig för Marshall McLuhan? Anders Nygren eller Alfred North Whitehead?

I vindsförrådet står vår kökssoffa med originalmålningen kvar. De som markerat intresse av att ta över den har alla dragit sig tillbaka. För besvärligt att baxa ner åbäket från vinden, för långt att köra, soffan är för utrymmeskrävande osv.

Behöver ingen längre spela piano? Är det enbart elektronik och dataproducerade ljud som duger? Behöver ingen längre hemvävda tyger, dukar och annat hantverk? Har konsten att väva redan gått förlorad? Läsa? Ligga på kökssoffan?

Vakna Sveriges Television! Vakna TV 4! Vakna landets länsmuséer. Berätta inte bara om antikviteter som tycks intressera den breda allmänheten mest för sitt eventuellt stora pekuniära värde. Ge oss kulturreportage och utställningar om de otroliga föremål som nu förpassas in i historiens dunkel, mals sönder på soptipparna, faller ur bruk. Jag ber Er: ge dem åtminstone ett värdigt eftermäle!

Fritid eller gudstjänst?

Församlingens huvudgudstjänst diskuteras i dagens Kyrkans tidning. Förväntningarna på vad en gudstjänst ska vara är många. Genom åren har många irriterat sig på att gudstjänsten inte är anpassad för att locka nya deltagare. Kommer det ovana gudstjänstfirare så har det sagts att gudstjänst har för höga trösklar, är för omodern och otillgänglig.
Den som försökt lära goda vänner och barn fotbollens mysterier skulle kunna säga detsamma: höga trösklar, omodernt och otillgängligt. Offsideregeln tillhör väl det mest svårforcerade. Men allt runt omkring. Varför får bara 22 personer med några ersättare spela? Varför ligger matcherna på så olika och konstiga tider? Trots det kommer tusentals personer oupphörligt, regelbundet.

Gudstjänst ursprung var inte att locka nya besökare – det var mötet med Gud och varandra för alla dem som tron hade drabbat, de som tillsammans utgjorde församlingen. De firade Herrens dag, Vilodagen. Fortfarande samlar gudstjänsten församlingen, med undantag för dem som måste vila, jobba eller som håller på med annat. Men så har det varit genom tiderna. Det hindrar inte att gudstjänsten och dess regelbundna påskdagsfirande av uppståndelsen fortsatt att vara nödvändig för varje församlings liv. Diakonin har sitt källflöde just där, det som skiljer den från att vara sociala aktiviteter i största allmänhet. Liturgin efter liturgin. Tjänsten åt Gud efter gudstjänsten.

Genom historien har människor gått till gudstjänsten för att det hörde till den kristna tron. I den fick man fira mässa, sjunga, tillbe och lova Gud. Sammandragning och samling, uppdrag och sändning. Gör gudstjänsten till en valbar aktivitet som ska tävla med allt annat som numera kan ske på en söndag – så kommer församlingen att förlora sitt verkliga centrum. Det gemensamma mötet med varandra och Gud. Den är till för dem som kommer – och ska då vara deras gudstjänst. Om fokus och störst uppmärksamhet läggs på dem som sällan eller aldrig söker sig dit så förloras något av det mest centrala. Detta att trons människor, församlingen som är där, liksom bröd och vin, förvandlas till Kristi kropp!

Visst kan människor få förhinder. Tillvaron kan blockera möjligheten att om söndagen fira gudstjänst. Men den springande punkten för många är en annan. Förhindret är inte så ofta att man ska undersöka om oxarna kan dra jorbruksredskapen, eller att man ska gifta sig eller granska ett stycke land man införskaffat. Den aktuella och mera relevanta frågan är: kan skogsluffning eller andra fritidsaktiviteter i längden bli viktigare än detta att fira gudstjänst? Om svaret blir ja - ska det vara så?

Religionsdebatt vid Cambridge

I en debatt vid Cambridge om religionens roll och plats i samhället deltog bland andra förre ärkebiskopen i Engelska kyrkan Rowan Williams och professorn och ateismförespråkaren Richard Dawkins.

Om debatten skrev Världen idag: Utgångspunkten för debatten var antagandet att religion inte har någon plats i det moderna samhället.
Williams å sin sida menade att mänskliga rättigheter har sin grund i religionen. – Själva konceptet mänskliga rättigheter har djupgående religiösa rötter, sade Williams. Han sade också att religion alltid handlat om gemenskapsbyggande och relationer utifrån medkänsla. – Antagandet att religiös överlåtelse kan vara en ren privatsak är i strid med kärnan i den religiösa historien, sade Williams, rapporterar The Independent. Dawkins, känd för sina skarpa utspel mot all form av religiös tro, hävdade att religion är ett "bedrägeri mot intellektet".
I debatten medverkade också Tariq Ramadan, professor i moderna islamiska studier, Andrew Copson, ledare för British Humanist Association och Douglas Murray från Centre for Social Cohesion. När debatten avslutades röstade de närvarande studenterna, och med 324 röster mot 135 tog de ställning för att religion har en plats i samhället, skriver Christian Post.

.

Bön om Andens förvandling

I Svenska kyrkan pågår utprovandet av en ny kyrkohandbok. I handboken finns kyrkans gudstjänstordningar – nu föreslås en hel del förändringar. Några rör mer övergripande frågeställningar – som var nattvardsbönen börjar och slutar och vem som ska be den. Om den inledande delen (Sursum Corda) inte är en del av nattvardsbönen öppnar det för att andra än prästen kan be/sjunga den. Varför det alls är nödvändigt kan man fundera över…
Musikaliskt föreslås ändringar så att man inför helt ny musik och rensar ut annan. Andra förändringar gäller inte minst ord och formuleringar. I de lästa nattvardsbönerna finns en genomgående nyhet i instiftelseorden där ordet kalk byts mot bägare. Jag har frågat, och testat ordet på, vänner och bekanta som genast associerar till dryckesbägare som man svingar, eller till glass. Bytet verkar helt onödigt eftersom bägare inte är ett ord som är särskilt vanligt förekommande. Högtidligheten i ordet kalk ersätts med det platta ordet bägare!

I varje nattvardsbön är en viktig beståndsdel epiklesen – bönen om att Anden ska komma över bröd och vin så att de förvandlas till Kristi kropp och blod. I protestantisk och västlig kristendom har denna bön varit mindre förekommande och svagare än i östkyrkan. Men de senaste femtio åren har epiklesen blivit mera framträdande och tydlig. I den första nattvardsbönen ber man nu: O Gud, sänd oss din heliga Ande att välsigna dessa gåvor som är Kristi kropp och blod. Är då allt bröd och vin redan Kristus? Eller är det så att förvandlingen uppfattas redan ha ägt rum? Vilket skulle koppla förvandlingen till instiftelseorden!

I nattvardsbön 2 lyder epiklesen: Bered oss genom din heliga Ande att ta emot honom när han kommer till oss i sin heliga nattvard. En bön som gäller gudstjänstdeltagarnas beredskap – och inte brödet och vinet som ska bli Kristi kropp och blod.

I Nattvardsbön 3 finns en mera utförlig epikles men som inte heller den berör nattvardens under, detta att Kristus blir närvarande i, genom och under brödets och vinets gestalter. I denna bön ber man: Här och nu, i denna nattvard, gör du genom din Ande, oss delaktiga i din hemlighet. Förvandla oss genom din Andes kraft så att vi i våra liv förverkligar din kärleks hemlighet och bereder vägen för ditt rike ibland oss.

Det man först lägger märke till är ordet oss som förekommer tre gånger i denna epikles. Något oklart är det om tanken att Guds rike ska beredas väg enbart bland dem som gjorts delaktiga av hans hemlighet eller om detta utbredande gäller hela världen (vilket är den vanligast förekommande tanken vad gäller rikets utbredande). Det tycks som om riket ska beredas väg ibland de troende. Snävare än nödvändigt.

Ordet hemlighet förekommer två gånger i epiklesen och ytterligare en gång i denna nattvardsböns inledning där Kristus sägs uppenbara kärlekens djupaste hemlighet. Hemlighet ska förmodligen syfta på de heliga mysterierna i nattvarden, men hemlighet låter exkluderande och slutet och något som bara anförtros invigda. Luddigheten i uttrycken förtar poesin. Särskilt om man börjar tänka efter hur man gör för att förverkliga din kärleks hemlighet?

Nattvardsbön 4 har en epikles som lyder: Kom heliga Ande, välsigna dessa gåvor och förnya oss. Lakoniskt kortfattad är den. Kan formuleringen förmodas innebära att välsignelsen ska verka transformerande? Tveksamt. Det finns inget kausalsamband som epiklesen ofta uttryckt: välsigna detta bröd och vin så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Klipper man isär välsignelsen och Kristi närvaro blir kopplingen alltför svag, ja obefintlig.

I nattvardsbön 5 ber man på följande sätt: Helga genom din Ande detta bröd och vin, gåvor av jordens frukt och människors arbete som vi bär fram inför dig. Vi tackar dig för att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Bönen om helgelsen av brödet och vinet inbegriper det fullt ut undret att Kristus kommer till oss genom bröd och vin? Så är det nog tänkt, men underförstått och inte utsagt.

Nattvardsbön 7: Gud, sänd din Ande över oss och dessa gåvor och låt oss, som får del av hans kropp och blod, bli människor som hungrar och törstar efter rättfärdighet. En sympatisk final som andas av vår egen förvandling som förmodas spegla (den outtalade) förvandlingen av bröd och vin. Att Anden sänds över oss och gåvorna – är det en omvandlande sändning? Sedd mot bakgrund av pingstens andeutgjutelse kan det vara så – men formuleringarna når inte fram. Detta trots att de redan sedan många år är i bruk.

Nattvardsbön 7 har en annan och mer sammanhållen epikles: Vi ber dig att du med din Ande helgar bröd och vin så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Kausalsambandet formuleras med orden så att! Intrycket förtas dock av de ord som föregår epiklesen: Vi tackar dig för din Andes skapande vind som sveper genom våra liv och som fyller världen. Visserligen finns starka bibelreferenser till sådana uttryck men det stora andesvepet som fyller världen hakar jag upp mig på. Formuleringarna håller mig tankemässigt kvar på det universella planet när bönen går vidare in i en ganska välfunnen epikles.

Nattvardsbön 8: Sänd din Ande till oss och brödet och vinet. Kom och gör världen hel. Här är perspektivet det omvända. Först bröd och vin, sedan världen. När Anden sänds till brödet och vinet behöver vi förförståelsen att Anden verkar förvandlande.

Nattvardsbön 9 lyder ungefärligen som bön 7: Kom med din Ande till oss och dessa våra gåvor av bröd och vin, så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Nattvardsbön 10: Vi ber dig, Gud, sänd din Ande över oss och dessa våra gåvor, så att vi, när vi äter brödet och dricker vinet, tar emot Jesus Kristus.

EFS sätts åt

Marginalisering tycks vara stridsropet för beslutsfattare inom Svenska kyrkan. Ofta illa dolt bakom tankar på stora lösningar med övertalande godord som samordning, rationell, enhet. Nu senast är det EFS och Johannelunds teologiska högskola som får känna på hur det är att förlora möjligheter att ge sitt bidrag till helheten.


Johannelund får inte längre leverera det sista året i prästutbildningen. Där ska kontrollen öka och lusten att inordna alla i ett och samma mönster blir allt tydligare. Inger Gustafsson, ordförande i utbildningsnämnden, hytter med fingret åt biskoparna genom att hävda att de inte kan förhandla med EFS om undantag. Men konsekvensen av beslutet för relationerna med EFS frisvär hon sig och nämnden ansvar för. Att vårda de relationerna faller på kyrkostyrelsen och biskoparna.

Vill man förvandla EFS till en kyrkokritisk rörelse har man börjat bra genom att begränsa Johannelunds möjligheter att påverka vilka präster kyrkan skall ha. När även EFS sätts åt sitter mångfalden allt trängre!

Jairi dotter



Efterapare till Gustave Doré? Många har sällat sig till raden av konstnärer och illustratörer som velat levandegöra bibelns berättelser. Här är ännu en bild ur den lilla samling som jag råkar ha hemma. Inte alldeles oävet komponerat.

Särskilt stiliga är de eleganta vecken på klädesplaggen. De är emellertid så många att effekten blir en onödig koncentration på textilierna, på draperierna och klädedräkterna och deras fall. Effektsökeri skulle vi nog kalla denna mångfald om de skulle återfinnas i modern bildkonst. Samtidigt finns det en oemotståndlig laddning och spänning i bilden mellan Jesus och den unga uppväckta kvinnan. Lägg därtill de spända ansiktsuttrycken hos de olika personerna i sällskapet. Koncentration och allvarlig förväntan är vad jag ser. Samt en oförmåga att helt ta in och förstå vad som sker.

Skulle någon känna igen bilden ,konstnären etc är jag fortsatt nyfiken...

Jag hade knappt publicerat detta blogginlägg förrän jag fann just denna bild på en annan webb-sida. Där uppgavs att konstnären hette Schnorr von Carolsfeld! Mycket riktigt. Snart hade jag grävt fram en bok ur mina egna hyllor: Den heliga skrift i 64 färgbilder efter Schnorr von Caroldsfeld med tetxer av Samuel Spörri. Boken var översatt till svenska av C.G. Hjelm och utgiven av Solförlaget i Örebro! Small world. Men kvar är mina frågor om planschernas tillkomst och användning.

Liv och uppståndelse

Liv och uppståndelse. Kan förstås som oväsen och konflikt som väcker uppseende. Inte alldeles ovanligt ens i Svenska kyrkan. Buller och bång runt meningsmotsättningar. Har vi hört och sett. Uppslitande strid och söndertrasade relationer. Till förfång för förkunnelsen av evangeliet och ett underminerande av kyrkans trovärdighet.

Liv och uppståndelse - centrala kännetecken i en församling där tron är väl förankrad och Påskdagens seger över synd och död firas och görs närvarande.

Ibland undrar jag - kan man få liv utan uppståndelse? Eller liv och uppståndelse enbart i den ena betydelsen utan den andra?

Liv i församlingarna

Redan i september blir det val. Kyrkoval. Ganska tyst är det. Bortsett från debatten om socialdemokraternas aktiviteter "under radarn". Partifolket ska mobiliseras! Ännu roligare vore det om partifolket aktiverades! Från många olika partier. I kyrkan.

Det måste anses ännu viktigare. Att människor ansluter till och tar emot tron. Än att de röstar på sitt sekulära parti. Även partierna som vill vara engagerade i kyrkan har ett ansvar att se till så att det finns liv i församlingarna. Utan ett levande centrum i Svenska kyrkan förstelnar församlingarna. Blir den helt ihålig. Så därför bör nomineringsgrupperna och alla vi andra mana folket "under radarn" att bli gudstjänstdeltagare, bibelläsare, bedjare, lärjungar..!

Missionsbefallningen kan inte gärna ha gällt några andra. Ingen kan ducka och få det till att uppgiften att vittna och undervisa enbart är prästernas eller de anställdas kallelse.

Det blev liv i Danmark när en församling sökte en troende präst. Här blir det liv om vi söker tro bland kyrkans egna medlemmmar! Just det, liv i församlingarna!

Här kommer ett nytt stycke. Som är tillagt i efterhand. Så flinkt fungerar bloggarnas värld. Att man kan ändra, lägga till och stå i! Någon sa till mig att det är dumt att reta dem som har ett politiskt engagemang i kyrkan. Du borde sluta peta med käppen i myrstacken! Du får bara en massa politiskt engagerade människor emot dig. Särskilt om de själva är aktivt engagerade i kyrkans inre liv. Då känner de sig bara utpekade och underkända.

Så kan man säkerligen reagera. Så tänkte i alla fall den personen, som fortfarande hoppas att alla ska vilja vara kyrka, vara vänner med dem som tänker på något annat sätt och samverka med sina politiska, och märkligt nog teologiska, motståndare... Jag tillhör dock dem som genom åren blivit allt mer desillisionerade.

Men om det problem vi talar om är helt konkret? Inte något allmänt om välvilja till kyrkan, gillande av det finns en kyrka (på avstånd), inte en massa ord. Utan en enkel fråga om man faktiskt finns med i kyrkans gudstjänstliv och dess liv i vardagen? Då kan man inte gärna låtsas som om det handlade om något annat. Och är det inte ett problem med de vikande siffrorna på många håll? Särskilt viktigt är förtroendevaldas och anställdas vilja att själva vara med.

En organisation eller en kyrka där medlemmarna inte delar de centrala värdena, i vårt fall den kristna tron, befinner sig hur vänligt och fagert man än må uttrycka sig - i kris. Då kan ingen enda av oss, rimligen inte heller organisationer eller personer som vill leda och styra, vända ryggen till...

Skolplansch?

En bibelillustration: Jesu dop. Johannes döparen har redan fått ett kors att bära. Han döper med hjälp av ett snäckskal och vattenbegjuter Jesu huvud. De flesta föreställer sig väl annars Jesu dop som en fullständig nedsänkning i floden Jordans vatten.

Även detta tryck är från 1800-talet och frågorna kvarstår - för vilket syfte skapades dessa bilder? Vem var konstnären? Ser vi dåtidens skolplanscher när vi betraktar denna och liknande bilder? Idag skulle en sådan bild knappast bana sig väg in i skolan. Den skulle nog uppfattas som proklamerande och religiös. Förresten är väl planschernas tid förbi. Eller...

Bibeltryck - för vem då?

Ett gammalt bibeltryck från Abr. Lundquist & Co tryckeri i Stockholm. Framställt någon gång under 1800-talet på mjukt och fibermättat papper (nästan mjuk kartong) Berättelsen om kopparormen återfinns, som alla minns (!) i 4 Mosebok 21:4-9.

Nu undrar jag om någon kan tänkas veta mer om detta och liknande tryck - det finns en hel serie bibelbilder. Vem ville ha dem? För vilket ändamål? Någon verklig söndagsskolrörelse kan knappast ha varit så utbredd. Är detta undervisningsmaterial? För folkskolans kristendomsundervisning? Eller hjälpmedel i konfirmationsundervisningen? Någon som vet?

Kristet forum blir returpapper

Att det får rum så mycket i en källare! På hyllor, i lådor och kartonger. Packade just upp ett antal nummer av tidningen Kommentar. Som jag läste flitigt i början på 70-talet. I några tidskriftssamlare återfanns, inte riktigt kompletta, de tre första årgångarna av Folket i bild, Kulturfront, från samma decennium. Tidningen började utkomma 1972. Vad gör man? Bläddrar nostalgiskt? Inser att det var då det. Andra decennier har både kommit och gått. Nu är nu och det finns inte längre rum i mina hyllor och lådor för allt det gamla.

Detsamma gäller böckerna. Vem läser Harvey Cox nu för tiden? Vet ens alla i min generation något om författaren till Secular City? Eller läste de och samtalade de någonsin om biskop John A.T. Robinsons debattbok Honest to God? Boken som gav upphov till en massiv, omskakande och uppslitande debatt om gudsbild och teism. Så genomgripande att bokförlaget fick ge ut en särskild bok: The Honest to God debate.

Alla mina gamla nummer av Kristet forum har också blivit reducerade till det material de trycktes på. Som returpapper fick de därför dyka ner i pappersinsamlingen. Några år satt jag i redaktionen för denna celebra tidskrift. Med den erfarenheten i meritlistan fick jag sedemera som studentpräst faktiskt bli ordförande i Kristna studentrörelsen i Sverige. Ett endaste år blev det. Ett ganska sorgligt år.

Rörelsen fonder hade använts till löpnade utgifter- så framtiden var långt ifrån säkrad. Snarare allvarligt hotad. Min uppgift blev att säga nej till nästan allt. Inga gruppresor till internationella konferenser. Nej, nej och åter nej. På så sätt sparade vi ihop en slant som tryggade framtiden. Därför var det riktigt orättvist och helkorkat när en av spenderarna vid något jubileum benämnde oss, som kom efter Martin Lind i rörelsens ledning, som "kamrerssjälarna". Här ett citat ur häftet Kriss 20 år som gavs ut 1991: I KRISS skedde vid den här tiden en generationsväxling som förde en ny tids "kamrerssjälar" till makten. Nu gällde inte längre visioner och utopier, utan att få ekonomin att gå ihop. "Förvaltarna" tog över efter visionärerna. Min kommentar: otack är världens lön.

Min mentala hälsa for riktigt illa det året. Numera glömt och överstruket. Åtminstone glömt när studentrörelsens historia beskrivs. Vår styrelse strävade hårt. Med stor möda blev det till sist ordning och reda. Särskilt synd var det om kassören som fick slita hund och än värre. Hon gjorde storverk. Tur för studentrörelsen att några av oss insåg att utan sunda finanser havererar alla organisationer. Därmed klarade KRISS sin verksamhet ännu ett antal år...

Idealisterna och bohemerna framstod som särskilt radikala. Vad brydde de sig? Pengar var världsliga bekymmer för dem. Om detta kan jag berätta. Ty jag var där och hejdade den hotande utarmningen. Sådant stiger upp i minnet när jag idag, helt utan sentimentalitet, matar ner nummer efter nummer i tidningscontainern.

Innan vi går och lägger oss

Ord spelar oss spratt. Vi vet knappast ens vad vi har sagt. Eller hur vi tänkt. Många av oss säger man och menar jag! Man borde verkligen göra något betyder att jag borde göra det.

I kyrkan säger vi vi. Åtminstone gör jag det. Ett inkluderande vi. Jag tar och får stöd och hjälp, särskilt i min predikan, av att tillhöra gemenskapen, församlingen. Vi kommer ihåg vad Jesus sagt, vi minns vad lärjungarna gjorde, vi vet vad vi bör göra...vi istället för jag eller du. Det händer att jag läser mina avhållna (!) predikningar och inser hur svårt detta med pronomen är. Många vi:n är det. Istället för att nyttja flera: jag, han, hon, den, det, vi ni och det!

Värst är det väl för de arma partiledarna som istället för att säga partiet eller rörelsen ofta undslipper sig ett jag. Ivrigt påhejade av reportrar och annat mediafolk som sällan eller aldrig frågar om de verkligen menar jag. Menar du inte vi? Oss? Eller partiet? Som om de personifierade hela det sammanhang som de leder. Så blir också ofta ärkebiskopen Svenska kyrkan. Den stackaren. Och Reinfeld både regeringen och Sverige. Liksom kungen ibland kan aspirera på, eller bli liktydig med, det senare sammanhanget.

Men det händer att människor blir fanatiska fiender till oklarheterna. Det får helt enkelt inte finnas vi och dom. Det är förtryckande. Utanförskapsskapande. Utdefinierande. Stigmatiserande rent av. Sägs det. Eftertryckligt. Emfatiskt. Det finns bara ett vi. Eftersom alla ska med. Men vart alla ska med verkar oklart. Själv gillar jag dom. Därför behövs dom. Dom andra. Så att jag får lite pejl på vem jag är. Därför tänker jag som tillhör vi fortsätta att använda dom. Det är nämligen både sunt och mänskligt att försöka arbeta med olika typer av gränser. All gränslöshet är nämligen inte av godo... Ibland behöver jag helt enkelt bara få vara mig själv. Så får de andra vara. Sig själva. Det dom är. Eller dem dom är.

Dessutom måste man inte gilla dom. Dom andra. Som har tillhåll. Där är de faktiskt inte alls förtjusta i andra. Har jag läst. Och förstått. Som inte tillhör deras vi. Som inte är jättelika dom. De ska helst fara och flyga. Sin väg. Dom andra. Tycks tyckarna, seglorianerna, tycka.

Nu borde någon avrunda det här inlägget. Han som sitter vid tanghetbordet till exempel. Denne borde konstatera att: detta har man skrivit om aftonen. Innan vi går och lägger oss. Allihop!

Snö och verklighet

Snön har fallit hela dagen. Nästan som för att dölja en mera frånstötande och smutsig verklighet. Nu är allt vitt, rent. Som vore tingens yta lysande. Det är som om stjärnorna landat. Det gnistrar och blänker. Men ändå vet vi - när snön smälter kommer lort, grus och sand åter fram.

Idén om den framtida kyrkans organisation är som snön på jorden. Så en dag, innan snösmältningen, kommer plogarna. De är osentimentala. Brutala. Röjer undan så ingen ska halka på det blanka och vackra. Ibland. Bara ibland. Är det som skrapats fram om möjligt ännu vackrare. Skönare!

Bön: Må kyrkans allra grannaste, fagraste och mest skinande yta motsvara och återspegla den dolda verklighetens sanna väsen!

Småsint eller knipslug?

I lunchrummet, under kafferasten, kom frågan: du har väl en sån där blogg, eller hur? En undran som ligger nära påståendet genom sin finurliga knorr – eller hur. Det var svårt att förneka att jag hade en blogg. Dessutom en till. Ännu en och någon till. Följaktligen nickade jag i samförstånd. Jag har en sån där blogg. Frågaren fortsatte. Vad är det nu den heter... vardaglig? Eller varsam?

Då tänkte jag i mitt stillsamma sinne att även om den inte hette just så, nog var den nog ganska varsam och rätt alldaglig, vardaglig. Både och alltså. Svarade uppriktigt att den råkar heta stillsam. Sedan sex år. Berättade instruktivt, för den omedvetne, att bloggen handlade om ditt och datt i en salig (?) blandning. Stort och smått, huller om buller.

Vilka bra namn på en blogg förresten. Man kanske skulle hitta nya ord och uttryck som rubrik på bloggen? Men de är nog upptagna: Både och, Ditt och datt, Stort och smått, Huller om buller.

Om du startade en blogg, kontrade jag, vilket adjektiv skulle du använda? Eller adverb. Nu utbröt en diskussion runt bordet om svensk språklära. Efter det att någon med mobilens hjälp slagit upp vad adjektiv och adverb kunde tänkas vara, började alla möjliga ord ur olika ordklasser att hagla. Alla var inte underfundiga. Eller vänliga. Namnet ska avspegla innehållet. Då passar namn som småsint eller snarstucken.

Knipslug, sa någon vid bordshörnet och det replikerades omedelbart av andra att aldrig hade det ordet använts i deras närvaro. Har det med knivar att göra eller med att man listigt och beräknande kniper igen? Ny mobilsökning.

Min tur hade kommit: Inget hindrar att obekanta eller sällan nyttjade ord används. Man kanske kan lära sig något av bloggläsande? Men vill man antyda kyrkokritik vad skulle bloggen heta då? I pastoratet, sa någon och fnissade. Förslagen regnade fram: Försmalingen, det står det ju ibland på kuverten till pastorsexpeditionen.
Svenska kryckan! Galen tupp.
På gröna ängar med ett frågetecken. Nej, det blir för inskränkt.
Protestanterna?
Större öppenhet skulle jag vilja ha, ropade en av kaffedrickarna för att höras. Han hytte med ena handen så livligt att det skvätte ur koppen i den andra. Han fick verkligen höja rösten än mer, eftersom det nu diskuterades ganska livligt.

Så jag tog upp tråden: en blogg för att höras, det vore något. Stridsropet nummer två? Dagens härold? Hörluren? Hör upp! Då tystnade samtalet och alla vände sig genast mot mig. Som om jag hade något på hjärtat. En kort sekund försökte jag komma på något roligt. Och visst gjorde jag det. Kom på något roligt. Dags att jobba, sa jag och reste mig.

Att lägga av och tappa lust

Långt före sin pensionering la hon av. Han tappade lust och ork mer än ett halvår innan pensioneringen. Ord som ofta blivit sagda. Jag har hört dem. Andra har citerat motsvarande iakttagelser och påståenden. Egna och andras.

Nog kan det tänkas att synpunkterna är ett sätt att mentalt förebereda och rationalisera händelsen när någon som varje arbetsdag mött sina arbetskamrater en dag med nödvändighet kommer att utebli. I bästa fall också saknas och fattas. Konsten att förbereda sig för uttåget från arbetsplatsen är ganska outvecklad både för dem som ska fortsätta och för den som pensioneras.

För min egen del har jag märkt hur det finns en naturlig spärr som slår till, En broms som för andra kan te sig som ointresse, trötthet och vikande arbetslust. Ingen har berört den i förväg. Ingen har kommenterat den. Istället tycks vi alla ha nöjt oss med tanken att människor pensioneras mätta på arbete. Vi har fått för oss att de helt enkelt en tid före arbetslivets slut la av.

Spärren och bromsen heter tid. Den slår till oväntat i början. Ganska obarmhärtigt. Det kan vara vid utvärderingen av julens helger, konserter, gudstjänster och arrangemang som vi i församlingen genomfört. Vi diskuterar livligt vad som ska förbättras inför nästa jul. Vad som måste säkras och vad som behöver utvecklas och tänkas igenom i god tid före helgerna. Åsikterna stiger ner från hjärnan och luftpelaren höjer sig upp mot struphuvudet för att påstå vad som ska göras. Då slår spärren till. Det är ju inte jag som ska ta det ansvaret. De andra kommer att bära detta. Visst kan jag ge en synpunkt, men det vore förmätet att på samma sätt som tidigare år vara frikostig med reflektionerna. Inte längre är det vi och jag som ska minnas och göra det som ska göras - utan dom, mina nuvarande arbetskamrater, de som snart i mitt liv ska förvandlas till forna.

Snart sagt varje ämne som tas upp har trådar in i det framtida arbetet, det som för min del ligger utanför mitt arbetslivs box. Jag tiger inte alldeles, men blir mera distanserad. På väg att byta ett innanför mot ett utanför. I det finns det en portion tillfredsställelse över allt som påtagligt varit och blev. Och vemod och förtida saknad. Att jag aldrig förstod att det är så det fungerar. När tiden och stunden närmar sig. Löper uppgiften vidare, bortom och förbi. Det borde inte ha varit alltför svårt att räkna ut.

En hel del energi går också åt för uppdraget att lämna över. Ge vidare. Det är inte bara att släcka lyset och lämna rummet. Överflödsinformationen, den som skrivbordet dignat under, ska ha röjts. Det värdefulla och hållbara ska ha vaskats fram som guld och måste anförtros åt andra. Vem behöver veta vad? Vem ska till att börja med ta ansvar så att uppgifterna inte tappas bort?

Samtidigt gäller det att stå på, ända in i kaklet. En metafor från simtävlingarnas värld. Som handlar om att inte ge upp innan loppet är över. Att verkligen hålla på tills arbetsdagen är över. Det är vad jag gör nu... Håller på.

Retrospektivt perspektiv

Första föredraget avhållet. Nej, inte premiären för föredragshållande – utan det första retrospektiva anförandet. Sett med mina ögon, ur mitt perspektiv. Subjektivt ocg förhoppningsvis ganska personligt. Utan att vara för närgånget. Inför ett gäng volontärer i Sjukhuskyrkan i Örebro fick jag blicka tillbaka: Min tid i Olaus Petri församling. En kort historia stort sett, men den längsta fasta uppgiften i en och samma församling under min tid som präst (prästvigd 1975 i december).


Efter en omväxlande och utvecklande tid som chefredaktör på Kyrkans tidning blev jag installerad som kyrkoherde 1999. Och pensionen inträffar i sommar. Vilka omvälvande år i Svenska kyrkan! Den stora reformen kyrka – stat, från välsignelse av ingånget partnerskap i själavården till att juridiskt ombesörja samkönad vigsel. Dit hör även omvandlingen av Lutherhjälpen och Svenska kyrkans Mission samt processen fram till beslut om att avskaffa av de gamla samfälligheterna. Detta sista som blir 2014 års strukturrevolution.

Lokalt har det också hänt stora saker. Studentboende och äldreboende blev verklighet i kyrkliga samfällighetens regi. Kursgården Solliden har byggts ut och moderniserats. Ett nytt kapell invigdes där. Ett lokalt Kyrkans hus inköptes och byggdes om. Två personer i församlingen konverterade till Romersk katolska kyrkan vilket orsakade konflikt och delade meningar bland annat mellan församlingen och Örebro kyrkliga samfällighet och med Strängnäs stift. Biskopen lät också genomföra en specialvisitation av Olaus Petri.

Själv hann jag med att bli invald i domkapitlet som företrädare för präster och diakoner. Intressant och lärorikt. Men jag hann också med att inför nästkommande period bli bortvald. Det skedde i samma sal i Strängnäs där jag många år tidigare varit med om ungefär detsamma. Den gången var jag fackets förslag till prästerlig ledamot i domkapitlet - men fick se andra bli invalda, bland annat eftersom fackets ordförande offentligt och eftertryckligt tog avstånd från styrelsens nominering.

Så mycket gott har också hänt. Kyrkomusikaliskt har jag varit i sjunde himlen vid åtskilliga tillfällen. Skickliga medarbetare har förflyttat berg! För familjer och barn, för människor med minimala resurser. Arbetet har inte varit riskfritt. Katten Sixten, som jag fick av arbetslaget i 60-årspresent, har berättat någon sådan episod.

Mötet med enskilda i församlingen har också givit minnen för livet. Och jag har ibland försökt påminna mig tacksamhetsorden i 1 Thess 1:2 ff: Vi tackar alltid Gud för er alla och nämner er ständigt i våra böner, ty vi tänker på vad ni uträttar i tron, hur ni uppoffrar er i kärleken och hur ni håller ut i hoppet till vår herre Jesus Kristus inför Gud, vår Fader. Gud älskar er, bröder, och vi vet att han har utvalt er…

Så ser det ut om man skrapar lite på ytan. Nog skulle det här och lite mer därtill kunna fylla några kapitel i en bok. Men... vem skulle läsa slikt? Någon gammal antagonist, kanske? Kyrkohistorisk signifikans? Till någon del skulle nog en sådan berättelse ändå ha ett bidrag att ge. Kyrkohistoria sker även i det lokala. Det är faktiskt inte på nationell och internationell nivå de flesta lever sina (kristna) liv. Utan i lokal mylla med fötter bland gräsets rötter.

A Festival of Nine Lessons and Carols

A Festival of Nine Lessons and Carols fyllde igår kväll Olaus Petri kyrka. En gudstjänst vid Kristi födelses fest. Olaus Petri Vocalis sjöng, under Mats Bertilssons ledning, med den äran!

Psalm 129 - Och det hände vid den tiden
Here is the little door                                  Herbert Howells (1892-1983)
Long, long ago                                           Herbert Howells
Se, en ros från Davids stam                        John  Goss (1800-1880) arr David Willcocks
A spotless Rose                                         Herbert Howells
Hodie Christus natus est                             Francis Poulenc (1899-1963)
Psalm 128 - Vid Betlehem en vinternatt
A Hymn of the Nativity                               Kenneth Leighton (1929-1988)
A Hymn to the Virgin                                  Benjamin Britten (1913-1976)
O magnum mysterium                                 Francis Poulenc
Prisad högt Maria är                                   Engelsk Carol (1400-talet) arr David Willcocks
Quem vidistis pastores dicite                       Francis Poulenc
Sing lullaby to Jesus                                    Herbert Howells
Videntes stellam                                         Francis Poulenc
Psalm 434 - Lagd på strå i ett stall
Adeste, fideles                                            Sir John Francis Wade
Psalm 123 - Lyss till änglasångens ord


Det kan inte bli mycket bättre!